Mormor

Min mormor fyller snart år och jag har just avslutat ett långt handskrivet brev till henne. Min mormor är snart 90, men man skulle aldrig tro det. Hennes silvervita hår är alltid nylagt och naglarna släta efter veckans manikyr. Jag har aldrig sett henne i något annat än pumps och eleganta dräkter. Det händer att hon ringer mig på mobilen, men hon tillhör en annan generation.

Min mormor växte upp i ett högborgerligt hem med vidsträckta marker och ett hus fullt av tjänstefolk. Familjen ägde stadens största skjutsinrättning och de levde på att skjutsa människor fram och tillbaka i häst och vagn. Med bilarnas inträde försvann skjutsinrättningarna och familjens inkomst. Min mormor hann med att få en utbildning och talar än i dag både tyska och engelska. Hon valde att gifta sig med en ung snygg intelligent man ur arbetarklassen och upprörde de flesta runt omkring sig.

Hennes bakgrund kommer aldrig att gå ur henne. Hennes bjudningar var vida berömda och hon var absolut fantastisk i köket. Hon lät ibland mig och min syster sitta med under middagsbjudningarna och ömt snitslade hon oss rätt bland gafflar och glas. Fortfarande sitter etiketten spikrak i ryggen med servetten i knät.

Nu orkar hon inte riktigt laga mat längre, men när jag är hemma hos henne brukar vi alltid baka tillsammans. Under hennes handledning har jag blivit en mästare på att göra allt från knapriga småbröd till fluffiga tårtor. Numera är det jag som bakar medan hon sitter i soffan och berättar om karlarna som ständigt jagar henne till hennes skräckblandade förtjusning.

När jag berättade för familj och vänner att jag tänkte resa till Australien var den allmänna åsikten att jag hade blivit galen. Det var omöjligt för dem att förstå hur jag kunde lämna det akademiska arbete jag hade och det liv jag levde. Det är svårt att göra människor man älskar besvikna och jag räknade med att även min mormor skulle bli ledsen över mitt beslut. Vi satt i hennes guldiga rokokosoffa och hon tittade på mig med sina intuitiva ögon och sa. ”Det fanns aldrig något val. Dina resor är förutbestämda. Du måste åka för att ta reda på vad det är du behöver finna”. Sedan pratade vi inte mer om det. Hon log när vi sa farväl på flygplatsen men hennes ögon var tårfyllda.

I dag satt jag och skrev ett brev som jag vill ska fylla henne med glädje. Jag vill ge henne möjligheten att få drömma sig bort till sin egen ungdom med dansande nätter bland vackra pojkar. När jag satt där och funderade på vad jag skulle skriva insåg jag att det inte var svårt att fylla brevet med saker som är bra i mitt liv. Det finns till och med dansande nätter bland vackra pojkar att berätta om. Inte minst i drömmarna.