Show must go on

48 timmars redigering framför datorn med undantag av några få timmars sömn. Gick utanför dörrarna för första gången i eftermiddags för att lämna filerna på tryckeriet, solglasögon på, Ipod på, kameraväskan över axeln, hoppade på spårvagnen, satte mig och tänkte intensivt på ett par olika spår till en telefonkampanj, vem, vad och varför.

Mannen intill mig reste sig; jag också och väntade på att dörrarna skulle öppnas. Den okände mannen började berätta att han skulle lyssna på en konsert på stadsteatern. Dörrarna öppnades. Han frågade om jag ville följa med, ta ett glas vin, lyssna på bra musik.

Jag tog hastigt ur hörlurarna, satte upp solglasögonen i håret och tittade upp på den långe mannen för första gången. Han måste varit närmre 40, blå ögon, kavaj och jeans och ett vänligt leende. Vi klev av på hållplatsen utanför stadsteatern; 100 meter från entrén och så fullständigt oväntat, speciellt efter två dygn framför datorn med för lite sömn, helt osminkad och i en kappa och sneakers.

Log och tackade nej, men förvånas att samma sak hände när jag var på byrån och kombinerade med Berghs och knappt sov alls. Att bli utbjuden osminkad och ostylad känns så konstigt bara.