Bröllopsinbjudan

Jag fick ett mejl från en av de vänner vars älskade lämnade för ett tag sedan. På sätt och vis tog kanske det hela slut långt tidigare, men de har hela tiden behållit en nära kontakt. Andra har kommit och gått i bådas liv, men han var fortfarande den man som hon har älskat mer än någon annan. Han var hennes om, och även om det inte var nu så vet jag att hon alltid trodde att det till slut skulle ordna sig mellan dem. Ni vet, när han lugnat ner sig lite och slutat leka. Det blev inte så och hon fick reda på det såhär:

Det låg ett brev på hallmattan när jag kom hem. Jag visste konstigt nog direkt vad det var, så fort jag såg avsändaren. Ändå tvingade jag mig att läsa igenom brevet. ”Du inbjuds att övervaka vigseln mellan…”
Och sedan, med ytterkläderna fortfarande på, var jag tvungen att springa och kräkas.

På kvällen gick jag till träningen. Jag märkte plötsligt att jag fortfarande stod stilla, fastän alla hade börjat röra sig. Anne, hur ska jag kunna se mannen i mitt liv gifta sig med någon annan? Hur överlever man det?

Hela dagen i dag har jag gått med hennes ord ringandes i huvudet och jag är så fruktansvärt ledsen för hennes skull. Det är en sak att han valde en annan kvinna, men sättet han valde att berätta det säger något om hur han ser på henne. Genom en bröllopsinbjudan? Förmodligen är hon gravid också, eller det tror min vän i alla fall. Förmodligen har hon rätt. Igen.

Det som gör det allra mest sorgligt är att jag känner till hur han sagt att han fortfarande älskade henne. Kanske kände han det när han sa orden, kanske inte. Jag har sagt det förut; vackra ord har en tendens till att spricka när man låter fingertopparna glida över dem. Det gör ont att se hur hans ord också förändrar hennes framtid. Det gör ont att älska någon så mycket som älskar så lite tillbaka. Det som gör allra mest ont är nog alla frågor som förblir obesvarade. De enda svar som återstår är en inbjudan till deras bröllop.