Ett knapptryck för mycket

På grund av det stora antalet arbetsansökningar som vi brukar få, har vi tyvärr inte möjlighet att svara alla dem som är intresserade. Inga telefonsamtal eftersom vi föredrar kommunikation över e-post.

Om företaget bara tar emot ansökan via e-post innebär det att de redan har alla sökandes mejladresser. Hur svårt kan det vara att trycka på en knapp och säga ett ord. Bara en tanke.

Ordlös måndag

Who let you in?

Tidigare i veckan blev en av mina vänner headhuntad av ett stort företag. Hon hade skickat ett cv till dem fyra år tidigare då hon arbetade som butikschef. I dag har hon ett helt annat arbete och när de ringde och erbjöd henne en liknande tjänst som hennes förra blev hon minst sagt överraskad och sa nej. När hon lagt på luren insåg hon blivit så förvånad att hon glömt bort att fråga om både tjänst och lön. Eftersom det har varit turbulent på byrån hon arbetar på i dag ringde hon tillbaka och frågade mer om tjänsten de ville erbjuda henne. Tyvärr var villkoren betydligt sämre än de hon har i dag och hon tackade nej en andra gång.

Två dagar senare fick hon ett nytt samtal. Den gången var det för en större byrå som skulle nyanställa och ville ha henne. Hon var på intervju dagen efter och de gav henne arbetet även om löneförhandlingen sker i nästa vecka. Hon var lycklig att det slutligen hade ordnat sig efter en längre tids missnöje.

I dag fick jag ett mejl från en annan av mina vänner. Hennes nuvarande arbetsplats är inte direkt framåtdrivande och hon har sökt andra arbeten en längre tid. I veckan hade hon varit på en anställningsintervju och eftersom hon inte kunde ta ledigt från arbetet fick intervjun ske före arbetsdagen. Tidigt på morgonen hade hon snabbt bläddrat igenom sin folio medan hon kände sig allt mer stressad. Hon tyckte inte att det hade känts bra, men samma dag hade de ringt tillbaka och sagt att de ville ha henne. När hon minst väntade det har hon nu fått arbete på en internationell och expansiv designbyrå.

Jag kan se hennes leende framför mig och jag är så glad för hennes skull. Det här var precis den chans hon behövde och det kommer gå bra. Hon är duktigt, riktigt duktig på det hon gör. Därför blev jag förvånad när hon skrev att det kändes som att jag läste hennes tankar när jag skrev om rädslan att misslyckas.

Varför är det så vanligt? Varför är det ofta de ambitiösa och duktiga som tvivlar, som inte vågar tro, vågar hoppas eller vågar försöka. Eller är det just för att de aldrig är nöjda som de når längre? Någonstans måste man komma ihåg att den som dömer hårdast alltid är en själv.

Jag ser på mina cv, läser de kaxiga orden och vet att jag kan göra arbetet, men kan inte förmå släppa oron. Orolig att inte få en chans. När jag tvivlar tänker jag ofta på en scen ur Alias och då kan jag inte låta bli att le och höja huvudet.

Lindsey to Sydney:"This is the men's room."
Sydney to Lindsey: "Who let you in?"

Ett hjärta vitt

Solen strålade under förmiddagen. I eftermiddags öste regnet när min farmor gravfästes. Min farfar såg smalare ut än jag mindes honom där han stod i sin mörka kostym. Mina kusiner vars ögon är en spegling av mina var leende men mörkfärgade under ögonen där mascaran hade lämnat avtryck. Min faster gav mig en välkomnande kram och frågade när jag reser tillbaka till Australien, sa att det syntes att jag mått bra där. Jag log tillbaka och mötte de ögon som var lika mascarafärgade som mina.

Min vita kappa stod i skarp kontrast till de kolsvarta strumpbyxorna till de nyklackade stövlarna. Vid min sida skymtades mina syskonbarn under ett australiskt koalaparaply och ett känguruparaply. Min syster och jag sjöng den sång vi sjungit tillsammans vid så många begravningar förut, ibland för okända, ibland där det känns. När jag hör de enkla raderna ”Jag kan segla för utan vind. Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min utan att fälla tårar” tänker jag på ansikten som jag har förlorat och jag klarar inte längre sjunga den utan att det värker inuti. Men för andra kanske smärtan kan lätta och trilla ner längs med kinderna när tonerna lyfte mot en regntung himmel.

Vid graven samlades vita blommor tillsammans med de vita hjärta som mina syskonbarn lämnade. När pojkarna lade ner dem intill graven kom jag att tänka på vad prästen sa till mig när min lilla guddotter döptes. ”I dag håller du henne intill ditt hjärta. Låt henne stanna där”. Jag kunde inte låta bli att tänka på de ansikten jag förlorat och de som kommit till. Hur man bär dem med sig i hjärtat där de kändes. Där de fortfarande känns.

Miss you

Först lämnade Mo oss och sedan Army. Jag anade att något var på gång när skygga Army kröp fram och gav oss möjlighet att köpa hennes förra diktsamling. Kanske kan ni fortfarande köpa den om ni ber snällt och om jag var ni skulle jag göra det. Den är helt underbar. Skriven i ett hjärtslitande tempo och jag älskade den från första till sista raden. Om jag ska vara ärlig får jag erkänna att jag nog snarast läste den från sista raden till första raden innan jag började om och läste den från första till sista som man kanske bör.

Jag vill inte skriva mer med risk att avslöja den som inte vill avslöjas, men ord från hennes diktsamling har fastnat och fraser återkommer i tanken gång på gång. Att nå fram som hon når fram är vad alla strävar efter men få lyckas med. Det har hon alltid gjort i sin blogg också, men ändå är det en viss skillnad att hålla orden i sin hand och känna dess avtryck.

Fan baby, jag kommer sakna dig.

Kallocain

In media res eftersom jag är lika irriterad som stressad just nu. Annika skriver sin blogg öppet och kanske har ni redan hunnit se henne på dagens löpsedlar. Annika och jag lärde känna varandra genom våra bloggar och sedan även privat.

Jag vet hur hårt hon har slitit med att avveckla sitt företag, söka nytt arbete och alla osannolika turer kring försäkringar och Alfakassa. Att myndigheter använder hennes bloggande emot henne på ett i alla avseende orimligt sätt är lika irriterande som sorgligt. Det är inte första gången det händer en svensk bloggare. Kommer ni ihåg att Virtanen blev stoppad med argumentet att det var känt att han var drogliberal? Det är en annan fråga, men principen är densamma. Det osar Kallocain.

Bara för att

På en site hittade jag en intressant arbetsannons. Jag läste igenom de önskade kriterierna och tänkte check, check, check och började formulera en ansökan i huvudet. Sedan såg jag sista raden där det stod "Rangordning och urval sker efter antal år med relevant arbetslivserfarenhet".

Vad är det? Kan lika gärna sätta upp en skylt med "arbete endast för personer över femtio." Jag tänker söka ändå. Bara för att.

Cullbergbaletten

Dansens hus släppte nyligen sitt höstprogram och det finns flera föreställningar som verkar lovande. Den föreställning som jag mest vill se är Cullbergbalettens föreställning i början av november. Cullbergbaletten firar 40-års jubileum i år och deras nya föreställning kommer garanterat att vara bra.

Den bästa dansföreställning alla kategorier som jag har sett är Cullbergbalettens avskedsföreställning på Operan som framfördes när Birgit Cullberg gick bort 1999. Då satte de upp Fröken Julie och Romeo och Julia och framförallt Romeo och Julia var fullständigt magisk. Det finns en låt som jag inte längre minns namnet på som jag alltid tyckt speciellt mycket om och när de inledde föreställningen med den låten och sedan fortsatte i samma anda slutade inte tårarna att rinna. Sagolikt vackert, sagolikt tragiskt.

Kiss

A kiss is a lovely trick designed by nature
to stop speech when words become superfluous.

Ingrid Bergman

Stina Persson

När jag letade folio i Melbourne gick jag länge omkring bland de vackra sakerna på Zetta Florence. Butiken är någons slags motsvarighet till svenska Ordning & Reda. När jag var på Zetta Florence köpte jag flera kort och när jag läste på baksidan upptäckte jag att flera av de kort jag hade valt var gjorda av en och samma designer. Svenska Stina Persson.

Jag har stött på hennes namn tidigare, men i Sverige är hon förhållandevis okänd. Hon har bott och arbetat både i New York och Tokyo och jag tycker mycket om hennes mjuka, men samtidigt starka kvinnliga design. Här kan ni se hennes folioarbete.

En lång lista

En lista som jag snott från Army. Inte svaren alltså. Frågorna.

Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Maria
Hur lång är du?
I wish I was a little bit taller, men 169
Vem ringde du senast?
Maria
Vem ringde dig senast?
Gösta
Hur löd det senaste sms:et du fick?
You’ve got mail
Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Sms
Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Gifta
När såg du senast din mamma?
I dag
Vilken ögonfärg har du?
Bruna
När vaknade du i dag?
05.45
Vilken är din favoritjulsång?
White christmas
Vilken är din favoritplats?
Melbourne tillsammans med vänner på caféer och barer
Var tror du att du befinner dig om tio år?
Då vill jag ha bott i Australien (igen) och USA. Kanske är tillbaka i fransktalande Europa
Hur stor är din säng?
Min dubbelsäng blev till 140. Suck.
Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar
Är du social?
När jag vill
Vad dricker du till frukost?
Soppa. Jo.
Sover du på någon särskild sida?
Först på mage och sedan snurrar jag runt
Är du en beroendemänniska?
Datorn?
Vill du ha barn?
Ja, men inte nu
Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, franska, spanska, norska och danska. Pratar tyska vid behov, hur mycket som går fram är en annan sak. Har läst lite latin också.
Har du någonsin åkt ambulans?
Ja, fort fort
Vad behöver du köpa?
Vinterkappa
Vad spenderar du helst pengar på?
Resor
Äger du dyrbara smycken?
Je suis femme, n’est-ce pas
Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Har ingen TV nu, men annars är det serier. Lost och Alias typ.
Klädesplagg du senast köpte?
En chiffongklänning i svart och vitt som var oemotståndligt snygg, men samtidigt så djup i ryggen att jag nog sparar den till ett mer privat tillfälle.
Vem är den roligaste människan du känner?
F
Vad ska du göra imorgon?
Fota undervattensbilder är det tänkt
Vad ska du göra idag?
Sova
Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Min kalender
Flirtar du mycket?
Du menar om andra flirtar med mig?
Kan du byta olja på bilen?
Nej, och om jag kunde det skulle jag inte låtsas om det.
Vad borde du göra?
Leta upp telefonnumret till min franska bank

Just married

Det var tio år sedan jag träffade honom senast. Igår stod han klädd i kostym framme i kyrkan och gifte sig med sin älskade. En gospelkör sjöng toner som vibrerade i den höga vitkalkade kyrkan. Ansikten från förr fyllde bänkarna i kyrkan och de unga ansiktena som jag kände då hade blivit äldre. Jeans med gräsfläckar, skoltröjor och kepsar hade bytts ut mot kostymer, glansiga klänningar och hattar.

Brudgummen har bott i USA i några år, startade ett bolag, sålde det och flyttade till Sverige. I kyrkan talade prästen inför församlingen och sa att i en tid av förändring hade ytterligare en förändring skett för brudparet genom giftermålet. Jag tänkte tvärtom, att genom giftermålet ville de ha något stabilt i en tid av förändring.

Deb

Det där inlägget var så deprimerande att jag mest har lust att trycka på delete. Något som inte är deprimerande är Debs fina målningar som ni kan se här. Och eftersom jag lovade att lägga upp bilder i färg men inte har tid att redigera bilder nu kommer en gammal bild från april.

Deb befinner sig just nu i Japan tillsammans med några andra australiska graffittimålare. De ska sedan vidare till New York och turnera runt i USA under några veckor. Det är roligt att det går bra och jag hoppas deras målningar får mycket uppmärksamhet.

No fear

Nej, jag har inte fastnat i bubblorna och det var inte därför det inte fanns några nya ord att läsa på bloggen igår. Det var första gången sedan jag började blogga som jag inte uppdaterade dagligen och ärligt talat har det gått lite trögt den senaste tiden.

Gårdagen var egentligen en av de finaste dagar jag har haft sedan jag kom till Sverige. Solen strålade och jag hade en ny klänning när jag serverades rätter på spegelblanka vita tallrikar på ett slott. Jag gick omkring i parken på höga klackar bland vänner i slottsparken, längs med det glittrande vattnet och det var en underbar dag. Himlen var molnfri och tankarna borde vara lätta efter att ha kommit in på den kurs som kommer att ge mig precis den specialkompetens som jag behöver. Ändå kändes det tyngre på insidan än det har gjort sedan jag kom till Sverige.

Jag lade mig tidigt och kände inte för något annat än att dra täcket över huvudet och försvinna från världen ett ögonblick. Hellre hade jag försvunnit in i hans trygga armar i ett ögonblick, men det är en dum tanke som snabbt ersattes av hundra andra tankar. Kommer ni ihåg scenen i Timmarna när Julianne Moore känner vattnet svämma över rummet, nästan drunknar i tankarna. Symboliskt med vatten som renar, som rensar eller som bara är för mycket av allt, av oro, av rädsla eller av trötthet.

För ett par år sedan sa en nära äldre kvinna under ett förtroligt samtal till mig att ”du försöker att inte använda dina kunskaper”. Jag skrattade undan hennes ord men vet att hon hade lika rätt som hennes allvarsamma ögon var den gången hon sa det. Jag vet vad hon var ute efter. Min rädsla att misslyckas och att mitt största hinder alltid varit jag själv. Förr gjorde jag bara saker som jag visste att jag skulle klara av.

I Australien andades jag lättare och jag arbetade hela tiden med nya områden där jag ständigt fick pressa mig. Det var både roligare och klart mer stimulerande än en del av de saker som jag har gjort tidigare. I Sverige tog jag typiskt nog kliv bakåt och började söka arbeten som jag inte ville ha men som jag visste att jag inte kunde misslyckas med. Det var bra för mig att det inte blev den svenska skolan.

I exakt en månad har jag arbetat med att ta fram ett nytt 3D-cv, fått det tryckt, skrivit personliga brev, tagit fram adresser och tecknat kuverten. Allt som jag borde ha gjort direkt. Det är klart nu och förmodligen är det första gången i Sverige som jag söker arbete som jag verkligen vill ha. Tanken är att kombinera arbete med kursen som redan får mig att andas lättare.

Branschen är ny för mig, men egentligen är det en naturlig följd av det jag har gjort tidigare. Det är en kombination av ord och bild, men med hjärtat kvar i orden. Jag vet att jag kan göra det bra och det finns inget jag hellre vill just nu. Den tanken gör mig livrädd. Rädd att misslyckas, för jag kan inte rycka på axlarna och säga att jag inte har försökt. Jag kan inte skylla på att jag inte har lagt ner tanke bakom min ansökan. Den här gången har jag satsat allt och det finns inget skydd. För första gången i Sverige skulle jag kunna möta hennes blick och svara ”denna gång har jag använt mina kunskaper”.

Glädjebesked

Hahaha, total euroforisk lycka. Dansande på bord och bubblor som ramlar över champagneglaset. Eller inte riktigt, men jag är totalt berusande bubblande lycklig, utan champagne that is. Jag kom in! In på utbildningen jag inte talat om.

Jag sökte två och jag kom in på den första jag sökte. Nyss fick jag besked om att jag kom in på den andra och den andra är i detta fall Sveriges främsta i sin genre. Jag var glad att komma in på den näst bästa, men ingen vill vara second best.

Det var rekordmånga sökande i år sa den ansvariga i telefon när jag nyss ringde för att få besked. Många som inte kom in, fortsatte hon förvarnande. Men jag kom in och det var allt som behövdes just nu. Rätt namn på mitt cv som nu äntligen har fått den sista pusselbiten på plats. Good times, good times, som Susannah hade sagt.

I väntan på

I natt vaknade jag av att jag skrek. Rakt ut bara sådär yrvaket och med hjärtat bultande i halsen. Det är ovanligt att jag har mardrömmar och det brukar bara komma när jag har alldeles för mycket omkring mig. Jag är van vid att alltid arbeta mycket men nu är jag mer eller mindre arbetslös för första gången i mitt liv. Just nu är det en period av väntan.

Efter ett tag somnade jag om och vaknade ett par timmar senare av att min systerdotter skrek. Rakt ut, bara sådär men i hennes fall är det inte lika ovanligt. Jag kunde ändå inte sova utan gick upp och klädde på mig och henne.

När vi kom ut i den kalla morgonluften var det fortfarande mörkt ute. Det var tyst och stilla och det enda som hördes var hennes snarkande små andetag genom vågorna nere vid stranden. Diset började lätta men solen kom knappt igenom regntunga moln ändå kunde jag inte låta bli att fota en del. Jag har inte laddat in dem än och jag misstänker kommer att vara lika grå som himlen var. Läge för svartvitt skulle jag tro.

I guess I'm floating

Klick klack

I dag var jag upp i gryningen och åkte med min syster till stan där hennes dotter skulle simma för första gången. När jag skulle kliva ur bilen från bagageluckan (big car, jag var alltså inte i bagageluckan) lyckades jag fastna med klacken i en stor bag. Kanske ska jag vara glad att jag klarade mig ur bilen hel med tanke på fallhöjden. Det gick värre för klacken till mina älsklingsstövlar från Chapel Street som for all världens väg. Jag har inte återhämtat mig än från åsynen av min stövel i två delar. Jag hoppas att det går att fixa till dem men jag har en känsla av att det är önsketänkande.

När min systerdotter hade simmat klart lade jag henne på en duschbänk och jag ställde mig vid sidan om och tvålade in henne. När jag hade sköljt av henne kände jag plötsligt något varmt och hoppade till sidan. Fråga mig inte hur det gick till men på något sätt lyckades jag sätta igång de automatiska duscharna. Blött blev det. Min syster kom ut lagom för att se spektaklet och hon går fortfarande omkring och börjar skratta med jämna mellanrum.

Resten av morgonen var jag iklädd en blöt kjol och trippade omkring i stan på tå. Det lät konstigt, ett klackljud – tystnad – nytt klackljud – tystnad. Förmodligen såg det ännu mer konstigt ut. Min australiska vän som är på besök från Canberra menade att det inte syntes alls, men jag tror det snarast var av vänlighet. Vi åkte sedan ner på stranden där jag gick barfota i timmar längs med vattnet i den solvarma sanden.

En hög med handskrivna kuvert

En skrivande kollega har fått en förfrågan på ett intressant projekt med stor exponering och det är en bra chans för honom. Han har ett bra koncept och bad mig om respons på en redan bra idé. Medan jag satt och skrev mina tankar kring projektet tänkte jag på att jag har valt rätt. Jag tycker det är roligt med ord och layout och det är vad jag kommer att fortsätta med i höst, men inom en delvis ny bransch för mig.

Hela dagen har jag letat adresser och namn att skriva på de specialdesignade kuverten till mitt cvutskick och ändå är jag inte klar. Det tar tid att hitta rätt namn och medan högen med de handskrivna kuverten växer finns det två tankar som ständigt finns närvarande. Jag börjar känna en viss oro inför kommande intervjuer; jag är ännu mer orolig att jag inte ska få några intervjuer. Sedan tänker jag såhär. Det räcker med ett ja. Bara ett.

Nostalgitripp

Igår bjöd jag in gäster till mina föräldrars hus. Med ett tomt hus passade jag på att bjuda in mina middagsgäster. Det var något av en nostalgitripp att laga mat i mitt föräldrahem och sedan ta emot gäster från min barndom. I nio år gick vi i samma klass och en kärna om nio personer har hållit kontakten genom åren. Vi har försökt ses över en julfika en gång om året när flera har varit tillbaka i hemstaden.

Vi känner varandra även om vi inte längre känner till allt om varandra. Det blir nästan som ett rollspel där alla har sina givna roller. Den superintelligenta matematikern med störst hjärta av oss alla, men som hade smält in bättre i 60-talets love peace tillåtande samhälle. Läraren vars senaste pojkvän behandlar henne allt annat än hänsynsfullt. Psykologen som flyttat tillbaka från ett glassigt liv nere vid Medelhavet och nu vill hjälpa alla. Supermamman med två barn och en övergiven karriär. Sminkförsäljaren som aldrig använde smink när vi växte upp. Den stabila revisorn som håller ställningarna. Och jag, akademikern som drog till Australien och bytte riktning.

Vi som har umgåtts i år tillsammans vet exakt var svagheterna, och styrkorna, är. Jag kunde inte låta bli att tänka på kontrasterna. Den vackraste av oss är den som alltid fastnar för de mest osympatiska männen. Den intelligentaste av oss tog aldrig de sista tentorna och lever ett något flytande liv. Hon som längtar efter barn är tillsammans med en man som inte ville ha barn. Hon med det perfekta förhållandet talade om en längtan efter frihet. Jag är inte bättre. Jag hade ett bra arbete men lämnade det. Vill vi alltid ha det vi inte har?

I någon grad blir man inte äldre än den man var när man gick ur skolan. Att jag inte äter kött möttes med logiken att jag åt kött när jag gick i skolan. Att jag inte vill bosätta mig i hemorten möttes med frågan om vår hemstad verkligen är så hemsk. Några talade om stressen att bli äldre, att det är dags för familj. Jag känner inte så och jag är den enda av oss utan ett flerårigt förhållande. Hur mycket jag än älskar barn vill jag inte ha barn i dag och jag tänker mig inte ett långvarigt förhållande nu. Krasst sätter jag arbetet främst.

Jag värdesätter kontakten med mina barndomsvänner och det är skönt med människor som man vet skulle finnas där vad som än hände. Men även om de känner mig så kunde jag inte låta bli att tänka flera gånger att jag inte kände igen mig i deras samtal. Kanske kände de likadant.

Med doft av middag

Jag har arbetat hela dagen och snart fylls huset med middagsgäster. Det blev stressigare än jag hade trott och det fick bli en gammal klassiker. Inte sofistikerat alls, men gott. Vegetarisk pizza med massa goda grönsaker och sedan chokladkaka till dessert.

Pizzan doftar från ugnen och jag har precis hunnit klä om. Måste hinna med att sätta ihop en liten snygg cd-blandning också. Hoppas ni får en bra kväll!

Courage

Everyone has a talent,
what is rare is the courage to follow the talent
to the dark place where it leads.

Erica Jong

Vitt eller rosa?

Uppriktigt sagt är jag småless på den gamla rosa rosa rosa bloggen, men efter att pillrat i denna vita template känns det ändå inte helt bra. Tvekar lite mellan rosa och vitt. Några tankar?

Det har vänt nu

Det är märkligt hur en del människor kan vara så lika en själv på så många sätt. Båda tycker vi om det akademiska och det kreativa och vi har båda kommit fram till ett vägval och bestämt att gå i en ny riktning. Jag lämnade den akademiska världen; hon söker den. Jag längtar in i en mer kreativ värld; hon lämnar den. Annika har drivit reklambyrån Beckasin i tio år och hennes grafiska öga har vässat min folio och hennes kunskaper om branschen har hjälpt mig på flera sätt.

Jag arbetade inte alls med bild och form när jag senast bodde i Sverige och när jag flyttade från Melbourne tappade jag de dagliga diskussionerna kring de ämnena. Jag har värdesatt att snabbt kunna diskutera designlösningar med någon här, men det mest värdefulla är naturligtvis vänskapen.

Regnet öste ner när vi träffades igår för att tala om arbete. Det slutade med att vi mest talade om allt annat än arbete över god mat och gott vin. Och det bästa med allt är att hon nu flyttar upp till Stockholm.

Det kommer jag också att göra definitivt, i alla fall året ut. Det är klart nu efter att jag fick ett samtal i dag. Jag blev antagen till kursen i det ämne jag vill läsa. Det har vänt nu.

Speglingar i vatten

Tiden det tar

Jag kom hem sent igår kväll och såg att mejlen var fylld av kommentarer och personliga brev om texten jag skrev. Jag blev rörd över era fina kommentarer och någonstans är det just detta som är det bästa med bloggandet. Mötet, att läsa och bli läst, att dela med sig och få ta del.

Allt har sin tid och sorgen kring hans död tog tid. Även om tårarna rann när han dog kunde jag inte sörja. Jag flyttade. Det dröjde tills jag flyttade igen några år senare innan sorgen valde att visa sig. Jag bearbetar saker genom att skriva och jag började skriva mer och längre än jag hade gjort tidigare. Jag hittade andra som skrev med en aura av vemod vilande över sina texter och det gav mig tröst.

Det är länge sedan han gick bort och sorgen har bleknat och såren har läkt. Jag minns honom inte längre med smärta utan med ett leende. Jag satt på en nattbuss igårkväll och jag kände lugn. Det var som att de obesvarade frågorna fick ro efter samtalet hos hans föräldrar. I den dunkla belysningen på bussen och till det dova brummandet somnade jag. När jag vaknade sjöng Belle och Sebastian om Sukie in the graveyard och jag kunde inte låta bli att skratta. Jag var ung då; jag är äldre nu.

Jag träffade hans föräldrar för första gången i dag

Jag träffade hans föräldrar för första gången i dag. Innan stod jag framför min garderob, tittade på jeans, tittade på franska klänningar, tittade på australiska klänningar och tvekade. Sedan kom jag fram till att jag ville ha det som jag känner mig mest hemma i. Jag tog fram min smårutiga grå favoritkjol, strumpbyxor i samma ton och satte till en enfärgad tröja. Jag lade en neutral sminkning, funderade på att platta håret men lät det vara naturligt lockigt, gick ut i hallen, tog på stövlarna och en kort designjacka.

Hans mamma hade bakat plommonpaj och hans pappa frågade om jag ville ha kaffe. Jag dricker inte kaffe och jag kände mig som femton när jag istället tackade ja till hennes hemlagade flädersaft. Jag älskar fläder. Vi satt vid det dukade bordet i vardagsrummet och jag svarade artigt på de nyfikna frågorna. Vem jag är, vad jag har gjort och vad jag ska göra i höst. De var omtänksamt vänliga.

Första mötet är ändå lite speciellt och även om min röst var lugn kom jag på mig med att snurra på mina diamantringar. Det gör jag bara när jag är nervös. Hans mamma berättade en historia från när han gick på lågstadiet och jag kunde se honom sitta intill mig i soffan med rodnande kinder mot det bruna håret. Vi pratade om Australien och de talade om sina resor dit och resor till Nya Zeeland, till USA och till Kanada.

Hans mamma frågade hur vi hade träffats och jag ville att han skulle berätta. Ville höra hans röst säga att han sökte min blick; ville känna hans hand mot min när han berättade hur jag fastnade i hans blick. Men han var tyst och jag började berätta om en fredag, en fest och en förändring av allt.

Då stod jag ute på en terrass och drack vin tillsammans med mina vänner, när jag vände mig om och såg ett par ljusblå ögon komma emot mig från andra sidan gräsmattan. Han gick utan att släppa min blick; han gick utan att stanna vid någon annan. Jag minns inte ett ord av vad han sa; jag minns inte ett ord av vad jag svarade. Det första jag minns var när han sa ”du spiller ut din drink”. Först då släppte jag hans intensiva blick och såg ner på mitt tippade vinglas som droppade ner över stenplattorna. Jag visste där och då. Jag brukar inte spilla ut mina drinkar över golvet.

I dag satt jag i hans föräldrars soffa och berättade en förenklad version. En fredag, en fest, en förändring. Jag vände mig om och sökte hans ljusblå blick, men platsen intill mig i soffan var tom. Den plats där han borde ha suttit. Om inte.

Det var nytt, skört, ännu inte utslaget, men då betydde det allt. Allting brast i en olycka en kort tid därefter. Den sista kvällen satt han intill mig och vi pratade länge; några minuter senare var han borta. Jag var orolig då och när telefonen ringde morgonen efter visste jag innan jag svarade. Det var första gången i mitt liv jag föll ner på badrumsgolvet. Jag brukar inte falla ihop på badrumsgolvet.

När jag träffade hans föräldrar för första gången i dag fanns han inte med. Ändå var han som vanligt i centrum, som han alltid var. Vissa saker kommer alltid att vara svåra att beröra, men det var en lättnad att tala om det som vi aldrig har pratat om tidigare. Det var en lättnad att få höra saker som jag alltid undrat över. Hans föräldrar var vänliga, så måna om att jag skulle känna mig tillrätta. De tackade mig för att jag hade kommit, men jag var lika tacksam att ha blivit inbjuden.

Hans mamma frågade om jag träffade någon i dag och jag svarade att jag har flyttat runt en del. Hon sa att någon självklart skulle hitta mig. Innan jag skulle gå nämnde hon att hon alltid önskat att han träffade någon som kunde ge honom trygghet. ”Det kunde ha varit du”, sa hon tankfullt och fäste blicken vid sidan av mig när hon sa det. "Han skulle ha varit omtänksam, närvarande”. Jag vet, svarade jag tyst. Sedan gav hon mig en kram och bad mig komma tillbaka och hälsa på dem igen nästa gång jag kom hem från mina resor. I dag slöts cirkeln i en resa, när jag träffade hans föräldrar för första gången.

The reality of a dreamer

Dagen började bra med ett mejl från Terry angående den inbjudan som jag gjorde till fotoutställningen.

I love it... perfect...


Sedan blev dagen mindre bra när jag upptäckte att jag har glömt mina solglasögon. Inte mina bästa, men ändå. Jag var bara inne i två affärer och jag hade dem när jag gick in. Det hade jag inte när jag kom ut. Glasögonen fanns inte att hitta i någon av affärerna. Irriterande. Jag kanske är pedantisk men jag har en dålig ovana att försvinna bort i andra tankar och sedan är något försvunnet. The reality of a dreamer.

Jag önskar jag kunde skriva

En av de bloggar som jag tycker mest om är bla...bla...bla som Army of me skriver. Hon har ett tonläge som alltid känns rakt igenom kroppen. Hon beskriver en yta men skriver alltid om det som finns under ytan. Det som är svårt att nå för det gör ont att skriva om djupet. Det går inte att komma åt kärnan utan att ge något av sig själv; måste gräva för att hitta de verkliga känslorna. När man läser hennes ord kommer man nära något. Någonting som alltid känns.

jag handlade massa mat idag, kylskåpet är fullt.
keso, hummus, ost, pasta, kvisttomater, färsk basilika men jag äter hobnobs med choklad och dricker kall mellanmjölk.
jag äter i sängen och ser dålig, dålig film.
jag är ensam.
jag är ängslig.
du vet.ängslig.
förlåt att jag är så ängslig.
jag önskar att jag kunde skriva. jag önskar att jag kunde välja historia att börja på. men alla historier är så långa och dom gör ont. och jag orkar inte ha ont, inte längre. och jag kan inte skriva om det inte gör ont, om det inte känns.

Hela texten kan ni läsa här.

Min bästa väns bröllop

Ni som har läst här länge minns kanske att jag skrev om en av mina vänner vars älskade skickade en bröllopsinbjudan. En inbjudan till sitt bröllop med en annan kvinna. Min vän sa redan i maj att hon skulle resa till hans bröllop och det är kanske onödigt att nämna alla andra runt omkring tyckte annorlunda.

Jag vet hur det känns när andra vill att man ska göra andra val och därför skulle jag aldrig lägga mig i hennes beslut. Vi har pratat mycket om bröllopet och även om jag inte sa något är det klart att jag såg hur det tyngde henne. När det var dagar kvar kunde jag inte låta bli att säga att hon inte var skyldig honom det, men jag visste redan att hon skulle resa. Framförallt är hon långt starkare än hon själv är medveten om.

I helgen hade jag telefonjouren öppen och i fredags kom ett första sms. Det gjorde mig inte direkt lugnare.

Tears stream down your face
When you lose something you can’t replace

Efter bröllopet pratade vi som hastigast över en knastrig linje och hennes ord forsade i sådan takt att jag knappt hann med. Jag uppfattade fragment om att det hade gått bra, att hon inte hade gråtit. Maten var god; hon hade skrattat och hon hade lämnat sin mejladress till en trevlig man. Hon pratade om allt utom brudgummen. Den man jag vet hon fortfarande älskar även om det naturligtvis inte längre är samma sak. Jag ville inte fråga. Det enda jag minns att hon sa om honom var att han var vacker i sin kostym.

Nu är bröllopet över och även om jag inte ser henne kände jag lättnaden över henne när vi hördes. Jag tänker på vad hon sa om att det räckte med att se honom. Hur hon hade intalat sig om att det inte längre betydde något men när hon såg honom hade hon bara en tanke i huvudet. Att hon älskade honom och att hon alltid skulle göra det. Och att det fanns något fint i det. Jag säger inte emot.

Det är klart att hon aldrig trodde att hon en dag skulle gå på sin älskades bröllop och vara den som kastade ris istället för att känna riskornen falla över sig. Hon berättade att när brudparet stod på trappan utanför kyrkan fylldes himlen med vita brevduvor. Hon sa att hon i det ögonblicket släppte honom fri. Sedan rättade hon sig själv och sa att i det ögonblicket var hon fri.

Innan hon lämnade bröllopet hade brudgummen sett till att hamna ensam med henne och han hade hållit kvar avskedskramen, smekt hennes kind och sagt tyst. "Är det nu du kommer att berätta för mig att du kommer att försvinna ut ur mitt liv och säga att du aldrig vill ha någonting med mig att göra längre"? Hon hade sagt nej, att de vet var de har varandra, att de inte har varandra. De bara är, vad det nu är som de inte är, ändå är.

Sedan hade hon satt sig på flyget och när hon kom hem och öppnade datorn låg där ett mejl. Ett mejl från en man som hon träffade på sin älskades bröllop.

Sing me Happy Birthday

Det är ett tag sedan jag fyllde år, men eftersom jag inte var i Sverige då fick jag oväntat ett paket och kort när jag träffade en vän. På kortet fanns en bild av frihetsgudinnan med is upp till hakan, men med huvudet ovanför vattnet. På baksidan stod det tre rader. En dröm lever så länge du tror på den. Du håller världen i din hand.

Jag fick ett paket inslaget i turkost papper och sirligt rosa snöre. Inuti låg en liten skulptur i trä, an angel of wonder stod det i botten och i handen höll ängeln ett jordklot i guld. Världen i sin hand och en hand i världen att ta med på kommande resor. And hey, some kitsch you can live with.

De presenter jag har blivit gladast för har alltid varit de oväntade omtänksamma presenterna. De obetydliga som har betytt mest. Sing me Happy Birthday, som Andrew hade sagt.

Le soleil

För ett par år sedan var jag hos en kvinna som gjorde en tarotläggning över mitt liv. Hon talade om mina livskort inklusive mitt karmakort. Jag har solen. Hon menade att jag skulle vara tacksam för det eftersom när allt rasar samman ger solen energi att resa sig snabbare än de andra korten i the major arcana.

Oavsett om det beror på solen eller inte är det bara att resa sig och fortsätta. Vi har alla motgångar och det som hände igår gjorde mig fruktansvärt besviken, men det är inte slutet på något, bara början på något annat. Jag tror inte att det finns något slumpartat i livet. Det som sker det sker för det är menat att ske.

Det har inte varit något annat än uppförsbacke sedan jag kom till Sverige, men samtidigt har de ständiga motgångarna snabbt tvingat mig i en ny riktning. Jag har förlorat saker men samtidigt vunnit tid. Om jag hade fått en bra lärarlön hade jag stannat kvar en tid och undervisat trots att arbetet i Stockholm ärligt talat var långt under den nivå jag har arbetat på utomlands. Om jag hade fått ja på arbetet igår skulle jag inte ha satsat allt på det projekt som jag hoppas göra i höst eftersom jag ändå skulle resa. Nu är det allt på höstens projekt i Stockholm.

Målet är detsamma som innan jag fick nej, men vägen dit är förändrad. Såhär i efterhand känns den nya vägen självklar, faktiskt som en mycket bättre väg, men också en betydligt mer krävande sådan. Det är en lösning som innefattar både ord och bild, men i delvis ny form för mig. Jag har ägnat dagen till att skriva en ansökan med en energi som jag inte hade igår. Den här gången måste det gå vägen för detta är steg ett som i kombination med steg två ska leda till målet. Det kommer att gå denna gång. Det måste gå.

Opening

En vän hade sett inbjudan nedan till fotoutställningen och hans kommentar om den var något oväntad. "Intressant textplacering av opening".

Jag rodnade.

Poesi

På onsdag kväll kl 19.00 är det poesikväll på StockholmsTerassen med flera poeter. Fri entré.

Medverkande:
Aase Berg
Anna Hallberg
Arne Johnsson
Marie Lundquist
Fredrik Nyberg
Internationell gäst: Daiva Èepauskaitë

Arne Johnsson har jag träffat tidigare och det är en lågmäld man som ofta använder natursymbolik i sina dikter. Det finns alltid ett allvar i hans diktning, ett närvarande intensivt vemod. Sin lågmäldhet till trots sprakar det ofta mellan raderna i hans dikter om liv och död, om lust och längtan.

när jag är hos dig på din adress omgiven
av ditt när jag sedan talar om även ljuset
skuggorna som dina när jag är där minnet
av dig bryter fram ur vart ting drömmens
eldar rummet som förtärs utan sönderfall
jag andas i din mun

Arne Johnsson
Ur Marken lyste även i drömmen (1998)

Det är också en man med beundransvärd arbetsdisciplin. Han berättade att han går upp varje morgon och sätter sig framför datorn och lämnar den inte förrän han har skrivit dagens sida. Den mest intressanta delen i skrivprocessen var för honom att lägga ut alla färdigskrivna sidorna över det tomma golvet och sedan gå omkring och flytta dikter i den ordning som flödet föll. Inte i den ordning dikterna skrevs.

Det låter som en bra strategi, att skriva fragment som bildar en helhet. Det känns inte lika tungt att skriva en sida varje dag som att skriva tvåhundra från början. Jag har inte längre ro att skriva och trots att det finns berättelser klara att skriva är det länge sedan jag satte mig ner och bara lät orden komma. I dag ska jag skriva personliga brev till mitt cv. Jag tror jag behöver lite av Arnes disciplin.

Avskedsdrinkar

För en månad hade jag mina avskedsdrinkar tillsammans med mina vänner i Melbourne. I dag var jag på en av mina universitetsvänners avskedsdrinkar i Stockholm. Vi satt ute på Hemma hos mysig servering på en bakgata som kändes långt från innerstadens stress. Det var filtar på, mer än en faktiskt, och det var snabba samtal när fyra litteraturvetare åter samlades.

I kväll berättade hon som reser att hon inspirerats av min blogg och bestämt sig för att starta sin egen. Roligt naturligtvis och jag frågade henne hur hon upplever min blogg i förhållande till att hon känner mig även privat. Hon svarade att ”varje person har sitt naturliga flöde i sina texter och jag är van att läsa dina mejl. När jag läser din blogg håller du samma flöde. Det är förvånande att läsa hur personligt du skriver, men det känns samtidigt naturligt, att du skriver bloggen som du skriver privat”.

The last snow

The last snow burned my hands and continued burning my heart...

Let me drift

Just a killin on the dancefloor

Jag ska snart träffa Rebecca i stan. Hon är den som vet absolut mest om mig av mina vänner i Sverige men ändå har vi inte setts sedan jag kom till Stockholm. Hon drog till Nice och jag har varit hos min syster, men om en stund ska vi ses. Det känns nästan lite märkligt att ses i verkligheten efter månader på nät och telefon. Ser mycket fram att träffa henne.

Egentligen skulle vi på Mstrkrft i kväll, men Rebecca har stukat foten och natten på dansgolvet får bli en stillasittande kväll. Misstänker det kommer bli samtal som aldrig tar slut.

And to my dear friends in Melbourne, Mstrkrft spelar på Parklife den 22 september. Don’t miss it. Just a killin on the dancefloor.

Medan Melbourne sover arbetar Stockholm

Över natten har det ramlat in ett grafiskt arbete som jag ska lämna in ett utkast på redan i dag. Det var inte helt oväntat eftersom jag erbjöd mig att hjälpa till med designarbetet till fotoutställningen i Melbourne om en månad. Jag kan inte vara där och hjälpa till med hängning av tavlorna, men jag kan sitta i min soffa i Stockholm och sätta ihop en inbjudan som ska gå ut till andra soffor i min älskade stad på andra sidan jorden.

Jag får instruktionerna över ett stressat mejl. A DL size and a screen size version of the same thing would be fine. Han fortsätter med att han vill ha en bild och en passande rubrik och frågar om jag kan sätta ihop något som galleriet kan godkänna. Inga problem, eller?

Jo, det finns inga bilder bifogade. Jag vet inte ens vilka bilder som ska vara med i utställningen. Jag kan gissa mig till att Sean kommer att ställa ut rökiga bilder från sina gig. Terry kommer troligtvis att ställa ut dramatiska porträtt med teatersminkningar. Jag skulle tro att ett par av grabbarna kommer att ställa ut bilder från Hosier Lane där vi gjorde en längre plåtning. Jag vet att en geolog kommer att ställa ut eldröda naturbilder från Australiens inland och bländande vita bilder från Antarktis vindpinade berg. Jag kommer att ställa ut en nakenbild och en barnhand med en fjäril. Den enda röda tråden i utställningen är de svarta ramarna med vit passepartout.

"Sätt en passande rubrik och design", skriver han i mejlet. Jag funderar på om han egentligen vet vilka bilder som ska vara med eftersom hans förslag på rubrik är lika urvattnad som en gäspning. Det medger han själv, men hur kan jag sätta en snygg rubrik utan att veta innehåll? Han vill inte ha en typografisk inbjudan, vilket annars hade varit oväntat på en fotoutställning.

Melbourne sover och jag har en inbjudan att lämna tills Melbourne vaknar.

Konsten att fylla på ett cv

Dagens bästa är att Virtanen är tillbaka, kanske inte helt men i någon form. Okej, jag vet att jag är lite sen, men ändå. Glada nyheter.

Dagens tråkigaste är att Mo bestämt sig för att sluta blogga. Jag har läst hennes blogg länge så länge och jag kommer sakna hennes ord. Samtidigt förstår jag henne. Bloggandet tar tid och kraft och inspirationen går lite upp och ner.

De sista två veckorna innan jag lämnade Melbourne var hysteriskt stressiga och bloggandet blev lidande, men veckorna sedan jag kom hem har förmodligen varit ännu mer stressiga. Inte stressiga som att jag har arbetat, men fruktansvärt stressiga i att ställa om och anpassa sig. Det finns en oro i att vara i Sverige och börja om från början och bygga upp ett liv. Det finns en oro att bli inte lyckas med det. Det finns en oro i att lyckas med det och bli fast i Sverige.

Jag försöker koncentrera mig på vardagen här och jag vet att jag kommer att vara här minst till februari nästa år. Jag fick ett riktigt fint brev från en arbetsplats på Manhattan, men mellan de vackra orden fanns två bokstäver som sken igenom. Ännu ett no från New York och brevet jag väntar på från Melbourne börjar kännas allt viktigare för mig. Ännu vet jag inte, men jag vet att jag är här nu.

Det viktigaste för mig just nu är att se till att få mer erfarenhet inom det område jag vill fortsätta inom och jag söker arbete och praktikplatser, men samtidigt kan jag inte riskera att få hål i cv:t. Jag har hittat en kvällskurs som jag verkligen vill gå och det skulle passa perfekt tidsmässigt.

Jag har däremot inte alls lyckats hitta några bra fotokurser i Stockholm. Jag är inte intresserad av kombinerade foto- och photoshopkurser. PS har jag redan ägnat månader i och det jag behöver är mer rutin på studiomaterial. Kanske är ett slitigt fotoassistentjobb den bästa lösningen. Hade jag varit i Melbourne hade Terry hjälpt mig, men det är där och nu är jag här.

Om det är någon annan som behöver fylla på cv:t, finns universitetens lediga platser här. Det är gratis i Sverige. Bara en sån sak.

Aliments exquis

En av mina absoluta favoritfotografer på Flickr är Blue Velvet. Hennes bilder är vanligtvis starka kvinnobilder i svart och vitt. Jag tycker om det avskalade och utelämnande i bilderna, skört ändå starkt. I dag kom en inbjudan från henne om att gå med i en nystartad fotogrupp på flickr som heter ”Food on Nude”. Beskrivningen av gruppen är mer specifikt:

Fruit, chocolat, bonbons et aliments exquis. Des aliments, du chocolat, des bonbons utilisés pour orner le corps de la femme (ou de l'homme)…

Vem som helst annars och jag hade tryckt på delete snabbare än snabbt, men inte när det gäller en inbjudan från Blue Velvet. Hennes bilder är inte billiga och hon har gjort en serie bilder med bläckfiskar på händer och mage på en modell. Återstår dock se när jag får tillfälle att plåta mat på kropp. Något säger mig att det inte kommer ske inom den närmsta framtiden.

En drömkväll utan drömmare

Det var tänkt att bli en drömkväll med Jens Lekman, men en sängliggande Lekman förvandlades kvällen till en drömkväll utan drömmare. Det var iskallt på taket och trots hett te ville värmen inte sprida sig ut i de djupfrysta fingrarna. Det dröjde ytterligare ett par timmar innan kvällens bipersoner förvandlades till kvällens huvudpersoner.

Verity Susman från engelska bandet Electrelane satt vid sin keyboard och sjöng med skör röst som brast i vintersommarens gröna ljus över Stockholms innerstad. Intill henne satt Joel Gibb från det kanadensiska bandet The Hidden Cameras. Hans röst blev allt starkare i natten.

Verity och Joel kämpade på och för att muntra upp stämningen serverades det gratis sockervadd hela kvällen. Sötman lyckades aldrig helt smälta stockholmspublikens besvikelse över drömmarens frånvaro, men det var ändå en fin kväll.

Inte sakna

På andra sidan jorden:

I’ve been thinking of you and I have to say that my weekends are too quiet without you here. I miss you. Wish you were here for a drink this week!

Matbloggen

De senaste åren har jag bott på hotell med pentry och saknat ugn. När jag flyttade in i min lägenhet i Stockholm i förra veckan konstaterade jag nöjt att jag har stort kök för första gången på länge. Mindre nöjd när jag sedan kom på att jag inte tagit med något porslin och att skafferiet var naturligtvis tomt.

Min systers kök är klart större än mitt tidigare pentry, det är nog större än hela lägenheten i Melbourne när jag tänker efter, anyhow, klart bättre är att det innehåller allt man behöver. Eftersom jag har flyttat runt en del de senaste åren har jag sällan kunnat bjuda tillbaka mina vänner på middag, men nu när jag har tillgång till kök passar jag på. Välkomna till matbloggen.

Morot- och apelsinsallad
Morötter
Apelsiner
Avokado
Cocktailtomater
Cashewnötter
Citron – bara saften, mest för att citronen motverkar missfärgning
Valnötsolja, ca en tesked.
Basilika eller annan valfri färsk krydda, mest för färgens skull.

Smala stänger av morötterna, hacka ner resten. Salt och peppar. Klart.

Spenat- och örtscones
Sconesrecept:
8 dl mjöl
4 dl vätska, mjölk, vatten eller yoghurt
100 g smör
4 teskedar bakpulver
salt

Torra ingredienser först, vätskan sedan. Låt degen vila lite i bunken och gör det gröna under tiden.

Det gröna:
Färsk spenat
Färsk dragon och basilika
Oliver
Cashewnötter

Hacka ner allting. Blanda sedan in det i degen och lägg på plåt. In i ugnen, ut ur ugnen. Klart.

Busenkelt.

En annan gång

Ironiskt nog skrev någon precis flytta till Peru. Om jag hade tagit copywriterarbetet i Lima skulle jag börja arbeta den 3 september. Då hade jag förmodligen redan varit där medan allting ramlade sönder. Nu känns det tryggt att sitta här, men jag hoppas att jag får möjlighet att se landet en annan gång.

Nu ska jag skynda till affären eftersom jag tänkte fixa ihop lite och ta med till kräftskivan i kväll. Kräftskivan utan kräftor. Jag klarar inte riktigt av att bryta och knäcka kräftor längre. Tror det blir morots- och apelsinsallad istället.

Åk, bara åk!

Gång på gång kommer det hit läsare som googlar flytta till Melbourne och jag ler lite och tänker att den frasen googlade jag också en gång. Ofta handlar det om information om visum och det är en komplex fråga, men en del har jag naturligtvis läst på. Visum till Australien söks via Department of Immigration and Citizenship i Berlin.

Det enklaste visumet är turistvisum som är beställs snabbt över nätet. Ett turistvisum är giltigt i tre månader och man får inte arbeta på det. Många väljer att kombinera tre månader i Australien med Nya Zeeland och efter att ha varit på Nya Zeeland kan man förnya sitt turistvisum med tre månader igen till Australien. Problemet är att den australiska tullen är hård och det fungerar en gång, men inte två.

Ett annat visum som är nästa lika enkelt att få är Working Holiday som är giltigt i ett år och man måste vara under 30 när man söker. Det går att arbeta på visumet, men högst sex månader för samma arbetsgivare. Visumet kan förlängas en gång på ytterligare ett år, men endast under förutsättningen att man har arbetat i jordbruks eller gruvsektorn. Inte direkt lockande kanske. Det är lätt att få ett working holidayvisum över nätet, men det kan dröja upp till tre månader att få det beviljat. Jag fick mitt per mejl tre timmar efter jag ansökte och det var tur det eftersom jag redan hade bokat min resa. Ibland är det bättre att inte veta.

Sedan finns det studentvisum som är en smidig lösning. Ett studentvisum beviljas normalt för hela utbildningstiden och kan vara i tre år eller liknande. Det går att arbeta runt 15-20 timmar i veckan på visumet. Nackdelen är att utbildning i Australien är dyyyyyrt, men samtidigt väldigt bra.

Det finns oändligt många olika typer av arbetsvisum. Det finns ett visum som heter ”skilled visa” där arbetstagare med specialkompetens kan beviljas visum. Jag hade hoppats att jag skulle kunna skrapa ihop de 120 poängen som behövs med mina fyra examina, men humaniora värderas inte speciellt högt. Jag kom inte upp i mer än 60 poäng. Detta visum är lättare att få om man har arbetslivserfarenhet. Jag har studerat grafisk design, men behövde minst fem års arbetslivserfarenhet inom området för att få ut poängen. Svårt när man är under 30.

Sedan beviljar Australien visum för udda (läs ofta impopulära yrken) som det råder brist på arbetstagare, ofta inom gruvindustri eller tunga arbeten. Ibland kan det vara arbeten som elektriker, hantverkare men också datakodare och liknande.

Det vanligaste arbetsvisumet är ett sponsrat visum och i princip innebär det att arbetsgivaren betalar visumkonstnaden på ungefär en månadslön. Visumet brukar gälla upp till tre år och kan sedan förnyas. Det är dock inte helt enkelt att få ett sponsrat visum. Trots att jag fick ut min australiska lärarbehörighet lyckades jag inte övertyga en arbetsgivare att de skulle ta min visumkostnad, men med rätt kontakter och erfarenhet ska det naturligtvis gå.

Det sista och kanske det allra vanligaste visumet för svenskar som vill stanna i Australien är family member visa. Principen är enkel, hitta en australier och sedan bevisa förhållandets äkthet. Det är dock en långt mer komplicerad process (utöver att hitta någon) än det låter och jag har vänner som samlat ihop material och papper i ett halvår. Det tillkommer sedan prövotid och annat innan ett slutgiltigt visum ges. Det är dock ett permanent visum, vilket är klart bättre än några av de andra alternativen.

Det är inte helt enkelt med förlängt visum alltså, men samtidigt till de som googlar in frasen ”flytta till Melbourne” säger jag bara en sak. Åk, bara åk!

Kom tillbaka

Laanna skriver drömlikt vackert i dag och nedan kan ni läsa en del av hennes text. Hela fina inlägget kan ni läsa här.

Det händer sen, att jag ligger och sover på morgonen. Det är här, det är hos dig, i Stockholm, i lite varstans, och då blundar jag och tittar men orkar inte hålla uppe ögonen. Och mot foten då, smeker lakanet, och i kombination med lakanet känner jag att du stryker över mitt ansikte, men när jag öppnar ögonen igen tar du bort handen. Jag minns, men det försvinner.

Fredag utan helg

Fredag kväll och jag har just avslutat middag med vin. Ett glas som känns rakt ut genom redan långsam tanke. Det blev bara några få timmars sömn i natt och provutskriften jag hämtade upp på tryckeriet visar att det kommer bli ännu en natt utan sömn.

Bristande korrektur som främst är orsakat av att den digitala tryckningen inte klarade den slanka ljusa font jag hade valt utan att färgas av den mörka bakgrunden. Fick tänka om och har fortsatt tidspress till andra korrektur som ska lämnas in efter helgen. Mycket arbete kvar.

I Melbourne är natten snart slut och hade jag varit där hade det varit klackar ute. Nu är det klackar inne och fortsatt dataknappande. Och tack för hjälpen med problem med saknade datakommando som nu är funna och prydligt inklippta i cv:t.

Type the Sky

Okej, jag veeeet hur tråkigt det är med massa data- och grafiknördande men just nu är det kniven på strupen inför morgonens deadline.

Någon som inte har slut på ord är Pinhead som skriver om snygga Type the Sky av Lisa Reinermann. Kolla in!

Och jo, några goda nyheter att se fram emot efter datornördandet. Jag blev just bjuden på kräftskiva på lördag kväll. Oh dear, det var länge sedan, i Sverige i alla fall. I'll bring the snaps.

Det är klart nu

Det är klart nu, CV:t. Det går alltid att göra mer; det går alltid att göra bättre, men jag är nöjd. Förvånad att det bara tog två dagar och jag ska till tryckeriet i morgon och försöka få dem till att ha ett provtryck före helgen. Jag har precis gjort en mock-up och jag ler lite. Det blev finare än jag hade hoppats. Svart, vitt och en färg som jag har använt olika toner av. Ungefär som min garderob.

Det är såklart tänkt att vara en spegling av mig men att se mina examina, kurser och erfarenheter blandas med mina foton, grafiska arbeten, webblänkar och teckningar känns lite underligt. Efter havererade lönesamtal är det som balsam att se allting samlat.

Jag vet inte hur många gånger i dag som jag har tänkt tanken att jag borde ha gjort mitt nya cv när jag var i Melbourne och kanske hade det förändrat något. Nu är jag här och förhoppningsvis förändrar det från inget arbete till något arbete.

Nästa steg är att ta reda på företag och adresser. Vissa adresser är självklara, andra mer osäkra. Allting flyter fortfarande men det stör mig inte. Flyta är bättre än att stå still.

Hos porträttfotografen

Det händer inte så mycket bland orden på bloggen just nu. Det beror på att det händer desto mer med designandet av cv:t som jag sitter och arbetar med. Idén är klar, mina thumbnails färdigskissade och jag började på datorn i kväll. Det är mycket arbete med layout, färgsättning och fotoredigeringar. Mest tid kommer det ta tid att rita upp saker i Illustrator, men det är samtidigt bland det roligaste.

I dag kom jag också på att jag verkligen borde ha bett någon av mina fotografvänner att ta några porträttbilder som jag kan använda till cv:t. Adam har studio i sitt penthouse, Deanna studio i stan och jag var själv i studio varje vecka. Jag tänkte inte på det då, men jag har tänkt på det i dag när jag upptäckte att jag saknade en lämplig bild.

Här har jag varken tillgång till fotograf eller studio så fotografen fick bli jag och studio blev syrrans hall. Jag hängde upp lakan för att få en vit bakgrund och trixade med ljus för att få en jämn ljussättning.

När jag plåtade kom min syster ut i hallen och tittade upp på gardinställningen där hennes nymanglade lakan hängde ner. Sedan tittade hon på hennes ditsläpade lampor. Hon gav mig en skeptisk blick, öppnade munnen men sa inget. Porträttfoto, sa jag förklarande. Hon skakade på huvudet och försvann ordlös ut genom dörren.