(o)förutsägbart

Det fina med att följa människor och läsa deras uppdateringar, är att få ta del och komma lite närmre men sedan ibland blir man besviken. Hur kan en person som är så begåvad inom vissa områden skriva de mest enformiga uppdateringarna? En matföljetong av ”äter pannkakor till frukost”; funderar på köttpaj till lunch”, ”har nu slukat en halv påse chips på tio minuter” och sedan som grädde på moset ”jävlar vad jag har ont i magen”.

I got you babe

Det är alltid roligt att titta på människor som dansar. Ofta ser det helt galet ut på dansgolvet; lika för alla och en del av charmen. Svårt att se cool ut på dansgolvet men så finns det människor som dansar med enorm självdistans. Jag blir helt glad och varm inombords när jag ser det här.

Ewww

Jag hade redan borstat tänderna och var mer eller mindre på väg att lägga mig när mobilen ringde och några vänner satt på tåget på väg till stan. De skulle till en bar ett par kvarter från min lägenhet och de tyckte att jag skulle med. Det drog, så jag klädde om och mötte upp.

Tyvärr blev det en annan bar, en scary sådan, för en av mina vänner hade träffat några andra vänner iklädda gympadojor. Det kan man försöka komma in med på en bar en lördagkväll i Melbourne och eftersom en annan av gympadojornas vänner satt på en pub i närheten beslutades det att vi skulle dit. Absolut inte mitt val när vi hamnade på ett backpackerställe och jag försöker fortfarande återhämta mig.

Jag har gått förbi många gånger och om det ser sunkigt ut från utsidan var det ingenting mot insidan. Det var inte bara drinkarna som var billiga. Vännerna till vännerna var inte roliga och när en okänd ofräsch man kom allt närmre, lade händerna över mina armar och midja flydde jag bort till baren, där en tysk kille började prata. Han var tio år yngre än mig och luffade landet runt. När sluskmannen dök upp igen flydde jag fältet och jag och min sidenklänning gick hem till min trygga fina lägenhet.

Normalt

Jag är smått överväldigad över antalet kommentarer och favoriter som bilden nedan fått på Flickr. Bilden gick snabbt att fotografera och var i de flesta avseenden betydligt enklare och rakt på än jag brukar plåta.

I själva verket var det en andrahandslösning. Jag hade bokat studio, men modellen fick förhinder och jag kunde inte få en ny studiotid samma vecka. Jag valde därför att ta några porträtt i stadsmiljö, bland annat bilden nedan, och så har bilden fått sådär 4000 mer träffar än vanligt. Det känns som jag borde testa de enklare lösningarna oftare.

En gammal fotovän sa det kanske bäst, "that's kind of normal for one of Oskrivna's".

Bree

Framsidan på Explore, känns bra med tanke på att det är tänkt som inledningsbild på mitt fotojournalistiska reportage.

.

En del projekt tar mer energi än andra; en del tentor får man gräva ner sig i böckerna och försvinna från omvärlden; en del briefer gör nätterna sömnlösa och skisserna många. Men oavsett projekt tar de slut, man sätter punkt, pitchar, lämnar in tentan och sedan den trötta tomheten och känslan av frihet som följer.

Jag har avslutat mitt dansfotojournalistiska projekt, skrivit texterna, redigerat bilderna och gjort klart layouten. Det blev varken tentaöl eller byråbar efter, men middag på Veggiebar tillsammans med några tjejkompisar. Hur kommer det sig att en tjejkväll alltid handlar om män?

As if

Det finns romantiska sätt att bjuda ut någon, fråga om en date; det finns de skämtsamma närmandena, de flirtiga cocktaildrinkarna där det är lätt att röra sig runt i rummet och sedan finns det ett annat sätt som hamnade i min mobil.

Ett sms, ett datum, en tid, en plats, ett telefonnummer, ”ring mig och bekräfta”. Kan man skriva så till någon man knappt känner? Vem tror du att du är-känslan.

Jump

Jag hade en plåtning med en ung modell igår. Hon bor på en gård långt utanför stan och vi hade bestämt att jag skulle möta henne vid stationen. Hon kom in till stan tidigare än beräknat, ringde och jag frågade om hon kunde gå en av huvudgatorna ner så att jag kunde möta henne halvvägs. Hon visste inte vilken gata det var så jag bad henne stå still där hon var. Hon är den snällaste människa man kan tänka sig, hade klätt sig omsorgsfullt och var i alla avseenden den bästa modell man kan tänka sig.

Vi åkte runt i stan för att ta bilder på ett par olika ställen och hon sa ”Jag tycker inte om att åka till platser jag inte känner till, men återvänder gärna när jag vet var de är. Jag ska definitivt komma tillbaka hit”, sa hon om plats efter plats och det fanns något skyggt oskuldsfullt i hennes försiktighet.

När vi var satt på spårvagnen på väg tillbaka in till CBD var det fem minuter till hennes tåg, över en timme till nästa och vi skulle inte hinna till den station hon anlänt på, men det fanns en liten chans att hinna från en annan av huvudstationerna. Vi hoppade av spårvagnen, sprang genom tåghallen och hon rusade genom spärrarna. ”Jag väntar tills du är på”, ropade jag efter henne. Ett par minuter senare kom ett sms att hon hann och plötsligt kände jag mig gammal, som en äldre syster och sedan tänkte jag att det är rätt skönt att vara så här gammal och i vissa avseende lugnare och självständigare.

Jag tänkte bakåt och funderade på hur jag var när jag var nitton; då hade jag hunnit med att flytta till Stockholm utan att känna någon och börjat en utbildning i internationell marknadsföring; när jag var 19 bodde jag i Frankrike dans un petit studio och pluggade på universitetet.

Jag hade ett enormt behov att vara självständig, att klara mig själv och jag ägnade år till att uppnå det och i vissa avseende uppnådde jag kanske det, i andra inte och med vissa avbrott läser jag fortfarande på universitetet. Jag vill inget hellre än att vara klar med min utbildning och ha en fast inkomst igen och känna mig fri.

Det är då det slår mig, oron försvinner inte, den bara förändras. Oron som modellen kände för nya platser känner jag för livet efter utbildningen, att ordna nytt arbete och hitta rätt. Jag vet inte exakt vad jag kommer arbeta med och jag vet inte var, inte stad, inte land. Men en sak vet jag, det är bara att hoppa av spårvagnen och rusa genom hallen och missar man tåget vet man att det garanterat kommer ett nytt.

Godot

I en studio i Richmond framför en stor vit backdrop klev en man fram, harklade, bläddrade bland papper och sa sedan med hög röst ”vi har ett meddelande, att meddela att finalisterna inte kommer att utses i kväll”. Det blev knäpptyst i lokalen medan han lite stressat gav förklaringar om att besked skulle komma i nästa vecka istället.

Människor fortsatte dricka vin och äta av mingelmaten, samtalen kom igång igen och jag stod och pratade med ett par vänner i väntan på en föreläsning. Ett halvår efter jag senast såg honom stod han plötsligt där mitt bland alla människor avslappnat klädd i jeans och vita sneakers, ett nonchalant leende och samma intensiva blick. ”Jag minns ditt ansikte”, sa han.

Sist jag var i den studion var jag beredd på att möta honom, hoppades det, men han var inte där; i dag var jag inte beredd på att träffa honom och blev så överraskad när jag såg honom att det första jag sa var ”och jag ditt, men jag minns inte ditt namn”, vilket för all del var sant i ögonblicket jag sa det, men mindre stunden efter. Han bara log, sa sitt namn långsamt över varje stavelse medan han höll kvar blicken, jag hans och tänkte ”men jag har inte glömt dig”.

Medan vi pratade kom en tjej fram, skrattade nervöst, lämnade över sitt kort till honom innan hon hastigt gick. Jag förstår henne men han kommer aldrig ringa. Han är otroligt snygg samtidigt som det finns något nästan blygt bakom den där nonchalanta ytan och sedan tar han så fina bilder. Han stoppade hastigt ner hennes kort i fickan och såg obekväm ut, men jag bara log avväpnande. Han var lika vacker som alltid, men det jag kände för honom förvånade mig. Jag kände inte längre något.

Kärlek

Jag har bokat en resa till Sydney; det får bli min födelsedagspresent. I mitt lilla postfack låg grattishälsningar och det är speciellt med handskrivna kort och inslagna paket. Jag blev helt tårögd och jag är nog ovanligt känslig just nu.

Min kära syster gav mig ett par ringar i födelsedagspresent, en svart sten, en vit sten och en med ett hjärta. Mina syskonbarn gav mig teckningar, en på ett flygplan där jag satt i fönstret och planet hade extra många stödhjul, säkrare så förklarade han. Min andre systerson hade ritat hus och figurer, jag har hört att ju större figur, desto viktigare i barnets ögon. I så fall ligger jag ganska bra till, trots att han varje gång vi pratar i telefon säger med uppgiven röst "kommer du aldrig hem, eller?"

Hoppas hoppas hoppas

Jag fick ett mejl med inbjudan från australiska mediafotoförbundet om ett möte där finalisterna i årets Projections ska meddelas. Projections är en tävling för unga fotografer med mindre än tre års kommersiell erfarenhet i branschen. Jag har lämnat in två serier, bland annat min senaste undervattensserie och båda finns representerade i videon nedan.

Jag fick vänta till 2.20 tills jag såg den första av mina bilder, vilket innebär att jag får gå dit, vänta och se om jag kommer med som finalist. Hoppas.

Nej

För ett par dagar sedan hörde en man av sig som jag träffade på en fest för en månad sedan. Han har fler utbildningar än jag och samtalen var intressanta över middag och drinkar bland vänner. Kanske flirtade vi en aning, men mer än så var det just inte och jag blev förvånad när han hörde av sig och frågade om vi kunde plåta men bestämde att ses i nästa vecka.

På en middag nämnde jag för en gemensam vän att jag skulle träffa honom när hon sa ”det är inte sant. Det är något jag måste berätta”. Det var visst inte bara mig han hört av sig till utan ytterligare fyra av hennes vänner. Samma kväll.

Irriterat fortsatte hon berätta att två av dem hade han tidigare talat om som slampiga och medan hon fortsatte prata var den enda tanken som stannade kvar ett ”är det så han ser mig?” Mitt senaste förhållande är för länge sedan så jag känner mig inte träffad, men det var ändå en gnagande olustkänsla som stannade kvar och jag tog upp det med Grace när vi sågs. Hon lyssnade och sa sedan ”har det slagit dig att det här inte handlar om dig utan om honom? Att det var han som hörde av sig till halva telefonboken?”.

Men egentligen handlar olustkänslan inte om hans beteende utan mitt, det var jag som gick med på att ta bilder (och fika) trots att jag inte har tid, trots att jag inte kan använda fotona till folion och just nu handlar allt om att bygga en så stark folio som möjligt att vara presentationsklar om några månader. Det stör mig att jag gick med på det för att han ville, inte jag, för att vara schysst, för att han var angelägen och så känner jag mig utnyttjad när det blir så här, även om det var jag som inte sa nej. Man lär sig antar jag, eller gör jag det?

I'll Eat You Up

Det finns stunder när jag funderar över meningen med att ha en dyr lägenhet mitt i stan när jag ändå aldrig är hemma, men om jag inte bodde mitt i stan skulle jag omöjligt hinna med allt. Jag har plåtat i en dansstudio i Richmond de senaste två dagarna, plåtat i en annan studio i Carlton om kvällarna.

Jag arbetar med en fotojournalistisk serie och följer en dansare och just nu repeterar de intensivt för föreställningar till helgen. Jag är den enda icke-dansaren i rummet, men jag tror jag har arbetat mig in i gruppen, smälter in och det är befriande att kastas in i en annan vardag. Älskar att vara tillbaka i dansmiljön, intensiteten, spänningen, koncentrationen på scen, skämten bakom och det är en underbar grupp att följa. Det var längesedan jag hade så roligt med ett fotoprojekt.

De hade en ny danslärare som kom in idag och omg så snygg han var och eftersom jag inte träffat honom tidigare presenterade jag mig och förklarade varför jag var där, hans show typ. Han bara log, tittade ner mot min handled och sa att kameran redan avslöjat mig. Yeah. De har fokus på nutida dans, mycket street, jazz och funk och låtarna har rullat om och om igen. Den här har jag lyssnat på hela dagen så den får hänga med ut på kvällens träningsrunda. Dagens mest förvirrande är att en man, som jag festade med för en månad sedan, hörde av sig och vill träffas.

Fågel Fenix

Min systerson fyller år och han hade fått en fågel Fenix i present så jag började berätta om den magiska fågeln, blandade in lite Harry Potter och tårar som läkte sår, fjädrar som föll, brann upp och hur en ny fågel föddes ur askan. Han lyssnade med spända öron och när jag slutade sa han att det var precis en sådan magisk fågel han hade fått.

Jag fyller år i nästa vecka och har hållit på att ringa och ordna bokningar på restauranger och barer. Full energi på att hitta rätt ställe, ska vara trendigt, men inte med för långa köer, uppklätt men inte för uppklätt så att vänner som inte gillar att klä upp sig kommer in, lugnt så att man kan prata, inte för lugnt så att man kan dansa och samtal fram och tillbaka. Vi har letat upp nya klubbar i mörka gränder men när jag hade bestämt mig så blev det ändå inte som jag ville och allt jag kände var ett ”jag har inte lust att ha en stor fest, orkar inte fixa, hinner inte. Som en trött fågel Fenix firar jag hellre med mina närmsta vänner . Ur askan blir det garanterat stora vilda fester längre fram.

Bakom designkollektivet

Gick längs med Carlton gardens och förbi de låga husen, stannade, knackade på och klev in i ett hus som kändes studentigt. Halvslitna möbler, stengolv utan mattor gjort för ytterskor inne, nedsuttna soffor med tvätt i högar, disk framme, böcker, flaskor och människor som kom och gick. Gick genom huset och kom ut på en bakgård, vidare ut i en söt liten kullerstensgränd där stylisten jag skulle träffa hade riggat gränden med fåtölj, bord och lampor.

Efter ett par minuter kom en inneboende i strumpsockar ut i gränden; hon läste på Melbournes främsta modeutbildning, några minuter senare kom ytterligare ett par inneboende ut, båda var stylister och sådär höll det på. Människor kom och gick, tittade lite, petade i designen, berättade galna historier, någon kom ut med juice och frågade om vi skulle med till St Kilda på en spelning, en annan frågade om vi ville med på middag, en stund senare kom juicetjejen tillbaka med spetsad juice och en man vid sin sida, sockar byttes ut mot pumps och sneakers, mobiler ringde och kvällen planerades.

Jag behövde skymningsljuset och fotograferade tills det blev mörkt, men det var inte läge att gå ut och festa med en resväska full av kamerautrustning så jag promenerade hemåt i kvällen. En asiatisk familj var ute och sprang, först mannen, sedan frun med ett par barn vid sin sida. Mötte män i kostym med slipsen löst hängande på väg hem, andra uppklädda till tänderna på väg ut.

Jag är sjukt snygg i håret förresten, så länge det varar. Det är platt så platt efter att ha varit hos en ny frisör på Toni & Guy, men trots att håret är nyklippt känns det längre än någonsin. Mitt hår är långt och lockigt och det tar alltid lång tid att klippa och det gjorde det den här gången också, men han tog sig tid att göra det klart, att platta det tills det blänkte. Dessutom kammade han ut mitt hår utan att trassla till det eller dra mig i håret en enda gång; det har jag inte varit med om, inte ens jag gör det. Lycka att hitta en ny bra frisör.

I can carry you on my back

Det är tungt att vara fotograf rent fysiskt, kamera, objektiv, dator, stativ blir lätt tio-femton kilo att släpa omkring på. Det blir för tungt och jag har letat efter en kameraväska på hjul till och från studion och slutligen hittat vad jag vill ha. Problemet var att den var restad i Australien och import skulle ta 6-8 veckor med båt från USA. Jag letade grossister och nämnde det för mamma när vi pratade i förra veckan. I dag kom det ett paket från Sverige med en carry-on kameraväska, precis den jag ville ha. Jag har de finaste föräldrar man kan ha.

Paketet var smått gigantiskt förstås och när jag kom in i hotellobbyn, där jag bor, stod ett gäng med vältränade aussigrabbar vid hissarna. De kommenterade mitt paket och en av männen lyfte upp det med ett ”jag bär det, love” och lät mig gå före in i hissen. Hehe, söt var han och det passade mig utmärkt, mina axlar är ömma efter att ha burit studioblixtar hela dagen. Hemleverans tack, fast han fick dock utstå pikar i aussianda hela vägen upp.

En ensam text

Ibland halkar man in på bloggar som man aldrig följt, man vet inte vem personen är bakom, vet inte vad som hänt, vad som är på väg att hända. Bara en post. En text om kärlek.

Du vet redan

Jag träffade en man jag tycker om igår; han är snabb i tanken, ser bra ut och pratar med charmerande överklassengelska men mest tycker jag om samtalen. Han brukade ifrågasätta mig på ett bra sätt, ge andra vinklar och jag uppskattade det, inte alltid, men när det behövdes.

Han var ur fas igår, hade tappat självförtroende, inte dragit in de arbetena han behöver, inte tagit plats och det går inte. Han vet det också och han berättade om chanser han inte tagit och hur han letade efter en mentor, någon att ge vägledning och berätta vad han skulle göra.

Jag tänkte på hans ord när jag gick hem och att han egentligen redan vet vad han behöver göra. Det finns inga genvägar och det här är ingen bransch som peppar eller uppmuntrar, ofta finns det ett tryck nedåt och styrkan måste komma inifrån för att hantera det.

Jag skrev ett mejl och sa det jag tänkte, men raderade det. Inte min sak och jag kan inte vara den som lyfter. Jag bryr mig och visst peppade jag när vi sågs, gav nummer att ringa, människor att besöka, tävlingar att skicka in bilder till, men det är upp till honom att ta eller inte ta möjligheterna.

Come on ladies

Lämnade stan före sju i morse för att hinna ut till Canon och tillbaka innan morgonens första genomgång och mötte en uppgiven kursare. ”Jag orkar inte; jag fixar det inte” sa hon med röda ögon i, blå under. Det finns mycket att säga, en sak att göra och med ett ”come on ladies” lämnade vi stressiga Swanston Street och gick in i China Towns smala gränder, käkade billiga dumplings på ett småläskigt hak och slog oss sedan ned på utomhusbaren Section 8 (aka Container Bar).

Det är asfalt, träpallar och en av mina favoritbarer/kafé, speciellt på eftermiddagen tidig kväll. Den har blivit lite för hypad kvällstid, speciellt eftersom populära St Jeromes ett par gränder därifrån lägger ner, men eftermiddag är Section 8 fortfarande guld. Vi beställde in en runda drinkar, satt i skuggan i sensommarvärmen och pratade om män, om Sydney och om livet efter utbildningen.

En timme senare var vi tillbaka inför kritikpanelen och så mycket mindre prestigelöst med sol, dricka och vila i kroppen. Och effektivt, jag har hunnit fotografera långt mer än jag hade räknat med och medan jag plåtade kände jag att golvet gungade och tittade upp, frågade om de andra hade känt jordskalvet. De började skratta och frågade vad jag hade druckit, men så var det inte. Melbourne hade vid femtiden ett andra jordskalv på två veckor, 4,6, sådetså.

Oh my

OMG. Jag satte nästan mitt te i halsen när jag läste morgonens mejl, eller jag gjorde det. En av mina barndomsvänner, Emilie bodde i Brisbane i flera år tillsammans med sin man, men de flyttade tillbaka till Sverige för en tid sedan. I morse läste jag ett mejl från henne att hon tänkte para ihop mig med en av hennes modellvänner för en plåtning, vacker tjej så jag förstår varför.

Det här var presentationen av mig:

A. - meet Annevi
Annevi is a super smart academic who decided to leave her career and Sweden behind to find her true calling in Australia. Now she is a photography student on the rise. She is a true inspiration and I always mention her name when I talk about strong women. My first memory of Annevi is when we were 7 years old and she was singing and dancing to the eighties hit song "oh mama can´t you tell.."

Min syster gav mig ett kassettband med Lili & Sussie i födelsedagspresent och kanske ångrade hon det när jag spelade det om och om igen på mitt flickrum. På allmän begäran, Oh mama.

Sure there's a great story

Från och till Kniven

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står det?
sure there’s a great story behind that

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Luft.

3. Vad såg du senast på TV?
Ser aldrig på TV. Senast var i Sverige, förmodligen DVD-något.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
midnatt

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Lily Allen från datorn, tågen som passerar nedanför, klockan från väggen

6. När du senast var ute, vad gjorde du då?
För ett partre timmar sedan, gick hem från studion efter en kvällslektion

7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökningen?
Ratatat spelar på Corner Hotel och bestämde med en vän att jag ska köpa biljetter i morgon om där finns några kvar.

8. Drömde du något inatt?
Drömde om min systers hund när jag vaknade, som att han var där, följde med mig när jag gick upp och gjorde vid frukosten. Satt bredvid vid min vänstersida, lade hakan mot mitt ben när jag åt.

9. När skrattade du senast?
Thea som dansade som en galning när vi testade en ny strobist flash (massa blixtar i täta intervaller som skapar slow motionliknande bilder, typ)

10. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Post-it lappar i rosa och orange, två stora speglar och två töntfula blommålningar som kom i den möblerade lägenheten (och som jag aldrig skulle köpa).

11. Har du sett något konstigt på sista tiden?
Livet är konstigt

12. Vad tycker du om den här utmaningen?
Visst, blir andra vinklar än vanligt.

13. Vilken var den senaste filmen du såg?
Ghost Town och Kill Bill på flyget till Australien

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa då?
Tid. Att skriva. Att berätta. Att resa, kunna hälsa på familj och vänner så ofta jag vill. Resa, träffa människor, skriva, fotografera och berätta.

17. Berätta något om dig själv som folk inte vet om:
Jag kan vara tyst nästan försvinna i ett rum, inte vilja ta plats alls, bara lyssna och observera. Jag tycker relationer är jobbigare än de är roliga. Jag blir provocerad av människor utan etikett, men visar det inte utom när jag var irriterad på en man och sa ett ”och för övrigt håller du glaset fel” i en ton full av förakt varpå han tittade tillbaka i ett förvirrat ”Jag? Vad?” med en blick som totalt gick igång på orden. Så man skrattar istället, tillsammans.

18. Tycker du om att dansa?
Jag har alltid dansat men allt mer sällan på dansgolvet. Jag vill verkligen komma igång med dansen igen och packade ner dansskorna i väskan med till Australien.

19. George Bush?
Min lärare plåtade honom och gick in med en 50mm nära hans ansikte och när han fått bilden blinkade Bush mot honom. Min lärare berättade det här när han inte tyckte att jag inte hade tagit plats och fotograferat nära nog. ”Just get the damn pictures”, sa han och höll fast min blick. Det är så man blir Black Star-fotograf; han är det.

20-21.Vad ska dina barn heta, pojke respektive flicka?
Ni vet Charlotteavsnittet i Sex and the City, alltså hemligt men ja, jag vet. Om det blir en flicka. Och nej, en ännu okänd man har ingenting att säga till om. Något ska man som kvinna ha för att ha fött den/dem.

22.Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Såklart.

Miss Petersson med respektive

Det är något speciellt med män som skriver, har alltid dragits till det. Förföriskt med vackra ord, men ord är ord och en människas ord inte nödvändigtvis samma som människan bakom.

Ord är roligt när det är som bäst och de män jag älskat har varit olika, men de har alla haft en förmåga att uttrycka sig i ord, kanske mest i ord när jag tänker efter. Jag tycker om människor som berättar, men män som berättar med inlevelse så att ögonen mörknar av intensitet kan vara det mest attraktiva.

Jag fick en inbjudan på handgjort papper med guldtext till en förlovningsmiddag. Inbjudan gäller mig med respektive. Det är ett tag sedan det fanns en självskriven respektive, om det någonsin fanns någon; det finns män jag kan fråga; det finns ett par som nog skulle komma om jag frågade kanske skulle vilja det; det är jag som inte riktigt vill be. Det blir så lätt förväntningar och krävande som jag varken har tid eller lust med. Kan be en vän följa med, kan gå med min kamera. Varje förlovningsfest behöver en fotograf, eller?

Prestationspress

Hon beskriver det så bra. Jag tror alltid jag får anstränga mig med att hålla balans mellan att prestera och att må bra. Jag är en rastlös själ och jag trivs bäst när det händer mycket runt omkring mig, men jag har en tendens att bli helt uppslukad av det jag arbetar med och ibland glömmer jag bort mig själv.

Jag har blivit bättre på att släppa och den här veckan har jag sagt nej till tre jobb (plåtningar) som låg utanför utbildningen. Det var saker som inte var optimala, men som kunde ha varit bra för folion, fast inte för mig.

Dags att vara snällare mot sig själv och prioritera bland saker som måste göras, välja in mer saker som gör livet roligare och någonstans komma ihåg att också prioritera sig själv.

Happy

Ibland löser sig saker till det bästa och lättnaden sprider sig genom kroppen. Jag tar det bra med mig, har lärt känna en rockfotograf men kommit överens om att inte assistera mer i nuläget.

Min presentation i morse möttes av ett ”good, good start, åh där har du din inledningsbild som exploderar av energi, nej uppenbarligen funkar det inte, hm intressant, ah ja det där gillar jag”. Han visste att jag plåtade igår, såg redigeringstiden i filerna, eller i mina trötta ögon, sa att jag kunde gå hem och jag fick ett par timmars vila innan nästa studioplåtning.

Men bäst är att galleriet har bekräftat min första större fotoutställning. Jag tackade nej när priserna ändrades, men galleriet ville ha mig med och gav mig ett annat erbjudande dagen efter. Det är klart nu och det blir vernissage den 31 juli.

Vi blir nio australiska fotografer som delar på rummen i galleriet i två plan. De vill ha med min undervattensserie, men eventuellt blir det min dansserie istället, oavsett vet jag att sex meter väggyta är min i ett stort vitt rum med blanka trägolv i ett galleri i hjärtat av Fitzroy. Jag trodde inte att det skulle bli i år, men ibland ordnar det sig till det bästa.

Yum

”Jag hämtar upp dig klockan sju”, stod det på ett sms som kom igår. Jag hade glömt att jag skulle på middag och det var bara att kasta sig i duschen, stryka klänningen och iväg. Vi åkte till I Carusi, som gör Melbournes godaste pizzor och det är som att kliva in i någons kök och menyerna med handskriven font förstärker den familjära känslan.

Det är alltid fullsatt i den lilla lokalen i Brunswick och köket ligger mitt i rummet. Pizzabrödet är inte helt färdigbakat vilket ger den en närmast pannkaksliknande smak i mitten av pizzan och det finns ingen olja som dryper över maten. På min vegetariska pizza låg rostad pumpa, nötter, getost och ett berg av sallad. Yum.

Vi åkte vidare och tog en drink på Mr W, en designad bar i träpaneler och svart marmor som slingrar sig genom den avlånga baren. En installation i tidningspapper längs väggen och the National från högtalarna och det blev långa samtal över en drink. 35 kronor för en vodka cranberry, Stureplan släng dig i väggen.

R&R

Det var min längsta jobbintervju någonsin, egentligen var det aldrig någon intervju. Hon hade sett min digitala folio; hon hade läst mitt CV och bad mig sätta mig vid datorn intill henne på ett ljust kontor med havsutsikt i eleganta Albert Park.

Hon hade redan öppnat ett par bildfiler, bad mig ta ersätta bakgrunder, ljus och justera hudtoner. Ovan att arbeta med andras filer med någon som stilla ser mina kortkommandon och jag snubblade lite över penslar och masker men efter en stund kommer man in i sin rytm och när jag var klar skickade hon iväg bilden till kunden.

Vi korsade gatan och beställde mat på en restaurang, satte oss på strandterrassen och ägaren sa att det var en dålig idé med tanke på stormen som var på väg. Det var vindstilla så vi log lite och svarade att vi nog hann äta vår mat. Det gjorde vi inte. Fem minuter senare piskade sanden upp och vi fick fly in i den glasade restaurangen och kyparen log tillbaka.

Hon gav mig designarbete och eftersom hon arbetat i många år som fotograf på Rolling Stone Magazine satt jag med foton på Ben Folds, The Veronicas, The Presets, The Screaming Jets och andra omslagsbilder. Det blir mer fotoassistentjobb; vi har bokat in flera gig.

Episkt

Att visa upp sin folio med bilder är en del av varje fotografs vardag, eller i alla fall nya fotografer. På samma sätt som kända skådisar inte längre behöver gå på audition har de flesta etablerade fotografer en agent som springer omkring med folion. Jag går själv omkring med min.

Jag har visat min folio många gånger, för fotografer, för kunder, för vänner och vanligtvis är det en av två reaktioner. De som bläddrar sida efter sida och markerar alla ”fel” de hittar och som påpekar allt de inte tycker om i folion, eller de som tycker om det mesta och sprider superlativer runt omkring.

Till viss del beror det på vem som går igenom folion och från lärare eller fotografer förväntar jag mig bildanalys. Det handlar om att lyssna och ta in, men det är viktigt att minnas att det är en persons åsikt och ens eget val att ändra, byta ut eller låta vara kvar, oavsett kritik.

Att visa sina bilder är att visa en del av sig själv, att ge något. Om du hör någon sjunga skulle du efteråt kommentera de toner som var fel eller lyssna och ta det för vad det är? Om du såg att någon köpt en ny klänning, skulle du kommentera att du inte tyckte om den eller skulle du inte säga något alls? En avsaknad av kommentar säger mer än en kommentar på samma sätt som copywriter inte sätter ut utropstecken. Ingen anledning att skrika något som redan är uppfattat.

Men det finns undantag. En gång visade jag min folio hos en av Australiens främsta reklamfotografer. Han bläddrade igenom min folio utan att säga ett ljud om bilderna, medan han pratade om annat. Jag tog det för ointresse, efteråt fick en av min fotolärare ett halvt utbrott när han hörde att jag inte avbrutit och frågat fotografen vad han egentligen tyckte. ”Det är bara ett spel och du måste lära dig spela det” och tyckte att jag just missat en chans. Varje gång man visar sin folio lär man något nytt, om sig själv, om personen framför. Igår sa min ljussättningslärare att jag skulle ta ut mina mer realistiska bilder för att de inte längre passade in. ”Din folio är episk, som små berättelser samlade under en pärm”. Det är nog den finaste kommentar jag någonsin har fått.

Ett bröllop att minnas

Clumsy Best Man Ruins Wedding - Watch more Funny Videos

Vilka fem saker skulle du ta med dig till en öde ö?

En av mina kursare kom in i en grönvitblommig klänning men med ackompanjerade tårar i ögonen. En av bränderna blockerar hennes hus från Melbourne och tåg och skolor är stängda. Hon hade kört runt elden och tagit sig in till stan, men hon såg allmänt förstörd ut.

Bränderna har aldrig slutat även om de lugnar sig i svalare väder, men vi har åter 40 grader och kraftiga vindar. Det brinner en timme från Melbourne i slutet av pendeltågslinjerna. Det är rökigt i stan, men på något sätt känns det ändå overkligt tills man ser spåren i ögonen på dem som befinner sig mitt i.

Jag frågade om hon ville sova hos mig, menade väl, men det blev fel. ”Jag har min familj där hemma. De packar bilen, tömmer huset på det vi kan ta med och om bränderna fortsätter mot oss kommer allt vara borta om några timmar”. Vad skulle ni ta med om ni hade timmar på er att lämna ert hem? Brev? Foton? Dagböcker? Datorn? Kameran? Lite som att leka vilka fem saker skulle du ta med dig till en öde ö, men på allvar.

Hon var i studion en stund, lämnade det som skulle lämnas men var allmänt frånvarande tills hon reste sig upp och bara gick ut ur studion. Hon skulle köra runt bränderna för att evakuera huset.

Le spacebar

Golvet är rensat från foton, istället är det soffan som svämmar över med uppslagna glassiga modemagasin, Vs, italienska Vogue, Frankie, Poster magazine och Bon. Jag älskar tidningar med mycket vitt och genomtänkta bilder och design. Lite slösigt att köpa alla favoriter men jag håller på att ta fram en ny grafisk profil, letar inspiration i linjerna och hastiga skisser ligger intill.

Jag har en intervju på tisdag. Bra, men det innebär ännu en natt med för lite sömn för att förbereda filer till tryckeriet för att hinna få dem klara. Jag skulle bli överlycklig om jag fick komma in på halvfart.

Det går redan på helfart. Sommarledigheten är definitivt över och det är svårt att hinna med trots att jag är organiserad. En kursare kom inrusande i studion med ett spacebaravtryck i pannan efter att ha somnat över datorn. Ungefär så, men ärligt talat tycker jag det är skönt att vara igång igen.

Man vet när man vet

Mitt golv är tapetserat med foton på tork från en lång dag i mörkrummet. Intill ligger en handskriven lapp med ett telefonnummer och ett namn. Leonardo.

En vän har länge pratat om att jag borde gå ut med en av hennes vänner. Han vill visst det. Mycket, och det har varit ett evigt tjatande om han kan få mitt nummer. ”Han är en verkligt bra kille. Och han har hus”, lade hon till. Som om det någonsin har haft någon betydelse.

”Han vill bara att du hör av dig, snälla”, och gav en postitlapp med hans nummer. Som om jag skulle ringa. Hade jag velat hade jag skickat ett sms med ring mig, men det kommer inte hända.

Orkar inte, vill inte och jag tror inte på att pressa fram något. Man vet när man vet så det finns inget att fundera på. Jag hade roligt när vi var ute i fredags, bra samtal och söta pojkar, men just nu får det stanna där. Man vet när man vet.

Oops

Bakom universitetet finns en liten kullerstensgränd. Det är trångt, lite halvmörkt, några bilar och massa soptunnor. Tänk bakgata, en kartong, en plåtburk, en svart sprayflaska och en vakt.

Förra året infördes nya regler för innehav av sprayburkar och även etablerade graffitikonstnärer som min vän Deb har haft problem. Hon lever på sina illustrationer, ibland till flashiga butiker, ibland till ett undergroundcafé i stan och ibland på husväggar där hon har tillstånd. Ändå har hon hamnat i otrevliga och hotfulla situationer och det har påverkat hennes målande.

Tillbaka till gränden, spray och vakt. Jag hade absolut inget tillstånd, men jag hade heller inte för avsikt att spray ner något annat än min plåtburk. Här hemma kan jag inte spraya, inte utanför, så jag tänkte att universitetet var ett bra ställe. Vakten tyckte inte det och hon hämtade en kollega och de två ställde sig demonstrativt vid min sida.

Först när de kom fram lade jag märke till att det var klottrat med svart på väggen intill där jag stod. ”Jag gjorde inte det” kände jag för att säga, men det om något hade låtit som om jag hade klottrat och det hade jag just inte. ”Hålkamera”, sa jag istället högt som om det vore den mest självklara sak att göra av en plåtburk. Deras miner visade inget tecken på att de visste vad det var, snarast fick jag en blick som sa ”bloody artist”. ”Jaha, då var jag nog klar då. Prima hålkamera”, sa jag och gjorde en elegant reträtt. Jag hade planerat att spraya ett andra lager färg i morgon, men jag tror jag hoppar över det.

Happy Valentine

Det var skymning när jag begav mig upp till Fitzroy. Längs huvudgatan Brunswick Street ligger gallerierna, barerna, designbutikerna och uteserveringarna som ett brokigt pärlband. Trendiga våningar för dem som har råd varvas med socialsponsrade hus för dem som inte har råd och speglar en blandning av tiggare, missbrukare, bohemer, kreatörer och konstnärer längs med gatorna.

Fitzroy har en industriell ruffig yta samtidigt som flera av Melbournes bästa caféer och restauranger ligger här, liksom ett par av mina favoritdesignklädbutiker, en japansk pappersaffär med handgjorda silkespapper och en bokhandel med alla tänkbara och otänkbara titlar inom foto, design och konst. Det är lätt att älska Fitzroy.

Igår fylldes Brunswick Street av par. Par, par, par, en del med rosor i händerna, en del höll varandras. Jag var på middag igår. Maten var god. Senare på kvällen mötte jag upp med en vän som jag lärde känna på en tarotkurs för ett par år sedan. Hon ber mig alltid lägga hennes kort, så det gjorde jag.

Jag lade ut det keltiska korset framför mig och såg att hennes nuvarande relation kommer ta slut och en ny man komma in. Jag tittade på henne för att se om det fanns någon förvåning i hennes blick. Jag trodde att de hade det bra, men hon nickade bara igenkännande och jag fortsatte läsa ut så positivt jag kunde. Det som kom var bättre, men det som slutar gör inte mindre ont. Hon lade mina kort och det var längesedan, men det var ingenting som jag inte redan visste. Korten lägger inte vad man vill se, men minns att korten förändras när du förändrar. Tankar. Vanor.

Vi satt på ett café på Gertrude Street som huserar Melbournes tarotcafé och föreläsningar en gång i månaden. Jag har inte varit där på ett par år, men jag gillar att personalen inte höjer inte ett ögonbryn när man tar upp korten. Det är ett märkligt ställe, en blandning av röda 50-talsmöbler, svarta tjocka draperier blandat med höga kandelabrar. Halvsunkigt.

Det var sent på kvällen och glest mellan borden, ändå fick vi inte läsa ifred. Några kvinnor vid ett bord intill började prata. De frågade om energierna i korten inte blev störda när det fanns andra i rummet (?), att vi inte såg ut som spåtanter (cocktailklänning och pumps thank you very much, kvasten utanför dörren), och pleeease om vi kunde läsa deras kort.

Nej, tänkte jag, när jag hörde att min vän började berätta att jag just hade bekräftat en läsning som hon hade gjort hos en tarotdam förra månaden. Det var mer än jag visste. En kvinna i 35-årsåldern kom fram till vårt bord och tittade på mig med så bedjande ögon att jag inte kunde säga nej. Hon sa nästan inget när jag lade hennes kort, hon nickade ibland och när jag slutade läsa frågade hon vad hon skulle betala. Happy valentine, sa jag. Hon tackade och sällskapet gick ut. Några minuter senare kom servitören fram till vårt bord med en drink. ”Den är betald”, sa han. ”Happy valentine”.

Loretta Lux

Loretta Lux fotograferar alltid barn ofta uppklädda som små dockor i vuxenkläder. Hon brukar göra ansiktena oproportionerligt stora och bilderna är vanligtvis hårt stiliserade. Hon arbetar kommersiellt och det går att beställa barnporträtt från henne, men hon gör bara en handfull bilder om året.

Hennes bilder brukar ha effekten att antingen gillar man det här eller gör man det inte alls. Jag uppskattar hantverket och det är mycket redigering bakom och bilderna har ett konceptuellt värde. Hon är intressant som person, konstnär i botten men avskydde den röriga och kladdiga målarstudion och städade ut färgtuberna och växlade till foto istället.

Loretta Lux ställer ut på Kulturhuset i Stockholm från den 28 februari. Fri entré.

Att följa sitt hjärta

En tjej i min klass berättade att hon blivit inkallad på expeditionen i slutet av förra terminen. Hon möttes av ett par lärare med allvarliga ansikten. De hade frågat om hon var säker på att hon vill bli fotograf och att hon borde överväga att avbryta utbildningen. De menade att hennes största problem var avsaknad av stil. De kunde inte hitta den i hennes bilder.

Hon blev tyst och ledsen men tog det med sig och valde att komma tillbaka. Orden låter hårda men jag tror att lärarna fick ut precis vad de ville ur samtalet. Glöd. Vilja. De tvingade henne att ifrågasätta sina val och det finns inget som är mer effektivt än att våga ställa de svåra frågorna. Vem är jag? Vad vill jag? Var är jag på väg?

Stil är stort och svårt, men det är också enkelt. Det handlar om att följa hjärtat, att lita på det man tycker om och mod att våga följa det. Mod att fortsätta även om det misslyckas och brister, för det som en gång gjorde ont förändras långsamt till styrka. Själva ifrågasättandet skärper fokus. Men sannolikheten att man lyckas är redan otroligt mycket bättre eftersom tron kommer inifrån hjärtat. Det kommer lysa genom arbetet och få det att skimra och det min vän gör hela skillnaden.

Ingenting kvar

Min lärare kom in svartklädd i rummet. Det var ingen som reagerade på färgen. Hon satte på projektorn och började prata kring bilderna. Det första var ett panorama över ett kuperat torrt australiskt landskap. Det var rök från väst till öst. ”Jag bor här” sa hon och pekade på en dal strax nedanför röken.

När elden var tio minuter från hennes hus hade hon tagit med sin lille son ut i bilen och lämnat huset. Bara en fotograf stannar bilen och dokumenterar när elden är bakom. Hon pekade på ett område strax till höger och hon kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. ”Här förlorade jag många av mina vänner. En var min elev.”

Hon fortsatte berätta hur hon och hennes son körde in till stan på lördagkvällen och möttes av uppklädda människor på väg ut i natten. Hon talade om det overkliga i att människor flydde för sina liv några få mil därifrån.

När de ett par dagar senare återvände hem stod hennes hus kvar, den närmsta byn var jämnad med marken. Inget liv kvar. Hon talade om en annan grannby som osannolikt stod kvar utan att ha berörts av elden. Butikerna var stängda för det fanns inga människor kvar, kvar i butikerna låg mediciner som ingen hämtat ut. Tystnaden ekade över stan. Sedan skulden, skulden i att ha överlevt när så många var borta.

En av mina kursare satt fast på en båt i en marina. Hon var ensam eftersom hennes familj skulle komma senare. Hon kunde inte komma därifrån på grund av att tre olika bränder omringade området varav en av dem var på väg rakt emot henne. Det kan låta säkert att vara på en båt, men lågorna slog femton meter höga och sög åt sig syre och floden hon var på var inte bred.

Hon hade varit vaken i två dygn, hällt vatten över båten, medan röken var så tjock att hon inte kunde se handen framför sig. Det fanns ingen el, men hon hade sin mobil. Hennes familj och pojkvän grät, men hon hade tur. Ett par dagar senare körde hon igenom de utbrända områdena och tog sig hem.

Hon arbetar extra som fotograf på en dagstidning och hon hade kameran med sig, men hon hade inte tagit några bilder. ”Jag kunde inte”, sa hon. ”Det fanns ingenting kvar”.

Sött

Ellen och Will kom förbi. De är det vackraste par jag känner och värmen mellan dem är som färgglada Sonystudsbollar. Man blir glad när man ser dem tillsammans.

De är båda fotografer och Ellen köpte en mediumformatkamera till Will när han fyllde år strax innan jag reste. Hon har använt den hela sommaren. Såklart. Lite sött att ha någon att dela kameraväska med.

Is this a bad time?

På flighten från Frankfurt till Singapore fanns inga personliga TV-skärmar. Jag har inte varit med om det tidigare och det var en klar besvikelse med en gemensam TV i gången. På resan som tog 12 timmar visade de ett gäsptråkigt drama, en dokumentär om pingviner och sedan som le grand final Ghost Town.

Den var inte fantastisk, men den var långt bättre än de två tidigare. Jag gillar Ricky Gervais och filmen var smårolig. Det kan ha varit en kvart kvar av filmen när personalen stängde av skärmarna och förberedde för landning. Inte snällt.

Nästa flight hade jag min egen TV-monitor och bland filmerna var Ghost Town. Så nu har jag sett slutet också och det var värt att se.

Gör ditt eget självporträtt

Har ni plockat fram kameran och tagit något självporträtt? Det kan vara roligt; det kan vara kallt, men det är inte försent att plåta och skicka in.

Det här är mitt gästbloggsinlägg som publicerades på 365 saker.

När jag går igenom passkontrollen på flygplatsen händer alltid samma sak. Bakom fönsterrutan sitter en allvarlig kontrollant och tittar på mig, ner i passet, för att åter titta granskande på mig. Vid andra blicken brukar jag le ett uppmuntrande, yes, oui, det är jag.

Inte ens jag känner igen mig på bilden. Jag väntade länge i kö, och flera väntade efter mig, när jag skulle ta mitt passfoto på polisstationen. Jag hann inte blinka innan mitt foto kom upp på skärmen. Min önskan att ta om bilden möttes av ett stenansikte och frustrerat signerade jag passet med en expressiv underskrift som i efterhand får mig att nicka instämmande med passkontrollanten. Something’s wrong with this picture.

Det är enkelt att ta en porträttbild, men det är svårare att ta ett porträtt som berättar något. Du är din egen fotograf och du vet hur du känner dig just nu. Låt det komma fram. Är du arg syns det ändå i din blick, om du är ledsen glänser det i dina ögon och är du glad glittrar det igenom. Våga ta bilderna som speglar vem du är.

Du kan skapa dramatik genom att gömma saker i skugga eller visa olika sidor av dig genom att flytta kameran. Ett foto taget snett uppifrån får dig att se smalare ut. Ett foto taget nerifrån ger en helt annan effekt. Titta vad som finns bakom dig. En enfärgad eller en stressig bakgrund gör stor skillnad.

Jag har bloggat i ett par år, men det är första gången jag lägger upp ett självporträtt där hela mitt ansikte syns. Vi vill gärna se ditt självporträtt och blir glada om du skickar in det på navid@365saker.se

#36 - Gör ditt eget självporträtt
Tid: Räkna med en halvtimme till att fotografera, ladda in bilden, ev. bildbehandling och mejla iväg (om du vill).
Kostnad: Antingen har du en kamera eller får du låna rätt på en. Eller sträck dig efter mobilen.
Nackdelar: Du kan inte skylla på fotografen om du inte är nöjd med bilden.
Fördelar: En välgjord profilbild är alltid rätt.

Inte bara rosenrosa

Himlen var rosafärgad när vi flög över delstaten Victoria där Melbourne ligger. Första tanken var mest hur vackert det var i gryningen, men allt är inte bara rosenrosa. Stora delar av Victoria brinner.

Det brinner varje sommar, men när den tjocka röken lägger sig över staden kryper den stickande nära. Flera års torka har gjort markerna mer utsatta och den senaste tidens värmebölja med ihållande temperaturer på över 45 grader har fått lågorna att sprida sig hastigt och människor och djur har dött.

Medan jag skrev den här texten började det åska och blixtra med full kraft. Regnet som kommer om en stund kommer kyla ner staden och markerna, men det är inte säkert att det hjälper mot elden. Blixtnedslagen startar nya bränder.

Skogsbränderna märktes inte av i stan i kväll. Vindarna var behagligt ljumma och lindade sig som bomull kring själen. Men det brinner bara ett par mil från Melbourne.

Home Sweet Home

Att flyga till andra sidan jordklotet känns ibland som en resa som aldrig tar slut. Vi var sena från flygplatsen i Frankfurt och en flicka i tolvårsåldern kom på sist och satte sig på sätet framför mig. Innan vi hade lämnat startbanan hade hon kaskadkräkt ner sig själv och killen intill. Självklart synd om henne, och honom, men tyst konstaterar man att det är 12 timmar kvar på planet.

På andra sidan gången satt en man i 35-årsåldern som var dragen när han kom på. Easy Tiger tänker man, men när vi lyfte blev det klarare. Han grät så han skakade när vi lyfte och han låg hulkande i flickvännens knä.

Vi landade säkert och efter ytterligare byte kom jag till ett 45 gradigt Melbourne. Äntligen hemma, tänkte jag och satte ner resväskan och den tunga kameraväskan i hallen utanför lägenheten. Jag knappade in den nya koden till säkerhetsfacket, där min hyresvärd lagt nyckeln till min lägenhet som varit uthyrd under tiden jag varit i Sverige.

Lampan på lyste inte grön. Istället satte larmet igång och yrvaket utspringande från lägenheten intill kom en man i boxershorts och t-shirt. "Oups", sa jag, men problemet var att jag knappat in rätt kod och ändå inte kom in. Min hyresvärd hade mobilen avstängd och i ett desperat försök testade jag den gamla koden. Ett grönt klick och triumferande kunde jag öppna dörren till lägenheten.

Innanför fanns det inte en möbel som stod på rätt plats och det var inte rent trots att städerskan skulle ha ordnat. Det enda som var rent var min nybäddade dubbelsäng. Annars snusk och ilsket satte jag ifrån mig resväskan och gick till mataffären och köpte rengöringsmedel. Det är rent nu, möblerna står där de ska och bredbandet är igång. I morgon ska det bli behagliga 30 grader och en dags vila innan jag ska tillbaka till studion. Livet är gott.

På väg till Oz

Sverige har varit underbart stärkande men det är dags att komma tillbaka till Australien. Resväskan är stängd och avskeden avslutade. Jag flyger till Melbourne i dag och mest önskar jag att jag kunde snabbspola tills jag kliver in i min lägenhet på lördag. Jag är tillbaka på bloggen då.

Om ni vill läsa mer under tiden kan ni gå in på 365 saker där jag gästbloggar i dag.

Dance dance dance

Semestern går mot sitt slut och så gör det sporadiska semesterbloggandet. Om allt går som det ska är jag tillbaka i Melbourne på lördag och bloggar som vanligt.

Det har varit skönt att vara i Sverige en tid. Tre månaders ledighet från vardagen. Slöa dagar i TV-soffan. Långa samtal på caféer med gamla vänner. Luciatåg, dansuppvisningar och nattsagor med mina små syskonbarn. Hemlagade middagar hos mamma och pappa. Att få tid med familj och vänner har varit bäst och avskeden som är just nu är det jobbigaste.

Samtidigt är det skönt att komma tillbaka till min vanliga vardag om några dagar. Packa upp sakerna i lägenheten i Melbourne, slänga kameraväskan över axeln, hoppa i sommarklänningen och träffa vänner.

Det är nyttigt att komma tillbaka till sitt gamla jag. Plötsligt blir förändringarna tydliga och riktningarna enklare. Allt känns lättare och roligare. Medan jag har varit i Sverige har jag fotograferat mindre, varit mindre i studion och jag brukar inte redigera viktiga bildserier medan jag ser LOST från säsong ett till fyra, men det har varit ovanligt effektivt.

Jag ska ha min första soloutställning på ett profilerat fotogalleri i Fitzroy. De har bett mig bekräfta utställningsdatum och det känns hur roligt som helst att fylla ett helt vitt rum med bilder.

Förra året var det mingel i Brisbane på australiska fotoförbundets årliga gala, mässa och tävling. I år blir det samma mingel och tävling i Sydney och förhoppningsvis mer poäng. I slutet av året blir det examensutställning på min utbildning. Efter det har jag ingen aning vad som händer arbetsmässigt.

Men årets första utställning blir i USA. En gruppshow i Los Angeles i april med den här bilden.

La musique

Vita dukar, gammelmormors guldservis, gnistrande kristallglas, slipsar och klänningar och en systerdotter i rosa prinsessklänning. Vi firade min systerson som fyller år nästa helg när jag är i Australien; jag firade min andre systerson som fyller månaden efter; de andra firade min födelsedag också. Ingen firade att jag reser om några dagar men det fanns där som en liten fläck på en nymanglad duk.

Min syster gick bort till pianot efter middagen och lyfte på pallocket där jag brukade gömma undan mina noter. Hon tog upp en blandning av Mozart, Offenbach, Lloyd Webber, Bizet och Fauré, satte sig vid pianot och började spela, som hon alltid gjort, när vi bodde hemma och långt senare.

Hon spelade i timmar; jag sjöng i timmar. Det är först de senaste två åren som jag inte har tagit klassiska privatlektioner och inte har sjungit regelbundet i körer, ensembler, solo, operettsällskap, på scen och utanför scen.

När min syster kompade och jag sjöng mina gamla arior spred sig värmen i bröstet och leendet växte. Rösten är otränad men tonerna sitter. Jag vill få in musiken i mitt liv igen. Inte för att jag måste, men för att jag vill. För att jag blir glad av det.

Packa upp packa ner

Jag tycker inte om att packa. Tycker inte om flyttkartonger. Det känns som att de ständigt finns runtomkring mig. Längtar efter att packa upp. Jag skickade en kartong igår som ska vara som en glad överraskning fullastad med klänningar och skor när jag kommer tillbaka.

Det är värmebölja i Melbourne med temperaturer över 40 grader. Jag har AC i lägenheten, överallt finns det AC, men när alla maxar AC:n blir följden utslagna elstationer och hett inne. Det hände tidigare i veckan. Nu är det åter 30 grader och kyla inne som vanligt.

Kläderna fick inte plats i resväskan. Shit happens. Istället stativ, kamerautrustning, annan elektronik, en grafisk mapp och en fotofolio. 19 kilo och fullt. Man skulle kunna ta det för en mans resväska, om den inte vore rosa.

Frontpage

Bildsiten Flickr väljer dagligen ut de 500 populäraste bilderna som laddats upp under dagen. Jag har haft med bilder tidigare men aldrig förstasidan.

Men jag har det nu. Med bilden nedan.

_

Jump

Häng mer med kidsen; det är roligt. Jag följde med min 4-årige systerson på simskola igår. Han simmade på och när han var klar frågade han om vi kunde gå över i hoppbassängen. ”Visst”, sa jag medan han med glittrande ögon jublade ”3:an, 3:an, 3:an” och satte kurs mot trampolinen. ”Har du hoppat därifrån tidigare”, frågade jag en aning misstänksamt. ”Såklart”, sa han.

Jag lät honom klättra upp framför mig och eftersom jag ville vara i vattnet när han hoppade klev jag ut på trampolinen. Jag tittade tre meter ner till vattenytan och ytterligare tre meter till ner till botten och tänkte att här har jag inte stått på säkert tio år. Det är inte läge att backa ut, så jag hoppade. Han efter och han kom upp till vattenytan med ett lyckligt ”igen”.

Det gjorde vi. Hoppade igen, från trean, från ettan. Det var stappligt först, tittade ner på svikten för att hitta balansen, men kroppen minns. Jag fegade ut i första framåtvolten, tänkte att jag kommer slå i ryggen. Det gör man när man tvekar, men kom igen. Det känns inte och när det värsta har hänt utan finns inget att backa för. Jag gick upp på trampolinen, höll blicken högt och litade på att kroppen känner var svikten är, satte fart, slappnade av och landade volten i ett spikrakt nerslag. Jag gjorde många.

Fast

När jag var liten var mitt hår ljusblont, nästan vitt och det ringlade sig i envisa korkskruvar. När vi var utomlands började människor ta på mitt hår. Jag tyckte inte om det. Jag hade alltid långt hår, men jag var kanske inte den bästa på att borsta det. Det brukade sluta med att pappa satte balsam i mitt hår och sedan satt han länge och nystade upp små knutar av intrasslat hår.

Jag följde med mina föräldrar till simhallen igår och jag fick inte med mig någon borste. Mamma hade en rullborste med sig. Rullborste i lockigt hår är lömskt och jag använder det aldrig. Utom igår. Sedan satt borsten fast, absolut fast. Så jag tog på jackan och stövlarna och gick som att jag alltid går omkring med en borste hängande i håret. Vi skulle ha lunchat men det blev som förr. Pappa nystade tålmodigt ut slinga efter slinga. Det tog en timme.

Vi börjar i dag

Det går på halvfart, som att dansa med ena klacken av. Jag gjorde det en nyår för flera år sedan, bröt klacken på pumpsen. Glittriga skyhöga platåpumps som inte riktigt höll för dansgolvet. En annan nyår var det någon som kastade in en nyårsraket på dansgolvet och den brände ett stort hål i ryggen på min nya klänning och huden för den delen också. Ingen dramatik i år. Drack champagne i ett ändlöst fyrverkeriregn som blinkade och glittrade mot frosten och tänkte framåt.

Två fyrverkeri att minnas. Ett från gymnasiet med en söt ung man från Eskilstuna. Han lade armen om när fyrverkerierna började; jag lutade huvudet mot hans bröst. Det är en evighet sedan, men det var sött så jag minns. Efter tog han bort armen och sa att han hade flickvän. Oh well.

Fyrverkeri nummer två kommer jag inte längre ihåg vad jag tänkte skriva. Men här är ett annat jag minns. Melbourne för ett par år sedan. Middag med sjöutsikt i Port Melbourne, sedan vidare till ett penthouse party i innerstan. Minns att jag fick tränga mig igenom folkmassorna som belägrat området utanför mitt hus på väg till hans för att se fyrverkerierna. Istället kom jag fashionable late och lyckades precis komma i tid till att skåla in året på den stora terrassen med fantastisk utsikt. Det slutade inte mycket bättre än det första fyrverkeriet, men utan flickvänner eller pojkvänner och det kan ha varit jag som tog bort armen om den någonsin var där. Oh well.

Nytt år. Nya människor. Nya projekt. Mycket är inbokat och det kommer att bli ett intensivt år. Det ska göras saker och jag hoppas att det blir ett bra år. Men mest av allt hoppas jag att det blir ett roligt år. Gott nytt år. Let’s make it a good one.