Gott nytt år

Nyår och dags att sammanfatta året. Jag hade satt och skrev på en längre text när det kom ett meddelande från en man i Melbourne. Och sedan försvann koncentrationen fullständigt på summeringen.

I dag är det fest och jag blir upphämtad om lite drygt en timme. Klänning och klackar ligger framme. check. Present till värdparet är fixat. check. Gästlistor för vidare utgång. check. Bara jag som inte är i närheten av klar. Men snart.

Gott nytt år och låt champagnen bubbla.

Mac Girl

Jag sitter hos min syster framför datorn. Till vänster om mig sitter min svåger framför sin dator och växlar mellan jackass och guitar hero. Till höger sitter min syster framför sin dator och letar barnkläder. Det blir den här retroklänningen från danska Småfolk. Jag, the only Mac Girl in the house, sitter och bloggar planlöst och lyssnar på Iron & Wine. En helt vanlig kväll långt från Stockholm. 

Jag älskade honom

När jag läste titeln Je Voudrais Que Quelqu'un M'Attende Quelque Part av Anna Gavalda för ett par år sedan tog jag den direkt från hyllan. En sådan titel kan inte bli fel.

Jag älskade honom följde med en tidning jag köpte och den har blivit liggande oläst tills nu. På ytan handlar den om en kvinna, Chloé, som blir lämnad av sin man. Egentligen handlar den om Chloés svärfar som var förälskad i en annan kvinna, men valde att stanna med sin fru och sina barn. Två parallella berättelser med kontrasterande perspektiv som ger romanen dynamik.

Chloés svärfar berättar om hur han aldrig lovade den andra kvinnan mycket. Meningslöst att strula till det när det var oundvikligt att hon ändå skulle lämna honom. Hur hans berättelse koncentreras till rädslan att förlora den han aldrig vågade möta; hur Chloés berättelse koncentreras till rädslan att stå ensam kvar. En gemensam ensamhet som binder dem samman i någon sorts förståelse.

To the lighthouse

Third Drawer Down

I Melbourne ligger gallerierna på rad och det händer mycket inom konst- och designscenen. Grace är curator och har alltid koll på det senaste och jag saknar våra gallerirundor med långa samtal på caféer eller barer inklämda. Sedan jag flyttade från Melbourne har hon slutat undervisa på konstfack och arbetar på ett galleri i stan. Det ger henne mer tid till sitt skapande och hon förbereder material till en utställning.

Grace skickade en julklapp som var lika fint inslaget som paketet i sig. Från galleriet Third Drawer Down i St Kilda gav hon mig en signerad numrerad Artkerchief. Den heter Escape.

Fashion Week

Jag körde in till en rearusig stad och försökte undvika den värsta hysterin. Kollade på ett par Dolcejeans med dragkedja längst ner i benen för ultimat avsmalning. Men jag kom fram till att jag inte behövde ett par jeans till som funkar bäst att stå upp i. Jag köpte en kjol istället. Som funkar bäst att stå upp i. Bra att julen är över.

På tal om mode inleds Stockholm Fashion Week i morgon. Jag hade tänkt gå, men har bestämt mig för att stanna kvar och fira nyår här. Lite trist att missa inbjudan, men men. Det blir Stockholm igen nästa år.

Paket

Okej, på ett mer materialistiskt plan var julen inte så dum heller med omtänksamma paketer. Jag fick boken The Photograph as Contemporary Art, som jag letat efter tidigare. Och ett par klänningar, en täckt i silvriga paljetter, som är given för nyår. Liten nackdel att jag kommer bli sönderriven på armarna av de där paljetterna, men det är sådant man får ta. Den här Decléorboxen. Jag älskar deras hudvårdsprodukter.

Jag stod för årets julklapp till min svåger. Han packade upp och började sedan skratta hysteriskt. Och alla andra. Ett par skor kanske inte är den mest originella paketen, men så galet var det inte. Tills jag upptäckte att han hade på sig två vänsterdojor. Inhandlade i Köpenhamn. Oups.

Kärlek

Jag har barndomsminnen av ett mörkt sovrum med kalla blöta handukar över pannan som inte hjälpte mer än från kärleken som höll dem. Jag har haft migrän så länge jag kan minnas, men de senaste åren har jag inte direkt haft några problem. Den här julen har jag knaprat migräntabletter som vore de julgodis och gått omkring med klara vampyrsymptom och undvikit allt ljus.

Vaknade natten till julafton med huvudet i bitar och släpade mig upp, råkade väcka mamma och det är då man upptäcker skillnaden från att bo själv. Från att alltid klara sig själv. När man ligger halvt utslagen och känner en kall hand över pannan och man viskar fram ett "inte tvättat håret" och får ett "jag älskar dig ändå" tillbaka. Essensen av julen. Att vara med dem man älskar och vara älskad tillbaka.

Writing the memory of the city

Lousiana har en butik med massa konstböcker och en som jag blev smått förälskad i var Writing the memory of the city. Inspirerande om man tycker om street art och typografi.

Porträtt

Utställningen med Richard Avedons foton var precis så bra som jag hade hoppats. Allt i svartvitt som jag vanligtvis tycker är starkast. Porträtt efter porträtt där karaktären var det enda som talade. Sjukt inspirerande och galet bra. Jag fastnade framför en storbildstv med en intervju där Avedon berättade historierna bakom bilderna. Jag hade kunnat lyssna länge. Mitt sällskap skruvade på sig tyckte annorlunda.

I intervjun berättade Avedon att han studerat design. Det märks inte minst i hans beskärningar som i flera avseende är mer grafiska än fotografiska. Kanske är det en flytande gräns. De bästa kreatörerna tenderar att skapa lite överallt.

Avedon är känd för sina porträtt av kända människor från kulturscenen, men också politiskt. I videon nedan finns bilder som är hämtade ur boken In the American West i vilken han enbart fotograferade okända människor. Flera av bilderna finns med på utställningen på Louisiana som pågår fram till mitten på januari nästa år.

Köpenhamn

När det kommer till resor brukar det bli på impuls. Det finns platser jag vill uppleva, saker jag vill se, men jag vill göra det utan detaljerade resplaner utan att behöva bestämma långt i förväg.

På Louisiana ställer Richard Avedon ut. En av fotovärldens ikoner och en utställning jag vill se. Köpenhamn alltså.

Snart

Det låter mest som jag vill vara på en sandstrand. Det hade jag gärna, men mer längtar jag att fira jul med min familj. Det går framåt med julklapparna och jag har handlat allt från lera till praliner till bubbelbad till makeup till klänning. Kommer bli bra det här.

The secret

Den har sålt i enorma upplagor, skrivits artiklar och gjorts reportage om boken som det närmast blivit hysteri kring. The Secret. Jag köpte den i Melbourne men den åkte oläst med till Stockholm.

Den är upplagd som amerikanska läroböcker ser ut. Full av exempel och citat som förklarar och förklarar det som redan är sagt flera gånger tidigare. The Secret bygger på konceptet om law of attraction, att vi drar till oss det vi tänker på. Negativa tankemönster genererar negativa upplevelser; positiva tankemönster genererar positiva upplevelser.

Konceptet är pedagogiskt uppdelat i tre steg. Bestäm vad du vill. Tro på att du får/uppnår det. Ta emot det när det ges till dig. Ungefär så. Framförallt påminner den om vikten att fokusera, visualisera och våga ta emot. Inte fel att påminnas om det.

Älgjakt

I have never seen an elk; I’d love to see one sa Jonathan i fredags. I dag blev det nordiskt zoo på Skansen och julmarknad. Det kan vara så att vi var mer inomhus i stugor och på fik än utomhus på marknaden. Ice cold. Långt från förra julen i australisk högsommarvärme men med klart bättre julstämning bland glögg och lussebullar.

När vi lämnade Skansen kom det precis en caféspårvagn och med en engelsman blev det te på väg in till stan. Har inte åkt spårvagn sedan Melbourne och garanterat aldrig druckit te på ett. Men det var charmigt och förmodligen den snabbaste testunden någonsin. Två stationer.

Domino

När man har bott utomlands är det omöjligt att inte se på sitt hemland med nya ögon när man kommer tillbaka. Jag tänker på dryckeskulturen. Något säger mig att det är vad Jonathan kommer att minnas mest från sitt Stockholmsbesök.

Under dagen hade han i bästa turistanda besökt Systembolaget för att inspektera ett monopol han hört så mycket om. När vi gick längs med Götgatan efter middagen upprepade han med förvåning hur berusade människor var.

När vi kom på tunnelbanevagnen var det närmast parodi. En man ramlade raklång över golvet, mannen som satt på andra sidan gången ramlade av stolen och hamnade på rygg i gången. När vi klev av tåget föll tre personer i dominoeffekt över varandra.

Ice cold

Efter att ha klarat mig undan vinter i ett par år åkte min dunjacka och Sonya Rykielmössa fram i dag. Patetiskt iskallt och det stör mig att jag inte kan gå ut i min nya men kalla jacka. Jag hade velat det eftersom eftermiddagen och kvällen är fullbokad i nya möten.

Den här svenska reklamen var nyligen nominerad i Eurobest, en europeisk reklamtävling. Nima och Gustav är de två trevliga kreatörerna bakom skäggen. Inte bokstavligt talat i videon alltså, bakom.

Surprise

En av mina barndomsvänner åkte in på sjukhuset med magsmärtor. Läkaren konstaterade sakligt att det kunde han förstå. Några timmar senare födde hon en son. Hon var inte medveten om att hon var gravid.

Jag är mest fascinerad. Kan man verkligen missa nio månaders graviditet? Jag tänker illamående, mage, ont och allmänt jobbigt fast samtidigt praktiskt att missa allt det där. Men omställningen måste vara något kaosartad. Oväntad julklapp.

David Howard

Amerikanske manusförfattaren David Howard har varit i Stockholm och föreläst. Han arbetar som lärare på prestigefyllda USC, en av de svåraste filmskolorna att komma in på.

Igår var jag på en av hans föreläsningar och filmanalyser och det var bland det mest inspirerande jag har varit på. Jag har en magister i litteratur och även om begreppen var bekanta fick de en helt ny mening när han satte in termerna i en filmkontext.

På byrån satt jag med och spånade med grabbarna på reklamfilmesidéer, men mycket mer än så har det aldrig varit. Jag måste erkänna att jag blev galet inspirerad igår när han pratade passionerat om scriptwriting. Skrivande som skrivande; kreerande som kreerande.

Anna Clarén

Dagens andra tips.

En av Sveriges bästa fotografer ställer just nu ut i Stockholm. Anna Clarén vann förra året pris för bästa fotobok.

Hennes bilder berättar naket och känsligt. Det blir starkt. Bilden som är exponerad under en hel natt och tillhör hennes mest kända. Utställningen pågår fram till den 13 februari på Kulturhuset. Fri entré.

Skrik om du brinner

En av de bloggar som jag har läst länge är Navid Modiris. Den första kommentaren på min blogg kom från honom. På min födelsedag om jag inte minns fel.

Jag har länkat till Navids blogg sedan jag började skriva. Möjligen med reservation för att jag har kallat den för skrik som du brinner istället för skrik om du brinner. Jag upptäckte det först när jag för några veckor sedan när jag köpte hans bok med samma titel.

Jag måste skriva om den. Eller vill. Den är tunn men lämnar ett starkt intryck. Jag fastnar för tonen; ni kommer känna igen den från bloggen. Hur den vågar vara samtida och vila i nuet också när den beskriver ett då. Det är ovanligt, ändå är det en allvarlig bok. Utlämnande, närvarande, avskalat vacker. Den brinner.

Jag vaknar
och är skitförbannad
Hela dagen går åt till
att förlåta henne
för vad hon gjorde i drömmen

Vi äter sushi i tystnad
och hon rör inte min hand
Jag vill berätta

Ur dikten: Det är här vi kliver av
Skrik om du brinner, Navid Modiri

Ni kan köpa den här.

Sparka smalben

Det är snart dags för en byråintervju och grafisk mapp och fotofolio ligger prydligt i hallen. På min vägg har min copywritervän Brita skrivit dagens uttryck.

Du kommer sparka smalben Anne.

So I'm off sparka smalben darlings.

Adressändring

Issie har gjort nya fina visitkort. Vilket påminner mig om att jag inte har gjort några nya sedan jag kom till Sverige. Det hade varit klart smidigare med min nuvarande adress istället för Flinders Street. Oh well, jag får ta mitt lilla cv tillsvidare.

And I wait for the punchline, but it never comes

Jag skriver och skriver om. Jag börjar på nytt, raderar, börjar igen. Ett dokument fullt av lösryckta meningar utan sammanhang. Det kanske inte behöver hänga samman. Det är inget som gör det nu.

Jag försöker sova, men tröttnar på att försöka. Jag börjar läsa en tegelstenstjock bok men vänder blad utan att se orden.

När arbete och kurs tog slut i förra veckan finns det få saker som binder mig här. Jag känner mig vilsen av att allt står still; jag känner mig vilsen av att allt förändras. Vad vill jag?

Skäms!

På tal om mjölkkampanjen som var vår examensuppgift på copykursen på Berghs. Briefen var att ta fram en (fiktiv) kampanj för svensk mjölk som skulle gå i press under en månad. Den utländska mjölken har ökat i försäljning och syftet var att lyfta fram den svenska mjölken.

Ni har varit söta att svara på minimarknadsundersökningar och Sarah, Nils och jag har suttit på Frippes och vänt och vridit på formuleringar och idéer en masse.

Till slut valde vi att presentera detta spår. Nedan är ett par av de annonser som vi tog fram till kampanjen.

Det rör på sig

Okej det börjar röra på sig. Igår hade jag samlat mig efter den senaste tidens turbulens och med ett tillfixat cv tog jag kontakt med de byråer som jag pratade med i slutet av sommaren när jag sökte arbete första gången i Stockholm. Plus en del andra byråer. Och fotoagenturer.

Flera byråer har redan hört av sig. En VD skrev att han mindes mig från 100wattaren i Blå hallen. Ett par andra byråer skrev att de tyckte att det hade hänt mycket i mitt cv på kort tid.

En internationell och mycket intressant byrå svarade att de dessvärre inte hade möjlighet att erbjuda mig en plats för tillfället. Men att det enbart grundade sig på att de hade för mycket att stå i själva just nu. Ett nej som känns bra. Det är bara att höra av sig igen.

Sedan ett par positiva nyheter och plötsligt inser jag att jag måste få min grafiska mapp och fotofolio uppdaterade. Jag räknade krasst med att det inte blir några intervjuer förrän i januari. Nu märker jag att jag måste vara förberedd och jag behöver framkalla en del studiobilder. Jag behöver också skära till en del annonser som jag har gjort sedan jag sist presenterade min mapp.

Från byrån jag lämnade kommer ett mejl från Andrew som inte kan låta bli att skriva ”sitting in your ol' spot typing this very message– kind of twilight zoneish. Send me some of your stuff; I would like to see it.” Vi har jobbat många sena kvällar ihop och jag tänkte att han kunde korrläsa mitt engelska cv. Det som jag just nu är på första sidan av flera på. Skynda skynda. Som vanligt då. Men nu med full energi. Det rör på sig.

There is nothing wrong with them del 2

Så vi tackar nej till den skämtsamma förfrågan att bidra med bilder till poolen. Av många skäl men den grundläggande orsaken få nog anses vara avsaknaden av graviditet. På torrt brittiskt manér kommer svaret i retur.

well, pregnacy doesn't have to be so obvious, there is very wide range of being pregnant; from becoming pregnant and cigarette after to very last day before X-mas.

Allt är en definitionsfråga.
Tydligen.

There is nothing wrong with them

Min fotovän Philip skickar en inbjudan till en fotogrupp på Flickr. Mer specifikt "Pregnant Naked Women: There is nothing wrong with them." Brilliant.

WriteRoom

Nils tipsar om writeroom. Ett alldeles litet fantastiskt skrivprogram till mac för minimal distraktion. Bara en tom skärm. Me like.

Soft nice

Vi drog oss hemåt först när ljuset tänts, musiken tystnat. Jag lyckades ännu en gång få en taxi där chauffören oavbrutet frågade mig om vägbeskrivning. Snälla. Det är därför jag tar taxi.

Det var oförskämt skönt att kunna kliva upp sent i dag och sedan ta en sen brunch tillsammans med en vän i stan för att diskutera nattens eskapader. Har bara softat hela dagen. I morgon blir det till att sätta igång med cv. Igen.

Ode till E

Jodå, prestationslusten kickade in lagom till jag satt på examenstentan. Det blir som det blir men det blev många papper. Klart roligare var de efterföljande examensdrinkarna på Stureplan. I guldkjol och nyklippt spikrakt hår.

Så vi levde reklamklichén för en kväll. Sippade drinkar och med ett gäng kreatörer i snabba dialoger går det inte annat än ha hur kul som helst.

Jag har nämnt att det är fler som känner till det är jag som skriver den här bloggen men det är ovanligt att någon kommenterar vad de har läst. Utom en man som istället livligt diskuterar bloggen i förhållande till mig. Ode till E.

Igår sa han att det var lätt att avundas det liv jag beskriver på bloggen. Reklam och festande på Stureplan. (Men eg har det varit långt mer jobbande än festande) Jag kunde inte annat än att med ett leende nicka lätt mot hans drink ”som nu då”.

Sedan lade han till att jag var lite för cool och att han inte tänkte prata med mig med risk för att hamna på bloggen. Haha, lovely. Efter en sådan replik kan jag förstås inte annat än skriva ett inlägg. Men se, inte ett ord om ekivokheter. Cheers vännen.

Australiska paket

Det bästa med att tentaläsa är att allt annat som vanligtvis är tråkigt blir gjort.  I dag har jag städat badrum och kök, tvättat, renbäddat, lagat ett par byxor och som sagt rensat itunes som jag nu belåtet kan lyssna på utan att vara tvungen att zappa mest hela tiden i frustration på shuffle. Nice. 

Jag har dessutom fixat julklappar till Grace och Prue. Måste vara något lätt som funkar. Det blev det här. Oh so me och oh so Prue. Jag använder den mest när jag har riktigt bråttom på morgonen. För det är bara ett lager istället för underlag plus ett par skuggor. 

Jag har kvar att fixa till Susannah och hon är  just nu är bosatt mitt ute i vilda Australien för ett kalasbra jobb på en strålningsklinik under ett år. Hon får trösta sig med bogans en masse.

Något säger mig att hon hellre vill ha en ljusskygg metalpojke. Hon lämnade sin trummis i ett välkänt australiskt band när hon drog från Melbourne. Det var för övrigt anledningen till att jag hängde på ett antal metalkonserter i våras. Det var förstås aldrig min kopp även om jag gjorde mitt bästa för att smälta in. Hon kom aldrig över att jag vid något tillfälle dök upp i pumps till en spelning.

Balsam

Min vän Helena skickade just ett mejl och frågade om jag tentaläste eller sov. Inget. Istället har jag ägnat några timmar till att brutalt rensa mitt itunes. Förmodligen är det mindre prestigelöst nu när 10 gig åkte bort. Det slog mig att jag hade en hel del musik som jag inte gillar. Tindersticks t ex, bort bort tillsammans med allt skramligt. Kvar finns en blandning av indie och elektroniskt.

Jag borde verkligen läsa istället. Jag har min examenstentamen i morgon. Jag brukar vara sjukt prestationssinriktad men nu. Not so much. Jag hoppas att det kickar in snart. Typ verkligen snart. 

Lite glädjande nyheter kom mitt i allt trassel. Vår lärare lämnade kritik på Sarah, Nils och min mjölkkampanj. Som balsam och jag tänker njuta lite. 

Ni gjorde ett oerhört genomarbetat och genomtänkt förslag som inte bara var mycket bra copymässigt, utan också formmässigt. Tycker om enkelheten och humorn. Det är kraft i er kampanj och den är rakt på problemet. Så grattis, jag är stolt över er!

No drama

Dags för en ny arbetsvecka. Om. Om inte jag lämnade in min mobil och mina nycklar i fredags eftermiddag och lämnade en av Sveriges bästa reklambyråer. No drama.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det var inte såhär det skulle bli. Inte så jag hade hoppats att det skulle bli. Det var mitt beslut, men det hindrar inte att det känns tungt. Det är fortfarande detta jag vill göra, kanske med någon ändring i inriktning, säkert på en annan plats.

Den officiella versionen är att min arbetsperiod slutade. Den inofficiella versionen är att jag valde att gå i förväg. Efter ett utvecklingssamtal stod det klart att det inte fanns några möjligheter till fast anställning, aldrig funnits, och då fanns inget kvar att kämpa för. Jag förstår nu i efterhand att det var vad en av kreatörerna försökte antyda till mig för ett par veckor sedan. Ändå hade jag stannat om jag kunde utvecklas vidare i den miljön, framförallt om jag hade känt att jag hade stöd, istället mådde jag allt sämre. När alla är trötta och stressade har stämningen en tendens att bli något irriterad.

Det var mitt val att börja om på botten i en ny bransch och jag har inget problem med att slita, men det finns gränser för vad som är okej. En av dem som jag tycker bäst om på byrån skakade på huvudet när han hörde min akademiska bakgrund. ”Vad fan gör du här, Anne?”

För jag måste få kreera men det är möjligt att det är fel forum. Kanske fel plats. Jag vet inte riktigt och det är lätt att börja tvivla igen.

I fredags eftermiddag hade jag ett samtal med vår CEO som jag tycker mycket om. Det var ett märkligt samtal. Han som sa att jag var en genomkreativ person med stor potential samtidigt som han rådde mig att specialisera mig. Han som sa att han var övertygad om att det skulle gå bra för mig och att jag självklart skulle använda honom som referens när jag sökte vidare. Jag vet att han kommer att försöka hjälpa mig och det är den värmen från honom och några andra från byrån som betyder mest.

Det är mycket som har varit bra. Jag har lärt känna briljant kreativa personer som under min tid på byrån vunnit priser till höger och vänster. Jag har suttit med när nya idéer har vuxit fram som kommer i print, som kommer på TV framåt våren. Någon av mina idéer har illustrerats och varit med på pitcher, annonser som jag har gjort layout och bildval till kommer ut i press, design som jag har gjort kommer klippas in i reklamfilm som ni snart kan se på TV. Det är en kick som man glömmer bort när man sitter och känner sig otillräcklig och inte lika effektiv som de som har arbetat några år längre.

Jag har lärt mig mycket, allra mest om mig själv och var mina gränser går. Förr hade jag en tendens att stanna kvar i situationer och relationer där jag inte mådde bra. För att. Jag vet inte.

Även om det är svårt finns det en styrka att vara sann mot sig själv. Det har fått till följd att det blivit många avslut i år, dels i Melbourne, dels i Stockholm när jag lämnade mitt vikariat och nu detta. Det är oerhört frustrerande att det är så, men man måste släppa för att komma vidare. Man måste våga tro på att det finns något som känns bättre.

Looove

Lycka.

Jag sitter vid min nya macbook pro med ett litet leende. Eller stort. Tänk så bra det kan bli mitt i all röra. Hela dagen har gått åt till att försöka navigera och föra över filer från min gamla svartskärmade laptop till den nya. Mycket hade jag backup på, men inte allt.  Mac är smidigare men det tar ändå lite tid att ladda in hela itunes och annat. Men nu är det på plats.

Snälla järnladyn, erbjöd att köraa hit med en mac till låns.  Det är helt galet hur beroende man (jag) är av datorn. Nu är det bara de grafiska programmen som saknas men det ska förhoppningsvis ordnas i morgon. Lite dumt är att jag lämnade mina webbprogram och ett par andra program hos mina föräldrar så dem får jag klara mig utan. Webbprogrammen är som tur är kompatibla mellan pc och mac till skillnad från de grafiska. Jag håller på med en webbsite som nu får vänta ett tag. Kan inte hjälpas. Det är viktigare att få igång mina grafiska program så jag kan fixa till mitt cv. Det lär behövas. Encore une fois. 

Alive but not kicking

Nej, det är inte bra. Inte bra alls. Och när inget kunde bli värre satte jag mig framför datorn igår kväll med ett glas vin. Det blev värre. Vinglaset ramlade rakt över min laptop som nu är mer eller mindre bränd. Enligt datorsupporten ska datorn inte fungera alls och tydligen är den döende. Skärmen har slocknat, men om man kör upp skrivbordslampan i skärmen går det att se något. Det håller såklart inte att skriva i blindo och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Gråta för jag verkligen inte har råd att köpa ny dator nu. Skratta för att jag får min efterlängtade macbook pro. Ny dator är såklart ett måste; de grafiska programmen till mac också. Så många beslut. Det är klart att det hade varit soft med en stationär storbildsskärm, men med tanke på hur stationärt jag har levt de senaste åren går det bort. Jag vill inte gå under 15 tum och då går macbook:en också bort. Antar att det blir en MacBook Pro.

Det blir längre texter igen när den nya datorn is alive and kicking. Förhoppningsvis redan på måndag. Tills dess hoppas jag att denna håller. Med lampskärm.

När orden tystnar

Fuck it.
Just fuck it.

Troubles

Små barn har små bekymmer; stora barn har stora bekymmer, brukar min mamma säga.

I kväll gick jag med en vän på en fotoagenturs vernissage i stan. Jag var oförskämd nog att svepa ett par glas rödvin på tom mage medan vi minglade runt. Det hjälpte inte mycket och det enda som hände var att jag blev lätt snurrig. Som sagt. Stora bekymmer och jag vacklar. Också utan vin.

R&R

Hetast på byrån just nu är Guitar Hero. Det är kanske läge att påminna att jag arbetar med nästan bara manliga kreatörer. Vanligtvis i jeans och koftor. I dag hördes gitarrhjältarna högt från ett av konferensrummet. Från konferensrummet mitt emot satt tre revisorer i kostymer och utbytte blickar som sa allt. Det var ungefär samma blick som mina röda strumpbyxor fick. That's ok.

Living the dream

I ett mejl påminns jag om mina fina fina vänner i Melbourne som skickar oväntan uppmuntran.

I was thinking of you as I often do walking past the CAE building (där fotogalleriet är) in the city. [...] While you smile and walk like you ARE the success you know you can be, others will believe you and treat you accordingly. Keep living the dream and you will draw others into it. It will happen.

Så vi gör väl det. Lever drömmen. Om inget annat låtsas vi. I dag i illröda strumbyxor till svart klänning.

Bra

Examenspresentationen igår kunde inte ha gått bättre. Och jag är så lättad. Och glad. De andra fortsatte ut för drinkintag. Jag fortsatte hem för sömnintag. I natt har jag sovit mer än jag har gjort på de två föregående nätterna tillsammans. Jag var oförskämt pigg igår för att ha sovit så lite som jag hade men mer underligt är att jag ofta får komplimanger när jag är direkt zoombielik efter ett par dagar utan sömn. En vän sa till mig att ögonen var större, mer intensiva. Minns att det var samma efter uppbrottet i Melbourne när jag gick med tom blick mot blek hud. Skillnaden är att blicken är fylld nu.

Soft men intensivt

Helgen har tillbringats på byrån där Nils arbetar och det har varit en soft och samtidigt intensiv helg med lysande musik. Vi har presentation på vårt examensarbete på tisdag kväll och vi satt i stora designade soffor i de vita lokalerna med varsin laptop i knät. När vi började i lördags hade vi idéer men inga utgjorda och uppklistrade på pannåer. (Stora plattor, vanligtvis svarta, där man klistrar upp utskrifterna). När vi lämnade byrån sent igår kväll hade vi två bra spår och två skrotade.

Sarah hade en middag igår kväll och jag och Nils satt kvar och spånade på en hemtagning (typ slutpoäng) på vårt huvudspår över en pizza. Istället blev det ett nytt spår som var hysteriskt roligt. Sedan funderade vi på om det var hysteriskt roligt för att det var mitt i natten eller för att det är kul. Jag ska testa de olika spåren på byrån i dag och sedan blir det till att samla ihop allt i kväll. Bloggandet kommer nog ligga lågt fram tills på onsdag. Men det finns texter att skriva, saker att berätta. Snart.

Gå eller inte gå

Det glassiga med att vara på byrå är att det kommer inbjudningar till olika event och fester. I veckan spelade Kent och jag fick frågan om jag ville hänga på. Det mindre glassiga med att arbeta på byrå är att man inte hinner med/orkar hänga på. Vi förberedde inför en pitch dagen efter och det var omöjligt att dra på konsert. Så kan det gå, eller inte gå.

Mindre ångest

Med tanke på förra inlägget kan jag glatt konstatera att jag två dagar senare tappat lika mycket. Och att det är vätska eller annat tänker jag inte lyssna på för det känns bättre i dag. Varje vecka på byrån blir allt mer intensiv och när det kommer till mat finns det två strategier. Antingen kastar man i sig något bara för att få i sig något, eller så låter man bli. Alla på byrån är smalsmala, några spelar tennis innan jobb, andra springer. Jag bloggar.

Vi arbetade mot klockan igår och det fanns inte en chans att ta lunch. När klockan var tre började jag må illa och gick ut i köket för att ta en tomatsoppa, som jag kunde ta framför datorn. Medan jag kokade upp vattnet satte jag mig första gången och min chef kom ut ur konferensrummet och sa till att jag inte kunde ta paus. Jag kunde inte hindra ett ”men gud jag satte mig två sekunder” och han svarade ”vi har inte två sekunder” och jag höll på att lacka ut och han såg nog det och tillade. ”Jag vet att du inte latar dig, men det är stressigt”. Jag var mest frustrerad att kom den enda gången jag inte arbetade för jag slet.

Jag borde ha tänkt på att om man äter mindre är det bra att dricka mindre. Jag var hemma hos en kompis på öfvre Östermalm igår kväll och när jag sent igår natt skulle gå hem var jag nog aningens salongsberusad när jag efter en stund kom på att jag var på väg mot Strandvägen istället för Karlaplan. Spelade ingen roll och jag tog tunnelbanan hem. Det var fler som hade druckit och när jag gick av tunnelbanan kom jag samtidigt med några grabbar. En av dem började ge klichékomplimanger som kyligt ignorerades. Ändå kände jag hans hand on my ass när jag passerade före honom genom dörrarna. wtf.

Total ångest

Total ångest. Jag har gått upp sedan jag började arbeta på byrån. Med tanke på hur mycket jag har arbetat kan jag förstå att det inte varit tid att träna som jag brukar, men jag kan inte förstå att jag tydligen haft tid att äta. Jag är inte van att äta lunch ute varje dag. Det är slut med det nu.

Jag är inte van att sitta hela dagarna och i Melbourne var jag ute och gick minst ett par timmar om dagen i kombination med att jag simmade dagligen. Här går jag från tunnelbanan till byrån och det är inte många meter, mest för att det är kallt och slaskigt men det håller inte. Dessutom skriver och kreerar jag alltid som bäst när jag går och jag behöver den tiden. För en månad sedan vägde jag mindre än jag har gjort på flera år och alla kläderna hängde. Så ska det vara snart igen.

Hest

Jag har mer eller mindre tappat rösten. Det gick från röst till heshet till extrem heshet på bara några minuter. Jag förstår ingenting och jag är inte det minsta sjuk eller har någon förkylning på gång. Jag satt på café tillsammans med Nils och Sarah igår kväll och pratade när min röst bestämde sig för att gå i whiskeyläge. Sarah trodde på stress. Förhoppningsvis återhämtar rösten sig snart.

Ur en annan vinkel

Det doftade som det gjorde i Deannas studio. Lösningsvätskor. Det var vad jag tänkte på när jag gick längs med den långa grå korridoren på väg till fotostudion. Jag ringde på och bortsett från en studsboll till hund i dörröppningen var det snarast allmän förvirring vem som hörde till var. Flera fotografer, flera assistenter. Ingen som hälsade. När jag efter en stund hittat rätt fotograf blev han generad. Det kom några spridda, ung, trodde att, kom samtidigt med killen, oj reklambyrån, oj.

Det var ett nytt perspektiv att stå vid sidan om kameran och inte den som knäpper bilderna. Byrån arbetar med Sveriges bästa fotografer och hans kamera var pretty nice. Objektiven också. Alla bilder var bra (läs: sjukt bra i kvalitet), men om det är något jag har lärt mig på byrån är det att bra aldrig är bra nog. Den enda frågan är hur det kan bli bättre, vassare. Det är den inställningen som krävs. Ibland har jag gjort snygga illustrationer men de passar inte; ibland har jag gjort snygga moodboards, men en del bilder passar inte och det är bara att ta bort och göra om. Samma i dag och vi tog ungefär en bild i timmen. De blev bäst.

På samma gång tänkte jag mer än en gång under plåtningen att vilken tur att det inte är jag som tar bilderna. Jag var med en av byråns AD och det var samtidigt lätt surrealistiskt att vara den som hade synpunkter på design, vinklar och blänk. Vi krävde mycket av vår fotograf och han levererade. Pressen fick mig också att tänka på mitt fotograferande och jag kände bara en sak. Att plåta inte är arbete för mig och inte ska vara det. Foto är frihet för mig; jag slappnar av och det ger mig ro. Det är så jag vill att det ska förbli.

Matnostalgi

Att sitta på café och prata kan vara bland det bästa i vintermörkret. Åt lussebulle och drack julmust i helgen och det var som mesta nostalgitrippen. Jag tänker alltid på min morfar när jag dricker julmust och det var länge sedan jag drack. När man bor utomlands blir det svenska mer svenskt och jag minns att jag åt en gul bulle, som skulle vara en saffransbulle, på IKEA förra året i Melbourne. Dyr var den säkert, men det var sekundärt. Jag åkte dit och köpte skorpor och annat svenskt bara för att.

När jag är i Sverige saknar rispapperrullar mest från Australien. De är inte tagna ur det australiska köket, men jag levde på det och har inte ätit en enda sedan jag kom hit. Saknar också mat med pumpa som är stort i det vegetariska köket där. Här, not so much. Det är svårt att hitta bra vegetarisk mat överhuvudtaget ofta är enda alternativet ”jag tar det vegetariska”. Det brukar bara finnas ett. Från Frankrike är det det nylagade brödet jag saknar, trots att jag sällan åt det. Men det var sååå gott att köpa ugnsvarmt bröd på bageriet ett par dörrar bort, typ pain chocolat på väg till träningen.

She’s so damn cool

Två dagar ledigt att bara sova och arbeta med vårt examensarbete. Som jag behöver det. På byrån är det mer intensivt än någonsin och ju stressigare det är desto tystare blir det. Igår var tystnaden så kompakt att man kunde ta på den.

Projektledarsidan bröt isen genom att duka upp snacksbuffé med öl och vin framåt kvällen. Sedan satte en av produktionsledarna på James Blunt. Han fick inte sjunga länge. Det var välkommet att bara få varva ner med de andra på byrån.

Efteråt byråbaren åkte jag till Karlaplan och mötte upp på middag. Supertrevligt men slightly over my budget och jag hoppade över taxin och gick istället längs med Karlavägen på väg hemåt. Ipod på som vanligt och klackarna smattrade mot den isiga gatan. Jag passerade ett par lätt berusade unga uppklädda herrar varpå en av dem sa ”jag gillar beatet” och sänkte dimmiga ögon mot mina stövlar. Jag skyller på Felix da Housecat. She's so damn cool.

(Jag älskar en del av Felix äldre saker, bland annat She's so damn cool från plattan Devin Dazzle And The Neon Fever, medan en del av hans nyare är klart tveksamt. Han kommer till Stockholm och spelar i början av december och åker sedan direkt till Melbourne. Sweet irony.)

Switch me off

En halvtimme innan jag skulle ha min presentation på min kurs kom en av byråns AD förbi. Han tittade på min pannå och var knäpptyst följt av ett vadå? Vad var briefen? Att väcka uppmärksamhet kring miljöfrågor och att spara el genom att stänga av elprodukter istället för att låta dem stå på stand by.

Den största skillnaden mellan att arbeta med män eller kvinnor är rakheten. Han tog sig tid att kolla igenom den lösning jag gjorde igår natt efter 100-wattaren och hans kritik hjälpte mig. Det slutade med att jag valde min första lösning som var något förenklad mot den jag hade tänkt redovisa. Ny utskrift och upp på baksidan av pannån och iväg till presentation. Det blev en typografisk lösning.

Glossy

Det var 100Wattaren igår kväll i blå hallen med allt. Medan Guldägget är en kreativ tävling är 100Wattaren främst resultatinriktad. Retorik för planners typ. Vi hade hoppats på mer watt, men ändå gick det bra. Lowe glödde hetast och tog hem mest priser. Charmigast var byrån Ester som tog pris för sin öka kondom- minska klamydiakampanj. När kunden (Lafa) stod på scen och sa hon att det var roligt att de vann eftersom klamydia ökar mer än någonsin. Lovely.

Röda mattor och glam, the glossy side of the industry. Jag gick och lade mig kl tre. Men inte efter att ha dansat helat natten, utan för att jag gjorde en presentation till ikväll. Glossy.

Bright and early

Det låter tungt med arbete hit och dit. Så är det inte. Det är kul och jag vet vad jag orkar. Jag arbetar bara aningen aningen mer än jag sover, sover aningen mer än jag älskar, men hey. Jag älskar mitt arbete; jag vill lämna ifrån mig snygga saker. Och allt handlar såklart inte om arbete. Men mest.

bla bla bla

Arbetar alltid bla bla bla
Tokmycket att göra bla bla bla
Klippte reklamfilm i dag för första gången bla bla bla
En reklamannons från stan som jag arbetat med var med i filmen bla bla bla
Ego ego ego bla bla bla
Klockan är tio och jag måste göra en annons till en miljökampanj som ska presenteras på torsdag bla bla bla
Har inte hunnit skriva på mjölkkampanjen eller rita på bilkampanjen bla bla bla
Vill mest sova, behöver vara på byrån tidigt för att hinna få klart till en presentation bla bla bla

Jag är trött på att bara prata om mig själv och att jag inte hinner med. Ändå gör jag det. Det händer så mycket hela tiden och det är totalt system overload. Egentligen är det bara njuta av allt roligt som händer. Om man hinner.

Flicka lilla

Hela dagen har gått i uppförsbacke. Stopp på tunnelbanan i morse. Stressigt stressigt på jobb. Fick vass tillsägelse. Jag kan inte veta saker som ingen har berättat. Nu vet jag. Och hela öppna kontorslandskapet.

Jag kom just hem och har inget problem med att arbeta mycket. Det var jag som valde att börja på botten i en ny bransch, men i dag var första gången jag tänkte på vilken självskriven auktoritet jag lämnade som jag hade i mitt förra arbete.

Jag fick frågan igen hur gammal jag är. Och att jag har soft voice. Alla kan inte vara män i 35-års åldern.

När vilsenheten tystnar

De senaste två åren har jag egentligen mer eller mindre vilset försökt få ihop delarna rent yrkesmässigt. Jag önskar att jag visste då vad jag vet i dag. Att detta är precis vad jag vill göra. Länge var jag helt inne på skrivandet, sedan var jag lika inne på bild. Jag har aldrig arbetat hårdare än jag gjorde med min folio i Melbourne. Jag gick på en privatskola i design och vi var bara åtta elever per klass. Jag var den enda i min klass som inte redan hade en grundlig grafisk utbildning och jag visste inte ens skillnaden mellan Indesign, Illustrator och Photoshop. Jag arbetade mer än jag sov och jag presterade mer än jag trodde jag kunde.

Jag minns att jag satt på Section 8 tillsammans med Peter efter min första illustratorlektion och smått förtvivlat sa ”I hate the pentool”. ”No, you don’t”, sa han och lade armen mig och höll mig nära. ”The pentool is your best friend love”. En vecka senare gav jag honom rätt. Då hade jag presenterat ett tiotal illustrationer som i dag fortfarande finns kvar i min folio. De är välgjorda, men jag skulle göra dem långt snabbare och framförallt med långt mindre ångest än vad jag gjorde då.

Samma vän som sa att hon ville byta arbete med mig under en dag berättade att hon avundades mig min tid i Melbourne. Den sista tiden i Melbourne är nästan dimma och jag har aldrig lyckligare än att få ägna att tid till att skapa; jag har aldrig varit mer olycklig i krossat hjärta. Jag minns hur jag otaliga gånger kom hem efter att ha arbetat natt och dag med designen, tappade upp ett bad, tände stearinljusen, satte en drink på andra kakelhyllan, lät Regina Spektor spela och klev ner i det heta vattnet. Jag minns hur jag brukade somna i badet med tårarna rinnande, vakna när vattnet kallnade, tårarna slutat rinna.

Jag kände sådan stress att inte hitta rätt att jag blev helt blockerad. Mitt visum var på väg att gå ut och att jag var tvungen att lämna det enda liv jag kände. Jag visste inte vad jag skulle göra eller i vilken världsdel. För att komplicera det hela sökte jag arbete i alla världsdelar utom Afrika och fick som ni vet både arbete och intervjuer i flera olika länder inom helt olika områden. Jag lämnade Melbourne i förvirring och frågor, men det var i alla fall mitt beslut att lämna. Jag reste tidigare än jag behövde.

I dag vet jag varför. Jag har hittat rätt och vet vad jag vill göra. Jag känner en oerhörd lättnad i att det jag har gjort de senaste två åren plötsligt har fallit på plats. Men jag kan inte ångra vilsenheten de senaste två åren. Utan att våga ta mig igenom den perioden hade jag inte hittat dit jag är i dag. Jag har lärt mig mycket, mest om mig själv och jag känner mig både lugnare och starkare. Vilsenheten har tystnat nu.

Jazzbrunch

Det blev jazzbrunch på Mosebacke tillsammans med Nils och Sarah. Det var varmt och trångt i den fullsatta lokalen, men samtidigt mysigt. Buffén var något bastant och mina kära kollegor hade båda ramlat in tidigt i morse efter klubbande och deras intresse i buffén var något mättat. Vi har ett huvudspår, men det är mycket arbete kvar på mjölkkampanjen. Framförallt behöver vi skriva mer och bättre copy. Det ska jag göra nu.

Tänk om jag hade ditt arbete

”Tänk om jag kunde ha ditt arbete för en dag”. Hon tittade på mig och jag svarade att hon älskar sitt arbete. Det vet jag att hon gör lika mycket som jag älskar mitt. Hon var ute efter kontrasten mellan det liv hon valt och det jag gör. Våra liv är olika, båda rätt.

Sedan jag kom in på byrån har jag fått olika reaktioner och det är många som vill arbeta med reklam. En del blir glada, en del blir avundsjuka andra blir bittra. Jag är ovan att hantera det. En kvinna frågade mig vem det var jag kände på byrån som gav mig arbetet. Det var befriande skönt att svara att jag nyss flyttat till Stockholm och att jag inte kände någon. Mina meriter only. En man frågade mig vad det var som gjorde mig kvalificerad till att arbeta med det jag gjorde. Han lade till att han var avundsjuk. Jag gillade den rakheten och vad ska man svara.

Det stämmer att det gick lätt för mig att komma in på en byrå i Stockholm och jag kunde välja, men det serverades inte på en räkmacka. Jag läste dubbelt i ett antal år och skaffade mig fyra universitetsexamina i lingvistik och humaniora. Jag har arbetat på ett par utländska universitet och stod i en aula och föreläste dagligen på ett annat språk.

I veckan gick jag förbi ett av konferensrummen på byrån under en kundpresentation och på väggen satt stora pannåer med våra reklamlösningar. Närmast glasväggen satt ett stort collage som jag gjorde i tisdags natt och jag log när jag gick förbi. Det är så det ska kännas.

Det tar sig

Vi satt kvar på byrån igår kväll och skrev och korrekturläste reklamfilmsmanus. Det närmar sig byråbarsstämning. Grabbarna drack öl och musiken ekade högt eller inte speciellt bortsett från en halvtimmes önskelåtar bland 80-talets discodängor. Blandat med funkiga reklamfilmsvändningar. Vi pratade till och med mjölkkampanj och det var nyttigt att få nya ögon på våra skissade idéer. Det hjälpte mig och i morgon blir det brunchande med Nils och Sarah för att bestämma vilket spår vi ska ha.

Nu ska jag in till stan och träffa vänner. Skönt att vara ledig och bara hänga på kafé. Tillsammans med en visual diary då i och för sig. Alltid.

Flashigt

Efter jobbet blev det Odenplan och en kort fika med en gammal vän. Hon inledde med ”berätta nu alla detaljer som jag inte kan läsa på bloggen”. Den här bloggen lever ibland sitt eget liv med eller utan mig, men hon läser med mig och det är bara kul. För ett par månader sedan hade vi hennes avskedsdrinkar, men hon flyttade tillbaka till Stockholm och nu får vi fixa välkomstdrinkar. Roligare så.

Jag har sovit för lite och tanken var att jag skulle lägga mig tidigt, men ni vet hur det är. Alltid något och utöver arbetet har jag min kurs. Jag gjorde storyboarden i helgen, men det blev aldrig något kodat och i kväll bestämde jag mig för att det skulle bli en flashbanner. Det snurrar och blinkar, men inte nödvändigtvis exakt där jag vill. Men ändå. Det snurrar. Och blinkar. I rosa dessutom.

Taxi driver

Jag tog taxi hem. Inte så mycket val och när vi börjat köra frågade chauffören vilket håll han skulle köra. Jag hatar när de gör så och jag blir alltid fundersam om de vill testa om man har koll eller inte. Oh well, hem kom jag.

En natt på Stureplan

Jag kom just hem efter en sen natt på Stureplan.
En sen natt på byrån.
En byrå utan byråbar, men en viktig pitch i morgon.

Det var jag och grabbarna kvar på byrån och jag har arbetat en hel dag med bilder och satt ihop collage och annat. Ibland när jag får uppdrag tänker jag att det där vet jag inte om jag fixar bara för att konstatera att jag gjort det ett tag senare.

Allting tar fortfarande längre tid för mig att göra, även om jag blir snabbare. Till viss del handlar det om att lära sig vilken stil de letar efter. Jag har flera gånger fått höra att mina saker är för molliga. Jag kanske inte är den som sätter ihop färgsprakande collage men det kanske är vad jag borde. Droppa lite moll när livet faktiskt är klart nice. Också efter 18 timmar på jobbet.

Klädkod

Hjääälp, jag ska på hippiefest. Vad ska jag ha på mig?

Svar ett par minuter senare från annan kreatör.

Naken.

That's funny

Det mesta flyter på alldeles osannolikt bra och jag får allt mer ansvar. Jag arbetar mest hela tiden. Byrån har dragit in flera stora uppdrag och mer är på gång. De amerikanska reklamfilmsgrabbarna sitter fortfarande intill mig och diskuterar manus fram och tillbaka. Mest sysslar de med idéer och de pratar mer eller mindre konstant. Vanligtvis avbryts dialogen av ett eller annat ”that’s funny” men de skrattar aldrig. Bara drygt konstaterar att det är kul.

Igår kom de in på ett sidospår om ofrivilligt håravfall. En av grabbarna sa att det måste kännas som förlorande av sin manlighet, varpå han blev tyst, kollade på sin kollega och sa ”jag menade inte dig”. Och kollegan med högt hårfäste sa att han inte kände sig träffad. Jag behöll blicken på skärmen och tänkte som grabbarna. That’s funny.

Hel(g)dag

Tanken var att jag skulle sluta vid lunchtid med tanke på helgen, men så blev det inte. Det var jag och amerikanerna kvar och en och annan kreatör. Om en timme har en vän bokat bord på en restaurang och jag klev just innanför dörren. Ska bara duscha, dra på en ny klänning och sedan iväg igen. Det drar.

Filmpremiär

Kanske inte den roligaste, men en bra kreativ övning. På Bombay-TV kan ni göra era egna filmer. Det finns en engelsk version också. Nja, fortfarande med indiska röster för all del.

Berättande

Flera av mina vänner skriver. De skriver mycket; de skriver långt. Några är publicerade, andra kämpar med att bli det. Länge trodde jag att det var min väg; länge var jag övertygad om att det var vad jag vill mest. Jag känner inte så längre. När de talar om skrivandet, ångesten och lusten känner jag igen mig. Jag känner ett sting av dåligt samvete att jag inte skriver men samtidigt brinner jag inte för skrivandet som jag en gång gjorde.

Jag vill fortfarande berätta, men jag vill göra det genom mina bilder. Jag vill plåta mer och längre även om jag inte hinner med nu. Arbetet går först och jag är lycklig som får sitta med bildredigering på arbetstid. Men det egna plåtandet med kameran i handväskan på väg genom Melbournes gränder har fått stå tillbaka. Viljan att berätta finns kvar.

Feelgood

För att man mår bra av den. Och för att det är José.

Trött

"You look tired darling".

Han hade rätt såklart.
Nu sova.

Se hela

Glömt

Min morbror är i Stockholm över dagen på möte och jag ska träffa honom på lunchen. Han har fått en lång lista med saker att ta med sig till mig. Min australiska mobil, ett par böcker, en sänglampa och en del annat. Jag lät bli att fråga honom om strykbrädan.

Trött men glad

Det var inte sent men det var redan kolsvart när jag gick längs med biblioteksgatan. Det regnade och den första tanken var förvåning. I Melbourne regnade det nästan aldrig. Typiskt nog hade jag plattat håret och i fukten ringlade sig håret genast i stora lockar. Whatever. Jag var på väg hem när jag kände tårarna rinna. Av ren trötthet.

Jag har inte överdrivet mycket att göra på arbetet; jag har hela tiden saker att göra. Det som är svårast är tempot. Illustrationer som för en vecka skulle ha tagit mig en timme att göra får jag nu fixa på en kvart. I dag gjorde jag tre som skulle vara klara inför en presentation. Ibland kan jag nästan själv bli förvånad över hur mycket jag hinner med och jag har blivit snabbare för att jag måste. Jag tänkte på det när jag gick hem i regnet att den folio som jag presenterade och fick jobbet på redan är old news. Mina ögon är redan mer kritiska; jag kan bättre nu.

Kanske kunde jag det tidigare också bara att jag inte var medveten om det. Det har alltid varit min svaghet, att jag ibland inte vågat. Nu gör jag det och vår kreativa ansvarige är den som pressar mig mest. Han markerar direkt när det inte är bra nog och jag lär mig.

It's a good day

Det är en bra dag i dag. Jag vaknade upp till saker som får mig att le. Nu till jobb.

Och tack för alla kommentarer kring mjölken.

Mjölk

Andra halvan av dagen har jag hängt på ett supermysigt kafé tillsammans med Sarah och Nils. Vi arbetar med vårt examensarbete och letar idéer som håller i en längre kampanj med flera annonser alternativt reklamfilmer. Vi har några olika tankar vi gillar, men det känns inte som att vi riktigt har tagit hem den än. Mer filande; mer fikande. Nice.

Om ni har tid och lust får ni gärna hjälpa till med att svara på dessa frågor:

1. Vilken mjölk brukar du köpa och varför?
2. Vad är avgörande när du väljer mjölk?
3. Några andra tankar kring mjölk…

Bombay

After work igår blev Hotellet och ett par glas rosé. Nice. Cocktailklänningläge om man känner för det. Annars funderade jag på var byråbaren var. Det verkar inte som vår byrå har någon, men det var många borta.

En annan sak som jag har tänkt på är att det är knäpptyst på byrån bortsett från telefoner som ringer och reklamfilmer som går i bakgrunden. Ingen musik alls och jag känner mig lätt tonårsaktig med min ipod på. Jag tycker inte om tystnad. Igår morse plågade jag mina kollegor med att spela bombayinspelningar på datorn. Om och om igen. Senast i morgon ska jag ha satt ny copy till en indisk liten reklamfilm. Jag har inte börjat med copyn till filmen. I morgon ska jag också ha gjort ett 30-tal thumbnails och just nu har jag en. Hela dagen i morgon är inplanerad och jag måste rita och skriva i dag.

Det är bara det att min franska kompis är i Stockholm och jag har lovat att träffa honom om en timme. Får skissa på väg.

El tempo

Den största skillnaden att arbeta på en byrå är tempot. Det är samma program som jag har arbetat i tidigare (well, bortsett från att de var på engelska då), men det går mycket fortare och kraven höga. Det gäller att tänka annorlunda, som med illustrationen. Ja, det är en fin illustration, men är den bra nog att sitta i tunnelbanan? Och pang. Där har man sitt svar och det har förändrat mitt sätt att se på det jag gör. Det räcker inte att vara bra.

Tempot gör också dialogerna rakare; det finns inte tid till något annat. Det är ja, nej eller arbeta vidare med den idén. Andra dagen frågade jag en anställd och möttes av svaret. ”Exakt vad är det du frågar?” Pang. Och man tänker först oj. Sedan tänker man okej, jag behöver vara tydligare. Så jag försöker vara det.

Halloween

Det var halloweendrinkar igår och efter en lång dags arbete och kursande kändes några droppar vin snabbare än snabbt. Jag har knappt varit ute sedan jag bodde i Melbourne där jag var ute desto mer. Skönt att bara var ute med vänner. Nya kreativa vänner.

Premiär

Jag kom just hem efter en intensiv första dag. Gladast blev jag att vår CEO gav mig välkomstblommor och jag har känt mig just välkommen hela dagen. Det var något ovant att arbeta på Mac eftersom jag inte har gjort det sedan Melbourne. Mer ovant att arbeta i de grafiska programmen för första gången på svenska. Det var lätt förvirrande och jag letade efter termer och knappar som inte fanns där de brukar finnas.

Intill min arbetsplats stod en stor systemkamera och det verkar vara mitt jobb. Jag har tagit produktbilder och redigerat. Minuten efter gick de iväg till kund. Känns märkligt; känns kul.

Efter en första arbetsdag blev det fortsatta timmar med en ny brief och vi blev sittande på Stureplan med visual diarys. Sedan hade jag följe med en lång slank indiepojke. Han sa något om att jag såg sådär nervöst upprymd och lycklig ut som man bara gör när allt är nytt.

Ja

För nästan tio år sedan började jag min första termin på universitetet. Jag började med ekonomi och marknadsföring. Vi hade ett grupparbete och jag och ett par kursare var på huvudkontoret i ett möte. Reklambyrån företaget hade anlitat var den gången ny för mig och jag minns att jag tyckte om kampanjen de hade gjort. Jag minns också att jag tänkte tanken att där skulle jag vilja arbeta.

Nästan tio år senare blir det så. Jag fick arbete på den reklambyrå jag helst ville till. Det blev klart i dag och i morgon finns det en arbetsplats med en Mac till mig. Det blir mycket nu. Byrå på heltid; kurs på deltid.

När vi var klara med mötet träffade jag VD:n som var den som gav mig en chans. Han sa att jag tog stort kreativt utrymme. Han verkade uppskatta det.

Jag hittar inga ord för att beskriva lättnaden att hittat ett arbete som är kreativt stimulerande. Det bästa beslut jag har tagit är att resa till Melbourne; det bästa beslut jag har tagit är att lämna Melbourne. Det har fallit på plats nu.

Cutting edge

Faces

Genom Facebook dyker människor från förr upp. Bland annat en man som jag träffade en del förra hösten i Melbourne. Han skriver att vi har gått en kurs tillsammans. Jag har alltid undrat vad det var och nu vet jag. Kursare, tänker jag medan jag minns hans händer mot min bara rygg.

En annan kursare hörde av sig över Facebook. Vi har alltid bara varit vänner och vi arbetade en del tillsammans. Vi kompletterade varandra bra och han var vassare än vass på programmen medan jag hjälpte honom med språket.

Han var alltid omtänksam och kom med roliga kommentarer när vi suttit i timmar framför datorerna. Han är en av de där personerna som bara ser rakt igenom en och kunde oväntat säga ”you’re not covering up very well love” när det stormade. Vi har inte hörts mer än ett par gånger sedan jag lämnade Melbourne men nu skrev han en mejl som fick kinderna att blossa. Och sedan började jag skratta för jag vet att han skämtar. Fucking Romeo. Han kommenterar min profilbild och det kanske är läge att byta. Den jag har nu verkar vara mer natt än dag.

Ett liv i dofter

Frankrike: 5th Avenue, J’adore
Stockholm: Romance, Gucci II
Frankrike (igen): Armanimania, Lovely
Melbourne: Lovely, Narciso Rodriguez (svart)
Stockholm (igen): Narciso Rodriguez (rosa)

Det var inte meningen att byta doft; det var bara meningen att köpa en ny flaska. Jag älskar Narciso svart och sent igårkväll tog jag en svart förpackning och betalade. Den största flaskan och klart dyraste, men jag använder en del och tyckte det var lika bra.

Jag öppnade förpackningen när jag kom hem. Flaskan i den svarta förpackningen var rosa; den rosa förpackningen innehåller den svarta flaskan. Jag har designat produktförpackningar och den grafisk designer som kom på den här färgidén måste varit helt galen.

Jaha, så jag försökte byta men inte. Nu har jag en rosa Narciso som säkert kommer räcka ett helt år och den doftar också gott, men den doftar inte lika kraftfullt. Den rosa har en ljuvlig rosdoft sa expediten käckt. Jag blängde tillbaka. Det sista jag vill är att dofta ros på en arbetsplats med nästan bara män. Tänkte jag först.

Nu när jag har gått och doftat in mig tänker jag att den inte är så dum ändå. Jag kan inte göra något och det är bara att gilla läget och om allt annat är nytt är det lika bra med en ny doft också. Rosa ros alltså.

Fredag kväll

Det är fredag kväll. Jag sitter framför datorn efter en middag med bulgur, bönor och chardonnay och inser hur dumt det är. Det hade just inte hänt i Melbourne. Uppryckning.

Jag ska iväg i morgon. Blir lite roligare då.

7 sanningar om mig

Jag blev utmanad av Peter att svara på 7 sanningar om mig. Ni får ta upp och känna er utmanade ni som vill.

• Jag föddes med ett blått och ett brunt öga. I mitt första pass står det blå ögon; i dag har jag mörkmörkbruna.

• Jag är en oförbätterlig nattuggla.

• Jag kan inte ljuga, snarast alltför ärlig.

• Jag svär på franska, ibland på engelska.

• Jag kan läsa tarot.

• Jag tror att avgörande händelser i livet redan är förutbestämda.

• Jag har en förkärlek till verbala kreatörer. Tydligen, om än inom olika områden.

Mina ord

Det är allt fler som vet vem det är som skriver den här bloggen. Inte så konstigt. När jag bodde i Melbourne var det knappt någon som kände mig privat som läste och det gjorde det i många avseende lättare att skriva. Jag kunde skriva om människor i min närhet utan att någon visste vem de var; jag kunde tillåta mig att skriva privat om min vardag utan att lämna ut varken mig eller någon annan. Det är inte så längre.

Sverige är litet och jag har aldrig skrivit superhemligt. Min familj började läsa, mina vänner började läsa och det spred sig. Jag talar inte om någon rusning, men det blir allt vanligare när jag träffar mina privata vänner att de refererar till saker som de enbart har läst här. Det är inget konstigt egentligen; jag har lämnat ut informationen. Vanligtvis är det bara positivt, men det har också hänt att mina ord tagits ur sin kontext och använts mot mig.

Det händer allt oftare att jag låter bli att skriva om saker av rädsla att det kan missuppfattas. Min avsikt har aldrig varit att såra någon, aldrig att trampa någon på tårna, men det är vad som har hänt. Och jag är ledsen för det.

Min blogg är min sanning, men aldrig hela sanningen. Det är klart att jag väljer vad jag vill berätta, på vilket sätt, ur vilken vinkel och ibland inte alls. Ibland hamnar orden här för att jag behöver skriva av mig och betyder inte mer än så. Jag tycker om att skriva; jag tycker om att bli läst och det är interaktionen som är det fina med bloggandet. Någonstans vill jag bara säga att ta inte det jag skriver på för stort allvar. Ta det för vad det är. Mina ord.

Med ett års mellanrum

Juli 2007 Frankrike



Juli 2007 Melbourne, Australien

Se utåt framåt

Mitt favoritställe i min franska lägenhet var vid fönstret. Nedanför fanns en bred fönsterkarm och under den varma våren och sommaren satt jag vanligtvis med fönstret öppet och skrev medan itunes rullade i bakgrunden och franska röster ekade från innergården. Det var ingen vacker utsikt, snarast en ruffig innergård,på andra sidan låg en stor katedral och gamla hus i vit kalksten. Det var inte den bästa lägenhet jag har haft, inte den charmigaste, men den låg mitt i stan. Jag kunde gå till arbetet och jag bodde ett par kvarter från de största shoppinggallerierna. Det var ett behagligt och stillsamt liv och kanske var det just därför jag inte stannade.

I Melbourne hittade jag min våning på andra dagen. Då hade jag ratat ett par lägenheter som visserligen var större och centrala men som ändå inte kändes bra. När jag kom in i lägenheten (som senare skulle bli min) gick jag fram till fönstret och visste. Lägenheten var inte stor men ny och snyggt möblerad. Jag satt vanligtvis vid mina stora panoramafönster och arbetade framför datorn medan itunes rullade. En del saker förändras inte.

Den lägenhet jag bor i nu rymmer förmodligen både min franska och min australiska lägenhet, ändå saknar jag min australiska. Även om min lägenhet är både stor och ligger i ett bra område saknar jag att inte bo i stan. Eller det gör jag, men inte i innerstan och det stör mig. Jag avskyr att åka kommunalt och jag tycker inte om att inte kunna gå vart jag vill när jag vill.

Jag funderar alltmer på att byta min lägenhet till en mindre i stan, men bostadsmarknaden i Stockholm kan få vem som helst att sucka. Jag har i alla fall börjat tänka på det och med tanke på att allt annat i mitt liv håller på att förändras kanske det är lika bra att dra det till sin spets.

När två blir tre

Vi satt i konferensrummet och pratade om min bakgrund, men mer om företaget jag hoppas komma in på. Det kändes bra. När vi var klara visade hon mig runt i lokalerna och avslutade med att gå in i kreatörernas rum. Vi kom in i ett stor lokal och de var samlade i en genomgång. Vi kom in längst fram i rummet vid tavlan och jag möttes av ett tjugotal blickar. Det är då man önskar att man kunde komma på något smart att säga. Jag sa hej.

Jag nämnde igår att Sarah och jag ska arbeta tillsammans med vårt examensuppdrag. Vi kompletterar varandra bra men nu blir det bättre. Vi har fått tillökning genom Nils och två blev tre. Han arbetar som copywriter, Sarah är vår planner och jag AD. En komplett liten minibyrå. Fler personer genererar fler tankar men viktigast är ändå att vi funkar bra ihop.

Ett andra möte

I fredags efter intervjun var jag lycklig när jag gick från byrån. Helgen och måndagen avlöpte med en närvaro av väntan. I dag ringde och frågade om jag kan komma in på en andra intervju. Jag ska dit i morgon kväll och det känns bra.

Jag bara hoppas att det räcker hela vägen. Det finns inget jag hellre vill just nu.

Bortstruken

Det har varit en intensiv vecka och det var skönt att avsluta fredagkvällen med awdrinkar. Jag och Egon trotsade regnet och letade upp en liten bar och pratade bloggande och inte bloggande. Det var hur trevligt som helst.

I dag har jag haft första helt lediga dagen på länge och jag har inte gjort någonting. Eller jo, det har jag såklart. Jag har läst ut kurslitteraturen, suttit och filat på en brief och försökt stryka.

Jag plockade fram ett par plagg som behövdes strykas, tog fram strykjärnet och gick bort till skåpet för att hämta strykbrädan. Där fanns ingen. Den finns nog kvar hemma i mammas källare skulle jag tro. Att köpa en ny strykbräda måste vara det tråkigaste man kan tänka sig. Behöver man egentligen en strykbräda?

Vad jag vill göra när jag blir stor

Today was the day. Folio. CV. Klänning. Klackar. Andas.

Jag har varit på intervjuer där jag inte varit det minsta nervös, för att jag inte har velat tillräckligt. Jag har varit på intervjuer där jag varit fruktansvärt nervös för att jag verkligen har velat. Den här gången vill jag mer än någonsin men den mest närvarande känslan var konstigt nog inte nervositet.

Istället kunde jag inte låta bli att le när jag gick uppför trapporna och vidare in på byrån. Jag kunde inte låta bli att le när vi satt i konferensrummet och pratade. Jag ler fortfarande när jag skriver denna text för det kändes bra. Det kändes rätt. Förhoppningsvis kände de likadant.

Det är den bästa intervju jag har varit på. Han ställde inga dumma frågor av karaktären ”nämn tre egenskaper som är bra/dåliga” eller ”hur löste du bla bla motgång”. Han var närvarande och trevlig. Vi pratade om Australien; vi pratade om arbete.

Han gick igenom mina folios och han tyckte att jag hade hittat rätt ton. Det är inget nio till fem jobb, sa han. Bra, det är därför jag har sökt det tänkte jag. Jag tyckte om att han var rak och han ställde relevanta frågor medan han med självdistans sa check check check när jag svarade. Det kändes förstås bra och han kunde inte veta att den man jag älskade brukade säga så och att just de orden fick mig att slappna av.

Jag vet inte om jag får tjänsten, men jag hoppas. Oavsett vilket känner jag att jag har vunnit mycket. För jag vet precis vad jag vill göra när jag blir stor.

Tvåspråkighet

Det är en seglivad myt att barn skulle lära sig språk snabbare än vuxna. Det gäller att komma ihåg att en femårig flicka som flyttar till ett nytt land endast behöver lära sig det nya språket på en inhemsk femårings nivå. (vilket i och för sig kan vara svårt nog). En vuxen människa som flyttar till ett annat land behöver lära sig en vuxen talares nivå för att passera som inhemsk talare, vilket ställer långt högre krav. Språkinlärning delas ofta upp i fyra olika delar, läsa, lyssna, tala och skriva. Den vuxna inläraren är överlägsen i alla avseende utom när det gäller talet.

Barn hör redan i fosterstadiet och ett nyfött barn känner igen röster och ljud. När barn börjar tala vid ett års ålder har de redan haft nästan dubbelt så lång tid på sig att lyssna in sig på ljuden. Det är här tvåspråkigheten kommer in i bilden. Barn som hör ett språk kommer att ljudhärma sitt enda språk. Barn som har hört två språk kommer att ljudhärma på två språk och tala på två språk.

Varför är det viktigt? Det är naturligtvis bara viktigt om man vill att barnet ska bli tvåspråkigt och anledningarna till det är personliga. Min pappa är tvåspråkig i danska och svenska, men han pratade aldrig på danska med mig och även om jag har lärt mig en del är min danska inte så bra som den skulle kunna vara.

När det gäller tal är forskningen dyster när det gäller att uppnå ett inhemskt tal. Från det att barnet föds sjunker kurvan dramatiskt och man brukar säga att det finns en kritisk ålder vid sju år. Om barnet inte har lärt sig tala sitt andraspråk vid den tidpunkten kommer han/hon alltid att tala med en ”brytning”. Det här är ingen absolut sanning. Det finns undantag i den bemärkelsen att det finns talare som kan passera i vardagliga situationer som inhemska talare trots att de har startat språkinlärningen efter 7 år. Men, om man testar strikt forskningsmässigt är prognosen lika glasklar som dyster. Talet måste påbörjas i tidig ålder i andraspråket för att passera som inhemskt.

I praktiken innebär det att om föräldrarna vill att barnet ska bli tvåspråkigt måste båda tala sitt modersmål. Inte nödvändigtvis hela tiden, men exempelvis i hemmet, eller i direkt tilltal. Det underlättar om man som förälder är konsekvent i vilka situationer man talar, men samtidigt är det viktigaste att man talar. Däremot hjälper det inte alls att sätta på sagoband och TV på andraspråket. Barnet kommer visserligen att höra ljuden men kommer på samma gång inte kunna tolka och ta in informationen. Barn lär sig tala genom direkt kommunikation.

Jag har undervisat barn och vuxna i svenska som andraspråk med olika bakgrundskunskaper i Sverige men främst utomlands. De studenter som hade en svensk familjemedlem förstod nästan alla svenska, en del bättre än andra. En del av mina elever kunde tala svenska, några med brytning. Men väldigt få elever kunde skriva någonting alls och de som kunde skriva på svenska presterade ofta långt under den skriftliga nivå som de hade i sitt förstaspråk.

Dessutom är det vanligt med ytflyt. Att vardagsspråket var utvecklat ofta familjerelaterade saker kunde de berätta om, men när det kom in på språkområden som de inte talade med sina svenska släktingar var ordförrådet borta. Det är inget konstigt.

När jag lärde känna Caroline i Melbourne hade jag inte haft svenska vänner på 1,5 år (i min vardag) och även om jag talade svenska med min familj och vänner i Sverige på telefon var det skillnad att prata med Caroline. Plötsligt skulle vi tala om fototermer och grafiska termer som vi båda kunde på engelska, men mer begränsat på svenska. Jag minns att både jag och Caroline tyckte det var enklare att prata på engelska. När vi umgicks mer och pratade regelbundet på svenska märktes det snabbt skillnad och efter ett tag tyckte jag det var skönt att prata svenska. Det handlar inte om att man glömmer språket.

Studier visar att det är vanligare att barnet blir tvåspråkigt om mamman har ett annat språk än landet de bor i. Förklaringen är enkel. Barn lär sig bäst genom nära kommunikation och om mamman ägnar mer tid med barnet till att tala på ett andraspråk kommer barnet med större sannolikhet tillägna sig det. Det har ingenting med genus att göra. Om pappan ägnar motsvarande tid kommer resultatet att bli precis detsamma. Men det kräver tid och energi att lyckas att få ett barn tvåspråkigt och det mest känsliga är talet. Det är inte så enkelt att barn lär sig automatiskt att tala, läsa, skriva och läsa på sitt andraspråk, men om man vill är chanserna stora att det går.

Pallar du?

Första sidan, första raden

Första sidan. Första raden. Hur börjar man? Den första meningen är ofta den sista meningen. I alla fall den som skrivs sist. Den första raden som skrev är sällan meningen där berättelsen börjar. Jag är svag för in media res, dvs. rakt in i handlingen. Veronica bestämmer sig för att dö inleds med:

Den 11 november 1997 bestämde sig Veronika för att stunden – äntligen! – var kommen då hon skulle ta sitt liv.

Selma Lagerlöf inleder sin klassiker om Gösta med

Äntligen stod prästen i predikstolen.

De bygger båda upp en förväntning och ett anslag om vad som ska komma. Två av de romaninledningar som jag tycker mest om är:

5 days ago, the man I love left me.

Från Sophie Calles Exquisite Pain. Egentligen är det inte bokens första mening utan första raden i bokens andra del. För mig är den andra delen den främsta delen.

Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. […] She was Dolly at school. She was Delores on the dotted line. But in my arms she was always Lolita.

Nabokovs Lolita räknas som en av de främsta klassikerna men ännu har jag inte tagit igenom mig den. Det är ovanligt att det blir så, men det finns något i texten som bromsar. Det är dock inte inledningen.

Det finns några andra böcker vars inledningar jag vill citera, men när jag sträcker mig efter böckerna står de inte längre kvar. En knapp hylla är allt som finns fyllt i mina fyra bokhyllor som täcker en hel vägg. De brukade svämma över.

Jag har ändrat om i mina texter gång på gång och det som en gång var först hamnade senare 50 sidor in i texten. Först såg inledningen ut något i stil med det här

I den då främmande staden anlände hon på en räls som ledde allt längre in i stadens hjärta. Det är vägen ut för att rädda sitt hjärta.

Just nu ser första meningen ut så här, men jag känner på mig att den inte kommer att finnas kvar där.

Som så många gånger förut lämnar han etagevåningen bakom sig för att söka sig framåt.

Generellt är den första meningen viktigare desto kortare texten är. Det svåra är att hitta rätt ton som ger anslaget men ändå inte ger. Den bästa inledningen är nog den som Nancy från New York avslöjade när vi satt på en restaurang ute i Ayers Rock. Jag lovade att vara tyst och vad jag förstod var boken inte helt klar. Men första meningen var det. And that's a start.

Bara så

I helgen träffade jag några vänner på Vanadisplan över en brunch innan vi gick vidare till Odenplan. Vi tittade på huset där hon och hennes sambo har köpt en bostadsrätt. Hon är ett par år yngre än jag, utbildad läkare och med ett stabilt förhållande. Det strålade om henne när hon visade sin nya lägenhet och hon såg lycklig ut.

En annan av tjejerna är på väg till Sydney med sin pojkvän och då saknar jag Australien. Mest saknar jag Grace, Caroline, Prue, Deanna, Anwyn och Deb, men jag saknar också det liv jag levde där. Samtidigt är jag glad att jag är i Stockholm nu och att komma tillbaka hit har fått mycket att klarna. Men ibland när jag sitter med mina vänner här känner jag mig annorlunda.

Mitt liv är inte stabilt. Det är jag som har sökt förändringen och jag är glad över den, men ibland önskar jag att lite mer i mitt liv kunde falla på plats. Bara så.

Prioriterad

Thanks! I'll try it and get back to you (after the rugby!)

Jag hjälpte en vän med en överexponerad bild och skickade över några förslag på korrigeringar. I retur kom svaret ovan inom ett par minuter. Brilliant.

Nytt

Jag är så kass. Jag skulle köpa nya byxor igår. Jag behöver verkligen ett par snygga byxor men vad kom jag hem med. Just det. Ännu en cocktailklänning. Jag är hopplöst svag för klänningar.

Jag har varit i studion större delen av dagen och tagit porträttbilder. Jag fick också hoppa in framför kameran för första gången. Det kändes väldigt ovant. Efter plåtningen gick jag till Fältöversten och hittade till slut ett par byxor som jag tyckte om. Ny klänning och nya byxor. Double whammy.

Syskonkärlek

God morgon. Jag satt och ammade och fick en sådan ohämmad lust att titta in på oskrivna linjer. Trevlig sida, nu har jag läst och skrattat lite för mig själv. Presentationen av din favoritmusik tillhör det roligaste. Jag kände inte igen någonting.

Ja, ja nu har jag brutit mot löftet om att inte läsa på din blogg. Vad händer nu?

Inte så mycket alls. När jag lämnade Melbourne hade jag först inte tänkt säga något alls om bloggandet men med tanke på hur mycket jag har varit hos min syster märktes det såklart. Egentligen spelar det ingen roll om de läser eller inte. Det handlar nog mer om att en del saker som familj och vänner kan läsa på bloggen är saker som jag kanske inte är samma saker som vi pratar om privat. Jag har hört det ibland från vänner som känner mig både privat och på bloggen. Att det är jag och ändå inte jag.

Bananas

Efter att ha bott utomlands ett tag är det omöjligt att inte lägga märke till saker som är annorlunda i Sverige. En av de sakerna är att det äts, och säljs, frukt överallt. När jag gick längs med Odenplan i dag mötte jag tre personer som åt banan. Och jag håller andan när jag går förbi.

Jag minns när jag hade min första skriftliga långa tentamen i Frankrike och jag hade med mig ett äpple och en dricka. Mina kursare gapskrattade och frågade om jag skulle på tentamen eller på picnic. Från Australien har jag inget minne av att någon åt frukt varken i pauser eller på stan.

Nu spelar det naturligtvis ingen som helst roll om människor äter bananer på offentliga platser, om inte. Jag är lika allergisk mot bananer som andra är mot nötter. Blotta lukten får mina luftrör att krympa ihop och jag känner lukten av banan långt innan jag ser dem. I dag var det en man som kom på tunnelbanan med en banan och naturligtvis satte han sig intill mig. Det är jag eller bananen, och jag reste mig och satte mig så långt bort jag kunde komma i vagnen. Inte för att direkt hjälpte, men något.

Jag har åkt tåg ett antal gånger ifrån Stockholm med X2000 och över hälften av gångerna har det varit någon som har tagit fram en banan. Jag kan inte vara en längre stund i en kupé med en banan och det är bara att lokalisera bananen och säga ”det är jag eller bananen”. Mina kompisar tycker det här är hur roligt som helst. Jag gör det inte. Jag skulle föredra lite mindre originella allergier.

Textmottagaren

Fördelen med att ha pluggat ett antal år inom humaniora är att kurslitteraturen i någon mån går igen. Och även om böckerna varierar är innehållet till viss del detsamma och på en rent teoretiska nivån är den kurslitteratur jag läser nu närmast populistisk. Det är ganska soft och jag ägnade gårdagen till att plöja halva litteraturlistan.

När jag läste Olof Lagerkrantz Om konsten att läsa och skriva fylldes jag av läsglädje. Det är en ovanligt lättläst och välskriven liten pärla. Lagerkrantz har en förmåga att få också komplexa litterära analyser att flyta enkelt. Han talar mycket om textmottagaren och vilka man skriver för. Personligen tycker jag det är lättare att skriva en text för en enda människa. Det är ändå en människa som läser texten, precis som du gör just nu.

I boken talar Lagerkrantz om det medvetna stilistiska valet att alltid ta hand om sin läsare, att inte försvåra genom okända ord eller begrepp. Motsatsen skulle nog vara Adorno som ansåg att han inte ville förolämpa sin läsare utan utgick från sin egen nivå. Skön inställning men frustrerande knepigt att ta sig igenom. Lagerkrantz skriver ”[k]anske är det så att en författare lyckas först när han lyckas, det vill säga när han får läsare.”

När jag tänker på textmottagre återkommer jag till en scen i Melbourne. Jag var nyinflyttad och följde med Anwyn ut. En stund senare satt vi och pratade med ett par män som också sysslade med design. De var där på en svensexa men de kändes allt mer bogan (typ lantlig or just not very cool på Melbourneslang) och jag zoomade ut lite när den blivande brudgummen satte sig vid min sida och gav mig en drink. En lång indiepojke med luggen snett över pannan och tighta jeans över de smala höfterna. Han var safe så safe och jag släppte garden. Det visade sig att han var AD och det blev ett intensivt samtal om ord och bild.

Av någon anledning kom det mesta av samtalet att handla om skrivande. Hans också, men han ville hellre tala om mitt och han gjorde det med en ovanlig intensitet. Han pressade mig. Frågade vem jag skrev för. Varför jag skrev. Jag brukar vara snabb att skämta bort obekväma frågor men det var något i hans närvaro som hindrade mig. I en stökig bar talde vi oväntat om skrivande. Och jag älskade det.

Anwyn och jag skulle vidare och han gav mig en kvardröjande kindpuss med ackompanjerande ord. Han sa inget dramatiskt. Vad han hade sagt till Anwyn om mig när jag inte var där var mer förvånande. Han sa att han hade gift sig med mig om det inte vore för att han skulle gifta sig om några dagar. Haha, sliskigt och dumt men samtidigt. Det fanns något i hans närvaro som var annorlunda. (Could be the drinks) Eller var det jag som betedde mig annorlunda. Jag öppnade enbart för att jag visste att han inte kunde komma in. Hursomhelst, när jag ser ordet textmottagare i en kursbok ser jag inte en okänd person framför mig. Jag tänker på en gift indiepojke i Melbourne.

Pol Pots leende

Vägen genom landskapet. Det går inte att hålla 70 med mindre att man redan känner kurvorna, tjälskotten, spåren. Skillnaden mot vägarna i Kambodja är inte stor. En uråldrig stig, som breddats under århundradena. Belagts med asfalt i modern tid. En beläggning som nu är nött och sprucken. Samhällskonstruktörernas blick är riktad någon annanstans.

Citatet ovan är hämtat ur inledningsraderna på Pol Pots leende av Peter Idling Fröberg. Beskrivningen av Kambodjas svårframkomliga vägar får symbolisera svårigheterna att ta sig fram i sökan på någon slags sanning genom historien. Att tala om en sanning är naturligtvis inte möjligt och inte vad författaren säger sig att göra genom valet av genre. Istället följer vi en skönlitterär berättelse som med bestämda steg försöker ta sig fram genom avstängda vägar och sprucken asfalt i jakt på en förståelse av det oförståeliga.

Det går inte rakt framåt; det går inte fort. Det är inte en resa som går linjärt, försöker inte att göra det. Boken är uppbyggd av närmare 300 kortare självständiga texter som genom sin komplexitet av sammanfogade stigar känns som en mer genuin resa än den som säger sig ha hittat den enda sanningen. Växlingen mellan historia och vardag gör texten lättare att följa trots att det naturligtvis är en allvarlig bok. Att skriva om ett folkmord kan inte vara annat.

Första gången jag träffade Peter hängde jag på hans steg när vi gick längs med Stockholms gator i jakt på ett café i till viss del obekanta kvarter för mig. När man läser Pol Pots leende är det den känslan som stannar kvar. Man följer med någon som vant snitslar sig igenom till viss del obekanta händelser och personer. Mer eller mindre obekanta för mig i alla fall, för det är bara att erkänna att mina kunskaper om den kambodjanska historien är långt mer begränsade än mina kunskaper att hitta bland Stockholms caféer.

Om ni vill läsa mer om boken kan ni läsa här.
Om ni vill köpa boken kan ni göra det här.

Man behind bars

Cheers

Två av mina foton har kommit med i en konstutställning på ett kulturhus/galleri här i Sverige. Den framkallning och inramning som jag höll på att ordna med i förra veckan handlade om att få fotona klara till inlämningen. Jag fick just reda på att båda mina bilder kom med och ska ställas ut under nästa månad. Det är flera utställare inom olika konstformer, men bara jag och en annan man som ställer ut foto.

Det blir till att packa väskan igen för att vara med på vernissagen. Känns helt okej efter att ha minglat runt på otaliga vernissage men alltid lyckats missa mina egna. Eller jag vet inte. Det slog mig just att till skillnad från Melbourne känner jag inte en enda av de andra utställarna. Plötsligt saknar jag fotogubbsen. Men det är klart att det ska bli roligt att mina bilder kommer att ses av en bredare publik. Fredag kväll, fina nyheter och jag öppnade precis en flaska. Champagne någon?

MiniMan

Från Deannas studio när jag inte arbetade.

Den långa resan

10 minuter till resans slut. En rulltrappa som för varje steg leder allt djupare ner under marken. En reklamskylt som bekräftar skeendet ”flickan under gatan”. Steg efter steg, en färd allt längre ner men inte ner i ett mörker, istället omsluten av vita väggar. Ett skramlande blått tåg, ett blått säte i en halvfull kupé. Allt som vanligt. Inget som vanligt

9 minuter till resans slut. På andra sidan gången i vagnen sitter en kvinna i svarta skinnkläder med lila kajal på rökfylld hud. Hennes rörelser är rastlöst ryckiga. Intill henne en orörlig man i jeansjacka som trött lutar sig mot fönstret. Ett par säten ner i vagnen sitter två män i kostym. Deras samtal är intensivt högt och jag sätter på Ipoden för att dölja deras röster.

8 minuter till resans slut. Ray sjunger att han kan hålla mig i sina armar, tänker i ett ögonblick på en annan resa, på en annan man. Framför sitter ett par vars händer ständigt söker varandra.

7 minuter till resans slut. Jag flyttar blicken från paret och tittar på en gällt rosa reklamskylt och hinner räkna fyra olika typsnitt innan tåget hastigt stannar och blicken rycks bort.

6 minuter till resans slut. Börjar läsa tunnelbanetankar om en flicka med snor på klänningen som inte vill bli fotograferad. Hon vill bli sedd. Sträcker automatiskt ut handen och känner på väskan där den tunga kameran alltid följer med.

5 minuter till resans slut. Öppnar väskan och tar upp den svarta anteckningsboken som alltid ligger intill kameran. En avskedsgåva från min vän Grace när jag lämnade Melbourne för ett par månader sedan. Den första tomma sidan närmar sig bokens slut.

4 minuter till resans slut. De oskrivna linjerna fylls på allt hastigare och medan orden blir allt mer närvarande blir tunnelbanevagnens ljud allt ljudlösare.

3 minuter till resans slut. Tystnaden bryts när en äldre man sätter sig intill mig, lutar sig över mig och försöker läsa mina ord. Hans blick flyttar sig från boken till mina lår och jag backar tills ryggstödet tar emot och slår igen boken. Han frågar om jag är författare. Journalist då?

2 minuter till resans slut. Jag möts av nyfikna blickar som väntar på ett svar. Nej och nej. Irriterat reser jag mig upp, tacksam att nästa station är min, men innan jag går lägger jag till. Jag är [nytt epitet utelämnat].

1 minut till resans slut. Kliver av tåget, kliver på en rulltrappa som för varje steg leder allt högre upp. Tänker på det epitet som jag använt för första gången och ler. Bara några enkla steg och ändå. Steg som förändrar.

Drömmar

Det spelar ingen roll var jag befinner mig, men jag har alltid en mer eller mindre närvarande känsla av en längtan bort. När jag för några år sedan bodde i Stockholm längtade jag ofta till Paris och reste dit. När jag bodde i Frankrike vill jag till Melbourne och flyttade dit. När jag bodde i Melbourne längtade jag efter att se mer av Australien och gjorde det. När jag är tillbaka i Stockholm vandrar tankarna iväg till andra platser, trots att jag inte vill vara någon annanstans rent fysiskt.

Det är som att den inre rastlösheten får ro genom det nya och jag är aldrig så avslappnad som när intrycken är överväldigande. Jag var i Ayers Rock i mindre än ett dygn men minnet från helikoptern av den röda ökensanden så långt ögat kunde nå glömmer jag aldrig. Eller när jag var uppe i Barriärrevet och snorklade bland hajar och fjärilsfiskar, eller båtfärden som jag blev inbjuden på. De gamla kärleksballaderna ekade högt i natten när båten sakta seglade uppför Dante River där krokodilerna simmade i det gröngrumliga vattnet och medan solen gick ned satt vi i fören och drack vin och lyssnade på varandras livshistorier. Främlingar som blev mindre främmande. Fotot nedan är taget från en ubåt i Stora Barriärrevet.



Men om jag bara fick välja en plats att drömma mig bort till skulle jag välja Tallow Beach i gryningen. Det måste vara i gryningen innan solen har gått upp och förvandlar den ljumma stranden till kokhet och innan det täta diset över regnskogen har hunnit torka upp. Det finns bara ett ord att beskriva platsen. Själsfrid.



Nu ska jag återgå till verkligheten och putsa på den mer eller mindre färdigskrivna annonsen jag har till min kurs. I Stockholm.

Med en djup suck

Med en suck satte jag mig framför datorn för att fortsätta skriva på den uppgift jag började skriva i natt. Bara för att överväldigas av prestationsångest tills jag inte längre fick fram en rad. Jag smällde igen locket på datorn, smällde igen dörren om sovrummet och drog täcket över huvudet. Naturligtvis somnade jag inte.

Så. Nu sitter jag för andra gången framför datorn och bloggar istället. Men någonstans efter den första smällen kom jag att tänka på Alves ord till mig för över ett år sedan då vi talade om skrivande. "Låt inte dina egna krav växa så höga att du inte längre kan överstiga dem". Så jag tog ett djupt andetag och i mörkret kom jag på hur jag ska lägga upp texten. Nu har jag tänt stearinljusen och det är lika bra att skriva i mörkret. Idén är bra och jag är inte det minsta trött ändå.

Intro

”Jag har ett likadant armband”, sa han. Jag tittade ner på mitt armband och på de stora lysande stenarna i gult och blått, tittade överraskat upp på honom och sa lite dröjande. Really? Han fortsatte att berätta att han hade köpt det av flickan framför i toalettkön på en klubb. När han berättade kunde jag inte annat än att le åt hans berättelse och åt det faktum att det var hans första ord till mig. Bara från en copywriters mun.

Det var en vänskaplig inledning, men hans replik fick mig att tänka på andra inledningsrepliker. Jag tänkte på F:s inledningsreplik till mig och kastades tillbaka till en bar i Melbourne. Det var tidigt på kvällen och få människor i lokalen. Jag stod i baren, väntade på en drink, väntade på en vän när en man gick förbi på gatan utanför. Mannen stannade och gav en slängkyss i min riktning. Eftersom jag var den enda kvinnan där just då sa F snabbt ”I don’t think it was meant for me”. Och det hade han förmodligen rätt i.

En av de värsta inledningsrepliker uttalades av en av de hetaste männen. Det var innan han öppnade munnen. Vi var på en fest och jag stod i det öppna köket och blandade drinkar. Jag hade precis sköljt av händerna när han kom fram till mig, sträckte fram handen och skulle presentera sig. Jag förklarade att mina händer var våta. ”No worries, I can lick them”. Oh no.

Den vanligaste repliken måste vara hej du är söt/het/vacker yada yada inte sällan i kombination med att de missar ögonen och fastnar ett par decimeter längre ner. Kanske för att det är en vanlig ölreplik som kommer lite för sent på kvällen. Skillnad såklart om den uttalas med närvaro för det är naturligtvis en klassiker. Men om jag får välja vill jag hellre höra fin. Jag lärde en australisk pojke säga det. Hrm, det var för övrigt han som inledde med att han kunde slicka mina fingrar. Killen behövde hjälp.

Annars har det hänt flera gånger att jag fått inledningsrepliken ”var har du fått blåmärket ifrån?” i kombination med en försiktig smekning över blåmärket. Det kan tyckas som en underlig replik för att vara en av de vanligaste, men saken är den att det räcker att titta på min hud för att den ska färgas blå. Jag har alltid mörka strumpbyxor eftersom mina ben ständigt är fyllda av blåmärken. Ofta har jag något blåmärke på mina armar som tydligen kan användas som inledning. Första gången tyckte jag det var en smart replik, när den kom ofta blev den mindre intressant.

En gång frågade en man andra gången vi sågs om jag mindes hans inledningsreplik. Det gjorde jag inte; han gjorde. Det var inte ens fyndigt. Annars har jag sällan problem att citera ord som betytt något. Men egentligen handlar det aldrig om orden utan personen bakom orden. Inledningsreplikerna alltid underordnade replikören.

Vad är de bästa/sämsta/underligaste inledningsrepliker ni har fått?

Med ett leende

Ett rum med femton utvalda studenter med ögon som tittade nyfiket förväntansfullt. Alla med ett cv och erfarenheter som speglade en vilja att vara just i det rummet, ett driv att verkligen visa bevisa sin roll. Ett schema; en prestationsagenda. En uppgift att på femton minuter skriva en uppgift och presentera den inför ett rum fyllt av femton bedömande bemötande ögon. Press och prestera. Stress och stundens underbara kreativitet och jag log.

Min text var kort men så kan jag inte låta bli att vända och vrida försöka hitta tvetydighet gömma mer bakom orden än vad som sägs i raderna. Vissa texter var bättre än andra; alla texter var vassa. Och jag log.

En ny uppgift och jag skrev skrev skrev på tunnelbanan hem. Sitter framför datorn med ett glas vin, ett glas cola och i ett nedsläckt rum med endast ljuset från stearinljus. Jag tänker skriva hela natten. Business as usual och jag ler.

Jag är så glad att jag har nått hit och det känns som att jag äntligen har hittat helt rätt. Tydligen behövde jag komma till Sverige för att se det som alltid har varit självklart framför mig. Snarast är det en cirkel som sluts för det var just detta ämne som jag siktade på när jag sökte till universitetet allra första gången direkt efter gymnasiet utan att riktigt förstå vad jag ville. Och jag hade aldrig varit en av de femton i rummet om jag inte hade fyllt mitt cv med de erfarenheter och utbildningar jag har. Med närmare eftertanke hade jag inte vetat att det var just i det rummet jag vill vara. Men nu vet jag och jag tänker skriva hela natten. Med ett leende.

<:)>

Jag har kodat i tio timmar nu. Jag har inte kodat färdigt men jag har ändå hunnit med långt mer än jag hade trott. Designen är det som är roligt, kodningen är enbart rolig när den fungerar. Och inte ens då är rolig den mest passande beskrivningen. Än så länge ser koden ut som det ska. All good.

Utkylt

Jag sitter i en utkyld lägenhet insvept i ett stort täcke ovanpå lager av kläder. När jag kom in i trapphuset i lördags möttes jag av stora skyltar att värmen var avstängd i huset på grund av en vattenläcka i värmesystemet. Trots att det inte är speciellt kallt ute är det ändå utkylt inne och den enda goda nyheten i sammanhanget är att jag har fått använda mitt stora fluffiga vintertäcke i gåsdun. Mindre praktiskt när man försöker skriva utan att tappa täcket.

Väskorna är uppackade och skåpen påfyllda, ändå ser det tomt ut. Av mina fyra stora bokhyllor har jag inte ens fyllt en och där det förut stod radvis med litteratur och facklitteratur står några ensliga böcker i design varvat med ett fåtal skönlitterära favoriter.

För varje gång jag flyttat har jag tagit med mig allt färre saker. Och jag handlar nästan ingenting eftersom jag inte vet någonting om framtiden. Jag har större utrymme nu än jag haft på länge och jag har till och med kunnat få en hörna till mina målarsaker utan att behöva plocka undan dem för att kunna få plats med datorn. Fortfarande är det en hel del praktiska saker som tar tid, men förhoppningsvis ska det bli bättre snart.

Flyttpaus

Nu är min laptop nerpackad och allt annat också, i alla fall det som jag har kommit ihåg. Alla kartonger är i bilen och efter ett antal timmars körning i morgon blir det till att börja om igen och packa upp allting. Så meningslöst, så nödvändigt.

Helgen lär gå åt till packning och jag tänkte ta lite bloggledigt. Tillbaka när flyttkartongerna är uppackade. Jag gissar på måndag.

Fokus

Det börjar bli rörigt bland kontakter och intervjuer och det går inte att tacka ja till allt. Jag tackade nej till två intervjuer i dag och koncentrerar mig på det som jag tycker är mest intressant. En är otroligt intressant.

Jag tänker på ett citat jag läste som gick något i stil med ”när du söker efter något hjälper det att veta vad du letar efter”. Självklart, men ibland det svåraste. Det var först när jag bestämde mig för att koncentrera mig på en sak arbetsmässigt som det lossnade. Steg ett löste sig när jag kom in på utbildningen. Steg två som handlar om relevant arbetserfarenhet är inte klart, men beskedet igår är positivt även om det ännu är tidigt.

Kartläsare

En vän ringde lite stressad och frågade om jag kunde ställa upp. Han hade lovat att hämta upp en av sina chefer på flygplatsen, men hade fått förhinder. Fin bil, sa han. Automatare, frågade jag. Självklart, sa han och eftersom jag var ledig ställde jag upp. När vi möttes gav han mig nycklarna till en av de senare Mercedes sport.

Ärligt talat är jag fullständigt ointresserad av bilar och var mest intresserad av att få igång musiken. Det var ett visst projekt i den helautomatiska bilen, men jag kan inte säga att den var annat än klart nice att köra. Något nytt att fylla på cv:t med. Sportbilschaufför. Undrar om jag kan lägga till kartläsare också.