Jag har gått med en inre dialog på repeat hela dagen. Ska ta bilderna; orkar inte ta bilderna. Gick upp i morse, åt och duschade. Kom ut ur duschen, klädde om, struntade i att sminka mig, kunde inte bry mig och var så trött att jag satte mig i soffan. Och somnade.
Vaknade ett par timmar senare och tänkte att jag behövde gå iväg till museet för att plåta, men kroppen vägrade. Satt vid datorn en kort stund men var så trött att jag somnade igen. Vaknade, insåg att jag aldrig skulle orka gå till museet men tänkte att jag åtminstone kunde ta sista bilden i en annan serie som ska lämnas innan jag reser.
Viljan vann och jag satte på mig en cocktailklänning. Behövde skugga och sol utomhus, gick utanför huset ner till floden, satte upp stativet och tog bilderna på en kvart. Sedan var jag så trött att det bara inte gick mer och jag korsade gatan på väg hem.
En bil tutade och ”yada yada whatever” tänkte jag, tittade ner och såg att min cocktailklänning satt fast vid väskan på vänsterhöften med strumpbyxorna synliga hela vägen upp. Fint. Jäkla glansiga klänningar, om man inte passar dem har de en tendens att kasa upp och fastna mot handväskan. Oh well, alltid gläder man någon.
10.19.2008
10.18.2008
Romeo
En av mina vänner gick in på ett café i Carlton. Ett café hon brukar gå till, beställde in en latte, satte sig vid de stora fönsterna mot Lygon Street. Hon log igenkännande mot mannen som kom in med kaffet och när han gått fick hon syn på en lapp. Hon vecklade upp och såg de handskrivna raderna. ”Ring mig”. Hon lämnade ett meddelande att han kunde ringa henne kvällen efter när hon skulle vara hemma.
Han ringde. De träffades och orden vällde fram. Han arbetade extra ibland på caféet för att hjälpa ägaren, som var en vän till honom. Egentligen var han egenföretagare men han hoppades alltid att hon skulle komma in till caféet. Att han till slut hoppade in och arbetade mest för att få se henne. Han hade väntat på avstånd i nästan ett år. Sa att när han erbjöd sig att hjälpa henne med något tekniskt i våras hade han menat det, tagit det för ett avvisande att hon skrattat bort det. Han var förälskad, hade framtidsplaner, talade om resor, talade om henne, att han drömde om familj med henne.
Slow down Romeo (när han nu slutligen fått upp tempot) eller bara alldeles överväldigande romantiskt? När jag träffade min vän hasplade hon ur sig den här historien på ett par minuter. ”Jag ska inte ha något barn nu såklart”, fortsatte hon men ögonen glittrade och hon satt där med ett leende. ”Men, när hände allt det här?” sa jag överraskat.
Det var helt nytt. Hon är vacker och det finns alltid nya män runt henne, men hon har ett sorgligt pärlband av trasiga relationer bakom sig. Hon skrattade bort hans ivrighet och jag har aldrig sett henne lyckligare. Det är bra, oavsett vad det blir. Och jag kom på mig med att le lite för mig själv när jag promenerade hem efter att vi skilts åt.
Han ringde. De träffades och orden vällde fram. Han arbetade extra ibland på caféet för att hjälpa ägaren, som var en vän till honom. Egentligen var han egenföretagare men han hoppades alltid att hon skulle komma in till caféet. Att han till slut hoppade in och arbetade mest för att få se henne. Han hade väntat på avstånd i nästan ett år. Sa att när han erbjöd sig att hjälpa henne med något tekniskt i våras hade han menat det, tagit det för ett avvisande att hon skrattat bort det. Han var förälskad, hade framtidsplaner, talade om resor, talade om henne, att han drömde om familj med henne.
Slow down Romeo (när han nu slutligen fått upp tempot) eller bara alldeles överväldigande romantiskt? När jag träffade min vän hasplade hon ur sig den här historien på ett par minuter. ”Jag ska inte ha något barn nu såklart”, fortsatte hon men ögonen glittrade och hon satt där med ett leende. ”Men, när hände allt det här?” sa jag överraskat.
Det var helt nytt. Hon är vacker och det finns alltid nya män runt henne, men hon har ett sorgligt pärlband av trasiga relationer bakom sig. Hon skrattade bort hans ivrighet och jag har aldrig sett henne lyckligare. Det är bra, oavsett vad det blir. Och jag kom på mig med att le lite för mig själv när jag promenerade hem efter att vi skilts åt.
10.17.2008
I Melbournes gränder
Många av Melbournes bästa barer och klubbar ligger gömda i slutet av någon mörk gränd. The Croft Institute ligger i China Town.
10.13.2008
Olika grader av trötthet
Jag gick förbi hallspegeln och tvärstannade. Håret var smutsigt och huden oren uppenbart inte trivts med feberväxlingarna. Jag renbäddade och tvättade håret ansiktet. Kände mig friskare men helt utmattad efteråt och däckade i soffan.
Det har varit maraton i Melbourne och jag slötittade lite på intervjuerna på TV. Reportern sa ”du ser trött ut” och sträckte över mikrofonen till löparen. Jag funderade på vem som var tröttast. Löparen eller reportern. Förmodligen jag.
Det har varit maraton i Melbourne och jag slötittade lite på intervjuerna på TV. Reportern sa ”du ser trött ut” och sträckte över mikrofonen till löparen. Jag funderade på vem som var tröttast. Löparen eller reportern. Förmodligen jag.
10.12.2008
Pannkakor. Sort of.
Febern har lättat en aning, men kroppen är fortfarande tung av trötthet. Jag beställde upp frukost och valde något som jag sällan äter. Pannkakor, gott så gott. Jag hoppades på röd sylt och grädde i bästa rödvita husknutssvenskhet.
På tallriken låg ingen sylt såg jag besviket, men något fluffigt vitt och jag började äta. Det var smör. Smör! Visserligen uppvispat, men det ville jag absolut inte ha på mina pannkakor och jag petade bort bäst jag kunde. Med närmare eftertanke har jag aldrig sett vispgrädde här, osäker på om det finns.
Sedan fanns en skål med sirap och det har jag aldrig haft på pannkakorna heller, men tänkte att det var värt att testa. Men nej, för klistrigt. Nu är det såklart inte så avancerat att göra några pannkakor själv. Om man har ett platta att steka dem på.
På tallriken låg ingen sylt såg jag besviket, men något fluffigt vitt och jag började äta. Det var smör. Smör! Visserligen uppvispat, men det ville jag absolut inte ha på mina pannkakor och jag petade bort bäst jag kunde. Med närmare eftertanke har jag aldrig sett vispgrädde här, osäker på om det finns.
Sedan fanns en skål med sirap och det har jag aldrig haft på pannkakorna heller, men tänkte att det var värt att testa. Men nej, för klistrigt. Nu är det såklart inte så avancerat att göra några pannkakor själv. Om man har ett platta att steka dem på.
10.09.2008
Vi packar
Jag sa upp min älskade lägenhet i dag. Omringad av flyttkartonger. Jag avskyr att packa och det är min andra flytt i år, åtta månader blev det den här gången. Sex månader innan dess. En dag ska jag fylla mina bokhyllor igen.
Ett par rosa flaskor
Mount Franklin säljer mineralvatten med blå korkar och mineralvatten med rosa korkar. Av de senare går en viss procent av försäljningen till bröstcancerforskning. Publicis Mojo har gjort reklamen för de rosa flaskorna som sitter uppklistrade över stan.
Kampanjen har blivit utskälld från olika håll, men jag tycker den är ganska lysande i sin enkelhet. Copyn kunde möjligen varit smidigare.
Kampanjen har blivit utskälld från olika håll, men jag tycker den är ganska lysande i sin enkelhet. Copyn kunde möjligen varit smidigare.
10.07.2008
Sorry love
Företagsledaren på ett produktionsbolag i Sydney kommer ner till Melbourne i morgon och han ville träffa mig. Vi hade bokat in en intervju på eftermiddagen. Det kom ett meddelande ikväll där han frågade om visumstatus. Jag kan arbeta deltid på mitt studentvisum, men för en heltidstjänst behöver jag ett sponsrat visum och det kostar en del för företaget. En hel del.
En kostnad han inte var villig att ta och med ursäkter avbokade han mötet. Bad mig höra av mig när jag hade ett permanent visum. Som byråerna sagt.
En fotostudio i Sydney skrev att de ville träffa mig om jag hade vägarna förbi. Tre veckor kvar till folioinlämning och jag har ett antal större fotoprojekt att avsluta samt en dokumentärfilm att klippa. Jag har inte direkt några tankar på att dra till Sydney några dagar. Eller det kanske jag har.
En kostnad han inte var villig att ta och med ursäkter avbokade han mötet. Bad mig höra av mig när jag hade ett permanent visum. Som byråerna sagt.
En fotostudio i Sydney skrev att de ville träffa mig om jag hade vägarna förbi. Tre veckor kvar till folioinlämning och jag har ett antal större fotoprojekt att avsluta samt en dokumentärfilm att klippa. Jag har inte direkt några tankar på att dra till Sydney några dagar. Eller det kanske jag har.
10.06.2008
Måla med ljus
Jag har feber. Tror jag. Jag har ont i halsen. Vet jag. Klev just innanför dörren och skakade på huvudet när jag såg ansiktet i hallspegeln. Svarta kolmärken från pennorna. Jag förstår inte hur jag lyckas med det. Varje gång.
När jag var liten och skulle göra min pianoläxa och det inte gick bra blev frustrationen allt större. Så jag tog i lite mer och spelade fel lite mer högljutt tills jag tryckte ner alla tangenterna. Ungefär så gick det till på krokin i kväll.
Linjerna var så fel att jag tryckte lite hårdare och fick dem att bli ännu mer fel. Grace såg min frustration och bad att få kolet. Bröt det i småbitar. "Se här" sa hon och drog en lång linje från fjäderlätt till hårt till bred medan hon sa ljus. skugga, mörker. ”Det är inget foto. En teckning är så mycket mer än teknik. Var är stämningen? Känslan? Rörelsen?”
Känns det igen? För ett par tre veckor sedan fick jag kritik på mina foton att jag hade tappat hjärtat i mina bilder. Att tekniken blivit bättre men att jag slutat berätta. Det var vad jag behövde höra för att kunna komma vidare och mina bilder har blivit bättre sedan dess. De blev bättre för att jag slutade fotografera vad jag trodde förväntades av mig. När jag fotograferade sådant som jag känner för.
De självklara svaren är ibland de svåraste att nå fram till. Efter Graces linjer blev det lättare, roligare. Ibland tror jag det är mitt problem. Jag blir så uppslukad av att försöka göra rätt att jag glömmer bort att ha roligt. Och att skapa bilder är roligt. När man inte envisas med att trycka ner baspedalen.
När jag var liten och skulle göra min pianoläxa och det inte gick bra blev frustrationen allt större. Så jag tog i lite mer och spelade fel lite mer högljutt tills jag tryckte ner alla tangenterna. Ungefär så gick det till på krokin i kväll.
Linjerna var så fel att jag tryckte lite hårdare och fick dem att bli ännu mer fel. Grace såg min frustration och bad att få kolet. Bröt det i småbitar. "Se här" sa hon och drog en lång linje från fjäderlätt till hårt till bred medan hon sa ljus. skugga, mörker. ”Det är inget foto. En teckning är så mycket mer än teknik. Var är stämningen? Känslan? Rörelsen?”
Känns det igen? För ett par tre veckor sedan fick jag kritik på mina foton att jag hade tappat hjärtat i mina bilder. Att tekniken blivit bättre men att jag slutat berätta. Det var vad jag behövde höra för att kunna komma vidare och mina bilder har blivit bättre sedan dess. De blev bättre för att jag slutade fotografera vad jag trodde förväntades av mig. När jag fotograferade sådant som jag känner för.
De självklara svaren är ibland de svåraste att nå fram till. Efter Graces linjer blev det lättare, roligare. Ibland tror jag det är mitt problem. Jag blir så uppslukad av att försöka göra rätt att jag glömmer bort att ha roligt. Och att skapa bilder är roligt. När man inte envisas med att trycka ner baspedalen.
10.05.2008
Jag kan vara vad du vill att jag ska vara. Om jag vill.
Han hörde av sig. Han som jag ville. Snabbt. Han vill ha mer, ber mig skicka över min designmapp. Jag ville ge, men upptäckte snart att jag stod handlös. Min utskrivna grafiska mapp ligger intill mig, men de digitala filerna finns i Sverige. Min dator fick en kallsup förra vintern och jag lämnade Sverige hastigt och med en ny dator under armen. Jag hade inte en tanke på att ta med filerna (för jag hade säkerhetskopior) och det kändes inte viktigt då.
Jag vandrade omkring irriterat i lägenheten under morgonen och funderade på expresspost och hur lång tid det skulle ta att göra om utvalda arbete. Mina grafiska profiler, mina förpackningar, mina illustrationer och flera av mina annonser är jag nu utan.
När jag var i Sydney på ett cocktailparty ojade sig en creative director över hur många oinspirerade mappar han såg. Mappar med innehåll som speglade vad mottagaren förväntade. ”Ingen blir inspirerad av det” sa han med emfas på varje stavelse. I min fotofolio har jag tagit ut flera tekniskt avancerade bilder som inte brinner för mig och jag håller folion uppdaterad. Van att visa upp och få kritik.
När jag funderade på min designmapp i morse var lösningen egentligen självklar. Jag tänker just inte visa några grafiska profiler eller produktdesign alls. Det gör visserligen min folio mindre komplex, men det är bilderna jag tycker om och att sätta layout till dem. Det är där jag kan bidra. Och det som jag ska visa upp.
Jag har inte lämnat datorn sedan i morse och jag har snart samlat ihop en ny folio av mina bilder och texter. Annonser, inbjudningar, skivomslag och en typografisk artikel. Jag märker att gränsen mellan min grafiska mapp och min fotofolio börjar suddas ut. Jag har arbeten där jag har gjort layout och tagit fotona, andra där jag arbetat tillsammans med en copy och enbart ansvarat för bild. Men jag har också arbeten där jag tagit hand om allt, skrivit artikeln, satt copyn, gjort illustrationer eller fotograferat och gjort den slutliga layouten.
Det är inte alltid välkommet och sällan efterfrågat att vara sin egen lilla minibyrå och förr blev jag nästan generad när jag på intervjuer fick frågan vad jag egentligen var. Jag kan vara vad du vill jag ska vara. Typ. Jag tycker om variationen och även om det gör mig mer svårplacerad ger det mig samtidigt större utrymme.
Det kanske inte passar den man och den byrå som jag ska skicka över filerna till i morgon men min mapp speglar vem jag är och vad jag vill. Och just det sista, vad jag vill har blivit allt viktigare för mig.
Jag vandrade omkring irriterat i lägenheten under morgonen och funderade på expresspost och hur lång tid det skulle ta att göra om utvalda arbete. Mina grafiska profiler, mina förpackningar, mina illustrationer och flera av mina annonser är jag nu utan.
När jag var i Sydney på ett cocktailparty ojade sig en creative director över hur många oinspirerade mappar han såg. Mappar med innehåll som speglade vad mottagaren förväntade. ”Ingen blir inspirerad av det” sa han med emfas på varje stavelse. I min fotofolio har jag tagit ut flera tekniskt avancerade bilder som inte brinner för mig och jag håller folion uppdaterad. Van att visa upp och få kritik.
När jag funderade på min designmapp i morse var lösningen egentligen självklar. Jag tänker just inte visa några grafiska profiler eller produktdesign alls. Det gör visserligen min folio mindre komplex, men det är bilderna jag tycker om och att sätta layout till dem. Det är där jag kan bidra. Och det som jag ska visa upp.
Jag har inte lämnat datorn sedan i morse och jag har snart samlat ihop en ny folio av mina bilder och texter. Annonser, inbjudningar, skivomslag och en typografisk artikel. Jag märker att gränsen mellan min grafiska mapp och min fotofolio börjar suddas ut. Jag har arbeten där jag har gjort layout och tagit fotona, andra där jag arbetat tillsammans med en copy och enbart ansvarat för bild. Men jag har också arbeten där jag tagit hand om allt, skrivit artikeln, satt copyn, gjort illustrationer eller fotograferat och gjort den slutliga layouten.
Det är inte alltid välkommet och sällan efterfrågat att vara sin egen lilla minibyrå och förr blev jag nästan generad när jag på intervjuer fick frågan vad jag egentligen var. Jag kan vara vad du vill jag ska vara. Typ. Jag tycker om variationen och även om det gör mig mer svårplacerad ger det mig samtidigt större utrymme.
Det kanske inte passar den man och den byrå som jag ska skicka över filerna till i morgon men min mapp speglar vem jag är och vad jag vill. Och just det sista, vad jag vill har blivit allt viktigare för mig.
10.04.2008
Au revoir tristesse
Vi åkte ut från stan. Långt ut och när vi klev av stod palmerna i rad, de höga australiska träden med glesa kronor, fågelkvitter högt och surrande. Plötsligt märktes det att vi var i Australien. Melbourne är i vissa avseende som vilken annan stad i världen som helst. Det är asfalt och svart klädsel på stressiga gator.
Men nu var vi ute på landet, eller snarast förorten och in i en replokal. Ruffigt och skränigt och in i ett stort garage som var så fullproppat med alla möjliga saker, utom bilar som absolut inte skulle ha fått plats. Det fanns knappt plats för bandmedlemmarna att spela, än mindre för två fotografer men det gick det också.
Vi satt i en bil och filmade. Höga berg i horisonten, solnedgång och vi spelade in intervjuerna. Talade om drömmar och bandets två grundare hade träffats på en filosofikurs. De tyckte att livet var för alldagligt och tänkte göra sitt yttersta för att ständigt utmana vardagstristessen. För dem handlade det om att starta ett band. Deras dröm och de satsar hårt. Jag tycker det var fint. Kampen för att leva drömmen; modet att realisera dem.
Det var mörkt när vi tog tåget tillbaka in till stan och min filmpartner undrade om jag ville hänga med på rave i natt. Hon skulle det. Jag är fortfarande seg från gårdagsnatten.
Men nu var vi ute på landet, eller snarast förorten och in i en replokal. Ruffigt och skränigt och in i ett stort garage som var så fullproppat med alla möjliga saker, utom bilar som absolut inte skulle ha fått plats. Det fanns knappt plats för bandmedlemmarna att spela, än mindre för två fotografer men det gick det också.
Vi satt i en bil och filmade. Höga berg i horisonten, solnedgång och vi spelade in intervjuerna. Talade om drömmar och bandets två grundare hade träffats på en filosofikurs. De tyckte att livet var för alldagligt och tänkte göra sitt yttersta för att ständigt utmana vardagstristessen. För dem handlade det om att starta ett band. Deras dröm och de satsar hårt. Jag tycker det var fint. Kampen för att leva drömmen; modet att realisera dem.
Det var mörkt när vi tog tåget tillbaka in till stan och min filmpartner undrade om jag ville hänga med på rave i natt. Hon skulle det. Jag är fortfarande seg från gårdagsnatten.
9.30.2008
9.27.2008
James Nachtwey
En av vår tids mest kända fotografer är i Stockholm. James Nachtwey är på vernissagen i dag kl 13-16 på Lydmar hotell. Seså, det finns fortfarande tid.
Min syn på krig förändrades när jag såg en krigsdokumentär av honom. Det här är ett hastigt klipp, men ger ändå någon slags bild. Jag tänker på en annan krigsfotografs ord "if your pictures aren't good enough, you're not close enough," Robert Capa, som tog de enda filmrullar bevarade från dagen-D. Inte från luften, utan med trupperna som vällde in över Normandies stränder. Att det sedan var en fotoassistent som förstörde nästan alla rullar genom att bränna dem i värmeskåpet och endast ett par historiska rutor finns bevarade är en annan historia. Men Capa var där.
Min syn på krig förändrades när jag såg en krigsdokumentär av honom. Det här är ett hastigt klipp, men ger ändå någon slags bild. Jag tänker på en annan krigsfotografs ord "if your pictures aren't good enough, you're not close enough," Robert Capa, som tog de enda filmrullar bevarade från dagen-D. Inte från luften, utan med trupperna som vällde in över Normandies stränder. Att det sedan var en fotoassistent som förstörde nästan alla rullar genom att bränna dem i värmeskåpet och endast ett par historiska rutor finns bevarade är en annan historia. Men Capa var där.
9.24.2008
Lång natt
Plåtade nattklubb igår. Plåtade cocktailklänningar i morse, champagne på eftermiddagen, choklad i kväll. Jag gick hem från studion med kameraväskan över axeln, släpade på en resväska innehållande all rekvisita och en öppnad champagneflaska i handen. Som en femme fatal gone bad.
Kombinationen dra på cocktailklänning, dricka champagne, äta choklad och bege sig ut i natten känns hur lockande som helst. Tanken var att jag skulle vidare till Fitzroy där det är avslutningsfest på galleriet där jag ställer ut, men plåtningarna drog ut på tiden. Istället för att dra på cocktailklänning blir det till att ägna natten att redigera cocktailbilderna. De ska skrivas ut i morgon klara för presentation.
Kombinationen dra på cocktailklänning, dricka champagne, äta choklad och bege sig ut i natten känns hur lockande som helst. Tanken var att jag skulle vidare till Fitzroy där det är avslutningsfest på galleriet där jag ställer ut, men plåtningarna drog ut på tiden. Istället för att dra på cocktailklänning blir det till att ägna natten att redigera cocktailbilderna. De ska skrivas ut i morgon klara för presentation.
9.23.2008
9.22.2008
Cullbergbaletten
På lördag och söndag kan ni se Cullbergbaletten dansa på moderna museet. Jag älskar Cullbergbaletten och deras tolkning av fröken Julie är fortfarande det bästa jag har sett i dansväg.
Det här är aningens mer abstrakt. Dans och koreografi Alexander Ekman.
Det här är aningens mer abstrakt. Dans och koreografi Alexander Ekman.
9.21.2008
Mermaids
Nu ska jag gå ner och simma. Och jag kan inte låta bli att lägga upp den här lilla prisbelönade reklamfilmen av Gondry. Underwater Love.
9.18.2008
9.16.2008
Save Me
Glasögonen var färgade i neongult och grönt, rött hår och matchande strumpor. En kvinnlig fotograf med starkt politiskt och socialt engagemang, med stora utställningar, löpsedlar och publikationer bakom sig. Hon grundade även ett cirkuskompani som nu är Australiens främsta. Stark karisma full med entusiasm för sitt arbete. Hon presenterade sig som ”konstnär som har sin inkomst genom fotograferande”.
Jag var tvungen att fråga kring hennes distinktion mellan konst och foto, mellan eget arbete och kommersiellt arbete. Det var nästan som hon bad om ursäkt för inkomstdelen och förklarade att hon hade barn att försörja. Jag vet inte varför konstnärer ofta känner behov att försvara att de måste ha en inkomst för att överleva, för att kunna fortsätta producera. Jag har aldrig hört en tjänsteman förklara nödvändigheten i en inkomst.
Hon berättade att det alltid har varit relationer som intresserat henne mest och hon har gjort serier i relationer mellan generationer, mellan mor och dotter och relationen mellan manlig vänskap.
En av hennes nuvarande utställningar handlar om vattenbristen och dess effekter. Det syns inte i stan, men alla är medvetna om vattenbristen. Landsbygden är hårdast drabbad och när vattnet tar slut dör samhällena och jordbruket. Det är många fotografer som är inblandade i att dokumentera förändringen och frågan är långt djupare än att visa röd torkad mark med döda får och hästar.
Hon valde att gå in och intervjua äldre australier på landsbygden och ställde frågan vad de skulle ta med sig om de kunde rädda en sak. Någon talade om trädgården, en annan om ett träd som stått i generationer. Den mening som stannade kvar var ”Ingenting. Jag vet att jag egentligen inte kunde rädda något”.
Jag var tvungen att fråga kring hennes distinktion mellan konst och foto, mellan eget arbete och kommersiellt arbete. Det var nästan som hon bad om ursäkt för inkomstdelen och förklarade att hon hade barn att försörja. Jag vet inte varför konstnärer ofta känner behov att försvara att de måste ha en inkomst för att överleva, för att kunna fortsätta producera. Jag har aldrig hört en tjänsteman förklara nödvändigheten i en inkomst.
Hon berättade att det alltid har varit relationer som intresserat henne mest och hon har gjort serier i relationer mellan generationer, mellan mor och dotter och relationen mellan manlig vänskap.
En av hennes nuvarande utställningar handlar om vattenbristen och dess effekter. Det syns inte i stan, men alla är medvetna om vattenbristen. Landsbygden är hårdast drabbad och när vattnet tar slut dör samhällena och jordbruket. Det är många fotografer som är inblandade i att dokumentera förändringen och frågan är långt djupare än att visa röd torkad mark med döda får och hästar.
Hon valde att gå in och intervjua äldre australier på landsbygden och ställde frågan vad de skulle ta med sig om de kunde rädda en sak. Någon talade om trädgården, en annan om ett träd som stått i generationer. Den mening som stannade kvar var ”Ingenting. Jag vet att jag egentligen inte kunde rädda något”.
9.13.2008
Tomt
Galleriet var överfyllt med människor igår, ändå var det flera ansikten jag hade hoppats se, som jag saknade där. Det kommer mejl från vänner som sett mina foton och kommenterar. Snälla saker, uppmuntrande ord. Men jag kan inte ta in det; samtalet om bristen på hjärta i mina bilder överröstar det mesta. Jag tog fram kameran i dag och försökte arbeta vidare på serien, men det låser sig. Blir ångestfyllt, så jag slutade och tog spårvagnen till IKEA istället.
En italiensk modefotograf, som jag känner, hoppade på och han satte sig intill mig. Han målar sexpack på sina manliga modeller och förbättrar verkligheten där han kan. Han pratade entusiastiskt, gestikulerade vilt och frågade vad jag arbetar på. Jag sa att jag hade vernissage igår; förbättrade verkligheten. Eller det var ju sant. Jag har ett par veckor på mig att göra om serien och lämna in de inramade bilderna. Jag vet inte var jag ska börja.
En italiensk modefotograf, som jag känner, hoppade på och han satte sig intill mig. Han målar sexpack på sina manliga modeller och förbättrar verkligheten där han kan. Han pratade entusiastiskt, gestikulerade vilt och frågade vad jag arbetar på. Jag sa att jag hade vernissage igår; förbättrade verkligheten. Eller det var ju sant. Jag har ett par veckor på mig att göra om serien och lämna in de inramade bilderna. Jag vet inte var jag ska börja.
9.12.2008
Vernissage
Kön ringlade sig meterlång utanför Brunswick Street Gallery. När jag kom in var det absolut packat och det tog tid att försöka ta sig igenom rummen. Värdefullt att höra okända människor kommentera ens arbete.
Det fanns många Melbournefotografer på plats och jag pratade mest med en fotograf jag träffade och festade med i Sydney. Han ställde också ut, men det var första gången han såg mina foton. Han är stark konceptuellt och arbetar främst kommersiellt.
”Är du stolt?”, frågade han. ”Du måste vara stolt”, fortsatte han i avsaknad av svar. Jag är ganska säker på att han inte gillade mina dockor. Vi tyckte olika om det mesta, vilket var ganska befriande på sitt sätt. Vi lämnade galleriet tillsammans när det började droppa av. ”Vad vill du?”, frågade han och hade jag velat, hade jag frågat vad han ville. Det gjorde jag inte och han gav mig en kram. Ett vernissage avklarat.
Det fanns många Melbournefotografer på plats och jag pratade mest med en fotograf jag träffade och festade med i Sydney. Han ställde också ut, men det var första gången han såg mina foton. Han är stark konceptuellt och arbetar främst kommersiellt.
”Är du stolt?”, frågade han. ”Du måste vara stolt”, fortsatte han i avsaknad av svar. Jag är ganska säker på att han inte gillade mina dockor. Vi tyckte olika om det mesta, vilket var ganska befriande på sitt sätt. Vi lämnade galleriet tillsammans när det började droppa av. ”Vad vill du?”, frågade han och hade jag velat, hade jag frågat vad han ville. Det gjorde jag inte och han gav mig en kram. Ett vernissage avklarat.
I tomteverkstaden
Det var som att komma in i en gammal bokhandel med hyllor från golv till tak, men istället för böcker svämmade hyllorna över med tapetrullar. Expediten frågade vad jag letade efter. ”Börja där”, sa han och sedan lämnade han mig att rota omkring.
Det fanns gamla tapeter, mönstrade tapeter, medaljongtapeter i alla tänkbara och otänkbara kombinationer, mycket maximalistiskt men jag letade mer minimalistiskt.
Jag såg den direkt, en chokladbrun med rosaringlande mönster i ena sidan och mörkbrun i andra. Jag ska fotografera rosa bubbel och choklad och färgerna matchar perfekt. Ska bli en affisch för vin och matfestival.
Jag sneglade på prislapparna och de importerade tapeterna kostade därefter. Expediten dök upp igen i ett spretande hår som lockade sig i kritvita skruvar. Han var nog i 55-årsåldern och talade med en irländsk accent som var ovan för mig. Han tittade på de två tapeterna jag höll i handen och sa ”du kan låna dem för en låg summa”. Jag såg förmodligen lika överraskad ut som jag var och han bara log. ”Din personlighet är mjuk; din aura klar och känslig. Nu ska vi se till att du får ut ditt arbete; jag hjälper dig gärna. Låna rullarna och se vilken som funkar bäst i studion. Kom tillbaka när du är klar”. Som den snällaste lille tomteman man kunde tänka sig. Och jag har den finaste fina backdropen.
Det fanns gamla tapeter, mönstrade tapeter, medaljongtapeter i alla tänkbara och otänkbara kombinationer, mycket maximalistiskt men jag letade mer minimalistiskt.
Jag såg den direkt, en chokladbrun med rosaringlande mönster i ena sidan och mörkbrun i andra. Jag ska fotografera rosa bubbel och choklad och färgerna matchar perfekt. Ska bli en affisch för vin och matfestival.
Jag sneglade på prislapparna och de importerade tapeterna kostade därefter. Expediten dök upp igen i ett spretande hår som lockade sig i kritvita skruvar. Han var nog i 55-årsåldern och talade med en irländsk accent som var ovan för mig. Han tittade på de två tapeterna jag höll i handen och sa ”du kan låna dem för en låg summa”. Jag såg förmodligen lika överraskad ut som jag var och han bara log. ”Din personlighet är mjuk; din aura klar och känslig. Nu ska vi se till att du får ut ditt arbete; jag hjälper dig gärna. Låna rullarna och se vilken som funkar bäst i studion. Kom tillbaka när du är klar”. Som den snällaste lille tomteman man kunde tänka sig. Och jag har den finaste fina backdropen.
9.11.2008
Birthday Boy
Sejong Park vann en Oscar 2005 för bästa kortfilm med animerade lille Manuk. Lika vackert som sorgligt berättad.
Var är hjärtat?
Min lärare sa att hon behövde träffa mig och vi var ensamma i rummet när hon började fråga vad bilderna i serien, den vita svanen och törnekvisten, betydde. Vad de innebar för mig. Vad färgerna representerade. Jag har dem klart för mig konceptuellt. Min lärare skakade på huvudet och sa att det inte syntes ett spår av det i mina bilder. Att det gradvis försvunnit allt mer i mitt arbete och hon höll fast blicken och sa ”Det finns inget hjärta. Ingen rörelse. Var är känslan? Själen?
Hon sa att jag naturligt hade ett djupare seende, men att hon inte förstod varför jag inte kunde realisera det. Att jag konsekvent producerade bra bilder, men aldrig bilder som brann. Hon frågade varför jag börjat fotografera. Varför den känslan inte längre fanns i mina bilder.
Hon frågade vilken porträttfotograf som jag tycker mest om. Drog upp bilder av honom i storbild, satte mina intill, pekade, visade var jag gick fel. Sa att jag konceptuellt var stark men att jag inte hade hittat min stil. Att det inte innebar att jag inte hade någon, bara att den inte var realiserad.
Det var skönt att få konkret feedback och inte bara ständigt få höra att det inte är bra nog utan att veta hur jag ska förbättra. Jag vet inte om det hjälper men hennes kritik fick mig att stanna och tänka om.
Små tankar, stora tankar. Min nästkusin dog i natt. Fokus på det som betyder något; det som är värt att säga. Tillbaka till hjärtat.
Hon sa att jag naturligt hade ett djupare seende, men att hon inte förstod varför jag inte kunde realisera det. Att jag konsekvent producerade bra bilder, men aldrig bilder som brann. Hon frågade varför jag börjat fotografera. Varför den känslan inte längre fanns i mina bilder.
Hon frågade vilken porträttfotograf som jag tycker mest om. Drog upp bilder av honom i storbild, satte mina intill, pekade, visade var jag gick fel. Sa att jag konceptuellt var stark men att jag inte hade hittat min stil. Att det inte innebar att jag inte hade någon, bara att den inte var realiserad.
Det var skönt att få konkret feedback och inte bara ständigt få höra att det inte är bra nog utan att veta hur jag ska förbättra. Jag vet inte om det hjälper men hennes kritik fick mig att stanna och tänka om.
Små tankar, stora tankar. Min nästkusin dog i natt. Fokus på det som betyder något; det som är värt att säga. Tillbaka till hjärtat.
9.10.2008
I törnekvistens spår
En reklambild för en kopp, en vit fjäderboa över håret, ner över pannan, dryg mörk blick och ett par röda läppar. Som i mina röda läppar. Bara objektifiera mig där jag har suttit framför kameran och låtsasdruckit mest hela kvällen.
Det har varit en bra dag i studion, roligt och jag använde paran. Även om jag har varit framför kameran har jag haft två modeplåtningar, bakom kameran. Bildena är kristallskarpa, som de ska vara; som det är när kameran är fixad. Känslan att dansa på väggarna.
Min rosa klänning blev så fin så fin på bild med ansiktet delvis dolt bakom törne. Det var en annan historia att få tag i rätt grenar. Nära är inte närmst och grenar med magnolia skiljer sig från grenar med vassa taggar. Till skillnad från Askungens pappa som slog huvudet i törnekvistar hur han än gjorde, upplevde jag fullständig avsaknad på törne i Melbourne.
Nackdelen var att jag gick omkring ett par timmar med tung kameraväska och laptop genom stans blomsteraffärer, i innerstan, i Fitzroy, i Collingwood innan jag hittade rätt vasshet i grenarna. Fördelen var att jag gick omkring ett par timmar i ett 20 gradig vårvärme i klänning och ballerina. Det är lättare, i stegen, i luften, i bilderna.
Det har varit en bra dag i studion, roligt och jag använde paran. Även om jag har varit framför kameran har jag haft två modeplåtningar, bakom kameran. Bildena är kristallskarpa, som de ska vara; som det är när kameran är fixad. Känslan att dansa på väggarna.
Min rosa klänning blev så fin så fin på bild med ansiktet delvis dolt bakom törne. Det var en annan historia att få tag i rätt grenar. Nära är inte närmst och grenar med magnolia skiljer sig från grenar med vassa taggar. Till skillnad från Askungens pappa som slog huvudet i törnekvistar hur han än gjorde, upplevde jag fullständig avsaknad på törne i Melbourne.
Nackdelen var att jag gick omkring ett par timmar med tung kameraväska och laptop genom stans blomsteraffärer, i innerstan, i Fitzroy, i Collingwood innan jag hittade rätt vasshet i grenarna. Fördelen var att jag gick omkring ett par timmar i ett 20 gradig vårvärme i klänning och ballerina. Det är lättare, i stegen, i luften, i bilderna.
9.09.2008
Riktning ditåt
Om ni tyckte att nedanstående inlägg var underligt kan jag hålla med. Men det är förmodligen mer underligt för de potentiella arbetsgivare/kunder som googlar mitt namn och söker på mina foto, men som istället hamnar rakt in på dramatiska kärleksrelationsinlägg. Så kan vi inte ha det. Jag försöker behålla någon slags professionell nivå här. Eller hur.
9.08.2008
Ghost Town
Bildbyrån Magnum anses vara en av världens bästa bildbyråer. En stark inriktning på fotojournalism och dokumentärfoto. De har även en del rörliga bildreportage och jag såg nyligen Ghost Town av Thomas Dworzak. Den är intelligent berättad från översvämningarna i New Orleans.
Det finns bilder som är osannolika. Sean Penn som går omkring med ett gevär i kaoset, men det är inte fiktion. En man som går omkring med sin mamma i rullstol, men hon är död. Det är inte fiktion. Ett snapshot men där historien bakom är starkare än scenen antyder.
En man på knä omringad av soldater som vore det en avrättningsscen. "Ska de [soldaterna] inte beskydda oss", säger narratören i nästa ram. När jag ser bilder som dessa får det mig att vilja fotografera fotojournalistiskt. Ögonblicken. Det icke kreerade.
Det finns bilder som är osannolika. Sean Penn som går omkring med ett gevär i kaoset, men det är inte fiktion. En man som går omkring med sin mamma i rullstol, men hon är död. Det är inte fiktion. Ett snapshot men där historien bakom är starkare än scenen antyder.
En man på knä omringad av soldater som vore det en avrättningsscen. "Ska de [soldaterna] inte beskydda oss", säger narratören i nästa ram. När jag ser bilder som dessa får det mig att vilja fotografera fotojournalistiskt. Ögonblicken. Det icke kreerade.
9.07.2008
What matters most is how well you walk through the fire
Bukowski. Har alltid haft en förkärlek till att läsa det avskalade, som lämnar kvar det som betyder något. Inget mer. Jag går tillbaka till de franska existentialisterna i tanken. Camus har format mig och jag återkommer till meningen i mitt liv. Vill skala av, hitta kärnan, men jag trasslar in mig i tankar.
Det känns viktigare än någon gång förut att få klarhet. Vill definiera vem jag är; var jag är på väg; vad jag vill. Trött på att tveka, tvivla, trött på att leva i framtiden i tanken. Letar efter kärnan i mitt liv just nu, men har redan gått vilse i tankar.
Min unga släkting behöver hjärtopereras, men vattnet i hennes lungor gör operationen omöjlig. Röret hon andas genom är som att andas genom ett sugrör. Hon försöker ta bort det, försöker röra läpparna, formulera ord men vilar i febrig tystnad. Existentialism.
Fjärilen i glaskupan. Jag kan skrika mina ord över världen. Du kan det också. Tillbaka till kärnan och berätta det som betyder något.
Det känns viktigare än någon gång förut att få klarhet. Vill definiera vem jag är; var jag är på väg; vad jag vill. Trött på att tveka, tvivla, trött på att leva i framtiden i tanken. Letar efter kärnan i mitt liv just nu, men har redan gått vilse i tankar.
Min unga släkting behöver hjärtopereras, men vattnet i hennes lungor gör operationen omöjlig. Röret hon andas genom är som att andas genom ett sugrör. Hon försöker ta bort det, försöker röra läpparna, formulera ord men vilar i febrig tystnad. Existentialism.
Fjärilen i glaskupan. Jag kan skrika mina ord över världen. Du kan det också. Tillbaka till kärnan och berätta det som betyder något.
9.05.2008
I'm gonna be dancing on the walls
På konserten igår stämplade vakten min handled när jag gick in. Först när jag stod i duschen i morse såg jag vad det stod. Winner. I dag har jag lämnat in filer för tryck och skickat iväg de digitala filerna till ett galleri.
Utställningen är sponsrad och första pris är en Canon 5D. Vi hoppas på stämpeln, men för mig handlar det om att visa upp och stå för sitt arbete. Jag har ställt ut tidigare, men inte med samma besöksunderlag.
Jag får ordna med ramning i början av veckan för på fredag är det vernissage. Det är ett galleri på två våningar på Brunswick Street och vi är flera som ställer ut. Jag har ett par av mina dockor med.
Dessutom är min baby hemma igen. Jag hämtade hem kameran från de vita rockarna och reparatören berättade att fokusinställningarna låg över en meter fel. Tro fan att jag inte fått några skarpa bilder. Jag är så lättad, så lycklig. I’m gonna be dancing on the walls tonight. Fredagkvällen har börjat och jag är på väg ut.
Utställningen är sponsrad och första pris är en Canon 5D. Vi hoppas på stämpeln, men för mig handlar det om att visa upp och stå för sitt arbete. Jag har ställt ut tidigare, men inte med samma besöksunderlag.
Jag får ordna med ramning i början av veckan för på fredag är det vernissage. Det är ett galleri på två våningar på Brunswick Street och vi är flera som ställer ut. Jag har ett par av mina dockor med.
Dessutom är min baby hemma igen. Jag hämtade hem kameran från de vita rockarna och reparatören berättade att fokusinställningarna låg över en meter fel. Tro fan att jag inte fått några skarpa bilder. Jag är så lättad, så lycklig. I’m gonna be dancing on the walls tonight. Fredagkvällen har börjat och jag är på väg ut.
Vad var det jag sa
Mina bilder har varit konsekvent oskarpa den senaste tiden och länge trodde jag att det var jag som gjorde något fel. Jag gick till Melbournes största studio med mitt objektiv, där jag köpt det. De testade kameran och sa att det inte var något problem med den. Efter långa diskussioner skickade de iväg mitt objektiv på undersökning. Jag visste att något inte stämde.
När jag fick tillbaka det och inget var fel på objektivet, sa föreståndaren till mig att "vid något tillfälle är det lämpligt att du lär dig fokusera". "Hade du sagt det till mig om jag var man, om jag inte var halva din ålder?" var jag nära att fräsa till, men samtidigt kunde jag inte utesluta att jag fokuserat fel och bet ilsket ihop och bestämde mig för att inte sätta min fot där igen.
Jag gjorde nya plåtningar och det blev inte skarpare. En teknisk fotograf tittade på kameran och testade. Han kom fram till slutsatsen att det var jag som inte fokuserade korrekt. Jag vet att jag inte fokuserar en meter fel, men jag började ändå fundera på om det är mina ögon som ändrat sig för något stämde inte.
Jag lämnade in kameran på undersökning bland vitklädda rockar och höll andan när de drog kontokortet. De ringde just och meddelade att kameran är felinställd och fokuserar för långt bak. Jag har ett drygt "vad var det jag sa" på tungan som jag säger här och ska hålla tyst om sedan. Men vad var det jag sa.
När jag fick tillbaka det och inget var fel på objektivet, sa föreståndaren till mig att "vid något tillfälle är det lämpligt att du lär dig fokusera". "Hade du sagt det till mig om jag var man, om jag inte var halva din ålder?" var jag nära att fräsa till, men samtidigt kunde jag inte utesluta att jag fokuserat fel och bet ilsket ihop och bestämde mig för att inte sätta min fot där igen.
Jag gjorde nya plåtningar och det blev inte skarpare. En teknisk fotograf tittade på kameran och testade. Han kom fram till slutsatsen att det var jag som inte fokuserade korrekt. Jag vet att jag inte fokuserar en meter fel, men jag började ändå fundera på om det är mina ögon som ändrat sig för något stämde inte.
Jag lämnade in kameran på undersökning bland vitklädda rockar och höll andan när de drog kontokortet. De ringde just och meddelade att kameran är felinställd och fokuserar för långt bak. Jag har ett drygt "vad var det jag sa" på tungan som jag säger här och ska hålla tyst om sedan. Men vad var det jag sa.
8.28.2008
Stuart Crossett
Jag stod på en trottoar i St kilda. Jag tittade på den slitna dörren, trasiga trappsteget och tog upp min kalender för att kontrollera adressen. Det stämde. Jag öppnade dörren och klev in i en trång hall och ringde på porttelefonen. Dörrar öppnades och jag gick upp för ännu en smal trappa där varje steg blev allt ljusare tills jag kom in i en stor studio med trägolv.
”Jag lämnade ett meddelande på din mobil”, sa hans assistent. Vi har ombokat intervjun tidigare och jag hade ringt ett par gånger för att bekräfta utan att få svar. Mobilen låg kvar hemma. Jag hänvisades till en soffa med ett bord överfullt med fototidningar och böcker. Världens 200 bästa reklamfotografer låg överst. Samma bok som jag hade på mitt skrivbord på byrån. Mannen jag var där för att träffa hade några bilder med i boken.
Stuart Crossett dök upp i rödblommig skjorta och hastigt tal. Han räknas till Australiens tre bästa reklamfotografer och arbetar med de stora byråerna och har lejon i bagaget. Jag hade min folio med mig, främst för att jag hade en presentation senare, men han frågade om jag hade arbete med till honom att visa. Han bläddrade ljudlöst, medan jag ställde frågor till intervjun jag var där för att göra.
Han berättade att han alltid vetat att han ville bli fotograf och att han gick utbildningen jag går direkt efter han slutat gymnasiet. Dagen efter han tog examen flög han upp till Sydney och började ett fotoassistentjobb samma dag. Han assisterade i 18 månader innan han startade eget. Hans första jobb var för Saatchi & Saatchi London. Han var 23.
Han talade snabbt, inlevelsefullt och bytte ämne hastigt. Han talade om nödvändigheten att brinna för fotograferandet för att lyckas. Jag nickade men tänkte att jag nog inte gör det på samma sätt som jag brukade; fotograferandet har blivit arbete. Känner inte samma glöd, men det är kanske mer allmänt än fotospecifikt.
Innan jag skulle gå frågade han om jag inte ville ta ett foto till intervjun. Jag hade kameraväskan med eftersom jag skulle vidare till en tekniker och i ett ögonblick funderade jag på om jag skulle ta porträttet eller inte. Hur fotograferar man en av Australiens främsta fotografer? Dessutom med en trilskande kamera. Jag tänkte snabbt om jag skulle ta en oskarp bild eller ingen bild alls. Jag fegade ut och stannade i tryggheten i orden, vilket måste ha verkat aningens märkligt förklaring till trots.
Det var stressigt i studion och jag tackade för att han hade tagit sig tid att göra intervjun. När jag kom hem sent igårkväll lyssnade jag av mobilen. Ett meddelande att dagens intervju var avbokad , en fråga om vi kunde omboka.
”Jag lämnade ett meddelande på din mobil”, sa hans assistent. Vi har ombokat intervjun tidigare och jag hade ringt ett par gånger för att bekräfta utan att få svar. Mobilen låg kvar hemma. Jag hänvisades till en soffa med ett bord överfullt med fototidningar och böcker. Världens 200 bästa reklamfotografer låg överst. Samma bok som jag hade på mitt skrivbord på byrån. Mannen jag var där för att träffa hade några bilder med i boken.
Stuart Crossett dök upp i rödblommig skjorta och hastigt tal. Han räknas till Australiens tre bästa reklamfotografer och arbetar med de stora byråerna och har lejon i bagaget. Jag hade min folio med mig, främst för att jag hade en presentation senare, men han frågade om jag hade arbete med till honom att visa. Han bläddrade ljudlöst, medan jag ställde frågor till intervjun jag var där för att göra.
Han berättade att han alltid vetat att han ville bli fotograf och att han gick utbildningen jag går direkt efter han slutat gymnasiet. Dagen efter han tog examen flög han upp till Sydney och började ett fotoassistentjobb samma dag. Han assisterade i 18 månader innan han startade eget. Hans första jobb var för Saatchi & Saatchi London. Han var 23.
Han talade snabbt, inlevelsefullt och bytte ämne hastigt. Han talade om nödvändigheten att brinna för fotograferandet för att lyckas. Jag nickade men tänkte att jag nog inte gör det på samma sätt som jag brukade; fotograferandet har blivit arbete. Känner inte samma glöd, men det är kanske mer allmänt än fotospecifikt.
Innan jag skulle gå frågade han om jag inte ville ta ett foto till intervjun. Jag hade kameraväskan med eftersom jag skulle vidare till en tekniker och i ett ögonblick funderade jag på om jag skulle ta porträttet eller inte. Hur fotograferar man en av Australiens främsta fotografer? Dessutom med en trilskande kamera. Jag tänkte snabbt om jag skulle ta en oskarp bild eller ingen bild alls. Jag fegade ut och stannade i tryggheten i orden, vilket måste ha verkat aningens märkligt förklaring till trots.
Det var stressigt i studion och jag tackade för att han hade tagit sig tid att göra intervjun. När jag kom hem sent igårkväll lyssnade jag av mobilen. Ett meddelande att dagens intervju var avbokad , en fråga om vi kunde omboka.
8.27.2008
Inte bra
Timme efter timme med planering, organisera modeller, assistenter, sminkös, boka plats att fotografera och naturligtvis ordna med kläder och accessoarer. Till ingen nytta. Bilderna förblir oskarpa, liksom de har varit de senaste fyra veckorna. Plåtningar och omplåtningar som kostar pengar och tar tid och kraft, men fortfarande inte en bild som är användbar.
Det finns ett par bilder från geishaplåtningen i dag som är bland det bästa jag har gjort, bortsett från skärpan. Jag ska träffa en ny tekniker i morgon och problemet är akut. Fyra veckors förlorat arbete innebär att jag ligger plågsamt efter.
Det finns ett par bilder från geishaplåtningen i dag som är bland det bästa jag har gjort, bortsett från skärpan. Jag ska träffa en ny tekniker i morgon och problemet är akut. Fyra veckors förlorat arbete innebär att jag ligger plågsamt efter.
8.23.2008
Avec le temps
Tanken var en eftermiddagsfika med en av mina vänner som jag inte har träffat på länge. Vi umgicks mycket förra året, men vi har knappt träffats sedan jag kom hit. Det blev som i de gamla dagarna. En fika som blev till vinbar, till restaurang, till cocktailbar, till annan rooftopbar. Vänner som anslöt, andra som gick och vi mötte upp med kära bekanta ansikten.
Han ropade mitt namn högt över baren och gav mig en björnkram medan han lyfte mig utan en chans att komma ner. Det varma, enkla australiska som jag nästan hade glömt bort. Han frågade var jag hade varit. Han påminde mig om en roligare värld utanför min hög med duntäcken och ångest.
Jag satt mitt i den australiska easy goingandan och slappnade av. Medan jag lyssnade på konversationerna runt omkring mig slog det mig att jag har gjort det igen. Låtit arbetet och pressen ta över tills jag blev allt tröttare, allt tommare, tills mörkret kom närmre, tills glädjen försvann. Det är aldrig en sak som gör att man mår dåligt och det blev för mycket. Jag var tvungen att ta ett par steg tillbaka, vila och sedan ta beslut. Stora val tar alltid energi, även medan man är stilla. Jag blev lugn när jag bestämde mig att stanna kvar. Om lite drygt ett år tar jag ut min examen från utbildningen jag går.
Varje gång man ställs inför sig själv kommer man ut starkare, men det tar kraft. Jag är fortfarande trött, men jag mår inte dåligt. Påminns att jag måste ge mig egen tid för att må bra. Jag har accepterat att vissa saker får ta tid, får sänka kraven, sänka tempot, tillit till att det ordnar sig. Det gör alltid det.
När jag skulle gå hem i natt tog han mina händer och höll dem kvar. Sa att jag inte fick gå. Jag gick hem med ett leende.
Han ropade mitt namn högt över baren och gav mig en björnkram medan han lyfte mig utan en chans att komma ner. Det varma, enkla australiska som jag nästan hade glömt bort. Han frågade var jag hade varit. Han påminde mig om en roligare värld utanför min hög med duntäcken och ångest.
Jag satt mitt i den australiska easy goingandan och slappnade av. Medan jag lyssnade på konversationerna runt omkring mig slog det mig att jag har gjort det igen. Låtit arbetet och pressen ta över tills jag blev allt tröttare, allt tommare, tills mörkret kom närmre, tills glädjen försvann. Det är aldrig en sak som gör att man mår dåligt och det blev för mycket. Jag var tvungen att ta ett par steg tillbaka, vila och sedan ta beslut. Stora val tar alltid energi, även medan man är stilla. Jag blev lugn när jag bestämde mig att stanna kvar. Om lite drygt ett år tar jag ut min examen från utbildningen jag går.
Varje gång man ställs inför sig själv kommer man ut starkare, men det tar kraft. Jag är fortfarande trött, men jag mår inte dåligt. Påminns att jag måste ge mig egen tid för att må bra. Jag har accepterat att vissa saker får ta tid, får sänka kraven, sänka tempot, tillit till att det ordnar sig. Det gör alltid det.
När jag skulle gå hem i natt tog han mina händer och höll dem kvar. Sa att jag inte fick gå. Jag gick hem med ett leende.
8.22.2008
Stephane Sednaoui
Han har gjort videos till band som Red Hot Chili Peppers, REM, Smashing Pumpkins, Kylie Minogue, Madonna, U2, men framförallt till Björk. Fast även till de franska gardet, Camille och Alain Souchon. Han är fotograf i grunden och hans känsla för ljus är ständigt närvarande.
Den här visas just nu på moderna museet i Peking. Aningens scary, brutalt naket, för att växla till elegant stillhet.
Den här visas just nu på moderna museet i Peking. Aningens scary, brutalt naket, för att växla till elegant stillhet.
8.21.2008
Semestertripp
Jag stod utanför mitt hotell och väntade på att bli upphämtad när ett par män gående över vägen mot mig, till busshållplatsen. Den förste såg bra ut, mörkt hår, bruna ögon, men aningen sliten, förmodligen runt 40. Bakom honom kom en annan man och när jag såg honom gå över vägen var första tanken gay. Jag utgick från att de var ett par. Vi skulle med samma buss på en resa ut i regnskogen och sedan tillbaka till hotellet på eftermiddagen.
Den förste mannen pratade livligt och intensivt. Han var från Sydney och han berättade om sina fastigheter i Darling Harbor, paradlägenheten, klippkort på flyget, några restauranger och vinodlingar som han hade köpt för nöjes skull. Han bytte hastigt ämne och hans tanke var snabb.
Bussen saknade aircondition och när gayparet och jag hoppade av på hotellet senare på eftermiddagen föreslog han hotellets bubbelpool. Det lät som en utmärkt idé och vi delade bubbel och satt alla tre i den stora bubbelpoolen. Bubblorna slutade efter en stund och man var tvungen att kliva ur poolen för att sätta igång den igen. Jag reste mig i min bikini och minns att jag reagerade på hans blick, för att vara gay så att säga. Jag var där ensam och han frågade om jag ville följa med dem ner och äta inne i Byron.
En restaurangägare till en annan och det dukade bordet låg med havsutsikt. Några andra vänner till honom anslöt och med italiensk finess fylldes glaset på diskret, tallrikarna åkte in och ut och sedan kom bricka efter bricka med ostronshots. Jag hade honom till bordet och han sa att jag missförstått och att han inte var gay. Hans vän intygade; tog upp plånboken och visade ett foto på fru och två barn. Jag nickade utan att ändra uppfattning. Min bordskavaljer fortsatte berätta om sina framgångsrika affärer och han tog hela sällskapets nota.
En av hans vänner hade biljetter till en spelning dagen efter. Hon bjöd med oss och vi mötte upp för drinkar kvällen efter. Vi befann oss nära Nimbinland och jag kände mig aningens ensam där alla andra runt omkring mig trippade iväg i sina egna världar. Sydneymannen föreslog att vi skulle gå över till en annan bar och just då kändes det som en bra idé.
Han ville lära mig skillnaden mellan styrkan i olika Bloody Mary. Som om jag inte visste, men lät honom hållas. Han sa att han just gjort slut med sin flickvän, att det var därför han var på semester. Han frågade när jag ville ha familj.
Vi mötte upp med de andra och vi bytte nattklubb mot nattklubb när närheten till Nimbin åter gjorde sig påmind. ”Öppnar hjärtat”, sa han. Jag tackade nej; jag var där för att läka mitt. Vidare till nästa dansgolv. Hans hjärta öppnade sig lite väl mycket och jag orkade inte lyssna, gick bort till baren, var på väg hem när han var intill mig. ”Jobbiga bilder, måste komma ut”, sa han och ville följa mig hem. Inte läge att säga nej eftersom vi bodde på samma hotell, om än i olika delar.
Han gick långsamt och det dröjde innan vi kom till hotellet. Vi var på väg uppför trappan när han hoppade till hysteriskt och sa det var en groda på hans axel. ”Oh dear, here we go”, tänkte jag men fick syn på grodan som kastade sig ut i ett språng och förmodligen mot ett mörkare öde några meter ner.
Vi kom in på hotellet och han bad mig följa med till hans rum. Han var hög; jag var onykter men jag hade inga planer på att följa. Han ändrade strategi, lovade att inte röra mig, även om han sa sig vilja. Han tryckte sig mot mig och han fick förmodligen inte det gensvar han önskat när han sa ”det här är ögonblicket när det är tänkt att du ska krama mig tillbaka”. Jag gav honom en avskedspuss på kinden, stängde dörren om mitt hotellrum och hörde hans steg tystna i korridoren.
Den förste mannen pratade livligt och intensivt. Han var från Sydney och han berättade om sina fastigheter i Darling Harbor, paradlägenheten, klippkort på flyget, några restauranger och vinodlingar som han hade köpt för nöjes skull. Han bytte hastigt ämne och hans tanke var snabb.
Bussen saknade aircondition och när gayparet och jag hoppade av på hotellet senare på eftermiddagen föreslog han hotellets bubbelpool. Det lät som en utmärkt idé och vi delade bubbel och satt alla tre i den stora bubbelpoolen. Bubblorna slutade efter en stund och man var tvungen att kliva ur poolen för att sätta igång den igen. Jag reste mig i min bikini och minns att jag reagerade på hans blick, för att vara gay så att säga. Jag var där ensam och han frågade om jag ville följa med dem ner och äta inne i Byron.
En restaurangägare till en annan och det dukade bordet låg med havsutsikt. Några andra vänner till honom anslöt och med italiensk finess fylldes glaset på diskret, tallrikarna åkte in och ut och sedan kom bricka efter bricka med ostronshots. Jag hade honom till bordet och han sa att jag missförstått och att han inte var gay. Hans vän intygade; tog upp plånboken och visade ett foto på fru och två barn. Jag nickade utan att ändra uppfattning. Min bordskavaljer fortsatte berätta om sina framgångsrika affärer och han tog hela sällskapets nota.
En av hans vänner hade biljetter till en spelning dagen efter. Hon bjöd med oss och vi mötte upp för drinkar kvällen efter. Vi befann oss nära Nimbinland och jag kände mig aningens ensam där alla andra runt omkring mig trippade iväg i sina egna världar. Sydneymannen föreslog att vi skulle gå över till en annan bar och just då kändes det som en bra idé.
Han ville lära mig skillnaden mellan styrkan i olika Bloody Mary. Som om jag inte visste, men lät honom hållas. Han sa att han just gjort slut med sin flickvän, att det var därför han var på semester. Han frågade när jag ville ha familj.
Vi mötte upp med de andra och vi bytte nattklubb mot nattklubb när närheten till Nimbin åter gjorde sig påmind. ”Öppnar hjärtat”, sa han. Jag tackade nej; jag var där för att läka mitt. Vidare till nästa dansgolv. Hans hjärta öppnade sig lite väl mycket och jag orkade inte lyssna, gick bort till baren, var på väg hem när han var intill mig. ”Jobbiga bilder, måste komma ut”, sa han och ville följa mig hem. Inte läge att säga nej eftersom vi bodde på samma hotell, om än i olika delar.
Han gick långsamt och det dröjde innan vi kom till hotellet. Vi var på väg uppför trappan när han hoppade till hysteriskt och sa det var en groda på hans axel. ”Oh dear, here we go”, tänkte jag men fick syn på grodan som kastade sig ut i ett språng och förmodligen mot ett mörkare öde några meter ner.
Vi kom in på hotellet och han bad mig följa med till hans rum. Han var hög; jag var onykter men jag hade inga planer på att följa. Han ändrade strategi, lovade att inte röra mig, även om han sa sig vilja. Han tryckte sig mot mig och han fick förmodligen inte det gensvar han önskat när han sa ”det här är ögonblicket när det är tänkt att du ska krama mig tillbaka”. Jag gav honom en avskedspuss på kinden, stängde dörren om mitt hotellrum och hörde hans steg tystna i korridoren.
8.20.2008
Strejk
Lärarna på mitt universitet strejkar i dag och jag fick en dags ledighet. Australierna är inte ett strejkande folk och det är den första strejken jag stött på under min tid i Australien. Dessutom är det mycket strukturerat och jag fick besked om den redan igårkväll så att jag dessutom fick sovmorgon.
Annat var det i Frankrike. Antalet möjliga och omöjliga strejker som jag upplevt är klart fantastiska. Tåg, tunnelbanor och flyg strejkade garanterat kring lov och helger. Posten försvann också under regelbundna strejkperioder.
Till de mer våldsamma strejkerna var universitetsstrejkerna under våren 2006. En dag när jag kom till arbetet på universitet var dörrarna kedjade och stämningen var argsint. Strejkerna drog ut på tiden och jag åkte till Paris och fastnade mitt i manifestationerna under en shoppingrunda.
En av de mer originella strejkerna var när bankomatpåfyllarna försvann. Stadens bankomater tömdes rekordsnabbt och att få tag i kontanter blev omöjligt. Den strejken varade dock inte länge. Men den värsta av dem alla var när sopgubbarna gick i strejk. Stanken var fruktansvärd och det var bokstavligen till att kliva över sopberg längs med trottoarerna.
Annat var det i Frankrike. Antalet möjliga och omöjliga strejker som jag upplevt är klart fantastiska. Tåg, tunnelbanor och flyg strejkade garanterat kring lov och helger. Posten försvann också under regelbundna strejkperioder.
Till de mer våldsamma strejkerna var universitetsstrejkerna under våren 2006. En dag när jag kom till arbetet på universitet var dörrarna kedjade och stämningen var argsint. Strejkerna drog ut på tiden och jag åkte till Paris och fastnade mitt i manifestationerna under en shoppingrunda.
En av de mer originella strejkerna var när bankomatpåfyllarna försvann. Stadens bankomater tömdes rekordsnabbt och att få tag i kontanter blev omöjligt. Den strejken varade dock inte länge. Men den värsta av dem alla var när sopgubbarna gick i strejk. Stanken var fruktansvärd och det var bokstavligen till att kliva över sopberg längs med trottoarerna.
8.19.2008
Brevet
”Berätta för mig”, sa en av mina vänner där vi satt på restaurangen. ”Berätta vad?”. ”Vad som helst, du har alltid historier om människor du träffat; beundrare jag inte minns namnen på”. ”Har jag inte, single remember?”. ”Please?”
Det kom ett kärleksbrev. Eller något liknande, uppvaktande. Den typen av brev som värmer varmast när den kommer från någon man tycker om. Det här var från en man jag inte känner, bara har träffat som hastigast. En gång.
Han kom fram till mig på en middag. Jag visste vem han var men hade förmodligen inte vågat säga något. När jag tänker efter var det få som gjorde det. Han är ett välkänt namn i fotografvärlden, arbetar och reser över jorden, uppenbart framgångsrik.
Jag förvånades när han inledde med att öppet ge mig komplimanger. Han måste vara en femton år äldre och han verkade överraskad när han förstod att jag var fotograf. Vi pratade och jag gav honom mitt kort, tänkte arbete, tänkte inte mer på det.
En kort tid därefter kom ett brev. En inbjudan till ganska fantastiska platser även internationellt. Det handlade om foto, men det handlade inte om foto. Han sa att han hade letat efter mig, men att jag redan hade gått. Brevet förvirrade mig och jag läste med växande vemod. En ensam man bakom framgången.
Det kom ett kärleksbrev. Eller något liknande, uppvaktande. Den typen av brev som värmer varmast när den kommer från någon man tycker om. Det här var från en man jag inte känner, bara har träffat som hastigast. En gång.
Han kom fram till mig på en middag. Jag visste vem han var men hade förmodligen inte vågat säga något. När jag tänker efter var det få som gjorde det. Han är ett välkänt namn i fotografvärlden, arbetar och reser över jorden, uppenbart framgångsrik.
Jag förvånades när han inledde med att öppet ge mig komplimanger. Han måste vara en femton år äldre och han verkade överraskad när han förstod att jag var fotograf. Vi pratade och jag gav honom mitt kort, tänkte arbete, tänkte inte mer på det.
En kort tid därefter kom ett brev. En inbjudan till ganska fantastiska platser även internationellt. Det handlade om foto, men det handlade inte om foto. Han sa att han hade letat efter mig, men att jag redan hade gått. Brevet förvirrade mig och jag läste med växande vemod. En ensam man bakom framgången.
8.18.2008
Selektivt minne
Jag gick långsammare än vanligt genom den mörka gränden, medvetet utan att fastna med klackarna mellan kullerstenarna. Jag var ändå för tidig när jag klev in i den undangömda baren. Mina vänner hade inte kommit och jag gick fram till baren. Det var ännu tidig kväll och det var glest i lokalen. I baren stod tre män, två som tittade på mig uppifrån och ner, den tredje som tittade på mig med blå ögon men sedan sänkte blicken till papperna på bardisken.
De två männen började prata medan jag väntade på min drink. Jag tog drinken och gick bort till ett bord, tog av kappan och jag hörde de två männen kommentera min klänning. Upptäckte att jag inte fått något sugrör och muttrade lite när jag var tvungen att gå tillbaka till bardisken. Jag gick till den delen av baren där den ensamme mannen stod.
Framför baren var en stor glasdörr och medan jag sträckte mig efter sugröret stannade en man till utanför glasdörren på gatan. Han skickade en slängkyss och den blåögde mannen intill mig sa ”jag tror inte den var ämnad för mig”. Vi hann inte prata någon längre stund; papperna vid hans sida var en hastig genomgång av replikerna innan han skulle vidare upp på scen. A one man show, men då visste jag inte att det var hans, visste inte vem han var. Vi sågs igen, men tiden var fel. Och jag lämnade Melbourne med hans blå ögon och omfamningar i mörka gränder i minne. ”För tidigt, inte försent”, skrev en läsare i en kommentar förra året när jag skrev om den blåögde mannen med de vackra orden.
Ingen av oss släppte omfamningen helt medan jag var i Sverige. När jag återvände till Melbourne var stan klistrad med reklam för föreställningen han var med i och överallt påmindes jag av honom, men jag väntade med att höra av mig. Mina vänner var på mig och jag är inte säker på varför jag avvaktade, kanske rädd att förstöra ett bitterljuvt minne. Jag satt på ett café när jag slog upp tidningen och där var han. Hans blå ögon och det fanns inga ursäkter bara längtan. Jag skickade iväg ett sms, sa att jag var tillbaka, inget mer. När vi träffades ett par dagar efter var hans första fråga när jag kom tillbaka till stan. Det var lätt att falla in i hans armar igen.
De två männen började prata medan jag väntade på min drink. Jag tog drinken och gick bort till ett bord, tog av kappan och jag hörde de två männen kommentera min klänning. Upptäckte att jag inte fått något sugrör och muttrade lite när jag var tvungen att gå tillbaka till bardisken. Jag gick till den delen av baren där den ensamme mannen stod.
Framför baren var en stor glasdörr och medan jag sträckte mig efter sugröret stannade en man till utanför glasdörren på gatan. Han skickade en slängkyss och den blåögde mannen intill mig sa ”jag tror inte den var ämnad för mig”. Vi hann inte prata någon längre stund; papperna vid hans sida var en hastig genomgång av replikerna innan han skulle vidare upp på scen. A one man show, men då visste jag inte att det var hans, visste inte vem han var. Vi sågs igen, men tiden var fel. Och jag lämnade Melbourne med hans blå ögon och omfamningar i mörka gränder i minne. ”För tidigt, inte försent”, skrev en läsare i en kommentar förra året när jag skrev om den blåögde mannen med de vackra orden.
Ingen av oss släppte omfamningen helt medan jag var i Sverige. När jag återvände till Melbourne var stan klistrad med reklam för föreställningen han var med i och överallt påmindes jag av honom, men jag väntade med att höra av mig. Mina vänner var på mig och jag är inte säker på varför jag avvaktade, kanske rädd att förstöra ett bitterljuvt minne. Jag satt på ett café när jag slog upp tidningen och där var han. Hans blå ögon och det fanns inga ursäkter bara längtan. Jag skickade iväg ett sms, sa att jag var tillbaka, inget mer. När vi träffades ett par dagar efter var hans första fråga när jag kom tillbaka till stan. Det var lätt att falla in i hans armar igen.
8.17.2008
Knock Knock
Jag sov djupt när jag vaknade av att någon ringde frenetiskt på min dörrklocka. Min lägenhet och lägenheten intill delar en liten entré vars dörr leder ut till hotellkorridoren. Den dörren var tidigare låst. Var, eftersom mina förra missbrukande grannar bestämde sig för att bryta upp låset och sedan dess har entrélåset inte blivit lagat. Min hyresvärd har sagt att låset är på väg, men det har inte hänt något och eftersom min lägenhet är låst har jag inte funderat speciellt mycket på det.
Men jag gjorde det i natt. För medan jag yrvaken satte mig upp i sängen vid ringandet på min dörr hörde jag entrédörren öppnas och någon tände ljuset i min entré. Jag blev absolut livrädd.
Första tanken var att det var mina gamla missbrukande grannar, andra tanken var att det kunde vara mannen jag datade, men är över så det var ju dumt. Jag väntade ingen och klockan var efter två. Dessutom går det inte att komma in på planet jag bor utan att ha kort. Fortfarande yrvaken ringde jag ner till hotellreceptionen och sa att de fick skicka upp en vakt. Han anlände några minuter senare, men då fanns det ingen här.
Den byggnad jag bor i rymmer ett femstjärnigt hotell och hotellet äger i princip alla lägenheter utom de som har utsikt mot Yarra River. Det är en sådan jag hyr. På mitt plan finns bara fyra hotellrum, resten är privata och kanske var det en onykter hotellgäst som gått fel. Jag vet inte och i efterhand förvånar det mig att jag blev så rädd. Men rädd var jag.
Men jag gjorde det i natt. För medan jag yrvaken satte mig upp i sängen vid ringandet på min dörr hörde jag entrédörren öppnas och någon tände ljuset i min entré. Jag blev absolut livrädd.
Första tanken var att det var mina gamla missbrukande grannar, andra tanken var att det kunde vara mannen jag datade, men är över så det var ju dumt. Jag väntade ingen och klockan var efter två. Dessutom går det inte att komma in på planet jag bor utan att ha kort. Fortfarande yrvaken ringde jag ner till hotellreceptionen och sa att de fick skicka upp en vakt. Han anlände några minuter senare, men då fanns det ingen här.
Den byggnad jag bor i rymmer ett femstjärnigt hotell och hotellet äger i princip alla lägenheter utom de som har utsikt mot Yarra River. Det är en sådan jag hyr. På mitt plan finns bara fyra hotellrum, resten är privata och kanske var det en onykter hotellgäst som gått fel. Jag vet inte och i efterhand förvånar det mig att jag blev så rädd. Men rädd var jag.
8.09.2008
Julfest
Australierna älskar kostymfester och under min tid i Melbourne har jag varit på fler temafester än under alla mina år i Sverige. Förra helgen var det en grafisk designer som hade fest. Temat var ränder och det var guldrandig klänning som gällde.
Igårkväll skulle jag ha varit på en annan temakväll men det har varit en tuff vecka. Temat var julfest och när jag frågade henne varför sa hon ”om Jesus firar sin födelsedag med julafton kan jag göra detsamma”.
Igårkväll skulle jag ha varit på en annan temakväll men det har varit en tuff vecka. Temat var julfest och när jag frågade henne varför sa hon ”om Jesus firar sin födelsedag med julafton kan jag göra detsamma”.
8.05.2008
Always on the run
Vi håller pa att förbereda fotoutställningen på institutionen men när det blev dags att måla for en stund sedan smet jag. Not my thing. När fotografen Loretta Lux fick frågan varför hon blev fotograf och inte fortsatte som konstnär svarade hon att hon inte tyckte om kladdiga färgtuber och en rörig studio. Jag förstår henne. Dessutom har jag en av mina favoritklänningar på mig.
Det var tänkt att jag skulle träffa en man som räknas till en av Australiens främsta reklamfotografer. Han ställde in när han behövde resa iväg pa ett jobb. Istället hände något annat. Jag har fått ett jobberbjudande från en reklambyrå. I Sverige.
Det var tänkt att jag skulle träffa en man som räknas till en av Australiens främsta reklamfotografer. Han ställde in när han behövde resa iväg pa ett jobb. Istället hände något annat. Jag har fått ett jobberbjudande från en reklambyrå. I Sverige.
8.03.2008
Strange
Ibland undrar jag om jag har en tendens att dra till mig alla möjliga underliga typer. Jag gick hem sent längs Flinders Lane. Vid korsningen Queen Street fick jag stanna till vid ett rödljus och intill mig stod ett par överförfriskade män i 40-årsåldern. ”Har du något emot att vi följer efter dig”, sa en av männen. Först ignorerade jag honom och bara gick. Men han gjorde som han lovat, han följde efter mig som en skugga och jag vände mig om.
Han sa att de var på väg till en herrklubb på King Street, men tyckte det var trevligare att följa med mig. Jag skickade iväg dem i riktning mot China Town. Jag sa inget om Melbourne har en testperiod av absolut inträdesförbud efter halv två på natten. En idiotisk regel som förhoppningsvis inte kommer att gå igenom permanent. För de båda herrarna betydde det en tjugo minuters promenad för att inte komma in igen.
Eller det här. Det kom ett mejl från en fotograf som jag knappt känner, bara har träffat på ett branschevent. Han är garanterat över 50 och han frågade om han kunde få ett foto på mig. Inte för att han hade glömt hur jag såg ut, men för att han ville ha ett minne av min mörka ögon. Inte.
På Smith Street hittade jag en underkjol i 50-talsstil. När jag skulle betala för kjolen sa mannen att det var en lovely outfit. ”Du är också lovely”, fortsatte han. ”Bara ge mig kjolen” sa jag medan jag gav honom min argaste blick. Fanns egentligen ingen anledning att bli arg, eller arg var jag förstås redan.
Han sa att de var på väg till en herrklubb på King Street, men tyckte det var trevligare att följa med mig. Jag skickade iväg dem i riktning mot China Town. Jag sa inget om Melbourne har en testperiod av absolut inträdesförbud efter halv två på natten. En idiotisk regel som förhoppningsvis inte kommer att gå igenom permanent. För de båda herrarna betydde det en tjugo minuters promenad för att inte komma in igen.
Eller det här. Det kom ett mejl från en fotograf som jag knappt känner, bara har träffat på ett branschevent. Han är garanterat över 50 och han frågade om han kunde få ett foto på mig. Inte för att han hade glömt hur jag såg ut, men för att han ville ha ett minne av min mörka ögon. Inte.
På Smith Street hittade jag en underkjol i 50-talsstil. När jag skulle betala för kjolen sa mannen att det var en lovely outfit. ”Du är också lovely”, fortsatte han. ”Bara ge mig kjolen” sa jag medan jag gav honom min argaste blick. Fanns egentligen ingen anledning att bli arg, eller arg var jag förstås redan.
8.01.2008
No need to hide
I jakt på rätta accessoarer hamnade jag på Smith Street. Det är ett aningens ruffigt område och medan jag gick längs med gatan ropade förvirrade människor efter mig ett par gånger. Jag gick in i en liten butik med peruker i skylten. Jag frågade vad en av de blonda perukerna kostade.
”Inte behöver du någon peruk med ditt långa lockiga hår”, sa den medelålders damen.
”Det är till en plåtning”, sa jag.
”Jag förstår; jag har en flicka som brukar komma in och köpa tio peruker åt gången. Hon arbetar som dansare på en nattklubb”.
”Nej, inte den sortens foto”.
”Jag förstår. Du borde ha en peruk med rakt hår i en annan färg än din egen”.
Jag köpte ingen peruk.
”Inte behöver du någon peruk med ditt långa lockiga hår”, sa den medelålders damen.
”Det är till en plåtning”, sa jag.
”Jag förstår; jag har en flicka som brukar komma in och köpa tio peruker åt gången. Hon arbetar som dansare på en nattklubb”.
”Nej, inte den sortens foto”.
”Jag förstår. Du borde ha en peruk med rakt hår i en annan färg än din egen”.
Jag köpte ingen peruk.
Subscribe to:
Posts (Atom)