Helgen i LA var lika fantastisk som intensiv. Finns hur mycket som helst att skriva och redigera, men nar jag vagde min kameravaska lamnade jag min macbook hemma. Sadar kul just nu, men kanske lika bra. Mer tid att fotografera, att ga omkring, tid att bara vara.
Ar i NY nu, for tillfallet i Meatpacking district efter en shoppingrunda. Sa oandligt mycket att gora, sa mycket att se, men mest gar jag omkring smatt planlost i varmen.
5.04.2010
4.28.2010
Jag gör som Madeleine
drar till New York. Men först LA.
Det kommer bli galet. Utställning. Bröllop (!?), bbq, Hollywood.
Förmodligen blir det inget bloggande förrän jag har nått NY på måndag.
Det kommer bli galet. Utställning. Bröllop (!?), bbq, Hollywood.
Förmodligen blir det inget bloggande förrän jag har nått NY på måndag.
4.25.2010
Våren har kommit
Blå himmel. Sol. Blåsippor, vitsippor, you name it. Iskalla vindar för all del, men ändå.
Satt ute med några vänner, på lekplatsen medan barnen sprang omkring. Fick fräknar av den första solen, såg en fotoutställning av André Wolff. Tyckte speciellt om hans Gallianobilder, promenerade hem längs vattnet och tänkte att det jag saknar mest att fotografera är mode.
Logiskt sätt förstår jag att det tar tid att komma igång igen, att hitta nya designers, modeller, stylister, sminköser, tryckeri, ramare, studio etc etc. I praktiken går det inte alltid så snabbt som jag vill, men sakta rotar jag mig igen. Och för varje fotobokning känns det allt mer naturligt att stanna här.
Satt ute med några vänner, på lekplatsen medan barnen sprang omkring. Fick fräknar av den första solen, såg en fotoutställning av André Wolff. Tyckte speciellt om hans Gallianobilder, promenerade hem längs vattnet och tänkte att det jag saknar mest att fotografera är mode.
Logiskt sätt förstår jag att det tar tid att komma igång igen, att hitta nya designers, modeller, stylister, sminköser, tryckeri, ramare, studio etc etc. I praktiken går det inte alltid så snabbt som jag vill, men sakta rotar jag mig igen. Och för varje fotobokning känns det allt mer naturligt att stanna här.
4.22.2010
Dear Euphoria, del I
Nya pressreleasebilder till Dear Euphoria, aka Elina Johansson. Dear Euphoria kommer ut med en ny EP snart, lite poppigare i soundet.
Jag kommer skriva mer, men en omgång pastelliga bilder ligger här.
4.18.2010
Platt platt
"Du är modefotograf förstår jag", sa mannen med silverfärgat hår och fluga. Tror det röda läppstiftet avgjorde, vet inte riktigt. Trevlig var han i all fall i samtalet som följde.
Jag var på svenska fotografförbundets föreläsning/stämma/cocktail på Berns igår. Jag kände ingen när jag kom, fler när jag gick.
Askan ställer till det och jag har tur som kan få skjuts i eftermiddag, men det innebär expressshopping och brunch nu på förmiddagen. Dessutom har jag lyckats stuka tån, inte igår, men uppenbara klackproblem när det är dags för stan.
Jag var på svenska fotografförbundets föreläsning/stämma/cocktail på Berns igår. Jag kände ingen när jag kom, fler när jag gick.
Askan ställer till det och jag har tur som kan få skjuts i eftermiddag, men det innebär expressshopping och brunch nu på förmiddagen. Dessutom har jag lyckats stuka tån, inte igår, men uppenbara klackproblem när det är dags för stan.
4.14.2010
Får jag följa med?
Jag passade min 3-åriga systerdotter igår och jag behövde packa, så hon hjälpte till. Jag lade ner plattång och cocktailklänning, album och kamerautrustning. Hon lade ner boken Elsa städar, en badleksak och en paket russin. Allt det viktiga.
”Var ska vi åka”, frågade hon och jag förklarade att jag skulle tillbaka till Stockholm efter påskhelgerna. ”Får jag följa med? Jag har en Pippiresväska”, sa hon med förväntansfulla ögon. Och besvikelsen som följde.
Men, vi ska till Grekland nästa månad, innan dess USA och från att ha befunnit mig i något av vinteride de senaste månaderna börjar det bli allt mer. I like.
”Var ska vi åka”, frågade hon och jag förklarade att jag skulle tillbaka till Stockholm efter påskhelgerna. ”Får jag följa med? Jag har en Pippiresväska”, sa hon med förväntansfulla ögon. Och besvikelsen som följde.
Men, vi ska till Grekland nästa månad, innan dess USA och från att ha befunnit mig i något av vinteride de senaste månaderna börjar det bli allt mer. I like.
3.31.2010
Ingenting
Det kom en kartong till från Australien. Bra, för jag kom på att jag inte fått min lilla kameraväska, eller ett par av mina favoritklänningar. I kartongen låg också mina älsklingsstiletter med nedslitna klackar.
Åkte in till stan och lämnade dem hos en skomakare. Aldrig varit där innan, men han sa att de skulle vara klara på en halvtimme. Kom tillbaka senare och han lämnade över de nyklackade skorna. Mannen sa ingenting utan bara log, så jag frågade vad det kostade. ”Ingenting”, svarade han och fortsatte le. ”Ingenting?”, sa jag förvånat. ”Ingenting. Jag bjuder på det”, sa han.
Så jag tackade och gick därifrån.
Åkte in till stan och lämnade dem hos en skomakare. Aldrig varit där innan, men han sa att de skulle vara klara på en halvtimme. Kom tillbaka senare och han lämnade över de nyklackade skorna. Mannen sa ingenting utan bara log, så jag frågade vad det kostade. ”Ingenting”, svarade han och fortsatte le. ”Ingenting?”, sa jag förvånat. ”Ingenting. Jag bjuder på det”, sa han.
Så jag tackade och gick därifrån.
3.30.2010
Tjejte
Klockan är halv åtta och det är fortfarande ljust ute. Solen strålade när jag var i Malmö och satt vid lilla torg med en chaite och pratade länge med en vän från Melbourne.
Hon gick samma fotoutbildning som jag, men gick året ovanför mig och hon flyttade från Melbourne förra året. Där jag är i dag var hon för ett år sedan. Med en utbildning och en kameraväska. Vad gör man sedan?
Åker till Los Angeles? Först.
New York efter det.
Sedan får vi se.
Hon gick samma fotoutbildning som jag, men gick året ovanför mig och hon flyttade från Melbourne förra året. Där jag är i dag var hon för ett år sedan. Med en utbildning och en kameraväska. Vad gör man sedan?
Åker till Los Angeles? Först.
New York efter det.
Sedan får vi se.
3.25.2010
Det finns alltid ett val
Jag får dagligen frågan hur länge jag stannar i Sverige, eller mer som ett påstående, när jag tänker flytta tillbaka till Australien. Förra gången mitt australiska visum tog slut handlade det om att skaffa ett nytt. Så är det inte den här gången; jag har inga som helst planer på att flytta tillbaka.
Förstå mig rätt. Jag älskar Australien, kommer alltid att göra och jag flyttade dit i en ålder när jag som person formades mycket. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut i dag mot vad det gjorde innan jag lämnade Sverige. Som det ska vara naturligtvis; jag var där i flera år.
Det finns flera saker jag saknar, mest livsstilen. Det är lätt att leva i Australien, det är enkelt att umgås och lära känna nya människor och australierna är öppna och vänliga. Jag har bott i flera olika städer i olika länder, men ingenstans har jag fler vänner än i Australien. Självklart önskar jag att jag kunde träffa dem oftare. Arbetsmässigt hade det börjat lossna allt mer med publiceringar, priser och utställningar. Jag hade redan ett inarbetat nätverk med andra fotografer, stylister och designers. I Sverige får jag börja om. Med det mesta.
Men man har alltid ett val. Hade jag velat stanna i Australien hade jag hittat ett sätt; det fanns ett sätt. Som jag nämnde är det ytterst få fotografer som är anställda. Jag valde därför att satsa på att komma in på en reklambyrå igen. Det var ingen nödlösning; jag var sugen på att göra mer och jag blev erbjuden ett copyjobb på en riktigt bra byrå.
Det föll på visumet. Jag behövde ett sponsrat arbetsvisum för att kunna stanna i Australien och det är en hel del pappersarbete med att få visumet beviljat. Ett av kraven på ett sponsrat arbetsvisum är att den person som sponsras (moi) måste vara så pass ”unik” att ingen australier kan utföra arbetet. Ju högre lön desto mer unik. Just den här byrån hade som policy att de sponsrade kreatörer med en månadslön över 70 000. De erbjöd mig en ingångslön på 35 000. Inget visum alltså.
Det fanns ett annat alternativ. När jag flyttade till Melbourne första gången såg jag till att få min lärarexamen registrerad i Victoria (varje stat i Australien har olika skolsystem och det finns ingen nationell behörighet, man får ansöka per stat). Jag kunde ha undervisat i två år för att sedan ansöka om permanent uppehållstillstånd 2012. Det hade sannolikt beviljats.
Hade jag varit 20 hade det inte spelat någon roll med två år hit eller dit, men idag har jag andra prioriteringar. Problemet med ett sponsrat visum är dessutom att man inte får arbeta med något annat. I praktiken innebar det att jag inte kunde fotografera kommersiellt eller frilansa, inte ens assistera. Med reklamandet hade det varit ok för det är också ett skapande, men att arbeta som lärare och inte få fotografera var inte ett alternativ för mig just nu.
Ändå var det ett val. Så det korta svaret är att nej, det är inte aktuellt att flytta tillbaka till Australien. Men saknar jag Australien? Jag önskar att jag kunde träffa mina vänner och sitta och prata i timmar, gå på kroki, gå ut, äta lunch eller plåta ihop. Jag saknar hans doft på min hud, hans skäggstubb mot min hals, mitt bröst. Jag saknar tryggheten och vänskapen i den fotomässiga grund jag arbetat upp i Australien.
Saker förändras, men de försvinner inte. Jag kan arbeta 3 månader om året i Australien och plåta hur mycket jag vill under den perioden. Det hade jag inte kunnat om jag bott kvar och jag går absolut inte omkring och surar över att jag lämnade Australien. Det var trots allt mitt beslut.
Visst tar det tid att bygga upp något nytt, på en ny plats och med nya människor men det är samtidigt något jag verkligen ser fram emot. Jag behövde bara landa först.
Förstå mig rätt. Jag älskar Australien, kommer alltid att göra och jag flyttade dit i en ålder när jag som person formades mycket. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut i dag mot vad det gjorde innan jag lämnade Sverige. Som det ska vara naturligtvis; jag var där i flera år.
Det finns flera saker jag saknar, mest livsstilen. Det är lätt att leva i Australien, det är enkelt att umgås och lära känna nya människor och australierna är öppna och vänliga. Jag har bott i flera olika städer i olika länder, men ingenstans har jag fler vänner än i Australien. Självklart önskar jag att jag kunde träffa dem oftare. Arbetsmässigt hade det börjat lossna allt mer med publiceringar, priser och utställningar. Jag hade redan ett inarbetat nätverk med andra fotografer, stylister och designers. I Sverige får jag börja om. Med det mesta.
Men man har alltid ett val. Hade jag velat stanna i Australien hade jag hittat ett sätt; det fanns ett sätt. Som jag nämnde är det ytterst få fotografer som är anställda. Jag valde därför att satsa på att komma in på en reklambyrå igen. Det var ingen nödlösning; jag var sugen på att göra mer och jag blev erbjuden ett copyjobb på en riktigt bra byrå.
Det föll på visumet. Jag behövde ett sponsrat arbetsvisum för att kunna stanna i Australien och det är en hel del pappersarbete med att få visumet beviljat. Ett av kraven på ett sponsrat arbetsvisum är att den person som sponsras (moi) måste vara så pass ”unik” att ingen australier kan utföra arbetet. Ju högre lön desto mer unik. Just den här byrån hade som policy att de sponsrade kreatörer med en månadslön över 70 000. De erbjöd mig en ingångslön på 35 000. Inget visum alltså.
Det fanns ett annat alternativ. När jag flyttade till Melbourne första gången såg jag till att få min lärarexamen registrerad i Victoria (varje stat i Australien har olika skolsystem och det finns ingen nationell behörighet, man får ansöka per stat). Jag kunde ha undervisat i två år för att sedan ansöka om permanent uppehållstillstånd 2012. Det hade sannolikt beviljats.
Hade jag varit 20 hade det inte spelat någon roll med två år hit eller dit, men idag har jag andra prioriteringar. Problemet med ett sponsrat visum är dessutom att man inte får arbeta med något annat. I praktiken innebar det att jag inte kunde fotografera kommersiellt eller frilansa, inte ens assistera. Med reklamandet hade det varit ok för det är också ett skapande, men att arbeta som lärare och inte få fotografera var inte ett alternativ för mig just nu.
Ändå var det ett val. Så det korta svaret är att nej, det är inte aktuellt att flytta tillbaka till Australien. Men saknar jag Australien? Jag önskar att jag kunde träffa mina vänner och sitta och prata i timmar, gå på kroki, gå ut, äta lunch eller plåta ihop. Jag saknar hans doft på min hud, hans skäggstubb mot min hals, mitt bröst. Jag saknar tryggheten och vänskapen i den fotomässiga grund jag arbetat upp i Australien.
Saker förändras, men de försvinner inte. Jag kan arbeta 3 månader om året i Australien och plåta hur mycket jag vill under den perioden. Det hade jag inte kunnat om jag bott kvar och jag går absolut inte omkring och surar över att jag lämnade Australien. Det var trots allt mitt beslut.
Visst tar det tid att bygga upp något nytt, på en ny plats och med nya människor men det är samtidigt något jag verkligen ser fram emot. Jag behövde bara landa först.
3.14.2010
Okej, jag biter
Melodifestivalen. Har inte följt tidigare, men såg finalen. 3 korta.
Men, vi önskar Anna lycka till i ESC. Hon kommer linda dem kring sitt lillfinger.
- Andreas hesa röst känns mot huden. Rösten mer än låten.
- Och sedan Anna. Söt som en pralin och det går inte annat än att tycka om henne, men låten lyfte aldrig. Inte hennes fel.
- Har inte sett Salem tidigare och charmerande som få, ändå egen. Jag håller med fransmännen; hans låt är starkare, hade funkat i finalen. Hade han själv suttit vid flygeln hade han vunnit.
Men, vi önskar Anna lycka till i ESC. Hon kommer linda dem kring sitt lillfinger.
3.11.2010
3.06.2010
Nice
Blev så glad när jag såg att franska Sophie Calle vunnit årets Hasselbladspris. Hennes foto är kanske inte de främsta i sig, på samma sätt som hennes texter inte nödvändigtvis är det, men när hon lägger ord till bild, bild i ord finns det ingen som gör det bättre.
Hon är så oerhört stark konceptuellt med tydlig konstbakgrund att alltid starta i konceptet, men hon vinner i styrkan av att dessutom kunna bygga stämningar som stannar. Jag älskar hur hon med fransk nonchalans orädd trampar på över olika genrer och när hon vinner ett av världens finaste fotopriser rycker hon på axlarna och deklarerar att hon inte nödvändigtvis ser sig som fotograf.
Hon är så oerhört stark konceptuellt med tydlig konstbakgrund att alltid starta i konceptet, men hon vinner i styrkan av att dessutom kunna bygga stämningar som stannar. Jag älskar hur hon med fransk nonchalans orädd trampar på över olika genrer och när hon vinner ett av världens finaste fotopriser rycker hon på axlarna och deklarerar att hon inte nödvändigtvis ser sig som fotograf.
2.22.2010
Hade jag inte väntat
Jag tyckte kanske att det var en aning oväntat att en illustrationstidning hörde av sig och ville publicera mina bilder men tänkte att de valt att vidga med foto. Det var delvis sant, men jag visste inte att de ville publicera mina foton TILLSAMMANS med mina teckningar.
Visst gick jag ofta på kroki, men kanske främst för att jag hade flera konstnärsvänner och det blev rutin att äta middag i Fitzroy, gå till galleriet och ofta till en bar för ett glas vin efter. Mina vänner lever på sitt tecknande, gör knappast jag. Alls. Men allt det där spelar ingen större roll där man står tyst bakom ett staffli i ett ännu tystare rum.
För mig var det närmast meditativt och eftersom det inte är mitt huvudmedium kändes det alltid prestigelöst. Därför blev jag desto mer förvånad när de vill publicera mina teckningar. Kanske ska låta bli att nämna att de stora A1-bladen hamnade i soprummet när jag flyttade från Australien. Oups?
Visst gick jag ofta på kroki, men kanske främst för att jag hade flera konstnärsvänner och det blev rutin att äta middag i Fitzroy, gå till galleriet och ofta till en bar för ett glas vin efter. Mina vänner lever på sitt tecknande, gör knappast jag. Alls. Men allt det där spelar ingen större roll där man står tyst bakom ett staffli i ett ännu tystare rum.
För mig var det närmast meditativt och eftersom det inte är mitt huvudmedium kändes det alltid prestigelöst. Därför blev jag desto mer förvånad när de vill publicera mina teckningar. Kanske ska låta bli att nämna att de stora A1-bladen hamnade i soprummet när jag flyttade från Australien. Oups?
2.18.2010
Hit the ground running
”Om jag känner dig rätt har du hit the ground running och håller som bäst på att karva ut ett nytt skimrande liv åt dig själv.”
Flera har sagt liknande saker, men så är det inte. Det var över ett år sedan jag såg min familj och jag är glad att få vara med i vardagen ett tag. Små saker, betydelselösa och därför mer meningsfyllda, för att det bara är och skönt att bara få vara ett tag.
Sysslolös har jag aldrig varit och det är såklart mycket praktiskt att ordna när man varit borta länge. Som att börja om faktiskt, på flera plan, men även om jag fotograferat mindre fick jag senast i dag ett mejl från Melbourne.
Redaktören på en australisk illustrationstidning skrev att de har följt mitt arbete en tid och ville publicera några av mina bilder i nästa nummer. Tydligen väntade de bara på klartecken, för några timmar senare kom festinbjudan till tidningssläpp. Min bild på inbjudan.
Flera har sagt liknande saker, men så är det inte. Det var över ett år sedan jag såg min familj och jag är glad att få vara med i vardagen ett tag. Små saker, betydelselösa och därför mer meningsfyllda, för att det bara är och skönt att bara få vara ett tag.
Sysslolös har jag aldrig varit och det är såklart mycket praktiskt att ordna när man varit borta länge. Som att börja om faktiskt, på flera plan, men även om jag fotograferat mindre fick jag senast i dag ett mejl från Melbourne.
Redaktören på en australisk illustrationstidning skrev att de har följt mitt arbete en tid och ville publicera några av mina bilder i nästa nummer. Tydligen väntade de bara på klartecken, för några timmar senare kom festinbjudan till tidningssläpp. Min bild på inbjudan.
2.13.2010
När havet fryser
Senast havet frös gick jag på högstadiet och vattnet är långgrunt på stranden närmast mina föräldrars hus. Min syster och jag gick långt långt ut, knappast genomtänkt naturligtvis.
En gång när vi var ännu yngre bestämde hon att testa om isen höll vid en brygga. Det gjorde den inte. Som tur var gick vattnet bara henne till knäna.
Jag hade glömt bort ljuden när isblocken trycker mot varandra och skapar dova närmast spöklika toner. Inga ljud men fler bilder här.
2.12.2010
.
Först. Så ledsen att höra om McQueen. Få som vågat mer, skapat ur hjärtat och alltid överraskat. Ingen som honom.
Sedan. Allt annat. Två modepubliceringar i tidningar i Australien nästa månad. Kommer fortfarande förfrågningar från Australien, här, not so much. Än.
Det tog några dagar att ställa om till svensk tid, men det finns andra omställningar som är svårare. Känns att jag varit borta en tid. Vet inte om jag vänjer mig vid kylan, men det är underbart att få tid med familj och vänner.
Fredagkväll och jag ska iväg till en av mina barndomsvänner på middag. Hoppas ni får en bra helg.
Sedan. Allt annat. Två modepubliceringar i tidningar i Australien nästa månad. Kommer fortfarande förfrågningar från Australien, här, not so much. Än.
Det tog några dagar att ställa om till svensk tid, men det finns andra omställningar som är svårare. Känns att jag varit borta en tid. Vet inte om jag vänjer mig vid kylan, men det är underbart att få tid med familj och vänner.
Fredagkväll och jag ska iväg till en av mina barndomsvänner på middag. Hoppas ni får en bra helg.
1.28.2010
Sista kvällen
Sitter i en tom lägenhet som luktar kemikalier efter att heltäckningsmattan har tvättats och fläkten brusar i bakgrunden.
En resväska på golvet i hallen, ett handbagage på bordet. Dricker det som är över, lite bubbel, äter på ett äpple, en bit ost, några kex.
En pojke har hört av sig för många gånger i dag och ville ses, men jag kom hem sent ikväll efter att ha plåtat och ordnat med resan. Det drog inte. Kunde träffat vänner, men ville avsluta packningen och resan till Europa tar över ett dygn, ändå har jag lyckats med en rekordsnabb bokning. 10 timmar kortare än förra gången, ändå 26 timmar.
Det mesta är packat och det känns konstigt att sitta här och titta ut över staden jag har bott i 3,5 år. En plats där jag känner mig hemma och Sverige känns långt bort. Snart landar jag i snö.
Jag vet inte hur det kommer att kännas, alla envisas med att fråga. Vet att det är dags att åka och nu när avresan är så nära längtar jag att få träffa familj, syskonbarn och vänner.
En resväska på golvet i hallen, ett handbagage på bordet. Dricker det som är över, lite bubbel, äter på ett äpple, en bit ost, några kex.
En pojke har hört av sig för många gånger i dag och ville ses, men jag kom hem sent ikväll efter att ha plåtat och ordnat med resan. Det drog inte. Kunde träffat vänner, men ville avsluta packningen och resan till Europa tar över ett dygn, ändå har jag lyckats med en rekordsnabb bokning. 10 timmar kortare än förra gången, ändå 26 timmar.
Det mesta är packat och det känns konstigt att sitta här och titta ut över staden jag har bott i 3,5 år. En plats där jag känner mig hemma och Sverige känns långt bort. Snart landar jag i snö.
Jag vet inte hur det kommer att kännas, alla envisas med att fråga. Vet att det är dags att åka och nu när avresan är så nära längtar jag att få träffa familj, syskonbarn och vänner.
1.23.2010
Twas a good night
Det känns som att allt tar slut runt omkring mig. Jag hade min avskedsfest igår och det var en episk kväll och långt fler än jag hade räknat med kom. Det började dock i bästa Carrie-stil med att min vapendragare fastnat i trafiken och jag fick gå till baren ensam för att inte förlora reservationen.
Att sitta ensam i en bar med festande människor runt omkring är en speciell känsla och inte helt behaglig, fast senast det hände träffade jag den man som jag sedan datade, inte då, men senare. Igår tänkte jag dock mer som Carrie, att sitta ensam på sin fest är inte nice även om det bara är en kvart och man har mobilen full med meddelande från vänner på väg. Man vet att det inte hade hänt om man hade en relation.
Det blir alltid intressant när man sammanför vänner från olika grupper, designers, konstnärer, läkare, fotografer, kuratorer och IT-tekniker och en av mina fotografvänner blev helt betagen av en av mina vänner. Sött. Ingen från min gamla klass kom, men alla i min nya klass var där.
En ung fotograf kom fram till mig innan hon skulle gå och gav mig en kram och höll sedan kvar mina armar och tackade mig. För de här åren, för att jag alltid stöttat henne och för att jag var den jag var.
Så oväntat. Så rart. Ett par andra saker som var oväntade, eller personer kanske. Precis som förra gången när jag lämnade Melbourne var det e-två män som tog mig till sidan under kvällen och ville förklara, berätta hur det kände, att de kände, att jag stöttat och uppmuntrat (igen?) och att de skulle sakna mig, ville ses, om inte nu, senare.
Tog en klunk från cocktailen, svarade lite för käckt, tror att jag dessutom sa något om att de var välkomna att hälsa på. Åhå, smidigt. Människor kom och gick under kvällen och när baren vi börjat på stängde gick vi vidare ner till China Town och Karaoke för att möta upp några vänner.
Vi hittade en utanför som fick för sig att visa sina breakdancemoves. De slutade mer i någon vågliknande liggställning på trottoaren innan han var uppe på benen igen. En annan vrålade mitt namn i Melbournenatten och att jag skulle lääämna. En tredje moonwalkade på Hungry Jack’s.
Framåt morgonen fick jag skjuts hem av en vän som sedan skulle köra direkt till arbetet. Han ryckte på axlarna och sa att han ville vara där för att träffa mig. Och det var just det som värmde så mycket, att så många kom för min skull.
Att sitta ensam i en bar med festande människor runt omkring är en speciell känsla och inte helt behaglig, fast senast det hände träffade jag den man som jag sedan datade, inte då, men senare. Igår tänkte jag dock mer som Carrie, att sitta ensam på sin fest är inte nice även om det bara är en kvart och man har mobilen full med meddelande från vänner på väg. Man vet att det inte hade hänt om man hade en relation.
Det blir alltid intressant när man sammanför vänner från olika grupper, designers, konstnärer, läkare, fotografer, kuratorer och IT-tekniker och en av mina fotografvänner blev helt betagen av en av mina vänner. Sött. Ingen från min gamla klass kom, men alla i min nya klass var där.
En ung fotograf kom fram till mig innan hon skulle gå och gav mig en kram och höll sedan kvar mina armar och tackade mig. För de här åren, för att jag alltid stöttat henne och för att jag var den jag var.
Så oväntat. Så rart. Ett par andra saker som var oväntade, eller personer kanske. Precis som förra gången när jag lämnade Melbourne var det e-två män som tog mig till sidan under kvällen och ville förklara, berätta hur det kände, att de kände, att jag stöttat och uppmuntrat (igen?) och att de skulle sakna mig, ville ses, om inte nu, senare.
Tog en klunk från cocktailen, svarade lite för käckt, tror att jag dessutom sa något om att de var välkomna att hälsa på. Åhå, smidigt. Människor kom och gick under kvällen och när baren vi börjat på stängde gick vi vidare ner till China Town och Karaoke för att möta upp några vänner.
Vi hittade en utanför som fick för sig att visa sina breakdancemoves. De slutade mer i någon vågliknande liggställning på trottoaren innan han var uppe på benen igen. En annan vrålade mitt namn i Melbournenatten och att jag skulle lääämna. En tredje moonwalkade på Hungry Jack’s.
Framåt morgonen fick jag skjuts hem av en vän som sedan skulle köra direkt till arbetet. Han ryckte på axlarna och sa att han ville vara där för att träffa mig. Och det var just det som värmde så mycket, att så många kom för min skull.
All lycka
Jag vet att vi aldrig fick tillfälle att verkligen lära känna varandra, men du vet hur mycket jag tycker om dina foton.
Jag hoppas att du når dit du vill och önskar och att fotograferandet ger dig glädje i många år framåt. Det ger redan många av oss glädje. Melbourne kommer att sakna dig och dina bilder.
Kärlek
Jag hoppas att du når dit du vill och önskar och att fotograferandet ger dig glädje i många år framåt. Det ger redan många av oss glädje. Melbourne kommer att sakna dig och dina bilder.
Kärlek
1.22.2010
1.21.2010
Ron Mueck
Kom in i ett stort rum, i mitten av rummet låg en liten skulpterad man, så realistiskt att man väntade att han skulle öppna ögonen. Istället smög sig en känsla av obehag in i att stå och titta på en man som låg naken på golvet.
Gick vidare in i nästa rum och möttes av en gigantisk baby, hon låg där naken, blodig och kisade vagt mot besökarna och återigen känslan av att tränga sig på.
Nästa skulptur, the wild man, vars stora händer krampaktigt höll i stolen han satt på. Ett par gråhåriga damer fnissade åt hans genitalier som hamnade i ögonhöjd.
Att skulpturerna är nakna ökar känslan av sårbarhet, och de privata ögonblicken, men det var deras blickar som stannade kvar. Skulpturerna är inte förskönade, de gamla damerna (inte de fnissande utan skulpturerna) hade morrhår och det kändes ärligt.
In bed är en av mina favoriter och jag var glad att den var med i utställningen, saknade ett par skulpturer, bl a den här. Bästa konstutställningen i år.
Gick vidare in i nästa rum och möttes av en gigantisk baby, hon låg där naken, blodig och kisade vagt mot besökarna och återigen känslan av att tränga sig på.
Nästa skulptur, the wild man, vars stora händer krampaktigt höll i stolen han satt på. Ett par gråhåriga damer fnissade åt hans genitalier som hamnade i ögonhöjd.
Att skulpturerna är nakna ökar känslan av sårbarhet, och de privata ögonblicken, men det var deras blickar som stannade kvar. Skulpturerna är inte förskönade, de gamla damerna (inte de fnissande utan skulpturerna) hade morrhår och det kändes ärligt.
In bed är en av mina favoriter och jag var glad att den var med i utställningen, saknade ett par skulpturer, bl a den här. Bästa konstutställningen i år.
1.20.2010
Sådant som australierna gör bättre
Det finns saker som australierna gör bättre och jag tänkte hamstra lite. Först köpte jag en ny solkräm, för att bo i ett land utan ozonskikt har konsekvensen att de flesta går med solkräm året om.
Solkräm är aldrig kul och huden gillar inte, men den australiska solkrämen är lååångt från den vita kletiga solkrämen som säljs i Europa. Här finns något så bra som matt solkräm som är betydligt lättare för huden att leva med. Rekommenderas.
Det är en av de saker som jag ser fram emot med Sverige. Slippa solkräm.
Sedan gick jag till ett varuhus för att köpa underkläder. Bonds hipsters bikini kan vara de skönaste trosorna någonsin, inte hetaste, men vardagsbäst. Så jag tänkte köpa nya, dels till mig och dels till min syster som också älskar dem.
Jag gick runt bland hyllorna, först ett varv, sedan ett varv till innan jag fick fråga. ”De har bytt tryck”, sa hon och gick fram till en hylla och drog fram ett par. Från enfärgade trosor hade den nya modellen logon tryckt över hela linningen i stora bokstäver.
Då.
Nu. (liknande i alla fall)
Jag stod där och surade med trosorna i ena handen och funderade på om jag kunde leva med trycket eller inte. Inget bunkrande här inte och jag sörjer lite fortfarande. Undrar om man fortfarande kan hitta nya av gamla modellen?
Solkräm är aldrig kul och huden gillar inte, men den australiska solkrämen är lååångt från den vita kletiga solkrämen som säljs i Europa. Här finns något så bra som matt solkräm som är betydligt lättare för huden att leva med. Rekommenderas.
Det är en av de saker som jag ser fram emot med Sverige. Slippa solkräm.
Sedan gick jag till ett varuhus för att köpa underkläder. Bonds hipsters bikini kan vara de skönaste trosorna någonsin, inte hetaste, men vardagsbäst. Så jag tänkte köpa nya, dels till mig och dels till min syster som också älskar dem.
Jag gick runt bland hyllorna, först ett varv, sedan ett varv till innan jag fick fråga. ”De har bytt tryck”, sa hon och gick fram till en hylla och drog fram ett par. Från enfärgade trosor hade den nya modellen logon tryckt över hela linningen i stora bokstäver.
Då.
Nu. (liknande i alla fall)
Jag stod där och surade med trosorna i ena handen och funderade på om jag kunde leva med trycket eller inte. Inget bunkrande här inte och jag sörjer lite fortfarande. Undrar om man fortfarande kan hitta nya av gamla modellen?
1.17.2010
Nästa steg
En vän kom över, gick fram till fönsterna som alla gör när de kommer in i lägenheten, stod tyst en stund och vände sig sedan mot mig. ”Det är så tomt här. Du åker ibland, men kommer alltid tillbaka. Det känns inte så den här gången. Du lämnar verkligen”.
En flygresa hit, en flygresa dit, ingen mening att göra det mer dramatiskt än det är. Jag lät bli att svara, öppnade en flaska vin och hade ännu ett avskedssamtal.
Skåpen är tömda, resväskan ligger i hallen, men jag är kvar en vecka till, en del kläder finns kvar fast det är allt svårare att klä sig. Visst flyttar jag, det är skönt att ha tagit ett beslut och det ordnar sig alltid. Säger det högt, för jag är så trött på att grubbla på vad nästa steg är.
I morgon har jag en plåtning till en designer. Senare i veckan har jag ytterligare en som ska publiceras på Melbournes stora modeshow. Det är ganska stort och något jag velat göra sedan jag flyttade hit. Ironiskt nog kommer jag inte ens vara kvar här då, men mina bilder är det.
Fick en förfrågan att plåta ett bröllop i Melbourne till sommaren (svensk). Om de betalar flygbiljetten är jag den första att hoppa på. Inte för att jag plåtat något bröllop, än, och cred till dem för att tänka på mig, men är det meningen så löser det sig. Bilder som bilder, eller?
Tanken var att jag skulle varit andrafotograf på ett bröllop till en rockfotograf men kunden ville inte betala för min lunch och fotografen blev irriterad och tyckte att då kunde de vara utan. Jag vet inte riktigt vad det där handlade om och tyckte det var lite udda med tanke på att bröllopet var i en av de dyraste festvåningarna i stan. Anyhow.
Fokuserar på mina porträtt-, och modeplåtningar som jag ska göra innan jag reser. Och alla avsked; de värker i mig. Människor som vill träffas, som jag vill se.
En flygresa hit, en flygresa dit, ingen mening att göra det mer dramatiskt än det är. Jag lät bli att svara, öppnade en flaska vin och hade ännu ett avskedssamtal.
Skåpen är tömda, resväskan ligger i hallen, men jag är kvar en vecka till, en del kläder finns kvar fast det är allt svårare att klä sig. Visst flyttar jag, det är skönt att ha tagit ett beslut och det ordnar sig alltid. Säger det högt, för jag är så trött på att grubbla på vad nästa steg är.
I morgon har jag en plåtning till en designer. Senare i veckan har jag ytterligare en som ska publiceras på Melbournes stora modeshow. Det är ganska stort och något jag velat göra sedan jag flyttade hit. Ironiskt nog kommer jag inte ens vara kvar här då, men mina bilder är det.
Fick en förfrågan att plåta ett bröllop i Melbourne till sommaren (svensk). Om de betalar flygbiljetten är jag den första att hoppa på. Inte för att jag plåtat något bröllop, än, och cred till dem för att tänka på mig, men är det meningen så löser det sig. Bilder som bilder, eller?
Tanken var att jag skulle varit andrafotograf på ett bröllop till en rockfotograf men kunden ville inte betala för min lunch och fotografen blev irriterad och tyckte att då kunde de vara utan. Jag vet inte riktigt vad det där handlade om och tyckte det var lite udda med tanke på att bröllopet var i en av de dyraste festvåningarna i stan. Anyhow.
Fokuserar på mina porträtt-, och modeplåtningar som jag ska göra innan jag reser. Och alla avsked; de värker i mig. Människor som vill träffas, som jag vill se.
1.16.2010
Great
Anlände till den nyöppnade trendiga restaurangen och sade namnet på den tjej vars födelsedag vi firade. Servitören visade mig till ett bord för 20 personer. ”Du är först”, sa han. Great, speciellt när jag medvetet var en kvart försenad.
Beställde in ett glas vin och tittade igenom den glesa menyn. Ett par personer anlände och de upprepade namnet på min vän. ”Ja, men hon är några minuter sen”, sade jag. Den andra kvinnan frågade om vi hade träffats. ”Nej, tror inte det” och presenterade mig. Hon frågade mig om jag hade rätt bord, att det var hennes födelsedagsfest. Hon hade samma namn som min vän. Great.
Bokningen till min vän var i hennes pojkväns namn och jag blev visad till ett annat bord. Då kom en man som bjöd ut mig på ett halvtaskigt sätt och som jag sedan dess har undvikit. Nu satt han och jag vid de vita dukarna och försökte lättsamt småprata. Jag pratade oavbrutet.
Sällskapet anlände, men inte alla och vi väntade fortfarande på fyra personer. Något hade blivit fel med bokningen och vi saknade tre platser och restaurangen var fullbokad. En tölp, som jag aldrig träffat, inledde med att säga till värdinnan att hon hade läppstift på tänderna. Han tyckte att vi skulle ta en taxi till en förort och byta restaurang. Jag log och sade att klockan åtta en lördagkväll är det inte självklart att få ett bord till tio personer på en bättre restaurang utan reservation.
Lösningen blev att flytta över till baren, tog med mitt knappt rörda vinglas och satte mig, lyfte glaset och skulle just dricka när personen intill mig råkade stöta till mig. Eftersom jag höll på att tappa glaset försökte jag reflexmässigt lyfta glaset, bara att vinet åkte UPP ur glaset och hamnade i mitt vänsteröga.
Ursäktade mig med rinnande mascara längs med kinden och försökte tvätta upp mitt rödflammiga brännande öga. Har aldrig någonsin fått vin i ögat och det är inte att rekommendera.
Tillbaka till baren och det enda vegetariska på menyn var en tomat-, och ostpizza. Jag försökte förhandla till något tillägg men icke. Väntade i baren inklämd mellan två par som pratade med varandra och mannen intill mig var förkyld och upprepat snöt sig högt och intensivt.
Maten kom in och jag hade inte ätit tidigare och började äta. Det första jag såg var ett svart hårstrå (jag är blond) över pizzan. Great. I vanliga fall hade jag bara skickat ut maten, men vi hade redan väntat väldigt länge och jag tänkte inte äta en hel pizza ändå, så jag bet ihop och började äta från andra sidan.
Mannen intill mig fortsatte hosta och snyta sig. Sedan fick han för sig att prata/skrika med en man på andra sidan av mig. Jag kände något vått på handen, en gång, sedan igen och tänkte, jaha nu får jag hans saliv på händerna också. Tittade ner och såg att jag hade en bit av hans utspottade ruccola på handen. Jag lade ner besticken och ursäktade mig med att jag inte mådde bra.
Det gjorde jag inte heller. Jag mådde illa, men mer beroende på att jag sovit tre timmar natten innan, inte ätit och jag gick ut i den regniga sommarkvällen och promenerade hem.
Beställde in ett glas vin och tittade igenom den glesa menyn. Ett par personer anlände och de upprepade namnet på min vän. ”Ja, men hon är några minuter sen”, sade jag. Den andra kvinnan frågade om vi hade träffats. ”Nej, tror inte det” och presenterade mig. Hon frågade mig om jag hade rätt bord, att det var hennes födelsedagsfest. Hon hade samma namn som min vän. Great.
Bokningen till min vän var i hennes pojkväns namn och jag blev visad till ett annat bord. Då kom en man som bjöd ut mig på ett halvtaskigt sätt och som jag sedan dess har undvikit. Nu satt han och jag vid de vita dukarna och försökte lättsamt småprata. Jag pratade oavbrutet.
Sällskapet anlände, men inte alla och vi väntade fortfarande på fyra personer. Något hade blivit fel med bokningen och vi saknade tre platser och restaurangen var fullbokad. En tölp, som jag aldrig träffat, inledde med att säga till värdinnan att hon hade läppstift på tänderna. Han tyckte att vi skulle ta en taxi till en förort och byta restaurang. Jag log och sade att klockan åtta en lördagkväll är det inte självklart att få ett bord till tio personer på en bättre restaurang utan reservation.
Lösningen blev att flytta över till baren, tog med mitt knappt rörda vinglas och satte mig, lyfte glaset och skulle just dricka när personen intill mig råkade stöta till mig. Eftersom jag höll på att tappa glaset försökte jag reflexmässigt lyfta glaset, bara att vinet åkte UPP ur glaset och hamnade i mitt vänsteröga.
Ursäktade mig med rinnande mascara längs med kinden och försökte tvätta upp mitt rödflammiga brännande öga. Har aldrig någonsin fått vin i ögat och det är inte att rekommendera.
Tillbaka till baren och det enda vegetariska på menyn var en tomat-, och ostpizza. Jag försökte förhandla till något tillägg men icke. Väntade i baren inklämd mellan två par som pratade med varandra och mannen intill mig var förkyld och upprepat snöt sig högt och intensivt.
Maten kom in och jag hade inte ätit tidigare och började äta. Det första jag såg var ett svart hårstrå (jag är blond) över pizzan. Great. I vanliga fall hade jag bara skickat ut maten, men vi hade redan väntat väldigt länge och jag tänkte inte äta en hel pizza ändå, så jag bet ihop och började äta från andra sidan.
Mannen intill mig fortsatte hosta och snyta sig. Sedan fick han för sig att prata/skrika med en man på andra sidan av mig. Jag kände något vått på handen, en gång, sedan igen och tänkte, jaha nu får jag hans saliv på händerna också. Tittade ner och såg att jag hade en bit av hans utspottade ruccola på handen. Jag lade ner besticken och ursäktade mig med att jag inte mådde bra.
Det gjorde jag inte heller. Jag mådde illa, men mer beroende på att jag sovit tre timmar natten innan, inte ätit och jag gick ut i den regniga sommarkvällen och promenerade hem.
Viskningar
Vi bestämde oss för att ha mina avskedsdrinkar på Murmur. Betyder viskning på franska och ett passande namn på en av Melbournes undangömda barer långt in i en mörk gränd. En dörr utan skylt, en smal trappa upp och sedan en mörk rustik bar.
Det är en lite lugnare bar där det går att prata och poängen med avskedsdrinkar är ändå att kunna säga farväl, eller på återseende i flera fall. Suzy ska till London om några månader så henne träffar jag snart igen.
Från att ha varit rastlös de senaste veckorna är det plötsligt nedräkning till avfärd och massa saker att göra, bilder att ta och människor att träffa.
Var i Fitzroy Gardens igår och tog familjebilder till en vän. Barnfamiljer är alltid sena och jag hade räknat med det, men jag var tidigt i parken för att stämma av ljus och platser. Det lockiga håret luktade fortfarande rökig nattklubb från kvällen innan, tryckte ner pilotglasen och väntade på att de skulle komma.
Det är en lite lugnare bar där det går att prata och poängen med avskedsdrinkar är ändå att kunna säga farväl, eller på återseende i flera fall. Suzy ska till London om några månader så henne träffar jag snart igen.
Från att ha varit rastlös de senaste veckorna är det plötsligt nedräkning till avfärd och massa saker att göra, bilder att ta och människor att träffa.
Var i Fitzroy Gardens igår och tog familjebilder till en vän. Barnfamiljer är alltid sena och jag hade räknat med det, men jag var tidigt i parken för att stämma av ljus och platser. Det lockiga håret luktade fortfarande rökig nattklubb från kvällen innan, tryckte ner pilotglasen och väntade på att de skulle komma.
1.14.2010
Allt eller inget
Stanna eller lämna. De senaste dagarna har varit jobbiga och efter ännu en sorglig visumhistoria gick jag rakt ner till resebyrån och bokade en enkel resa till Köpenhamn. Enough. Skickade ett brev och sade upp min lägenhet. Gick fram och tillbaka till posten som en jojo på speed och skickade iväg sex kartonger med kläder, böcker, skor och bilder.
Bara resväskan, kameraväskan, folio och ett fåtal kläder finns kvar. Igårkväll skrubbade jag lägenheten med tårarna rinnande i ilska och frustration. Hur jävla svårt kan det vara att skaffa ett arbete egentligen, eller jag fick ju det, mer än ett, här och i Sydney, men det blev ändå inte av olika anledningar. (visum)
Det är lite splittrat, en del av mig är arg och besviken, ledsen att lämna vissa saker, lättad att ha bestämt mig, glad att få träffa familj och vänner i Sverige snart.
Det känns så definitivt, allt tar slut. Men det innebär också att det blir mycket nytt.
Suzy kommer hit snart och hämtar upp en kartong med saker som hon lagrar åt mig om det skulle bli någon förändring. Vi ska vidare ut och bestämma venue till mina avskedsdrinkar nästa fredag.
Det märkliga är att när man släpper så händer det alltid saker som man inte planerat, inte tänkt. En designer som jag har arbetat med tidigare hörde av sig. I mars kommer bilder jag tagit publiceras på den här nationella kedjans modemagazine. Bubbly i kväll.
Bara resväskan, kameraväskan, folio och ett fåtal kläder finns kvar. Igårkväll skrubbade jag lägenheten med tårarna rinnande i ilska och frustration. Hur jävla svårt kan det vara att skaffa ett arbete egentligen, eller jag fick ju det, mer än ett, här och i Sydney, men det blev ändå inte av olika anledningar. (visum)
Det är lite splittrat, en del av mig är arg och besviken, ledsen att lämna vissa saker, lättad att ha bestämt mig, glad att få träffa familj och vänner i Sverige snart.
Det känns så definitivt, allt tar slut. Men det innebär också att det blir mycket nytt.
Suzy kommer hit snart och hämtar upp en kartong med saker som hon lagrar åt mig om det skulle bli någon förändring. Vi ska vidare ut och bestämma venue till mina avskedsdrinkar nästa fredag.
Det märkliga är att när man släpper så händer det alltid saker som man inte planerat, inte tänkt. En designer som jag har arbetat med tidigare hörde av sig. I mars kommer bilder jag tagit publiceras på den här nationella kedjans modemagazine. Bubbly i kväll.
1.11.2010
Snap your fingers and it's gone
Julia skriver om sitt 00-tal. Så jag skriver om mitt.
00 Bodde i Lille av alla ställen och pluggade franska. Deras universitetsavgifter var låga och det lät som en bra idé. (not) När jag anlände på stationen ösregnade det och familjen som jag skulle bo hos gav mig ett vindsrum där jag inte kunde stå rak i taket och ett badrum att dela med tre andra män. Det var 14 grader i rummet när jag vaknade och allt var fuktigt. Jag packade min väska och lämnade samma dag. Det var första och sista dagen i mitt liv som jag delade boende.
Hittade en egen liten lägenhet i ett fint område och bodde på 11e våningen och sov ensam på en dubbelmadrass på golvet i ett år. Hade inget kylskåp och i princip inga möbler. Men jag trivdes och växte upp snabbt i industristan.
01 Tillbaka i Stockholm. Påbörjade gymnasielärarutbildningen i svenska och läste franska på universitetet. Vantrivdes i de elitistiska franska insititutionskorridorerna. Det sitter i väggarna.
02 Läste nordiska språk (svenska mest och lite danska och norska) på universitetet och träffade en av mina bästa vänner.
03-04 Läste litteraturvetenskap på heltid på universitetet. Och tvåspråkighetsforskning på heltid vid sidan om. Var långt ifrån lycklig men för upptagen för att upptäcka det.
05 Läste didaktik, pedagogik och gjorde lärarpraktik. Kurserna flyter ihop och jag minns inte exakt vad jag läste var.
På våren tog jag i alla fall ut fyra examina. Hade samlat ihop 300 poäng på några år, slutade läsa dubbel men det hela slutade istället med att jag kraschade i någon slags stressreaktion och hamnade på Karolinska med fruktansvärda smärtor och hög feber. De skrev ut morfin och sa jag skulle opereras, men de hittade inget fel när de röntgade morgonen efter. Sa att jag behövde gå ner i vikt, stressa ner, vila.
Blev erbjuden en lektorstjänst i Frankrike. Var trött och mådde inte speciellt bra. Man vet när man måste förändra. Jag flyttade till Frankrike i juli och det var det bästa jag har gjort. Fick en liten lägenhet i hjärtat av Nancy och stormtrivdes med mitt arbete och med mina fina studenter. Rasade i vikt, fick tid att tänka på mig och vad jag ville. Orkade förändra.
06. Flyttade till Australien. Jag träffade massa nya vänner och fick med mig en grafisk folio i bagaget. Började hitta tillbaka lite mer till mig själv.
07. Från Australien till Sverige. Köpte min första kamera i april och började fotografera; jag har aldrig varit bra att göra saker på halvfart, oavsett om det är arbete eller män. Allt eller inget och jag var alltmer sugen på foto.
Jag hade saknat att inte få arbeta med ord i Australien och kastade mig in på en copywriterutbildning på Berghs på kvällarna under hösten och arbetade på reklambyrå på dagarna. Busy bee men allting har sin tid.
08. Livet förändras. Från vinter i Stockholm till sommar i Australien och foto. Bara foto i 2 år.
09. Fotoutbildningen tog slut. Utställningarna tog slut. Plötsligt blev det tyst.
Man vet när det är dags att förändra sitt liv.
00 Bodde i Lille av alla ställen och pluggade franska. Deras universitetsavgifter var låga och det lät som en bra idé. (not) När jag anlände på stationen ösregnade det och familjen som jag skulle bo hos gav mig ett vindsrum där jag inte kunde stå rak i taket och ett badrum att dela med tre andra män. Det var 14 grader i rummet när jag vaknade och allt var fuktigt. Jag packade min väska och lämnade samma dag. Det var första och sista dagen i mitt liv som jag delade boende.
Hittade en egen liten lägenhet i ett fint område och bodde på 11e våningen och sov ensam på en dubbelmadrass på golvet i ett år. Hade inget kylskåp och i princip inga möbler. Men jag trivdes och växte upp snabbt i industristan.
01 Tillbaka i Stockholm. Påbörjade gymnasielärarutbildningen i svenska och läste franska på universitetet. Vantrivdes i de elitistiska franska insititutionskorridorerna. Det sitter i väggarna.
02 Läste nordiska språk (svenska mest och lite danska och norska) på universitetet och träffade en av mina bästa vänner.
03-04 Läste litteraturvetenskap på heltid på universitetet. Och tvåspråkighetsforskning på heltid vid sidan om. Var långt ifrån lycklig men för upptagen för att upptäcka det.
05 Läste didaktik, pedagogik och gjorde lärarpraktik. Kurserna flyter ihop och jag minns inte exakt vad jag läste var.
På våren tog jag i alla fall ut fyra examina. Hade samlat ihop 300 poäng på några år, slutade läsa dubbel men det hela slutade istället med att jag kraschade i någon slags stressreaktion och hamnade på Karolinska med fruktansvärda smärtor och hög feber. De skrev ut morfin och sa jag skulle opereras, men de hittade inget fel när de röntgade morgonen efter. Sa att jag behövde gå ner i vikt, stressa ner, vila.
Blev erbjuden en lektorstjänst i Frankrike. Var trött och mådde inte speciellt bra. Man vet när man måste förändra. Jag flyttade till Frankrike i juli och det var det bästa jag har gjort. Fick en liten lägenhet i hjärtat av Nancy och stormtrivdes med mitt arbete och med mina fina studenter. Rasade i vikt, fick tid att tänka på mig och vad jag ville. Orkade förändra.
06. Flyttade till Australien. Jag träffade massa nya vänner och fick med mig en grafisk folio i bagaget. Började hitta tillbaka lite mer till mig själv.
07. Från Australien till Sverige. Köpte min första kamera i april och började fotografera; jag har aldrig varit bra att göra saker på halvfart, oavsett om det är arbete eller män. Allt eller inget och jag var alltmer sugen på foto.
Jag hade saknat att inte få arbeta med ord i Australien och kastade mig in på en copywriterutbildning på Berghs på kvällarna under hösten och arbetade på reklambyrå på dagarna. Busy bee men allting har sin tid.
08. Livet förändras. Från vinter i Stockholm till sommar i Australien och foto. Bara foto i 2 år.
09. Fotoutbildningen tog slut. Utställningarna tog slut. Plötsligt blev det tyst.
Man vet när det är dags att förändra sitt liv.
1.08.2010
Angelina Ballerina
Gallerihoppade i dag. Ett par modeutställningar, ett par fotoutställningar och en minimalistisk konstutställning.
Fastnade för en vit tavla, några meter bort var den endast vit, på närmre håll syntes olika strukturer i duken och fina färgskiftningar mellan skarvar och skuggor. Jag blev stående ett tag. Så enkelt, samtidigt så genomtänkt.
Gick ut från museet och passerade operan. Utanför var hundratals småflickor i rosa ballerinaklänningar och vita musöron. Angelina Ballerina går på teatern och flickorna hade klätt sig därefter. Det var så sött.
Jag var fem när mamma satte mig i balettskola. Jag var livrädd för vår balettlärare som hade rejält temperament, men jag älskade lektionerna. Minns fortfarande rörelserna, musiken, så liten som jag var.
Bäst var de årliga balettavslutningarna på teatern. Minns sminket, de trånga gångarna bakom scen, trikåerna och de hastiga ombytena. När jag var arton gjorde jag huvudrollen på stadsteatern i slutnumret av den fula ankungen. Jag hade ett tiotal små ankungar runt mig i gula klänningar och vita balettskor. Det är något speciellt med att stå på scen. Går aldrig ur.
Fastnade för en vit tavla, några meter bort var den endast vit, på närmre håll syntes olika strukturer i duken och fina färgskiftningar mellan skarvar och skuggor. Jag blev stående ett tag. Så enkelt, samtidigt så genomtänkt.
Gick ut från museet och passerade operan. Utanför var hundratals småflickor i rosa ballerinaklänningar och vita musöron. Angelina Ballerina går på teatern och flickorna hade klätt sig därefter. Det var så sött.
Jag var fem när mamma satte mig i balettskola. Jag var livrädd för vår balettlärare som hade rejält temperament, men jag älskade lektionerna. Minns fortfarande rörelserna, musiken, så liten som jag var.
Bäst var de årliga balettavslutningarna på teatern. Minns sminket, de trånga gångarna bakom scen, trikåerna och de hastiga ombytena. När jag var arton gjorde jag huvudrollen på stadsteatern i slutnumret av den fula ankungen. Jag hade ett tiotal små ankungar runt mig i gula klänningar och vita balettskor. Det är något speciellt med att stå på scen. Går aldrig ur.
1.07.2010
Happy
I Frankrike är det något av ett projekt att klippa sig på en av de bättre salongerna. Först är det en person som visar en till stolen, fixar dricka, tidningar. Sedan kommer frisören, drar fingrarna igenom håret, gestikulerar lite och gör några dramatiska rörelser. Sedan försvinner han.
En ny person leder en till hårtvätt, tillbaka till stolen, en annan som borstar igenom håret, sätter i klämmor och förbereder. Sedan kommer monsieur le frisör och klipper, vanligtvis stylar också. Ska man sedan ha slingor eller annat är det såklart andra personer igen innan styling. Slutligen en person som tar betalt.
Salongen jag gick till i Paris hade en hus-DJ. Och det serverades vin medan man väntade. Lika många personer brukar det inte vara i Sverige, inte här heller, ett par vanligen.
När jag kom till salongen i St Kilda i dag var det bara en receptionist och Andrew. Ovanligt. Sedan gav han mig borsten och bad mig borsta ut det.
Jag var ute igår och hade en del produkter kvar och mitt lockiga hår brukar jag endast kamma ut i duschen med balsam i. Följden blev att det stod rakt i ut i en pyramidform som man helst inte vill se alls, definitivt inte någon annan.
Så kände jag Andrews händer och han slätade ut håret högst upp och lät resten stå ut som i sockervadd och det märkliga var att det såg helt fantastiskt ut. Très R&R.
Han klippte i över en timme, stylade i ytterligare en halvtimme. En mycket happy girl.
Mer här. Han gillade det bättre lockigt, men jag passar alltid på att få det plattat när jag klipper mig. Lockigt är det ju ändå.
En ny person leder en till hårtvätt, tillbaka till stolen, en annan som borstar igenom håret, sätter i klämmor och förbereder. Sedan kommer monsieur le frisör och klipper, vanligtvis stylar också. Ska man sedan ha slingor eller annat är det såklart andra personer igen innan styling. Slutligen en person som tar betalt.
Salongen jag gick till i Paris hade en hus-DJ. Och det serverades vin medan man väntade. Lika många personer brukar det inte vara i Sverige, inte här heller, ett par vanligen.
När jag kom till salongen i St Kilda i dag var det bara en receptionist och Andrew. Ovanligt. Sedan gav han mig borsten och bad mig borsta ut det.
Jag var ute igår och hade en del produkter kvar och mitt lockiga hår brukar jag endast kamma ut i duschen med balsam i. Följden blev att det stod rakt i ut i en pyramidform som man helst inte vill se alls, definitivt inte någon annan.
Så kände jag Andrews händer och han slätade ut håret högst upp och lät resten stå ut som i sockervadd och det märkliga var att det såg helt fantastiskt ut. Très R&R.
Han klippte i över en timme, stylade i ytterligare en halvtimme. En mycket happy girl.
Mer här. Han gillade det bättre lockigt, men jag passar alltid på att få det plattat när jag klipper mig. Lockigt är det ju ändå.
1.05.2010
Vad ska vi se nu då?
Huvudvärken börjar äntligen släppa efter ett par dagars intensivt molande, helt oförtjänt. Eller kanske för lite sömn och för mycket tankar. Ironiskt när man är ledig. Fast det är just det; jag börjar bli trött på att vara ledig.
Jag har städat, tvättat och sorterat. Igen. Försökte se en modeutställning på moderna men kom på att de har stängt på tisdagar. Jag har träffat vänner, men många är bortresta. Jag har sett allt som går på bio. Spank me, men ja, jag erkänner och något pinsamt. Det är bara att konstatera att jag aldrig varit mer rastlös.
Did you hear about the Morgans? Snäll. Småputtrig, men samtidigt platt, ingen passion, ingen dramatik. Uselt manus.
Sherlock Holmes. För mycket. Jag gillade inte, mer än att titta på Jude Law. Och Downey som spelar skjortan av alla.
Avatar - ja, en gång. 3D.
Twilight Saga: New Moon. Well, jag gick hem och läste serien efter att ha sett filmen för jag ville veta. Jag gillade fjärde boken. Sköööld.
Where the Wild Things Are. Ja. Älska Spike.
2012. hm, erkände jag just att jag sett den? Vad ska man säga? Emmerich gav oss Independence Day och här var en till. Utan utomjordingar.
Lovely Bones. Jag köpte boken direkt. Och var oerhört besviken på att Sebold misslyckades så fullständigt med en sådan fantastisk idé. Det saknas koppling mellan den döda och den levandes värld, som att den mördade flickan inte är intresserad snarare än oförmögen att vara del av den reella världen. Vet inte, köpte inte. Filmen var bättre, men inte bra.
Jag har städat, tvättat och sorterat. Igen. Försökte se en modeutställning på moderna men kom på att de har stängt på tisdagar. Jag har träffat vänner, men många är bortresta. Jag har sett allt som går på bio. Spank me, men ja, jag erkänner och något pinsamt. Det är bara att konstatera att jag aldrig varit mer rastlös.
Did you hear about the Morgans? Snäll. Småputtrig, men samtidigt platt, ingen passion, ingen dramatik. Uselt manus.
Sherlock Holmes. För mycket. Jag gillade inte, mer än att titta på Jude Law. Och Downey som spelar skjortan av alla.
Avatar - ja, en gång. 3D.
Twilight Saga: New Moon. Well, jag gick hem och läste serien efter att ha sett filmen för jag ville veta. Jag gillade fjärde boken. Sköööld.
Where the Wild Things Are. Ja. Älska Spike.
2012. hm, erkände jag just att jag sett den? Vad ska man säga? Emmerich gav oss Independence Day och här var en till. Utan utomjordingar.
Lovely Bones. Jag köpte boken direkt. Och var oerhört besviken på att Sebold misslyckades så fullständigt med en sådan fantastisk idé. Det saknas koppling mellan den döda och den levandes värld, som att den mördade flickan inte är intresserad snarare än oförmögen att vara del av den reella världen. Vet inte, köpte inte. Filmen var bättre, men inte bra.
1.03.2010
Värmefläkt?
Det är förresten 15 grader i Melbourne nu. Sådär 25 grader kallare än för ett par dagar sedan. Pratade med min syster och hon sade att de hade nästan -15.
Det är då man påminns att 15 grader är ganska underbart ändå i januari, bättre än 40 om du frågar mig.
Det är då man påminns att 15 grader är ganska underbart ändå i januari, bättre än 40 om du frågar mig.
1.02.2010
1.01.2010
När maskerandet är roligare än maskeraden
”I can tell you’re on the guestlist darling”, sa bouncern och öppnade avspärrningen till den röda mattan och i foajén möttes jag av ett hav av män i kostymer och 20-talshattar samt kvinnor i charlestonklänningar och hårband.
Det var burleska framträdande mest hela kvällen och damer med knappar över bröstvårtorna och strumpband och volangtrosor minglade i rummet. En kvinnlig svärdslukerska i underkläder gick upp på scen och började svärdshowen och jag tänkte högt. ”Hon måste vara fantastiskt bra på blow jobs”. ”Precis min tanke”, sa den gifte mannen intill mig. Om det fanns otaliga kvinnliga framträdande fanns det bara två som inkluderade män, ett med tre gaygrabbar, ett med en dvärg.
Stod vid speglarna på damernas och satte på mer läppstift när en okänd kvinna i korsett började småprata. Hon berättade att hon hade gått en kurs i burleskt uppförande, som att dricka te elegant, ta av sig nätstrumporna förföriskt snabbt samt dansa charleston. Hon frågade om jag ville pudra näsan; jag tackade nej. Hon drog in och sade sedan att hon tyckte det var oartigt att inte fråga. Kanske ingick det också i kursen.
Jag höll mig till bubblet och en vän till en vän envisades med att vilja köpa drinkar. Fick han inte eftersom han också envisades med att lägga händerna över mina höfter. Jag känner honom inte direkt, men känner igen honom sedan fester. ”Vi har träffats fem gånger”, sa han. Jag mindes inte hans namn och försök att få en oövervinnelig hög man att förstå att man inte är intresserad.
Så man går undan men i nästa stund kom ett ”varför har du ingen korsett. Jag kan se dig i det och det skulle vara så hett”. Tog irriterat bort händerna ännu en gång och gick för att leta upp Suzy på dansgolvet, frågade efter henne. ”Det är nästan midnatt, var tror du hon är?”.
Pussandes på sin fästman såklart, såg jag och log. Stod omringad mellan en massa par, skålade in nya året och kände mig jävligt ensam. Kände händer igen och ett ”har du fått någon nyårskyss än”, sa han och lutade sig in. Jag lutade mig bort, hade fått nog och promenerade hem i ösregnet.
Det var burleska framträdande mest hela kvällen och damer med knappar över bröstvårtorna och strumpband och volangtrosor minglade i rummet. En kvinnlig svärdslukerska i underkläder gick upp på scen och började svärdshowen och jag tänkte högt. ”Hon måste vara fantastiskt bra på blow jobs”. ”Precis min tanke”, sa den gifte mannen intill mig. Om det fanns otaliga kvinnliga framträdande fanns det bara två som inkluderade män, ett med tre gaygrabbar, ett med en dvärg.
Stod vid speglarna på damernas och satte på mer läppstift när en okänd kvinna i korsett började småprata. Hon berättade att hon hade gått en kurs i burleskt uppförande, som att dricka te elegant, ta av sig nätstrumporna förföriskt snabbt samt dansa charleston. Hon frågade om jag ville pudra näsan; jag tackade nej. Hon drog in och sade sedan att hon tyckte det var oartigt att inte fråga. Kanske ingick det också i kursen.
Jag höll mig till bubblet och en vän till en vän envisades med att vilja köpa drinkar. Fick han inte eftersom han också envisades med att lägga händerna över mina höfter. Jag känner honom inte direkt, men känner igen honom sedan fester. ”Vi har träffats fem gånger”, sa han. Jag mindes inte hans namn och försök att få en oövervinnelig hög man att förstå att man inte är intresserad.
Så man går undan men i nästa stund kom ett ”varför har du ingen korsett. Jag kan se dig i det och det skulle vara så hett”. Tog irriterat bort händerna ännu en gång och gick för att leta upp Suzy på dansgolvet, frågade efter henne. ”Det är nästan midnatt, var tror du hon är?”.
Pussandes på sin fästman såklart, såg jag och log. Stod omringad mellan en massa par, skålade in nya året och kände mig jävligt ensam. Kände händer igen och ett ”har du fått någon nyårskyss än”, sa han och lutade sig in. Jag lutade mig bort, hade fått nog och promenerade hem i ösregnet.
12.31.2009
Skål!
Australierna älskar sina maskeradfester och jag älskar dem precis lika mycket. Halva nöjet ligger i att leta kläder och tillbehör och alla är lite mer närvarande på festen.
Det blir en charlestonhybridklänning med ena axeln bar och med draperingar och strasspärlor i band längs axeln. Hittade precis rätt Charlestonhalsband med massa pärlor. Dessvärre var det dyrare än klänningen. Shit happens. Expediten och jag började prata nyårsfester och hon skulle också på maskerad ikväll. Temat var plyschparty. (?!)
Jag har en matchande svart kort peruk, problemet är att jag verkligen inte klär i svart hår. Jag väljer mellan tunt diadem med stora fjädrar eller huvudband. Med fjädrar. Bandet är mer tidsenligt, diademet är snyggare, om man nu är snygg med fjädrar utstickande från huvudet. Oavsett inleds alltså 2010 i bästa indiananda.
Gott nytt år kära vänner!
Det blir en charlestonhybridklänning med ena axeln bar och med draperingar och strasspärlor i band längs axeln. Hittade precis rätt Charlestonhalsband med massa pärlor. Dessvärre var det dyrare än klänningen. Shit happens. Expediten och jag började prata nyårsfester och hon skulle också på maskerad ikväll. Temat var plyschparty. (?!)
Jag har en matchande svart kort peruk, problemet är att jag verkligen inte klär i svart hår. Jag väljer mellan tunt diadem med stora fjädrar eller huvudband. Med fjädrar. Bandet är mer tidsenligt, diademet är snyggare, om man nu är snygg med fjädrar utstickande från huvudet. Oavsett inleds alltså 2010 i bästa indiananda.
Gott nytt år kära vänner!
12.30.2009
Korsetter, nätstrumpor och fjädrar
Mitt första nyår i Melbourne envisades jag med att ha en glittrig golvlång aftonklänning. I morgon tänker jag ha något kortare, dels för att det fortfarande är 40 grader trots att det är kväll, men framförallt för att det blir burlesk nyårscabaret på en teater i stan.
Mina vänner har handlat in korsetter, nätstrumpor och fjädrar en masse. Nätstrumpor har jag liggande sedan någon plåtning, men tveksamt om de behövs i värmen. Korsett kan vara rätt, men tanken på att gå hem mitt i natten i korsett och högklackat längs King Street känns helt fel. (På King st ligger herrklubbarna varvade mellan advokatfirmor och rättssalar).
Det är sådant man kan ha på sig när man går i sällskap med en man och känna sig säker, men mindre kul när man går själv. Hur som helst är jag visst den enda som inte är gift eller förlovad i sällskapet så något burleskt underklädesmode blir det nog inte. Om jag inte hittar något snyggt, annars blir det nog en betydligt sötare charlestonklänning. Med handskar och svart peruk.
Mina vänner har handlat in korsetter, nätstrumpor och fjädrar en masse. Nätstrumpor har jag liggande sedan någon plåtning, men tveksamt om de behövs i värmen. Korsett kan vara rätt, men tanken på att gå hem mitt i natten i korsett och högklackat längs King Street känns helt fel. (På King st ligger herrklubbarna varvade mellan advokatfirmor och rättssalar).
Det är sådant man kan ha på sig när man går i sällskap med en man och känna sig säker, men mindre kul när man går själv. Hur som helst är jag visst den enda som inte är gift eller förlovad i sällskapet så något burleskt underklädesmode blir det nog inte. Om jag inte hittar något snyggt, annars blir det nog en betydligt sötare charlestonklänning. Med handskar och svart peruk.
12.27.2009
Julklappsutdelning
Den närmsta italienska familjen blev mer än 25 personer och det var livligt när jag firade jul med Grace familj. Människor kom och gick och det var väldigt olikt min familjs mer formella julmiddagar. Men det var lika mycket mat och stämningen lika god, mest i alla fall.
Eftersom de är så många hade de ordnat ett eget julklappssystem. Alla hade sedan tidigare skrivit ner tre saker som de önskade sig under 1000 kronor, lagt lapparna i en korg och därefter lottat årets julklappspartner som de köpt en present till.
Det var full dramatik och enda gången det var tyst i rummet när en av männen, inte tomte, läste upp ett namn, gav julklappen till den personen och alla följde paketöppningen.
Redan innan julklappsutdelningen berättade en av damerna om att ingen ville ha hennes presenter och hennes son sade ”för att du ignorerar önskningarna och köper vad du vill”. Jag höll bara tyst.
När de delade ut det paket som hon handlat blev det först tyst och sedan smattrande italienska, för istället för önskad babypyjamas till en ettåring, blev det ett par röda tomtedressar i storlek tre år. ”Det fanns inte och de här fungerar precis lika bra”. ”Nästa år!”, vrålade systern systern och den hetsiga dialogen fick oss likt en tennismatch vrida på huvudet till höger och vänster när diskussionerna ekade mellan rummet. Men det som blossade upp lade sig lika fort och ersattes av skratt.
Det fanns andra som tyckte mer om sina presenter, som den här flickan.
Eftersom de är så många hade de ordnat ett eget julklappssystem. Alla hade sedan tidigare skrivit ner tre saker som de önskade sig under 1000 kronor, lagt lapparna i en korg och därefter lottat årets julklappspartner som de köpt en present till.
Det var full dramatik och enda gången det var tyst i rummet när en av männen, inte tomte, läste upp ett namn, gav julklappen till den personen och alla följde paketöppningen.
Redan innan julklappsutdelningen berättade en av damerna om att ingen ville ha hennes presenter och hennes son sade ”för att du ignorerar önskningarna och köper vad du vill”. Jag höll bara tyst.
När de delade ut det paket som hon handlat blev det först tyst och sedan smattrande italienska, för istället för önskad babypyjamas till en ettåring, blev det ett par röda tomtedressar i storlek tre år. ”Det fanns inte och de här fungerar precis lika bra”. ”Nästa år!”, vrålade systern systern och den hetsiga dialogen fick oss likt en tennismatch vrida på huvudet till höger och vänster när diskussionerna ekade mellan rummet. Men det som blossade upp lade sig lika fort och ersattes av skratt.
Det fanns andra som tyckte mer om sina presenter, som den här flickan.
12.18.2009
Nej
Det är fredagkväll i Melbourne och jag var nere och handlade i närmsta mataffären på Elizabeth St för ett par timmar sedan. Det är en av Melbournes huvudgator och det var glada festande människor överallt, men istället för paljettväska hade jag två tunga matkassar, en i varje hand.
Jag gick på trottoaren och lite längre fram stod en grupp med män. Jag gick till vänster för att passera förbi dem när en av männen tog ett steg och blockerade trottoaren samtidigt som han sträckte ut armarna och slog dem hårt om mina.
Jag har aldrig sett mannen förut och han var i 30-årsåldern, lång, hade brunt hår och blå ögon. Han var trendigt klädd, uppenbart onykter, men det ska medges att han kan ha varit en av de snyggare män jag har sett.
Jag kunde inte bara släppa matkassarna så där stod jag med hans armar hårt om mina och kunde knappt röra mig. Han var så mycket starkare och mer överraskad än något annat bad jag honom släppa mig.
Han släppte ena handen från min arm, flyttade den högre upp och lade den på min hals. Hans ölandedräkt kom närmre min och jag ryckte bakåt. Han log, släppte mig och sade ”kom och krama min vän”.
Jag hade redan gått såklart och nog för att han såg bra ut, men att bli upphånglad av en främling mitt på Flinders Street hade jag verkligen inte lust med. Först när jag gått ett par kvarter och klev in i lägenheten kom olustkänslan, nära ångest.
Det gick så fort att jag knappt hann reagera och jag var knappast rädd med människor överallt, men det var känslan. Att sitta fast, att känna hur mycket starkare han var och inte komma loss.
Tvångsmässigt gå igenom klädsel, men nej jag hade både långärmat och byxor, sneakers till och med, som om det hade gjort någon skillnad. Det var inte jag; det var han och han var bara onykter och ville kramas, men det väckte något annat som är svårare att släppa.
Jag gick på trottoaren och lite längre fram stod en grupp med män. Jag gick till vänster för att passera förbi dem när en av männen tog ett steg och blockerade trottoaren samtidigt som han sträckte ut armarna och slog dem hårt om mina.
Jag har aldrig sett mannen förut och han var i 30-årsåldern, lång, hade brunt hår och blå ögon. Han var trendigt klädd, uppenbart onykter, men det ska medges att han kan ha varit en av de snyggare män jag har sett.
Jag kunde inte bara släppa matkassarna så där stod jag med hans armar hårt om mina och kunde knappt röra mig. Han var så mycket starkare och mer överraskad än något annat bad jag honom släppa mig.
Han släppte ena handen från min arm, flyttade den högre upp och lade den på min hals. Hans ölandedräkt kom närmre min och jag ryckte bakåt. Han log, släppte mig och sade ”kom och krama min vän”.
Jag hade redan gått såklart och nog för att han såg bra ut, men att bli upphånglad av en främling mitt på Flinders Street hade jag verkligen inte lust med. Först när jag gått ett par kvarter och klev in i lägenheten kom olustkänslan, nära ångest.
Det gick så fort att jag knappt hann reagera och jag var knappast rädd med människor överallt, men det var känslan. Att sitta fast, att känna hur mycket starkare han var och inte komma loss.
Tvångsmässigt gå igenom klädsel, men nej jag hade både långärmat och byxor, sneakers till och med, som om det hade gjort någon skillnad. Det var inte jag; det var han och han var bara onykter och ville kramas, men det väckte något annat som är svårare att släppa.
12.14.2009
Konsten att få arbete på en toppreklambyrå. Och bli av med det inom fem minuter.
Det här med att söka arbete är något av ett heltidsprojekt och framförallt är det väldigt dålig timing. ”Hej, har ni något arbete till mig. God jul btw”. Ungefär.
Arbetet är viktigare än något annat just nu och det spelar ingen roll var tjänsten är. Jag är inställd på att flytta, men arbetet måste samtidigt kännas rätt. Jag hade ett långt samtal med en kreatör uppe i Sydney och han sa att han gillade min profil men att det i princip är omöjligt att komma in på en byrå utan Award School och fullständigt omöjligt på någon av de bättre byråerna.
Det är som att ha Berghs på cv:t i Sverige (och det har jag) med undantaget att ingen vet vad Berghs är här och de letar efter Award School istället (det har jag inte).
Så ringde mobilen och en kvinna presenterade sig från en av Australiens toppreklambyråer. Hon ställde massa knepiga frågor och sade slutligen att de hade en ledig junior creative position och att de ville ha mig. Och i ett ögonblick var jag överlycklig.
Sedan frågade hon om mitt visum och eftersom jag inte är australisk medborgare eller har ett partnerskapsvisum behöver jag ett sponsrat arbetsvisum. Det är inte speciellt dyrt men en tidskrävande process att få beviljat och hon avbröt direkt. De var inte villiga att sponsra och således tog de tillbaka sitt arbetserbjudandet. Bara så.
Jag har inte hämtat mig, men jag har redan en inbokad grillfest så jag går väl dit. #FML
Arbetet är viktigare än något annat just nu och det spelar ingen roll var tjänsten är. Jag är inställd på att flytta, men arbetet måste samtidigt kännas rätt. Jag hade ett långt samtal med en kreatör uppe i Sydney och han sa att han gillade min profil men att det i princip är omöjligt att komma in på en byrå utan Award School och fullständigt omöjligt på någon av de bättre byråerna.
Det är som att ha Berghs på cv:t i Sverige (och det har jag) med undantaget att ingen vet vad Berghs är här och de letar efter Award School istället (det har jag inte).
Så ringde mobilen och en kvinna presenterade sig från en av Australiens toppreklambyråer. Hon ställde massa knepiga frågor och sade slutligen att de hade en ledig junior creative position och att de ville ha mig. Och i ett ögonblick var jag överlycklig.
Sedan frågade hon om mitt visum och eftersom jag inte är australisk medborgare eller har ett partnerskapsvisum behöver jag ett sponsrat arbetsvisum. Det är inte speciellt dyrt men en tidskrävande process att få beviljat och hon avbröt direkt. De var inte villiga att sponsra och således tog de tillbaka sitt arbetserbjudandet. Bara så.
Jag har inte hämtat mig, men jag har redan en inbokad grillfest så jag går väl dit. #FML
Som balsam
Fick just reda på att jag är finalist i the Edge Photo Imaging Excellence Awards 2009. Bilderna ställs ut på ett galleri i Melbourne på ruffigt alternativa Smith St och vinnarna utnämns i morgon kväll.
Det är ett galleri som min vän och street art-konstnär Deb har ställt ut på flera gånger. Jag skulle egentligen på fest i norra Melbourne, men det får bli vernissage istället.
Bilden är på Magesh från en plåtning vi gjorde för ett par månader sedan.
Det är ett galleri som min vän och street art-konstnär Deb har ställt ut på flera gånger. Jag skulle egentligen på fest i norra Melbourne, men det får bli vernissage istället.
Bilden är på Magesh från en plåtning vi gjorde för ett par månader sedan.
12.13.2009
All I want for Christmas
Det kom ett sms framåt morgonen från en pojke i stan och jag läste småroad igenom, raderade det och somnade om. Det kom ett nytt meddelande idag från samme man som frågade om jag ville gå ut och äta middag med honom. Kunde ta på dagenefterångesten mellan raderna och skrattade lite småelakt.
Jag var ute och handlade när jag hörde mitt namn genom Ipoden och tittade upp. En vän till en vän och han såg alltid lite bortkommen ut, blyg och han brukade inte säga så mycket.
Nu pratade han desto mer, lite för fort och han berättade om sina semesterplaner och frågade om mina. Jag lever i limboland och har inte ro att åka på semester. Det är en stor omställning från att ha arbetat intensivt i ett par år till att plötsligt vara helt ledig, eller hur man nu ska se det.
Innan vi skildes åt stannade han upp och sa ”om du har tråkigt och vill hitta på något, kanske gå ut eller ta en fika eller hitta på något. Bara om du vill och känner för det, i så fall kan du ju höra av dig”. Han rodnade och tittade undan och han såg så obekväm ut att jag log och svarade att det blev bra och började sedan skämta för att lätta stämningen.
Livets ironi att få förslag från pojkar när allt man vill ha är ett bra jobberbjudande.
Jag var ute och handlade när jag hörde mitt namn genom Ipoden och tittade upp. En vän till en vän och han såg alltid lite bortkommen ut, blyg och han brukade inte säga så mycket.
Nu pratade han desto mer, lite för fort och han berättade om sina semesterplaner och frågade om mina. Jag lever i limboland och har inte ro att åka på semester. Det är en stor omställning från att ha arbetat intensivt i ett par år till att plötsligt vara helt ledig, eller hur man nu ska se det.
Innan vi skildes åt stannade han upp och sa ”om du har tråkigt och vill hitta på något, kanske gå ut eller ta en fika eller hitta på något. Bara om du vill och känner för det, i så fall kan du ju höra av dig”. Han rodnade och tittade undan och han såg så obekväm ut att jag log och svarade att det blev bra och började sedan skämta för att lätta stämningen.
Livets ironi att få förslag från pojkar när allt man vill ha är ett bra jobberbjudande.
12.12.2009
Jul men inte vinter
Aldrig känns Sverige längre bort än när julen närmar sig och den australiska julen är klart överskattad. Staden är pyntad med girlanger och på torget står en plastgran med neonljus i rött och gult, men någon julstämning infinner sig inte.
Inget mörker, inga tända ljus, inga lussebullar och inga långa samtal med vänner med stearinljus i fönsterna och lussebullar på bordet. Det går att såklart att köpa värmeljus, pepparkakor och glögg, men det är inte samma sak.
Det är sommar men jag gjorde vid lite vita vinterbilder idag. Fler på fotobloggen.
(jag)
Inget mörker, inga tända ljus, inga lussebullar och inga långa samtal med vänner med stearinljus i fönsterna och lussebullar på bordet. Det går att såklart att köpa värmeljus, pepparkakor och glögg, men det är inte samma sak.
Det är sommar men jag gjorde vid lite vita vinterbilder idag. Fler på fotobloggen.
(jag)
12.11.2009
12.10.2009
More than a pretty face
Fotografförbundets julfest var nere i hamnen på den trendiga nattklubben Alumbra. Överallt finns speglar, trappsteg och små vrår och trots att jag var spiknykter var det lite känslan av att gå i ett spegelhus och vilja hålla armarna framför sig. I mitten av dansgolvet är golvet av glas och under skvalpar havsvattnet.
Kerry hade jeans och sneakers; jag hade min svarta cocktailklänning med gulddetaljer och ungefär så blandad var klädseln i rummet. Många i jeans, många i kostym och cocktailklänningar, men de stora namnen var samtliga oklanderligt välklädda. Ett par fotografer erbjöd mig assistentjobb och de är skickliga inom sina respektive områden och arbetar en hel del internationellt. Att följa deras arbete skulle ge värdefull erfarenhet men det ger ingen tjänst.
Det var en 150 personer på plats och större delen var män i medelåldern. Det är alltid så och visst fanns det kvinnor på plats, men merparten följer med sina respektive. Slutsats, få kvinnor, många medelålders fotografer med stora ego och flera hade druckit en hel del. Inte alltid en trevlig kombination.
En man rörde mitt lockiga långa hår och förde fingrarna sakta genom det medan han pratade om hur man kunde ljussätta det. Sliskigt och jag backade. När jag kom tillbaka från damernas var Kerry smått i chock efter att samme fotograf hade försökt kyssa henne. När hon ryckte tillbaka hade han pussat henne på näsan istället. (?) Hon är förlovad sedan länge.
Pratade med en sponsor när en höjdarfotograf ställde sig intill utan att säga ett ord. Hon presenterade oss och jag sade med ett leende ”det är lugnt, han har glömt mig varje gång vi ses”. (För saken är den att vi setts flera gånger och varje gång har han presenterat sig som om det vore första gången vi sågs. Varje gång har han också varit onykter och sagt halvlulliga underliga saker.)
Det var visst osmidigt sagt för han omfamnade mig genast och höll kvar armen hårt om min axel, midja och sponsorn sade skämtsamt men med för hög röst ”ta bort händerna från henne”. ”Men hon är så vacker”, sa han. ”Just därför” sa hon.
Kerry hade jeans och sneakers; jag hade min svarta cocktailklänning med gulddetaljer och ungefär så blandad var klädseln i rummet. Många i jeans, många i kostym och cocktailklänningar, men de stora namnen var samtliga oklanderligt välklädda. Ett par fotografer erbjöd mig assistentjobb och de är skickliga inom sina respektive områden och arbetar en hel del internationellt. Att följa deras arbete skulle ge värdefull erfarenhet men det ger ingen tjänst.
Det var en 150 personer på plats och större delen var män i medelåldern. Det är alltid så och visst fanns det kvinnor på plats, men merparten följer med sina respektive. Slutsats, få kvinnor, många medelålders fotografer med stora ego och flera hade druckit en hel del. Inte alltid en trevlig kombination.
En man rörde mitt lockiga långa hår och förde fingrarna sakta genom det medan han pratade om hur man kunde ljussätta det. Sliskigt och jag backade. När jag kom tillbaka från damernas var Kerry smått i chock efter att samme fotograf hade försökt kyssa henne. När hon ryckte tillbaka hade han pussat henne på näsan istället. (?) Hon är förlovad sedan länge.
Pratade med en sponsor när en höjdarfotograf ställde sig intill utan att säga ett ord. Hon presenterade oss och jag sade med ett leende ”det är lugnt, han har glömt mig varje gång vi ses”. (För saken är den att vi setts flera gånger och varje gång har han presenterat sig som om det vore första gången vi sågs. Varje gång har han också varit onykter och sagt halvlulliga underliga saker.)
Det var visst osmidigt sagt för han omfamnade mig genast och höll kvar armen hårt om min axel, midja och sponsorn sade skämtsamt men med för hög röst ”ta bort händerna från henne”. ”Men hon är så vacker”, sa han. ”Just därför” sa hon.
12.09.2009
Fågelperspektiv
Det var rusningstrafik och jag ställde mig i skuggan under ett träd på Collins Street i väntan på Kerry. Plötsligt kände jag något hårt i huvudet och ett högt tjut och det tog ett ögonblick innan jag förstod att det var en fågel som attackerat bakifrån och satt klorna i huvudet. Fågeln i det närmaste skrek och flaxade en meter ovanför huvudet innan den dök igen och igen och igen.
Jag tog det inramade fotot som jag höll i handen och höll över huvudet istället och på höga stilettklackar skyndade jag på stegen bort från fågeln. Bort och bort, den flög efter när jag gick.
Trafiken stod stilla och flera tutade och vinkade, några skrattade. Människor passerade förbi mig, men det var jag som hade fått onda ögat och fågeln fortsatte dyka efter mig. Jag fick gå ytterligare 1,5 kvarter innan den gav sig.
Jag tog det inramade fotot som jag höll i handen och höll över huvudet istället och på höga stilettklackar skyndade jag på stegen bort från fågeln. Bort och bort, den flög efter när jag gick.
Trafiken stod stilla och flera tutade och vinkade, några skrattade. Människor passerade förbi mig, men det var jag som hade fått onda ögat och fågeln fortsatte dyka efter mig. Jag fick gå ytterligare 1,5 kvarter innan den gav sig.
12.06.2009
Det har sina fördelar att ha ett ovanligt förnamn
Min nya website är uppe.
Jag har designat, en vän har kodat.
Jag har designat, en vän har kodat.
Subscribe to:
Posts (Atom)