Mina bilder har varit konsekvent oskarpa den senaste tiden och länge trodde jag att det var jag som gjorde något fel. Jag gick till Melbournes största studio med mitt objektiv, där jag köpt det. De testade kameran och sa att det inte var något problem med den. Efter långa diskussioner skickade de iväg mitt objektiv på undersökning. Jag visste att något inte stämde.
När jag fick tillbaka det och inget var fel på objektivet, sa föreståndaren till mig att "vid något tillfälle är det lämpligt att du lär dig fokusera". "Hade du sagt det till mig om jag var man, om jag inte var halva din ålder?" var jag nära att fräsa till, men samtidigt kunde jag inte utesluta att jag fokuserat fel och bet ilsket ihop och bestämde mig för att inte sätta min fot där igen.
Jag gjorde nya plåtningar och det blev inte skarpare. En teknisk fotograf tittade på kameran och testade. Han kom fram till slutsatsen att det var jag som inte fokuserade korrekt. Jag vet att jag inte fokuserar en meter fel, men jag började ändå fundera på om det är mina ögon som ändrat sig för något stämde inte.
Jag lämnade in kameran på undersökning bland vitklädda rockar och höll andan när de drog kontokortet. De ringde just och meddelade att kameran är felinställd och fokuserar för långt bak. Jag har ett drygt "vad var det jag sa" på tungan som jag säger här och ska hålla tyst om sedan. Men vad var det jag sa.
9.05.2008
8.28.2008
Stuart Crossett
Jag stod på en trottoar i St kilda. Jag tittade på den slitna dörren, trasiga trappsteget och tog upp min kalender för att kontrollera adressen. Det stämde. Jag öppnade dörren och klev in i en trång hall och ringde på porttelefonen. Dörrar öppnades och jag gick upp för ännu en smal trappa där varje steg blev allt ljusare tills jag kom in i en stor studio med trägolv.
”Jag lämnade ett meddelande på din mobil”, sa hans assistent. Vi har ombokat intervjun tidigare och jag hade ringt ett par gånger för att bekräfta utan att få svar. Mobilen låg kvar hemma. Jag hänvisades till en soffa med ett bord överfullt med fototidningar och böcker. Världens 200 bästa reklamfotografer låg överst. Samma bok som jag hade på mitt skrivbord på byrån. Mannen jag var där för att träffa hade några bilder med i boken.
Stuart Crossett dök upp i rödblommig skjorta och hastigt tal. Han räknas till Australiens tre bästa reklamfotografer och arbetar med de stora byråerna och har lejon i bagaget. Jag hade min folio med mig, främst för att jag hade en presentation senare, men han frågade om jag hade arbete med till honom att visa. Han bläddrade ljudlöst, medan jag ställde frågor till intervjun jag var där för att göra.
Han berättade att han alltid vetat att han ville bli fotograf och att han gick utbildningen jag går direkt efter han slutat gymnasiet. Dagen efter han tog examen flög han upp till Sydney och började ett fotoassistentjobb samma dag. Han assisterade i 18 månader innan han startade eget. Hans första jobb var för Saatchi & Saatchi London. Han var 23.
Han talade snabbt, inlevelsefullt och bytte ämne hastigt. Han talade om nödvändigheten att brinna för fotograferandet för att lyckas. Jag nickade men tänkte att jag nog inte gör det på samma sätt som jag brukade; fotograferandet har blivit arbete. Känner inte samma glöd, men det är kanske mer allmänt än fotospecifikt.
Innan jag skulle gå frågade han om jag inte ville ta ett foto till intervjun. Jag hade kameraväskan med eftersom jag skulle vidare till en tekniker och i ett ögonblick funderade jag på om jag skulle ta porträttet eller inte. Hur fotograferar man en av Australiens främsta fotografer? Dessutom med en trilskande kamera. Jag tänkte snabbt om jag skulle ta en oskarp bild eller ingen bild alls. Jag fegade ut och stannade i tryggheten i orden, vilket måste ha verkat aningens märkligt förklaring till trots.
Det var stressigt i studion och jag tackade för att han hade tagit sig tid att göra intervjun. När jag kom hem sent igårkväll lyssnade jag av mobilen. Ett meddelande att dagens intervju var avbokad , en fråga om vi kunde omboka.
”Jag lämnade ett meddelande på din mobil”, sa hans assistent. Vi har ombokat intervjun tidigare och jag hade ringt ett par gånger för att bekräfta utan att få svar. Mobilen låg kvar hemma. Jag hänvisades till en soffa med ett bord överfullt med fototidningar och böcker. Världens 200 bästa reklamfotografer låg överst. Samma bok som jag hade på mitt skrivbord på byrån. Mannen jag var där för att träffa hade några bilder med i boken.
Stuart Crossett dök upp i rödblommig skjorta och hastigt tal. Han räknas till Australiens tre bästa reklamfotografer och arbetar med de stora byråerna och har lejon i bagaget. Jag hade min folio med mig, främst för att jag hade en presentation senare, men han frågade om jag hade arbete med till honom att visa. Han bläddrade ljudlöst, medan jag ställde frågor till intervjun jag var där för att göra.
Han berättade att han alltid vetat att han ville bli fotograf och att han gick utbildningen jag går direkt efter han slutat gymnasiet. Dagen efter han tog examen flög han upp till Sydney och började ett fotoassistentjobb samma dag. Han assisterade i 18 månader innan han startade eget. Hans första jobb var för Saatchi & Saatchi London. Han var 23.
Han talade snabbt, inlevelsefullt och bytte ämne hastigt. Han talade om nödvändigheten att brinna för fotograferandet för att lyckas. Jag nickade men tänkte att jag nog inte gör det på samma sätt som jag brukade; fotograferandet har blivit arbete. Känner inte samma glöd, men det är kanske mer allmänt än fotospecifikt.
Innan jag skulle gå frågade han om jag inte ville ta ett foto till intervjun. Jag hade kameraväskan med eftersom jag skulle vidare till en tekniker och i ett ögonblick funderade jag på om jag skulle ta porträttet eller inte. Hur fotograferar man en av Australiens främsta fotografer? Dessutom med en trilskande kamera. Jag tänkte snabbt om jag skulle ta en oskarp bild eller ingen bild alls. Jag fegade ut och stannade i tryggheten i orden, vilket måste ha verkat aningens märkligt förklaring till trots.
Det var stressigt i studion och jag tackade för att han hade tagit sig tid att göra intervjun. När jag kom hem sent igårkväll lyssnade jag av mobilen. Ett meddelande att dagens intervju var avbokad , en fråga om vi kunde omboka.
8.27.2008
Inte bra
Timme efter timme med planering, organisera modeller, assistenter, sminkös, boka plats att fotografera och naturligtvis ordna med kläder och accessoarer. Till ingen nytta. Bilderna förblir oskarpa, liksom de har varit de senaste fyra veckorna. Plåtningar och omplåtningar som kostar pengar och tar tid och kraft, men fortfarande inte en bild som är användbar.
Det finns ett par bilder från geishaplåtningen i dag som är bland det bästa jag har gjort, bortsett från skärpan. Jag ska träffa en ny tekniker i morgon och problemet är akut. Fyra veckors förlorat arbete innebär att jag ligger plågsamt efter.
Det finns ett par bilder från geishaplåtningen i dag som är bland det bästa jag har gjort, bortsett från skärpan. Jag ska träffa en ny tekniker i morgon och problemet är akut. Fyra veckors förlorat arbete innebär att jag ligger plågsamt efter.
8.23.2008
Avec le temps
Tanken var en eftermiddagsfika med en av mina vänner som jag inte har träffat på länge. Vi umgicks mycket förra året, men vi har knappt träffats sedan jag kom hit. Det blev som i de gamla dagarna. En fika som blev till vinbar, till restaurang, till cocktailbar, till annan rooftopbar. Vänner som anslöt, andra som gick och vi mötte upp med kära bekanta ansikten.
Han ropade mitt namn högt över baren och gav mig en björnkram medan han lyfte mig utan en chans att komma ner. Det varma, enkla australiska som jag nästan hade glömt bort. Han frågade var jag hade varit. Han påminde mig om en roligare värld utanför min hög med duntäcken och ångest.
Jag satt mitt i den australiska easy goingandan och slappnade av. Medan jag lyssnade på konversationerna runt omkring mig slog det mig att jag har gjort det igen. Låtit arbetet och pressen ta över tills jag blev allt tröttare, allt tommare, tills mörkret kom närmre, tills glädjen försvann. Det är aldrig en sak som gör att man mår dåligt och det blev för mycket. Jag var tvungen att ta ett par steg tillbaka, vila och sedan ta beslut. Stora val tar alltid energi, även medan man är stilla. Jag blev lugn när jag bestämde mig att stanna kvar. Om lite drygt ett år tar jag ut min examen från utbildningen jag går.
Varje gång man ställs inför sig själv kommer man ut starkare, men det tar kraft. Jag är fortfarande trött, men jag mår inte dåligt. Påminns att jag måste ge mig egen tid för att må bra. Jag har accepterat att vissa saker får ta tid, får sänka kraven, sänka tempot, tillit till att det ordnar sig. Det gör alltid det.
När jag skulle gå hem i natt tog han mina händer och höll dem kvar. Sa att jag inte fick gå. Jag gick hem med ett leende.
Han ropade mitt namn högt över baren och gav mig en björnkram medan han lyfte mig utan en chans att komma ner. Det varma, enkla australiska som jag nästan hade glömt bort. Han frågade var jag hade varit. Han påminde mig om en roligare värld utanför min hög med duntäcken och ångest.
Jag satt mitt i den australiska easy goingandan och slappnade av. Medan jag lyssnade på konversationerna runt omkring mig slog det mig att jag har gjort det igen. Låtit arbetet och pressen ta över tills jag blev allt tröttare, allt tommare, tills mörkret kom närmre, tills glädjen försvann. Det är aldrig en sak som gör att man mår dåligt och det blev för mycket. Jag var tvungen att ta ett par steg tillbaka, vila och sedan ta beslut. Stora val tar alltid energi, även medan man är stilla. Jag blev lugn när jag bestämde mig att stanna kvar. Om lite drygt ett år tar jag ut min examen från utbildningen jag går.
Varje gång man ställs inför sig själv kommer man ut starkare, men det tar kraft. Jag är fortfarande trött, men jag mår inte dåligt. Påminns att jag måste ge mig egen tid för att må bra. Jag har accepterat att vissa saker får ta tid, får sänka kraven, sänka tempot, tillit till att det ordnar sig. Det gör alltid det.
När jag skulle gå hem i natt tog han mina händer och höll dem kvar. Sa att jag inte fick gå. Jag gick hem med ett leende.
8.22.2008
Stephane Sednaoui
Han har gjort videos till band som Red Hot Chili Peppers, REM, Smashing Pumpkins, Kylie Minogue, Madonna, U2, men framförallt till Björk. Fast även till de franska gardet, Camille och Alain Souchon. Han är fotograf i grunden och hans känsla för ljus är ständigt närvarande.
Den här visas just nu på moderna museet i Peking. Aningens scary, brutalt naket, för att växla till elegant stillhet.
Den här visas just nu på moderna museet i Peking. Aningens scary, brutalt naket, för att växla till elegant stillhet.
8.21.2008
Semestertripp
Jag stod utanför mitt hotell och väntade på att bli upphämtad när ett par män gående över vägen mot mig, till busshållplatsen. Den förste såg bra ut, mörkt hår, bruna ögon, men aningen sliten, förmodligen runt 40. Bakom honom kom en annan man och när jag såg honom gå över vägen var första tanken gay. Jag utgick från att de var ett par. Vi skulle med samma buss på en resa ut i regnskogen och sedan tillbaka till hotellet på eftermiddagen.
Den förste mannen pratade livligt och intensivt. Han var från Sydney och han berättade om sina fastigheter i Darling Harbor, paradlägenheten, klippkort på flyget, några restauranger och vinodlingar som han hade köpt för nöjes skull. Han bytte hastigt ämne och hans tanke var snabb.
Bussen saknade aircondition och när gayparet och jag hoppade av på hotellet senare på eftermiddagen föreslog han hotellets bubbelpool. Det lät som en utmärkt idé och vi delade bubbel och satt alla tre i den stora bubbelpoolen. Bubblorna slutade efter en stund och man var tvungen att kliva ur poolen för att sätta igång den igen. Jag reste mig i min bikini och minns att jag reagerade på hans blick, för att vara gay så att säga. Jag var där ensam och han frågade om jag ville följa med dem ner och äta inne i Byron.
En restaurangägare till en annan och det dukade bordet låg med havsutsikt. Några andra vänner till honom anslöt och med italiensk finess fylldes glaset på diskret, tallrikarna åkte in och ut och sedan kom bricka efter bricka med ostronshots. Jag hade honom till bordet och han sa att jag missförstått och att han inte var gay. Hans vän intygade; tog upp plånboken och visade ett foto på fru och två barn. Jag nickade utan att ändra uppfattning. Min bordskavaljer fortsatte berätta om sina framgångsrika affärer och han tog hela sällskapets nota.
En av hans vänner hade biljetter till en spelning dagen efter. Hon bjöd med oss och vi mötte upp för drinkar kvällen efter. Vi befann oss nära Nimbinland och jag kände mig aningens ensam där alla andra runt omkring mig trippade iväg i sina egna världar. Sydneymannen föreslog att vi skulle gå över till en annan bar och just då kändes det som en bra idé.
Han ville lära mig skillnaden mellan styrkan i olika Bloody Mary. Som om jag inte visste, men lät honom hållas. Han sa att han just gjort slut med sin flickvän, att det var därför han var på semester. Han frågade när jag ville ha familj.
Vi mötte upp med de andra och vi bytte nattklubb mot nattklubb när närheten till Nimbin åter gjorde sig påmind. ”Öppnar hjärtat”, sa han. Jag tackade nej; jag var där för att läka mitt. Vidare till nästa dansgolv. Hans hjärta öppnade sig lite väl mycket och jag orkade inte lyssna, gick bort till baren, var på väg hem när han var intill mig. ”Jobbiga bilder, måste komma ut”, sa han och ville följa mig hem. Inte läge att säga nej eftersom vi bodde på samma hotell, om än i olika delar.
Han gick långsamt och det dröjde innan vi kom till hotellet. Vi var på väg uppför trappan när han hoppade till hysteriskt och sa det var en groda på hans axel. ”Oh dear, here we go”, tänkte jag men fick syn på grodan som kastade sig ut i ett språng och förmodligen mot ett mörkare öde några meter ner.
Vi kom in på hotellet och han bad mig följa med till hans rum. Han var hög; jag var onykter men jag hade inga planer på att följa. Han ändrade strategi, lovade att inte röra mig, även om han sa sig vilja. Han tryckte sig mot mig och han fick förmodligen inte det gensvar han önskat när han sa ”det här är ögonblicket när det är tänkt att du ska krama mig tillbaka”. Jag gav honom en avskedspuss på kinden, stängde dörren om mitt hotellrum och hörde hans steg tystna i korridoren.
Den förste mannen pratade livligt och intensivt. Han var från Sydney och han berättade om sina fastigheter i Darling Harbor, paradlägenheten, klippkort på flyget, några restauranger och vinodlingar som han hade köpt för nöjes skull. Han bytte hastigt ämne och hans tanke var snabb.
Bussen saknade aircondition och när gayparet och jag hoppade av på hotellet senare på eftermiddagen föreslog han hotellets bubbelpool. Det lät som en utmärkt idé och vi delade bubbel och satt alla tre i den stora bubbelpoolen. Bubblorna slutade efter en stund och man var tvungen att kliva ur poolen för att sätta igång den igen. Jag reste mig i min bikini och minns att jag reagerade på hans blick, för att vara gay så att säga. Jag var där ensam och han frågade om jag ville följa med dem ner och äta inne i Byron.
En restaurangägare till en annan och det dukade bordet låg med havsutsikt. Några andra vänner till honom anslöt och med italiensk finess fylldes glaset på diskret, tallrikarna åkte in och ut och sedan kom bricka efter bricka med ostronshots. Jag hade honom till bordet och han sa att jag missförstått och att han inte var gay. Hans vän intygade; tog upp plånboken och visade ett foto på fru och två barn. Jag nickade utan att ändra uppfattning. Min bordskavaljer fortsatte berätta om sina framgångsrika affärer och han tog hela sällskapets nota.
En av hans vänner hade biljetter till en spelning dagen efter. Hon bjöd med oss och vi mötte upp för drinkar kvällen efter. Vi befann oss nära Nimbinland och jag kände mig aningens ensam där alla andra runt omkring mig trippade iväg i sina egna världar. Sydneymannen föreslog att vi skulle gå över till en annan bar och just då kändes det som en bra idé.
Han ville lära mig skillnaden mellan styrkan i olika Bloody Mary. Som om jag inte visste, men lät honom hållas. Han sa att han just gjort slut med sin flickvän, att det var därför han var på semester. Han frågade när jag ville ha familj.
Vi mötte upp med de andra och vi bytte nattklubb mot nattklubb när närheten till Nimbin åter gjorde sig påmind. ”Öppnar hjärtat”, sa han. Jag tackade nej; jag var där för att läka mitt. Vidare till nästa dansgolv. Hans hjärta öppnade sig lite väl mycket och jag orkade inte lyssna, gick bort till baren, var på väg hem när han var intill mig. ”Jobbiga bilder, måste komma ut”, sa han och ville följa mig hem. Inte läge att säga nej eftersom vi bodde på samma hotell, om än i olika delar.
Han gick långsamt och det dröjde innan vi kom till hotellet. Vi var på väg uppför trappan när han hoppade till hysteriskt och sa det var en groda på hans axel. ”Oh dear, here we go”, tänkte jag men fick syn på grodan som kastade sig ut i ett språng och förmodligen mot ett mörkare öde några meter ner.
Vi kom in på hotellet och han bad mig följa med till hans rum. Han var hög; jag var onykter men jag hade inga planer på att följa. Han ändrade strategi, lovade att inte röra mig, även om han sa sig vilja. Han tryckte sig mot mig och han fick förmodligen inte det gensvar han önskat när han sa ”det här är ögonblicket när det är tänkt att du ska krama mig tillbaka”. Jag gav honom en avskedspuss på kinden, stängde dörren om mitt hotellrum och hörde hans steg tystna i korridoren.
8.20.2008
Strejk
Lärarna på mitt universitet strejkar i dag och jag fick en dags ledighet. Australierna är inte ett strejkande folk och det är den första strejken jag stött på under min tid i Australien. Dessutom är det mycket strukturerat och jag fick besked om den redan igårkväll så att jag dessutom fick sovmorgon.
Annat var det i Frankrike. Antalet möjliga och omöjliga strejker som jag upplevt är klart fantastiska. Tåg, tunnelbanor och flyg strejkade garanterat kring lov och helger. Posten försvann också under regelbundna strejkperioder.
Till de mer våldsamma strejkerna var universitetsstrejkerna under våren 2006. En dag när jag kom till arbetet på universitet var dörrarna kedjade och stämningen var argsint. Strejkerna drog ut på tiden och jag åkte till Paris och fastnade mitt i manifestationerna under en shoppingrunda.
En av de mer originella strejkerna var när bankomatpåfyllarna försvann. Stadens bankomater tömdes rekordsnabbt och att få tag i kontanter blev omöjligt. Den strejken varade dock inte länge. Men den värsta av dem alla var när sopgubbarna gick i strejk. Stanken var fruktansvärd och det var bokstavligen till att kliva över sopberg längs med trottoarerna.
Annat var det i Frankrike. Antalet möjliga och omöjliga strejker som jag upplevt är klart fantastiska. Tåg, tunnelbanor och flyg strejkade garanterat kring lov och helger. Posten försvann också under regelbundna strejkperioder.
Till de mer våldsamma strejkerna var universitetsstrejkerna under våren 2006. En dag när jag kom till arbetet på universitet var dörrarna kedjade och stämningen var argsint. Strejkerna drog ut på tiden och jag åkte till Paris och fastnade mitt i manifestationerna under en shoppingrunda.
En av de mer originella strejkerna var när bankomatpåfyllarna försvann. Stadens bankomater tömdes rekordsnabbt och att få tag i kontanter blev omöjligt. Den strejken varade dock inte länge. Men den värsta av dem alla var när sopgubbarna gick i strejk. Stanken var fruktansvärd och det var bokstavligen till att kliva över sopberg längs med trottoarerna.
8.19.2008
Brevet
”Berätta för mig”, sa en av mina vänner där vi satt på restaurangen. ”Berätta vad?”. ”Vad som helst, du har alltid historier om människor du träffat; beundrare jag inte minns namnen på”. ”Har jag inte, single remember?”. ”Please?”
Det kom ett kärleksbrev. Eller något liknande, uppvaktande. Den typen av brev som värmer varmast när den kommer från någon man tycker om. Det här var från en man jag inte känner, bara har träffat som hastigast. En gång.
Han kom fram till mig på en middag. Jag visste vem han var men hade förmodligen inte vågat säga något. När jag tänker efter var det få som gjorde det. Han är ett välkänt namn i fotografvärlden, arbetar och reser över jorden, uppenbart framgångsrik.
Jag förvånades när han inledde med att öppet ge mig komplimanger. Han måste vara en femton år äldre och han verkade överraskad när han förstod att jag var fotograf. Vi pratade och jag gav honom mitt kort, tänkte arbete, tänkte inte mer på det.
En kort tid därefter kom ett brev. En inbjudan till ganska fantastiska platser även internationellt. Det handlade om foto, men det handlade inte om foto. Han sa att han hade letat efter mig, men att jag redan hade gått. Brevet förvirrade mig och jag läste med växande vemod. En ensam man bakom framgången.
Det kom ett kärleksbrev. Eller något liknande, uppvaktande. Den typen av brev som värmer varmast när den kommer från någon man tycker om. Det här var från en man jag inte känner, bara har träffat som hastigast. En gång.
Han kom fram till mig på en middag. Jag visste vem han var men hade förmodligen inte vågat säga något. När jag tänker efter var det få som gjorde det. Han är ett välkänt namn i fotografvärlden, arbetar och reser över jorden, uppenbart framgångsrik.
Jag förvånades när han inledde med att öppet ge mig komplimanger. Han måste vara en femton år äldre och han verkade överraskad när han förstod att jag var fotograf. Vi pratade och jag gav honom mitt kort, tänkte arbete, tänkte inte mer på det.
En kort tid därefter kom ett brev. En inbjudan till ganska fantastiska platser även internationellt. Det handlade om foto, men det handlade inte om foto. Han sa att han hade letat efter mig, men att jag redan hade gått. Brevet förvirrade mig och jag läste med växande vemod. En ensam man bakom framgången.
8.18.2008
Selektivt minne
Jag gick långsammare än vanligt genom den mörka gränden, medvetet utan att fastna med klackarna mellan kullerstenarna. Jag var ändå för tidig när jag klev in i den undangömda baren. Mina vänner hade inte kommit och jag gick fram till baren. Det var ännu tidig kväll och det var glest i lokalen. I baren stod tre män, två som tittade på mig uppifrån och ner, den tredje som tittade på mig med blå ögon men sedan sänkte blicken till papperna på bardisken.
De två männen började prata medan jag väntade på min drink. Jag tog drinken och gick bort till ett bord, tog av kappan och jag hörde de två männen kommentera min klänning. Upptäckte att jag inte fått något sugrör och muttrade lite när jag var tvungen att gå tillbaka till bardisken. Jag gick till den delen av baren där den ensamme mannen stod.
Framför baren var en stor glasdörr och medan jag sträckte mig efter sugröret stannade en man till utanför glasdörren på gatan. Han skickade en slängkyss och den blåögde mannen intill mig sa ”jag tror inte den var ämnad för mig”. Vi hann inte prata någon längre stund; papperna vid hans sida var en hastig genomgång av replikerna innan han skulle vidare upp på scen. A one man show, men då visste jag inte att det var hans, visste inte vem han var. Vi sågs igen, men tiden var fel. Och jag lämnade Melbourne med hans blå ögon och omfamningar i mörka gränder i minne. ”För tidigt, inte försent”, skrev en läsare i en kommentar förra året när jag skrev om den blåögde mannen med de vackra orden.
Ingen av oss släppte omfamningen helt medan jag var i Sverige. När jag återvände till Melbourne var stan klistrad med reklam för föreställningen han var med i och överallt påmindes jag av honom, men jag väntade med att höra av mig. Mina vänner var på mig och jag är inte säker på varför jag avvaktade, kanske rädd att förstöra ett bitterljuvt minne. Jag satt på ett café när jag slog upp tidningen och där var han. Hans blå ögon och det fanns inga ursäkter bara längtan. Jag skickade iväg ett sms, sa att jag var tillbaka, inget mer. När vi träffades ett par dagar efter var hans första fråga när jag kom tillbaka till stan. Det var lätt att falla in i hans armar igen.
De två männen började prata medan jag väntade på min drink. Jag tog drinken och gick bort till ett bord, tog av kappan och jag hörde de två männen kommentera min klänning. Upptäckte att jag inte fått något sugrör och muttrade lite när jag var tvungen att gå tillbaka till bardisken. Jag gick till den delen av baren där den ensamme mannen stod.
Framför baren var en stor glasdörr och medan jag sträckte mig efter sugröret stannade en man till utanför glasdörren på gatan. Han skickade en slängkyss och den blåögde mannen intill mig sa ”jag tror inte den var ämnad för mig”. Vi hann inte prata någon längre stund; papperna vid hans sida var en hastig genomgång av replikerna innan han skulle vidare upp på scen. A one man show, men då visste jag inte att det var hans, visste inte vem han var. Vi sågs igen, men tiden var fel. Och jag lämnade Melbourne med hans blå ögon och omfamningar i mörka gränder i minne. ”För tidigt, inte försent”, skrev en läsare i en kommentar förra året när jag skrev om den blåögde mannen med de vackra orden.
Ingen av oss släppte omfamningen helt medan jag var i Sverige. När jag återvände till Melbourne var stan klistrad med reklam för föreställningen han var med i och överallt påmindes jag av honom, men jag väntade med att höra av mig. Mina vänner var på mig och jag är inte säker på varför jag avvaktade, kanske rädd att förstöra ett bitterljuvt minne. Jag satt på ett café när jag slog upp tidningen och där var han. Hans blå ögon och det fanns inga ursäkter bara längtan. Jag skickade iväg ett sms, sa att jag var tillbaka, inget mer. När vi träffades ett par dagar efter var hans första fråga när jag kom tillbaka till stan. Det var lätt att falla in i hans armar igen.
8.17.2008
Knock Knock
Jag sov djupt när jag vaknade av att någon ringde frenetiskt på min dörrklocka. Min lägenhet och lägenheten intill delar en liten entré vars dörr leder ut till hotellkorridoren. Den dörren var tidigare låst. Var, eftersom mina förra missbrukande grannar bestämde sig för att bryta upp låset och sedan dess har entrélåset inte blivit lagat. Min hyresvärd har sagt att låset är på väg, men det har inte hänt något och eftersom min lägenhet är låst har jag inte funderat speciellt mycket på det.
Men jag gjorde det i natt. För medan jag yrvaken satte mig upp i sängen vid ringandet på min dörr hörde jag entrédörren öppnas och någon tände ljuset i min entré. Jag blev absolut livrädd.
Första tanken var att det var mina gamla missbrukande grannar, andra tanken var att det kunde vara mannen jag datade, men är över så det var ju dumt. Jag väntade ingen och klockan var efter två. Dessutom går det inte att komma in på planet jag bor utan att ha kort. Fortfarande yrvaken ringde jag ner till hotellreceptionen och sa att de fick skicka upp en vakt. Han anlände några minuter senare, men då fanns det ingen här.
Den byggnad jag bor i rymmer ett femstjärnigt hotell och hotellet äger i princip alla lägenheter utom de som har utsikt mot Yarra River. Det är en sådan jag hyr. På mitt plan finns bara fyra hotellrum, resten är privata och kanske var det en onykter hotellgäst som gått fel. Jag vet inte och i efterhand förvånar det mig att jag blev så rädd. Men rädd var jag.
Men jag gjorde det i natt. För medan jag yrvaken satte mig upp i sängen vid ringandet på min dörr hörde jag entrédörren öppnas och någon tände ljuset i min entré. Jag blev absolut livrädd.
Första tanken var att det var mina gamla missbrukande grannar, andra tanken var att det kunde vara mannen jag datade, men är över så det var ju dumt. Jag väntade ingen och klockan var efter två. Dessutom går det inte att komma in på planet jag bor utan att ha kort. Fortfarande yrvaken ringde jag ner till hotellreceptionen och sa att de fick skicka upp en vakt. Han anlände några minuter senare, men då fanns det ingen här.
Den byggnad jag bor i rymmer ett femstjärnigt hotell och hotellet äger i princip alla lägenheter utom de som har utsikt mot Yarra River. Det är en sådan jag hyr. På mitt plan finns bara fyra hotellrum, resten är privata och kanske var det en onykter hotellgäst som gått fel. Jag vet inte och i efterhand förvånar det mig att jag blev så rädd. Men rädd var jag.
8.09.2008
Julfest
Australierna älskar kostymfester och under min tid i Melbourne har jag varit på fler temafester än under alla mina år i Sverige. Förra helgen var det en grafisk designer som hade fest. Temat var ränder och det var guldrandig klänning som gällde.
Igårkväll skulle jag ha varit på en annan temakväll men det har varit en tuff vecka. Temat var julfest och när jag frågade henne varför sa hon ”om Jesus firar sin födelsedag med julafton kan jag göra detsamma”.
Igårkväll skulle jag ha varit på en annan temakväll men det har varit en tuff vecka. Temat var julfest och när jag frågade henne varför sa hon ”om Jesus firar sin födelsedag med julafton kan jag göra detsamma”.
8.05.2008
Always on the run
Vi håller pa att förbereda fotoutställningen på institutionen men när det blev dags att måla for en stund sedan smet jag. Not my thing. När fotografen Loretta Lux fick frågan varför hon blev fotograf och inte fortsatte som konstnär svarade hon att hon inte tyckte om kladdiga färgtuber och en rörig studio. Jag förstår henne. Dessutom har jag en av mina favoritklänningar på mig.
Det var tänkt att jag skulle träffa en man som räknas till en av Australiens främsta reklamfotografer. Han ställde in när han behövde resa iväg pa ett jobb. Istället hände något annat. Jag har fått ett jobberbjudande från en reklambyrå. I Sverige.
Det var tänkt att jag skulle träffa en man som räknas till en av Australiens främsta reklamfotografer. Han ställde in när han behövde resa iväg pa ett jobb. Istället hände något annat. Jag har fått ett jobberbjudande från en reklambyrå. I Sverige.
8.03.2008
Strange
Ibland undrar jag om jag har en tendens att dra till mig alla möjliga underliga typer. Jag gick hem sent längs Flinders Lane. Vid korsningen Queen Street fick jag stanna till vid ett rödljus och intill mig stod ett par överförfriskade män i 40-årsåldern. ”Har du något emot att vi följer efter dig”, sa en av männen. Först ignorerade jag honom och bara gick. Men han gjorde som han lovat, han följde efter mig som en skugga och jag vände mig om.
Han sa att de var på väg till en herrklubb på King Street, men tyckte det var trevligare att följa med mig. Jag skickade iväg dem i riktning mot China Town. Jag sa inget om Melbourne har en testperiod av absolut inträdesförbud efter halv två på natten. En idiotisk regel som förhoppningsvis inte kommer att gå igenom permanent. För de båda herrarna betydde det en tjugo minuters promenad för att inte komma in igen.
Eller det här. Det kom ett mejl från en fotograf som jag knappt känner, bara har träffat på ett branschevent. Han är garanterat över 50 och han frågade om han kunde få ett foto på mig. Inte för att han hade glömt hur jag såg ut, men för att han ville ha ett minne av min mörka ögon. Inte.
På Smith Street hittade jag en underkjol i 50-talsstil. När jag skulle betala för kjolen sa mannen att det var en lovely outfit. ”Du är också lovely”, fortsatte han. ”Bara ge mig kjolen” sa jag medan jag gav honom min argaste blick. Fanns egentligen ingen anledning att bli arg, eller arg var jag förstås redan.
Han sa att de var på väg till en herrklubb på King Street, men tyckte det var trevligare att följa med mig. Jag skickade iväg dem i riktning mot China Town. Jag sa inget om Melbourne har en testperiod av absolut inträdesförbud efter halv två på natten. En idiotisk regel som förhoppningsvis inte kommer att gå igenom permanent. För de båda herrarna betydde det en tjugo minuters promenad för att inte komma in igen.
Eller det här. Det kom ett mejl från en fotograf som jag knappt känner, bara har träffat på ett branschevent. Han är garanterat över 50 och han frågade om han kunde få ett foto på mig. Inte för att han hade glömt hur jag såg ut, men för att han ville ha ett minne av min mörka ögon. Inte.
På Smith Street hittade jag en underkjol i 50-talsstil. När jag skulle betala för kjolen sa mannen att det var en lovely outfit. ”Du är också lovely”, fortsatte han. ”Bara ge mig kjolen” sa jag medan jag gav honom min argaste blick. Fanns egentligen ingen anledning att bli arg, eller arg var jag förstås redan.
8.01.2008
No need to hide
I jakt på rätta accessoarer hamnade jag på Smith Street. Det är ett aningens ruffigt område och medan jag gick längs med gatan ropade förvirrade människor efter mig ett par gånger. Jag gick in i en liten butik med peruker i skylten. Jag frågade vad en av de blonda perukerna kostade.
”Inte behöver du någon peruk med ditt långa lockiga hår”, sa den medelålders damen.
”Det är till en plåtning”, sa jag.
”Jag förstår; jag har en flicka som brukar komma in och köpa tio peruker åt gången. Hon arbetar som dansare på en nattklubb”.
”Nej, inte den sortens foto”.
”Jag förstår. Du borde ha en peruk med rakt hår i en annan färg än din egen”.
Jag köpte ingen peruk.
”Inte behöver du någon peruk med ditt långa lockiga hår”, sa den medelålders damen.
”Det är till en plåtning”, sa jag.
”Jag förstår; jag har en flicka som brukar komma in och köpa tio peruker åt gången. Hon arbetar som dansare på en nattklubb”.
”Nej, inte den sortens foto”.
”Jag förstår. Du borde ha en peruk med rakt hår i en annan färg än din egen”.
Jag köpte ingen peruk.
7.31.2008
I heard it through the grapewine
Kom hem och kollade Facebook; tappade upp ett bad och klev ner i det brännande vattnet. Det blöta håret ringlade sig ner över bröstet. Senast jag såg honom höll han mig hårt mot sitt bröst. Kysste min nacke, hals, viskade ord som fick mig att känna mig trygg. Han är komiker, ståuppare, skriver för TV och hans sms fick mig alltid le. Men så kom de alltmer sällan, tills det blev tyst.
Det finns inte mycket mer att säga och det har gått en tid sedan jag insåg att han inte tänkte säga något alls. I heard it through the grapewine. Ni vet hur det kommer upp små texter om ens kontakter på ens hemsida på Facebook. I dag stod det att han är i en relation med.
Inte för att jag vill tillbaka och klart att jag redan förstått, men någonstans gör det ändå ont. Vi har känt varandra sedan förra året; vet inte varför han inte kunde säga det till mig. Eller kanske det var det han gjorde.
Det finns inte mycket mer att säga och det har gått en tid sedan jag insåg att han inte tänkte säga något alls. I heard it through the grapewine. Ni vet hur det kommer upp små texter om ens kontakter på ens hemsida på Facebook. I dag stod det att han är i en relation med.
Inte för att jag vill tillbaka och klart att jag redan förstått, men någonstans gör det ändå ont. Vi har känt varandra sedan förra året; vet inte varför han inte kunde säga det till mig. Eller kanske det var det han gjorde.
7.26.2008
7.25.2008
Torsdagsmingel
Fotoevent igårkväll och jag hade lovat att komma. Det var i samma lokal som jag var på ett reklamevent förra året i Melbourne. Den gången kände jag nästan ingen i rummet; den här gången kände jag igen de flesta. Träffade vänner från Sydney, minglade bland Melbournefotografer till fria drinkar och band som spelade.
Efterfesten var på en trendig bar längs med Yarra River. Jag gick ut på terrassen och jag kom nästan av mig när en man ställde sig intill mig. Jag skulle använda honom som modell any time. Några år äldre, bruna ögon, kort hår, skäggstubb och när han presenterade sig fick jag ännu svårare att koncentrera mig. Jag kände inte honom, men känner till hans arbete. Dokumentärfotograf, vanligtvis med lite dystra stämningsfulla bilder, ofta svartvita serier i högkontrast.
När jag pratade med dokumentärfotografen närmade sig en kvinna. Hon sa att hon var tvungen att gå fram och berätta hur vacker hon tyckte jag var. Tack sa jag och bytte ämne. Men hon fortsatte prata om min mun, min hårfärg, min kropp och jag blev allt mer obekväm, speciellt som hennes blick visade att hon var påtänd förvirrad. Jag ville mest att fotografen skulle gå in, lätta upp, men han rörde sig inte, rörde mig inte.
Dokumentärfotografernas styrka är att observera och fånga det som inte alltid är uppenbart. Han talade om viljan att få gå in i okända miljöer och gestalta dem för sig själv, för andra. Jag gör ofta tvärtom. Kreerar, skapar scener, stämningar och miljöer. Men när vi pratade tänkte vi lika om mycket. Vi pratade länge.
Efterfesten var på en trendig bar längs med Yarra River. Jag gick ut på terrassen och jag kom nästan av mig när en man ställde sig intill mig. Jag skulle använda honom som modell any time. Några år äldre, bruna ögon, kort hår, skäggstubb och när han presenterade sig fick jag ännu svårare att koncentrera mig. Jag kände inte honom, men känner till hans arbete. Dokumentärfotograf, vanligtvis med lite dystra stämningsfulla bilder, ofta svartvita serier i högkontrast.
När jag pratade med dokumentärfotografen närmade sig en kvinna. Hon sa att hon var tvungen att gå fram och berätta hur vacker hon tyckte jag var. Tack sa jag och bytte ämne. Men hon fortsatte prata om min mun, min hårfärg, min kropp och jag blev allt mer obekväm, speciellt som hennes blick visade att hon var påtänd förvirrad. Jag ville mest att fotografen skulle gå in, lätta upp, men han rörde sig inte, rörde mig inte.
Dokumentärfotografernas styrka är att observera och fånga det som inte alltid är uppenbart. Han talade om viljan att få gå in i okända miljöer och gestalta dem för sig själv, för andra. Jag gör ofta tvärtom. Kreerar, skapar scener, stämningar och miljöer. Men när vi pratade tänkte vi lika om mycket. Vi pratade länge.
7.23.2008
ABSOLUT ICE
Dagens studioarbete.
(För att vara tydlig är det alltså en fotouppgift på min utbildning och inte ett kommersiellt arbete.)
7.21.2008
Intervjua och intervjuas
Australien må vara ett stort land, men den australiska fotovärlden är mindre än man först kan tro. När jag klev in i på Lynton Crabbs studio på Chapel Street var det en ung man som öppnade. Jag kände igen honom, men kunde inte placera honom.
Jag var där för att intervjua Lynton, en etablerad fotograf framförallt inom reklam, men när han kom in var han mer intresserad av att intervjua mig. Han undrade om jag hade träffat den unge mannen och sa att han blivit utnämnd till årets unga fotograf i förra veckan. Det var där vi hade träffats, på screeneventet och prisutdelningen i Sydney.
Lyntons första fråga var om han kunde få se min folio. Jag hade den med mig och är glad att jag nyligen uppdaterat. Han bläddrade utan att säga något. När han slog ihop den frågade han om jag hade en designbakgrund. Jo. "Och du föredrar att fotografera människor, inte sant?" Jo. Vi fortsatte intervjun. Han ville veta min bakgrund, utbildning, ålder, om jag hade australisk pojkvän, om jag hade för avsikt att stanna i Australien, fotoinriktning osv.
Sedan bytte vi och han gav mig tid att intervjua. Han pratade engagerat om den sociala sidan av arbetet och möjligheten att gå in olika miljöer och fotografera. När jag gick erbjöd han mig att komma tillbaka och få kritik på kommande arbete. Guld.
Jag var där för att intervjua Lynton, en etablerad fotograf framförallt inom reklam, men när han kom in var han mer intresserad av att intervjua mig. Han undrade om jag hade träffat den unge mannen och sa att han blivit utnämnd till årets unga fotograf i förra veckan. Det var där vi hade träffats, på screeneventet och prisutdelningen i Sydney.
Lyntons första fråga var om han kunde få se min folio. Jag hade den med mig och är glad att jag nyligen uppdaterat. Han bläddrade utan att säga något. När han slog ihop den frågade han om jag hade en designbakgrund. Jo. "Och du föredrar att fotografera människor, inte sant?" Jo. Vi fortsatte intervjun. Han ville veta min bakgrund, utbildning, ålder, om jag hade australisk pojkvän, om jag hade för avsikt att stanna i Australien, fotoinriktning osv.
Sedan bytte vi och han gav mig tid att intervjua. Han pratade engagerat om den sociala sidan av arbetet och möjligheten att gå in olika miljöer och fotografera. När jag gick erbjöd han mig att komma tillbaka och få kritik på kommande arbete. Guld.
7.20.2008
La petite princesse
Det kom ett sms från Sverige. En av mina vänner har fått en liten flicka. Flera av mina barndomsvänner har barn, ett, en del två. Det är skillnad när det är en av mina närmsta vänner som fått barn.
Vi gick första dagen i skolan tillsammans; hon och jag fortsatte sedan att dela bänk i tolv år. Vi visste det mesta om varandra då och även om vi inte längre delar vardagsminnena, vet vi fortfarande det viktiga om varandra.
Barn kräver rutiner och jag har inte det i mitt liv. Kommer inte ha det på ett tag. En australisk man frågade mig på vår första date om jag ville ha barn. Nej, det gjorde han inte. Han frågade varför jag inte hade barn. Jag kunde inte avgöra om han skämtade eller inte, så jag frågade hur många barn han hade. Lika många som du, sa han och log.
Vi gick första dagen i skolan tillsammans; hon och jag fortsatte sedan att dela bänk i tolv år. Vi visste det mesta om varandra då och även om vi inte längre delar vardagsminnena, vet vi fortfarande det viktiga om varandra.
Barn kräver rutiner och jag har inte det i mitt liv. Kommer inte ha det på ett tag. En australisk man frågade mig på vår första date om jag ville ha barn. Nej, det gjorde han inte. Han frågade varför jag inte hade barn. Jag kunde inte avgöra om han skämtade eller inte, så jag frågade hur många barn han hade. Lika många som du, sa han och log.
7.18.2008
Meta
Jag har en uppgift att skriva en analys av två bilder av en fotograf och motivera vad det är i bilderna som jag tycker om, både tekniskt och emotionellt. Jag skrev ut ett par bilder av Trentan och satt på stranden i Sydney och ritade och skrev ihop texten snabbt i min visual.
Den andra delen av uppgiften är att skriva en analys av min fotografiska stil med utgångspunkt i två av mina bilder. Inte alls enkelt. Jag försökte i Sydney; jag har stirrat på skärmen ett tag nu.
Den andra delen av uppgiften är att skriva en analys av min fotografiska stil med utgångspunkt i två av mina bilder. Inte alls enkelt. Jag försökte i Sydney; jag har stirrat på skärmen ett tag nu.
7.16.2008
Vantan
Jag sitter pa en flygplats och vantar. Alltid vantan, kanns som jag suttit har forut, pa exakt samma plats, olika tidpunkter, olika lander, men kanslan forblir densamma. For ett ar sedan jag satt i Sydney pa vag till Sverige.
Jag traffade en reklamfotograf igar som erbjod mig arbete som fotograf i Sydney. En bra studio, intressanta uppdrag, men jag kommer inte lamna min utbildning. Inte an. Inte detta ar. Kanske inte alls. Det finns ett lugn i att veta att jag ar pa ratt plats just nu och att jag kan vila i det.
Jag var i Paddington pa ett branschevent igarkvall, mest fotografer, en del reklamare och jag pratade med en man fran Sydneykontoret pa samma byra som jag var pa i Stockholm. Traffade en musikproducent som ville att jag skulle ta bilder till honom. Eller det var innan han visste att jag var i Melbourne; damn sa han; jag som tankte vi skulle jobba ihop.
Nar jag stod och pratade med en reklamare som jag kande sedan tidigare kom en ung fotograf och fragade om rad for hur man tar sig in i reklamvarlden. Min reklamvan sa vilken byra jag varit pa och sedan forsvann han, over and out. Kandes narmast surrealistiskt.
Det blev den svarta glansiga klanningen med en troja over. Det var livemusik, fria drinkar men nar jag trodde att jag fick en vodka cranberry fick jag en whiskey cranberry. Det var ett whiskeyforetag som sponsrade men jag satte whiskeyn till sidan och fiskade upp ett vinglas fran en bricka istallet.
Efterfest pa en bar nagonstans i narheten och det visade sig att en annan fotograf fran Melbourne bodde pa samma hotell som jag. Vi bestamde att dela taxi, men nar jag ville tillbaka ville han festa vidare. Sa jag lamnade eleganta Paddington bakom mig och promenerade hem till hotellet pa George Street. Nu ska jag ta flyget hem till Melbourne.
Jag traffade en reklamfotograf igar som erbjod mig arbete som fotograf i Sydney. En bra studio, intressanta uppdrag, men jag kommer inte lamna min utbildning. Inte an. Inte detta ar. Kanske inte alls. Det finns ett lugn i att veta att jag ar pa ratt plats just nu och att jag kan vila i det.
Jag var i Paddington pa ett branschevent igarkvall, mest fotografer, en del reklamare och jag pratade med en man fran Sydneykontoret pa samma byra som jag var pa i Stockholm. Traffade en musikproducent som ville att jag skulle ta bilder till honom. Eller det var innan han visste att jag var i Melbourne; damn sa han; jag som tankte vi skulle jobba ihop.
Nar jag stod och pratade med en reklamare som jag kande sedan tidigare kom en ung fotograf och fragade om rad for hur man tar sig in i reklamvarlden. Min reklamvan sa vilken byra jag varit pa och sedan forsvann han, over and out. Kandes narmast surrealistiskt.
Det blev den svarta glansiga klanningen med en troja over. Det var livemusik, fria drinkar men nar jag trodde att jag fick en vodka cranberry fick jag en whiskey cranberry. Det var ett whiskeyforetag som sponsrade men jag satte whiskeyn till sidan och fiskade upp ett vinglas fran en bricka istallet.
Efterfest pa en bar nagonstans i narheten och det visade sig att en annan fotograf fran Melbourne bodde pa samma hotell som jag. Vi bestamde att dela taxi, men nar jag ville tillbaka ville han festa vidare. Sa jag lamnade eleganta Paddington bakom mig och promenerade hem till hotellet pa George Street. Nu ska jag ta flyget hem till Melbourne.
7.15.2008
Ro
Det kommer aldrig bli nagon landskapsfotograf av mig. Tidiga morgnar ar inte min kopp, speciellt inte pa semestern och jag var pa stranden lagom till lunch istallet. Tillbaka i stan och jag ar forfarande helt lugn. Jag vaxte upp vid havet men det ar nastan som jag glomt hur rogivande det ar.
Jag kan inte bestamma vilken cocktailklanning jag ska ha i kvall, den svarta axelbandslosa lite langre, den svarta med tunna band i glansigt tyg eller den svarta med lang arm. Jag onskar jag hade tagit min prickiga. Den hade varit perfekt.
Jag kan inte bestamma vilken cocktailklanning jag ska ha i kvall, den svarta axelbandslosa lite langre, den svarta med tunna band i glansigt tyg eller den svarta med lang arm. Jag onskar jag hade tagit min prickiga. Den hade varit perfekt.
7.13.2008
Converse vs Vans
Jag lamnade mina Converse i Sverige och tankte kopa nya har. Det har jag inte gjort an. Jag vill ha ankelhoga sa att kanten inte syns om jag har leggings, men jag har funderat pa om jag ska svarta, limegula eller gra. De gra var i lite mjukare material och det lutar at dem. Min garderob ar svart och da blir det jobbigt med gult, men samtidigt fint till sommaren. Svart funkar alltid. Sedan finns det saklart vans ocksa. Tricky.
Vila
Formodligen kan man ha roligare en lordagkvall i Sydney. Det fanns inget pa TV; jag hade inte min laptop med mig och jag tillbringade kvallen i sangen under massa filtar och forsokte komma pa losningar till ett antal kommande platningar. Vodka och mode.
Somnade tidigt och vaknade sent och kande mig helt utsovd. Kan inte minnas nar jag gjorde det senast, vaknade utsovd alltsa. Det narmar sig lunchdags innan jag har hunnit fa sa mycket som en te i mig.
Somnade tidigt och vaknade sent och kande mig helt utsovd. Kan inte minnas nar jag gjorde det senast, vaknade utsovd alltsa. Det narmar sig lunchdags innan jag har hunnit fa sa mycket som en te i mig.
7.12.2008
Gallery hopping
Sydney visade sig fran sin basta sida och i solsken borjade jag ga langs med Oxford Street pa vag till ACP. Dar fanns en trevlig ung man och nar jag sa att jag var fotograf gav han mig en karta och vagbeskrivningar till de basta fotoutstallningarna i stan. En del hade jag pa min lista, andra inte, och gallerierna har sysselsatt mig storre delen av dagen.
Ett par gator fran Oxford Street blev det tyst och jag gick kvarter efter kvarter med sma valmaende hus i basta Notting Hillanda. Manniskorna som passerade mig pa gatan var vackra och jag nadde galleri Kaliman. Fran omradets elegans in i ett visserligen lika elegant rum men som var fullt med maximalistisk grafitti hangande pa stora dukar. Blod, drama och pirater och jag saxade mellan kapade hander och avsagade ben som hangde i kedjor fran taket. Mycket underligt.
Det var rockfoto av Philip Morris pa Blendo, minimalistisk high key av Hicks pa Stills gallery och sedan efter lite letande hittade jag till galleri Roslyn Oxley. Jag ville se deras foton av Bill Henson och jag hade tagit kontakt med dem i forvag for att fa se dem. For ett par manader sedan polisanmaldes utstallningen och det har skrivits artikel efter artikel i tidningarna om konst och censur.
Pa galan i Brisbane var det en man som sa "foto ar det som man backar in i pa ett galleri medan man tittar pa skulpturerna. Eller det var fore Bill Henson. Nu gar man in i en tom vagg". Den korta historien ar att modellen var omyndig nar bilderna togs och att hon ar naken fran midjan och upp. Det ar en langre diskussion om vad som ar etiskt och inte men det ar viktigt att satta bilderna i sin kontext. Hursomhelst ville jag garna se dem och det fick jag. Om man bortser fran modellens alder ar de tekniskt valgjorda och starka, narmast vackra.
Det blir mer modernt i morgon tankte jag. Nu ar jag mest trott och hungrig och ska leta upp nagon restaurang i narheten av mitt hotell.
Ett par gator fran Oxford Street blev det tyst och jag gick kvarter efter kvarter med sma valmaende hus i basta Notting Hillanda. Manniskorna som passerade mig pa gatan var vackra och jag nadde galleri Kaliman. Fran omradets elegans in i ett visserligen lika elegant rum men som var fullt med maximalistisk grafitti hangande pa stora dukar. Blod, drama och pirater och jag saxade mellan kapade hander och avsagade ben som hangde i kedjor fran taket. Mycket underligt.
Det var rockfoto av Philip Morris pa Blendo, minimalistisk high key av Hicks pa Stills gallery och sedan efter lite letande hittade jag till galleri Roslyn Oxley. Jag ville se deras foton av Bill Henson och jag hade tagit kontakt med dem i forvag for att fa se dem. For ett par manader sedan polisanmaldes utstallningen och det har skrivits artikel efter artikel i tidningarna om konst och censur.
Pa galan i Brisbane var det en man som sa "foto ar det som man backar in i pa ett galleri medan man tittar pa skulpturerna. Eller det var fore Bill Henson. Nu gar man in i en tom vagg". Den korta historien ar att modellen var omyndig nar bilderna togs och att hon ar naken fran midjan och upp. Det ar en langre diskussion om vad som ar etiskt och inte men det ar viktigt att satta bilderna i sin kontext. Hursomhelst ville jag garna se dem och det fick jag. Om man bortser fran modellens alder ar de tekniskt valgjorda och starka, narmast vackra.
Det blir mer modernt i morgon tankte jag. Nu ar jag mest trott och hungrig och ska leta upp nagon restaurang i narheten av mitt hotell.
7.11.2008
Sydney
Senast jag var i Sydney var jag fantastiskt jetlagad och dessutom förkyld och febrig. Vi såg saker som skulle ses och gick på opera på Operahuset. Sydney är vackert, men det regnade oavbrutet och jag var trött.
Förra året datade jag en kille född och uppvuxen i Sydney och han pratade ofta engagerat om sin hemstad. Jag var förmodligen inte lika entusiastisk när han mumlande i mitt öra att han skulle visa mig Sydneys alla hemligheter. Det gjorde han inte och Sydney återstår att upptäckas på egen hand. Jag åker tidigt i morgon.
Förra året datade jag en kille född och uppvuxen i Sydney och han pratade ofta engagerat om sin hemstad. Jag var förmodligen inte lika entusiastisk när han mumlande i mitt öra att han skulle visa mig Sydneys alla hemligheter. Det gjorde han inte och Sydney återstår att upptäckas på egen hand. Jag åker tidigt i morgon.
Lycka till
Medan jag väntade på en kursare läste jag på anslagstavlan.
Wanted two male students, Indian Gujarati, vegetarian, clean and non-smokers for shared accommodation.
Wanted two male students, Indian Gujarati, vegetarian, clean and non-smokers for shared accommodation.
7.10.2008
Nordisk kyla
Det var minus tio grader i dag. Inte utomhus, där var det runt tio grader plus, men inomhus var det minus tio grader. På Melbournes Ice Bar.
Det är något av ett projekt att komma in i baren, inte på grund av antalet gäster utan på grund av säkerhetskraven. Ett indiskt par stod framför mig i kön och de blev utfrågade om de var vana vid kyla. Det var de inte. Efter att de betalat fick de först täckjackor, moon boots, mössor och sedan drog de luvorna på termojackorna över mössorna. Slutligen tog de på sig enorma termovantar som skulle fästas med band runt handlederna. Instruktören fick hjälpa dem att fästa vantarna och jag funderade på hur de skulle lyckas få i sig något av drinken som ingick.
Jag tittade fascinerat när de fick varsin larmbricka runt halsen. ”Om 25 minuter börjar den pipa”, sa hon. Då var det dags att dricka upp för fem minuter senare var barbesöket över. Den begränsade tiden hade med kölden att göra och det gick utmärkt att gå ut och värma sig i omgångar under de maximala 30 minuterna.
När de var påklädda var det min tur. Jag är svensk; jag är van vid kylan så kan jag slippa termojacka, moonboots, mössa och vantar, thank you very much. Det indiska paret tittade förundrat på mig som om de mött en livs levande viking från norr. ”Det är alltid så kallt i norr, inte sant?” sa kvinnan. Jag kunde inte förstöra det gnistrande i hennes ögon, så jag sa ja. ”Stämmer det att solen aldrig går upp?” frågade hennes man. Absolut, sa jag.
Instruktören tryckte på knappen och den tjocka dörren öppnades och vi blev stående i den lilla hallen. Tänk er ljudet i kön på Lisebergs värsta åkattraktioner, de nervösa upprymda skratten. Så lät det indiska paret. När den första dörren stängts öppnades dörren till baren och vi kunde gå in.
Ett par minuter senare hade de fått nog av kölden i isbaren. De nickade nästan vördnadsfullt mot mig innan de återvände tillbaka ut i den australiska värmen.
Det är något av ett projekt att komma in i baren, inte på grund av antalet gäster utan på grund av säkerhetskraven. Ett indiskt par stod framför mig i kön och de blev utfrågade om de var vana vid kyla. Det var de inte. Efter att de betalat fick de först täckjackor, moon boots, mössor och sedan drog de luvorna på termojackorna över mössorna. Slutligen tog de på sig enorma termovantar som skulle fästas med band runt handlederna. Instruktören fick hjälpa dem att fästa vantarna och jag funderade på hur de skulle lyckas få i sig något av drinken som ingick.
Jag tittade fascinerat när de fick varsin larmbricka runt halsen. ”Om 25 minuter börjar den pipa”, sa hon. Då var det dags att dricka upp för fem minuter senare var barbesöket över. Den begränsade tiden hade med kölden att göra och det gick utmärkt att gå ut och värma sig i omgångar under de maximala 30 minuterna.
När de var påklädda var det min tur. Jag är svensk; jag är van vid kylan så kan jag slippa termojacka, moonboots, mössa och vantar, thank you very much. Det indiska paret tittade förundrat på mig som om de mött en livs levande viking från norr. ”Det är alltid så kallt i norr, inte sant?” sa kvinnan. Jag kunde inte förstöra det gnistrande i hennes ögon, så jag sa ja. ”Stämmer det att solen aldrig går upp?” frågade hennes man. Absolut, sa jag.
Instruktören tryckte på knappen och den tjocka dörren öppnades och vi blev stående i den lilla hallen. Tänk er ljudet i kön på Lisebergs värsta åkattraktioner, de nervösa upprymda skratten. Så lät det indiska paret. När den första dörren stängts öppnades dörren till baren och vi kunde gå in.
Ett par minuter senare hade de fått nog av kölden i isbaren. De nickade nästan vördnadsfullt mot mig innan de återvände tillbaka ut i den australiska värmen.
7.08.2008
Trent Parke
Trent Parke är en av de fotografer jag tycker mest om. Född på 70-talet i Australien och dessutom Australiens enda Magnumfotograf. Han är känd för sina starka kontrastrika scener från Sydney, de dokumentära bilderna från hans bilresa runt Australien och hans undervattensbilder.
Det är ofta bilder på ensamma människor, en man ensam i havet långt under ytan, människan mot naturen, människan i naturen. Eller den ensamma pojken i väntan på att korsa gatan; en bild som döljer mer än den berättar. Det finns en gnagande mystik i hans bilder som tilltalar mig.
Det är ofta bilder på ensamma människor, en man ensam i havet långt under ytan, människan mot naturen, människan i naturen. Eller den ensamma pojken i väntan på att korsa gatan; en bild som döljer mer än den berättar. Det finns en gnagande mystik i hans bilder som tilltalar mig.
7.07.2008
7.06.2008
Samanthavarning
Sista helgen av ledighet och sista utgången innan det är tillbaka till vardagen. Kvällen började på topp på Double Happiness. En lite bar, kanske runt 25m2, trångt, alltid fullsatt, alltid roligt och kalasbra cocktails. Det blev en Mr Foo, som innehåller chilivodka, lime, ingefära, mynta och koriander. Mr Foo fick det plattade håret att locka sig av hetta.
Från den varma öppna brasan på Dubbla Lyckan och vidare in på nattklubben LOOP. Elektronisk musik och flera DJ:s, storbildsskärmar över väggarna. Efter ett tag lyckades vi få plats vid några höga barstolar och det blev en ny runda. Jag skulle sträcka mig efter min handväska samtidigt som jag vände mig om för att höra vad Sandra sa. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till, men med ryggen mot det höga barbordet stötte jag till min vodka cranberry som landade snyggt i mitt knä. Hela orörda drinken. Jag hade på mig en viskosklänning och att säga att det blev plaskblött rakt in på kroppen var en lätt underdrift. Det droppade vodka om mig.
In på tjejtoaletten och konstaterade att handtorken var trasig. Jag gick tillbaka ut till mina vänner som vid det laget dubbelvikt skrattade. Ash var räddare i nöden. Häng med in på herrtoan sa han. Han först, jag efter och lyfte upp kjolen lite fint under handtorken och försökte få klänningen att åtminstone sluta droppa. In kom först en kille som försvann in i ett bås; de som följde var inte lika pryda och tog pissoaren bakom mig. Någonstans där bestämde jag mig att den halvblöta klänningen var torr nog. Och att det var läge att dra sig hemåt i strumpbyxor och klänning efter en blöt natt.
Från den varma öppna brasan på Dubbla Lyckan och vidare in på nattklubben LOOP. Elektronisk musik och flera DJ:s, storbildsskärmar över väggarna. Efter ett tag lyckades vi få plats vid några höga barstolar och det blev en ny runda. Jag skulle sträcka mig efter min handväska samtidigt som jag vände mig om för att höra vad Sandra sa. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till, men med ryggen mot det höga barbordet stötte jag till min vodka cranberry som landade snyggt i mitt knä. Hela orörda drinken. Jag hade på mig en viskosklänning och att säga att det blev plaskblött rakt in på kroppen var en lätt underdrift. Det droppade vodka om mig.
In på tjejtoaletten och konstaterade att handtorken var trasig. Jag gick tillbaka ut till mina vänner som vid det laget dubbelvikt skrattade. Ash var räddare i nöden. Häng med in på herrtoan sa han. Han först, jag efter och lyfte upp kjolen lite fint under handtorken och försökte få klänningen att åtminstone sluta droppa. In kom först en kille som försvann in i ett bås; de som följde var inte lika pryda och tog pissoaren bakom mig. Någonstans där bestämde jag mig att den halvblöta klänningen var torr nog. Och att det var läge att dra sig hemåt i strumpbyxor och klänning efter en blöt natt.
7.05.2008
Varför?
One Man. Four ex-girlfriends. Four hotel rooms.
Some Girls is a cross-country odyssey to make amends for past sins... or is it?
Dramat var enkelt på ytan. En man som väljer att möta fyra av sina tidigare flickvänner på fyra olika hotellrum innan han ska gifta sig. Om ni har för avsikt att se Some Girl(s) av Neil LaBute får ni sluta läsa här, eller är det som att se de klassiska operorna, baletten eller dramerna. Handlingen är välbekant, ändå är upplevelsen olik.
Jag kan inte släppa föreställningen och måste skriva om den. La Bute är som en manlig Sofie Calle som skriver om kärlek och smärta men ur en mans perspektiv och det är inget vackert porträtt av en man han gör. Det kunde lika gärna ha varit en kvinna.
Ett första hotellrum. En gift kvinna med flera barn. En man som vill göra upp med det förflutna, veta att ingen ilska finns kvar, ingen sorg över att ”vi gjorde slut”. Hon svarar att ”vi var ett par, vi gjorde saker tillsammans, vi älskade, men slutet var ditt. Det var du som gjorde slut".
Hon vill veta att hon var speciell där och då; istället förklarar att det fanns en annan direkt efter henne. Hon lämnar rummet, men kommer tillbaka ett par minuter senare. ”Vem var hon? Ge mig sidan i skolkatalogen? Ge mig hennes namn?”. När hon får det går hon.
Ett andra hotellrum. En ung femme fatale. Han talar i metaforer och hon kan inte följa. "Det var alltid vårt problem", säger han. "Jag var där fysiskt, men jag gav dig aldrig av mitt inre". Hon skrattar bort det, men frågan blir hängande i luften.
"Det gör ont att vara någon annans andrahandsval", säger hon plötsligt. "Trodde du inte att jag visste? Trodde du inte att jag såg? Kände?" Hon tänder en cigarett och blåser ut den sakta i hans öppna mun.
Ett tredje rum. En äldre strikt kvinna. De hade en affär medan hon var gift; han lämnade staden när deras affär blev upptäckt. Hon konfronterar honom tills han duckar, följer hennes lillfinger.
-Tack för att du kom, säger han.
-Tro inte att jag kom för din skull. Jag är här för min skull.
-Jag är ledsen att jag lämnade dig när du var förälskad i mig, fortsätter han.
-Jag var inte förälskad i dig. Jag var förälskad i drömmen om oss, i drömmen om vår framtid.
Ett fjärde hotellrum. Ett möte med kvinnan han älskat mer än någon av de andra. Rasande vacker och efter några minuter kapitulerar han. Deklarerar sin kärlek och ber om ursäkt att den kom några år senare än han avsett.
Varför nu?, frågar hon. Och han svarar att han var ung, att han var rädd, att såg att hon var framtiden och flydde. Som han fortsatt att fly. Ber att få komma tillbaka, säger att hon är den enda, att det är henne han älskar. Varför?, upprepar hon. Han fortsätter att be. Hon säger att hon måste gå. Hon går.
En ensam man på ett hotellrum i tårar när telefonen ringer. Det är hans blivande fru. Han säger att han älskar henne, att han är på väg hem och att han älskar henne mest av allt. Alltid.
Det var nära cliffhangerstämning i lokalen. Något i varje historia som etsar sig fast, känns igen, repeteras i samma rytm som dramats cirkulära berättande. Så varför?
Some Girls is a cross-country odyssey to make amends for past sins... or is it?
Dramat var enkelt på ytan. En man som väljer att möta fyra av sina tidigare flickvänner på fyra olika hotellrum innan han ska gifta sig. Om ni har för avsikt att se Some Girl(s) av Neil LaBute får ni sluta läsa här, eller är det som att se de klassiska operorna, baletten eller dramerna. Handlingen är välbekant, ändå är upplevelsen olik.
Jag kan inte släppa föreställningen och måste skriva om den. La Bute är som en manlig Sofie Calle som skriver om kärlek och smärta men ur en mans perspektiv och det är inget vackert porträtt av en man han gör. Det kunde lika gärna ha varit en kvinna.
Ett första hotellrum. En gift kvinna med flera barn. En man som vill göra upp med det förflutna, veta att ingen ilska finns kvar, ingen sorg över att ”vi gjorde slut”. Hon svarar att ”vi var ett par, vi gjorde saker tillsammans, vi älskade, men slutet var ditt. Det var du som gjorde slut".
Hon vill veta att hon var speciell där och då; istället förklarar att det fanns en annan direkt efter henne. Hon lämnar rummet, men kommer tillbaka ett par minuter senare. ”Vem var hon? Ge mig sidan i skolkatalogen? Ge mig hennes namn?”. När hon får det går hon.
Ett andra hotellrum. En ung femme fatale. Han talar i metaforer och hon kan inte följa. "Det var alltid vårt problem", säger han. "Jag var där fysiskt, men jag gav dig aldrig av mitt inre". Hon skrattar bort det, men frågan blir hängande i luften.
"Det gör ont att vara någon annans andrahandsval", säger hon plötsligt. "Trodde du inte att jag visste? Trodde du inte att jag såg? Kände?" Hon tänder en cigarett och blåser ut den sakta i hans öppna mun.
Ett tredje rum. En äldre strikt kvinna. De hade en affär medan hon var gift; han lämnade staden när deras affär blev upptäckt. Hon konfronterar honom tills han duckar, följer hennes lillfinger.
-Tack för att du kom, säger han.
-Tro inte att jag kom för din skull. Jag är här för min skull.
-Jag är ledsen att jag lämnade dig när du var förälskad i mig, fortsätter han.
-Jag var inte förälskad i dig. Jag var förälskad i drömmen om oss, i drömmen om vår framtid.
Ett fjärde hotellrum. Ett möte med kvinnan han älskat mer än någon av de andra. Rasande vacker och efter några minuter kapitulerar han. Deklarerar sin kärlek och ber om ursäkt att den kom några år senare än han avsett.
Varför nu?, frågar hon. Och han svarar att han var ung, att han var rädd, att såg att hon var framtiden och flydde. Som han fortsatt att fly. Ber att få komma tillbaka, säger att hon är den enda, att det är henne han älskar. Varför?, upprepar hon. Han fortsätter att be. Hon säger att hon måste gå. Hon går.
En ensam man på ett hotellrum i tårar när telefonen ringer. Det är hans blivande fru. Han säger att han älskar henne, att han är på väg hem och att han älskar henne mest av allt. Alltid.
Det var nära cliffhangerstämning i lokalen. Något i varje historia som etsar sig fast, känns igen, repeteras i samma rytm som dramats cirkulära berättande. Så varför?
7.04.2008
Följ ljusen
Följde ljusen som växlade i neongult, turkost, limegrönt och chockrosa. Följde musiken och passerade den ringlande kön utanför klubben. Lyfte fram fotografbrickan som hängde runt halsen, visade för vakten och dörrar öppnades. En bar lika lysande i neonfärger, passerade ett privat cocktailparty i ett rum, gick upp en trappa, följde ljusen längs med golvet och kom in i en blinkande bandlokal. Hängde in skinnjackan och pratade med arrangören och med banden. Tog fram kameran, blixten redo för en lång natts plåtande.
Fotograf Suzy plåtade vidvinkel; jag närbilder. Mycket bilder och i dag har jag blåmärken på knäna och öm efter att ha fotograferat i alla möjliga konstiga vinklar. Fria drinkar i baren. Han har alltid det när han gör sina gig, vilket är bra för min del, men han dricker inte innan han ska upp på scen. Igår var det tvärtom och jag dricker inte innan jag har tagit mina bilder. Därefter är det en annan sak och ni förstår hur det slutade. En grupp vänner, ett par barer senare och sedan hem innan solen gick upp över Melbournes hustak. I dag återstår 6GB foton att redigera. R&R.
Fotograf Suzy plåtade vidvinkel; jag närbilder. Mycket bilder och i dag har jag blåmärken på knäna och öm efter att ha fotograferat i alla möjliga konstiga vinklar. Fria drinkar i baren. Han har alltid det när han gör sina gig, vilket är bra för min del, men han dricker inte innan han ska upp på scen. Igår var det tvärtom och jag dricker inte innan jag har tagit mina bilder. Därefter är det en annan sak och ni förstår hur det slutade. En grupp vänner, ett par barer senare och sedan hem innan solen gick upp över Melbournes hustak. I dag återstår 6GB foton att redigera. R&R.
7.01.2008
Kan du se mig?
Sista veckan på mitt vinterlov och jag har vänt på dygnet en aning och chattar med svenska vänner om natten och går upp sent om morgnarna. Klockan var runt elva och jag var precis på väg in duschen när mobilen ringde. ”Kan du se mig”, sa han. ”Kolla ner på bron, till vänster om bussen; jag står utanför ditt hus”. Jag svepte ett lakan om mig och smög försiktigt fram mot mina stora panoramafönster från golv till tak. Mycket riktigt, där stod han nere och vinkade. Jag hoppas verkligen att han inte såg mig. ”Kan jag komma upp” frågade han. Ge mig femton minuter, svarade jag.
Bäddade i expressfart, stängde garderobsdörrarna om mitt lilla pentry där disken från morgonen var, plockade undan saker och staplade in i garderoben. Sedan kastade jag mig in i duschen, ut ur duschen på med klänning och smink. Femton minuter senare dök han upp. Väckte jag dig, sa han. Inte alls, sa jag och det gjorde han inte, men det blev aningens snabbare ombyte än vanligt.
Det var min mentor som kom och jag hade inte räknat med att träffa honom förrän på torsdag. Jag ska hämta upp mina nya folioutskrifter på tryckeriet i eftermiddag och jag hade velat visa det färdiga resultatet. Nu fick han se min onlinefolio i stället och han log lite. I sidhuvudet på ACMP ligger en av hans bilder.
Förra veckan gav han mig ett projekt att fotografera och jag har arbetat med det under veckan, men ska jag vara ärlig tycker jag inte att jag riktigt har hittat de där bilderna som glöder. Jag hade planerat att fortsätta fotografera fram tills på torsdag. Nu dök han upp och det var bara att redovisa det som låg i datorn och de var inte presentationsklara. På ett sätt var det bra att prestigelöst visa det som var och han gallrade snabbt och kom med förslag på förbättringar. Det är bra. ”Vi ska nog göra en fotograf av dig”, sa han innan han försvann lika snabbt som han kom på väg till nästa möte.
Bäddade i expressfart, stängde garderobsdörrarna om mitt lilla pentry där disken från morgonen var, plockade undan saker och staplade in i garderoben. Sedan kastade jag mig in i duschen, ut ur duschen på med klänning och smink. Femton minuter senare dök han upp. Väckte jag dig, sa han. Inte alls, sa jag och det gjorde han inte, men det blev aningens snabbare ombyte än vanligt.
Det var min mentor som kom och jag hade inte räknat med att träffa honom förrän på torsdag. Jag ska hämta upp mina nya folioutskrifter på tryckeriet i eftermiddag och jag hade velat visa det färdiga resultatet. Nu fick han se min onlinefolio i stället och han log lite. I sidhuvudet på ACMP ligger en av hans bilder.
Förra veckan gav han mig ett projekt att fotografera och jag har arbetat med det under veckan, men ska jag vara ärlig tycker jag inte att jag riktigt har hittat de där bilderna som glöder. Jag hade planerat att fortsätta fotografera fram tills på torsdag. Nu dök han upp och det var bara att redovisa det som låg i datorn och de var inte presentationsklara. På ett sätt var det bra att prestigelöst visa det som var och han gallrade snabbt och kom med förslag på förbättringar. Det är bra. ”Vi ska nog göra en fotograf av dig”, sa han innan han försvann lika snabbt som han kom på väg till nästa möte.
6.30.2008
Genevieve
”Vad sa du Genevieve?” Min mentor höll på att sätta kaffet i halsen när jag nämnde att jag inte har mitt namn utskrivet på mina bilder på Flickr. Jag förstår hans reaktion eftersom det är något jag har tänkt på allt oftare den senaste tiden.
Förklaringen till att jag inte har skrivit ut namnet på bilderna tidigare beror på mina foton blivit en del av bloggen som jag valde att börja skriva anonymt för lite drygt ett år sedan. Varför vet jag knappt längre och någonstans har jag alltid skrivit bloggen med vetskap om att jag en dag skulle välja att sätta mitt riktiga namn på oskrivna linjer. Då trodde jag att det skulle ha med orden och skrivandet att göra. I dag vet jag att det handlar om bilderna.
Jag heter alltså inte Anne. Jag heter inte Genevieve heller. Det är bara min mentor som har bestämt sig för att kalla mig det och det är nästan lite charmigt. Kvar återstår att skriva ut mitt namn och plötsligt känns det högtravande, trots att det bara är mitt namn.
Bästa läsare,
Vi har nått en tidpunkt när det har blivit dags för mig att kliva ut ur garderoben. Och det enda namn jag kan ge er är mitt rätta. Annevi Petersson.
Så, kan vi återgå till det vanliga tonläget nu?
I dag har jag laddat upp min folio på ACMP, Australian Commercial and Media Photographers. Om ni vill kan ni se folion som slideshow här.
Förklaringen till att jag inte har skrivit ut namnet på bilderna tidigare beror på mina foton blivit en del av bloggen som jag valde att börja skriva anonymt för lite drygt ett år sedan. Varför vet jag knappt längre och någonstans har jag alltid skrivit bloggen med vetskap om att jag en dag skulle välja att sätta mitt riktiga namn på oskrivna linjer. Då trodde jag att det skulle ha med orden och skrivandet att göra. I dag vet jag att det handlar om bilderna.
Jag heter alltså inte Anne. Jag heter inte Genevieve heller. Det är bara min mentor som har bestämt sig för att kalla mig det och det är nästan lite charmigt. Kvar återstår att skriva ut mitt namn och plötsligt känns det högtravande, trots att det bara är mitt namn.
Bästa läsare,
Vi har nått en tidpunkt när det har blivit dags för mig att kliva ut ur garderoben. Och det enda namn jag kan ge er är mitt rätta. Annevi Petersson.
Så, kan vi återgå till det vanliga tonläget nu?
I dag har jag laddat upp min folio på ACMP, Australian Commercial and Media Photographers. Om ni vill kan ni se folion som slideshow här.
6.24.2008
I dag
Lätta steg på svarta klackar, samma klänning som igår, samma röda läppar med ett leende som dröjde sig kvar bakom mörka solglasögon. Började längs med Collins Street glasade avenyer, Gucci, YSL, Armani, Gaultier, där jag letade färger, mönster, snitt och stämningar. Blev förälskad i en ilsket röd ballerinaklänning och en groovy luvjacka. Om jag hade 10 000 över skulle de gå till undervattensfotoutrustning.
Från eleganta Collins och ett kvarter ner till Flinders Lane urbana unga mode med flera av mina favoritbutiker. I samma gata ligger några av Melbournes dyraste kommersiella gallerier blandat med småskumma undergroundlokaler. Maria Fernanda Cardoso ställde ut hundratals plaströr som spretade över väggen. Mycket märkligt och mycket fascinerande om man har några hundra tusen över. De skulle utgöra en fantastisk backdrop.
Gick och satte mig på ett café med skoskav och ändå med lätthet i benen, i tanken.
I dag är dagen när det börjar. För dramatiskt.
I dag är dagen när någonting nytt har blivit officiellt. Också dramatiskt. Såhär då.
I dag har jag fått en mentor i en prisbelönt fotograf.
Det började inte i dag. Vi möttes på ett cocktailparty och han fick mitt kort. Jag träffade honom på en branschtillställning ett par dagar efter och då bad han att få mitt kort ännu en gång.
Han ringde dagen efter och när vi sågs gav han kritik på mina bilder och han var rak. ”När jag var ung fotograf ville jag mycket och var mer fokuserad än de flesta, men det fanns ingen som ville hjälpa mig. Därför tänker jag hjälpa dig. Du har något som många saknar. Stil. Du och dina bilder.”
Bara så. Jag kunde inte ha önskat mig mer och jag slappnar av när det finns någon jag kan be om hjälp. Det finns mycket som är nytt för mig och där jag har tankar och teori bryter han ner till konkret arbete och lösningar. Han känner till branschen efter att ha arbetat som fotograf de senaste 20 åren runt om i världen och samlat på sig ett stort antal priser.
I dag gav han mig en folio i svart skinn och spegelblanka plastfickor med hans bilder. ”Bara att plocka ur mina och fylla på med dina”. Jag har en vag aning om att de där fotona att rycka ur har ett visst värde.
Från eleganta Collins och ett kvarter ner till Flinders Lane urbana unga mode med flera av mina favoritbutiker. I samma gata ligger några av Melbournes dyraste kommersiella gallerier blandat med småskumma undergroundlokaler. Maria Fernanda Cardoso ställde ut hundratals plaströr som spretade över väggen. Mycket märkligt och mycket fascinerande om man har några hundra tusen över. De skulle utgöra en fantastisk backdrop.
Gick och satte mig på ett café med skoskav och ändå med lätthet i benen, i tanken.
I dag är dagen när det börjar. För dramatiskt.
I dag är dagen när någonting nytt har blivit officiellt. Också dramatiskt. Såhär då.
I dag har jag fått en mentor i en prisbelönt fotograf.
Det började inte i dag. Vi möttes på ett cocktailparty och han fick mitt kort. Jag träffade honom på en branschtillställning ett par dagar efter och då bad han att få mitt kort ännu en gång.
Han ringde dagen efter och när vi sågs gav han kritik på mina bilder och han var rak. ”När jag var ung fotograf ville jag mycket och var mer fokuserad än de flesta, men det fanns ingen som ville hjälpa mig. Därför tänker jag hjälpa dig. Du har något som många saknar. Stil. Du och dina bilder.”
Bara så. Jag kunde inte ha önskat mig mer och jag slappnar av när det finns någon jag kan be om hjälp. Det finns mycket som är nytt för mig och där jag har tankar och teori bryter han ner till konkret arbete och lösningar. Han känner till branschen efter att ha arbetat som fotograf de senaste 20 åren runt om i världen och samlat på sig ett stort antal priser.
I dag gav han mig en folio i svart skinn och spegelblanka plastfickor med hans bilder. ”Bara att plocka ur mina och fylla på med dina”. Jag har en vag aning om att de där fotona att rycka ur har ett visst värde.
6.23.2008
Törnrosa
Jaha. Nehe. Jag gick upp relativt tidigt, tvättade håret, plattade det, sminkade noggrant och långsammare än jag brukar. Stod framför garderoben, inte för uppklädd, inte för nedklädd. Det slutade som det brukar, en svart klänning med svarta stövlar till. Rött läppstift och röd handväska.
Det var dags för en plåtning, men till skillnad från att vara bakom kameran hade fotografen bett mig vara framför. Den här gången var det inte en av mina kursare utan en modefotograf för de tyngre tidningarna. För en tid sedan satt vi och pratade foto när han kastade ur sig i en bisats att han ville plåta mig. Ja ja sa jag och fortsatte samtalet utan att lägga någon vikt vid orden. Nej nej, låt mig, sa han.
Han ringde för en stund sedan och ställde in och bad att få skjuta på det. Ärligt talat känns det precis lika lockande som igår att bara få sova. I svart klänning, vintervit hy och röda läppar. Väck mig om hundra år.
Det var dags för en plåtning, men till skillnad från att vara bakom kameran hade fotografen bett mig vara framför. Den här gången var det inte en av mina kursare utan en modefotograf för de tyngre tidningarna. För en tid sedan satt vi och pratade foto när han kastade ur sig i en bisats att han ville plåta mig. Ja ja sa jag och fortsatte samtalet utan att lägga någon vikt vid orden. Nej nej, låt mig, sa han.
Han ringde för en stund sedan och ställde in och bad att få skjuta på det. Ärligt talat känns det precis lika lockande som igår att bara få sova. I svart klänning, vintervit hy och röda läppar. Väck mig om hundra år.
6.22.2008
Apans år
Guldlejonet rundas av nere i Cannes och årets filmlejon gick till videon nedan. Skön.
Från byrån jag var på var en annan apa nominerad i film. Scary monkey.
Det har varit ett exceptionellt bra år för svensk reklam i Cannes och lejonen har regnat. Farfar lät ett stenblock falla över en av sina. Under veckan har det kommit inbjudningar till svenskbaren, finländskt saunaparty och reklamandet kryper nära samtidigt som det känns avlägset.
Det är inte mer än fyra månader sedan jag flyttade från Stockholm. Det har varit intensivt sedan jag kom tillbaka till Melbourne och det är först de senaste två veckorna när det har lugnat ner sig som jag har landat. I ett kaos av tankar och idéer.
Omöjligt att inte tänka tanken om jag hade stannat kvar på byrån jag var på, eller om jag valt att stanna i Stockholm och fortsatt med reklamen. Det finns såklart byråer här också, men det är meningslöst att försöka kombinera med min utbildning. Det finns ingen som arbetar deltid i reklambranschen.
Det handlar inte om att jag inte trivs med min utbildning och valet att sätta foto främst. Det är det här jag vill och på fyra månader har jag lärt mig mer än jag hade kunnat drömma om och det är lugnande att känna att det hela tiden rör på sig. Men när jag nu har semester och stannar upp och vilar för första gången sedan jag kom hit, kommer tankarna på de val som finns. Och jag kan inte låta bli att grubbla. Det är sådan jag är.
Från byrån jag var på var en annan apa nominerad i film. Scary monkey.
Det har varit ett exceptionellt bra år för svensk reklam i Cannes och lejonen har regnat. Farfar lät ett stenblock falla över en av sina. Under veckan har det kommit inbjudningar till svenskbaren, finländskt saunaparty och reklamandet kryper nära samtidigt som det känns avlägset.
Det är inte mer än fyra månader sedan jag flyttade från Stockholm. Det har varit intensivt sedan jag kom tillbaka till Melbourne och det är först de senaste två veckorna när det har lugnat ner sig som jag har landat. I ett kaos av tankar och idéer.
Omöjligt att inte tänka tanken om jag hade stannat kvar på byrån jag var på, eller om jag valt att stanna i Stockholm och fortsatt med reklamen. Det finns såklart byråer här också, men det är meningslöst att försöka kombinera med min utbildning. Det finns ingen som arbetar deltid i reklambranschen.
Det handlar inte om att jag inte trivs med min utbildning och valet att sätta foto främst. Det är det här jag vill och på fyra månader har jag lärt mig mer än jag hade kunnat drömma om och det är lugnande att känna att det hela tiden rör på sig. Men när jag nu har semester och stannar upp och vilar för första gången sedan jag kom hit, kommer tankarna på de val som finns. Och jag kan inte låta bli att grubbla. Det är sådan jag är.
6.21.2008
6.18.2008
Sleepy
Jag gick och lade mig någon gång efter elva. Jag vaknade tolv timmar senare. Helt galet och absurt att nära ha försovit sig; på väg till en kanelbullefika med Petter nere i Toorak. Snarast frukost.
6.15.2008
The da-ba-da-ba-dance
Det bor runt 3000 svenskar i Melbourne och visst hör man svenska och de skandinaviska språken varje vecka, framförallt i min mataffär som ligger nära ett av de största backpackerställena. Men att vara omringad av svenska och svenskar var ovanligt.
Min första tanke var att jag inte var nära jämnlång utan faktiskt betydligt kortare än männen. Som jag är van från Sverige, men inte härifrån i klackar. Intill mig stod en blond ung tjej. Det visade sig att vi gått på samma gymnasieskola. Hon var dock ett antal år yngre och ett antal drinkar för mycket. När hon lade huvudet mot min skinnjacka som hängde på räcket var det med en anings egoism som jag frågade om hon var okej. Paxa min plats, sa hon och försvann bort till toaletten. Senare lutade sig en annan svensk tjej mot min rygg innan hon också försvann i riktning mot toaletterna. Hon kom inte tillbaka.
Det var mer svenskar än spanjorer och intill mig hade jag en mycket pratsam spanjor. Han pratade på om sin svenska kusin Olof från Göteborg. När jag gick bort till baren och väntade på bartendern ställde sig en irländare intill mig.
Vill du se min da-ba-da-ba-dance?, sa han.
Vad?
The da-ba-da-ba-dance.
Nej.
Jo, du ska få se the da-ba-da-ba-dance.
Han tog sats och plötsligt studsade han upp och ner medan han sjöng med brinnande entusiasm.
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
Han tystande och tittade på mig med ett belåtet leende. The da-ba-da-ba-dance.
Yeah. Wow. Jag tog min drink och återvände till pratsamma spanjorer och dansande svenskar. Vi såg matchen med eurodiscon dunkande ur högtalaren. Upp till supportrarna att fylla på ljudet. Kanske var det var irländaren gjorde.
Min första tanke var att jag inte var nära jämnlång utan faktiskt betydligt kortare än männen. Som jag är van från Sverige, men inte härifrån i klackar. Intill mig stod en blond ung tjej. Det visade sig att vi gått på samma gymnasieskola. Hon var dock ett antal år yngre och ett antal drinkar för mycket. När hon lade huvudet mot min skinnjacka som hängde på räcket var det med en anings egoism som jag frågade om hon var okej. Paxa min plats, sa hon och försvann bort till toaletten. Senare lutade sig en annan svensk tjej mot min rygg innan hon också försvann i riktning mot toaletterna. Hon kom inte tillbaka.
Det var mer svenskar än spanjorer och intill mig hade jag en mycket pratsam spanjor. Han pratade på om sin svenska kusin Olof från Göteborg. När jag gick bort till baren och väntade på bartendern ställde sig en irländare intill mig.
Vill du se min da-ba-da-ba-dance?, sa han.
Vad?
The da-ba-da-ba-dance.
Nej.
Jo, du ska få se the da-ba-da-ba-dance.
Han tog sats och plötsligt studsade han upp och ner medan han sjöng med brinnande entusiasm.
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
Han tystande och tittade på mig med ett belåtet leende. The da-ba-da-ba-dance.
Yeah. Wow. Jag tog min drink och återvände till pratsamma spanjorer och dansande svenskar. Vi såg matchen med eurodiscon dunkande ur högtalaren. Upp till supportrarna att fylla på ljudet. Kanske var det var irländaren gjorde.
6.14.2008
Sverige i Australien
Ska du inte med på fotbollen då?, frågar Petter. Jag ska visst det. Det är midnatt och matchen börjar om ett par timmar. Drinkar först och match på en pub i CBD.
Vad gör du här?
Jag är ledig. Helt ledig och jag gick ner på kaféet runt hörnan. Jag stod vid disken när en man kom in genom dörren. Hans kläder var täckta av blod och över axeln låg ett basebollträ. Jag sa ingenting, rörde mig inte när han började skratta. ”Don’t be afraid love”, medan han kom närmre mig. Då såg jag att han hade en mask på sig att blodet var något annat intorkat rött. Manifestation, sa han. Jag fick fortfarande inte fram ett ord.
Om han överraskade mig gjorde jag detsamma mot en vän igårkväll på tåget. Jag satt ner när jag såg att en av mina gamla grafiska kursare klev på och satte sig i sätet framför med ryggen mot mig. Han såg inte mig och jag hoppade över och lade handen på hans axel. Först stirrade han bara på mig och sedan gick hans röst upp i falsett. ”Vad gör du häääär?” Vi har inte setts sedan mina avskedsdrinkar när jag lämnade Melbourne för snart ett år sedan.
Vi har slitit framför datorn många långa kvällar i illustrator och photoshop och förmodligen spenderat nästan lika många kvällar nere på Section 8, en utomhusbar mitt i China Town. Det var som att det senaste året inte funnits och när jag frågade vad som hade hänt sedan sist hoppade han över yta. Hans blå ögon såg uppgivna ut. Det är lågt, sa han ärligt.
Han är en av de mest begåvade grafiker jag känner, ändå blev han underkänd på kursen. Han är perfektionist och det är allt eller inget, tyvärr saknade han förmågan att släppa när tiden inte tillåter. Arbetet han har i dag är inte på den nivån jag vet han kan designa och hans frustration var uppenbar. Jag vill att det ska gå bra för honom; vill att han ska lyckas för jag vet att kan. Förhoppningsvis kommer det.
När min station kom och jag reste mig kom det pojkaktiga leendet tillbaka. ”Jag älskar dina stövlar” och jag skrattade. See you around.
Om han överraskade mig gjorde jag detsamma mot en vän igårkväll på tåget. Jag satt ner när jag såg att en av mina gamla grafiska kursare klev på och satte sig i sätet framför med ryggen mot mig. Han såg inte mig och jag hoppade över och lade handen på hans axel. Först stirrade han bara på mig och sedan gick hans röst upp i falsett. ”Vad gör du häääär?” Vi har inte setts sedan mina avskedsdrinkar när jag lämnade Melbourne för snart ett år sedan.
Vi har slitit framför datorn många långa kvällar i illustrator och photoshop och förmodligen spenderat nästan lika många kvällar nere på Section 8, en utomhusbar mitt i China Town. Det var som att det senaste året inte funnits och när jag frågade vad som hade hänt sedan sist hoppade han över yta. Hans blå ögon såg uppgivna ut. Det är lågt, sa han ärligt.
Han är en av de mest begåvade grafiker jag känner, ändå blev han underkänd på kursen. Han är perfektionist och det är allt eller inget, tyvärr saknade han förmågan att släppa när tiden inte tillåter. Arbetet han har i dag är inte på den nivån jag vet han kan designa och hans frustration var uppenbar. Jag vill att det ska gå bra för honom; vill att han ska lyckas för jag vet att kan. Förhoppningsvis kommer det.
När min station kom och jag reste mig kom det pojkaktiga leendet tillbaka. ”Jag älskar dina stövlar” och jag skrattade. See you around.
Subscribe to:
Posts (Atom)