Genevieve

”Vad sa du Genevieve?” Min mentor höll på att sätta kaffet i halsen när jag nämnde att jag inte har mitt namn utskrivet på mina bilder på Flickr. Jag förstår hans reaktion eftersom det är något jag har tänkt på allt oftare den senaste tiden.

Förklaringen till att jag inte har skrivit ut namnet på bilderna tidigare beror på mina foton blivit en del av bloggen som jag valde att börja skriva anonymt för lite drygt ett år sedan. Varför vet jag knappt längre och någonstans har jag alltid skrivit bloggen med vetskap om att jag en dag skulle välja att sätta mitt riktiga namn på oskrivna linjer. Då trodde jag att det skulle ha med orden och skrivandet att göra. I dag vet jag att det handlar om bilderna.

Jag heter alltså inte Anne. Jag heter inte Genevieve heller. Det är bara min mentor som har bestämt sig för att kalla mig det och det är nästan lite charmigt. Kvar återstår att skriva ut mitt namn och plötsligt känns det högtravande, trots att det bara är mitt namn.

Bästa läsare,
Vi har nått en tidpunkt när det har blivit dags för mig att kliva ut ur garderoben. Och det enda namn jag kan ge er är mitt rätta. Annevi Petersson.

Så, kan vi återgå till det vanliga tonläget nu?

I dag har jag laddat upp min folio på ACMP, Australian Commercial and Media Photographers. Om ni vill kan ni se folion som slideshow här.

I dag

Lätta steg på svarta klackar, samma klänning som igår, samma röda läppar med ett leende som dröjde sig kvar bakom mörka solglasögon. Började längs med Collins Street glasade avenyer, Gucci, YSL, Armani, Gaultier, där jag letade färger, mönster, snitt och stämningar. Blev förälskad i en ilsket röd ballerinaklänning och en groovy luvjacka. Om jag hade 10 000 över skulle de gå till undervattensfotoutrustning.

Från eleganta Collins och ett kvarter ner till Flinders Lane urbana unga mode med flera av mina favoritbutiker. I samma gata ligger några av Melbournes dyraste kommersiella gallerier blandat med småskumma undergroundlokaler. Maria Fernanda Cardoso ställde ut hundratals plaströr som spretade över väggen. Mycket märkligt och mycket fascinerande om man har några hundra tusen över. De skulle utgöra en fantastisk backdrop.

Gick och satte mig på ett café med skoskav och ändå med lätthet i benen, i tanken.
I dag är dagen när det börjar. För dramatiskt.
I dag är dagen när någonting nytt har blivit officiellt. Också dramatiskt. Såhär då.
I dag har jag fått en mentor i en prisbelönt fotograf.

Det började inte i dag. Vi möttes på ett cocktailparty och han fick mitt kort. Jag träffade honom på en branschtillställning ett par dagar efter och då bad han att få mitt kort ännu en gång.

Han ringde dagen efter och när vi sågs gav han kritik på mina bilder och han var rak. ”När jag var ung fotograf ville jag mycket och var mer fokuserad än de flesta, men det fanns ingen som ville hjälpa mig. Därför tänker jag hjälpa dig. Du har något som många saknar. Stil. Du och dina bilder.”

Bara så. Jag kunde inte ha önskat mig mer och jag slappnar av när det finns någon jag kan be om hjälp. Det finns mycket som är nytt för mig och där jag har tankar och teori bryter han ner till konkret arbete och lösningar. Han känner till branschen efter att ha arbetat som fotograf de senaste 20 åren runt om i världen och samlat på sig ett stort antal priser.

I dag gav han mig en folio i svart skinn och spegelblanka plastfickor med hans bilder. ”Bara att plocka ur mina och fylla på med dina”. Jag har en vag aning om att de där fotona att rycka ur har ett visst värde.

Reach me

Törnrosa

Jaha. Nehe. Jag gick upp relativt tidigt, tvättade håret, plattade det, sminkade noggrant och långsammare än jag brukar. Stod framför garderoben, inte för uppklädd, inte för nedklädd. Det slutade som det brukar, en svart klänning med svarta stövlar till. Rött läppstift och röd handväska.

Det var dags för en plåtning, men till skillnad från att vara bakom kameran hade fotografen bett mig vara framför. Den här gången var det inte en av mina kursare utan en modefotograf för de tyngre tidningarna. För en tid sedan satt vi och pratade foto när han kastade ur sig i en bisats att han ville plåta mig. Ja ja sa jag och fortsatte samtalet utan att lägga någon vikt vid orden. Nej nej, låt mig, sa han.

Han ringde för en stund sedan och ställde in och bad att få skjuta på det. Ärligt talat känns det precis lika lockande som igår att bara få sova. I svart klänning, vintervit hy och röda läppar. Väck mig om hundra år.

Apans år

Guldlejonet rundas av nere i Cannes och årets filmlejon gick till videon nedan. Skön.



Från byrån jag var på var en annan apa nominerad i film. Scary monkey.



Det har varit ett exceptionellt bra år för svensk reklam i Cannes och lejonen har regnat. Farfar lät ett stenblock falla över en av sina. Under veckan har det kommit inbjudningar till svenskbaren, finländskt saunaparty och reklamandet kryper nära samtidigt som det känns avlägset.

Det är inte mer än fyra månader sedan jag flyttade från Stockholm. Det har varit intensivt sedan jag kom tillbaka till Melbourne och det är först de senaste två veckorna när det har lugnat ner sig som jag har landat. I ett kaos av tankar och idéer.

Omöjligt att inte tänka tanken om jag hade stannat kvar på byrån jag var på, eller om jag valt att stanna i Stockholm och fortsatt med reklamen. Det finns såklart byråer här också, men det är meningslöst att försöka kombinera med min utbildning. Det finns ingen som arbetar deltid i reklambranschen.

Det handlar inte om att jag inte trivs med min utbildning och valet att sätta foto främst. Det är det här jag vill och på fyra månader har jag lärt mig mer än jag hade kunnat drömma om och det är lugnande att känna att det hela tiden rör på sig. Men när jag nu har semester och stannar upp och vilar för första gången sedan jag kom hit, kommer tankarna på de val som finns. Och jag kan inte låta bli att grubbla. Det är sådan jag är.

A Midsummer Night's Dream

Sleepy

Jag gick och lade mig någon gång efter elva. Jag vaknade tolv timmar senare. Helt galet och absurt att nära ha försovit sig; på väg till en kanelbullefika med Petter nere i Toorak. Snarast frukost.

The da-ba-da-ba-dance

Det bor runt 3000 svenskar i Melbourne och visst hör man svenska och de skandinaviska språken varje vecka, framförallt i min mataffär som ligger nära ett av de största backpackerställena. Men att vara omringad av svenska och svenskar var ovanligt.

Min första tanke var att jag inte var nära jämnlång utan faktiskt betydligt kortare än männen. Som jag är van från Sverige, men inte härifrån i klackar. Intill mig stod en blond ung tjej. Det visade sig att vi gått på samma gymnasieskola. Hon var dock ett antal år yngre och ett antal drinkar för mycket. När hon lade huvudet mot min skinnjacka som hängde på räcket var det med en anings egoism som jag frågade om hon var okej. Paxa min plats, sa hon och försvann bort till toaletten. Senare lutade sig en annan svensk tjej mot min rygg innan hon också försvann i riktning mot toaletterna. Hon kom inte tillbaka.

Det var mer svenskar än spanjorer och intill mig hade jag en mycket pratsam spanjor. Han pratade på om sin svenska kusin Olof från Göteborg. När jag gick bort till baren och väntade på bartendern ställde sig en irländare intill mig.

Vill du se min da-ba-da-ba-dance?, sa han.
Vad?
The da-ba-da-ba-dance.
Nej.
Jo, du ska få se the da-ba-da-ba-dance.

Han tog sats och plötsligt studsade han upp och ner medan han sjöng med brinnande entusiasm.

da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance

Han tystande och tittade på mig med ett belåtet leende. The da-ba-da-ba-dance.

Yeah. Wow. Jag tog min drink och återvände till pratsamma spanjorer och dansande svenskar. Vi såg matchen med eurodiscon dunkande ur högtalaren. Upp till supportrarna att fylla på ljudet. Kanske var det var irländaren gjorde.

Sverige i Australien

Ska du inte med på fotbollen då?, frågar Petter. Jag ska visst det. Det är midnatt och matchen börjar om ett par timmar. Drinkar först och match på en pub i CBD.

Vad gör du här?

Jag är ledig. Helt ledig och jag gick ner på kaféet runt hörnan. Jag stod vid disken när en man kom in genom dörren. Hans kläder var täckta av blod och över axeln låg ett basebollträ. Jag sa ingenting, rörde mig inte när han började skratta. ”Don’t be afraid love”, medan han kom närmre mig. Då såg jag att han hade en mask på sig att blodet var något annat intorkat rött. Manifestation, sa han. Jag fick fortfarande inte fram ett ord.

Om han överraskade mig gjorde jag detsamma mot en vän igårkväll på tåget. Jag satt ner när jag såg att en av mina gamla grafiska kursare klev på och satte sig i sätet framför med ryggen mot mig. Han såg inte mig och jag hoppade över och lade handen på hans axel. Först stirrade han bara på mig och sedan gick hans röst upp i falsett. ”Vad gör du häääär?” Vi har inte setts sedan mina avskedsdrinkar när jag lämnade Melbourne för snart ett år sedan.

Vi har slitit framför datorn många långa kvällar i illustrator och photoshop och förmodligen spenderat nästan lika många kvällar nere på Section 8, en utomhusbar mitt i China Town. Det var som att det senaste året inte funnits och när jag frågade vad som hade hänt sedan sist hoppade han över yta. Hans blå ögon såg uppgivna ut. Det är lågt, sa han ärligt.

Han är en av de mest begåvade grafiker jag känner, ändå blev han underkänd på kursen. Han är perfektionist och det är allt eller inget, tyvärr saknade han förmågan att släppa när tiden inte tillåter. Arbetet han har i dag är inte på den nivån jag vet han kan designa och hans frustration var uppenbar. Jag vill att det ska gå bra för honom; vill att han ska lyckas för jag vet att kan. Förhoppningsvis kommer det.

När min station kom och jag reste mig kom det pojkaktiga leendet tillbaka. ”Jag älskar dina stövlar” och jag skrattade. See you around.

Bakom mina solglasögon

Jag läser igenom listan på årets sommarpratare och det finns som vanligt namn jag vill lyssna på. Flera röster som stannat kvar. Min favorit är Jonas Karlssons program från sommaren 2005. Han pratade inte; han berättade.

Jag återkommer ofta till hans första berättelse om att krascha rakt in i janteanden. Eller hans presentation av sig själv att vara allt och ingenting samtidigt.

Om hans resonemang om det fina i att ställa sig upp och berätta något inför en publik. Om rädslan att ta någons tid. Om att våga stanna upp och se ur andra perspektiv. Om faran i att vara duktig, som ett yttre bevis på att vara lyckad. Om modet det tar att sticka ut i janteanden. Ni kan lyssna på programmet här.

All work

Jag kan inte minnas att jag haft ”hemlängtan” som i att resa tillbaka till Sverige, men ibland kommer saknaden efter vissa personer med full styrka. Min systers flicka har börjat prata och jag vill höra. En trött systerson började gråta när jag inte kom hem till honom i ett uppgivet ”kommer du aldrig hem”. Jag saknar snabba samtal med vänner och försöker nå Mården online.

Istället poppar en man upp och inleder samtalet med, ”hej Anne, jag och min flickvän gjorde slut i helgen”. Min pojke är på turné, sätter jag punkt och letar vidare efter Mården, medan jag funderar på om mannen jag datar hade varit mer sant. Senaste veckan har gått i uppförsbacke och jag har gått in i de där ifrågasättande tankarna som suger energi. Mårdens sammanfattning är klar ”all work and no play makes Anne a dull girl”. Och hon får mig att skratta istället.

Svävande

Lättnad

Cecilia Hagen intervjuar Linda Olsson i artikeln "jag är ledsen till min natur". Jag har velat läsa hennes böcker länge, säker på att jag kommer att tycka om dem. Jag fastnar i följande citat ur artikeln.

Men det har gått fantastiskt bra för dig, kan du inte förmå dig att glädjas över detta, är du inte ganska nöjd med livet nu trots allt?

- Du låter precis som min man: "Kan du inte känna att du är nöjd?" På tisdag kommer boken ut, sen kommer recensionerna. Just nu känner jag ingenting, just nu är jag paralyserad.

Varje gång jag får tillbaka en tenta är jag lika övertygad om att jag är underkänd. Det är jag aldrig, brukar stå ett high distinction i ena hörnan. Men jag känner mig inte nöjd; jag känner lättnad att inte vara underkänd.

Pavel Koubek

Foton i svartvitt med starka kontraster och rörelse. Me like.
Se hans bildspel här.

Do it

Stor presentation och jag gick direkt hem och lade mig att sova utan att drömma. Vaknade av en indisk telefonförsäljare som entusiastiskt gratulerade att jag hade vunnit en hotellövernattning om jag bara köpte resan genom dem. Jag orkade inte lyssna klart men slogs av ironin att bli gratulerad av okända men inte av kända.

Den här veckan har gått med växande frustration och ilska över reaktionerna från tävlingen. Stickande kommentarer och bitterhet från människor i min närhet som jag inte hade väntat det av. Lätt att säga att det bara är att skaka av sig och jag skakar det av mig, men ändå sårar det. Trött på att höra gång på gång att ”yada yada jag är avundsjuk, du har fått bla bla”. Jag satt kvällar och nätter och tog spårvagnen varje dag till labbet i St Kilda under en vecka för att få det resultat jag ville ha. Man får inte saker; man får inte utrymme; man tar det.

Det finns alltid människor som vill berätta att man inte kan. När jag blev erbjuden lektorstjänsten på ett franskt universitet fick jag höra att jag inte var erfaren nog. Det gick alldeles utmärkt. Sedan fick jag höra att det var lika galet att lämna tjänsten för att resa aningen planlöst till Australien. Det gick också.

I Sverige fick jag höra att det var omöjligt att komma in på en byrå utan att känna någon och dessutom saknade jag byråerfarenhet. Vår CEO tyckte annorlunda och det är guld att kunna vara sin egen AD när man behöver.

Jag fick höra att mina foton inte skulle ha en chans i den nationella fototävlingen förra veckan och det stämmer att jag inte vann, men jag lyckades få poäng för mina foton. Man får inte plats; man måste ta plats och det är trevligare att svara på frågor i en cocktailklänning.

I dag sa en lärare till mig att jag inte hade kunskaper nog att assistera en av de fotografer som hört av sig och vill träffa mig. En fotograf med stora internationella konton. Inte vet jag, men själva påståendet att jag inte kan får mig mest att i bästa Lotta på Bråkmakargatanandan mest vilja stampa hårt i golvet och säga att jag kan visst. För jag är trött trött trött på att höra att jag inte kan, eller att det inte går. För det går visst att göra vad man vill om man bara brinner tillräckligt mycket.

Good girl

Fotografen som ringde igår mötte jag på en av cocktailfesterna och han frågade en hel del, specialiseringsområde, språk, utbildning, tidigare erfarenhet, småpratsintresse eller arbetsintresse. Same same. När galamiddagen gick mot sitt slut fann jag mig bland tre australiska fotografer med sydeuropeisk bakgrund. Gestikulerande diskuterade de vem som skulle släppa av mig i taxin så att jag kom säkert hem. Det hela var aningen absurt och smått underhållande.

Tillbaka till vardagen i studion i Melbourne bara att det inte var som vanligt efter att monsieur hade lagt upp följande notis på intranätets startsida.

Congratulations to Anne in 1st year, the only Applied Photography student to enter the AIPP National Print Awards held in Brisbane. Anne submitted 3 prints scoring :

Portraiture 78
Architecture 77
Illustrative 76

An outstanding achievement on a national level. Congratulations from all the staff here in Applied Photography.

Reaktionerna var blandade, från glada gratulationer, till tystnad, till direkthet i ”jag är avundsjuk”. Jag har hört det tidigare och hellre rakheten i de orden än den avvaktande tystnaden. Jag har inte gjort något; det enda som har hänt är att mina foton har bedömts.

Min fotolärare Rob sa ”jag hörde du träffade Michael Coyne i Brisbane”. Hur vet du det svarade jag. ”En av mina bästa vänner”.

Monsieur sa att han ville prata med mig idag på förmiddagen. Jag frågade honom om han kände till en av de gestikulerande fotograferna från galan, han som ringde mig. Monsieur skakade på huvudet och skrattade. ”Good girl, if he wants to see you… good girl” sa han och försvann ner i korridoren fortfarande skakande på huvudet. Jag tror vi får prata mer om det här i dag.

No place for second best

En av anledningarna till att jag reste till Brisbane var att jag deltog i en av Australiens mer prestigefyllda fototävlingar. Det var första gången jag deltog i en fototävling och visst hade det varit fint att säga att det gick bra. Sådär, som bäst två poäng under silver. No place for second best, men det gav mig mina första poäng i Australiska fotografförbundets ranksystem.

Flera av Australiens vassaste fotografer fanns på plats i Brisbane och säkerheten var omfattande på tävlingen, föreläsningar, cocktailparty och galamiddagen igår. En fotograf från Melbourne blev årets fotograf. Han gick omkring och grät och skrattade igårkväll på galan och gav mig en tårblandad kram och det var först i hans reaktion tillsammans med press och hans inbjudan till TV-shower som jag anade tävlingens omfattning här. Kan också förklara reaktionerna från andra fotografer som aldrig hade hört talas om någon som deltagit i tävlingen efter några månaders fotostudier. Nu har en svenska gjort det i alla fall.

Min bordskavaljer på middagen var en italienare med en guldbelönad studio. Han började med att slå upp rödvin i mitt vitvinsglas. Skål.

Mildly Starstruck

Rooftop bar, plockmat, cocktailparty. Jag stod i baren och vantad pa min drink, intill mig stod Michael Coyne. Vi pratade. Jag fick koncentrera mig pa att saga nagot sammanhangande; jag alskar hans arbete. Han bad om mitt visitkort. Mildly Starstruck.

Kalldusch

Det regnar igen, men i Australien klagar man inte nar det kommer regn. Om inte. Jag gick pa vag till ett mote i nya stovlar, snav kjol och en jacka duckade under mitt paraply. En buss korde forbi alltfor fort och jag hann se utan att hinna flytta mig. Vattnet oste over mig och gjorde hela mig absolut plaskblot, utom stovlarna som holl tatt. Mannen som kom fran andra hallet gapade utan att saga nagot. Jag svor pa franska. Det fanns inte tid att ta en taxi hem och byta. Motet? Vet inte.

Det tickar ner

Jag skulle ha gjort vad som helst for mina stovlar och skinnjacka. Det ar alltid varmt i Queensland tankte jag. Ellen var har forra helgen, 30 grader sa hon. Vita strander, sandaler tankte jag. Eller osregn och kallt. Jag bad om en extra filt pa hotellet.

I regnet upptackte jag att mina ballerinaskor lackte och nar jag tittade narmre sag jag att sommen slappt. Pa vag till ett mote stannade jag och kopte ett par svarta skinnstovlar. "Jag alskar ditt lockiga har, sa expediten. "Det ar plattat" svarade jag. Det var innan jag gick ut i regn och blast.

Nar jag gick genom stan pa vag hem hade regnet upphort och vadret har slagit om. Forhoppningsvis ar det sol i morgon till undervattensplatningen. Mycket intryck, mycket att beratta, men timern tickar med minuter kvar pa den forbetalda internettiden. Som Indiana Jones pa sprang. Jag sag fyran igarkvall pa bio. Gor inte det, no good. Men allt annat ar desto battre just nu.

Sommarlov

Planet till Brisbane lyfter plågsamt tidigt och sandaler och sommarklänningar är nerpackade. Vi talar inte strandklädsel, men skinnjacka och stövlar kan stanna kvar hemma. Det får laptopen också göra.

Jag har vägt fram och tillbaka, bokstavligen, och med sju kilos handbagage är det kameraväska eller laptop som gäller. Alternativet är att ta ett IS-objektiv som inte väger mycket, men hur skulle det se ut omringad av professionella fotografer. Och vem behöver datorn?

Snuskiga Internetcaféer, inget chattande och ingen bildredigering. Det kanske är precis vad jag behöver. Tystnad. Om man kan kalla det för tystnad med veckan fulltecknad av möten, seminarier och middagar. Det ska bli skönt att komma bort ett tag och få nya intryck. Men det innebär också att bloggandet kommer att vara sporadiskt till mitten på nästa vecka.

Luft

Tyst

Mina grannar är borta. Inga skrik, inga tårar, ingen som har TV:n på högsta hela nätterna, ingen som smäller i väggarna. Det är tyst. Knäpptyst. Och jag har fått sova två nätter i rad.

Min hyresvärd frågade om jag ville se lägenheten de bodde i. Jag förstår inte hur man kan bo som de gjorde. Snuskigt smutsigt, men innan vräkningen hade de bränt hål i mattan, tagit sönder all elektronisk utrustning, stoppat lakan i AC:n, bränt mikron tvättmaskinen diskmaskinen, klippt av slangen på frysen till följd att det luktade gas när polisen kom.

Låset till deras lägenhet är bytt, men låset till vår entré dröjer ett par veckor. Det sitter en kedja och jag har svårt att tro att de skulle komma tillbaka, men jag tycker alltid det är aningen obehagligt att öppna entrédörren. Det har hänt förut att grannen sovit där när hon varit påtänd och inte hittat nycklarna, eller bråkat med sin man så att han inte släppt in henne. Det är inte vad man väntar i en byggnad som rymmer ett femstjärnigt hotell, men så betalade de inte sin hyra heller.

Min hyresvärd släppte nästa överraskning när han meddelade att han tänker sälja lägenheten jag bor i. Vet inte när och han erbjöd att skriva om mitt kontrakt så att jag kan stanna ett år. Jag får kolla upp det här, men just nu är jag bara glad att grannarna är borta och att jag får sova.

Gammalt

En gentleman skjutsade mig hem. Hade inte räknat att en man jag datat ett år tidigare skulle vara i bilen, men till skillnad från ett par månader sedan pratade han med mig istället för att vara tyst. Inget att minnas dock. Träffade en man som bjöd ut mig förra året, som bjöd ut mig i år men jag ignorerade. Orkade inte försöka känna något jag aldrig kände. Han är vacker, men han är inte för mig. Han visade upp sin flickvän, pratade om hur fantastisk hon var. Good on you sa jag. När han gick kramade han mig utan att släppa.

En annan man har alltid haft ovanan att stirra ner i min urringning. Han gör det totalt skamlös, men när hans hand otippat hamnade på mitt lår var det läge att säga att jag träffade någon. Jag är van att vara själv, ovan att tänka på någon annan och innan jag hann säga något föreslog han att vi skulle gå ut när jag kom tillbaka från Brisbane. Så kommer det inte bli.

En gammal vän gick igång på min kamera. Det hela var sött och han är fin. ”Jag förnekar inte att du är het i din svarta outfit” sa han. Han tittade på min klänning men antar att han pratade om min svarta kameraväska.

Parfymbitar

Polisen ska vräka mina grannar i morgon kl tio. Då har jag en presentation och så länge jag får nycklarna till det nya låset är jag nöjd. Tanken på att få en hel natts sömn känns nästan irrealistiskt underbart. Det lär dock inte bli någon sömn i natt när grannarna verkar leva hårt sista timmarna.

Jag satt och skar till mina nya fina visitkort när jag fastnade i en chatt med en av mina vänner.

S: ”Jag var nere och doftade på parfymer. Och det slutade med att jag fick med hans på en pappersbit. Tortyr”

Han är i det här fallet bortrest och vi fortsatte att chatta när hon avbröt.

S: ”Måste slänga parfymbiten; står inte ut här”.
A: ”Det blir som i Sex & the City. Miranda i soporna på jakt efter chokladkaka".
S: ”Jag är där och rotar i köket om en stund”.

I can watch a sunset on my own

Watching me like you never watch no one
Don't tell me that you didn't try and check out my bum
Cause I know that you did

Though you try to tell me that you never loved me
I know that you did
Cause you said it and you wrote it down

Kate Nash

Slummer

Min hud luktar klor efter ännu en undervattensplåtning, blandas med tårar av trötthet. Inget som är fel, bara för mycket. Avslutade ett stort projekt i dag och mattheten vaknar ur sitt slummer.

Jag frågade monsieur om ett pågående dansprojekt och allt han sa var ”Anne, gå hem”. ”Jag”, fortsatte jag när han avbröt. ”Gå hem. Vila.” Jag har aldrig hört honom säga det tidigare; han brukar vara den som ständigt pressar oss att göra bättre arbete.

På presentationen i dag fick jag en återkommande kommentar. Att mina bilder är moody. Som ett konstaterande. Att de skrämmer, gnager, skaver tvingar på ett mörker. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, snarast tvärtom. Jag vet inte. För mig handlar det alltid om kontraster. Utan mörker går det inte att gestalta ljus.

Spinning

Cross Processing

Min handväska innehöll både laptop och kamera och det var för tungt för att gå ner till stranden i St Kilda. Istället satte jag mig på ett café på St Kilda Road i väntan på mina tryck. Jag somnade på spårvagnen tillbaka till stan, vaknade till i ett ryck, hoppade av och gick till en bildmanipuleringsklass. Cross Processing. Klar för inlämning.

Avtryck

En kväll på väg mot natt, en scen, trångt i en högljudd publik med alkoholen ångande i rödvarma ansikten, blandas med skratt. Höga slingbacks, en axelbandslös klänning, en drink i handen. En man vid sidan innan han försvinner upp på scen. Ikväll värd mellan de olika artisterna och han hör hemma på scen, andra flickor uppmärksammar det men han går till mig.

Varje gång han kommer tillbaka ökar värmen. Han är offentlig, men struntar i andras blickar, säger han saknat mig, hans händer på min midja, kyssar över min hals, min kropp tätt intill hans. Smeker ordlöst bort avtryck av röda läppar som jag lämnat på hans ansikte innan han går upp på scen och han återvänder snart, varje gång, tätt intill.

Han tar min hand, bort från publiken, bakom scen in i en öde gränd, tar skydd mellan stora överfulla soptunnor. Otåliga händer fumlar, hånglar upp mig mot väggen när hans producent ringer. Han återvänder till scen med röda avtryck. Jag låter dem vara kvar.

Obnoxious workoholic

En av mina fotolärare har en teaterbakgrund och hon tillämpar det ofta i vårt arbete. Idag bad hon mig att ställa mig upp inför klassen. ”Du tål det”, sa hon och där stod jag.

Hon vände sig till de andra i rummet och bad dem beskriva mig i adjektiv och hur de skulle gestalta egenskaperna i ett porträtt. En del av orden överraskade mig, andra inte.

Vänlig
Ambitiös
Målmedveten
Partygirl
Obnoxious workoholic, (hehe, beror på vem/vad man jämför med)
Beslutsam att komma vidare
Fascinerande
Stark
Intelligent

Intelligent har med mina tentor att göra. Har haft 100% på de senaste och Ellen kallar mig bloody geek. Bästa resultaten sätts elitistiskt upp i korridoren, men ärligt talat är teorin inte speciellt avancerad.

Det kan förstås ha att göra med en DVD vi såg i veckan som till stora delar var otextad. Eftersom det var få som förstod franskan och tyskan översatte jag smått oengagerat. Nu har de fått för sig att jag är någon slags språkgeni när jag i själva verket bara är europé med aningen expressiv tyska.

Breathe

IRL

Genom en fotogrupp på Flickr har jag lärt känna en svensk kille. Just nu pluggar han ett par månader i Melbourne och vi träffades IRL igår. Vi hade planerat en fotorunda, men med ett sting av dåligt samvete slutade det med att jag fotograferade medan han ställde upp och modellade för mig till en ny serie porträtt tills på onsdag kväll.

Fördelen att arbeta med en fotograf är att de vet var ramen är, placerar sig rätt i bild, riktar ljusmätaren i rätt riktning, läser av och ropar siffrorna där man håller till bakom teleobjektivet.

Jag släpade med honom in i Melbournes graffitigränder och caféer och det var trevligt men ovant att prata svenska ett par timmar. Jag tänkte använda bilderna till crossprocessing men kommer inte hinna denna vecka. Det här är rakt ur kameran.

90

Finaste mormor fyller 90 år i dag och jag skulle göra vad som helst för att vara med på hennes cocktailbjudning. Stor fest med bländande silverbrickor, danskt porslin och gnistrande glas att skåla i.

Mormor berättade längtansfyllt om gästerna som skulle komma. Hon talade om kläderna hon skulle ha på sig, en dräkt i svart och vitt med linning i pärlor. Stilen sitter i fingerspetsarna som den alltid har gjort. Älskade mormor.

(Och här kommer dagens etikettips. Glaset hålls i skaftet och inte i kupan. Som andra etikettregler grundar de sig i logiska förklaringar. Håll i kupan och champagnen eller vinet värms upp, smakar sämre. Voilà.)

Sinking

Det kom ett brev från australiska fotografförbundet. Ett medlemskort, ett pressvisningskort med band runt halsen. Mitt namn står tryckt i versaler med titeln fotograf.

Jag undrar när jag kan använda det. De gånger när någon säger att det inte är tillåtet att fotografera kan jag då lite drygt vifta bort dem med mitt kort? När jag var på museum för ett par veckor sedan frågade vakten mig om det var en kameraväska jag hade eftersom det inte var tillåtet att fotografera. Jag svarade att jag var fotograf och han lät mig passera utan frågor. Min kamera är knappast en kamera att smygfotografera med.

Dear Euphoria

Om ni inte har lyssnat än på länken till Dear Euphoria är det dags. Vackert så vackert. Rösten bakom Dear Euphoria är Elina Johanssons. Hon bjuder på några låtar från albumet med samma namn. Bara att tacka och ladda ner. Jag älskar det här.

Tom

Jag känner mig tom. Hittar inga ord så jag refererar. Vaknade sent, upptäckte att kylen var ännu tommare, gick omkring i nattlinne halva dagen, duschade till slut och gick ner och köpte något att äta, lade mig på sängen och försökte tentaläsa men somnade till Lekman.

Veckan som kommer är lika galen som veckan som gick. Flera plåtningar, ändå har jag inte hunnit med att ta de rullar film som jag skulle ha velat. Jag har inte ens bilderna klara i tanken. Vet att jag är på rätt spår men hittar inte vinkeln som avgör. Bra är aldrig bra nog.

Jag visade några negativ för min lärare på en narrativ serie jag gjort. Han tittade på dem, sedan på mig och svarade. ”Du frågar om det är bra när jag vet att du kan bättre”. Jag tog bilderna för en månad sedan; han har rätt. Bra är inte bra nog, men jag är tom.

Något tillplattat

Ni frågar ofta om kameror och objektiv och vad som är bäst att köpa. Det finns inga enkla svar, men jag kan försöka reda ut begreppen. Vi talar Canon eftersom det är vad jag använder digitalt.

Kameror. En av världens mest sålda kameror är Canon 400D och det finns en anledning till det. Mycket prisvärd kamera. För ett par månader sedan fick den en efterföljare i 450D. Det finns inga större skillnader mellan dem. Den största förbättringen är att 450:an har synkuttag som gör att man slipper sätta på en sockerbit att sätta synksladden i.

Canon 40D har större monitor, högre shutterspeed och tillåter fler bilder snabbare. Den kommer närmre 5D i flera avseende bortsett från att den inte är fullformat. Canon har två fullformatskameror, 5D och 1D. 1D är för yrkesfotografer och i Australien finns ett mycket fördelaktigt garantipaket med omfattande lån om av utrustning, men som sagt. Det kostar. Om man är efter fullformat återstår 5D, men så är det också en väldigt bra kamera. Punkt.

Objektiv. Canon har två huvudsakliga objektivserier, S- och L. S är den enklare och de som ofta följer med som paketpriser till 450 kamerorna. S-serien är inga dåliga objektiv, men det är inga objektiv att växa med. De passar inte på fullformatskameror som 5D.

Om jag hade köpt min 400 i dag (det hade jag inte för jag hade köpt en 5D, men om jag var jag för ett år sedan och fotograferade som jag gjorde då.) skulle jag ha köpt enbart huset och sedan köpt objektiv från L-serien. De är visserligen dyrare, men också betydligt skarpare.

Vilka objektiv ska man köpa då? Beror på budgeten, beror på vad man fotograferar och hur ofta. Om vi håller oss till zoomobjektiv från L-serien skulle jag säga följande:

Canon EF 24-105mm f/4 L
Canon EF 24-70mm f/2.8 L

Canon EF 16-35mm f/2.8 (vidvinkel)
Canon EF 17-40mm f/4 L (vidvinkel)

Jag har ett 24-70 som alltid sitter på min kamera och jag gillar det skarpt. Jag har kursare som föredrar 17-40. Jag skulle personligen inte köpa objektiv från s-serien, men annars är Canon EF 24-105mm f/4 IS ett av de mer användbara i den serien.

Fasta objektiv är alltid skarpare än zoomobjektiv. Om man vet att man gör mest street photography väljer man kanske ett fast objektiv på 50mm som ger en vinkel motsvarande våra ögon. Andra fotografer föredrar vidvinkel som 35mm som fångar mer. Det gäller att ha snabba objektiv till street, som:

Canon EF 50mm f/1.4
Canon EF 35mm f/1.4

När det gäller porträtt är objektiv över 80mm bäst, gärna telefoto på 130mm men det är bara att ösa på om du har utrymme. Det bästa objektivet för porträtt är ofta teleobjektiv eftersom de plattar till ansikte, näsa, ögongropar osv och det är ofta en önskad effekt. Canons 85mm 1.4 är fint. Jag har en kursare som arbetar med kommersiell porträttfotografering med ett 50mm objektiv. Det är inte att rekommendera; hon är minst sagt i deras ansikte.

Det går att skriva mer, men jag stannar där i kväll i min på inget sätt heltäckande objektivredogörelse. Men sådär från höften.

Etikett

Det ligger ett nytt etikettest på DN vid Magdalena Ribbings spalter. Jag gillar henne skarpt. Jag kan inte låta bli att göra testet och konsterar med ett självbelåtet leende att jag som vanligt hade alla rätt. Tack mormors bjudningar, tack mammas envisa korrigeringar när jag växte upp.

Senast i förra veckan när jag var på middag sa personen som satt intill mig ”jag kan inget om etikett”. Jag hade inte sagt något och som om etikett är något som står i en bok. Etikett är inget annat än sunt förnuft kombinerat med lite finess. Det blir trevligare så.

Etikett handlar mer om att sköta sitt än att ha synpunkter eller frågor vad andra gör, tycker eller äter. Att ta fel glas gör ingen skada; jag tycker snarast att det är sött. Att smaska högt är mindre trevligt för de som sitter runt omkring. Det finns bara en sak som fått mig att lägga ner besticken. Drick ur mitt glas eller peta i min mat och dö. I Sverige är det få som skulle komma på tanken, men i Australien är det inte helt ovanligt.

De fransmän och italienare jag har umgåtts med har haft etiketten naturligt och deras konversation flyter utan uppehåll medan vinglaset fylls på i en bisats. Kan förstås bero på att italienarna båda hade vingårdar.

Den osäkra etiketten är den som klistrar. Jag blir obekvämt stressad av den där blicken ”titta vad duktig jag är som håller upp dörren till dig”. Bara gör det eller inte alls. Jag kan öppna dörren själv, gå in i hissen efter, men det är möjligt att jag inte kan hindra ett snett leende.

Sedan finns det män som tar det ett steg längre. Som beställer taxi till sig själv och de andra två männen på byrån men inte till mig när vi jobbat klart kl tre på morgonen. Och man kommer utanför dörren och konstaterar att det saknas en taxi och på tungan ligger ett ”jag antar att den är min” medan man kliver in i taxin. Men man har inte fast anställning och tänker ffs medan man vinkar in en taxi vid Stureplan. Ung kvinna reder sig själv, med eller utan etikett.

Mockasiner med spiksulor

Mina födelsedagspresenter från min familj kom aldrig fram och posten här rycker på axlarna eftersom det inte var skickat rekommenderat. Nu är det en ny svensk paketleverans på gång och jag bad mamma lägga ner mina stövlar om det fanns plats.

Jag tog kontakt med fotoutbildningen i Melbourne den 29 januari. Två veckor senare landade jag i Melbourne. Om vi säger såhär, mina saker i Sverige packades ner i hast. Min syster och mamma försöker hitta de saker jag bett om.

Vi har hittat både svarta och bruna stövlar. Vill du ha båda? De bruna är snyggast.

Nehe, då vet vi inte vilka svarta stövlar du pratar om. Men vi hittade ett par mockasiner med sulor undertill som ser ut som spikskor (gummi).

Mockasiner med spiksulor? Alltså, nej. Det är inte mina.

Revenge of the ducks

När min syster och jag var små passade min mormor och morfar oss ofta. Mormor lagade den godaste makaronstuvning medan hon tappert försökte få mig att äta något kött till makaronerna. Det gick inte bättre på den tiden. Min morfar brukade släpa med oss på diverse aktiviteter medan mormor fick lugn att orda med maten. Favoriten var att gå ner till parken och mata ankorna.

Vi brukade stanna till på ett bageri i stan och köpa nytt bröd till lunchen och sedan passa på att få äldre bröd att mata ankorna med. Min morfar var en stor charmör och kunde prata sig till vad som helst med ett leende. Han erbjöd sig naturligtvis att betala för ankbrödet, men det slutade alltid med att jag och min syster fick en bit bröd som vi satte kurs ner mot parken med.

I parken fanns ett par stora dammar och vi brukade välja den med de vita ankorna. De kom simmande till oss medan vi stod på tryggt avstånd på andra sidan staketet och kastade ner brödet. När ankorna var mätta gick vi hem och åt mormors färdiga makaronstuvning.

Min syster fick för en tid för sig att ta med sina pojkar ner till samma park och mata ankorna. Hon hade gett pojkarna order om att inte sticka ner fingrarna utan kasta brödet till ankorna och spänningen var på topp när de kom fram till staketet. Då fanns det några ankor utanför staketet, men min syster tänkte inte så mycket på det.

Hon gav pojkarna varsin bit bröd och ankorna rusade mot dem. Men inte stannade fåglarna kvar lugnt och fint och väntade på brödet. Ankorna flög över staketet och innan hon visste ordet av var de alla tre omringade av flaxande fåglar som högg efter brödet. Barnen skrek, min syster gav nya order att släppa brödet medan hon tog tag i vagnen och flydde bort från dammarna med ankorna i släptåg. Vid det laget grät pojkarna av besvikelse och när min syster ringde upp från bilen var det med ett halvkvävt skratt över tidernas förändring. Revenge of the ducks.

Långhelg

Du bränns, sa han med sin hand mot min panna, längs min nacke och höll mig nära. Jag vill inte smitta dig mumlade jag med ansiktet mot hans bröst vilandes i hans armar en stund innan han skulle iväg till kvällens gig.

Den höga febern sitter i och jag växlar mellan frossa, oroligt slummer och korta stunder framför datorn där jag försöker redigera min porträttserie. Igår gav Susannah mig en möjlighet att ta nya bilder.

Med febern i kroppen ville jag mest sova, men jag har inte träffat Susannah på ett år och jag ville träffa henne innan hon reser tillbaka till Brisbane. Jag tog med kameran och vi var ute en timme längs Yarra och plåtade och försökte ta igen allt som hänt sedan vi sist sågs.

Idag är det helgdag i Australien och det ger mig tre dagars ledighet. Jag tänker inte gå utanför dörrarna och vill bara sova.

Soft light

Från och med nu vill jag bara ha fotografvänner som modeller. Ellen var heeelt fantastisk att arbeta med. Hon vet vad som funkar bakom kameran; hon vet var ramen är och placerade sig själv rätt i bild. Dessutom är hon galet vacker, peruk till trots.

Det var en rolig plåtning och när vi var klara en timme senare och make upen var av blev det drinkar inne i stan innan hon skulle hämta upp sin jeansmodell på stationen. I dag är det min tur att assistera henne i studion.

Blogglistan

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan april 2007

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag läste flera men skrev på den där boken och tyckte inte att jag hade tid att blogga. Mest tror jag att jag var rädd att mina texter inte skulle räcka till. Jag väntade.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Sigge Eklunds. Han skriver brinnande vackert och har ett sätt att dra in läsaren i nuet. Man är där, nickar igenkännande gillande. Det fanns ett par andra som förändrade.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Försiktigt. Trevande. Skrivet medvetet utan att lämna spår om personen bakom orden.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Mitt bloggläsande är något ryckigt och jag läser som jag hinner. Men jag återkommer till ett trettiotal bloggar skulle jag tro, inklusive länklistan. Kniven och Mården läser jag alltid.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
80% litterära bloggar. (De är mer än dagböcker). De berör mig mest, men jag läser gärna ämnesbloggar inom design, foto, musik och reklam.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Det ljuva livet, som skrivs av Erik, en ung ostrukturerad söderkille med hjärtat på rätt ställe. Jag har läst hans texter länge och gillar dem.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Jag skulle tro att olika bloggar som jag återkommer till speglar olika sidor hos mig. Vad säger ni; vilken bloggare är jag lik?

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De är nyfikna men pratar sällan om det utom när jag skriver någon halvdeppig text.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Blandat. Jag har träffat människor som bara läst mig genom bloggen. En av dem tyckte inte att det var jag; andra tycker det. Lämnar över till dem som känner mig utanför bloggen som läser här.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Sedan jag började blogga har jag bara blivit allt mer öppen om min person. Mer privat om mina relationer.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag skriver ofta om människor i min närhet, men jag är mån om att inte lämna ut någon vid namn. Det finns personer i mitt liv som inte syns här.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Bekräftelsen eller snarast erkännandet finns där, men bloggandet är ingen monolog. Utan interaktionen skulle jag inte blogga.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Jag skulle svara ja när det gäller andra personers bloggar. Jag skulle svara nej när det gäller om människor känner mig genom bloggen. Sanningen ligger där emellan någonstans.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Trams.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Jag har läst saker jag kunde ha varit utan, men samtidigt har det inte fått mig att sluta blogga. Jag har de finaste kommentatorer.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Man förändras och man ser på saker på andra sätt. Tid är förlåtande, gentemot andra, gentemot sig själv. Jag har tagit bort en del texter.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar tid. Tid från annat, andra.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Självklart förändras bloggandet med att man förändras som person. Det vore illa annars. Jag hade en svacka i Sverige när jag kände att jag gav mer än jag hade att ge.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggarna är en röst bland alla andra kanaler, varken mer eller mindre. Men de ger ofta en mer personlig vinkel, vilket tilltalar mig.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
De senaste två åren har mitt liv förändrats mycket och jag med det. Bloggandet har varit en trygg rutin.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Mycket. Man hittar människor som gör liknande förändringar i sina liv och man får styrka från varandra.

Det är vad det är

Melbournekonstnären Sidney Nolan ställs ut på Melbournes största museum och affischer med hans målningar sitter klistrade över bussar och reklampelare. Nolan är Australiens mest internationellt erkända konstnär och hans jordtoner känns på något sätt väldigt mycket som Australien.

Jag såg utställningen i dag och gick igenom det ena rummet efter det andra och konstaterade att målningarna var välgjorda med rikt bildspråk och ändå. Jag kände det inte. Först när jag nådde ett av de sista rummen och såg hans tavlor inspirerade av den grekiska mytologin blev jag intresserad. De var ruskigt bra.

Många australiska dokumentär- och krigsfotografer är stationerade i Bangkok eftersom de snabbt behöver nå händelsernas centrum. När min fotolärare Rob bodde i Bangkok fick han ett uppdrag att ta porträttbilder på Sidney Nolan och de två australierna möttes. Nolan kom in till studion i en skrynklig skjorta och slipsen hängande till ena sidan. Rob bad honom flytta på den; Nolan flyttade den i fel riktning.

Efter plåtningen talade de om den tavla som valts till omslagsbild för utställningen. Rob sa att målningen påminde honom om de brinnande fälten i Queensland. ”Precis. Det är vad det är”, sa Nolan.

Nästa dag träffade Rob en journalist som hade intervjuat Nolan. Journalisten sa att målningen på omslaget påminde honom de brinnande städerna han sett när han var utsänd i krig. ”Nja, eller snarast de brinnande fälten”, sa Rob. ”Nej”, fortsatte journalisten ”När jag träffade Nolan sa jag att bilden gestaltade kriget". Nolan svarade ”Precis. Det är vad det är”.

This is me talking

Ni brukar fråga.
Den här gången är det jag.

Fint

När jag flyttade till Sverige från Melbourne i slutet av sommaren tappade jag en tredjedel av mina läsare. Det var en tid med stora omställningar och ni fick bara en del av mig och det är möjligt att det märktes av i texterna. Efter en tid kom fler läsare tillbaka, eller nya. Jag vet inte, men ni blev fler.

Sedan jag kom tillbaka till Melbourne har antalet läsare ständigt ökat och jag har fått flera fina recensioner, senast denna. Det värmer att ni är fler som länkar, fler som läser. Ibland känner jag att ni fortfarande får en del av mig och att jag inte hinner mer än att resumera istället för att berätta. Eller är det olika sätt att berätta, genom ord, genom bilder. Helst i ord och bild.

Tell me

Det har nästa bara varit foto på bloggen ett tag av den enkla anledningen att jag äter lever foto. Monsieur kom förbi i mörkrummet igår eftermiddag och kommenterade mer än frågade. ”När satt du ner senast Anne”? Men allt är inte foto och medan jag framkallade mina 120 mm filmer avbröt en av mina kursare mina tankar.

Oh, ffs Anne.
What?
Kom igen, så roligt är det inte att framkalla film. Tell me. Vem är han?

Och jag kommer på mig med att le, sådär fånigt, sådär utan anledning, kan inte låta bli. Jag känner knappt igen mig själv. Hon fortsatte.

Så är han din pojkvän nu?
Jag vet inte.
Vaddå, vet inte?
Jag vet inte. När vet man?

Drew

Igår fick jag höra från två okända människor på olika barer att jag liknar Drew Barrymore. Jag vet aldrig vad jag ska svara.