Att komma tillbaka är att ställas inför sig själv och se förändringen man inte sett tidigare. Plötsligt är det självklart, att det är annorlunda, att saker har hänt, inom, utom. Dunkar pannan mot väggen och undrar vad det var man inte såg tidigare. Omvärderar och förändrar. Det är nyttigt, ibland omständigt. Det tar kraft att ändra riktning, men allt är enklare när beslut är fattade.
Jag har gått igenom kartong efter kartong på vinden, från Frankrike, Australien och Sverige. Sådant jag aldrig riktigt hunnit med i de många flyttarna de senaste åren. Det är som att titta på ett gammalt jag, inte jag ändå jag, och kastas mellan minnen och förundras, fascineras, minnas, sakna, inte sakna, bli generad över, skratta åt, bli ledsen över, bli arg över, le överseende eller skaka på huvudet åt. Känna allt, känna inget och veta. Allt förändras. Till slut förändras allt. Och det är bra.
11.10.2008
Bubbelvatten
Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag tycker om smaksatt mineralvatten. I Frankrike kan man hitta smaksatt vatten, men när man smakar på det sötsliskiga obubblande vattnet önskar man mest att man inte hittat flaskan alls.
I Australien har jag inte hittat något smaksatt mineralvatten alls. Vet inte om det finns; inte där jag handlar i alla fall. Men här, rader med smaksatt mineralvatten att välja och vraka från i hyllorna. Fast jag hittar inte med tranbärssmak som var min favorit. Försvann den?
I Australien har jag inte hittat något smaksatt mineralvatten alls. Vet inte om det finns; inte där jag handlar i alla fall. Men här, rader med smaksatt mineralvatten att välja och vraka från i hyllorna. Fast jag hittar inte med tranbärssmak som var min favorit. Försvann den?
Klipp klipp
Jag hann inte med att träffa min frisör Paul innan jag lämnade Melbourne. Det är snart två år sedan jag klippte mig hos honom för första gången. Då visade det visade sig att han just slutat på Toni & Guy Paris på Rue St Honoré där jag brukade klippa mig när jag bodde i Frankrike. Han är australier med italienska rötter, har naturlig elegans, gestikulerar och har alltid massa roliga historier att berätta. Han frågar alltid hur det går med männen medan han säger att han jag kommer se fantastisk ut. Snygg såklart; gay såklart.
Han har alltid idéer och han har fått mer eller mindre fria händer. Alltid nöjd. Jag borde, men har inte riktigt tagit mig tid att klippa mig regelbundet i år och sedan blev jag sjuk och hann inte med att klippa mig innan jag reste. Senast jag klippte mig var i Brisbane. (Låter bli att se efter när det var eftersom det garanterat är generande längesedan.) Det behövs och jag har klipptid i morgon. Antar att några centimeter ryker, men det är lugnt. Det är längesedan mitt hår var så långt och det ringlar sig en bra bit ner över bröstet. Well, i dag, förmodligen inte i morgon.
Han har alltid idéer och han har fått mer eller mindre fria händer. Alltid nöjd. Jag borde, men har inte riktigt tagit mig tid att klippa mig regelbundet i år och sedan blev jag sjuk och hann inte med att klippa mig innan jag reste. Senast jag klippte mig var i Brisbane. (Låter bli att se efter när det var eftersom det garanterat är generande längesedan.) Det behövs och jag har klipptid i morgon. Antar att några centimeter ryker, men det är lugnt. Det är längesedan mitt hår var så långt och det ringlar sig en bra bit ner över bröstet. Well, i dag, förmodligen inte i morgon.
11.06.2008
Vänta
Det är en vanlig uppfattning eller kanske erfarenhet att fransmännen är arroganta, ibland direkt ovänliga. Vanligtvis handlar det i mötet med den franska byråkratin, banker, myndigheter och liknande som ofta kräver ofta en rikligt stämplad hög med papper för att åter vinna ett leende. Det är sådant man lär sig.
Det finns en annan sida av det franska samhället. Humanismen, artigheten, vänligheten i vardagen. Hur det är något självklart att högt hälsa på de andra i kvarterets brödbutik och lilla mataffär. Hur det är självklart att önska trevlig dag/kväll till de andra i hissen när man kliver ur, kända som okända. Hur fransmän genast kastar sig in i diskussioner, konflikter och försvarar de svaga. Hur unga, i allmänhet och unga män i synnerhet, aldrig skulle drömma om att sätta sig ner på buss och tunnelbana utan lämnar plats åt äldre/barn även om tåget är närmast tomt. En artighet som inte ska missförstås med ett hej kompis, men en vänlighet som gör vardagen trevligare.
Australierna har mycket men någon etikett finns inte. Det svingas och klingas i glasen, men det finns hjärta, en vänlighet som överraskar till en början. En vänlighet som är lätt att vänja sig vid, tas för given. De australiska männen sitter ner på spårvagnar och bussar men de reser sig för äldre. Ingen som armbågar sig före i busskön.
När jag gick på flygplanet i Melbourne var det lugnt och städat. När jag gick på planet i Singapore var det nästan lika lugnt. Sista planet var det mest svenskar och jag tyckte det var direkt otrevligt med det intensiva armbågandet och trängseln vid ombordstigning. Det är knappast först in bättre sittplats som gäller. Att SAS sedan tar betalt för vattnet i serveringen känns mest som ett skämt, eller att de inte brydde sig om att fälla ut bryggan utan lät alla gå ut och ner på den iskalla landningsbanan på väg in i terminalen. En tysk man intill mig muttrade om att ”SAS tjänade nog en 50 euro på avsaknaden av bryggan”.
Idag tog jag bussen hem med min systerdotter. Jag brukar inte ta bussen och när bussen kom in på terminalen rusade plötsligt alla människorna mot ingången, trängdes och knuffades för att komma på. Först på ger möjligen bäst plats, men det fanns sittplatser och mer därtill för samtliga. Min systerdotter satt i vagnen och det var ingen som erbjöd att hjälpa till. Jag har sett parisare lyfta barnvagnar genom franska tunnelbanan. Ung kvinna reder sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att armbågandet är sorgligt. Fullständig avsaknad av medmänsklighet, artighet och vänlighet.
Det finns en annan sida av det franska samhället. Humanismen, artigheten, vänligheten i vardagen. Hur det är något självklart att högt hälsa på de andra i kvarterets brödbutik och lilla mataffär. Hur det är självklart att önska trevlig dag/kväll till de andra i hissen när man kliver ur, kända som okända. Hur fransmän genast kastar sig in i diskussioner, konflikter och försvarar de svaga. Hur unga, i allmänhet och unga män i synnerhet, aldrig skulle drömma om att sätta sig ner på buss och tunnelbana utan lämnar plats åt äldre/barn även om tåget är närmast tomt. En artighet som inte ska missförstås med ett hej kompis, men en vänlighet som gör vardagen trevligare.
Australierna har mycket men någon etikett finns inte. Det svingas och klingas i glasen, men det finns hjärta, en vänlighet som överraskar till en början. En vänlighet som är lätt att vänja sig vid, tas för given. De australiska männen sitter ner på spårvagnar och bussar men de reser sig för äldre. Ingen som armbågar sig före i busskön.
När jag gick på flygplanet i Melbourne var det lugnt och städat. När jag gick på planet i Singapore var det nästan lika lugnt. Sista planet var det mest svenskar och jag tyckte det var direkt otrevligt med det intensiva armbågandet och trängseln vid ombordstigning. Det är knappast först in bättre sittplats som gäller. Att SAS sedan tar betalt för vattnet i serveringen känns mest som ett skämt, eller att de inte brydde sig om att fälla ut bryggan utan lät alla gå ut och ner på den iskalla landningsbanan på väg in i terminalen. En tysk man intill mig muttrade om att ”SAS tjänade nog en 50 euro på avsaknaden av bryggan”.
Idag tog jag bussen hem med min systerdotter. Jag brukar inte ta bussen och när bussen kom in på terminalen rusade plötsligt alla människorna mot ingången, trängdes och knuffades för att komma på. Först på ger möjligen bäst plats, men det fanns sittplatser och mer därtill för samtliga. Min systerdotter satt i vagnen och det var ingen som erbjöd att hjälpa till. Jag har sett parisare lyfta barnvagnar genom franska tunnelbanan. Ung kvinna reder sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att armbågandet är sorgligt. Fullständig avsaknad av medmänsklighet, artighet och vänlighet.
11.05.2008
Lager på lager
Min första mascara var grön, inköpt på en flygplats någonstans vid medelhavet i slutet av 80-talet. Den gröna mascaran byttes ut till svart och sminket var viktigt tidigt. Så vuxet, så rätt.
Färger och produkter har ändrats men sminket stannade kvar, för länge sedan en vardag. Något självklart och utan en känsla att inte vara klädd. Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta av sminket, om jag ska ut senare på kvällen lägger jag ändå nytt.
Jag sminkar mig inte om jag ska vara hemma och när var sjuk förra månaden låg sminket orört. Jag var sjuk längre än jag varit någon gång tidigare och jag var utan smink länge. I dag var första gången jag haft smink på sedan början av förra månaden. Det måste vara bra, som i att jag är friskare. Ändå kändes det lite halvjobbigt att sätta på, kanske inte onödigt, men ovant.
Färger och produkter har ändrats men sminket stannade kvar, för länge sedan en vardag. Något självklart och utan en känsla att inte vara klädd. Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta av sminket, om jag ska ut senare på kvällen lägger jag ändå nytt.
Jag sminkar mig inte om jag ska vara hemma och när var sjuk förra månaden låg sminket orört. Jag var sjuk längre än jag varit någon gång tidigare och jag var utan smink länge. I dag var första gången jag haft smink på sedan början av förra månaden. Det måste vara bra, som i att jag är friskare. Ändå kändes det lite halvjobbigt att sätta på, kanske inte onödigt, men ovant.
11.03.2008
Vakuum
Som att gå i ett vakuum där allt står still, en egen liten bubbla där tid och rum har förlorat betydelse. Tar bara hand om det nödvändigaste, men det är i en annan skala. Behöver leta fram ett par vinterskor, gå igenom packningen, inte från Melbourne men från Stockholm, den jag lämnade i all hast. Papper, försäkringar, andra måsten. Men jag tittar på det och somnar. Jetlag, feber som vägrar släppa, effekten densamma, en paralyserande trötthet.
Verkligheten tränger sig på från Melbourne, tentaresultat, arbete, inbjudningar, dater och fester, men jag läser oengagerat. Det finns en annan verklighet i Sverige också, men just nu skjuter jag den framåt. Saker jag vill göra, projekt som ska sättas igång, men inte än. Jag orkar helt enkelt inte just nu och måste bli frisk. Jag är inte det. Men i vakuumet börjar bilder växa fram, inte för att de måste, för att det är så jag är. Ännu finns ingen kraft att realisera dem, men det kommer en tid. Förhoppningsvis snart.
Just nu orkar jag bara det viktigaste och det viktigaste är små saker i min bubbla. Läste och ritade med min systers pojkar; satt på en pall med huvudet mot det rosa kaklet medan min systerdotter lyckligt bubblade bubblor i sin badbalja och plaskade bland leksakerna tills mina strumpbyxor var blöta.
Det är vardagen som betyder något.
Verkligheten tränger sig på från Melbourne, tentaresultat, arbete, inbjudningar, dater och fester, men jag läser oengagerat. Det finns en annan verklighet i Sverige också, men just nu skjuter jag den framåt. Saker jag vill göra, projekt som ska sättas igång, men inte än. Jag orkar helt enkelt inte just nu och måste bli frisk. Jag är inte det. Men i vakuumet börjar bilder växa fram, inte för att de måste, för att det är så jag är. Ännu finns ingen kraft att realisera dem, men det kommer en tid. Förhoppningsvis snart.
Just nu orkar jag bara det viktigaste och det viktigaste är små saker i min bubbla. Läste och ritade med min systers pojkar; satt på en pall med huvudet mot det rosa kaklet medan min systerdotter lyckligt bubblade bubblor i sin badbalja och plaskade bland leksakerna tills mina strumpbyxor var blöta.
Det är vardagen som betyder något.
11.02.2008
Ur led är tiden
Ellen dök upp i sandaler, linne och hotpants; jag hade byxor, klänning och tröja. 30 grader varmt i Melbourne och vi hade långt mer att prata om än vad vi hann med om i bilen ut till flygplatsen. Det var natt när jag reste och jag somnade innan planet hade lyft. Singapore Airlines har bäst filmutbud, men jag vaknade först när hjulen slog i marken åtta timmar senare. Utan sömntabletter ändå utmattad, fortfarande inte frisk. Kunde ta det lugnt i Singapore, duschade, tvättade håret, kände mig aningen piggare, läste mina sms och där var ett som fick mig att le. ”Jag längtar efter dig”.
Det blev en aning för dramatiskt i Singapore när terminal och gate ändrades samtidigt som boardingen flyttades fram en halvtimme. Men på kom jag, intill mig en latino i 45-årsåldern. Han tittade sig runt omkring, hängde över mitt säte och jag tänkte att det här kommer bli dryga 14 timmar. Istället bad han att få komma ut, hoppade över till ett ledigt säte och plötsligt hade jag ett eget dubbelsäte, ett fönster att luta huvudet mot och resan blev lättare. Ändå dryg. Somnade med öppna ögon innan mitt tredje byte men nådde till slut ankomsthallen och familjen som väntade. Minusgrader ute, men skönt att vara framme, 36 timmar senare.
Ur led är tiden även om det är lättare på det här hållet. Försöker samla intrycken men det flyter ihop. Har inte ens hunnit packa upp väskan, ägnade dagen med mina syskonbarn, små händer som kramas krampaktigt och lyckligt. Till och med min lilla systerdotter som inte borde minnas mig sträckte upp händerna att hon ville upp tilll mig medan hon skrattade. Kanske var det de nya rosa skorna hon fick i en guldpaket. Hon älskar skor. My girl, det ska börjas i tid.
Det blev en aning för dramatiskt i Singapore när terminal och gate ändrades samtidigt som boardingen flyttades fram en halvtimme. Men på kom jag, intill mig en latino i 45-årsåldern. Han tittade sig runt omkring, hängde över mitt säte och jag tänkte att det här kommer bli dryga 14 timmar. Istället bad han att få komma ut, hoppade över till ett ledigt säte och plötsligt hade jag ett eget dubbelsäte, ett fönster att luta huvudet mot och resan blev lättare. Ändå dryg. Somnade med öppna ögon innan mitt tredje byte men nådde till slut ankomsthallen och familjen som väntade. Minusgrader ute, men skönt att vara framme, 36 timmar senare.
Ur led är tiden även om det är lättare på det här hållet. Försöker samla intrycken men det flyter ihop. Har inte ens hunnit packa upp väskan, ägnade dagen med mina syskonbarn, små händer som kramas krampaktigt och lyckligt. Till och med min lilla systerdotter som inte borde minnas mig sträckte upp händerna att hon ville upp tilll mig medan hon skrattade. Kanske var det de nya rosa skorna hon fick i en guldpaket. Hon älskar skor. My girl, det ska börjas i tid.
10.30.2008
Please
Mycket var uppbokat när jag köpte min resa och jag har ett alltför långt mellanbyte i Europa. Jag kommer vara trött, kanske småtjurig och förmodligen sjukt uttråkad. Så jag tänkte att ni kan få ge mig något att se fram emot att läsa. Om ni vill.
1. Vad gör du om dagarna?
2. Var bor du?
3. Hur länge har du läst min blogg?
4. Är det något du vill att jag ska skriva mer om? Mindre om?
5. Din favoritlåt just nu?
6. Känner vi varandra/Har vi träffats? (Hur?)
7. Nämn en blogg som du tycker om.
8. Önska något. Vad som helst!
1. Vad gör du om dagarna?
2. Var bor du?
3. Hur länge har du läst min blogg?
4. Är det något du vill att jag ska skriva mer om? Mindre om?
5. Din favoritlåt just nu?
6. Känner vi varandra/Har vi träffats? (Hur?)
7. Nämn en blogg som du tycker om.
8. Önska något. Vad som helst!
Nedräkning
Sista timmarna i Melbourne. Sitter vid datorn i burspråket där jag suttit så många gånger förut. Det åskar nu, blixtrar och haglet har just börjat vräka ner, men innan jag har skrivit färdigt kommer det ha slutat igen.
Tittar ut över staden, människorna som hastar förbi längs med flodstråken, vattnet, båtarna som passerar och funderar på om jag sitter här nästa år igen. Det står så på returbiljetten, finns projekt att återvända till, sista året på min utbildning, soloutställning som jag börjat skissa på, men jag har slutat att definiera.
Folion är nedpackad i resväskan, finns möten i Europa, en byrå, andra projekt. Tar det som det kommer när och om det blir konkret, låter det flyta nu. Helst skulle jag snabbspola fram resan till tiden jag står i ankomsthallen. Längtar dit, ändå sitter en känsla av vemod i som jag inte kan skaka av. Ännu ett uppbrott och de senaste tre åren har varit som ett intensivt zappande mellan Sverige-Frankrike-Sverige-Australien-Sverige-Australien.
En vän skickade ett mejl och berättade att livet lekte, att hon hade köpt en stor våning i stan med sin sambo och hennes nystartade företag blomstrade. Hon frågade hur det gick med arbete och kärlek.
Det är bara två år sedan jag hade ett stabilt arbete som svensklektor vid ett franskt universitet. Mycket har förändrats men jag tvivlar inte längre att jag kommer arbeta inom det kreativa området, exakt var spelar mindre roll. Trivs bäst med variationen, men saknar stabiliteten jag en gång hade. Inga band ger frihet; frihet är överskattat när man är ensam sjuk. Och något har förändrats. Jag är tystare, omvärderar, går in i tankar. Det är en lång resa kvar.
Tittar ut över staden, människorna som hastar förbi längs med flodstråken, vattnet, båtarna som passerar och funderar på om jag sitter här nästa år igen. Det står så på returbiljetten, finns projekt att återvända till, sista året på min utbildning, soloutställning som jag börjat skissa på, men jag har slutat att definiera.
Folion är nedpackad i resväskan, finns möten i Europa, en byrå, andra projekt. Tar det som det kommer när och om det blir konkret, låter det flyta nu. Helst skulle jag snabbspola fram resan till tiden jag står i ankomsthallen. Längtar dit, ändå sitter en känsla av vemod i som jag inte kan skaka av. Ännu ett uppbrott och de senaste tre åren har varit som ett intensivt zappande mellan Sverige-Frankrike-Sverige-Australien-Sverige-Australien.
En vän skickade ett mejl och berättade att livet lekte, att hon hade köpt en stor våning i stan med sin sambo och hennes nystartade företag blomstrade. Hon frågade hur det gick med arbete och kärlek.
Det är bara två år sedan jag hade ett stabilt arbete som svensklektor vid ett franskt universitet. Mycket har förändrats men jag tvivlar inte längre att jag kommer arbeta inom det kreativa området, exakt var spelar mindre roll. Trivs bäst med variationen, men saknar stabiliteten jag en gång hade. Inga band ger frihet; frihet är överskattat när man är ensam sjuk. Och något har förändrats. Jag är tystare, omvärderar, går in i tankar. Det är en lång resa kvar.
10.29.2008
Moment 32
Om jag inte hade blivit sjuk hade det förmodligen blivit Sydney. Garanterat ett par dagar, möjligen med flytt i februari. Jag har varit sugen på Sydney sedan jag var där senast. Jag sökte och visst hade jag kontakt med en fotostudio, men egentligen handlade det om något annat. Ett produktionsbolag.
De gör mest reklamfilm, stora kampanjer, men även mer informationsinriktat material. Det mesta sköts inhouse, från design till filmproduktion.
Ägaren svarade några minuter efter att jag skickat mitt cv. När jag ringde upp honom på den avtalade tiden var han mitt i en inspelning och det var svårt att höra hans röst. Han hade tydligen svårt att höra min också och jag blev nervös och började prata helt ofokuserat. Han bad mig ringa upp dagen efter.
Funderade på om jag ens skulle ringa; det kändes ändå kört. VI pratade över en halvtimme och jag tyckte instinktivt om honom. Tror han försökte definiera mig, men hamnade i en diskussion om vad jag gjort inom rörliga medier, foto, grafisk design, copy och reklam. Det var mer som ett öppet samtal och han frågade varför jag inte sökte byrå i första hand, att det borde vara så enkelt för mig att komma in (inte) och gav mig sedan telefonnummer till ett par personer i Sydney.
Reklambranschen går på halvfart i Australien och nyanställningar är inte direkt aktuellt. Filmproduktionen i Sydney har gått ner 30%, ändå var han inte ointresserad, snarast rak. ”Jag vet faktiskt inte var du skulle passa in här, men jag är sugen på att anställa dig.” Inga löften. Han frågade om jag hade vägarna förbi. Det hade jag egentligen inte, men det hade jag naturligtvis haft om jag inte hade legat utslagen i lunginflammation. Det är bara en timmes flyg till Sydney. Den här gången blir det 32 timmar till Europa istället.
De gör mest reklamfilm, stora kampanjer, men även mer informationsinriktat material. Det mesta sköts inhouse, från design till filmproduktion.
Ägaren svarade några minuter efter att jag skickat mitt cv. När jag ringde upp honom på den avtalade tiden var han mitt i en inspelning och det var svårt att höra hans röst. Han hade tydligen svårt att höra min också och jag blev nervös och började prata helt ofokuserat. Han bad mig ringa upp dagen efter.
Funderade på om jag ens skulle ringa; det kändes ändå kört. VI pratade över en halvtimme och jag tyckte instinktivt om honom. Tror han försökte definiera mig, men hamnade i en diskussion om vad jag gjort inom rörliga medier, foto, grafisk design, copy och reklam. Det var mer som ett öppet samtal och han frågade varför jag inte sökte byrå i första hand, att det borde vara så enkelt för mig att komma in (inte) och gav mig sedan telefonnummer till ett par personer i Sydney.
Reklambranschen går på halvfart i Australien och nyanställningar är inte direkt aktuellt. Filmproduktionen i Sydney har gått ner 30%, ändå var han inte ointresserad, snarast rak. ”Jag vet faktiskt inte var du skulle passa in här, men jag är sugen på att anställa dig.” Inga löften. Han frågade om jag hade vägarna förbi. Det hade jag egentligen inte, men det hade jag naturligtvis haft om jag inte hade legat utslagen i lunginflammation. Det är bara en timmes flyg till Sydney. Den här gången blir det 32 timmar till Europa istället.
10.23.2008
10.22.2008
Duvmannen
Nedanför mitt hus, precis före floden finns en bro där tågen passerar i ett ständigt brus. Under bron finns några bänkar med utsikt över vattnet. Ofta sitter där en man. Kanske är han hemlös; han är skygg, tittar sig oroligt omkring, flackar med blicken när passerande kommer förbi, gömmer undan påsen han har i handen. Det skulle vara lätt att ta fram teleobjektivet och fotografera honom, men jag vill inte störa hans rum. Han verkar inte ha något eget och det lilla han har vill jag låta vara hans.
Han tittar åt höger, åt vänster och sedan tar han fram påsen och genast flockas duvor i tiotals runt omkring honom, som om de känner till hans rörelser. Han sträcker ut händerna och duvorna sätter sig på hans armar. Han flackar med blicken och när någon kommer förbi rycker han undan påsen. Duvorna sprids och han vänder sig in mot bropelarna, verkar snarast rädd. Försöker smälta in osynlig mot det grå.
Han tittar sig misstänksamt omkring och tar upp påsen och genast är fåglarna tillbaka runtomkring honom, på honom. Det sprids ett leende över hans ansikte, som närheten av en älskades beröring. Men när innehållet i påsen tömts och han inte har något mer att ge flyger fåglarna bort från honom. Han står där ensam. Slår ner blicken, går tillbaka in i det grå.
Han tittar åt höger, åt vänster och sedan tar han fram påsen och genast flockas duvor i tiotals runt omkring honom, som om de känner till hans rörelser. Han sträcker ut händerna och duvorna sätter sig på hans armar. Han flackar med blicken och när någon kommer förbi rycker han undan påsen. Duvorna sprids och han vänder sig in mot bropelarna, verkar snarast rädd. Försöker smälta in osynlig mot det grå.
Han tittar sig misstänksamt omkring och tar upp påsen och genast är fåglarna tillbaka runtomkring honom, på honom. Det sprids ett leende över hans ansikte, som närheten av en älskades beröring. Men när innehållet i påsen tömts och han inte har något mer att ge flyger fåglarna bort från honom. Han står där ensam. Slår ner blicken, går tillbaka in i det grå.
10.21.2008
10.20.2008
Moi
Foto: Andrew.
På bilden: jag och en kalasdyr kopp.
Kanske minns ni att jag hoppade in som modell i studion förra månaden. Det var kväll och jag hade redan haft två modeplåtningar när Andrew frågade om jag kunde sitta för honom. Han behövde röda läppar. Så jag satte på nytt läppstift.
Tekniken kallas high key där bilden exponeras åt höger och allt görs ljusare. Min hy är inte fullt så vit annars. Och jag brukar inte ha vita fjädrar i håret.
Lunginflammation
Tydligen. Läkaren var inte nöjd med att jag inte svarat på medicinen som jag borde. Ny antibiotika och flera prover.
Det var en robust äldre dam med östeuropeisk brytning som skulle ta blodproverna. Hon verkade brysk och när hon tog fram nålarna tänkte jag att det här kommer nog göra ont. Det kändes inte när hon fyllde provrör efter provrör och hon var riktigt rolig när hon började prata.
Jag är sjukskriven veckan ut och det är bara att acceptera att jag behöver vila. Tror inte jag har varit sjuk så här länge någon gång tidigare. Och jag är mer än uttråkad. Vad läser ni? Vad lyssnar ni på? Ge mig lästips. Bloggtips. Musiktips. Anything really.
Det var en robust äldre dam med östeuropeisk brytning som skulle ta blodproverna. Hon verkade brysk och när hon tog fram nålarna tänkte jag att det här kommer nog göra ont. Det kändes inte när hon fyllde provrör efter provrör och hon var riktigt rolig när hon började prata.
Jag är sjukskriven veckan ut och det är bara att acceptera att jag behöver vila. Tror inte jag har varit sjuk så här länge någon gång tidigare. Och jag är mer än uttråkad. Vad läser ni? Vad lyssnar ni på? Ge mig lästips. Bloggtips. Musiktips. Anything really.
10.19.2008
Ett öga trött
Jag har gått med en inre dialog på repeat hela dagen. Ska ta bilderna; orkar inte ta bilderna. Gick upp i morse, åt och duschade. Kom ut ur duschen, klädde om, struntade i att sminka mig, kunde inte bry mig och var så trött att jag satte mig i soffan. Och somnade.
Vaknade ett par timmar senare och tänkte att jag behövde gå iväg till museet för att plåta, men kroppen vägrade. Satt vid datorn en kort stund men var så trött att jag somnade igen. Vaknade, insåg att jag aldrig skulle orka gå till museet men tänkte att jag åtminstone kunde ta sista bilden i en annan serie som ska lämnas innan jag reser.
Viljan vann och jag satte på mig en cocktailklänning. Behövde skugga och sol utomhus, gick utanför huset ner till floden, satte upp stativet och tog bilderna på en kvart. Sedan var jag så trött att det bara inte gick mer och jag korsade gatan på väg hem.
En bil tutade och ”yada yada whatever” tänkte jag, tittade ner och såg att min cocktailklänning satt fast vid väskan på vänsterhöften med strumpbyxorna synliga hela vägen upp. Fint. Jäkla glansiga klänningar, om man inte passar dem har de en tendens att kasa upp och fastna mot handväskan. Oh well, alltid gläder man någon.
Vaknade ett par timmar senare och tänkte att jag behövde gå iväg till museet för att plåta, men kroppen vägrade. Satt vid datorn en kort stund men var så trött att jag somnade igen. Vaknade, insåg att jag aldrig skulle orka gå till museet men tänkte att jag åtminstone kunde ta sista bilden i en annan serie som ska lämnas innan jag reser.
Viljan vann och jag satte på mig en cocktailklänning. Behövde skugga och sol utomhus, gick utanför huset ner till floden, satte upp stativet och tog bilderna på en kvart. Sedan var jag så trött att det bara inte gick mer och jag korsade gatan på väg hem.
En bil tutade och ”yada yada whatever” tänkte jag, tittade ner och såg att min cocktailklänning satt fast vid väskan på vänsterhöften med strumpbyxorna synliga hela vägen upp. Fint. Jäkla glansiga klänningar, om man inte passar dem har de en tendens att kasa upp och fastna mot handväskan. Oh well, alltid gläder man någon.
10.18.2008
Romeo
En av mina vänner gick in på ett café i Carlton. Ett café hon brukar gå till, beställde in en latte, satte sig vid de stora fönsterna mot Lygon Street. Hon log igenkännande mot mannen som kom in med kaffet och när han gått fick hon syn på en lapp. Hon vecklade upp och såg de handskrivna raderna. ”Ring mig”. Hon lämnade ett meddelande att han kunde ringa henne kvällen efter när hon skulle vara hemma.
Han ringde. De träffades och orden vällde fram. Han arbetade extra ibland på caféet för att hjälpa ägaren, som var en vän till honom. Egentligen var han egenföretagare men han hoppades alltid att hon skulle komma in till caféet. Att han till slut hoppade in och arbetade mest för att få se henne. Han hade väntat på avstånd i nästan ett år. Sa att när han erbjöd sig att hjälpa henne med något tekniskt i våras hade han menat det, tagit det för ett avvisande att hon skrattat bort det. Han var förälskad, hade framtidsplaner, talade om resor, talade om henne, att han drömde om familj med henne.
Slow down Romeo (när han nu slutligen fått upp tempot) eller bara alldeles överväldigande romantiskt? När jag träffade min vän hasplade hon ur sig den här historien på ett par minuter. ”Jag ska inte ha något barn nu såklart”, fortsatte hon men ögonen glittrade och hon satt där med ett leende. ”Men, när hände allt det här?” sa jag överraskat.
Det var helt nytt. Hon är vacker och det finns alltid nya män runt henne, men hon har ett sorgligt pärlband av trasiga relationer bakom sig. Hon skrattade bort hans ivrighet och jag har aldrig sett henne lyckligare. Det är bra, oavsett vad det blir. Och jag kom på mig med att le lite för mig själv när jag promenerade hem efter att vi skilts åt.
Han ringde. De träffades och orden vällde fram. Han arbetade extra ibland på caféet för att hjälpa ägaren, som var en vän till honom. Egentligen var han egenföretagare men han hoppades alltid att hon skulle komma in till caféet. Att han till slut hoppade in och arbetade mest för att få se henne. Han hade väntat på avstånd i nästan ett år. Sa att när han erbjöd sig att hjälpa henne med något tekniskt i våras hade han menat det, tagit det för ett avvisande att hon skrattat bort det. Han var förälskad, hade framtidsplaner, talade om resor, talade om henne, att han drömde om familj med henne.
Slow down Romeo (när han nu slutligen fått upp tempot) eller bara alldeles överväldigande romantiskt? När jag träffade min vän hasplade hon ur sig den här historien på ett par minuter. ”Jag ska inte ha något barn nu såklart”, fortsatte hon men ögonen glittrade och hon satt där med ett leende. ”Men, när hände allt det här?” sa jag överraskat.
Det var helt nytt. Hon är vacker och det finns alltid nya män runt henne, men hon har ett sorgligt pärlband av trasiga relationer bakom sig. Hon skrattade bort hans ivrighet och jag har aldrig sett henne lyckligare. Det är bra, oavsett vad det blir. Och jag kom på mig med att le lite för mig själv när jag promenerade hem efter att vi skilts åt.
10.17.2008
I Melbournes gränder
Många av Melbournes bästa barer och klubbar ligger gömda i slutet av någon mörk gränd. The Croft Institute ligger i China Town.
10.13.2008
Olika grader av trötthet
Jag gick förbi hallspegeln och tvärstannade. Håret var smutsigt och huden oren uppenbart inte trivts med feberväxlingarna. Jag renbäddade och tvättade håret ansiktet. Kände mig friskare men helt utmattad efteråt och däckade i soffan.
Det har varit maraton i Melbourne och jag slötittade lite på intervjuerna på TV. Reportern sa ”du ser trött ut” och sträckte över mikrofonen till löparen. Jag funderade på vem som var tröttast. Löparen eller reportern. Förmodligen jag.
Det har varit maraton i Melbourne och jag slötittade lite på intervjuerna på TV. Reportern sa ”du ser trött ut” och sträckte över mikrofonen till löparen. Jag funderade på vem som var tröttast. Löparen eller reportern. Förmodligen jag.
10.12.2008
Pannkakor. Sort of.
Febern har lättat en aning, men kroppen är fortfarande tung av trötthet. Jag beställde upp frukost och valde något som jag sällan äter. Pannkakor, gott så gott. Jag hoppades på röd sylt och grädde i bästa rödvita husknutssvenskhet.
På tallriken låg ingen sylt såg jag besviket, men något fluffigt vitt och jag började äta. Det var smör. Smör! Visserligen uppvispat, men det ville jag absolut inte ha på mina pannkakor och jag petade bort bäst jag kunde. Med närmare eftertanke har jag aldrig sett vispgrädde här, osäker på om det finns.
Sedan fanns en skål med sirap och det har jag aldrig haft på pannkakorna heller, men tänkte att det var värt att testa. Men nej, för klistrigt. Nu är det såklart inte så avancerat att göra några pannkakor själv. Om man har ett platta att steka dem på.
På tallriken låg ingen sylt såg jag besviket, men något fluffigt vitt och jag började äta. Det var smör. Smör! Visserligen uppvispat, men det ville jag absolut inte ha på mina pannkakor och jag petade bort bäst jag kunde. Med närmare eftertanke har jag aldrig sett vispgrädde här, osäker på om det finns.
Sedan fanns en skål med sirap och det har jag aldrig haft på pannkakorna heller, men tänkte att det var värt att testa. Men nej, för klistrigt. Nu är det såklart inte så avancerat att göra några pannkakor själv. Om man har ett platta att steka dem på.
10.09.2008
Vi packar
Jag sa upp min älskade lägenhet i dag. Omringad av flyttkartonger. Jag avskyr att packa och det är min andra flytt i år, åtta månader blev det den här gången. Sex månader innan dess. En dag ska jag fylla mina bokhyllor igen.
Ett par rosa flaskor
Mount Franklin säljer mineralvatten med blå korkar och mineralvatten med rosa korkar. Av de senare går en viss procent av försäljningen till bröstcancerforskning. Publicis Mojo har gjort reklamen för de rosa flaskorna som sitter uppklistrade över stan.
Kampanjen har blivit utskälld från olika håll, men jag tycker den är ganska lysande i sin enkelhet. Copyn kunde möjligen varit smidigare.
Kampanjen har blivit utskälld från olika håll, men jag tycker den är ganska lysande i sin enkelhet. Copyn kunde möjligen varit smidigare.
10.07.2008
Sorry love
Företagsledaren på ett produktionsbolag i Sydney kommer ner till Melbourne i morgon och han ville träffa mig. Vi hade bokat in en intervju på eftermiddagen. Det kom ett meddelande ikväll där han frågade om visumstatus. Jag kan arbeta deltid på mitt studentvisum, men för en heltidstjänst behöver jag ett sponsrat visum och det kostar en del för företaget. En hel del.
En kostnad han inte var villig att ta och med ursäkter avbokade han mötet. Bad mig höra av mig när jag hade ett permanent visum. Som byråerna sagt.
En fotostudio i Sydney skrev att de ville träffa mig om jag hade vägarna förbi. Tre veckor kvar till folioinlämning och jag har ett antal större fotoprojekt att avsluta samt en dokumentärfilm att klippa. Jag har inte direkt några tankar på att dra till Sydney några dagar. Eller det kanske jag har.
En kostnad han inte var villig att ta och med ursäkter avbokade han mötet. Bad mig höra av mig när jag hade ett permanent visum. Som byråerna sagt.
En fotostudio i Sydney skrev att de ville träffa mig om jag hade vägarna förbi. Tre veckor kvar till folioinlämning och jag har ett antal större fotoprojekt att avsluta samt en dokumentärfilm att klippa. Jag har inte direkt några tankar på att dra till Sydney några dagar. Eller det kanske jag har.
10.06.2008
Måla med ljus
Jag har feber. Tror jag. Jag har ont i halsen. Vet jag. Klev just innanför dörren och skakade på huvudet när jag såg ansiktet i hallspegeln. Svarta kolmärken från pennorna. Jag förstår inte hur jag lyckas med det. Varje gång.
När jag var liten och skulle göra min pianoläxa och det inte gick bra blev frustrationen allt större. Så jag tog i lite mer och spelade fel lite mer högljutt tills jag tryckte ner alla tangenterna. Ungefär så gick det till på krokin i kväll.
Linjerna var så fel att jag tryckte lite hårdare och fick dem att bli ännu mer fel. Grace såg min frustration och bad att få kolet. Bröt det i småbitar. "Se här" sa hon och drog en lång linje från fjäderlätt till hårt till bred medan hon sa ljus. skugga, mörker. ”Det är inget foto. En teckning är så mycket mer än teknik. Var är stämningen? Känslan? Rörelsen?”
Känns det igen? För ett par tre veckor sedan fick jag kritik på mina foton att jag hade tappat hjärtat i mina bilder. Att tekniken blivit bättre men att jag slutat berätta. Det var vad jag behövde höra för att kunna komma vidare och mina bilder har blivit bättre sedan dess. De blev bättre för att jag slutade fotografera vad jag trodde förväntades av mig. När jag fotograferade sådant som jag känner för.
De självklara svaren är ibland de svåraste att nå fram till. Efter Graces linjer blev det lättare, roligare. Ibland tror jag det är mitt problem. Jag blir så uppslukad av att försöka göra rätt att jag glömmer bort att ha roligt. Och att skapa bilder är roligt. När man inte envisas med att trycka ner baspedalen.
När jag var liten och skulle göra min pianoläxa och det inte gick bra blev frustrationen allt större. Så jag tog i lite mer och spelade fel lite mer högljutt tills jag tryckte ner alla tangenterna. Ungefär så gick det till på krokin i kväll.
Linjerna var så fel att jag tryckte lite hårdare och fick dem att bli ännu mer fel. Grace såg min frustration och bad att få kolet. Bröt det i småbitar. "Se här" sa hon och drog en lång linje från fjäderlätt till hårt till bred medan hon sa ljus. skugga, mörker. ”Det är inget foto. En teckning är så mycket mer än teknik. Var är stämningen? Känslan? Rörelsen?”
Känns det igen? För ett par tre veckor sedan fick jag kritik på mina foton att jag hade tappat hjärtat i mina bilder. Att tekniken blivit bättre men att jag slutat berätta. Det var vad jag behövde höra för att kunna komma vidare och mina bilder har blivit bättre sedan dess. De blev bättre för att jag slutade fotografera vad jag trodde förväntades av mig. När jag fotograferade sådant som jag känner för.
De självklara svaren är ibland de svåraste att nå fram till. Efter Graces linjer blev det lättare, roligare. Ibland tror jag det är mitt problem. Jag blir så uppslukad av att försöka göra rätt att jag glömmer bort att ha roligt. Och att skapa bilder är roligt. När man inte envisas med att trycka ner baspedalen.
10.05.2008
Jag kan vara vad du vill att jag ska vara. Om jag vill.
Han hörde av sig. Han som jag ville. Snabbt. Han vill ha mer, ber mig skicka över min designmapp. Jag ville ge, men upptäckte snart att jag stod handlös. Min utskrivna grafiska mapp ligger intill mig, men de digitala filerna finns i Sverige. Min dator fick en kallsup förra vintern och jag lämnade Sverige hastigt och med en ny dator under armen. Jag hade inte en tanke på att ta med filerna (för jag hade säkerhetskopior) och det kändes inte viktigt då.
Jag vandrade omkring irriterat i lägenheten under morgonen och funderade på expresspost och hur lång tid det skulle ta att göra om utvalda arbete. Mina grafiska profiler, mina förpackningar, mina illustrationer och flera av mina annonser är jag nu utan.
När jag var i Sydney på ett cocktailparty ojade sig en creative director över hur många oinspirerade mappar han såg. Mappar med innehåll som speglade vad mottagaren förväntade. ”Ingen blir inspirerad av det” sa han med emfas på varje stavelse. I min fotofolio har jag tagit ut flera tekniskt avancerade bilder som inte brinner för mig och jag håller folion uppdaterad. Van att visa upp och få kritik.
När jag funderade på min designmapp i morse var lösningen egentligen självklar. Jag tänker just inte visa några grafiska profiler eller produktdesign alls. Det gör visserligen min folio mindre komplex, men det är bilderna jag tycker om och att sätta layout till dem. Det är där jag kan bidra. Och det som jag ska visa upp.
Jag har inte lämnat datorn sedan i morse och jag har snart samlat ihop en ny folio av mina bilder och texter. Annonser, inbjudningar, skivomslag och en typografisk artikel. Jag märker att gränsen mellan min grafiska mapp och min fotofolio börjar suddas ut. Jag har arbeten där jag har gjort layout och tagit fotona, andra där jag arbetat tillsammans med en copy och enbart ansvarat för bild. Men jag har också arbeten där jag tagit hand om allt, skrivit artikeln, satt copyn, gjort illustrationer eller fotograferat och gjort den slutliga layouten.
Det är inte alltid välkommet och sällan efterfrågat att vara sin egen lilla minibyrå och förr blev jag nästan generad när jag på intervjuer fick frågan vad jag egentligen var. Jag kan vara vad du vill jag ska vara. Typ. Jag tycker om variationen och även om det gör mig mer svårplacerad ger det mig samtidigt större utrymme.
Det kanske inte passar den man och den byrå som jag ska skicka över filerna till i morgon men min mapp speglar vem jag är och vad jag vill. Och just det sista, vad jag vill har blivit allt viktigare för mig.
Jag vandrade omkring irriterat i lägenheten under morgonen och funderade på expresspost och hur lång tid det skulle ta att göra om utvalda arbete. Mina grafiska profiler, mina förpackningar, mina illustrationer och flera av mina annonser är jag nu utan.
När jag var i Sydney på ett cocktailparty ojade sig en creative director över hur många oinspirerade mappar han såg. Mappar med innehåll som speglade vad mottagaren förväntade. ”Ingen blir inspirerad av det” sa han med emfas på varje stavelse. I min fotofolio har jag tagit ut flera tekniskt avancerade bilder som inte brinner för mig och jag håller folion uppdaterad. Van att visa upp och få kritik.
När jag funderade på min designmapp i morse var lösningen egentligen självklar. Jag tänker just inte visa några grafiska profiler eller produktdesign alls. Det gör visserligen min folio mindre komplex, men det är bilderna jag tycker om och att sätta layout till dem. Det är där jag kan bidra. Och det som jag ska visa upp.
Jag har inte lämnat datorn sedan i morse och jag har snart samlat ihop en ny folio av mina bilder och texter. Annonser, inbjudningar, skivomslag och en typografisk artikel. Jag märker att gränsen mellan min grafiska mapp och min fotofolio börjar suddas ut. Jag har arbeten där jag har gjort layout och tagit fotona, andra där jag arbetat tillsammans med en copy och enbart ansvarat för bild. Men jag har också arbeten där jag tagit hand om allt, skrivit artikeln, satt copyn, gjort illustrationer eller fotograferat och gjort den slutliga layouten.
Det är inte alltid välkommet och sällan efterfrågat att vara sin egen lilla minibyrå och förr blev jag nästan generad när jag på intervjuer fick frågan vad jag egentligen var. Jag kan vara vad du vill jag ska vara. Typ. Jag tycker om variationen och även om det gör mig mer svårplacerad ger det mig samtidigt större utrymme.
Det kanske inte passar den man och den byrå som jag ska skicka över filerna till i morgon men min mapp speglar vem jag är och vad jag vill. Och just det sista, vad jag vill har blivit allt viktigare för mig.
10.04.2008
Au revoir tristesse
Vi åkte ut från stan. Långt ut och när vi klev av stod palmerna i rad, de höga australiska träden med glesa kronor, fågelkvitter högt och surrande. Plötsligt märktes det att vi var i Australien. Melbourne är i vissa avseende som vilken annan stad i världen som helst. Det är asfalt och svart klädsel på stressiga gator.
Men nu var vi ute på landet, eller snarast förorten och in i en replokal. Ruffigt och skränigt och in i ett stort garage som var så fullproppat med alla möjliga saker, utom bilar som absolut inte skulle ha fått plats. Det fanns knappt plats för bandmedlemmarna att spela, än mindre för två fotografer men det gick det också.
Vi satt i en bil och filmade. Höga berg i horisonten, solnedgång och vi spelade in intervjuerna. Talade om drömmar och bandets två grundare hade träffats på en filosofikurs. De tyckte att livet var för alldagligt och tänkte göra sitt yttersta för att ständigt utmana vardagstristessen. För dem handlade det om att starta ett band. Deras dröm och de satsar hårt. Jag tycker det var fint. Kampen för att leva drömmen; modet att realisera dem.
Det var mörkt när vi tog tåget tillbaka in till stan och min filmpartner undrade om jag ville hänga med på rave i natt. Hon skulle det. Jag är fortfarande seg från gårdagsnatten.
Men nu var vi ute på landet, eller snarast förorten och in i en replokal. Ruffigt och skränigt och in i ett stort garage som var så fullproppat med alla möjliga saker, utom bilar som absolut inte skulle ha fått plats. Det fanns knappt plats för bandmedlemmarna att spela, än mindre för två fotografer men det gick det också.
Vi satt i en bil och filmade. Höga berg i horisonten, solnedgång och vi spelade in intervjuerna. Talade om drömmar och bandets två grundare hade träffats på en filosofikurs. De tyckte att livet var för alldagligt och tänkte göra sitt yttersta för att ständigt utmana vardagstristessen. För dem handlade det om att starta ett band. Deras dröm och de satsar hårt. Jag tycker det var fint. Kampen för att leva drömmen; modet att realisera dem.
Det var mörkt när vi tog tåget tillbaka in till stan och min filmpartner undrade om jag ville hänga med på rave i natt. Hon skulle det. Jag är fortfarande seg från gårdagsnatten.
9.30.2008
9.27.2008
James Nachtwey
En av vår tids mest kända fotografer är i Stockholm. James Nachtwey är på vernissagen i dag kl 13-16 på Lydmar hotell. Seså, det finns fortfarande tid.
Min syn på krig förändrades när jag såg en krigsdokumentär av honom. Det här är ett hastigt klipp, men ger ändå någon slags bild. Jag tänker på en annan krigsfotografs ord "if your pictures aren't good enough, you're not close enough," Robert Capa, som tog de enda filmrullar bevarade från dagen-D. Inte från luften, utan med trupperna som vällde in över Normandies stränder. Att det sedan var en fotoassistent som förstörde nästan alla rullar genom att bränna dem i värmeskåpet och endast ett par historiska rutor finns bevarade är en annan historia. Men Capa var där.
Min syn på krig förändrades när jag såg en krigsdokumentär av honom. Det här är ett hastigt klipp, men ger ändå någon slags bild. Jag tänker på en annan krigsfotografs ord "if your pictures aren't good enough, you're not close enough," Robert Capa, som tog de enda filmrullar bevarade från dagen-D. Inte från luften, utan med trupperna som vällde in över Normandies stränder. Att det sedan var en fotoassistent som förstörde nästan alla rullar genom att bränna dem i värmeskåpet och endast ett par historiska rutor finns bevarade är en annan historia. Men Capa var där.
9.24.2008
Lång natt
Plåtade nattklubb igår. Plåtade cocktailklänningar i morse, champagne på eftermiddagen, choklad i kväll. Jag gick hem från studion med kameraväskan över axeln, släpade på en resväska innehållande all rekvisita och en öppnad champagneflaska i handen. Som en femme fatal gone bad.
Kombinationen dra på cocktailklänning, dricka champagne, äta choklad och bege sig ut i natten känns hur lockande som helst. Tanken var att jag skulle vidare till Fitzroy där det är avslutningsfest på galleriet där jag ställer ut, men plåtningarna drog ut på tiden. Istället för att dra på cocktailklänning blir det till att ägna natten att redigera cocktailbilderna. De ska skrivas ut i morgon klara för presentation.
Kombinationen dra på cocktailklänning, dricka champagne, äta choklad och bege sig ut i natten känns hur lockande som helst. Tanken var att jag skulle vidare till Fitzroy där det är avslutningsfest på galleriet där jag ställer ut, men plåtningarna drog ut på tiden. Istället för att dra på cocktailklänning blir det till att ägna natten att redigera cocktailbilderna. De ska skrivas ut i morgon klara för presentation.
9.23.2008
9.22.2008
Cullbergbaletten
På lördag och söndag kan ni se Cullbergbaletten dansa på moderna museet. Jag älskar Cullbergbaletten och deras tolkning av fröken Julie är fortfarande det bästa jag har sett i dansväg.
Det här är aningens mer abstrakt. Dans och koreografi Alexander Ekman.
Det här är aningens mer abstrakt. Dans och koreografi Alexander Ekman.
9.21.2008
Mermaids
Nu ska jag gå ner och simma. Och jag kan inte låta bli att lägga upp den här lilla prisbelönade reklamfilmen av Gondry. Underwater Love.
9.18.2008
9.16.2008
Save Me
Glasögonen var färgade i neongult och grönt, rött hår och matchande strumpor. En kvinnlig fotograf med starkt politiskt och socialt engagemang, med stora utställningar, löpsedlar och publikationer bakom sig. Hon grundade även ett cirkuskompani som nu är Australiens främsta. Stark karisma full med entusiasm för sitt arbete. Hon presenterade sig som ”konstnär som har sin inkomst genom fotograferande”.
Jag var tvungen att fråga kring hennes distinktion mellan konst och foto, mellan eget arbete och kommersiellt arbete. Det var nästan som hon bad om ursäkt för inkomstdelen och förklarade att hon hade barn att försörja. Jag vet inte varför konstnärer ofta känner behov att försvara att de måste ha en inkomst för att överleva, för att kunna fortsätta producera. Jag har aldrig hört en tjänsteman förklara nödvändigheten i en inkomst.
Hon berättade att det alltid har varit relationer som intresserat henne mest och hon har gjort serier i relationer mellan generationer, mellan mor och dotter och relationen mellan manlig vänskap.
En av hennes nuvarande utställningar handlar om vattenbristen och dess effekter. Det syns inte i stan, men alla är medvetna om vattenbristen. Landsbygden är hårdast drabbad och när vattnet tar slut dör samhällena och jordbruket. Det är många fotografer som är inblandade i att dokumentera förändringen och frågan är långt djupare än att visa röd torkad mark med döda får och hästar.
Hon valde att gå in och intervjua äldre australier på landsbygden och ställde frågan vad de skulle ta med sig om de kunde rädda en sak. Någon talade om trädgården, en annan om ett träd som stått i generationer. Den mening som stannade kvar var ”Ingenting. Jag vet att jag egentligen inte kunde rädda något”.
Jag var tvungen att fråga kring hennes distinktion mellan konst och foto, mellan eget arbete och kommersiellt arbete. Det var nästan som hon bad om ursäkt för inkomstdelen och förklarade att hon hade barn att försörja. Jag vet inte varför konstnärer ofta känner behov att försvara att de måste ha en inkomst för att överleva, för att kunna fortsätta producera. Jag har aldrig hört en tjänsteman förklara nödvändigheten i en inkomst.
Hon berättade att det alltid har varit relationer som intresserat henne mest och hon har gjort serier i relationer mellan generationer, mellan mor och dotter och relationen mellan manlig vänskap.
En av hennes nuvarande utställningar handlar om vattenbristen och dess effekter. Det syns inte i stan, men alla är medvetna om vattenbristen. Landsbygden är hårdast drabbad och när vattnet tar slut dör samhällena och jordbruket. Det är många fotografer som är inblandade i att dokumentera förändringen och frågan är långt djupare än att visa röd torkad mark med döda får och hästar.
Hon valde att gå in och intervjua äldre australier på landsbygden och ställde frågan vad de skulle ta med sig om de kunde rädda en sak. Någon talade om trädgården, en annan om ett träd som stått i generationer. Den mening som stannade kvar var ”Ingenting. Jag vet att jag egentligen inte kunde rädda något”.
9.13.2008
Tomt
Galleriet var överfyllt med människor igår, ändå var det flera ansikten jag hade hoppats se, som jag saknade där. Det kommer mejl från vänner som sett mina foton och kommenterar. Snälla saker, uppmuntrande ord. Men jag kan inte ta in det; samtalet om bristen på hjärta i mina bilder överröstar det mesta. Jag tog fram kameran i dag och försökte arbeta vidare på serien, men det låser sig. Blir ångestfyllt, så jag slutade och tog spårvagnen till IKEA istället.
En italiensk modefotograf, som jag känner, hoppade på och han satte sig intill mig. Han målar sexpack på sina manliga modeller och förbättrar verkligheten där han kan. Han pratade entusiastiskt, gestikulerade vilt och frågade vad jag arbetar på. Jag sa att jag hade vernissage igår; förbättrade verkligheten. Eller det var ju sant. Jag har ett par veckor på mig att göra om serien och lämna in de inramade bilderna. Jag vet inte var jag ska börja.
En italiensk modefotograf, som jag känner, hoppade på och han satte sig intill mig. Han målar sexpack på sina manliga modeller och förbättrar verkligheten där han kan. Han pratade entusiastiskt, gestikulerade vilt och frågade vad jag arbetar på. Jag sa att jag hade vernissage igår; förbättrade verkligheten. Eller det var ju sant. Jag har ett par veckor på mig att göra om serien och lämna in de inramade bilderna. Jag vet inte var jag ska börja.
9.12.2008
Vernissage
Kön ringlade sig meterlång utanför Brunswick Street Gallery. När jag kom in var det absolut packat och det tog tid att försöka ta sig igenom rummen. Värdefullt att höra okända människor kommentera ens arbete.
Det fanns många Melbournefotografer på plats och jag pratade mest med en fotograf jag träffade och festade med i Sydney. Han ställde också ut, men det var första gången han såg mina foton. Han är stark konceptuellt och arbetar främst kommersiellt.
”Är du stolt?”, frågade han. ”Du måste vara stolt”, fortsatte han i avsaknad av svar. Jag är ganska säker på att han inte gillade mina dockor. Vi tyckte olika om det mesta, vilket var ganska befriande på sitt sätt. Vi lämnade galleriet tillsammans när det började droppa av. ”Vad vill du?”, frågade han och hade jag velat, hade jag frågat vad han ville. Det gjorde jag inte och han gav mig en kram. Ett vernissage avklarat.
Det fanns många Melbournefotografer på plats och jag pratade mest med en fotograf jag träffade och festade med i Sydney. Han ställde också ut, men det var första gången han såg mina foton. Han är stark konceptuellt och arbetar främst kommersiellt.
”Är du stolt?”, frågade han. ”Du måste vara stolt”, fortsatte han i avsaknad av svar. Jag är ganska säker på att han inte gillade mina dockor. Vi tyckte olika om det mesta, vilket var ganska befriande på sitt sätt. Vi lämnade galleriet tillsammans när det började droppa av. ”Vad vill du?”, frågade han och hade jag velat, hade jag frågat vad han ville. Det gjorde jag inte och han gav mig en kram. Ett vernissage avklarat.
I tomteverkstaden
Det var som att komma in i en gammal bokhandel med hyllor från golv till tak, men istället för böcker svämmade hyllorna över med tapetrullar. Expediten frågade vad jag letade efter. ”Börja där”, sa han och sedan lämnade han mig att rota omkring.
Det fanns gamla tapeter, mönstrade tapeter, medaljongtapeter i alla tänkbara och otänkbara kombinationer, mycket maximalistiskt men jag letade mer minimalistiskt.
Jag såg den direkt, en chokladbrun med rosaringlande mönster i ena sidan och mörkbrun i andra. Jag ska fotografera rosa bubbel och choklad och färgerna matchar perfekt. Ska bli en affisch för vin och matfestival.
Jag sneglade på prislapparna och de importerade tapeterna kostade därefter. Expediten dök upp igen i ett spretande hår som lockade sig i kritvita skruvar. Han var nog i 55-årsåldern och talade med en irländsk accent som var ovan för mig. Han tittade på de två tapeterna jag höll i handen och sa ”du kan låna dem för en låg summa”. Jag såg förmodligen lika överraskad ut som jag var och han bara log. ”Din personlighet är mjuk; din aura klar och känslig. Nu ska vi se till att du får ut ditt arbete; jag hjälper dig gärna. Låna rullarna och se vilken som funkar bäst i studion. Kom tillbaka när du är klar”. Som den snällaste lille tomteman man kunde tänka sig. Och jag har den finaste fina backdropen.
Det fanns gamla tapeter, mönstrade tapeter, medaljongtapeter i alla tänkbara och otänkbara kombinationer, mycket maximalistiskt men jag letade mer minimalistiskt.
Jag såg den direkt, en chokladbrun med rosaringlande mönster i ena sidan och mörkbrun i andra. Jag ska fotografera rosa bubbel och choklad och färgerna matchar perfekt. Ska bli en affisch för vin och matfestival.
Jag sneglade på prislapparna och de importerade tapeterna kostade därefter. Expediten dök upp igen i ett spretande hår som lockade sig i kritvita skruvar. Han var nog i 55-årsåldern och talade med en irländsk accent som var ovan för mig. Han tittade på de två tapeterna jag höll i handen och sa ”du kan låna dem för en låg summa”. Jag såg förmodligen lika överraskad ut som jag var och han bara log. ”Din personlighet är mjuk; din aura klar och känslig. Nu ska vi se till att du får ut ditt arbete; jag hjälper dig gärna. Låna rullarna och se vilken som funkar bäst i studion. Kom tillbaka när du är klar”. Som den snällaste lille tomteman man kunde tänka sig. Och jag har den finaste fina backdropen.
9.11.2008
Birthday Boy
Sejong Park vann en Oscar 2005 för bästa kortfilm med animerade lille Manuk. Lika vackert som sorgligt berättad.
Var är hjärtat?
Min lärare sa att hon behövde träffa mig och vi var ensamma i rummet när hon började fråga vad bilderna i serien, den vita svanen och törnekvisten, betydde. Vad de innebar för mig. Vad färgerna representerade. Jag har dem klart för mig konceptuellt. Min lärare skakade på huvudet och sa att det inte syntes ett spår av det i mina bilder. Att det gradvis försvunnit allt mer i mitt arbete och hon höll fast blicken och sa ”Det finns inget hjärta. Ingen rörelse. Var är känslan? Själen?
Hon sa att jag naturligt hade ett djupare seende, men att hon inte förstod varför jag inte kunde realisera det. Att jag konsekvent producerade bra bilder, men aldrig bilder som brann. Hon frågade varför jag börjat fotografera. Varför den känslan inte längre fanns i mina bilder.
Hon frågade vilken porträttfotograf som jag tycker mest om. Drog upp bilder av honom i storbild, satte mina intill, pekade, visade var jag gick fel. Sa att jag konceptuellt var stark men att jag inte hade hittat min stil. Att det inte innebar att jag inte hade någon, bara att den inte var realiserad.
Det var skönt att få konkret feedback och inte bara ständigt få höra att det inte är bra nog utan att veta hur jag ska förbättra. Jag vet inte om det hjälper men hennes kritik fick mig att stanna och tänka om.
Små tankar, stora tankar. Min nästkusin dog i natt. Fokus på det som betyder något; det som är värt att säga. Tillbaka till hjärtat.
Hon sa att jag naturligt hade ett djupare seende, men att hon inte förstod varför jag inte kunde realisera det. Att jag konsekvent producerade bra bilder, men aldrig bilder som brann. Hon frågade varför jag börjat fotografera. Varför den känslan inte längre fanns i mina bilder.
Hon frågade vilken porträttfotograf som jag tycker mest om. Drog upp bilder av honom i storbild, satte mina intill, pekade, visade var jag gick fel. Sa att jag konceptuellt var stark men att jag inte hade hittat min stil. Att det inte innebar att jag inte hade någon, bara att den inte var realiserad.
Det var skönt att få konkret feedback och inte bara ständigt få höra att det inte är bra nog utan att veta hur jag ska förbättra. Jag vet inte om det hjälper men hennes kritik fick mig att stanna och tänka om.
Små tankar, stora tankar. Min nästkusin dog i natt. Fokus på det som betyder något; det som är värt att säga. Tillbaka till hjärtat.
9.10.2008
I törnekvistens spår
En reklambild för en kopp, en vit fjäderboa över håret, ner över pannan, dryg mörk blick och ett par röda läppar. Som i mina röda läppar. Bara objektifiera mig där jag har suttit framför kameran och låtsasdruckit mest hela kvällen.
Det har varit en bra dag i studion, roligt och jag använde paran. Även om jag har varit framför kameran har jag haft två modeplåtningar, bakom kameran. Bildena är kristallskarpa, som de ska vara; som det är när kameran är fixad. Känslan att dansa på väggarna.
Min rosa klänning blev så fin så fin på bild med ansiktet delvis dolt bakom törne. Det var en annan historia att få tag i rätt grenar. Nära är inte närmst och grenar med magnolia skiljer sig från grenar med vassa taggar. Till skillnad från Askungens pappa som slog huvudet i törnekvistar hur han än gjorde, upplevde jag fullständig avsaknad på törne i Melbourne.
Nackdelen var att jag gick omkring ett par timmar med tung kameraväska och laptop genom stans blomsteraffärer, i innerstan, i Fitzroy, i Collingwood innan jag hittade rätt vasshet i grenarna. Fördelen var att jag gick omkring ett par timmar i ett 20 gradig vårvärme i klänning och ballerina. Det är lättare, i stegen, i luften, i bilderna.
Det har varit en bra dag i studion, roligt och jag använde paran. Även om jag har varit framför kameran har jag haft två modeplåtningar, bakom kameran. Bildena är kristallskarpa, som de ska vara; som det är när kameran är fixad. Känslan att dansa på väggarna.
Min rosa klänning blev så fin så fin på bild med ansiktet delvis dolt bakom törne. Det var en annan historia att få tag i rätt grenar. Nära är inte närmst och grenar med magnolia skiljer sig från grenar med vassa taggar. Till skillnad från Askungens pappa som slog huvudet i törnekvistar hur han än gjorde, upplevde jag fullständig avsaknad på törne i Melbourne.
Nackdelen var att jag gick omkring ett par timmar med tung kameraväska och laptop genom stans blomsteraffärer, i innerstan, i Fitzroy, i Collingwood innan jag hittade rätt vasshet i grenarna. Fördelen var att jag gick omkring ett par timmar i ett 20 gradig vårvärme i klänning och ballerina. Det är lättare, i stegen, i luften, i bilderna.
9.09.2008
Riktning ditåt
Om ni tyckte att nedanstående inlägg var underligt kan jag hålla med. Men det är förmodligen mer underligt för de potentiella arbetsgivare/kunder som googlar mitt namn och söker på mina foto, men som istället hamnar rakt in på dramatiska kärleksrelationsinlägg. Så kan vi inte ha det. Jag försöker behålla någon slags professionell nivå här. Eller hur.
9.08.2008
Ghost Town
Bildbyrån Magnum anses vara en av världens bästa bildbyråer. En stark inriktning på fotojournalism och dokumentärfoto. De har även en del rörliga bildreportage och jag såg nyligen Ghost Town av Thomas Dworzak. Den är intelligent berättad från översvämningarna i New Orleans.
Det finns bilder som är osannolika. Sean Penn som går omkring med ett gevär i kaoset, men det är inte fiktion. En man som går omkring med sin mamma i rullstol, men hon är död. Det är inte fiktion. Ett snapshot men där historien bakom är starkare än scenen antyder.
En man på knä omringad av soldater som vore det en avrättningsscen. "Ska de [soldaterna] inte beskydda oss", säger narratören i nästa ram. När jag ser bilder som dessa får det mig att vilja fotografera fotojournalistiskt. Ögonblicken. Det icke kreerade.
Det finns bilder som är osannolika. Sean Penn som går omkring med ett gevär i kaoset, men det är inte fiktion. En man som går omkring med sin mamma i rullstol, men hon är död. Det är inte fiktion. Ett snapshot men där historien bakom är starkare än scenen antyder.
En man på knä omringad av soldater som vore det en avrättningsscen. "Ska de [soldaterna] inte beskydda oss", säger narratören i nästa ram. När jag ser bilder som dessa får det mig att vilja fotografera fotojournalistiskt. Ögonblicken. Det icke kreerade.
9.07.2008
What matters most is how well you walk through the fire
Bukowski. Har alltid haft en förkärlek till att läsa det avskalade, som lämnar kvar det som betyder något. Inget mer. Jag går tillbaka till de franska existentialisterna i tanken. Camus har format mig och jag återkommer till meningen i mitt liv. Vill skala av, hitta kärnan, men jag trasslar in mig i tankar.
Det känns viktigare än någon gång förut att få klarhet. Vill definiera vem jag är; var jag är på väg; vad jag vill. Trött på att tveka, tvivla, trött på att leva i framtiden i tanken. Letar efter kärnan i mitt liv just nu, men har redan gått vilse i tankar.
Min unga släkting behöver hjärtopereras, men vattnet i hennes lungor gör operationen omöjlig. Röret hon andas genom är som att andas genom ett sugrör. Hon försöker ta bort det, försöker röra läpparna, formulera ord men vilar i febrig tystnad. Existentialism.
Fjärilen i glaskupan. Jag kan skrika mina ord över världen. Du kan det också. Tillbaka till kärnan och berätta det som betyder något.
Det känns viktigare än någon gång förut att få klarhet. Vill definiera vem jag är; var jag är på väg; vad jag vill. Trött på att tveka, tvivla, trött på att leva i framtiden i tanken. Letar efter kärnan i mitt liv just nu, men har redan gått vilse i tankar.
Min unga släkting behöver hjärtopereras, men vattnet i hennes lungor gör operationen omöjlig. Röret hon andas genom är som att andas genom ett sugrör. Hon försöker ta bort det, försöker röra läpparna, formulera ord men vilar i febrig tystnad. Existentialism.
Fjärilen i glaskupan. Jag kan skrika mina ord över världen. Du kan det också. Tillbaka till kärnan och berätta det som betyder något.
9.05.2008
I'm gonna be dancing on the walls
På konserten igår stämplade vakten min handled när jag gick in. Först när jag stod i duschen i morse såg jag vad det stod. Winner. I dag har jag lämnat in filer för tryck och skickat iväg de digitala filerna till ett galleri.
Utställningen är sponsrad och första pris är en Canon 5D. Vi hoppas på stämpeln, men för mig handlar det om att visa upp och stå för sitt arbete. Jag har ställt ut tidigare, men inte med samma besöksunderlag.
Jag får ordna med ramning i början av veckan för på fredag är det vernissage. Det är ett galleri på två våningar på Brunswick Street och vi är flera som ställer ut. Jag har ett par av mina dockor med.
Dessutom är min baby hemma igen. Jag hämtade hem kameran från de vita rockarna och reparatören berättade att fokusinställningarna låg över en meter fel. Tro fan att jag inte fått några skarpa bilder. Jag är så lättad, så lycklig. I’m gonna be dancing on the walls tonight. Fredagkvällen har börjat och jag är på väg ut.
Utställningen är sponsrad och första pris är en Canon 5D. Vi hoppas på stämpeln, men för mig handlar det om att visa upp och stå för sitt arbete. Jag har ställt ut tidigare, men inte med samma besöksunderlag.
Jag får ordna med ramning i början av veckan för på fredag är det vernissage. Det är ett galleri på två våningar på Brunswick Street och vi är flera som ställer ut. Jag har ett par av mina dockor med.
Dessutom är min baby hemma igen. Jag hämtade hem kameran från de vita rockarna och reparatören berättade att fokusinställningarna låg över en meter fel. Tro fan att jag inte fått några skarpa bilder. Jag är så lättad, så lycklig. I’m gonna be dancing on the walls tonight. Fredagkvällen har börjat och jag är på väg ut.
Vad var det jag sa
Mina bilder har varit konsekvent oskarpa den senaste tiden och länge trodde jag att det var jag som gjorde något fel. Jag gick till Melbournes största studio med mitt objektiv, där jag köpt det. De testade kameran och sa att det inte var något problem med den. Efter långa diskussioner skickade de iväg mitt objektiv på undersökning. Jag visste att något inte stämde.
När jag fick tillbaka det och inget var fel på objektivet, sa föreståndaren till mig att "vid något tillfälle är det lämpligt att du lär dig fokusera". "Hade du sagt det till mig om jag var man, om jag inte var halva din ålder?" var jag nära att fräsa till, men samtidigt kunde jag inte utesluta att jag fokuserat fel och bet ilsket ihop och bestämde mig för att inte sätta min fot där igen.
Jag gjorde nya plåtningar och det blev inte skarpare. En teknisk fotograf tittade på kameran och testade. Han kom fram till slutsatsen att det var jag som inte fokuserade korrekt. Jag vet att jag inte fokuserar en meter fel, men jag började ändå fundera på om det är mina ögon som ändrat sig för något stämde inte.
Jag lämnade in kameran på undersökning bland vitklädda rockar och höll andan när de drog kontokortet. De ringde just och meddelade att kameran är felinställd och fokuserar för långt bak. Jag har ett drygt "vad var det jag sa" på tungan som jag säger här och ska hålla tyst om sedan. Men vad var det jag sa.
När jag fick tillbaka det och inget var fel på objektivet, sa föreståndaren till mig att "vid något tillfälle är det lämpligt att du lär dig fokusera". "Hade du sagt det till mig om jag var man, om jag inte var halva din ålder?" var jag nära att fräsa till, men samtidigt kunde jag inte utesluta att jag fokuserat fel och bet ilsket ihop och bestämde mig för att inte sätta min fot där igen.
Jag gjorde nya plåtningar och det blev inte skarpare. En teknisk fotograf tittade på kameran och testade. Han kom fram till slutsatsen att det var jag som inte fokuserade korrekt. Jag vet att jag inte fokuserar en meter fel, men jag började ändå fundera på om det är mina ögon som ändrat sig för något stämde inte.
Jag lämnade in kameran på undersökning bland vitklädda rockar och höll andan när de drog kontokortet. De ringde just och meddelade att kameran är felinställd och fokuserar för långt bak. Jag har ett drygt "vad var det jag sa" på tungan som jag säger här och ska hålla tyst om sedan. Men vad var det jag sa.
Subscribe to:
Posts (Atom)