5.02.2007

Exquisite pain

vad som än har hänt så ordinerar jag sophie calles "exquisite pain". det är kanske den vackraste bok som någonsin blivit till efter ett telefonsamtal som krossar allt.

Så skrev ipet för ett par dagar i en kommentar. Jag hade inte hört talas om boken tidigare men efter att ha läst beskrivningen kände jag att detta är en bok jag måste ha. Jag ringde några bokaffärer igår, men ingen verkade ha boken. En bokhandel hade precis sålt sitt sista exemplar till en man i lika exquisite pain antar jag. Till slut fick jag tag i ett sista ex på Chapel Street. Jag visste det var mitt.

När jag kom till affären i dag kunde de inte hitta boken de hade lagt undan till mig. Till slut gick jag själv fram till hyllan bakom disken och letade. Jag såg den direkt. På lappen stod det Exquisite pain, Anne. Boken kostade mer än tröjan jag just köpt. 400 kr. Jag såg på det musgrå omslaget och hoppades att den var värd det.

Jag öppnade första sidan i boken på en perrong i Prahran. I vanliga fall skulle jag tipsa om trendigt alternativa Greville Street, som ligger intill stationen. Jag kunde ha nämnt att det här är gatan att shoppa för alla er indieflickor och pojkar i Converse och originella klänningar och scarfar. Här är ni inte alternativa. Här ser vi ut som alla andra.

Jag stod på en perrong och började läsa i väntan på nästa tåg. Jag missade nästan tåget en kvart senare. Jag har nu läst boken. Ivrigt har jag skyndat mig igenom texten, fyllt sidorna med hastigt utrivna post-itlappar. Jag kommer gå tillbaka och läsa lugnare sen. Just nu är jag tom och lika trött som efter en lång tenta. Just nu är jag överfylld med intryck efter att ha haft en av mina starkaste läsupplevelser.

Minns ni första gången man drogs in i Madame Bovarys droskor genom Paris gator, första gången man vandrade i Raskolnikovs feberdimmor längs snötäckta gator eller första gången man gick i Monsieur Meursaults känslolösa värld. Minns ni första gången man fastnade i en samtida författarens ord och genast kände att han skriver orden jag känner. Orden man trodde ingen annan känt och man tar till sitt hjärta för att han förstår. Så skriver Sophie Calle. Jag hittar inga ord att beskriva hur bra det här är, både litterärt och visuellt. Jag tänker försöka övertyga er genom några fristående utdrag från de post-itmarkerade sidorna.

I suffered night and day. I didn’t cry, but tears were constantly streaming from my eyes.

I understood that he was leaving me. Over the phone. Saved himself the journey.

I spent a whole summer sitting on a chair […] The phone had been cut off. There was no music. The chair was uncomfortable. Why that chair? Because it forced me to keep a certain pose. On a bed, I would have died.

And when I reached him, at home, and he said that he wanted to take me in his arms to explain a few things. I knew at once what that meant: he was dropping me.

[…] he was in love with someone else. And he left me there, with no further ceremony. It’s an ordinary story, yet I had never suffered so badly before.

Läs den.
Exquisite pain.

6 comments:

ipet said...

så bra att det blev bra så bra, eller hur man nu säger i ett sådant här fall. jag kan inte låta bli att citera bokens inledning "i wanted to dedicate exquisite pain to a man. he once casually remarked that he was used to that kind of thing, and that a dedication didn't mean anything. quite blasé, and unimpressed. all the same. for grégoire b. for the man who does not like dedications." jag kan inte annat än älska det.

Anne said...

Jag var fast redan i dedikationen. Lysande. Jag läste den dock innan jag hade kommit hem och fått tag i mina post-it lappar.

Märit said...

"On a bed, I would have died." Några få ord tar mig tillbaka till september och det liv som lämnade mitt då. Han som lämnade mig. Han gjorde det både via telefon men också slutgiltigt efter en flygresa hit. Men om jag knappt klarar att läsa utdrag vet jag inte hur det skulle gå med hela boken.

(och jag minns dem alla, Bovary och Raskolnikov inräknade, tänk vilka resor man har gjort)

Anne said...

Jag fick ett mejl som uttryckte samma tanke. Oförmågan att läsa om ännu mer smärta när det redan finns mer än nog inombords. För mig var orden tröstande. After all, it's just another broken heart. Och visst överlever man.

Annika said...

Visst går man oftast stärkt ur en kris! Tiden läker alla sår, men ärren de består. Fast även de bleknar med åren...

Jag följde uppmaningen och har nu reserverat boken via bibliotekets fjärrlån. :)

Anne said...

Annika: Ja, förhoppningsvis har du rätt.

Roligt att du beställde boken! Visst är det en bok om smärta, men det är också en otroligt vackert berättad kärlekshistoria.