Bakom mina solglasögon

Jag läser igenom listan på årets sommarpratare och det finns som vanligt namn jag vill lyssna på. Flera röster som stannat kvar. Min favorit är Jonas Karlssons program från sommaren 2005. Han pratade inte; han berättade.

Jag återkommer ofta till hans första berättelse om att krascha rakt in i janteanden. Eller hans presentation av sig själv att vara allt och ingenting samtidigt.

Om hans resonemang om det fina i att ställa sig upp och berätta något inför en publik. Om rädslan att ta någons tid. Om att våga stanna upp och se ur andra perspektiv. Om faran i att vara duktig, som ett yttre bevis på att vara lyckad. Om modet det tar att sticka ut i janteanden. Ni kan lyssna på programmet här.