5.15.2007

Bröllopsinbjudan

Jag fick ett mejl från en av de vänner vars älskade lämnade för ett tag sedan. På sätt och vis tog kanske det hela slut långt tidigare, men de har hela tiden behållit en nära kontakt. Andra har kommit och gått i bådas liv, men han var fortfarande den man som hon har älskat mer än någon annan. Han var hennes om, och även om det inte var nu så vet jag att hon alltid trodde att det till slut skulle ordna sig mellan dem. Ni vet, när han lugnat ner sig lite och slutat leka. Det blev inte så och hon fick reda på det såhär:

Det låg ett brev på hallmattan när jag kom hem. Jag visste konstigt nog direkt vad det var, så fort jag såg avsändaren. Ändå tvingade jag mig att läsa igenom brevet. ”Du inbjuds att övervaka vigseln mellan…”
Och sedan, med ytterkläderna fortfarande på, var jag tvungen att springa och kräkas.

På kvällen gick jag till träningen. Jag märkte plötsligt att jag fortfarande stod stilla, fastän alla hade börjat röra sig. Anne, hur ska jag kunna se mannen i mitt liv gifta sig med någon annan? Hur överlever man det?


Hela dagen i dag har jag gått med hennes ord ringandes i huvudet och jag är så fruktansvärt ledsen för hennes skull. Det är en sak att han valde en annan kvinna, men sättet han valde att berätta det säger något om hur han ser på henne. Genom en bröllopsinbjudan? Förmodligen är hon gravid också, eller det tror min vän i alla fall. Förmodligen har hon rätt. Igen.

Det som gör det allra mest sorgligt är att jag känner till hur han sagt att han fortfarande älskade henne. Kanske kände han det när han sa orden, kanske inte. Jag har sagt det förut; vackra ord har en tendens till att spricka när man låter fingertopparna glida över dem. Det gör ont att se hur hans ord också förändrar hennes framtid. Det gör ont att älska någon så mycket som älskar så lite tillbaka. Det som gör allra mest ont är nog alla frågor som förblir obesvarade. De enda svar som återstår är en inbjudan till deras bröllop.

10 comments:

Suz said...

gud, vad jag känner med din vän. det låter fruktansvärt hjärtlöst gjort det där. men man har ett ansvar gentemot sig själv också; man MÅSTE släppa taget om dem man älskar som inte älskar så som man önskar tillbaka. för sin egen skull. jag hoppas det går bra för henne.

Peter Madison said...

Hmm....kan man inte älska någon...alltså verkligen älska någon men att ha insikten att ett liv tillsammans inte är möjlig? Uhh..svårt det där...jag ska inte yttra mig egentligen för jag kan inte kärlek..uppenbarligen.

.perpotator said...

Sorgligt. Jag skulle inte gått. Det är inte kärlek att göra så mot någon man vet tycker om en tillbaka.

Laanna said...

Hm. Varför gifta sig med en om man fortfarande älskar en annan?
Inte för att låta cynisk, men i så fall känns det som att äktenskapet inte kommer hålla så värst länge...

egon said...

usch usch usch så hemskt. just idag känns det väldigt nära också, jag drömde inatt att min K bara lämnade mig huxflux med orden "nä, det kommer aldrig bli vi igen" och jag var så förstörd att jag började storgråta när jag vaknade. känslan sitter fortfarande i (fast drömen var totalt icke-verklighetsförankrad) och det känns hemskt.

Mård said...

Plötsligt känns min msn-upplevelse yttepyttig. Män kan vara såna fega svin. (bitter? moi? non!)

lilla J said...

gud vilken smärta. så fruktansvärt. vad gör man i det läget? köper present, går dit, ler och önskar lycka till?

gud, jag lider med din vän!

Anne said...

Suz: Hon är stark, för stark kanske och allt tar den tid det tar. Just nu ligger nog koncentrationen på andningen, men visst håller jag med dig. Verklig lycka kommer alltid inifrån även om no man is an island.

Peter: Någonstans är det en tröst att tänka så, att tro att båda älskade, även om tiden var fel för ett liv tillsammans.

Perpotator: Nej, jag hade heller aldrig kunnat gå.

Laanna: För att det finns ett gemensamt och oskyldigt barn? Jag vet inte.

Egon: Att bli lämnad är hemskt, om det är verkligt eller inte är nog sekundärt. Känslan sitter i, men det låter skönt att få vakna upp och veta att det bara var en mardröm.

Mård: På något sätt tycker jag ändå inte det. Alla har sina upplevelser och din var smärtsam i dina ögon för att det var han.

Lilla J: Man koncentrerar sig på andingen och sedan läser man Exquisite pain. Bästa receptet för hjärtan som blöder.

Lilltanten said...

Stackars liten. Tur att hon har dig som vän.

Anne said...

Det var snällt, tack.