Berättande

Flera av mina vänner skriver. De skriver mycket; de skriver långt. Några är publicerade, andra kämpar med att bli det. Länge trodde jag att det var min väg; länge var jag övertygad om att det var vad jag vill mest. Jag känner inte så längre. När de talar om skrivandet, ångesten och lusten känner jag igen mig. Jag känner ett sting av dåligt samvete att jag inte skriver men samtidigt brinner jag inte för skrivandet som jag en gång gjorde.

Jag vill fortfarande berätta, men jag vill göra det genom mina bilder. Jag vill plåta mer och längre även om jag inte hinner med nu. Arbetet går först och jag är lycklig som får sitta med bildredigering på arbetstid. Men det egna plåtandet med kameran i handväskan på väg genom Melbournes gränder har fått stå tillbaka. Viljan att berätta finns kvar.