En av mina kursare kom in i en grönvitblommig klänning men med ackompanjerade tårar i ögonen. En av bränderna blockerar hennes hus från Melbourne och tåg och skolor är stängda. Hon hade kört runt elden och tagit sig in till stan, men hon såg allmänt förstörd ut.
Bränderna har aldrig slutat även om de lugnar sig i svalare väder, men vi har åter 40 grader och kraftiga vindar. Det brinner en timme från Melbourne i slutet av pendeltågslinjerna. Det är rökigt i stan, men på något sätt känns det ändå overkligt tills man ser spåren i ögonen på dem som befinner sig mitt i.
Jag frågade om hon ville sova hos mig, menade väl, men det blev fel. ”Jag har min familj där hemma. De packar bilen, tömmer huset på det vi kan ta med och om bränderna fortsätter mot oss kommer allt vara borta om några timmar”. Vad skulle ni ta med om ni hade timmar på er att lämna ert hem? Brev? Foton? Dagböcker? Datorn? Kameran? Lite som att leka vilka fem saker skulle du ta med dig till en öde ö, men på allvar.
Hon var i studion en stund, lämnade det som skulle lämnas men var allmänt frånvarande tills hon reste sig upp och bara gick ut ur studion. Hon skulle köra runt bränderna för att evakuera huset.
2.26.2009
Le spacebar
Golvet är rensat från foton, istället är det soffan som svämmar över med uppslagna glassiga modemagasin, Vs, italienska Vogue, Frankie, Poster magazine och Bon. Jag älskar tidningar med mycket vitt och genomtänkta bilder och design. Lite slösigt att köpa alla favoriter men jag håller på att ta fram en ny grafisk profil, letar inspiration i linjerna och hastiga skisser ligger intill.
Jag har en intervju på tisdag. Bra, men det innebär ännu en natt med för lite sömn för att förbereda filer till tryckeriet för att hinna få dem klara. Jag skulle bli överlycklig om jag fick komma in på halvfart.
Det går redan på helfart. Sommarledigheten är definitivt över och det är svårt att hinna med trots att jag är organiserad. En kursare kom inrusande i studion med ett spacebaravtryck i pannan efter att ha somnat över datorn. Ungefär så, men ärligt talat tycker jag det är skönt att vara igång igen.
Jag har en intervju på tisdag. Bra, men det innebär ännu en natt med för lite sömn för att förbereda filer till tryckeriet för att hinna få dem klara. Jag skulle bli överlycklig om jag fick komma in på halvfart.
Det går redan på helfart. Sommarledigheten är definitivt över och det är svårt att hinna med trots att jag är organiserad. En kursare kom inrusande i studion med ett spacebaravtryck i pannan efter att ha somnat över datorn. Ungefär så, men ärligt talat tycker jag det är skönt att vara igång igen.
2.24.2009
Man vet när man vet
Mitt golv är tapetserat med foton på tork från en lång dag i mörkrummet. Intill ligger en handskriven lapp med ett telefonnummer och ett namn. Leonardo.
En vän har länge pratat om att jag borde gå ut med en av hennes vänner. Han vill visst det. Mycket, och det har varit ett evigt tjatande om han kan få mitt nummer. ”Han är en verkligt bra kille. Och han har hus”, lade hon till. Som om det någonsin har haft någon betydelse.
”Han vill bara att du hör av dig, snälla”, och gav en postitlapp med hans nummer. Som om jag skulle ringa. Hade jag velat hade jag skickat ett sms med ring mig, men det kommer inte hända.
Orkar inte, vill inte och jag tror inte på att pressa fram något. Man vet när man vet så det finns inget att fundera på. Jag hade roligt när vi var ute i fredags, bra samtal och söta pojkar, men just nu får det stanna där. Man vet när man vet.
En vän har länge pratat om att jag borde gå ut med en av hennes vänner. Han vill visst det. Mycket, och det har varit ett evigt tjatande om han kan få mitt nummer. ”Han är en verkligt bra kille. Och han har hus”, lade hon till. Som om det någonsin har haft någon betydelse.
”Han vill bara att du hör av dig, snälla”, och gav en postitlapp med hans nummer. Som om jag skulle ringa. Hade jag velat hade jag skickat ett sms med ring mig, men det kommer inte hända.
Orkar inte, vill inte och jag tror inte på att pressa fram något. Man vet när man vet så det finns inget att fundera på. Jag hade roligt när vi var ute i fredags, bra samtal och söta pojkar, men just nu får det stanna där. Man vet när man vet.
2.17.2009
Oops
Bakom universitetet finns en liten kullerstensgränd. Det är trångt, lite halvmörkt, några bilar och massa soptunnor. Tänk bakgata, en kartong, en plåtburk, en svart sprayflaska och en vakt.
Förra året infördes nya regler för innehav av sprayburkar och även etablerade graffitikonstnärer som min vän Deb har haft problem. Hon lever på sina illustrationer, ibland till flashiga butiker, ibland till ett undergroundcafé i stan och ibland på husväggar där hon har tillstånd. Ändå har hon hamnat i otrevliga och hotfulla situationer och det har påverkat hennes målande.
Tillbaka till gränden, spray och vakt. Jag hade absolut inget tillstånd, men jag hade heller inte för avsikt att spray ner något annat än min plåtburk. Här hemma kan jag inte spraya, inte utanför, så jag tänkte att universitetet var ett bra ställe. Vakten tyckte inte det och hon hämtade en kollega och de två ställde sig demonstrativt vid min sida.
Först när de kom fram lade jag märke till att det var klottrat med svart på väggen intill där jag stod. ”Jag gjorde inte det” kände jag för att säga, men det om något hade låtit som om jag hade klottrat och det hade jag just inte. ”Hålkamera”, sa jag istället högt som om det vore den mest självklara sak att göra av en plåtburk. Deras miner visade inget tecken på att de visste vad det var, snarast fick jag en blick som sa ”bloody artist”. ”Jaha, då var jag nog klar då. Prima hålkamera”, sa jag och gjorde en elegant reträtt. Jag hade planerat att spraya ett andra lager färg i morgon, men jag tror jag hoppar över det.
Förra året infördes nya regler för innehav av sprayburkar och även etablerade graffitikonstnärer som min vän Deb har haft problem. Hon lever på sina illustrationer, ibland till flashiga butiker, ibland till ett undergroundcafé i stan och ibland på husväggar där hon har tillstånd. Ändå har hon hamnat i otrevliga och hotfulla situationer och det har påverkat hennes målande.
Tillbaka till gränden, spray och vakt. Jag hade absolut inget tillstånd, men jag hade heller inte för avsikt att spray ner något annat än min plåtburk. Här hemma kan jag inte spraya, inte utanför, så jag tänkte att universitetet var ett bra ställe. Vakten tyckte inte det och hon hämtade en kollega och de två ställde sig demonstrativt vid min sida.
Först när de kom fram lade jag märke till att det var klottrat med svart på väggen intill där jag stod. ”Jag gjorde inte det” kände jag för att säga, men det om något hade låtit som om jag hade klottrat och det hade jag just inte. ”Hålkamera”, sa jag istället högt som om det vore den mest självklara sak att göra av en plåtburk. Deras miner visade inget tecken på att de visste vad det var, snarast fick jag en blick som sa ”bloody artist”. ”Jaha, då var jag nog klar då. Prima hålkamera”, sa jag och gjorde en elegant reträtt. Jag hade planerat att spraya ett andra lager färg i morgon, men jag tror jag hoppar över det.
2.15.2009
Happy Valentine
Det var skymning när jag begav mig upp till Fitzroy. Längs huvudgatan Brunswick Street ligger gallerierna, barerna, designbutikerna och uteserveringarna som ett brokigt pärlband. Trendiga våningar för dem som har råd varvas med socialsponsrade hus för dem som inte har råd och speglar en blandning av tiggare, missbrukare, bohemer, kreatörer och konstnärer längs med gatorna.
Fitzroy har en industriell ruffig yta samtidigt som flera av Melbournes bästa caféer och restauranger ligger här, liksom ett par av mina favoritdesignklädbutiker, en japansk pappersaffär med handgjorda silkespapper och en bokhandel med alla tänkbara och otänkbara titlar inom foto, design och konst. Det är lätt att älska Fitzroy.
Igår fylldes Brunswick Street av par. Par, par, par, en del med rosor i händerna, en del höll varandras. Jag var på middag igår. Maten var god. Senare på kvällen mötte jag upp med en vän som jag lärde känna på en tarotkurs för ett par år sedan. Hon ber mig alltid lägga hennes kort, så det gjorde jag.
Jag lade ut det keltiska korset framför mig och såg att hennes nuvarande relation kommer ta slut och en ny man komma in. Jag tittade på henne för att se om det fanns någon förvåning i hennes blick. Jag trodde att de hade det bra, men hon nickade bara igenkännande och jag fortsatte läsa ut så positivt jag kunde. Det som kom var bättre, men det som slutar gör inte mindre ont. Hon lade mina kort och det var längesedan, men det var ingenting som jag inte redan visste. Korten lägger inte vad man vill se, men minns att korten förändras när du förändrar. Tankar. Vanor.
Vi satt på ett café på Gertrude Street som huserar Melbournes tarotcafé och föreläsningar en gång i månaden. Jag har inte varit där på ett par år, men jag gillar att personalen inte höjer inte ett ögonbryn när man tar upp korten. Det är ett märkligt ställe, en blandning av röda 50-talsmöbler, svarta tjocka draperier blandat med höga kandelabrar. Halvsunkigt.
Det var sent på kvällen och glest mellan borden, ändå fick vi inte läsa ifred. Några kvinnor vid ett bord intill började prata. De frågade om energierna i korten inte blev störda när det fanns andra i rummet (?), att vi inte såg ut som spåtanter (cocktailklänning och pumps thank you very much, kvasten utanför dörren), och pleeease om vi kunde läsa deras kort.
Nej, tänkte jag, när jag hörde att min vän började berätta att jag just hade bekräftat en läsning som hon hade gjort hos en tarotdam förra månaden. Det var mer än jag visste. En kvinna i 35-årsåldern kom fram till vårt bord och tittade på mig med så bedjande ögon att jag inte kunde säga nej. Hon sa nästan inget när jag lade hennes kort, hon nickade ibland och när jag slutade läsa frågade hon vad hon skulle betala. Happy valentine, sa jag. Hon tackade och sällskapet gick ut. Några minuter senare kom servitören fram till vårt bord med en drink. ”Den är betald”, sa han. ”Happy valentine”.
Fitzroy har en industriell ruffig yta samtidigt som flera av Melbournes bästa caféer och restauranger ligger här, liksom ett par av mina favoritdesignklädbutiker, en japansk pappersaffär med handgjorda silkespapper och en bokhandel med alla tänkbara och otänkbara titlar inom foto, design och konst. Det är lätt att älska Fitzroy.
Igår fylldes Brunswick Street av par. Par, par, par, en del med rosor i händerna, en del höll varandras. Jag var på middag igår. Maten var god. Senare på kvällen mötte jag upp med en vän som jag lärde känna på en tarotkurs för ett par år sedan. Hon ber mig alltid lägga hennes kort, så det gjorde jag.
Jag lade ut det keltiska korset framför mig och såg att hennes nuvarande relation kommer ta slut och en ny man komma in. Jag tittade på henne för att se om det fanns någon förvåning i hennes blick. Jag trodde att de hade det bra, men hon nickade bara igenkännande och jag fortsatte läsa ut så positivt jag kunde. Det som kom var bättre, men det som slutar gör inte mindre ont. Hon lade mina kort och det var längesedan, men det var ingenting som jag inte redan visste. Korten lägger inte vad man vill se, men minns att korten förändras när du förändrar. Tankar. Vanor.
Vi satt på ett café på Gertrude Street som huserar Melbournes tarotcafé och föreläsningar en gång i månaden. Jag har inte varit där på ett par år, men jag gillar att personalen inte höjer inte ett ögonbryn när man tar upp korten. Det är ett märkligt ställe, en blandning av röda 50-talsmöbler, svarta tjocka draperier blandat med höga kandelabrar. Halvsunkigt.
Det var sent på kvällen och glest mellan borden, ändå fick vi inte läsa ifred. Några kvinnor vid ett bord intill började prata. De frågade om energierna i korten inte blev störda när det fanns andra i rummet (?), att vi inte såg ut som spåtanter (cocktailklänning och pumps thank you very much, kvasten utanför dörren), och pleeease om vi kunde läsa deras kort.
Nej, tänkte jag, när jag hörde att min vän började berätta att jag just hade bekräftat en läsning som hon hade gjort hos en tarotdam förra månaden. Det var mer än jag visste. En kvinna i 35-årsåldern kom fram till vårt bord och tittade på mig med så bedjande ögon att jag inte kunde säga nej. Hon sa nästan inget när jag lade hennes kort, hon nickade ibland och när jag slutade läsa frågade hon vad hon skulle betala. Happy valentine, sa jag. Hon tackade och sällskapet gick ut. Några minuter senare kom servitören fram till vårt bord med en drink. ”Den är betald”, sa han. ”Happy valentine”.
2.13.2009
Loretta Lux
Loretta Lux fotograferar alltid barn ofta uppklädda som små dockor i vuxenkläder. Hon brukar göra ansiktena oproportionerligt stora och bilderna är vanligtvis hårt stiliserade. Hon arbetar kommersiellt och det går att beställa barnporträtt från henne, men hon gör bara en handfull bilder om året.
Hennes bilder brukar ha effekten att antingen gillar man det här eller gör man det inte alls. Jag uppskattar hantverket och det är mycket redigering bakom och bilderna har ett konceptuellt värde. Hon är intressant som person, konstnär i botten men avskydde den röriga och kladdiga målarstudion och städade ut färgtuberna och växlade till foto istället.
Loretta Lux ställer ut på Kulturhuset i Stockholm från den 28 februari. Fri entré.
Hennes bilder brukar ha effekten att antingen gillar man det här eller gör man det inte alls. Jag uppskattar hantverket och det är mycket redigering bakom och bilderna har ett konceptuellt värde. Hon är intressant som person, konstnär i botten men avskydde den röriga och kladdiga målarstudion och städade ut färgtuberna och växlade till foto istället.
Loretta Lux ställer ut på Kulturhuset i Stockholm från den 28 februari. Fri entré.
Att följa sitt hjärta
En tjej i min klass berättade att hon blivit inkallad på expeditionen i slutet av förra terminen. Hon möttes av ett par lärare med allvarliga ansikten. De hade frågat om hon var säker på att hon vill bli fotograf och att hon borde överväga att avbryta utbildningen. De menade att hennes största problem var avsaknad av stil. De kunde inte hitta den i hennes bilder.
Hon blev tyst och ledsen men tog det med sig och valde att komma tillbaka. Orden låter hårda men jag tror att lärarna fick ut precis vad de ville ur samtalet. Glöd. Vilja. De tvingade henne att ifrågasätta sina val och det finns inget som är mer effektivt än att våga ställa de svåra frågorna. Vem är jag? Vad vill jag? Var är jag på väg?
Stil är stort och svårt, men det är också enkelt. Det handlar om att följa hjärtat, att lita på det man tycker om och mod att våga följa det. Mod att fortsätta även om det misslyckas och brister, för det som en gång gjorde ont förändras långsamt till styrka. Själva ifrågasättandet skärper fokus. Men sannolikheten att man lyckas är redan otroligt mycket bättre eftersom tron kommer inifrån hjärtat. Det kommer lysa genom arbetet och få det att skimra och det min vän gör hela skillnaden.
Hon blev tyst och ledsen men tog det med sig och valde att komma tillbaka. Orden låter hårda men jag tror att lärarna fick ut precis vad de ville ur samtalet. Glöd. Vilja. De tvingade henne att ifrågasätta sina val och det finns inget som är mer effektivt än att våga ställa de svåra frågorna. Vem är jag? Vad vill jag? Var är jag på väg?
Stil är stort och svårt, men det är också enkelt. Det handlar om att följa hjärtat, att lita på det man tycker om och mod att våga följa det. Mod att fortsätta även om det misslyckas och brister, för det som en gång gjorde ont förändras långsamt till styrka. Själva ifrågasättandet skärper fokus. Men sannolikheten att man lyckas är redan otroligt mycket bättre eftersom tron kommer inifrån hjärtat. Det kommer lysa genom arbetet och få det att skimra och det min vän gör hela skillnaden.
2.12.2009
Ingenting kvar
Min lärare kom in svartklädd i rummet. Det var ingen som reagerade på färgen. Hon satte på projektorn och började prata kring bilderna. Det första var ett panorama över ett kuperat torrt australiskt landskap. Det var rök från väst till öst. ”Jag bor här” sa hon och pekade på en dal strax nedanför röken.
När elden var tio minuter från hennes hus hade hon tagit med sin lille son ut i bilen och lämnat huset. Bara en fotograf stannar bilen och dokumenterar när elden är bakom. Hon pekade på ett område strax till höger och hon kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. ”Här förlorade jag många av mina vänner. En var min elev.”
Hon fortsatte berätta hur hon och hennes son körde in till stan på lördagkvällen och möttes av uppklädda människor på väg ut i natten. Hon talade om det overkliga i att människor flydde för sina liv några få mil därifrån.
När de ett par dagar senare återvände hem stod hennes hus kvar, den närmsta byn var jämnad med marken. Inget liv kvar. Hon talade om en annan grannby som osannolikt stod kvar utan att ha berörts av elden. Butikerna var stängda för det fanns inga människor kvar, kvar i butikerna låg mediciner som ingen hämtat ut. Tystnaden ekade över stan. Sedan skulden, skulden i att ha överlevt när så många var borta.
En av mina kursare satt fast på en båt i en marina. Hon var ensam eftersom hennes familj skulle komma senare. Hon kunde inte komma därifrån på grund av att tre olika bränder omringade området varav en av dem var på väg rakt emot henne. Det kan låta säkert att vara på en båt, men lågorna slog femton meter höga och sög åt sig syre och floden hon var på var inte bred.
Hon hade varit vaken i två dygn, hällt vatten över båten, medan röken var så tjock att hon inte kunde se handen framför sig. Det fanns ingen el, men hon hade sin mobil. Hennes familj och pojkvän grät, men hon hade tur. Ett par dagar senare körde hon igenom de utbrända områdena och tog sig hem.
Hon arbetar extra som fotograf på en dagstidning och hon hade kameran med sig, men hon hade inte tagit några bilder. ”Jag kunde inte”, sa hon. ”Det fanns ingenting kvar”.
När elden var tio minuter från hennes hus hade hon tagit med sin lille son ut i bilen och lämnat huset. Bara en fotograf stannar bilen och dokumenterar när elden är bakom. Hon pekade på ett område strax till höger och hon kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. ”Här förlorade jag många av mina vänner. En var min elev.”
Hon fortsatte berätta hur hon och hennes son körde in till stan på lördagkvällen och möttes av uppklädda människor på väg ut i natten. Hon talade om det overkliga i att människor flydde för sina liv några få mil därifrån.
När de ett par dagar senare återvände hem stod hennes hus kvar, den närmsta byn var jämnad med marken. Inget liv kvar. Hon talade om en annan grannby som osannolikt stod kvar utan att ha berörts av elden. Butikerna var stängda för det fanns inga människor kvar, kvar i butikerna låg mediciner som ingen hämtat ut. Tystnaden ekade över stan. Sedan skulden, skulden i att ha överlevt när så många var borta.
En av mina kursare satt fast på en båt i en marina. Hon var ensam eftersom hennes familj skulle komma senare. Hon kunde inte komma därifrån på grund av att tre olika bränder omringade området varav en av dem var på väg rakt emot henne. Det kan låta säkert att vara på en båt, men lågorna slog femton meter höga och sög åt sig syre och floden hon var på var inte bred.
Hon hade varit vaken i två dygn, hällt vatten över båten, medan röken var så tjock att hon inte kunde se handen framför sig. Det fanns ingen el, men hon hade sin mobil. Hennes familj och pojkvän grät, men hon hade tur. Ett par dagar senare körde hon igenom de utbrända områdena och tog sig hem.
Hon arbetar extra som fotograf på en dagstidning och hon hade kameran med sig, men hon hade inte tagit några bilder. ”Jag kunde inte”, sa hon. ”Det fanns ingenting kvar”.
2.10.2009
Sött
Ellen och Will kom förbi. De är det vackraste par jag känner och värmen mellan dem är som färgglada Sonystudsbollar. Man blir glad när man ser dem tillsammans.
De är båda fotografer och Ellen köpte en mediumformatkamera till Will när han fyllde år strax innan jag reste. Hon har använt den hela sommaren. Såklart. Lite sött att ha någon att dela kameraväska med.
De är båda fotografer och Ellen köpte en mediumformatkamera till Will när han fyllde år strax innan jag reste. Hon har använt den hela sommaren. Såklart. Lite sött att ha någon att dela kameraväska med.
2.09.2009
Is this a bad time?
På flighten från Frankfurt till Singapore fanns inga personliga TV-skärmar. Jag har inte varit med om det tidigare och det var en klar besvikelse med en gemensam TV i gången. På resan som tog 12 timmar visade de ett gäsptråkigt drama, en dokumentär om pingviner och sedan som le grand final Ghost Town.
Den var inte fantastisk, men den var långt bättre än de två tidigare. Jag gillar Ricky Gervais och filmen var smårolig. Det kan ha varit en kvart kvar av filmen när personalen stängde av skärmarna och förberedde för landning. Inte snällt.
Nästa flight hade jag min egen TV-monitor och bland filmerna var Ghost Town. Så nu har jag sett slutet också och det var värt att se.
Den var inte fantastisk, men den var långt bättre än de två tidigare. Jag gillar Ricky Gervais och filmen var smårolig. Det kan ha varit en kvart kvar av filmen när personalen stängde av skärmarna och förberedde för landning. Inte snällt.
Nästa flight hade jag min egen TV-monitor och bland filmerna var Ghost Town. Så nu har jag sett slutet också och det var värt att se.
2.08.2009
Gör ditt eget självporträtt
Har ni plockat fram kameran och tagit något självporträtt? Det kan vara roligt; det kan vara kallt, men det är inte försent att plåta och skicka in.
Det här är mitt gästbloggsinlägg som publicerades på 365 saker.
När jag går igenom passkontrollen på flygplatsen händer alltid samma sak. Bakom fönsterrutan sitter en allvarlig kontrollant och tittar på mig, ner i passet, för att åter titta granskande på mig. Vid andra blicken brukar jag le ett uppmuntrande, yes, oui, det är jag.
Inte ens jag känner igen mig på bilden. Jag väntade länge i kö, och flera väntade efter mig, när jag skulle ta mitt passfoto på polisstationen. Jag hann inte blinka innan mitt foto kom upp på skärmen. Min önskan att ta om bilden möttes av ett stenansikte och frustrerat signerade jag passet med en expressiv underskrift som i efterhand får mig att nicka instämmande med passkontrollanten. Something’s wrong with this picture.
Det är enkelt att ta en porträttbild, men det är svårare att ta ett porträtt som berättar något. Du är din egen fotograf och du vet hur du känner dig just nu. Låt det komma fram. Är du arg syns det ändå i din blick, om du är ledsen glänser det i dina ögon och är du glad glittrar det igenom. Våga ta bilderna som speglar vem du är.
Du kan skapa dramatik genom att gömma saker i skugga eller visa olika sidor av dig genom att flytta kameran. Ett foto taget snett uppifrån får dig att se smalare ut. Ett foto taget nerifrån ger en helt annan effekt. Titta vad som finns bakom dig. En enfärgad eller en stressig bakgrund gör stor skillnad.
Jag har bloggat i ett par år, men det är första gången jag lägger upp ett självporträtt där hela mitt ansikte syns. Vi vill gärna se ditt självporträtt och blir glada om du skickar in det på navid@365saker.se
#36 - Gör ditt eget självporträtt
Tid: Räkna med en halvtimme till att fotografera, ladda in bilden, ev. bildbehandling och mejla iväg (om du vill).
Kostnad: Antingen har du en kamera eller får du låna rätt på en. Eller sträck dig efter mobilen.
Nackdelar: Du kan inte skylla på fotografen om du inte är nöjd med bilden.
Fördelar: En välgjord profilbild är alltid rätt.
2.07.2009
Inte bara rosenrosa
Himlen var rosafärgad när vi flög över delstaten Victoria där Melbourne ligger. Första tanken var mest hur vackert det var i gryningen, men allt är inte bara rosenrosa. Stora delar av Victoria brinner.
Det brinner varje sommar, men när den tjocka röken lägger sig över staden kryper den stickande nära. Flera års torka har gjort markerna mer utsatta och den senaste tidens värmebölja med ihållande temperaturer på över 45 grader har fått lågorna att sprida sig hastigt och människor och djur har dött.
Medan jag skrev den här texten började det åska och blixtra med full kraft. Regnet som kommer om en stund kommer kyla ner staden och markerna, men det är inte säkert att det hjälper mot elden. Blixtnedslagen startar nya bränder.
Skogsbränderna märktes inte av i stan i kväll. Vindarna var behagligt ljumma och lindade sig som bomull kring själen. Men det brinner bara ett par mil från Melbourne.
Det brinner varje sommar, men när den tjocka röken lägger sig över staden kryper den stickande nära. Flera års torka har gjort markerna mer utsatta och den senaste tidens värmebölja med ihållande temperaturer på över 45 grader har fått lågorna att sprida sig hastigt och människor och djur har dött.
Medan jag skrev den här texten började det åska och blixtra med full kraft. Regnet som kommer om en stund kommer kyla ner staden och markerna, men det är inte säkert att det hjälper mot elden. Blixtnedslagen startar nya bränder.
Skogsbränderna märktes inte av i stan i kväll. Vindarna var behagligt ljumma och lindade sig som bomull kring själen. Men det brinner bara ett par mil från Melbourne.
Home Sweet Home
Att flyga till andra sidan jordklotet känns ibland som en resa som aldrig tar slut. Vi var sena från flygplatsen i Frankfurt och en flicka i tolvårsåldern kom på sist och satte sig på sätet framför mig. Innan vi hade lämnat startbanan hade hon kaskadkräkt ner sig själv och killen intill. Självklart synd om henne, och honom, men tyst konstaterar man att det är 12 timmar kvar på planet.
På andra sidan gången satt en man i 35-årsåldern som var dragen när han kom på. Easy Tiger tänker man, men när vi lyfte blev det klarare. Han grät så han skakade när vi lyfte och han låg hulkande i flickvännens knä.
Vi landade säkert och efter ytterligare byte kom jag till ett 45 gradigt Melbourne. Äntligen hemma, tänkte jag och satte ner resväskan och den tunga kameraväskan i hallen utanför lägenheten. Jag knappade in den nya koden till säkerhetsfacket, där min hyresvärd lagt nyckeln till min lägenhet som varit uthyrd under tiden jag varit i Sverige.
Lampan på lyste inte grön. Istället satte larmet igång och yrvaket utspringande från lägenheten intill kom en man i boxershorts och t-shirt. "Oups", sa jag, men problemet var att jag knappat in rätt kod och ändå inte kom in. Min hyresvärd hade mobilen avstängd och i ett desperat försök testade jag den gamla koden. Ett grönt klick och triumferande kunde jag öppna dörren till lägenheten.
Innanför fanns det inte en möbel som stod på rätt plats och det var inte rent trots att städerskan skulle ha ordnat. Det enda som var rent var min nybäddade dubbelsäng. Annars snusk och ilsket satte jag ifrån mig resväskan och gick till mataffären och köpte rengöringsmedel. Det är rent nu, möblerna står där de ska och bredbandet är igång. I morgon ska det bli behagliga 30 grader och en dags vila innan jag ska tillbaka till studion. Livet är gott.
På andra sidan gången satt en man i 35-årsåldern som var dragen när han kom på. Easy Tiger tänker man, men när vi lyfte blev det klarare. Han grät så han skakade när vi lyfte och han låg hulkande i flickvännens knä.
Vi landade säkert och efter ytterligare byte kom jag till ett 45 gradigt Melbourne. Äntligen hemma, tänkte jag och satte ner resväskan och den tunga kameraväskan i hallen utanför lägenheten. Jag knappade in den nya koden till säkerhetsfacket, där min hyresvärd lagt nyckeln till min lägenhet som varit uthyrd under tiden jag varit i Sverige.
Lampan på lyste inte grön. Istället satte larmet igång och yrvaket utspringande från lägenheten intill kom en man i boxershorts och t-shirt. "Oups", sa jag, men problemet var att jag knappat in rätt kod och ändå inte kom in. Min hyresvärd hade mobilen avstängd och i ett desperat försök testade jag den gamla koden. Ett grönt klick och triumferande kunde jag öppna dörren till lägenheten.
Innanför fanns det inte en möbel som stod på rätt plats och det var inte rent trots att städerskan skulle ha ordnat. Det enda som var rent var min nybäddade dubbelsäng. Annars snusk och ilsket satte jag ifrån mig resväskan och gick till mataffären och köpte rengöringsmedel. Det är rent nu, möblerna står där de ska och bredbandet är igång. I morgon ska det bli behagliga 30 grader och en dags vila innan jag ska tillbaka till studion. Livet är gott.
2.05.2009
På väg till Oz
Sverige har varit underbart stärkande men det är dags att komma tillbaka till Australien. Resväskan är stängd och avskeden avslutade. Jag flyger till Melbourne i dag och mest önskar jag att jag kunde snabbspola tills jag kliver in i min lägenhet på lördag. Jag är tillbaka på bloggen då.
Om ni vill läsa mer under tiden kan ni gå in på 365 saker där jag gästbloggar i dag.
Om ni vill läsa mer under tiden kan ni gå in på 365 saker där jag gästbloggar i dag.
2.03.2009
Dance dance dance
Semestern går mot sitt slut och så gör det sporadiska semesterbloggandet. Om allt går som det ska är jag tillbaka i Melbourne på lördag och bloggar som vanligt.
Det har varit skönt att vara i Sverige en tid. Tre månaders ledighet från vardagen. Slöa dagar i TV-soffan. Långa samtal på caféer med gamla vänner. Luciatåg, dansuppvisningar och nattsagor med mina små syskonbarn. Hemlagade middagar hos mamma och pappa. Att få tid med familj och vänner har varit bäst och avskeden som är just nu är det jobbigaste.
Samtidigt är det skönt att komma tillbaka till min vanliga vardag om några dagar. Packa upp sakerna i lägenheten i Melbourne, slänga kameraväskan över axeln, hoppa i sommarklänningen och träffa vänner.
Det är nyttigt att komma tillbaka till sitt gamla jag. Plötsligt blir förändringarna tydliga och riktningarna enklare. Allt känns lättare och roligare. Medan jag har varit i Sverige har jag fotograferat mindre, varit mindre i studion och jag brukar inte redigera viktiga bildserier medan jag ser LOST från säsong ett till fyra, men det har varit ovanligt effektivt.
Jag ska ha min första soloutställning på ett profilerat fotogalleri i Fitzroy. De har bett mig bekräfta utställningsdatum och det känns hur roligt som helst att fylla ett helt vitt rum med bilder.
Förra året var det mingel i Brisbane på australiska fotoförbundets årliga gala, mässa och tävling. I år blir det samma mingel och tävling i Sydney och förhoppningsvis mer poäng. I slutet av året blir det examensutställning på min utbildning. Efter det har jag ingen aning vad som händer arbetsmässigt.
Men årets första utställning blir i USA. En gruppshow i Los Angeles i april med den här bilden.
Det har varit skönt att vara i Sverige en tid. Tre månaders ledighet från vardagen. Slöa dagar i TV-soffan. Långa samtal på caféer med gamla vänner. Luciatåg, dansuppvisningar och nattsagor med mina små syskonbarn. Hemlagade middagar hos mamma och pappa. Att få tid med familj och vänner har varit bäst och avskeden som är just nu är det jobbigaste.
Samtidigt är det skönt att komma tillbaka till min vanliga vardag om några dagar. Packa upp sakerna i lägenheten i Melbourne, slänga kameraväskan över axeln, hoppa i sommarklänningen och träffa vänner.
Det är nyttigt att komma tillbaka till sitt gamla jag. Plötsligt blir förändringarna tydliga och riktningarna enklare. Allt känns lättare och roligare. Medan jag har varit i Sverige har jag fotograferat mindre, varit mindre i studion och jag brukar inte redigera viktiga bildserier medan jag ser LOST från säsong ett till fyra, men det har varit ovanligt effektivt.
Jag ska ha min första soloutställning på ett profilerat fotogalleri i Fitzroy. De har bett mig bekräfta utställningsdatum och det känns hur roligt som helst att fylla ett helt vitt rum med bilder.
Förra året var det mingel i Brisbane på australiska fotoförbundets årliga gala, mässa och tävling. I år blir det samma mingel och tävling i Sydney och förhoppningsvis mer poäng. I slutet av året blir det examensutställning på min utbildning. Efter det har jag ingen aning vad som händer arbetsmässigt.
Men årets första utställning blir i USA. En gruppshow i Los Angeles i april med den här bilden.
2.02.2009
La musique
Vita dukar, gammelmormors guldservis, gnistrande kristallglas, slipsar och klänningar och en systerdotter i rosa prinsessklänning. Vi firade min systerson som fyller år nästa helg när jag är i Australien; jag firade min andre systerson som fyller månaden efter; de andra firade min födelsedag också. Ingen firade att jag reser om några dagar men det fanns där som en liten fläck på en nymanglad duk.
Min syster gick bort till pianot efter middagen och lyfte på pallocket där jag brukade gömma undan mina noter. Hon tog upp en blandning av Mozart, Offenbach, Lloyd Webber, Bizet och Fauré, satte sig vid pianot och började spela, som hon alltid gjort, när vi bodde hemma och långt senare.
Hon spelade i timmar; jag sjöng i timmar. Det är först de senaste två åren som jag inte har tagit klassiska privatlektioner och inte har sjungit regelbundet i körer, ensembler, solo, operettsällskap, på scen och utanför scen.
När min syster kompade och jag sjöng mina gamla arior spred sig värmen i bröstet och leendet växte. Rösten är otränad men tonerna sitter. Jag vill få in musiken i mitt liv igen. Inte för att jag måste, men för att jag vill. För att jag blir glad av det.
Min syster gick bort till pianot efter middagen och lyfte på pallocket där jag brukade gömma undan mina noter. Hon tog upp en blandning av Mozart, Offenbach, Lloyd Webber, Bizet och Fauré, satte sig vid pianot och började spela, som hon alltid gjort, när vi bodde hemma och långt senare.
Hon spelade i timmar; jag sjöng i timmar. Det är först de senaste två åren som jag inte har tagit klassiska privatlektioner och inte har sjungit regelbundet i körer, ensembler, solo, operettsällskap, på scen och utanför scen.
När min syster kompade och jag sjöng mina gamla arior spred sig värmen i bröstet och leendet växte. Rösten är otränad men tonerna sitter. Jag vill få in musiken i mitt liv igen. Inte för att jag måste, men för att jag vill. För att jag blir glad av det.
1.31.2009
Packa upp packa ner
Jag tycker inte om att packa. Tycker inte om flyttkartonger. Det känns som att de ständigt finns runtomkring mig. Längtar efter att packa upp. Jag skickade en kartong igår som ska vara som en glad överraskning fullastad med klänningar och skor när jag kommer tillbaka.
Det är värmebölja i Melbourne med temperaturer över 40 grader. Jag har AC i lägenheten, överallt finns det AC, men när alla maxar AC:n blir följden utslagna elstationer och hett inne. Det hände tidigare i veckan. Nu är det åter 30 grader och kyla inne som vanligt.
Kläderna fick inte plats i resväskan. Shit happens. Istället stativ, kamerautrustning, annan elektronik, en grafisk mapp och en fotofolio. 19 kilo och fullt. Man skulle kunna ta det för en mans resväska, om den inte vore rosa.
Det är värmebölja i Melbourne med temperaturer över 40 grader. Jag har AC i lägenheten, överallt finns det AC, men när alla maxar AC:n blir följden utslagna elstationer och hett inne. Det hände tidigare i veckan. Nu är det åter 30 grader och kyla inne som vanligt.
Kläderna fick inte plats i resväskan. Shit happens. Istället stativ, kamerautrustning, annan elektronik, en grafisk mapp och en fotofolio. 19 kilo och fullt. Man skulle kunna ta det för en mans resväska, om den inte vore rosa.
1.23.2009
Frontpage
Bildsiten Flickr väljer dagligen ut de 500 populäraste bilderna som laddats upp under dagen. Jag har haft med bilder tidigare men aldrig förstasidan.
Men jag har det nu. Med bilden nedan.
Men jag har det nu. Med bilden nedan.
1.22.2009
1.13.2009
Jump
Häng mer med kidsen; det är roligt. Jag följde med min 4-årige systerson på simskola igår. Han simmade på och när han var klar frågade han om vi kunde gå över i hoppbassängen. ”Visst”, sa jag medan han med glittrande ögon jublade ”3:an, 3:an, 3:an” och satte kurs mot trampolinen. ”Har du hoppat därifrån tidigare”, frågade jag en aning misstänksamt. ”Såklart”, sa han.
Jag lät honom klättra upp framför mig och eftersom jag ville vara i vattnet när han hoppade klev jag ut på trampolinen. Jag tittade tre meter ner till vattenytan och ytterligare tre meter till ner till botten och tänkte att här har jag inte stått på säkert tio år. Det är inte läge att backa ut, så jag hoppade. Han efter och han kom upp till vattenytan med ett lyckligt ”igen”.
Det gjorde vi. Hoppade igen, från trean, från ettan. Det var stappligt först, tittade ner på svikten för att hitta balansen, men kroppen minns. Jag fegade ut i första framåtvolten, tänkte att jag kommer slå i ryggen. Det gör man när man tvekar, men kom igen. Det känns inte och när det värsta har hänt utan finns inget att backa för. Jag gick upp på trampolinen, höll blicken högt och litade på att kroppen känner var svikten är, satte fart, slappnade av och landade volten i ett spikrakt nerslag. Jag gjorde många.
Jag lät honom klättra upp framför mig och eftersom jag ville vara i vattnet när han hoppade klev jag ut på trampolinen. Jag tittade tre meter ner till vattenytan och ytterligare tre meter till ner till botten och tänkte att här har jag inte stått på säkert tio år. Det är inte läge att backa ut, så jag hoppade. Han efter och han kom upp till vattenytan med ett lyckligt ”igen”.
Det gjorde vi. Hoppade igen, från trean, från ettan. Det var stappligt först, tittade ner på svikten för att hitta balansen, men kroppen minns. Jag fegade ut i första framåtvolten, tänkte att jag kommer slå i ryggen. Det gör man när man tvekar, men kom igen. Det känns inte och när det värsta har hänt utan finns inget att backa för. Jag gick upp på trampolinen, höll blicken högt och litade på att kroppen känner var svikten är, satte fart, slappnade av och landade volten i ett spikrakt nerslag. Jag gjorde många.
1.09.2009
Fast
När jag var liten var mitt hår ljusblont, nästan vitt och det ringlade sig i envisa korkskruvar. När vi var utomlands började människor ta på mitt hår. Jag tyckte inte om det. Jag hade alltid långt hår, men jag var kanske inte den bästa på att borsta det. Det brukade sluta med att pappa satte balsam i mitt hår och sedan satt han länge och nystade upp små knutar av intrasslat hår.
Jag följde med mina föräldrar till simhallen igår och jag fick inte med mig någon borste. Mamma hade en rullborste med sig. Rullborste i lockigt hår är lömskt och jag använder det aldrig. Utom igår. Sedan satt borsten fast, absolut fast. Så jag tog på jackan och stövlarna och gick som att jag alltid går omkring med en borste hängande i håret. Vi skulle ha lunchat men det blev som förr. Pappa nystade tålmodigt ut slinga efter slinga. Det tog en timme.
Jag följde med mina föräldrar till simhallen igår och jag fick inte med mig någon borste. Mamma hade en rullborste med sig. Rullborste i lockigt hår är lömskt och jag använder det aldrig. Utom igår. Sedan satt borsten fast, absolut fast. Så jag tog på jackan och stövlarna och gick som att jag alltid går omkring med en borste hängande i håret. Vi skulle ha lunchat men det blev som förr. Pappa nystade tålmodigt ut slinga efter slinga. Det tog en timme.
1.01.2009
Vi börjar i dag
Det går på halvfart, som att dansa med ena klacken av. Jag gjorde det en nyår för flera år sedan, bröt klacken på pumpsen. Glittriga skyhöga platåpumps som inte riktigt höll för dansgolvet. En annan nyår var det någon som kastade in en nyårsraket på dansgolvet och den brände ett stort hål i ryggen på min nya klänning och huden för den delen också. Ingen dramatik i år. Drack champagne i ett ändlöst fyrverkeriregn som blinkade och glittrade mot frosten och tänkte framåt.
Två fyrverkeri att minnas. Ett från gymnasiet med en söt ung man från Eskilstuna. Han lade armen om när fyrverkerierna började; jag lutade huvudet mot hans bröst. Det är en evighet sedan, men det var sött så jag minns. Efter tog han bort armen och sa att han hade flickvän. Oh well.
Fyrverkeri nummer två kommer jag inte längre ihåg vad jag tänkte skriva. Men här är ett annat jag minns. Melbourne för ett par år sedan. Middag med sjöutsikt i Port Melbourne, sedan vidare till ett penthouse party i innerstan. Minns att jag fick tränga mig igenom folkmassorna som belägrat området utanför mitt hus på väg till hans för att se fyrverkerierna. Istället kom jag fashionable late och lyckades precis komma i tid till att skåla in året på den stora terrassen med fantastisk utsikt. Det slutade inte mycket bättre än det första fyrverkeriet, men utan flickvänner eller pojkvänner och det kan ha varit jag som tog bort armen om den någonsin var där. Oh well.
Nytt år. Nya människor. Nya projekt. Mycket är inbokat och det kommer att bli ett intensivt år. Det ska göras saker och jag hoppas att det blir ett bra år. Men mest av allt hoppas jag att det blir ett roligt år. Gott nytt år. Let’s make it a good one.
Två fyrverkeri att minnas. Ett från gymnasiet med en söt ung man från Eskilstuna. Han lade armen om när fyrverkerierna började; jag lutade huvudet mot hans bröst. Det är en evighet sedan, men det var sött så jag minns. Efter tog han bort armen och sa att han hade flickvän. Oh well.
Fyrverkeri nummer två kommer jag inte längre ihåg vad jag tänkte skriva. Men här är ett annat jag minns. Melbourne för ett par år sedan. Middag med sjöutsikt i Port Melbourne, sedan vidare till ett penthouse party i innerstan. Minns att jag fick tränga mig igenom folkmassorna som belägrat området utanför mitt hus på väg till hans för att se fyrverkerierna. Istället kom jag fashionable late och lyckades precis komma i tid till att skåla in året på den stora terrassen med fantastisk utsikt. Det slutade inte mycket bättre än det första fyrverkeriet, men utan flickvänner eller pojkvänner och det kan ha varit jag som tog bort armen om den någonsin var där. Oh well.
Nytt år. Nya människor. Nya projekt. Mycket är inbokat och det kommer att bli ett intensivt år. Det ska göras saker och jag hoppas att det blir ett bra år. Men mest av allt hoppas jag att det blir ett roligt år. Gott nytt år. Let’s make it a good one.
12.26.2008
All I want for Christmas
Fick jag. Jag är glad att ha min familj runtomkring och fira tillsammans. Få tid att sitta ner och bara vara. Jag har alltid haft lätt att anpassa mig och jag har firat jul i 40 gradig värme bland vänner och haft det oförskämt bra, men det är speciellt att få fira som i sin barndom.
Cirkeln sluts. Samma människor men utan att vara yngst, istället syskonbarn med lyckliga ögon. Min systerdotter var sötast i en australisk rosa prinsessklänning i tyll och med ett blått lasersvärd i handen. Jag blev lika glad för smink och ett linne. Svårt att handla när jag vet att jag reser.
Cirkeln sluts. Samma människor men utan att vara yngst, istället syskonbarn med lyckliga ögon. Min systerdotter var sötast i en australisk rosa prinsessklänning i tyll och med ett blått lasersvärd i handen. Jag blev lika glad för smink och ett linne. Svårt att handla när jag vet att jag reser.
12.23.2008
Jul
En dag kvar till julafton och det glittrar i barnens ögon i väntan på tomten. Festerna och middagarna avlöser varandra. Jag kastar cocktailklänningar till höger och vänster och tänker att det gör ont med ytterligare en dag i snygga men spetsiga klackar. Träffade vänner från London igår och skrattade mycket. De skrattar lite åt min brittiska som för varje år blir allt mer färgad av Australien.
Jag sitter redan i en cocktailklänning och huset doftar rent och julkryddigt. I morgon blir det jul på riktigt med alla nära och jag ser fram emot det. Jag hoppas att ni får en fin jul.
/xx
Jag sitter redan i en cocktailklänning och huset doftar rent och julkryddigt. I morgon blir det jul på riktigt med alla nära och jag ser fram emot det. Jag hoppas att ni får en fin jul.
/xx
12.22.2008
Dear Euphoria
Svenska Dear Euphoria tillhör de mest spelade i mitt itunes. De kommer ut med nytt album nästa år och jag träffade sångerskan Elina och tog bilder till pressrelease. Fler bilder på deras myspace.
12.16.2008
Shake the room
Dagens samtalsämne har varit det hastiga uppvaknandet i jordskalven. Det var över lika fort som det började, men jävlar i havet vad det skakade under tiden det pågick. Det avgrundsdjupa mullret är det som jag minns mest. Det liknade ingenting jag har hört tidigare och jag förstod aldrig vad det var. Jag var inte ur sängen innan sängen slutat skaka och ljuden tystnat.
Jag hade lokalradion på när jag satt i bilen och de nämnde att tre personer sökt vård på sjukhuset till följd av skalven. Två på grund av yrsel och svimningar. Den tredje hade ramlat av stolen.
Jag hade lokalradion på när jag satt i bilen och de nämnde att tre personer sökt vård på sjukhuset till följd av skalven. Två på grund av yrsel och svimningar. Den tredje hade ramlat av stolen.
Jordbävning
Say what? Jag sov djupt tills jag inte sov djupt längre. Tills allt mullrade och skakade, tills yrvakna röster rusade omkring och telefonen började ringa. Jag hann tänka att pannan exploderat och snart hela huset, men på jordbävning tänkte jag inte alls. Men det var det.
Nu är jag klarvaken och det är meningslöst att försöka sova trots att tre timmars sömn är för lite. Satt uppe och skrev mot en deadline.
Nu är jag klarvaken och det är meningslöst att försöka sova trots att tre timmars sömn är för lite. Satt uppe och skrev mot en deadline.
12.13.2008
Till dig
Glögg, lussebullar, pepparkakor, clementiner och det luktar och smakar som julen gjorde när jag var liten. Clementiner. Det är som låtar som är förknippade med exakta platser i tid och rum med minnen som genast känns glasklara.
Omtänksamma presenter är alltid de bästa. Det var mitt i natten och vi satt och arbetade. Jag hade inte räknat med att stanna ute och timmarna gick och jag hade inte ätit sedan lunchen. Till slut utbrast jag högt i en halvsuck att jag var för hungrig för att tänka.
Vi var i stan, men det fanns inget öppet i närheten. Efter en stund kom en ung vacker man tillbaka med något i handen. ”Till dig” sa han och sträckte över en clementin. När jag vände på den hade han ritat en leende smiley på den. Jag log tillbaka.
Omtänksamma presenter är alltid de bästa. Det var mitt i natten och vi satt och arbetade. Jag hade inte räknat med att stanna ute och timmarna gick och jag hade inte ätit sedan lunchen. Till slut utbrast jag högt i en halvsuck att jag var för hungrig för att tänka.
Vi var i stan, men det fanns inget öppet i närheten. Efter en stund kom en ung vacker man tillbaka med något i handen. ”Till dig” sa han och sträckte över en clementin. När jag vände på den hade han ritat en leende smiley på den. Jag log tillbaka.
12.09.2008
Stillhet
Klev in i ett tyst rum med vita väggar, vitt golv, vitt tak. Mina steg ekade mot golvet medan jag gick närmre det enda som syntes i rummet. En vägg med ett digitalt verk, drogs mot den i tystnaden. Det kom inget ljud, bara stillastående ansikten som tittade utan att se. Alla väntade på något men ingen rörde sig.
Jag stannade och tittade tillbaka och såg någonting som jag har letat efter. Fick mig att se hur jag kan samla den serie bilder som jag har arbetat länge på i tanken, men utan att få dem att hänga samman. Vill behålla tystnaden, stillheten och hoppas kunna fånga den och lämna till andra att se. För att i bästa fall hänga resultatet på ett galleri i Melbourne om några månader. Jag ska gå nu; kameraväskan är packad.
Ni kan se en videon här av Erik Olofsen. (klicka på video)
Jag stannade och tittade tillbaka och såg någonting som jag har letat efter. Fick mig att se hur jag kan samla den serie bilder som jag har arbetat länge på i tanken, men utan att få dem att hänga samman. Vill behålla tystnaden, stillheten och hoppas kunna fånga den och lämna till andra att se. För att i bästa fall hänga resultatet på ett galleri i Melbourne om några månader. Jag ska gå nu; kameraväskan är packad.
Ni kan se en videon här av Erik Olofsen. (klicka på video)
12.06.2008
The Sun
Jag har lyssnat länge på Soap & Skin och hennes låtar är förmodligen någonting man inte gillar alls, eller tycker mycket om. Det känns. Rakt igenom.
12.03.2008
HD DI
HD DI, som en bokstavsdiagnos. Betygen ramlade in från Melbourne och det kan inte bli så mycket bättre. Jag har aldrig någonsin fått en fråga om mina betyg vid en anställningsintervju. Kunde ha varit enbart HD. Fast det hade kunnat vara en massa andra lägre också såklart. Betydelselöst, men ändå inte, bara vill att det ska vara det, att jag kan känna att det är det.
Av mina betyg fick jag högst i illustration. Funderar på vad säger.
Av mina betyg fick jag högst i illustration. Funderar på vad säger.
11.28.2008
Önskelistan
Telefonen ringde för tidigt, klev upp, gick ner till köket, dagstidningen på frukostbordet. Min bild uppslagen. Vet inte riktigt, lite glad, lite rodnande kinder, bläddrade vidare. Det är ett annat tempo, plåta, redigera, skicka till tryck. Färdigt. Vi går vidare till nästa bild.
11.27.2008
Have I told you
Klev ur fotografrollen, bort från plåtningar, redigering och inlämning till tryck. Middagsbjudning. Klä om, kliv in i en annan roll bland kostymer och företagare, lyssnade på ett föredrag om förändring av bolagsskatten. Jag har läst företagsekonomi på universitetet och konterade på kontor. Har jag berättat om det?
Jag visste inte vad jag skulle läsa när det var dags att söka till universitetet. Jag ville in på danshögskolan, tränade för det, eller musikal, tränade för det, men var bortrest under intaget och jag gjorde ett annat val. Var dansare i ett operettsällskap när jag blev antagen till internationell marknadsföring i Stockholm. Det lät bra; flyttade några dagar senare. Det blev sådär. Marknadsföringen tyckte jag om; fick bra betyg i företagsekonomin men insåg snabbt att det inte var för mig. Jag flyttade till Frankrike och började på universitetet där istället.
Efter skattejuristen gick en äldre man upp på scen. Vitt hår, scarf i halsen. Han såg en aning skör ut, sådär som man kände med honom, skulle skrattat med i hans skämt även om det inte var roligt. Jag hade fel. Han hade röstresurser som snabbt suddade ut skörhetstankarna. Han slog sig ner och började berätta. Från det att han började tala fanns bara berättelsen kvar och den fyllde den knäpptysta salen. Det var en historia som jag aldrig skulle ha valt, inte skulle ha tagit mig tid att läsa, med ord som var ålderdomliga, med en narrativ som var gammal i sin form men levande i nuet av hans röst.
Jag är fortfarande en aning tagen av hans historier, eller mer av hur han berättade än vad han berättade. Jonas Karlsson sa i en intervju något om att det finaste en människa kan göra är att våga ta upp någons tid, att ställa sig på scen och våga berätta. Jag håller med honom. Det finns en skörhet i att berätta inför andra, samtidigt som det speglar en oerhörd styrka. En ensam Edith Piaf på scen där det brukade vara stora galashower. Mod att ge något, dela med sig. Det är fint.
Jag visste inte vad jag skulle läsa när det var dags att söka till universitetet. Jag ville in på danshögskolan, tränade för det, eller musikal, tränade för det, men var bortrest under intaget och jag gjorde ett annat val. Var dansare i ett operettsällskap när jag blev antagen till internationell marknadsföring i Stockholm. Det lät bra; flyttade några dagar senare. Det blev sådär. Marknadsföringen tyckte jag om; fick bra betyg i företagsekonomin men insåg snabbt att det inte var för mig. Jag flyttade till Frankrike och började på universitetet där istället.
Efter skattejuristen gick en äldre man upp på scen. Vitt hår, scarf i halsen. Han såg en aning skör ut, sådär som man kände med honom, skulle skrattat med i hans skämt även om det inte var roligt. Jag hade fel. Han hade röstresurser som snabbt suddade ut skörhetstankarna. Han slog sig ner och började berätta. Från det att han började tala fanns bara berättelsen kvar och den fyllde den knäpptysta salen. Det var en historia som jag aldrig skulle ha valt, inte skulle ha tagit mig tid att läsa, med ord som var ålderdomliga, med en narrativ som var gammal i sin form men levande i nuet av hans röst.
Jag är fortfarande en aning tagen av hans historier, eller mer av hur han berättade än vad han berättade. Jonas Karlsson sa i en intervju något om att det finaste en människa kan göra är att våga ta upp någons tid, att ställa sig på scen och våga berätta. Jag håller med honom. Det finns en skörhet i att berätta inför andra, samtidigt som det speglar en oerhörd styrka. En ensam Edith Piaf på scen där det brukade vara stora galashower. Mod att ge något, dela med sig. Det är fint.
11.19.2008
När jag var blond och hade blå ögon
Doktoranden frågade om sju saker om mig. Jag kom på att jag skrivit något om det tidigare. Mer eller mindre sant fortfarande. Jag hade blå ögon en gång, eller snarast ett. Det blev lika mörkt som mitt andra några veckor efter födseln. Och jag hade blont lockigt hår tills på högstadiet. Blond och blåögd alltså. Once.
Vi saktar ner. Låter bli att öka.
Så kom brevet jag hade väntat på. ”Snygg folio. Du skulle verkligen passa perfekt här”. Rätt byrå, rätt internationella reklamgrupp. Börja om i Europa, inte samma plats men ändå samma som för ett år sedan, byrå igen, men mer grundat, bättre förutsättningar, starkare efter ett antal smällar. Cirkeln sluten, tänkte jag och packade ner sakerna från Melbourne i kartonger märkta ”Sverige” märkta ”stannar i Australien”. Jag åkte utan att veta säkert.
Nu vet jag. Inte Europa. Det kom ett besked på engelska i dag att de verkligen är ledsna, men har valt att inte nyanställa. Och det slår mig att jag inte är förvånad. I två års tid har det inte funnit annat än nej. Vanligtvis positivt gensvar, ofta från rätt ställe, men det finns alltid ett men. En aning mer förvånad att jag inte är besviken, eller kanske inte. Jag hade redan bestämt mig för att gå klart min fotoutbildning i Australien nästa år, men det fanns en tid när jag ifrågasatte om det var den bästa lösningen. Så jag sökte mig bort för att se vad jag hade för alternativ.
Inga. Tydligen. Vet inte varför det alltid är så svårt. Det gör det samtidigt enklare inför nästa år som redan är uppstrukturerat och fulltecknat, men det känns som ett viloår. Det är garanterat sista utbildningen för min del och lunginflammationen förändrade något. Jag har saktat ner och jag har ingen lust att öka tempot.
Den sista tentan jag skrev i Melbourne hade jag bara 70% på, visserligen var jag sjuk i lunginflammation och missade en månad, men ändå. Förra terminen var mitt lägsta tentaresultat 96%. Jag har svårt att göra saker på halvfart, men det finns annat som är viktigare. Mindre kraft i studion ger mer tid utanför studion, kanske i en annan studio som extra. Jag är ju så het på arbetsmarknaden. Nej, jag tänker inte lägga energi på att söka några jobb i år. Nästa år ska bli roligare.
Nu vet jag. Inte Europa. Det kom ett besked på engelska i dag att de verkligen är ledsna, men har valt att inte nyanställa. Och det slår mig att jag inte är förvånad. I två års tid har det inte funnit annat än nej. Vanligtvis positivt gensvar, ofta från rätt ställe, men det finns alltid ett men. En aning mer förvånad att jag inte är besviken, eller kanske inte. Jag hade redan bestämt mig för att gå klart min fotoutbildning i Australien nästa år, men det fanns en tid när jag ifrågasatte om det var den bästa lösningen. Så jag sökte mig bort för att se vad jag hade för alternativ.
Inga. Tydligen. Vet inte varför det alltid är så svårt. Det gör det samtidigt enklare inför nästa år som redan är uppstrukturerat och fulltecknat, men det känns som ett viloår. Det är garanterat sista utbildningen för min del och lunginflammationen förändrade något. Jag har saktat ner och jag har ingen lust att öka tempot.
Den sista tentan jag skrev i Melbourne hade jag bara 70% på, visserligen var jag sjuk i lunginflammation och missade en månad, men ändå. Förra terminen var mitt lägsta tentaresultat 96%. Jag har svårt att göra saker på halvfart, men det finns annat som är viktigare. Mindre kraft i studion ger mer tid utanför studion, kanske i en annan studio som extra. Jag är ju så het på arbetsmarknaden. Nej, jag tänker inte lägga energi på att söka några jobb i år. Nästa år ska bli roligare.
11.17.2008
Fortfarande borta
Sitter på en madrass på golvet med datorn i knät. Online. Så bra. Det är knäpptyst i huset och endast det dova knappandet från tangenterna hörs och sekundvisaren från en klocka i köket. Ibland okända ljud, men det är förvånansvärt tyst för att vara i stan.
Det är natt och det är släckt i husen. Andra sover, också här, men jag bor inte här, bara sover. Här, på golvet, på en madrass, i någon annans hem. Ovant. Olikt. Jag har det bra; vi har haft det bra.
Avslutat en lång middag med ännu längre samtal. Tar inte slut, som det är med vänner som man känt länge, som inte frågar det självklara, som kommer med nya vinklar och tankar. Som säger saker som stannar kvar till sekundvisarens monotona tickande.
Det är natt och det är släckt i husen. Andra sover, också här, men jag bor inte här, bara sover. Här, på golvet, på en madrass, i någon annans hem. Ovant. Olikt. Jag har det bra; vi har haft det bra.
Avslutat en lång middag med ännu längre samtal. Tar inte slut, som det är med vänner som man känt länge, som inte frågar det självklara, som kommer med nya vinklar och tankar. Som säger saker som stannar kvar till sekundvisarens monotona tickande.
11.12.2008
Everything I ever let go of has claw marks on it
Att komma tillbaka är att ställas inför sig själv och se förändringen man inte sett tidigare. Plötsligt är det självklart, att det är annorlunda, att saker har hänt, inom, utom. Dunkar pannan mot väggen och undrar vad det var man inte såg tidigare. Omvärderar och förändrar. Det är nyttigt, ibland omständigt. Det tar kraft att ändra riktning, men allt är enklare när beslut är fattade.
Jag har gått igenom kartong efter kartong på vinden, från Frankrike, Australien och Sverige. Sådant jag aldrig riktigt hunnit med i de många flyttarna de senaste åren. Det är som att titta på ett gammalt jag, inte jag ändå jag, och kastas mellan minnen och förundras, fascineras, minnas, sakna, inte sakna, bli generad över, skratta åt, bli ledsen över, bli arg över, le överseende eller skaka på huvudet åt. Känna allt, känna inget och veta. Allt förändras. Till slut förändras allt. Och det är bra.
Jag har gått igenom kartong efter kartong på vinden, från Frankrike, Australien och Sverige. Sådant jag aldrig riktigt hunnit med i de många flyttarna de senaste åren. Det är som att titta på ett gammalt jag, inte jag ändå jag, och kastas mellan minnen och förundras, fascineras, minnas, sakna, inte sakna, bli generad över, skratta åt, bli ledsen över, bli arg över, le överseende eller skaka på huvudet åt. Känna allt, känna inget och veta. Allt förändras. Till slut förändras allt. Och det är bra.
11.10.2008
Bubbelvatten
Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag tycker om smaksatt mineralvatten. I Frankrike kan man hitta smaksatt vatten, men när man smakar på det sötsliskiga obubblande vattnet önskar man mest att man inte hittat flaskan alls.
I Australien har jag inte hittat något smaksatt mineralvatten alls. Vet inte om det finns; inte där jag handlar i alla fall. Men här, rader med smaksatt mineralvatten att välja och vraka från i hyllorna. Fast jag hittar inte med tranbärssmak som var min favorit. Försvann den?
I Australien har jag inte hittat något smaksatt mineralvatten alls. Vet inte om det finns; inte där jag handlar i alla fall. Men här, rader med smaksatt mineralvatten att välja och vraka från i hyllorna. Fast jag hittar inte med tranbärssmak som var min favorit. Försvann den?
Klipp klipp
Jag hann inte med att träffa min frisör Paul innan jag lämnade Melbourne. Det är snart två år sedan jag klippte mig hos honom för första gången. Då visade det visade sig att han just slutat på Toni & Guy Paris på Rue St Honoré där jag brukade klippa mig när jag bodde i Frankrike. Han är australier med italienska rötter, har naturlig elegans, gestikulerar och har alltid massa roliga historier att berätta. Han frågar alltid hur det går med männen medan han säger att han jag kommer se fantastisk ut. Snygg såklart; gay såklart.
Han har alltid idéer och han har fått mer eller mindre fria händer. Alltid nöjd. Jag borde, men har inte riktigt tagit mig tid att klippa mig regelbundet i år och sedan blev jag sjuk och hann inte med att klippa mig innan jag reste. Senast jag klippte mig var i Brisbane. (Låter bli att se efter när det var eftersom det garanterat är generande längesedan.) Det behövs och jag har klipptid i morgon. Antar att några centimeter ryker, men det är lugnt. Det är längesedan mitt hår var så långt och det ringlar sig en bra bit ner över bröstet. Well, i dag, förmodligen inte i morgon.
Han har alltid idéer och han har fått mer eller mindre fria händer. Alltid nöjd. Jag borde, men har inte riktigt tagit mig tid att klippa mig regelbundet i år och sedan blev jag sjuk och hann inte med att klippa mig innan jag reste. Senast jag klippte mig var i Brisbane. (Låter bli att se efter när det var eftersom det garanterat är generande längesedan.) Det behövs och jag har klipptid i morgon. Antar att några centimeter ryker, men det är lugnt. Det är längesedan mitt hår var så långt och det ringlar sig en bra bit ner över bröstet. Well, i dag, förmodligen inte i morgon.
11.06.2008
Vänta
Det är en vanlig uppfattning eller kanske erfarenhet att fransmännen är arroganta, ibland direkt ovänliga. Vanligtvis handlar det i mötet med den franska byråkratin, banker, myndigheter och liknande som ofta kräver ofta en rikligt stämplad hög med papper för att åter vinna ett leende. Det är sådant man lär sig.
Det finns en annan sida av det franska samhället. Humanismen, artigheten, vänligheten i vardagen. Hur det är något självklart att högt hälsa på de andra i kvarterets brödbutik och lilla mataffär. Hur det är självklart att önska trevlig dag/kväll till de andra i hissen när man kliver ur, kända som okända. Hur fransmän genast kastar sig in i diskussioner, konflikter och försvarar de svaga. Hur unga, i allmänhet och unga män i synnerhet, aldrig skulle drömma om att sätta sig ner på buss och tunnelbana utan lämnar plats åt äldre/barn även om tåget är närmast tomt. En artighet som inte ska missförstås med ett hej kompis, men en vänlighet som gör vardagen trevligare.
Australierna har mycket men någon etikett finns inte. Det svingas och klingas i glasen, men det finns hjärta, en vänlighet som överraskar till en början. En vänlighet som är lätt att vänja sig vid, tas för given. De australiska männen sitter ner på spårvagnar och bussar men de reser sig för äldre. Ingen som armbågar sig före i busskön.
När jag gick på flygplanet i Melbourne var det lugnt och städat. När jag gick på planet i Singapore var det nästan lika lugnt. Sista planet var det mest svenskar och jag tyckte det var direkt otrevligt med det intensiva armbågandet och trängseln vid ombordstigning. Det är knappast först in bättre sittplats som gäller. Att SAS sedan tar betalt för vattnet i serveringen känns mest som ett skämt, eller att de inte brydde sig om att fälla ut bryggan utan lät alla gå ut och ner på den iskalla landningsbanan på väg in i terminalen. En tysk man intill mig muttrade om att ”SAS tjänade nog en 50 euro på avsaknaden av bryggan”.
Idag tog jag bussen hem med min systerdotter. Jag brukar inte ta bussen och när bussen kom in på terminalen rusade plötsligt alla människorna mot ingången, trängdes och knuffades för att komma på. Först på ger möjligen bäst plats, men det fanns sittplatser och mer därtill för samtliga. Min systerdotter satt i vagnen och det var ingen som erbjöd att hjälpa till. Jag har sett parisare lyfta barnvagnar genom franska tunnelbanan. Ung kvinna reder sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att armbågandet är sorgligt. Fullständig avsaknad av medmänsklighet, artighet och vänlighet.
Det finns en annan sida av det franska samhället. Humanismen, artigheten, vänligheten i vardagen. Hur det är något självklart att högt hälsa på de andra i kvarterets brödbutik och lilla mataffär. Hur det är självklart att önska trevlig dag/kväll till de andra i hissen när man kliver ur, kända som okända. Hur fransmän genast kastar sig in i diskussioner, konflikter och försvarar de svaga. Hur unga, i allmänhet och unga män i synnerhet, aldrig skulle drömma om att sätta sig ner på buss och tunnelbana utan lämnar plats åt äldre/barn även om tåget är närmast tomt. En artighet som inte ska missförstås med ett hej kompis, men en vänlighet som gör vardagen trevligare.
Australierna har mycket men någon etikett finns inte. Det svingas och klingas i glasen, men det finns hjärta, en vänlighet som överraskar till en början. En vänlighet som är lätt att vänja sig vid, tas för given. De australiska männen sitter ner på spårvagnar och bussar men de reser sig för äldre. Ingen som armbågar sig före i busskön.
När jag gick på flygplanet i Melbourne var det lugnt och städat. När jag gick på planet i Singapore var det nästan lika lugnt. Sista planet var det mest svenskar och jag tyckte det var direkt otrevligt med det intensiva armbågandet och trängseln vid ombordstigning. Det är knappast först in bättre sittplats som gäller. Att SAS sedan tar betalt för vattnet i serveringen känns mest som ett skämt, eller att de inte brydde sig om att fälla ut bryggan utan lät alla gå ut och ner på den iskalla landningsbanan på väg in i terminalen. En tysk man intill mig muttrade om att ”SAS tjänade nog en 50 euro på avsaknaden av bryggan”.
Idag tog jag bussen hem med min systerdotter. Jag brukar inte ta bussen och när bussen kom in på terminalen rusade plötsligt alla människorna mot ingången, trängdes och knuffades för att komma på. Först på ger möjligen bäst plats, men det fanns sittplatser och mer därtill för samtliga. Min systerdotter satt i vagnen och det var ingen som erbjöd att hjälpa till. Jag har sett parisare lyfta barnvagnar genom franska tunnelbanan. Ung kvinna reder sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att armbågandet är sorgligt. Fullständig avsaknad av medmänsklighet, artighet och vänlighet.
11.05.2008
Lager på lager
Min första mascara var grön, inköpt på en flygplats någonstans vid medelhavet i slutet av 80-talet. Den gröna mascaran byttes ut till svart och sminket var viktigt tidigt. Så vuxet, så rätt.
Färger och produkter har ändrats men sminket stannade kvar, för länge sedan en vardag. Något självklart och utan en känsla att inte vara klädd. Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta av sminket, om jag ska ut senare på kvällen lägger jag ändå nytt.
Jag sminkar mig inte om jag ska vara hemma och när var sjuk förra månaden låg sminket orört. Jag var sjuk längre än jag varit någon gång tidigare och jag var utan smink länge. I dag var första gången jag haft smink på sedan början av förra månaden. Det måste vara bra, som i att jag är friskare. Ändå kändes det lite halvjobbigt att sätta på, kanske inte onödigt, men ovant.
Färger och produkter har ändrats men sminket stannade kvar, för länge sedan en vardag. Något självklart och utan en känsla att inte vara klädd. Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta av sminket, om jag ska ut senare på kvällen lägger jag ändå nytt.
Jag sminkar mig inte om jag ska vara hemma och när var sjuk förra månaden låg sminket orört. Jag var sjuk längre än jag varit någon gång tidigare och jag var utan smink länge. I dag var första gången jag haft smink på sedan början av förra månaden. Det måste vara bra, som i att jag är friskare. Ändå kändes det lite halvjobbigt att sätta på, kanske inte onödigt, men ovant.
11.03.2008
Vakuum
Som att gå i ett vakuum där allt står still, en egen liten bubbla där tid och rum har förlorat betydelse. Tar bara hand om det nödvändigaste, men det är i en annan skala. Behöver leta fram ett par vinterskor, gå igenom packningen, inte från Melbourne men från Stockholm, den jag lämnade i all hast. Papper, försäkringar, andra måsten. Men jag tittar på det och somnar. Jetlag, feber som vägrar släppa, effekten densamma, en paralyserande trötthet.
Verkligheten tränger sig på från Melbourne, tentaresultat, arbete, inbjudningar, dater och fester, men jag läser oengagerat. Det finns en annan verklighet i Sverige också, men just nu skjuter jag den framåt. Saker jag vill göra, projekt som ska sättas igång, men inte än. Jag orkar helt enkelt inte just nu och måste bli frisk. Jag är inte det. Men i vakuumet börjar bilder växa fram, inte för att de måste, för att det är så jag är. Ännu finns ingen kraft att realisera dem, men det kommer en tid. Förhoppningsvis snart.
Just nu orkar jag bara det viktigaste och det viktigaste är små saker i min bubbla. Läste och ritade med min systers pojkar; satt på en pall med huvudet mot det rosa kaklet medan min systerdotter lyckligt bubblade bubblor i sin badbalja och plaskade bland leksakerna tills mina strumpbyxor var blöta.
Det är vardagen som betyder något.
Verkligheten tränger sig på från Melbourne, tentaresultat, arbete, inbjudningar, dater och fester, men jag läser oengagerat. Det finns en annan verklighet i Sverige också, men just nu skjuter jag den framåt. Saker jag vill göra, projekt som ska sättas igång, men inte än. Jag orkar helt enkelt inte just nu och måste bli frisk. Jag är inte det. Men i vakuumet börjar bilder växa fram, inte för att de måste, för att det är så jag är. Ännu finns ingen kraft att realisera dem, men det kommer en tid. Förhoppningsvis snart.
Just nu orkar jag bara det viktigaste och det viktigaste är små saker i min bubbla. Läste och ritade med min systers pojkar; satt på en pall med huvudet mot det rosa kaklet medan min systerdotter lyckligt bubblade bubblor i sin badbalja och plaskade bland leksakerna tills mina strumpbyxor var blöta.
Det är vardagen som betyder något.
11.02.2008
Ur led är tiden
Ellen dök upp i sandaler, linne och hotpants; jag hade byxor, klänning och tröja. 30 grader varmt i Melbourne och vi hade långt mer att prata om än vad vi hann med om i bilen ut till flygplatsen. Det var natt när jag reste och jag somnade innan planet hade lyft. Singapore Airlines har bäst filmutbud, men jag vaknade först när hjulen slog i marken åtta timmar senare. Utan sömntabletter ändå utmattad, fortfarande inte frisk. Kunde ta det lugnt i Singapore, duschade, tvättade håret, kände mig aningen piggare, läste mina sms och där var ett som fick mig att le. ”Jag längtar efter dig”.
Det blev en aning för dramatiskt i Singapore när terminal och gate ändrades samtidigt som boardingen flyttades fram en halvtimme. Men på kom jag, intill mig en latino i 45-årsåldern. Han tittade sig runt omkring, hängde över mitt säte och jag tänkte att det här kommer bli dryga 14 timmar. Istället bad han att få komma ut, hoppade över till ett ledigt säte och plötsligt hade jag ett eget dubbelsäte, ett fönster att luta huvudet mot och resan blev lättare. Ändå dryg. Somnade med öppna ögon innan mitt tredje byte men nådde till slut ankomsthallen och familjen som väntade. Minusgrader ute, men skönt att vara framme, 36 timmar senare.
Ur led är tiden även om det är lättare på det här hållet. Försöker samla intrycken men det flyter ihop. Har inte ens hunnit packa upp väskan, ägnade dagen med mina syskonbarn, små händer som kramas krampaktigt och lyckligt. Till och med min lilla systerdotter som inte borde minnas mig sträckte upp händerna att hon ville upp tilll mig medan hon skrattade. Kanske var det de nya rosa skorna hon fick i en guldpaket. Hon älskar skor. My girl, det ska börjas i tid.
Det blev en aning för dramatiskt i Singapore när terminal och gate ändrades samtidigt som boardingen flyttades fram en halvtimme. Men på kom jag, intill mig en latino i 45-årsåldern. Han tittade sig runt omkring, hängde över mitt säte och jag tänkte att det här kommer bli dryga 14 timmar. Istället bad han att få komma ut, hoppade över till ett ledigt säte och plötsligt hade jag ett eget dubbelsäte, ett fönster att luta huvudet mot och resan blev lättare. Ändå dryg. Somnade med öppna ögon innan mitt tredje byte men nådde till slut ankomsthallen och familjen som väntade. Minusgrader ute, men skönt att vara framme, 36 timmar senare.
Ur led är tiden även om det är lättare på det här hållet. Försöker samla intrycken men det flyter ihop. Har inte ens hunnit packa upp väskan, ägnade dagen med mina syskonbarn, små händer som kramas krampaktigt och lyckligt. Till och med min lilla systerdotter som inte borde minnas mig sträckte upp händerna att hon ville upp tilll mig medan hon skrattade. Kanske var det de nya rosa skorna hon fick i en guldpaket. Hon älskar skor. My girl, det ska börjas i tid.
10.30.2008
Please
Mycket var uppbokat när jag köpte min resa och jag har ett alltför långt mellanbyte i Europa. Jag kommer vara trött, kanske småtjurig och förmodligen sjukt uttråkad. Så jag tänkte att ni kan få ge mig något att se fram emot att läsa. Om ni vill.
1. Vad gör du om dagarna?
2. Var bor du?
3. Hur länge har du läst min blogg?
4. Är det något du vill att jag ska skriva mer om? Mindre om?
5. Din favoritlåt just nu?
6. Känner vi varandra/Har vi träffats? (Hur?)
7. Nämn en blogg som du tycker om.
8. Önska något. Vad som helst!
1. Vad gör du om dagarna?
2. Var bor du?
3. Hur länge har du läst min blogg?
4. Är det något du vill att jag ska skriva mer om? Mindre om?
5. Din favoritlåt just nu?
6. Känner vi varandra/Har vi träffats? (Hur?)
7. Nämn en blogg som du tycker om.
8. Önska något. Vad som helst!
Nedräkning
Sista timmarna i Melbourne. Sitter vid datorn i burspråket där jag suttit så många gånger förut. Det åskar nu, blixtrar och haglet har just börjat vräka ner, men innan jag har skrivit färdigt kommer det ha slutat igen.
Tittar ut över staden, människorna som hastar förbi längs med flodstråken, vattnet, båtarna som passerar och funderar på om jag sitter här nästa år igen. Det står så på returbiljetten, finns projekt att återvända till, sista året på min utbildning, soloutställning som jag börjat skissa på, men jag har slutat att definiera.
Folion är nedpackad i resväskan, finns möten i Europa, en byrå, andra projekt. Tar det som det kommer när och om det blir konkret, låter det flyta nu. Helst skulle jag snabbspola fram resan till tiden jag står i ankomsthallen. Längtar dit, ändå sitter en känsla av vemod i som jag inte kan skaka av. Ännu ett uppbrott och de senaste tre åren har varit som ett intensivt zappande mellan Sverige-Frankrike-Sverige-Australien-Sverige-Australien.
En vän skickade ett mejl och berättade att livet lekte, att hon hade köpt en stor våning i stan med sin sambo och hennes nystartade företag blomstrade. Hon frågade hur det gick med arbete och kärlek.
Det är bara två år sedan jag hade ett stabilt arbete som svensklektor vid ett franskt universitet. Mycket har förändrats men jag tvivlar inte längre att jag kommer arbeta inom det kreativa området, exakt var spelar mindre roll. Trivs bäst med variationen, men saknar stabiliteten jag en gång hade. Inga band ger frihet; frihet är överskattat när man är ensam sjuk. Och något har förändrats. Jag är tystare, omvärderar, går in i tankar. Det är en lång resa kvar.
Tittar ut över staden, människorna som hastar förbi längs med flodstråken, vattnet, båtarna som passerar och funderar på om jag sitter här nästa år igen. Det står så på returbiljetten, finns projekt att återvända till, sista året på min utbildning, soloutställning som jag börjat skissa på, men jag har slutat att definiera.
Folion är nedpackad i resväskan, finns möten i Europa, en byrå, andra projekt. Tar det som det kommer när och om det blir konkret, låter det flyta nu. Helst skulle jag snabbspola fram resan till tiden jag står i ankomsthallen. Längtar dit, ändå sitter en känsla av vemod i som jag inte kan skaka av. Ännu ett uppbrott och de senaste tre åren har varit som ett intensivt zappande mellan Sverige-Frankrike-Sverige-Australien-Sverige-Australien.
En vän skickade ett mejl och berättade att livet lekte, att hon hade köpt en stor våning i stan med sin sambo och hennes nystartade företag blomstrade. Hon frågade hur det gick med arbete och kärlek.
Det är bara två år sedan jag hade ett stabilt arbete som svensklektor vid ett franskt universitet. Mycket har förändrats men jag tvivlar inte längre att jag kommer arbeta inom det kreativa området, exakt var spelar mindre roll. Trivs bäst med variationen, men saknar stabiliteten jag en gång hade. Inga band ger frihet; frihet är överskattat när man är ensam sjuk. Och något har förändrats. Jag är tystare, omvärderar, går in i tankar. Det är en lång resa kvar.
10.29.2008
Moment 32
Om jag inte hade blivit sjuk hade det förmodligen blivit Sydney. Garanterat ett par dagar, möjligen med flytt i februari. Jag har varit sugen på Sydney sedan jag var där senast. Jag sökte och visst hade jag kontakt med en fotostudio, men egentligen handlade det om något annat. Ett produktionsbolag.
De gör mest reklamfilm, stora kampanjer, men även mer informationsinriktat material. Det mesta sköts inhouse, från design till filmproduktion.
Ägaren svarade några minuter efter att jag skickat mitt cv. När jag ringde upp honom på den avtalade tiden var han mitt i en inspelning och det var svårt att höra hans röst. Han hade tydligen svårt att höra min också och jag blev nervös och började prata helt ofokuserat. Han bad mig ringa upp dagen efter.
Funderade på om jag ens skulle ringa; det kändes ändå kört. VI pratade över en halvtimme och jag tyckte instinktivt om honom. Tror han försökte definiera mig, men hamnade i en diskussion om vad jag gjort inom rörliga medier, foto, grafisk design, copy och reklam. Det var mer som ett öppet samtal och han frågade varför jag inte sökte byrå i första hand, att det borde vara så enkelt för mig att komma in (inte) och gav mig sedan telefonnummer till ett par personer i Sydney.
Reklambranschen går på halvfart i Australien och nyanställningar är inte direkt aktuellt. Filmproduktionen i Sydney har gått ner 30%, ändå var han inte ointresserad, snarast rak. ”Jag vet faktiskt inte var du skulle passa in här, men jag är sugen på att anställa dig.” Inga löften. Han frågade om jag hade vägarna förbi. Det hade jag egentligen inte, men det hade jag naturligtvis haft om jag inte hade legat utslagen i lunginflammation. Det är bara en timmes flyg till Sydney. Den här gången blir det 32 timmar till Europa istället.
De gör mest reklamfilm, stora kampanjer, men även mer informationsinriktat material. Det mesta sköts inhouse, från design till filmproduktion.
Ägaren svarade några minuter efter att jag skickat mitt cv. När jag ringde upp honom på den avtalade tiden var han mitt i en inspelning och det var svårt att höra hans röst. Han hade tydligen svårt att höra min också och jag blev nervös och började prata helt ofokuserat. Han bad mig ringa upp dagen efter.
Funderade på om jag ens skulle ringa; det kändes ändå kört. VI pratade över en halvtimme och jag tyckte instinktivt om honom. Tror han försökte definiera mig, men hamnade i en diskussion om vad jag gjort inom rörliga medier, foto, grafisk design, copy och reklam. Det var mer som ett öppet samtal och han frågade varför jag inte sökte byrå i första hand, att det borde vara så enkelt för mig att komma in (inte) och gav mig sedan telefonnummer till ett par personer i Sydney.
Reklambranschen går på halvfart i Australien och nyanställningar är inte direkt aktuellt. Filmproduktionen i Sydney har gått ner 30%, ändå var han inte ointresserad, snarast rak. ”Jag vet faktiskt inte var du skulle passa in här, men jag är sugen på att anställa dig.” Inga löften. Han frågade om jag hade vägarna förbi. Det hade jag egentligen inte, men det hade jag naturligtvis haft om jag inte hade legat utslagen i lunginflammation. Det är bara en timmes flyg till Sydney. Den här gången blir det 32 timmar till Europa istället.
10.23.2008
10.22.2008
Duvmannen
Nedanför mitt hus, precis före floden finns en bro där tågen passerar i ett ständigt brus. Under bron finns några bänkar med utsikt över vattnet. Ofta sitter där en man. Kanske är han hemlös; han är skygg, tittar sig oroligt omkring, flackar med blicken när passerande kommer förbi, gömmer undan påsen han har i handen. Det skulle vara lätt att ta fram teleobjektivet och fotografera honom, men jag vill inte störa hans rum. Han verkar inte ha något eget och det lilla han har vill jag låta vara hans.
Han tittar åt höger, åt vänster och sedan tar han fram påsen och genast flockas duvor i tiotals runt omkring honom, som om de känner till hans rörelser. Han sträcker ut händerna och duvorna sätter sig på hans armar. Han flackar med blicken och när någon kommer förbi rycker han undan påsen. Duvorna sprids och han vänder sig in mot bropelarna, verkar snarast rädd. Försöker smälta in osynlig mot det grå.
Han tittar sig misstänksamt omkring och tar upp påsen och genast är fåglarna tillbaka runtomkring honom, på honom. Det sprids ett leende över hans ansikte, som närheten av en älskades beröring. Men när innehållet i påsen tömts och han inte har något mer att ge flyger fåglarna bort från honom. Han står där ensam. Slår ner blicken, går tillbaka in i det grå.
Han tittar åt höger, åt vänster och sedan tar han fram påsen och genast flockas duvor i tiotals runt omkring honom, som om de känner till hans rörelser. Han sträcker ut händerna och duvorna sätter sig på hans armar. Han flackar med blicken och när någon kommer förbi rycker han undan påsen. Duvorna sprids och han vänder sig in mot bropelarna, verkar snarast rädd. Försöker smälta in osynlig mot det grå.
Han tittar sig misstänksamt omkring och tar upp påsen och genast är fåglarna tillbaka runtomkring honom, på honom. Det sprids ett leende över hans ansikte, som närheten av en älskades beröring. Men när innehållet i påsen tömts och han inte har något mer att ge flyger fåglarna bort från honom. Han står där ensam. Slår ner blicken, går tillbaka in i det grå.
10.21.2008
10.20.2008
Moi
Foto: Andrew.
På bilden: jag och en kalasdyr kopp.
Kanske minns ni att jag hoppade in som modell i studion förra månaden. Det var kväll och jag hade redan haft två modeplåtningar när Andrew frågade om jag kunde sitta för honom. Han behövde röda läppar. Så jag satte på nytt läppstift.
Tekniken kallas high key där bilden exponeras åt höger och allt görs ljusare. Min hy är inte fullt så vit annars. Och jag brukar inte ha vita fjädrar i håret.
Subscribe to:
Posts (Atom)