Det känns som att allt tar slut runt omkring mig. Jag hade min avskedsfest igår och det var en episk kväll och långt fler än jag hade räknat med kom. Det började dock i bästa Carrie-stil med att min vapendragare fastnat i trafiken och jag fick gå till baren ensam för att inte förlora reservationen.
Att sitta ensam i en bar med festande människor runt omkring är en speciell känsla och inte helt behaglig, fast senast det hände träffade jag den man som jag sedan datade, inte då, men senare. Igår tänkte jag dock mer som Carrie, att sitta ensam på sin fest är inte nice även om det bara är en kvart och man har mobilen full med meddelande från vänner på väg. Man vet att det inte hade hänt om man hade en relation.
Det blir alltid intressant när man sammanför vänner från olika grupper, designers, konstnärer, läkare, fotografer, kuratorer och IT-tekniker och en av mina fotografvänner blev helt betagen av en av mina vänner. Sött. Ingen från min gamla klass kom, men alla i min nya klass var där.
En ung fotograf kom fram till mig innan hon skulle gå och gav mig en kram och höll sedan kvar mina armar och tackade mig. För de här åren, för att jag alltid stöttat henne och för att jag var den jag var.
Så oväntat. Så rart. Ett par andra saker som var oväntade, eller personer kanske. Precis som förra gången när jag lämnade Melbourne var det e-två män som tog mig till sidan under kvällen och ville förklara, berätta hur det kände, att de kände, att jag stöttat och uppmuntrat (igen?) och att de skulle sakna mig, ville ses, om inte nu, senare.
Tog en klunk från cocktailen, svarade lite för käckt, tror att jag dessutom sa något om att de var välkomna att hälsa på. Åhå, smidigt. Människor kom och gick under kvällen och när baren vi börjat på stängde gick vi vidare ner till China Town och Karaoke för att möta upp några vänner.
Vi hittade en utanför som fick för sig att visa sina breakdancemoves. De slutade mer i någon vågliknande liggställning på trottoaren innan han var uppe på benen igen. En annan vrålade mitt namn i Melbournenatten och att jag skulle lääämna. En tredje moonwalkade på Hungry Jack’s.
Framåt morgonen fick jag skjuts hem av en vän som sedan skulle köra direkt till arbetet. Han ryckte på axlarna och sa att han ville vara där för att träffa mig. Och det var just det som värmde så mycket, att så många kom för min skull.
1.23.2010
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
åh det är så underbart när man får den där känslan att folk är där för ens skull. Det värmer så fint i hjärtat.
Jaaa, vänner.
Post a Comment