På utställningsmötet var den grafiske designer med som håller i tryckdelen av utställningskatalogen som ska skickas ut. Vår lärare presenterade honom som mannen bakom katalogen och applåderade hans arbetsinsats.
Bara en detalj. Det är MIN design; det är jag som har gjort layouten; det är jag som har förberett och samlat in samtliga porträtt, samtliga biografier och förberett alla filer för tryck. Jag har lagt mycket tid på den här katalogen och jag lämnade över en komplett Indesignfolder till den grafiske designern i förra veckan färdig för tryck. Vi fick tillbaka första tryckprovet i dag.
Anledningen att vi tog in en utomstående designer var att han är sambo med en kursare och han är starkare på CMYK-tryck än jag. Dessutom har han redan inarbetade tryckerikontakter som gav oss bra priser. När jag arbetade på Saatchi & Saatchi hade vi också en designbyrå som kontrollerade filerna innan de gick till tryck. Det var såklart tryggt och det kändes därför som en perfekt lösning att den grafiske designern såg över dokumentet innan tryck, mer som en dubbelkoll.
Men jag hade inte väntat att det skulle stå att han är designer av katalogen. Det är han inte och i det riktade tacket stod hans namn och flera andras, inte mitt. Det är inte designern som har skrivit det och han är trevlig, men det är naturligtvis inte acceptabelt att han krediteras när arbetet är mitt.
11.04.2009
11.03.2009
Förmodligen roligaste festen i år
(Jag och Liam)
Det vimlade av fotografer på halloweenfesten och ett par dagar efter festen dyker det fortfarande upp mer eller mindre smickrande foton. Men den här bjuder jag på.
(Jag har alltså inte tagit kortet och jag är inte säker på vem som gjorde det heller. Och jag har absolut ingen aning varför han har en hjärna på huvudet.)
11.01.2009
Boo
När fotografer, stylister och skådisar firar Halloween är utklädnaden på allvar. Batman har vanligtvis ett stort Bon Iver-skägg, men det rykte för att passa rollen och höra kunde han inte heller eftersom Batmanöron inte riktigt sitter på samma ställe som våra mänskliga. En man med riktig motorsåg, vilket inte alls kändes genomtänkt när han körde igång den framåt morgonen; en annan zombie med en låtsasmotorsåg men med snurrande blad. Han skar upp brieosten så den flög över uteterrassen och gästerna duckade, eller fångade ost.
Ray var mimare och pratade inte alls i början av kvällen och Gav hade gjort två hennatatueringar över underarmarna för att matcha fångklädseln. Liam, som är hemma från LA, frågade om jag hade några Halloweenplaner och jag sade att han fick komma om han fixade kostym; det gjorde han (nedersta bilderna). Hjärterdam var tvungen att ta av sin krona för att komma in i taxin, men glömde sedan den där och sörjde den resten av kvällen.
Jag försökte få tag i en taxi på väg till festen, men det är hästderby i Melbourne och jag tröttnade på att vänta, spårvagnen går bokstavligt talat från min dörr till Suzys så jag hoppade på. Det var derbymänniskor i höga klackar, färgglada sidenkreationer, håruppsättningar och hattar. Det var festande människor på väg ut i natten och sedan var det jag. I höga röda stilettpumps, röd kort djävulklänning, blond peruk och horn. Mannen framför mig log när jag satte mig.
Festen var genomtänkt i minsta detalj, musik, mat, margaritas att dö för och klistrigt låtsasblod och spindelväv fanns överallt. Jag hade en vampyr efter mig och italienaren attackerade min hals och gav mig ett sugmärke över halsen. Det hade möjligen varit förklarligt om det var vampyren, men inte från honom och på huvudet fick han.
Vampyren följde med till bilen och jag hade redan hoppat in tillsammans med fröken på prärien-skådisen och väntade på Liam som körde men blev kvarhållen av en flirtande catlady. Vampyren kommenterade min kostym och att mina horn liknade underkläder, att jag inte hade tagit av mina klackar på hela kvällen, att jag var den enda som inte hade gjort det. ”En lady”, sa han. ”Precis i min smak” och visade sina vampyrtänder. Men vad är en vampyr att frukta när man har eskort av en manlig fröken på prärien? Tur att jag var djävul då.
Ray var mimare och pratade inte alls i början av kvällen och Gav hade gjort två hennatatueringar över underarmarna för att matcha fångklädseln. Liam, som är hemma från LA, frågade om jag hade några Halloweenplaner och jag sade att han fick komma om han fixade kostym; det gjorde han (nedersta bilderna). Hjärterdam var tvungen att ta av sin krona för att komma in i taxin, men glömde sedan den där och sörjde den resten av kvällen.
Jag försökte få tag i en taxi på väg till festen, men det är hästderby i Melbourne och jag tröttnade på att vänta, spårvagnen går bokstavligt talat från min dörr till Suzys så jag hoppade på. Det var derbymänniskor i höga klackar, färgglada sidenkreationer, håruppsättningar och hattar. Det var festande människor på väg ut i natten och sedan var det jag. I höga röda stilettpumps, röd kort djävulklänning, blond peruk och horn. Mannen framför mig log när jag satte mig.
Festen var genomtänkt i minsta detalj, musik, mat, margaritas att dö för och klistrigt låtsasblod och spindelväv fanns överallt. Jag hade en vampyr efter mig och italienaren attackerade min hals och gav mig ett sugmärke över halsen. Det hade möjligen varit förklarligt om det var vampyren, men inte från honom och på huvudet fick han.
Vampyren följde med till bilen och jag hade redan hoppat in tillsammans med fröken på prärien-skådisen och väntade på Liam som körde men blev kvarhållen av en flirtande catlady. Vampyren kommenterade min kostym och att mina horn liknade underkläder, att jag inte hade tagit av mina klackar på hela kvällen, att jag var den enda som inte hade gjort det. ”En lady”, sa han. ”Precis i min smak” och visade sina vampyrtänder. Men vad är en vampyr att frukta när man har eskort av en manlig fröken på prärien? Tur att jag var djävul då.
10.31.2009
It's like falling in love
Jag svarade inte på frågan varför jag är fotograf när min handledare frågade. Inte för att jag inte vet, men för det ärliga svaret kändes för personligt där och då. Jag frågade Liam, skådespelare, samma fråga. Han var tyst en stund och sedan sa han det här:
"I act because I can express things I can't say in real life, I act to be happy and I act to move people to look at life in a new way . It's like falling in love, it's hard to put into words why it is what it is, but somehow you just know it completes you."
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
"I act because I can express things I can't say in real life, I act to be happy and I act to move people to look at life in a new way . It's like falling in love, it's hard to put into words why it is what it is, but somehow you just know it completes you."
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
10.28.2009
Uppåt
Jag har aldrig behövt visa mina universitetsbetyg vid en anställning och ingen verkar någonsin ha brytt sig. Inte jag heller, utom de gånger som jag inte har fått ett högt betyg. Plötsligt skaver betyget på ett alldeles närvarande sätt.
En tillfällig lärare valde att låta eleverna i klassen sätta betyg och min klass var mitt uppe i en infekterad queen bee-konflikt där jag tog ställning för läraren och således mot klassen. Det slutade med att jag fick mitt första credit. (Betygskalan här är pass – credit – distincition – high distinction)
Jag lämnade in en överklagan, men det var så komplicerat och så många instanser att jag inte riktigt hade tid eller lust att fortsätta att driva vidare. Det var mer en principsak än betyget i sig, tänkte jag. I veckan kom en lärare fram till mig och frågade varför betyget inte blivit omprövat och att jag skulle lämna in folion igen. I dag fick jag besked att betyget höjts och att det var ett enigt beslut och fick vad som närmast kunde likna en ursäkt.
Jag blev alldeles oväntat glad, inte för betyget i sig, men för att jag fick rätt. (drygt jag vet) Det finns en anledning till att det är bra, en anledning som jag inte ens visste om. Tydligen delas det ut (ekonomiska) priser och diplom till de tre studenter med högst betyg och en lärare antydde tidigare i veckan att mina betyg var höga.
Så är det nog, räknar med HD i samtliga kurser den här terminen med undantag från ett ämne, men samtidigt var jag en total tomte i mörkrum första terminen första året. Jag hade aldrig så mycket som framkallat en rulle film och jag slet i det där förbannade mörkrummet, men jag lärde mig, har tacksamt nog alltid lärt snabbt. Jag har såklart lagt ner mycket tid och kraft på den här utbildningen de senaste två åren. Det är stressande att inte veta vad som händer efter kursen, men samtidigt skönt att gå vidare i nästa projekt.
En tillfällig lärare valde att låta eleverna i klassen sätta betyg och min klass var mitt uppe i en infekterad queen bee-konflikt där jag tog ställning för läraren och således mot klassen. Det slutade med att jag fick mitt första credit. (Betygskalan här är pass – credit – distincition – high distinction)
Jag lämnade in en överklagan, men det var så komplicerat och så många instanser att jag inte riktigt hade tid eller lust att fortsätta att driva vidare. Det var mer en principsak än betyget i sig, tänkte jag. I veckan kom en lärare fram till mig och frågade varför betyget inte blivit omprövat och att jag skulle lämna in folion igen. I dag fick jag besked att betyget höjts och att det var ett enigt beslut och fick vad som närmast kunde likna en ursäkt.
Jag blev alldeles oväntat glad, inte för betyget i sig, men för att jag fick rätt. (drygt jag vet) Det finns en anledning till att det är bra, en anledning som jag inte ens visste om. Tydligen delas det ut (ekonomiska) priser och diplom till de tre studenter med högst betyg och en lärare antydde tidigare i veckan att mina betyg var höga.
Så är det nog, räknar med HD i samtliga kurser den här terminen med undantag från ett ämne, men samtidigt var jag en total tomte i mörkrum första terminen första året. Jag hade aldrig så mycket som framkallat en rulle film och jag slet i det där förbannade mörkrummet, men jag lärde mig, har tacksamt nog alltid lärt snabbt. Jag har såklart lagt ner mycket tid och kraft på den här utbildningen de senaste två åren. Det är stressande att inte veta vad som händer efter kursen, men samtidigt skönt att gå vidare i nästa projekt.
10.27.2009
Italienare
Har assisterat Suzy i studion hela dagen och jag gick ut ur studion ikväll för att hämta ett annat objektiv och gick genom en smal korridor. Mötte en italiensk fotograf och han stannade, blockerade vägen, tittade på mig, jag tillbaka lite frågande. Han började knäppa upp skjortan, stod med naket bröst, pekade mot bröstet och sa ”Annevi, vill du ha sex med mig?”
Jag kunde ha sagt något snabbt, men det var så oväntat att jag började skratta istället och passerade honom med ett föga välformulerat ”fuck off”. Bakom mig hörde jag hans gestikulerande italienska fraser; han var knappast allvarlig och ingen aning var det kom ifrån.
Jag kunde ha sagt något snabbt, men det var så oväntat att jag började skratta istället och passerade honom med ett föga välformulerat ”fuck off”. Bakom mig hörde jag hans gestikulerande italienska fraser; han var knappast allvarlig och ingen aning var det kom ifrån.
10.26.2009
Producer?
Fullsatt rum på kritiken och jag var sist. Handledaren tittade igenom bilderna men sa ingenting mer än att vi behövde prata efteråt. Vi är inte eniga och främst handlar det om stil, ibland kan man kompromissa, ibland inte. Jag tänker inte ställa ut en ”komisk” bild på en ståuppare bara för att han är komiker; vägrar plåta en musiker på stan med gitarr i handen bara för att han är musiker.
Min handledare frågade vad jag ska göra efter kursen och jag vet inte, inte var, inte när, inte ens säkert med vad. ”You would make one hell of a producer”, sa han oväntat och kanske var det avsett som en komplimang, men han kunde lika gärna ha slagit mig i ansiktet.
Han pratade om arbetsmöjligheterna och jag reste mig, svarade att det inte var avsikten med att göra den här utbildningen. Han fortsatte att prata om min organisationsförmåga, pålitlighet och driv medan jag avbröt samtalet och gick ut ur salen.
Min handledare frågade vad jag ska göra efter kursen och jag vet inte, inte var, inte när, inte ens säkert med vad. ”You would make one hell of a producer”, sa han oväntat och kanske var det avsett som en komplimang, men han kunde lika gärna ha slagit mig i ansiktet.
Han pratade om arbetsmöjligheterna och jag reste mig, svarade att det inte var avsikten med att göra den här utbildningen. Han fortsatte att prata om min organisationsförmåga, pålitlighet och driv medan jag avbröt samtalet och gick ut ur salen.
10.21.2009
Bobby pins
Snoozade så länge jag kunde i morse och tittade på det långa rufsiga håret i badrumsspegel och gjorde den snabbaste frisyren av dem alla, knut och spände fast med mina nya extra långa hårnålar.
”Du ser annorlunda ut” sa en av mina kursare när jag kom och jag började nästan skratta. Mannen jag träffade förra året sa detsamma när jag kom till en middag en aning försenad. Jag svarade att jag inte haft tid att göra vid håret och han sa ”jag sa inte att jag inte tyckte om det; jag sade att det var annorlunda”. Män som skriver.
”Du ser annorlunda ut” sa en av mina kursare när jag kom och jag började nästan skratta. Mannen jag träffade förra året sa detsamma när jag kom till en middag en aning försenad. Jag svarade att jag inte haft tid att göra vid håret och han sa ”jag sa inte att jag inte tyckte om det; jag sade att det var annorlunda”. Män som skriver.
10.15.2009
Bumble Bee
Suzy ringde upp och frågade om jag ordnat min halloween outfit; hon hade fått sin med posten från USA igår. Egentligen ville hon ha den här och det är så mycket Suzy, men sedan blev det en kortkort rödluvancostume istället.
Oavsett vilken klänning man tittar på är kjolarna extremt korta och till flera av klänningarna står det "Please Note - these costumes are sized quite small, but are generously sized around the bust".
Jo. Räddningen finns i en längre underkjol skulle jag tro. Jag har inte bestämt mig, inte ens letat men det är lite som med det mesta, allt eller inget. Och ska man på stor halloweenfest så ska här kläs ut.
Kanske Bumble Bee eller Saloon Girl? Det ligger en kostymaffär i Prahran, får nog åka dit och rota runt bland kostymerna.
Oavsett vilken klänning man tittar på är kjolarna extremt korta och till flera av klänningarna står det "Please Note - these costumes are sized quite small, but are generously sized around the bust".
Jo. Räddningen finns i en längre underkjol skulle jag tro. Jag har inte bestämt mig, inte ens letat men det är lite som med det mesta, allt eller inget. Och ska man på stor halloweenfest så ska här kläs ut.
Kanske Bumble Bee eller Saloon Girl? Det ligger en kostymaffär i Prahran, får nog åka dit och rota runt bland kostymerna.
10.13.2009
Prisutdelning
Ska strax iväg på fotografförbundets månadsevent. Det är prisutdelning för årets fotostudent i Victoria och en ung fotograf i min klass tog hem en kategori. Hon och jag skrev, klippte och filmade en video ihop förra året i en kurs och hon är konstnär ut i fingerspetsarna. Hennes bilder är olika alla andras och jag blir alltid inspirerad av hennes arbete.
Själv ska jag hämta upp mitt silver så det är bara att dra på en klänning och bege sig.
Själv ska jag hämta upp mitt silver så det är bara att dra på en klänning och bege sig.
10.11.2009
Ro
I morgon är det dags för nästa stora kritik och jag har sparat ner filerna, men någonstans känns det inte så viktigt längre.
Jag har haft en fantastiskt skön helg, har tränat och sovit, druckit vin och tagit det lugnt. Var längesedan sist och jag känner mig utvilad, gladare tror jag.
Jag har haft en fantastiskt skön helg, har tränat och sovit, druckit vin och tagit det lugnt. Var längesedan sist och jag känner mig utvilad, gladare tror jag.
10.05.2009
Vad tänkte du på?
Måndagmorgon, första dagen tillbaka efter en veckas ledighet och gick in till kritiken med några få timmars sömn. Två lärare, min foliolayout projicerad på väggen med 80% av min tänkta examensfolio. De gick sedan systematiskt igenom sidorna på några minuter och det var kritik i stackatoform.
”Fel vinkel, du skulle ha fotograferat det uppifrån, nerifrån, för ordinärt, för stelt, fel uttryck, för ordinärt, för mörkt, för ljust, för ordinärt, fel bild från plåtningen, vad tänkte du på? Sammanfattningsvis håller bilderna en genomgående god teknisk nivå och det är kompetent utfört men bilderna är inte tillräckligt starka; det är inget som gör att man stannar kvar och tittar, saknar wow-faktor och inget som kommer ge dig arbete.”
Så man låter det sjunka in ett ögonblick, men tystnaden missförstås och kritiken skärps. ”Du har gjort en designfolio där designen överskuggar dina foton och i första hand är du fotograf. Jag hade blivit vansinnig om en designer hade brutit ner en bild på det sätt som du har gjort här”, sa han och pekade. Den andre läraren stod för crescendot ”det grundläggande problemet är att du inte är en tillräckligt stark designer”.
Och det var det som satte sig. De säger alltid att mina foton är kompetenta men utan wow-faktor; det är inte som att jag inte försöker. Men designen, det var det som tog. Man kan slå kritiken ifrån sig, säga att vi inte har samma syn på design och ibland är det så, men jag vet också att jag vanligtvis håller med dem när de kritiserar andra studenter. Det är bara att ta in att det ligger något i vad de säger och det är det som gör ont, att inte räcka till.
At the end of the day är det bara en folio, annat som är viktigare, men det här är oerhört viktigt för mig och tanken är att examensfolion ska sammanföra 2 års kunskaper och innehålla mina starkaste bilder. Det gör den inte och jag vet inte varför det har blivit så; vet att det inte är lång tid kvar till slutinlämning.
Ironiskt nog blev jag erbjuden ett arbete i fredags, ett arbete som jag inte hade sökt och som jag visserligen valde att tacka nej till idag.
För två veckor sedan bestämde institutionen att vi skulle lämna in bidrag i Australiska fotoförbundets tävling om årets fotostudent i Victoria. Min lärare tittade hastigt igenom mina bilder och sa ”det är inte som du kommer vinna några priser med det”.
Fast jag gjorde det i dag, vann ett silver i porträtt. Men vem bryr sig och jag känner mest att jag behöver ta ett steg tillbaka från examensfolion och fundera på vad som ska vara kvar och vad som ska göras om.
”Fel vinkel, du skulle ha fotograferat det uppifrån, nerifrån, för ordinärt, för stelt, fel uttryck, för ordinärt, för mörkt, för ljust, för ordinärt, fel bild från plåtningen, vad tänkte du på? Sammanfattningsvis håller bilderna en genomgående god teknisk nivå och det är kompetent utfört men bilderna är inte tillräckligt starka; det är inget som gör att man stannar kvar och tittar, saknar wow-faktor och inget som kommer ge dig arbete.”
Så man låter det sjunka in ett ögonblick, men tystnaden missförstås och kritiken skärps. ”Du har gjort en designfolio där designen överskuggar dina foton och i första hand är du fotograf. Jag hade blivit vansinnig om en designer hade brutit ner en bild på det sätt som du har gjort här”, sa han och pekade. Den andre läraren stod för crescendot ”det grundläggande problemet är att du inte är en tillräckligt stark designer”.
Och det var det som satte sig. De säger alltid att mina foton är kompetenta men utan wow-faktor; det är inte som att jag inte försöker. Men designen, det var det som tog. Man kan slå kritiken ifrån sig, säga att vi inte har samma syn på design och ibland är det så, men jag vet också att jag vanligtvis håller med dem när de kritiserar andra studenter. Det är bara att ta in att det ligger något i vad de säger och det är det som gör ont, att inte räcka till.
At the end of the day är det bara en folio, annat som är viktigare, men det här är oerhört viktigt för mig och tanken är att examensfolion ska sammanföra 2 års kunskaper och innehålla mina starkaste bilder. Det gör den inte och jag vet inte varför det har blivit så; vet att det inte är lång tid kvar till slutinlämning.
Ironiskt nog blev jag erbjuden ett arbete i fredags, ett arbete som jag inte hade sökt och som jag visserligen valde att tacka nej till idag.
För två veckor sedan bestämde institutionen att vi skulle lämna in bidrag i Australiska fotoförbundets tävling om årets fotostudent i Victoria. Min lärare tittade hastigt igenom mina bilder och sa ”det är inte som du kommer vinna några priser med det”.
Fast jag gjorde det i dag, vann ett silver i porträtt. Men vem bryr sig och jag känner mest att jag behöver ta ett steg tillbaka från examensfolion och fundera på vad som ska vara kvar och vad som ska göras om.
10.03.2009
Croft i kväll
Lördag kväll och jag ska snart dra mig ut i natten och möta upp med massa vänner. Jag hoppade över förfesten, ja, jävlar förfest, det är inte ofta det förekommer här, men nu är det Tasmanier som står för partyt.
Vill att han ska vara med ikväll, vill prata hela natten igen som förut, men inte och jag tänker inte säga något heller. Det går inte, så jag borde inte le, borde inte tänka på honom och minnas detaljer, men jag gör nog det ändå, kanske därför?
Han arbetar också kreativt, men vi är egentligen ganska olika och han är yngre än jag, inte mycket men ändå, yngre. Det känns ovanligt och det stör mig en aning; han stör sig på att det stör mig för han har rest mer än jag; förmodligen sett mer än jag och han tvekar inte att ifrågasätta det jag säger. Irriterande, attraktivt, men med en ärlighet och alltid i kombination med uppskattning, tvekar inte att ge komplimanger, kommentera min doft, mina kläder och mina bilder.
Kan lita på det han säger; han hör av sig när han lovat och han är vansinnigt vacker. Han skiner upp när han ser mig, kommer fram, står tätt intill mig när vi är ute, fixar drinkar så jag inte behöver. Men han rör mig sällan och vi är bara vänner och kanske är det bra; oavsett är det lite roligare med uppskattning. Själviskt kanske, men nice.
Vill att han ska vara med ikväll, vill prata hela natten igen som förut, men inte och jag tänker inte säga något heller. Det går inte, så jag borde inte le, borde inte tänka på honom och minnas detaljer, men jag gör nog det ändå, kanske därför?
Han arbetar också kreativt, men vi är egentligen ganska olika och han är yngre än jag, inte mycket men ändå, yngre. Det känns ovanligt och det stör mig en aning; han stör sig på att det stör mig för han har rest mer än jag; förmodligen sett mer än jag och han tvekar inte att ifrågasätta det jag säger. Irriterande, attraktivt, men med en ärlighet och alltid i kombination med uppskattning, tvekar inte att ge komplimanger, kommentera min doft, mina kläder och mina bilder.
Kan lita på det han säger; han hör av sig när han lovat och han är vansinnigt vacker. Han skiner upp när han ser mig, kommer fram, står tätt intill mig när vi är ute, fixar drinkar så jag inte behöver. Men han rör mig sällan och vi är bara vänner och kanske är det bra; oavsett är det lite roligare med uppskattning. Själviskt kanske, men nice.
10.01.2009
Robert Wells
Robert Wells gjorde nyligen en kort Australienturné och jag talade med honom innan han kom hit om att göra en porträttplåtning medan han var här. Han var bara i Melbourne över dagen och det fanns inte tid, så jag plåtade showen istället.
Ljusteknikern nickar bekant och med ett leende när jag kommer in på Manchester Lane; säger nej innan jag har öppnat munnen. "Nej", han tänker inte ge mig mer vitt ljus och med en bestämd min är det rött ljus och rött ljus endast som gäller. Det finns en anledning att man använder rött ljus i mörkrummen och det är svårt att få några bra bilder i det låga röda ljuset.
Jag brukar be om bara liiite mer vitt ljus. Teknikern ler fortfarande, pekar ut mot publiken och säger, ”hela publiken eller du”. Och jag svarar, ”inte bara jag utan alla de som ser bilderna efteråt”. Sedan skruvar han lite på knapparna, men jag har en känsla av att han bara sympatiskruvar för att bli av med mig, som Elling och töftingen ni vet.
Robert var trevlig och jag har aldrig sett så många svenskar samlade på ett och samma ställe i Melbourne, eller möjligen matcherna på fotbolls-VM.
Ljusteknikern nickar bekant och med ett leende när jag kommer in på Manchester Lane; säger nej innan jag har öppnat munnen. "Nej", han tänker inte ge mig mer vitt ljus och med en bestämd min är det rött ljus och rött ljus endast som gäller. Det finns en anledning att man använder rött ljus i mörkrummen och det är svårt att få några bra bilder i det låga röda ljuset.
Jag brukar be om bara liiite mer vitt ljus. Teknikern ler fortfarande, pekar ut mot publiken och säger, ”hela publiken eller du”. Och jag svarar, ”inte bara jag utan alla de som ser bilderna efteråt”. Sedan skruvar han lite på knapparna, men jag har en känsla av att han bara sympatiskruvar för att bli av med mig, som Elling och töftingen ni vet.
Robert var trevlig och jag har aldrig sett så många svenskar samlade på ett och samma ställe i Melbourne, eller möjligen matcherna på fotbolls-VM.
9.27.2009
Dagen efter i Australien
Det är dagen efter i hela Australien, dagen efter fotbollsfinalen och det funkar lite som midsommar. Alla drar ut på landet, eller okej inte landet, men i trädgårdarna och det grillas på varje bakgård, kylskåpen svämmar över med öl och stormformats TV:n åker ut på terrassen. Sedan festas det som det inte fanns någon morgondag. Nu är jag ganska ointresserad av australisk fotboll, TV och öl i allmänhet så jag hoppade över grillfesterna.
Vi var ute i veckan började med stil, men efterhand som barerna stängde blev det alternativa rockklubbar framåt morgonen och cocktailklänningen med glitterjacka blev en aning överklädd. Fast kanske var det bra för jag träffade på en modedesigner på en klubb och han berättade att de skulle köra min bild i ett designmagazine, med credit. Det gillar vi.
Vi var ute ett stort gäng och det är inte ovanligt (billigt) att beställa in kannor med öl. Not my thing, men det var sent, långa köer till baren och där stod han med bruna ögon, räckte över ett glas till mig och hällde upp. Det var inte så illa som jag mindes. Suzy såg mitt ölglas, gav mig en blick och log ett retsamt leende.
Vi stod ute på en bakgård när en tjej kom fram och hon hälsade på mannen intill mig ”och du är Annevis vän förstår jag”. ”Vi är vänner”, hörde jag honom svara. Och det är vi ju. Det hände ett par gånger till den kvällen att människor utgick från att vi var ett par. Vi pratade bara.
Vi var ute i veckan började med stil, men efterhand som barerna stängde blev det alternativa rockklubbar framåt morgonen och cocktailklänningen med glitterjacka blev en aning överklädd. Fast kanske var det bra för jag träffade på en modedesigner på en klubb och han berättade att de skulle köra min bild i ett designmagazine, med credit. Det gillar vi.
Vi var ute ett stort gäng och det är inte ovanligt (billigt) att beställa in kannor med öl. Not my thing, men det var sent, långa köer till baren och där stod han med bruna ögon, räckte över ett glas till mig och hällde upp. Det var inte så illa som jag mindes. Suzy såg mitt ölglas, gav mig en blick och log ett retsamt leende.
Vi stod ute på en bakgård när en tjej kom fram och hon hälsade på mannen intill mig ”och du är Annevis vän förstår jag”. ”Vi är vänner”, hörde jag honom svara. Och det är vi ju. Det hände ett par gånger till den kvällen att människor utgick från att vi var ett par. Vi pratade bara.
En helt vanlig dag
Det här är en av bilderna från en plåtning från förra helgen. Det var min största plåtning hittills i antal personer, fem modeller, två makeupartister, en hårstylist och assistent.
Började morgonen med att lasta in alla studioblixtar i en taxi, klev in i baksätet och studsade nästan ut. En stank av spyor och desinfektionsmedel slog emot, men med en fullastad bil var det bara att sitta kvar de tio minuter som det tog att köra.
Vi kom fram till ett nedsläckt hus, en väns hus, och det var uppenbart att ingen var vaken. Hennes sambo öppnade efter några minuter i jeans och en t-shirt. Ett par minuter senare försvann han, min kompis likaså medan modellerna anlände.
En av modellerna kraschade på soffan kritvit i ansiktet, alltid någon som är bakis och assistenten fixade te. Musik på i bakgrund, modeller som berättar historier, alla drar i en och har frågor. Mitt i alltihop kände jag mest ett lugn, bara en vanlig dag på jobbet.
Hela serien på fotobloggen.
9.26.2009
Stenkast
”Jag är inte krigsfotograf, men jag har arbetat i ett antal krigshärjade länder runt om i världen och ibland hamnar man vid fronten.” Han fortsatte berätta.
Vi satt i båtar och rörde oss sakta fram över vattnet. Vi såg ingenting, omgärdade av höga vallar, åkte i ändlösa labyrinter och allt vi hörde var motorljudet från båten och det dova mullrandet av vapen som avlossades långt bort, men vi såg inga människor. Någon enstaka gång rusade en båt förbi oss och ingen sade något, visste att det var skadade som fördes till sjukhus.
Vi saktade ner farten och pojken som körde båten styrde vant båten genom den labyrint av vita bojar som ledde in mot land. Fast bojarna var markeringar för var det fanns minor. Vi klev i land, döda kroppar låg överallt och vi fortsatte in mot land och jag klättrade upp på ett stenblock för att få en bättre överblick och fortsatte fotografera.
Jag fotograferade fortfarande när jag hörde någon ropa mitt namn och jag tittade ner, förstod att stenarna som kastades runt mina ben var kulor och såg de andra ligga klistrade mot marken. Så jag hoppade ner och gjorde det också. Vi såg ingenting, inga människor, inga vapen, men vi hörde dem och vi såg kulorna studsa runt omkring oss. Vi blev liggande i timmar och kulorna slutade inte, människor dog intill oss, solen var på väg ner och sedan plötsligt blev det knäpptyst.
Reportern, som jag var där med, sprang ner mot båten och jag sprang efter; vi hoppade i båten och pojken puttade båten från land. Vi började driva ut mot de vita minfälten, men båten startade inte, träffad under striden, reportern började skrika på pojken, båten gled nära minorna och sedan ett hackigt motorljud, tillräckligt för att föra oss bort.
Vi klev in på ett hotellrum flera timmar senare, slog på CNN och såg reportern skrika svordomar om att få igång båtjäveln. Fotografen skrattade när han berättade, men det fanns ett allvar i hans blick som aldrig helt lämnade honom.
Vi satt i båtar och rörde oss sakta fram över vattnet. Vi såg ingenting, omgärdade av höga vallar, åkte i ändlösa labyrinter och allt vi hörde var motorljudet från båten och det dova mullrandet av vapen som avlossades långt bort, men vi såg inga människor. Någon enstaka gång rusade en båt förbi oss och ingen sade något, visste att det var skadade som fördes till sjukhus.
Vi saktade ner farten och pojken som körde båten styrde vant båten genom den labyrint av vita bojar som ledde in mot land. Fast bojarna var markeringar för var det fanns minor. Vi klev i land, döda kroppar låg överallt och vi fortsatte in mot land och jag klättrade upp på ett stenblock för att få en bättre överblick och fortsatte fotografera.
Jag fotograferade fortfarande när jag hörde någon ropa mitt namn och jag tittade ner, förstod att stenarna som kastades runt mina ben var kulor och såg de andra ligga klistrade mot marken. Så jag hoppade ner och gjorde det också. Vi såg ingenting, inga människor, inga vapen, men vi hörde dem och vi såg kulorna studsa runt omkring oss. Vi blev liggande i timmar och kulorna slutade inte, människor dog intill oss, solen var på väg ner och sedan plötsligt blev det knäpptyst.
Reportern, som jag var där med, sprang ner mot båten och jag sprang efter; vi hoppade i båten och pojken puttade båten från land. Vi började driva ut mot de vita minfälten, men båten startade inte, träffad under striden, reportern började skrika på pojken, båten gled nära minorna och sedan ett hackigt motorljud, tillräckligt för att föra oss bort.
Vi klev in på ett hotellrum flera timmar senare, slog på CNN och såg reportern skrika svordomar om att få igång båtjäveln. Fotografen skrattade när han berättade, men det fanns ett allvar i hans blick som aldrig helt lämnade honom.
9.16.2009
Paus
Sista rycket. Om en och en halv vecka slutar alla lektioner på min kurs, inga mer föreläsningar, inga mer studiolektioner, inga redigeringstimmar, inte lärarledda i alla fall. Alla briefer ska vara inne i slutet av nästa vecka.
Därefter får jag tid att enbart koncentrera mig på min examensfolio och jag ska lämna ifrån mig den i oktober, i november är det examensutställning, i december är det examensceremoni. Sedan vet jag inte. Inte med arbete, med inkomst, med kärlek, med visum, med land, stad eller bostad.
Det är lite för mycket just nu på flera plan och därför blir det uppehåll på bloggen tills efter inlämningarna. Tillbaka om ett par veckor.
x
Därefter får jag tid att enbart koncentrera mig på min examensfolio och jag ska lämna ifrån mig den i oktober, i november är det examensutställning, i december är det examensceremoni. Sedan vet jag inte. Inte med arbete, med inkomst, med kärlek, med visum, med land, stad eller bostad.
Det är lite för mycket just nu på flera plan och därför blir det uppehåll på bloggen tills efter inlämningarna. Tillbaka om ett par veckor.
x
9.14.2009
Aj
Det bästa med manliga vänner är deras uppriktighet; det sämsta med manliga vänner är deras uppriktighet. Jag gillar rakhet, men i det här fallet är det som att det inte finns någon censur alls och det har slutat med att jag har blivit ledsen två gånger den senaste veckan, inte där och då, men efteråt. Och orden har malt som på repeat.
På ett sätt är det värdefullt att höra det som ingen normalt sett vågar säga till ens ansikte, men det är klart att det känns. Jag har inte bestämt mig om det är han som är okänslig eller jag som är överkänslig, förmodligen en kombination.
På ett sätt är det värdefullt att höra det som ingen normalt sett vågar säga till ens ansikte, men det är klart att det känns. Jag har inte bestämt mig om det är han som är okänslig eller jag som är överkänslig, förmodligen en kombination.
9.09.2009
Loved it
Jag var inne i min drömlägenhet i dag. Mitt på Brunswick street, en ruffig plåtdörr, en sliten trappuppgång och oh so Melbourne och sedan ytterligare en ytterdörr och in i en stor öppen våning, kanske 300m2, ett lönnfärgat parkettgolv, vita väggar, stora fönster och kristallkronor i taket.
Men det var ingen bostad, en modedesigners studio, med några ställ med klädkollektioner som skärmade av en syateljé, några vita skrivbord, en fotostudio, genomskinliga och självlysande skyltdockor, en soffhörna längre in i rummet. Mer som en förfinad industrilokal, som hennes lägenhet i Flashdance. Jag älskade det.
Men det var ingen bostad, en modedesigners studio, med några ställ med klädkollektioner som skärmade av en syateljé, några vita skrivbord, en fotostudio, genomskinliga och självlysande skyltdockor, en soffhörna längre in i rummet. Mer som en förfinad industrilokal, som hennes lägenhet i Flashdance. Jag älskade det.
9.05.2009
Hur vanligt är ditt namn?
Mitt namn har aldrig varit speciellt vanligt, men det är än färre av oss nu än för några år sedan.
Det finns 53 kvinnor som har förnamnet Annevi. Av dessa har 36 namnet Annevi som tilltalsnamn.
Du kan se resultaten för ditt namn via scb här.
Det finns 53 kvinnor som har förnamnet Annevi. Av dessa har 36 namnet Annevi som tilltalsnamn.
Du kan se resultaten för ditt namn via scb här.
9.03.2009
Partners
En relativt ung modefotograf ringde upp mig och vi träffades på ett café i stan. Ett litet ruffigt café med hopplockade möbler och det var ett stort hål i stoppningen i soffan så jag satte mig på en stol och satte ner mineralvattnet på den fläckiga duken. Men det är alltid fullsatt och musiken bra.
Han berömde mina bilder länge, sa att han blev inspirerad av dem. Efter ett tag sade han att han var intresserad av ett partnerskap, dela utrustning, dela kostnader och dela klienter.
Jag är smickrad men partnerskap är en företagsform som jag inte tror på, möjligtvis med undantag mellan makar. Båda parter är ansvariga för tillgångar och skulder och oavsett vänskap innebär det stora risker.
Ett samarbete med att dela utrusning och studio men att frilansa är något helt annat och betydligt mer intressant. Problemet är att jag inte får driva företag på mitt visum, eller på mitt nuvarande visum kan jag, men det går ut om några månader och på ett sponsrat visum är det inte tillåtet. Får se hur det blir med visum; det är inte det viktigaste just nu.
Han berömde mina bilder länge, sa att han blev inspirerad av dem. Efter ett tag sade han att han var intresserad av ett partnerskap, dela utrustning, dela kostnader och dela klienter.
Jag är smickrad men partnerskap är en företagsform som jag inte tror på, möjligtvis med undantag mellan makar. Båda parter är ansvariga för tillgångar och skulder och oavsett vänskap innebär det stora risker.
Ett samarbete med att dela utrusning och studio men att frilansa är något helt annat och betydligt mer intressant. Problemet är att jag inte får driva företag på mitt visum, eller på mitt nuvarande visum kan jag, men det går ut om några månader och på ett sponsrat visum är det inte tillåtet. Får se hur det blir med visum; det är inte det viktigaste just nu.
8.30.2009
hmgnf
När vi fotograferade i en gränd utanför mitt universitet kom en man fram och frågade om bilderna blev bra. Därefter sa han att en av blixtarna blivit förstörda sedan en av studenterna varit oaktsam. Han böjde sig ner och skruvade loss blixtstället, tillrättavisade mig att jag ställt in dem fel, flyttade tyngden som var på blixten. Jag sa till honom att inte röra mina blixtar, sätta tillbaka det som den var och förklarade att anledningen till olyckan var att den personen inte satt upp blixtställen korrekt (indirekt som han precis gjort).
Ett par dagar tidigare hade vår huvudtekniker gjort en extra genomgång om hur de skulle vara uppställda. Jag sade det till den äldre mannen, att jag ställt in dem precis som jag blivit tillsagd.
Jag hade lånat utrustningen och ansvaret är mitt, så han gjorde som jag sa och flyttade vackert tillbaka blixtarna medan han irriterat berättade att jag hade fel. Jag ignorerade hans muttrande fullständigt, fortsatte prata med modellen och fotograferade vidare.
Han sa att det var bäst att han gick. Han gick. Suzy slog till mig på armen och sa att så kunde jag inte tilltala honom. Jag hade ingen aning vem det var, men tydligen var det han som är kursansvarig för mitt program.
Jag har varit i kontakt med honom en gång tidigare och den gången skickade jag ett mejl från min gmail. I retur fick jag en halv A4 om han inte tänkte besvara mejl från annat än studentmejlen och vem trodde jag att jag var som tog upp tid från lärarna som annars kunde gå till studioutrustning. (?!) Sist jag mejlade tryckte jag på svaraknappen och jag vet inte vad det har med resursinköp att göra.
Hade han haft vett att presentera sig hade det inte hänt och det var knappast mitt smidigaste samtal, men om utrustningen står i mitt namn och med tanke på vad den är värd är det helt oacceptabelt att komma fram och dra i prylarna. Tycker jag. Suzy hade desto roligare när hon återberättade samtalet för vår ansvarige tekniker som höll med oss såklart, men han sa något betydligt mer diplomatiskt. Jag hade rätt, men det blev ändå fel.
Ett par dagar tidigare hade vår huvudtekniker gjort en extra genomgång om hur de skulle vara uppställda. Jag sade det till den äldre mannen, att jag ställt in dem precis som jag blivit tillsagd.
Jag hade lånat utrustningen och ansvaret är mitt, så han gjorde som jag sa och flyttade vackert tillbaka blixtarna medan han irriterat berättade att jag hade fel. Jag ignorerade hans muttrande fullständigt, fortsatte prata med modellen och fotograferade vidare.
Han sa att det var bäst att han gick. Han gick. Suzy slog till mig på armen och sa att så kunde jag inte tilltala honom. Jag hade ingen aning vem det var, men tydligen var det han som är kursansvarig för mitt program.
Jag har varit i kontakt med honom en gång tidigare och den gången skickade jag ett mejl från min gmail. I retur fick jag en halv A4 om han inte tänkte besvara mejl från annat än studentmejlen och vem trodde jag att jag var som tog upp tid från lärarna som annars kunde gå till studioutrustning. (?!) Sist jag mejlade tryckte jag på svaraknappen och jag vet inte vad det har med resursinköp att göra.
Hade han haft vett att presentera sig hade det inte hänt och det var knappast mitt smidigaste samtal, men om utrustningen står i mitt namn och med tanke på vad den är värd är det helt oacceptabelt att komma fram och dra i prylarna. Tycker jag. Suzy hade desto roligare när hon återberättade samtalet för vår ansvarige tekniker som höll med oss såklart, men han sa något betydligt mer diplomatiskt. Jag hade rätt, men det blev ändå fel.
8.29.2009
Say a little prayer
Mina syskonpojkar har delat rum sedan de var små, inte för att de egentligen behöver, men det var praktiskt när de var mindre och sedan har de ett lekrum istället. När jag var hemma i julas visade de stolt upp sin astronautsäng, en tvåvåningssäng med raketer, gardiner och fönstergluggar.
Min syster var på begravning igår och när hon nattade pojkarna hade de kommit in på aftonbön och hon frågade vad de skulle önska sig om de fick välja precis vad de ville.
Utan en sekunds tvekan sa min femårige systerson ”Käre Gud, jag önskar att Annevi kommer hem nu.”
Och jag får helt ont i magen och ibland är Australien för lång för långt för långt bort. Mina älskade små syskonbarn.
Min syster var på begravning igår och när hon nattade pojkarna hade de kommit in på aftonbön och hon frågade vad de skulle önska sig om de fick välja precis vad de ville.
Utan en sekunds tvekan sa min femårige systerson ”Käre Gud, jag önskar att Annevi kommer hem nu.”
Och jag får helt ont i magen och ibland är Australien för lång för långt för långt bort. Mina älskade små syskonbarn.
8.25.2009
Annevi, bara så
Att ha ett ovanligt namn innebär en del upprepningar, bokstaverande och felskrivningar på brev. Förra veckan fick jag ett brev som var adresserat Mr Annavi; en annan gång fick jag en biljett utskriven där det stod Annevy, men vanligast är att med ett e på slutet, Annevie.
Min morbror tycker fortfarande att det är den korrekta stavningen, adresserar konsekvent så och jag kan tycka att det är logiskt, men det är ju ändå inte jag. Det fanns en tid när jag var liten och trodde att han inte kunde stava det rätt. Ungefär som när jag som tioåring hastigt blev inlagd på sjukhus för att operera blindtarmen medan mina föräldrar var bortresta på affärsresa i Paris.
Mina morföräldrar var där, men mellan någon undersökning låg jag ensam och en sköterska kom fram, tog min arm och frågade efter mitt namn och personnummer. Jag var övertygad om att de hade slarvat bort vem jag var och kört mig vilse i korridorerna.
Australier älskar smeknamn och jag blev utbjuden av en man idag och han kallar mig plötsligt Annie. Det är ju jättekonstigt; ingen har någonsin kallat mig för det och jag är inte helt imponerad.
Jag trodde jag hade sett alla möjliga och omöjliga stavningar av mitt namn, men icke och det här är onekligen en av de mest ovanliga. Anneviw.
Min morbror tycker fortfarande att det är den korrekta stavningen, adresserar konsekvent så och jag kan tycka att det är logiskt, men det är ju ändå inte jag. Det fanns en tid när jag var liten och trodde att han inte kunde stava det rätt. Ungefär som när jag som tioåring hastigt blev inlagd på sjukhus för att operera blindtarmen medan mina föräldrar var bortresta på affärsresa i Paris.
Mina morföräldrar var där, men mellan någon undersökning låg jag ensam och en sköterska kom fram, tog min arm och frågade efter mitt namn och personnummer. Jag var övertygad om att de hade slarvat bort vem jag var och kört mig vilse i korridorerna.
Australier älskar smeknamn och jag blev utbjuden av en man idag och han kallar mig plötsligt Annie. Det är ju jättekonstigt; ingen har någonsin kallat mig för det och jag är inte helt imponerad.
Jag trodde jag hade sett alla möjliga och omöjliga stavningar av mitt namn, men icke och det här är onekligen en av de mest ovanliga. Anneviw.
Förhoppningsvis
Oj, det kan bli så att jag ska fotografera ett av Australiens mer kända rockband nästa månad. Kanske. De verkar vara beredda att flyga till Melbourne och ärligt talat känns det helt fantastiskt och jag känner mig faktiskt redo för det här.
Vi får se; just nu är de på turné i Queensland och i slutet av nästa månad åker de på Europaturné. Kan vi få ihop ett datum däremellan så blir det. Jag hoppas det. Mycket.
Vi får se; just nu är de på turné i Queensland och i slutet av nästa månad åker de på Europaturné. Kan vi få ihop ett datum däremellan så blir det. Jag hoppas det. Mycket.
8.23.2009
Inte än
Det är knappt ett halvår sedan jag skrev om den här mannen. Han är också fotograf och vi har varit vänner sedan början av förra året, men i år har vi knappt haft någon kontakt alls.
Senast jag träffade honom skrev jag texten ovan och jag kände mig en aning frustrerad av att han inte försökte. Min första instinkt var att lyfta och jag gav honom telefonnummer, kontakter, inbjudningar till fotomöte, men ansvaret och arbetet fick han göra själv.
Förra veckan skickade han ett mejl där han skrev hur mycket han beundrade min folio och mina bilder. Han skrev att han var väldigt avundsjuk. Jag uppskattar att han tagit sig tid att skriva ett mejl och visst blir jag glad för berömmet men samtidigt blir jag direkt irriterad när han säger sig vara avundsjuk. Han kunde gjort precis samma sak.
Det är inte ens 2,5 år sedan jag köpte min första kamera och började fotografera och ni som har följt den här bloggen vet att jag har lagt ner all min kraft på det. Det arbetet har börjat ge utdelning i år och jag är glad och tacksam för att det går lättare nu.
En av de främsta anledningarna till det tror jag har att göra med att jag bestämde mig för att inte kompromissa. Jag vill arbeta med de bästa modeller och makeupartisterna som jag har möjlighet med just nu och att arbeta med duktiga människor är nyckeln till lyckade plåtningar. Dessutom är det otroligt mycket roligare att arbeta med människor som brinner för det de gör.
Min handledare säger varje vecka att om jag menar allvar med mitt fotograferande finns det bara fem städer att välja mellan. New York, Paris, London, Tokyo och möjligen Rom.
Han tycker inte jag är där i mina bilder; menar att de ligger precis under ytan men inte kommer igenom, kanske någon enstaka gång att det bubblar i ytan som han säger. Han säger att mina foton alltid är kompetenta, men aldrig wow. Än, svarar jag honom varje gång och han skrattar.
Sedan frågar han återigen om jag har bestämt mig var jag ska ta vägen när min kurs slutar om några månader. ”Inte än”, svarar jag varje gång.
Senast jag träffade honom skrev jag texten ovan och jag kände mig en aning frustrerad av att han inte försökte. Min första instinkt var att lyfta och jag gav honom telefonnummer, kontakter, inbjudningar till fotomöte, men ansvaret och arbetet fick han göra själv.
Förra veckan skickade han ett mejl där han skrev hur mycket han beundrade min folio och mina bilder. Han skrev att han var väldigt avundsjuk. Jag uppskattar att han tagit sig tid att skriva ett mejl och visst blir jag glad för berömmet men samtidigt blir jag direkt irriterad när han säger sig vara avundsjuk. Han kunde gjort precis samma sak.
Det är inte ens 2,5 år sedan jag köpte min första kamera och började fotografera och ni som har följt den här bloggen vet att jag har lagt ner all min kraft på det. Det arbetet har börjat ge utdelning i år och jag är glad och tacksam för att det går lättare nu.
En av de främsta anledningarna till det tror jag har att göra med att jag bestämde mig för att inte kompromissa. Jag vill arbeta med de bästa modeller och makeupartisterna som jag har möjlighet med just nu och att arbeta med duktiga människor är nyckeln till lyckade plåtningar. Dessutom är det otroligt mycket roligare att arbeta med människor som brinner för det de gör.
Min handledare säger varje vecka att om jag menar allvar med mitt fotograferande finns det bara fem städer att välja mellan. New York, Paris, London, Tokyo och möjligen Rom.
Han tycker inte jag är där i mina bilder; menar att de ligger precis under ytan men inte kommer igenom, kanske någon enstaka gång att det bubblar i ytan som han säger. Han säger att mina foton alltid är kompetenta, men aldrig wow. Än, svarar jag honom varje gång och han skrattar.
Sedan frågar han återigen om jag har bestämt mig var jag ska ta vägen när min kurs slutar om några månader. ”Inte än”, svarar jag varje gång.
8.22.2009
Bara tre
Järnladyn utmande mig att lista de tre böcker som har betytt mest för mig, som jag bär med mig. Inte nödvändigtvis de bästa utan de mest närvarande.
1. Exquisite Pain av Sophie Calle. För att genom att berätta om människors svåraste stunder känner man på något sätt att man egentligen har det ganska bra och att det blir bra. Det blir ju alltid det . Har skrivit om den här.
Sophie Calle är dessutom en av de mest inspirerande samtida konstnärerna som har förmågan att blanda text, drama, foto och binda ihop det till en stark enhet. Jag beundrar henne djupt för det.
Sedan blir det svårare för det finns många böcker som betytt mycket för mig och just nu läser jag mer lyrik än prosa, ofta en blandning av gammal kärlek som Charles Bukowski, Billy Collins, Edith Södergran, ee Cummins och Richard Brautigan.
2. L’étranger av Albert Camus.
Vi har en lång historia tillsammans. Första gången jag läste den var på franska och min gymnasielärare tyckte det var dags för en hel roman och hon hjälpte oss med översättningslistor men jag och l’étranger förblev främlingar för varandra och det var med lätt ångest jag tog mig igenom sidorna. Kämpade mig igenom de första svettiga sidorna i den gassande solen.
Lite drygt ett år senare bodde jag i Frankrike och läste på universitetet. Min professor var en underbar fransman med vita glasögon och måttsydda kavajer. Första gången han satte igång overheaden riktade han belysningen på fel vägg och kunde inte förstå varför det vanliga A4 pappret inte fungerade på samma sätt som ett transparent.
En gång efter en oförberedd diktamen läste han upp mitt resultat inför klassen och sa att jag skulle skämmas, att han verkligen hade förväntat sig mer av mig. Jag har aldrig varit med om något liknande och av någon anledning är det enda jag minns att jag hade på mig ett vitt kashmirlinne med en vit kofta över i samma material och en röd halsduk. (well det var vinter och Frankrike)
En dag kom den vanligtvis så glade läraren in med en argsint blick. Sedan diskuterade han L’étranger med en glöd som bara fransmän diskuterar och saliven stänkte. När han slutade gav han oss resten av föreläsningen att skriva en uppsats kring huvudkaraktären Meursaults ansvar genom boken.
Vad jag inte visste då, men fick reda på när jag kom ut ur aulan var att en manlig koreansk student i min klass hade slagit en annan koreansk kvinnlig student i korridoren när hon i en diskussion inte höll med och sagt emot honom.
När vår lärare kom in nästa lektion läste han upp mitt namn och bad mig komma fram till podiet, räckte mig min uppsats och bad mig läsa upp den inför de andra.
Jag minns inte exakt vad jag skrev, men jag drev tesen att en man utan empati inte kan anklagas för sin oförmåga att känna skuld, men att han fortfarande är ansvarig för sina handlingar.
Tillbaka på Stockholms universitet blev det repris på L’étranger och jag är oerhört fäst vid den existentialistiska utgångspunkten. Något som stannat kvar, som i Primo Levis Är detta en människa? Både mörkare och svårare men den distanserande intelligensen ger perspektiv och tyngd på samma sätt som Imre Kérteszs romaner.
Den tredje boken då. Jag var oerhört fäst vid Jane Austen och Charlotte Brontës romantiska romaner när jag var yngre, som en fortsättning på barndomens prinsessböcker. Att läsa Dostojevskijs Brott och straff var som att öppna upp en ny värld, samma med Kafka och Processen. Jag gillade den inte speciellt när jag läste den men den hade stor inverkan på mig. Tiden det tar med Hanne Örstavik var en annan bok som jag fäste mig vid och jag lyssnade på henne när hon var i Stockholm, drack ett glas vin tillsammans med Johanna Thydell som jag läste litteraturvetenskap tillsammans med.
I min kandidat-, och magisteruppsats skrev jag om sagostrukturer och sagotraditionen är något som alltid har intresserat mig, från H.C. Andersens sagor (min farmor var danska) till Astrid Lindgrens. Jag erkänner utan minsta skam att jag läst både Harry Potter och Sagan om ringen mer än en gång.
Den tredje är kanske den som binder ihop de tre böckerna.
3. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Romantisk realism. Jag kan försvinna in helt i de övernaturliga gestalterna och de fascinerar mig, ger mig massor av bilder och tankar, speciellt när magin placeras i en realistisk kontext. På samma sätt som både Sagan om ringen och Harry Potter i sin helhet har riktiga människor, detaljerade och i huvudsak realistiska miljöer, men med övernaturliga elementen som driver berättelsen ett steg längre.
1. Exquisite Pain av Sophie Calle. För att genom att berätta om människors svåraste stunder känner man på något sätt att man egentligen har det ganska bra och att det blir bra. Det blir ju alltid det . Har skrivit om den här.
Sophie Calle är dessutom en av de mest inspirerande samtida konstnärerna som har förmågan att blanda text, drama, foto och binda ihop det till en stark enhet. Jag beundrar henne djupt för det.
Sedan blir det svårare för det finns många böcker som betytt mycket för mig och just nu läser jag mer lyrik än prosa, ofta en blandning av gammal kärlek som Charles Bukowski, Billy Collins, Edith Södergran, ee Cummins och Richard Brautigan.
2. L’étranger av Albert Camus.
Vi har en lång historia tillsammans. Första gången jag läste den var på franska och min gymnasielärare tyckte det var dags för en hel roman och hon hjälpte oss med översättningslistor men jag och l’étranger förblev främlingar för varandra och det var med lätt ångest jag tog mig igenom sidorna. Kämpade mig igenom de första svettiga sidorna i den gassande solen.
Lite drygt ett år senare bodde jag i Frankrike och läste på universitetet. Min professor var en underbar fransman med vita glasögon och måttsydda kavajer. Första gången han satte igång overheaden riktade han belysningen på fel vägg och kunde inte förstå varför det vanliga A4 pappret inte fungerade på samma sätt som ett transparent.
En gång efter en oförberedd diktamen läste han upp mitt resultat inför klassen och sa att jag skulle skämmas, att han verkligen hade förväntat sig mer av mig. Jag har aldrig varit med om något liknande och av någon anledning är det enda jag minns att jag hade på mig ett vitt kashmirlinne med en vit kofta över i samma material och en röd halsduk. (well det var vinter och Frankrike)
En dag kom den vanligtvis så glade läraren in med en argsint blick. Sedan diskuterade han L’étranger med en glöd som bara fransmän diskuterar och saliven stänkte. När han slutade gav han oss resten av föreläsningen att skriva en uppsats kring huvudkaraktären Meursaults ansvar genom boken.
Vad jag inte visste då, men fick reda på när jag kom ut ur aulan var att en manlig koreansk student i min klass hade slagit en annan koreansk kvinnlig student i korridoren när hon i en diskussion inte höll med och sagt emot honom.
När vår lärare kom in nästa lektion läste han upp mitt namn och bad mig komma fram till podiet, räckte mig min uppsats och bad mig läsa upp den inför de andra.
Jag minns inte exakt vad jag skrev, men jag drev tesen att en man utan empati inte kan anklagas för sin oförmåga att känna skuld, men att han fortfarande är ansvarig för sina handlingar.
Tillbaka på Stockholms universitet blev det repris på L’étranger och jag är oerhört fäst vid den existentialistiska utgångspunkten. Något som stannat kvar, som i Primo Levis Är detta en människa? Både mörkare och svårare men den distanserande intelligensen ger perspektiv och tyngd på samma sätt som Imre Kérteszs romaner.
Den tredje boken då. Jag var oerhört fäst vid Jane Austen och Charlotte Brontës romantiska romaner när jag var yngre, som en fortsättning på barndomens prinsessböcker. Att läsa Dostojevskijs Brott och straff var som att öppna upp en ny värld, samma med Kafka och Processen. Jag gillade den inte speciellt när jag läste den men den hade stor inverkan på mig. Tiden det tar med Hanne Örstavik var en annan bok som jag fäste mig vid och jag lyssnade på henne när hon var i Stockholm, drack ett glas vin tillsammans med Johanna Thydell som jag läste litteraturvetenskap tillsammans med.
I min kandidat-, och magisteruppsats skrev jag om sagostrukturer och sagotraditionen är något som alltid har intresserat mig, från H.C. Andersens sagor (min farmor var danska) till Astrid Lindgrens. Jag erkänner utan minsta skam att jag läst både Harry Potter och Sagan om ringen mer än en gång.
Den tredje är kanske den som binder ihop de tre böckerna.
3. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Romantisk realism. Jag kan försvinna in helt i de övernaturliga gestalterna och de fascinerar mig, ger mig massor av bilder och tankar, speciellt när magin placeras i en realistisk kontext. På samma sätt som både Sagan om ringen och Harry Potter i sin helhet har riktiga människor, detaljerade och i huvudsak realistiska miljöer, men med övernaturliga elementen som driver berättelsen ett steg längre.
8.20.2009
Rörd
Jag har aldrig träffat honom, men han fick mig att börja gråta. På ett bra sätt.
Gallery Review.
Gallery Review.
8.19.2009
En onsdagkväll i Melbourne
Satte ner kameraväskan i hallen, kollade mejlen med vänster hand, plattade håret med höger, duschade och tog på en svart långklänning. Bh:n syntes i ryggrigningen, tog av klänningen och bytte till en annan svart klänning, för kort, tog av den och hittade en tredje svart klänning med längre kjol, men den var skrynklig så jag letade vidare, valde ett svart designlinne, en kjol till, ett armband med stora gula och blå stenar. Ny sminkning, rött läppstift, tittade på klockan och valde bort de höga pumpsen, snabbare att gå i stövlarna, en zebramönstrad kappa och dörren slog igen bakom.
Mötte upp med vänner på en restaurang och jag satte mig, han intill. Jag lade min paljettväska i knät, hängde av kappan, han i en rutig flanellskjorta och jeans. Men han är söt som socker och social som få. Har skrivit om honom tidigare och vi umgås en del, bara vänner. Han är inte ledig. Pratade arbete, pratade inte arbete och han rörde mitt armband, sa att det inte gick att låta bli att lägga märkte till.
Min vegetariska mat var förfärlig, beställde in en runda drinkar istället och han var mer privat än han brukar och så här i efterhand slår det mig att jag bara lyssnade, inte sa något. När vi reste oss boxade han på min arm och jag tror inte någon har gjort det sedan gymnasiet. Sa jag att han är några år yngre? Inte mycket och han har gjort mycket, but all the same en pojke, om än en charmig sådan.
8.17.2009
8.15.2009
Courage
Om man jämför fotobranschen med reklambranschen är det bara att konstatera att reklamarna alltid har bättre bjudningar och att det är lite mer genomtänkt, festerna, kläderna och miljöerna.
Föreläsare var Peter Biggs, MD på Clemenger, men i ett rum fullt av reklamare valde han att inte prata om reklam, i alla fall inte direkt. Han talade om ledarskap, att våga leda men indirekt pratade han mest om vikten av att följa med, och vara intresserad av, vad som händer inom musik, film, konst och litteratur för att kunna leda utvecklingen.
Han talde om val, hur han själv studerade till präst men hoppade av och hur han valde livet istället för att dra sig undan från det. Lektorsrollen var trygg, jag kunde mitt arbete och jag kunde ha forskat vidare, men jag valde att göra något som krävde långt mer av mig.
Peter talade om hur man måste ge upp det liv man lever för att kunna få något nytt; så är det såklart och det ger styrka och kraft att välja det liv man vill leva. Själv hade han blivit erbjuden sitt första reklamjobb på en pissoar på Nya Zeeland.
Det var enbart byråmänniskor på plats (well nästan) och ändå ifrågasatte han varje persons beslut att arbeta med reklam. ”Fantastiskt om det är det ni vill, annars gör det som ni brinner för”. Livet är för kort typ. Där var en man som samma dag hade lämnat en stor byrå för att satsa allt på att vinna en Oscar. Han var inte ironisk.
Ben
Första gången jag träffade Ben var efter en av hans spelningar för lite drygt ett år sedan. En av mina vänner hade gjort illustrationer till hans promomaterial och hon presenterade oss.
Jag mötte dem på stan för en tid sedan, han behövde bilder och jag behövde fler artister till min examensfolio så det passade perfekt. Fler bilder på fotobloggen.
8.09.2009
8.04.2009
Eller bara tyst
Satte på solglasögonen och svepte jackan hårt om mig och mitt långa hår blåste åt alla håll i den hårda vinden när jag gick till studion med Cat Powers I don’t blame you på repeat.
Tog av solglasögonen och satte på ett leende när jag kom in i studion klockan åtta i morse, började tyst rigga upp ett litet hus av reflektorer och drog fram blixt efter blixt.
Har en ny lärare och han sa att jag inte behövde se allvarlig ut, jag tittade upp med en irriterad blick och sa att jag var trött och hade mått bättre, att det var mycket jobb just nu. Han fortsatte i fem minuter om hur mycket han hade att göra och att han hade fem utställningar när jag haft en. Jag hade inte ens nämnt min utställning och det var för dumt för att ens bemöta så jag zoomade ut och försökte fixa en ljusläcka istället.
Läraren lämnade studion och en man som jag tycker mycket om från en annan årskurs kom in. Han såg att jag höll på med ljusläckan; han sa inget men kom tillbaka ett par minuter senare med gaffertape och jag log tacksamt. Han hjälpte mig rigga det sista, justerade ett par blixtar, ställde sig i tunneln utan ett ord så att jag kunde ställa in ljuset tills musikern anlände. ”Du ser spänd ut”, sa han, men utan att vänta på ett svar, mer som ett konstaterande.
Egentligen tror jag mest att jag var tystare än vanligt, men en del personer är det inte jobbigt att vara tyst tillsammans med och man kan vila lite i deras lugn. Han erbjöd sig att stanna kvar och assistera mig, men jag behövde inte en assistent så jag tackade nej. Men jag ångrade mig när jag hade sagt det, ibland behöver man bara en vän.
Tog av solglasögonen och satte på ett leende när jag kom in i studion klockan åtta i morse, började tyst rigga upp ett litet hus av reflektorer och drog fram blixt efter blixt.
Har en ny lärare och han sa att jag inte behövde se allvarlig ut, jag tittade upp med en irriterad blick och sa att jag var trött och hade mått bättre, att det var mycket jobb just nu. Han fortsatte i fem minuter om hur mycket han hade att göra och att han hade fem utställningar när jag haft en. Jag hade inte ens nämnt min utställning och det var för dumt för att ens bemöta så jag zoomade ut och försökte fixa en ljusläcka istället.
Läraren lämnade studion och en man som jag tycker mycket om från en annan årskurs kom in. Han såg att jag höll på med ljusläckan; han sa inget men kom tillbaka ett par minuter senare med gaffertape och jag log tacksamt. Han hjälpte mig rigga det sista, justerade ett par blixtar, ställde sig i tunneln utan ett ord så att jag kunde ställa in ljuset tills musikern anlände. ”Du ser spänd ut”, sa han, men utan att vänta på ett svar, mer som ett konstaterande.
Egentligen tror jag mest att jag var tystare än vanligt, men en del personer är det inte jobbigt att vara tyst tillsammans med och man kan vila lite i deras lugn. Han erbjöd sig att stanna kvar och assistera mig, men jag behövde inte en assistent så jag tackade nej. Men jag ångrade mig när jag hade sagt det, ibland behöver man bara en vän.
8.03.2009
En sista kyss farväl
Det var min kväll för ett par dagar sedan; det var hans avskedsföreställning igårkväll innan han flyttar till USA. Jag mötte honom innan och för första gången såg han en aning nervös ut, eller det gjorde han inte alls, men han sa att han var det och jag har aldrig hört honom säga det tidigare.
Det var fullsatt till sista plats, över femhundra i publiken och det var inget ovanligt i sig, men att uppträda för familj och vänner är alltid det svåraste. Det var den roligaste kvällen när hans lika etablerade vänner ställde upp och gjorde små gig som blev till ett skrattande bubblande pärlband genom kvällen.
Han gick på sist och jag väntade ett tag innan jag började fotografera, försökte vara osynlig. Han gjorde mig synlig, började posera och prata med mig och det är bara att bjuda på det; har gjort det förut. Men bakom kameran hörde jag honom säga mitt namn, att han kände mig och att jag skulle komma upp på scen och ta en bild på publiken. Det var jag inte beredd på och han kunde inte hindra ett ”och hon är svenska” och där stod jag, intill honom på scen och skulle ta en bild över en nedsläckt publik. Så jag tog någon slags bild, vinkade och gick ner för trappan.
Det var lätt kaos efter föreställningen; han kom fram mot mig, men fick stanna och skriva autografer, andra kom fram till mig och ville ha mitt kort, att jag skulle fotografera till dem. Det lugnade sig lite och jag sträckte fram presenten jag hade med till honom, en folio med bilder som jag tagit på honom, en del som han inte sett tidigare.
Det var hans avskedsföreställning. Han kramade mig, höll mig nära, jag andades in hans välbekanta doft och hans skäggstubb rispade mot mina kinder en sista gång. Allt var sagt och inget var sagt. Han frågade när jag planerade att komma över till LA; jag svarade att jag har en kommande utställning där och han sa bra för nu har jag någonstans att bo när jag kommer. Jag kramade honom hårt och han kysste mitt ansikte mitt i en folksamling där alla var där för att träffa honom.
Jag log ett vemodigt leende och sa att jag behövde gå, började gå, dröjde kvar på stegen, vände mig om och våra blickar möttes, hans fortfarande på mig när jag gick ut genom dörrarna.
Förvånad över hur jobbigt jag tyckte det var, överraskad av sorgsenheten och tårarna som rann när jag gick hem. Jag ska inte romantisera för vi är inte längre, vet inte om han någonsin var min pojkvän men han har funnits där till och från de senaste tre åren. Den ende man som har erbjudit sig att laga mat till mig och som velat komma över och fixa när jag har varit sjuk. Han har inte åkt än men jag saknar honom redan.
Det var fullsatt till sista plats, över femhundra i publiken och det var inget ovanligt i sig, men att uppträda för familj och vänner är alltid det svåraste. Det var den roligaste kvällen när hans lika etablerade vänner ställde upp och gjorde små gig som blev till ett skrattande bubblande pärlband genom kvällen.
Han gick på sist och jag väntade ett tag innan jag började fotografera, försökte vara osynlig. Han gjorde mig synlig, började posera och prata med mig och det är bara att bjuda på det; har gjort det förut. Men bakom kameran hörde jag honom säga mitt namn, att han kände mig och att jag skulle komma upp på scen och ta en bild på publiken. Det var jag inte beredd på och han kunde inte hindra ett ”och hon är svenska” och där stod jag, intill honom på scen och skulle ta en bild över en nedsläckt publik. Så jag tog någon slags bild, vinkade och gick ner för trappan.
Det var lätt kaos efter föreställningen; han kom fram mot mig, men fick stanna och skriva autografer, andra kom fram till mig och ville ha mitt kort, att jag skulle fotografera till dem. Det lugnade sig lite och jag sträckte fram presenten jag hade med till honom, en folio med bilder som jag tagit på honom, en del som han inte sett tidigare.
Det var hans avskedsföreställning. Han kramade mig, höll mig nära, jag andades in hans välbekanta doft och hans skäggstubb rispade mot mina kinder en sista gång. Allt var sagt och inget var sagt. Han frågade när jag planerade att komma över till LA; jag svarade att jag har en kommande utställning där och han sa bra för nu har jag någonstans att bo när jag kommer. Jag kramade honom hårt och han kysste mitt ansikte mitt i en folksamling där alla var där för att träffa honom.
Jag log ett vemodigt leende och sa att jag behövde gå, började gå, dröjde kvar på stegen, vände mig om och våra blickar möttes, hans fortfarande på mig när jag gick ut genom dörrarna.
Förvånad över hur jobbigt jag tyckte det var, överraskad av sorgsenheten och tårarna som rann när jag gick hem. Jag ska inte romantisera för vi är inte längre, vet inte om han någonsin var min pojkvän men han har funnits där till och från de senaste tre åren. Den ende man som har erbjudit sig att laga mat till mig och som velat komma över och fixa när jag har varit sjuk. Han har inte åkt än men jag saknar honom redan.
8.01.2009
The big night
Som mållinjen på ett vasalopp, blint fokusera på målet och att ge allt in i det sista och sedan passera en linje och poff, utmattad falla ihop med armar och ben åt alla håll och försöka återfinna andningen. Lite så.
Vernissagen var igårkväll och det var en strålande tillställning med mycket människor och glada ansikten. Jag var orolig att det inte skulle komma så många, men det var tvärtom. Flera kom samtidigt och jag kände mig otillräcklig att inte kunna prata med alla dem som kommit för att träffa mig.
Jag pratade med mamma tidigare på dagen och jag önskar att min familj hade kunnat vara med, jag är sårad att den ostrukne skjortan inte dök upp, men jag är desto gladare att så många av mina vänner var där. Mannen med skägg som sa att han skulle vara där, var där, nu utan skägg.
Jag bytte klass för ett par veckor sedan och trots att vi har gått tillsammans i 1,5 år och setts dagligen var det bara en som kom. Hon är iofs en av mina närmsta vänner. Halva min nya klass var där trots att jag egentligen inte känner dem lika väl, men de ställer upp på ett sätt som gör vardagen lättare och roligare.
Det var första gången som jag sammanförde alla mina vänner och jag blev helt varm inombords när jag såg mina grafiska vänner, fotografer, artister, tarotvänner, reklamare och konstnärer mingla tillsammans. Mina två mesta partyvänner har av någon anledning aldrig träffats förut men de fann varandra direkt.
Många av mina vänner arbetar kreativt, men inte alla, och jag presenterade mannen med skägg för en av mina inte fullt så konstintresserade vänner. Efteråt berättade hon att han hade frågat vad hon tyckte om min serie och hon hade svarat att hon inte visste. Han är den snällaste och hade frågat om ”hon inte tyckte att de fungerade väl som en helhet”. Det var hennes standardreplik resten av kvällen.
Jag sålde en av mina foton till en okänd kvinna i en röd tröja och galleriägaren satte en röd liten prick på väggen. Det är en fantastisk känsla, att någon fäster sig vid något jag har skapat och vill ha det på sin vägg i sitt hem.
En lite äldre kvinna som jag inte träffat på ett par år kom till vernissagen och hon öppnade armarna och höll om mig. Med ögon lysande av stolthet sa hon att om jag tittade tillbaka på den jag var för två år sedan skulle jag inte känna igen mig. ”Men du ser det inte” sa hon och blev plötsligt allvarlig. ”Det kommer alltid tillbaka till det, att känna styrkan inifrån. Titta runt omkring dig; de är här för att fira dig”. Jag har de finaste vännerna och vernissagen hade inte varit detsamma utan dem.
Vernissagen var igårkväll och det var en strålande tillställning med mycket människor och glada ansikten. Jag var orolig att det inte skulle komma så många, men det var tvärtom. Flera kom samtidigt och jag kände mig otillräcklig att inte kunna prata med alla dem som kommit för att träffa mig.
Jag pratade med mamma tidigare på dagen och jag önskar att min familj hade kunnat vara med, jag är sårad att den ostrukne skjortan inte dök upp, men jag är desto gladare att så många av mina vänner var där. Mannen med skägg som sa att han skulle vara där, var där, nu utan skägg.
Jag bytte klass för ett par veckor sedan och trots att vi har gått tillsammans i 1,5 år och setts dagligen var det bara en som kom. Hon är iofs en av mina närmsta vänner. Halva min nya klass var där trots att jag egentligen inte känner dem lika väl, men de ställer upp på ett sätt som gör vardagen lättare och roligare.
Det var första gången som jag sammanförde alla mina vänner och jag blev helt varm inombords när jag såg mina grafiska vänner, fotografer, artister, tarotvänner, reklamare och konstnärer mingla tillsammans. Mina två mesta partyvänner har av någon anledning aldrig träffats förut men de fann varandra direkt.
Många av mina vänner arbetar kreativt, men inte alla, och jag presenterade mannen med skägg för en av mina inte fullt så konstintresserade vänner. Efteråt berättade hon att han hade frågat vad hon tyckte om min serie och hon hade svarat att hon inte visste. Han är den snällaste och hade frågat om ”hon inte tyckte att de fungerade väl som en helhet”. Det var hennes standardreplik resten av kvällen.
Jag sålde en av mina foton till en okänd kvinna i en röd tröja och galleriägaren satte en röd liten prick på väggen. Det är en fantastisk känsla, att någon fäster sig vid något jag har skapat och vill ha det på sin vägg i sitt hem.
En lite äldre kvinna som jag inte träffat på ett par år kom till vernissagen och hon öppnade armarna och höll om mig. Med ögon lysande av stolthet sa hon att om jag tittade tillbaka på den jag var för två år sedan skulle jag inte känna igen mig. ”Men du ser det inte” sa hon och blev plötsligt allvarlig. ”Det kommer alltid tillbaka till det, att känna styrkan inifrån. Titta runt omkring dig; de är här för att fira dig”. Jag har de finaste vännerna och vernissagen hade inte varit detsamma utan dem.
7.30.2009
En liten detalj
Allt är klart för vernissagen i morgon, bara en liten detalj. Jag har fortfarande ingen ny klänning eller skor. Jag hade tänkt att jag skulle hinna det innan jag började klockan tolv i dag. Jag har sovit för lite länge, arbetat om nätterna också och jag vaknade klockan elva i ”morse” med ett ryck, halvt i chock vad klockan var och fick rusa till universitetet. Någon klänning blev det inte och affärerna var stängda sedan länge när jag gick hem sent ikväll.
En pojke frågade om jag hittat någon ny klänning för jag beklagade mig redan igår. Han sa att han kommer i morgonkväll och såg fram emot att se den. Utställningen tänkte jag. Klänningen sa han.
Jag ska vara på galleriet och hänga utställningen tidigt imorgon och Suzy, en av mina bästa vänner, ska hjälpa mig. Hon är också fotograf men har arbetat som setdesigner på filminspelningar och filmproduktion tidigare och hon konstruerar alltid massa intressanta saker till sina plåtningar. Jag är tacksam att hon är där för när det kommer till att se till att saker hänger rakt är det ingen som litar på mig, absolut inte jag. Jag skruvar konsekvent i skruvarna i fel hål i Billybokyllor och annat. Måste få några timmars sömn. Det blir en lång dag och natt i morgon förhoppningsvis i nya klackar.
En pojke frågade om jag hittat någon ny klänning för jag beklagade mig redan igår. Han sa att han kommer i morgonkväll och såg fram emot att se den. Utställningen tänkte jag. Klänningen sa han.
Jag ska vara på galleriet och hänga utställningen tidigt imorgon och Suzy, en av mina bästa vänner, ska hjälpa mig. Hon är också fotograf men har arbetat som setdesigner på filminspelningar och filmproduktion tidigare och hon konstruerar alltid massa intressanta saker till sina plåtningar. Jag är tacksam att hon är där för när det kommer till att se till att saker hänger rakt är det ingen som litar på mig, absolut inte jag. Jag skruvar konsekvent i skruvarna i fel hål i Billybokyllor och annat. Måste få några timmars sömn. Det blir en lång dag och natt i morgon förhoppningsvis i nya klackar.
7.24.2009
och den du såg
Fördelen med att vara fotograf är att dörrar öppnas och man hamnar ständigt i nya miljöer med nya människor. Huvudtalaren i dag grundade någon slags finansiellt imperium och när han började berätta lade jag ner kameran i knät och frågan var om jag gapade också. Vilket liv, vilka berättelser.
Temat var livavgörande brytpunkter och talarna delade med sig på ett ovanligt öppet sätt. En man berättade om att han gått i 14 olika grundskolor och hade svår dyslexi. I dag satt han i skolnämnden i Victoria. En man berättade om sin cancerdom som han övervunnit. En kvinna berättade om hur hon och hennes man drev ett framgångsrikt företag men att köparen på deras största arbete kursade och drog dem med sig. Familjen var utblottad och de lade de sista pengarna på en enkelbiljett till Melbourne. De startade om och hon hade åter arbetat upp ett företag.
Sedan affärsmannen som hade gamla ögon klara av visdom. Jag resumerar hans historier för snabbt, men ungefär såhär:
Du går genom stan och passerar en kyrka; du bestämmer dig för att gå in och det är tyst i kyrkan. När du tittar på människorna i bänkarna lägger du märke till att du känner igen ansiktena, till höger, till vänster. Du fortsätter fram mot altaret och kistan som ligger framför och när du kommer närmre ser du att det är du.
Vid minnesakten finns det fyra talare, en familjemedlem, en kollega, en nära vän och en person från en förening du varit verksam i. En och en går de fram och börjar tala, berättar om dig. Vad önskar du att de sa?
Temat var livavgörande brytpunkter och talarna delade med sig på ett ovanligt öppet sätt. En man berättade om att han gått i 14 olika grundskolor och hade svår dyslexi. I dag satt han i skolnämnden i Victoria. En man berättade om sin cancerdom som han övervunnit. En kvinna berättade om hur hon och hennes man drev ett framgångsrikt företag men att köparen på deras största arbete kursade och drog dem med sig. Familjen var utblottad och de lade de sista pengarna på en enkelbiljett till Melbourne. De startade om och hon hade åter arbetat upp ett företag.
Sedan affärsmannen som hade gamla ögon klara av visdom. Jag resumerar hans historier för snabbt, men ungefär såhär:
Du går genom stan och passerar en kyrka; du bestämmer dig för att gå in och det är tyst i kyrkan. När du tittar på människorna i bänkarna lägger du märke till att du känner igen ansiktena, till höger, till vänster. Du fortsätter fram mot altaret och kistan som ligger framför och när du kommer närmre ser du att det är du.
Vid minnesakten finns det fyra talare, en familjemedlem, en kollega, en nära vän och en person från en förening du varit verksam i. En och en går de fram och börjar tala, berättar om dig. Vad önskar du att de sa?
Faaashion
Klockan är åtta på morgonen och jag sitter i en Jackie K-klänning på väg till ett fashionevent där jag ska fotografera herrmode och minglande gäster. Märklig tid dock.
7.19.2009
Bowlingklotet
Inledde med skumpa på en inflyttningsfest i Richmond när en av mina bästa vänner flyttade tillsammans med sin fiancé i ett stort vitt hus med lika vita väggar. Det var festklätt, italiensk plockmat och sedan bestämdes det att vi skulle vidare till en bar ett kvarter ner på huvudgatan.
Det blev en designbar, en fotbollspub där vi först knappt kom in (?) och när vi kom in gjorde vi vad vi kunde för att komma ut så fort som möjligt eftersom någon match just slutat och det var allmän kaos, vidare till en annan bar där en ny runda drinkar beställdes in.
De hade stora runda designstolar och någon kom på idén att snurra stolen. Det var bara det att farten blev för hög och hela stolen, med kompis i, rullade iväg över golvet som ett bowlingklot genom rummet. Människor fick hoppa till sidan för att inte som käglor bli knockade till marken. Det hela var ytterst absurt och hysteriskt roligt sent i natten. En omtumlad och rodnande kompis lyckades till slut ta sig upp och tog emot applåder i baren, sedan tvingade hon oss att dricka ur drinkarna i rekordfart och vi lämnade baren mot nästa ställe.
Efter midnatt började de bättre barerna stänga och vi drog oss vidare mot klubbarna. Ner i en källare, ett överfullt dansgolv, söta dofter och hippiekids, linjer på handfatet, transor i paljettklänningar och en ny runda drinkar, lyckligtvis inga snurrstolar. Det snurrade ändå.
Det blev en designbar, en fotbollspub där vi först knappt kom in (?) och när vi kom in gjorde vi vad vi kunde för att komma ut så fort som möjligt eftersom någon match just slutat och det var allmän kaos, vidare till en annan bar där en ny runda drinkar beställdes in.
De hade stora runda designstolar och någon kom på idén att snurra stolen. Det var bara det att farten blev för hög och hela stolen, med kompis i, rullade iväg över golvet som ett bowlingklot genom rummet. Människor fick hoppa till sidan för att inte som käglor bli knockade till marken. Det hela var ytterst absurt och hysteriskt roligt sent i natten. En omtumlad och rodnande kompis lyckades till slut ta sig upp och tog emot applåder i baren, sedan tvingade hon oss att dricka ur drinkarna i rekordfart och vi lämnade baren mot nästa ställe.
Efter midnatt började de bättre barerna stänga och vi drog oss vidare mot klubbarna. Ner i en källare, ett överfullt dansgolv, söta dofter och hippiekids, linjer på handfatet, transor i paljettklänningar och en ny runda drinkar, lyckligtvis inga snurrstolar. Det snurrade ändå.
7.18.2009
Barhoppande
Fann mig i en taxi sent i natt med en söt pojke på väg hem efter en natts barhoppande. Inte han som en gång lämnade mig, som jag saknade, som kom tillbaka och höll mig precis som han alltid hållit mig, men det var inte som vanligt. Eller det var kanske precis vad det var, som vanligt utan förändring på ytan medan man vet att något har förändrats inombords.
Man tittar på varandra och ser saker man älskar, men förstår till slut varför det inte fungerade då, varför det inte kommer att fungera nu och kan erkänna orden jag inte kunde då, att det är bra men det är inte bra nog just nu, för mig, för honom. Så man ler ett sorgset leende, håller varandra nära en sista gång och släpper honom fri.
En vän bjöd mig på fika tidigare i veckan och gång på gång kom han med antydningar om att han tycker om mig, som om jag inte visste, men fortsätter låtsas att jag inte hör, för vad kan jag säga. Har sagt det så många gånger förut och han vet, jag vet; jag vet att jag inte känner så för honom, aldrig har gjort och då har jag ändå försökt, i alla fall i tanken, för han bryr sig verkligen om mig på ett genuint sätt, är snäll kanske för snäll, eller inte för snäll, jag vill ha en man som bryr sig.
Men det finns en skillnad i blicken. En man som ser på en som att han gillar det du gör och tycker om dig, eller en man som ser upp till dig, som allt du gör är fantastiskt. Ingen kan leva upp till den bilden, vill inte och när jag får den blicken brukar jag hastigt dra mig undan.
Mannen i taxin vet jag inte riktigt, vi har gemensamma vänner och han kommer förmodligen att försöka läsa det här. Han är skärpt, vi pratade länge och män kan vara omöjliga att förstå, men ibland är det enkelt. Man vet när de börjar röra vid en, när de lutar sig fram och knyter upp det långa halsbandet och gör en seglarknop istället, när de tar ens hand och snurrar på ringarna, masserar handleden, en vältränad arm i soffan som hamnar bakom ryggen, ner runt höften och sedan ett förvånat ”har du hela strumpbyxor?” och jag började skratta.
”Jag har det till vardags, stay-ups när jag går ut, fast uppenbarligen inte ikväll”. ”Inte speciellt sexigt”, sa han med en retsam blick och jag svarade med ett ”jag har inte rakat benen heller i dag”. Jag har arbetat oavbrutet och har inte fått en hel natts sömn på ett par veckor, att raka benen stod inte högst på prioriteringslistan i morse, fast jag önskade jag hade när jag kände en smekning längs med vaden.
Jag fann mig i en taxi sent i natt med en söt pojke på väg hem efter en natts barhoppande. Det var roligt, visste vad han ville, men inte vad jag vill, eller det var just det jag visste. Jag ville inte med honom så jag avslutade med en godnattkyss och klev ur taxin.
Man tittar på varandra och ser saker man älskar, men förstår till slut varför det inte fungerade då, varför det inte kommer att fungera nu och kan erkänna orden jag inte kunde då, att det är bra men det är inte bra nog just nu, för mig, för honom. Så man ler ett sorgset leende, håller varandra nära en sista gång och släpper honom fri.
En vän bjöd mig på fika tidigare i veckan och gång på gång kom han med antydningar om att han tycker om mig, som om jag inte visste, men fortsätter låtsas att jag inte hör, för vad kan jag säga. Har sagt det så många gånger förut och han vet, jag vet; jag vet att jag inte känner så för honom, aldrig har gjort och då har jag ändå försökt, i alla fall i tanken, för han bryr sig verkligen om mig på ett genuint sätt, är snäll kanske för snäll, eller inte för snäll, jag vill ha en man som bryr sig.
Men det finns en skillnad i blicken. En man som ser på en som att han gillar det du gör och tycker om dig, eller en man som ser upp till dig, som allt du gör är fantastiskt. Ingen kan leva upp till den bilden, vill inte och när jag får den blicken brukar jag hastigt dra mig undan.
Mannen i taxin vet jag inte riktigt, vi har gemensamma vänner och han kommer förmodligen att försöka läsa det här. Han är skärpt, vi pratade länge och män kan vara omöjliga att förstå, men ibland är det enkelt. Man vet när de börjar röra vid en, när de lutar sig fram och knyter upp det långa halsbandet och gör en seglarknop istället, när de tar ens hand och snurrar på ringarna, masserar handleden, en vältränad arm i soffan som hamnar bakom ryggen, ner runt höften och sedan ett förvånat ”har du hela strumpbyxor?” och jag började skratta.
”Jag har det till vardags, stay-ups när jag går ut, fast uppenbarligen inte ikväll”. ”Inte speciellt sexigt”, sa han med en retsam blick och jag svarade med ett ”jag har inte rakat benen heller i dag”. Jag har arbetat oavbrutet och har inte fått en hel natts sömn på ett par veckor, att raka benen stod inte högst på prioriteringslistan i morse, fast jag önskade jag hade när jag kände en smekning längs med vaden.
Jag fann mig i en taxi sent i natt med en söt pojke på väg hem efter en natts barhoppande. Det var roligt, visste vad han ville, men inte vad jag vill, eller det var just det jag visste. Jag ville inte med honom så jag avslutade med en godnattkyss och klev ur taxin.
7.12.2009
Show must go on
48 timmars redigering framför datorn med undantag av några få timmars sömn. Gick utanför dörrarna för första gången i eftermiddags för att lämna filerna på tryckeriet, solglasögon på, Ipod på, kameraväskan över axeln, hoppade på spårvagnen, satte mig och tänkte intensivt på ett par olika spår till en telefonkampanj, vem, vad och varför.
Mannen intill mig reste sig; jag också och väntade på att dörrarna skulle öppnas. Den okände mannen började berätta att han skulle lyssna på en konsert på stadsteatern. Dörrarna öppnades. Han frågade om jag ville följa med, ta ett glas vin, lyssna på bra musik.
Jag tog hastigt ur hörlurarna, satte upp solglasögonen i håret och tittade upp på den långe mannen för första gången. Han måste varit närmre 40, blå ögon, kavaj och jeans och ett vänligt leende. Vi klev av på hållplatsen utanför stadsteatern; 100 meter från entrén och så fullständigt oväntat, speciellt efter två dygn framför datorn med för lite sömn, helt osminkad och i en kappa och sneakers.
Log och tackade nej, men förvånas att samma sak hände när jag var på byrån och kombinerade med Berghs och knappt sov alls. Att bli utbjuden osminkad och ostylad känns så konstigt bara.
Mannen intill mig reste sig; jag också och väntade på att dörrarna skulle öppnas. Den okände mannen började berätta att han skulle lyssna på en konsert på stadsteatern. Dörrarna öppnades. Han frågade om jag ville följa med, ta ett glas vin, lyssna på bra musik.
Jag tog hastigt ur hörlurarna, satte upp solglasögonen i håret och tittade upp på den långe mannen för första gången. Han måste varit närmre 40, blå ögon, kavaj och jeans och ett vänligt leende. Vi klev av på hållplatsen utanför stadsteatern; 100 meter från entrén och så fullständigt oväntat, speciellt efter två dygn framför datorn med för lite sömn, helt osminkad och i en kappa och sneakers.
Log och tackade nej, men förvånas att samma sak hände när jag var på byrån och kombinerade med Berghs och knappt sov alls. Att bli utbjuden osminkad och ostylad känns så konstigt bara.
7.09.2009
Boys will be boys
Jag har bytt klass, mina lärare har tyckt det länge men jag har ändå tvekat även om det varit ansträngt i min klass. Jag började i den nya gruppen igår och låt mig säga så här, det är skillnad att gå i en grupp med 15 tjejer eller med 15 pojkar, eller för all del, det går ett par tjejer också i min nya klass. Framförallt var tempot högre rent tekniskt och jag fick skärpa mig för att hänga med. Jag gillar det.
7.08.2009
Groupievarning, typ
En långsmal bar, ner i en källare, ett litet mörkt rum med valv, några soffor längs med väggarna, pallar överallt och packat med människor, ändå inte mer än ett 50-tal. När vi kom in i rummet var det fullt överallt utom några pallar längst fram, så vi trängde oss igenom rummet. ”Inte så nära scen”, viskade flickvännen i paret jag var där med.
Vi satte oss ner och MC:n (inte motorcykeln men han/hon som småpratar mellan de olika artisterna) inledde kvällen. En man i 40-årsåldern, mörkt hår, bruna ögon, kavaj och såg trevlig ut.
”Jag är singel”, inledde han.
”Vad heter du”, sa han och tittade rakt på mig. Jag har hängt på ett antal komedishower de senaste två åren och ju mindre scen och människor i publiken, desto mer dialog måste det bli. Man får ge tillbaka, men jag sa hela mitt namn utan att tänka och han fick fråga om, sa ändå fel. Sedan frågade han om jag var från Frankrike. Jag kunde ju ha sagt ja, men hey, go Sverige.
En ung ung komiker gick upp på scen och han skrattade nervöst, publiken med honom.
MC igen.
”Så är du singel?”, sa han och vände sig till mig. Keep the show going, så jag sa ”sort of”. ”Vad innebär det? Att du inte tänker f*ck me?”.
Ny komiker, en av de ängsligaste komikerna när jag var med Fox på en större scen, men en av de bättre på den kvällens lilla scen. MC:n tillbaka. Forsatte fast den gången var han direkt plump och jag blev irriterad. Han fortsatte men såg väl att jag inte var så road, så han sa det också. Snabba enkla skratt på någon annans bekostnad, som singelkillarna i hörnet med konstiga frisyrer. Jag uppskattar det inte.
Den kvinnliga komiker som jag var där för att fotografera gick på och hon var duktig. MC:n nämnde inte att där var en fotograf (jag) vilket var dumt för det var klar groupievarning när jag rörde mig runt i rummet. Jag försökte vara så diskret som jag kunde på de fyra minuter jag hade att fotografera. Såklart kom det halvtaskiga skämt efteråt om fotografer med långa objektiv; jag gick efter hennes framträdande.
Vi satte oss ner och MC:n (inte motorcykeln men han/hon som småpratar mellan de olika artisterna) inledde kvällen. En man i 40-årsåldern, mörkt hår, bruna ögon, kavaj och såg trevlig ut.
”Jag är singel”, inledde han.
”Vad heter du”, sa han och tittade rakt på mig. Jag har hängt på ett antal komedishower de senaste två åren och ju mindre scen och människor i publiken, desto mer dialog måste det bli. Man får ge tillbaka, men jag sa hela mitt namn utan att tänka och han fick fråga om, sa ändå fel. Sedan frågade han om jag var från Frankrike. Jag kunde ju ha sagt ja, men hey, go Sverige.
En ung ung komiker gick upp på scen och han skrattade nervöst, publiken med honom.
MC igen.
”Så är du singel?”, sa han och vände sig till mig. Keep the show going, så jag sa ”sort of”. ”Vad innebär det? Att du inte tänker f*ck me?”.
Ny komiker, en av de ängsligaste komikerna när jag var med Fox på en större scen, men en av de bättre på den kvällens lilla scen. MC:n tillbaka. Forsatte fast den gången var han direkt plump och jag blev irriterad. Han fortsatte men såg väl att jag inte var så road, så han sa det också. Snabba enkla skratt på någon annans bekostnad, som singelkillarna i hörnet med konstiga frisyrer. Jag uppskattar det inte.
Den kvinnliga komiker som jag var där för att fotografera gick på och hon var duktig. MC:n nämnde inte att där var en fotograf (jag) vilket var dumt för det var klar groupievarning när jag rörde mig runt i rummet. Jag försökte vara så diskret som jag kunde på de fyra minuter jag hade att fotografera. Såklart kom det halvtaskiga skämt efteråt om fotografer med långa objektiv; jag gick efter hennes framträdande.
7.07.2009
Fair enough
Var på ett reklamevent i St Kilda, såg kortfilmer och drack sponsrat vin. Pojkarna var söta (men what’s up med rutiga flanellskjortor, var vi inte över dem?), filmerna var bra, vinet mindre och jag kände inte så många, orkade inte riktigt anstränga mig och vi åkte till en annan bar på andra sidan stan.
Först förstod jag inte alls varför Grace ville att vi skulle köra i helt fel riktning tills hon berättade om den sötaste trevligast bartendern någonsin. ”OK, fair enough”. Han bjöd och vi blev sittande vid bardisken, hans bar tydligen, men vad vi inte visste var att han var konstnär och grundare till ett av Melbournes hippaste gallerier.
Grace är också konstnär och curator och jaha gissa vem som var tredje hjulet resten av kvällen. Så jag drack en drink, blev lite salongsberusad, drack en drink till och blev mer salongsberusad medan jag lyssnade på deras småsöta samtal. På andra sidan i baren satt ett par musiker som jag kände igen men inte kunde placera. Bartendern spelade vinyl, Neil Young, TV on the radio med Staring at the sun. Visste inte ens att den fanns på vinyl.
Först förstod jag inte alls varför Grace ville att vi skulle köra i helt fel riktning tills hon berättade om den sötaste trevligast bartendern någonsin. ”OK, fair enough”. Han bjöd och vi blev sittande vid bardisken, hans bar tydligen, men vad vi inte visste var att han var konstnär och grundare till ett av Melbournes hippaste gallerier.
Grace är också konstnär och curator och jaha gissa vem som var tredje hjulet resten av kvällen. Så jag drack en drink, blev lite salongsberusad, drack en drink till och blev mer salongsberusad medan jag lyssnade på deras småsöta samtal. På andra sidan i baren satt ett par musiker som jag kände igen men inte kunde placera. Bartendern spelade vinyl, Neil Young, TV on the radio med Staring at the sun. Visste inte ens att den fanns på vinyl.
7.06.2009
Eller hur
Man kan säga mycket om anonym studentbetygsättning mitt under en konflikt. Då. Jag fick mitt första credit i dag och jag har aldrig något annat än HD och DI. (Betygskalan är pass, credit, distinction och high distinction).Jag hade HD och DI i alla mina andra kurser utom i den kurs där studenterna sätter betyg, min klass.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag lämnar in en överklagan i morgon; det minsta man kan begära är att en LÄRARE går in och gör en betygsättning, kanske sätter de samma betyg, kanske inte.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag lämnar in en överklagan i morgon; det minsta man kan begära är att en LÄRARE går in och gör en betygsättning, kanske sätter de samma betyg, kanske inte.
7.05.2009
Välkomna
Det är snart dags för en ny utställning med vernissage den 31 juli. De flesta av er som läser det här sitter på andra sidan jordklotet då, men ni som är i Melbourne är välkomna till galleriet på Brunswick Street.
x
x
7.01.2009
Boktipset
Jag läste He’s just not that into you i förra veckan. Gör inte det för hur deprimerande var inte det att läsa och enligt den är det nog så att ingen av mina män har varit that into me. Läs den för att den ändå var lite aha-upplevelse på sina ställen även om jag avskydde avskydde avskydde tonläget och fick allt svårare att koncentrera mig på innehållet.
När jag lagt boken till sidan längtade jag efter en berättarröst som inte förolämpar sin läsare (som Adorno skulle sagt) och på flygplatsen fick jag syn på James Freys A Million Little Pieces. Jag vet att den är bra; jag köpte den när den kom ut, men när jag hastigt flyttade försvann den i någon kartong och på något sätt har jag inte läst den tidigare. Jag var hooked innan vi gick ombord och trots att jag var på fotomässa hade jag mest lust att ställa undan kameran och gå tillbaka till skrivandet ett tag, så sugen. Även om det var några år för sent är det utan tvekan det bästa jag läst på länge.
När jag lagt boken till sidan längtade jag efter en berättarröst som inte förolämpar sin läsare (som Adorno skulle sagt) och på flygplatsen fick jag syn på James Freys A Million Little Pieces. Jag vet att den är bra; jag köpte den när den kom ut, men när jag hastigt flyttade försvann den i någon kartong och på något sätt har jag inte läst den tidigare. Jag var hooked innan vi gick ombord och trots att jag var på fotomässa hade jag mest lust att ställa undan kameran och gå tillbaka till skrivandet ett tag, så sugen. Även om det var några år för sent är det utan tvekan det bästa jag läst på länge.
Subscribe to:
Posts (Atom)