Berättande

Flera av mina vänner skriver. De skriver mycket; de skriver långt. Några är publicerade, andra kämpar med att bli det. Länge trodde jag att det var min väg; länge var jag övertygad om att det var vad jag vill mest. Jag känner inte så längre. När de talar om skrivandet, ångesten och lusten känner jag igen mig. Jag känner ett sting av dåligt samvete att jag inte skriver men samtidigt brinner jag inte för skrivandet som jag en gång gjorde.

Jag vill fortfarande berätta, men jag vill göra det genom mina bilder. Jag vill plåta mer och längre även om jag inte hinner med nu. Arbetet går först och jag är lycklig som får sitta med bildredigering på arbetstid. Men det egna plåtandet med kameran i handväskan på väg genom Melbournes gränder har fått stå tillbaka. Viljan att berätta finns kvar.

Feelgood

För att man mår bra av den. Och för att det är José.

Trött

"You look tired darling".

Han hade rätt såklart.
Nu sova.

Se hela

Glömt

Min morbror är i Stockholm över dagen på möte och jag ska träffa honom på lunchen. Han har fått en lång lista med saker att ta med sig till mig. Min australiska mobil, ett par böcker, en sänglampa och en del annat. Jag lät bli att fråga honom om strykbrädan.

Trött men glad

Det var inte sent men det var redan kolsvart när jag gick längs med biblioteksgatan. Det regnade och den första tanken var förvåning. I Melbourne regnade det nästan aldrig. Typiskt nog hade jag plattat håret och i fukten ringlade sig håret genast i stora lockar. Whatever. Jag var på väg hem när jag kände tårarna rinna. Av ren trötthet.

Jag har inte överdrivet mycket att göra på arbetet; jag har hela tiden saker att göra. Det som är svårast är tempot. Illustrationer som för en vecka skulle ha tagit mig en timme att göra får jag nu fixa på en kvart. I dag gjorde jag tre som skulle vara klara inför en presentation. Ibland kan jag nästan själv bli förvånad över hur mycket jag hinner med och jag har blivit snabbare för att jag måste. Jag tänkte på det när jag gick hem i regnet att den folio som jag presenterade och fick jobbet på redan är old news. Mina ögon är redan mer kritiska; jag kan bättre nu.

Kanske kunde jag det tidigare också bara att jag inte var medveten om det. Det har alltid varit min svaghet, att jag ibland inte vågat. Nu gör jag det och vår kreativa ansvarige är den som pressar mig mest. Han markerar direkt när det inte är bra nog och jag lär mig.

It's a good day

Det är en bra dag i dag. Jag vaknade upp till saker som får mig att le. Nu till jobb.

Och tack för alla kommentarer kring mjölken.

Mjölk

Andra halvan av dagen har jag hängt på ett supermysigt kafé tillsammans med Sarah och Nils. Vi arbetar med vårt examensarbete och letar idéer som håller i en längre kampanj med flera annonser alternativt reklamfilmer. Vi har några olika tankar vi gillar, men det känns inte som att vi riktigt har tagit hem den än. Mer filande; mer fikande. Nice.

Om ni har tid och lust får ni gärna hjälpa till med att svara på dessa frågor:

1. Vilken mjölk brukar du köpa och varför?
2. Vad är avgörande när du väljer mjölk?
3. Några andra tankar kring mjölk…

Bombay

After work igår blev Hotellet och ett par glas rosé. Nice. Cocktailklänningläge om man känner för det. Annars funderade jag på var byråbaren var. Det verkar inte som vår byrå har någon, men det var många borta.

En annan sak som jag har tänkt på är att det är knäpptyst på byrån bortsett från telefoner som ringer och reklamfilmer som går i bakgrunden. Ingen musik alls och jag känner mig lätt tonårsaktig med min ipod på. Jag tycker inte om tystnad. Igår morse plågade jag mina kollegor med att spela bombayinspelningar på datorn. Om och om igen. Senast i morgon ska jag ha satt ny copy till en indisk liten reklamfilm. Jag har inte börjat med copyn till filmen. I morgon ska jag också ha gjort ett 30-tal thumbnails och just nu har jag en. Hela dagen i morgon är inplanerad och jag måste rita och skriva i dag.

Det är bara det att min franska kompis är i Stockholm och jag har lovat att träffa honom om en timme. Får skissa på väg.

El tempo

Den största skillnaden att arbeta på en byrå är tempot. Det är samma program som jag har arbetat i tidigare (well, bortsett från att de var på engelska då), men det går mycket fortare och kraven höga. Det gäller att tänka annorlunda, som med illustrationen. Ja, det är en fin illustration, men är den bra nog att sitta i tunnelbanan? Och pang. Där har man sitt svar och det har förändrat mitt sätt att se på det jag gör. Det räcker inte att vara bra.

Tempot gör också dialogerna rakare; det finns inte tid till något annat. Det är ja, nej eller arbeta vidare med den idén. Andra dagen frågade jag en anställd och möttes av svaret. ”Exakt vad är det du frågar?” Pang. Och man tänker först oj. Sedan tänker man okej, jag behöver vara tydligare. Så jag försöker vara det.

Halloween

Det var halloweendrinkar igår och efter en lång dags arbete och kursande kändes några droppar vin snabbare än snabbt. Jag har knappt varit ute sedan jag bodde i Melbourne där jag var ute desto mer. Skönt att bara var ute med vänner. Nya kreativa vänner.

Premiär

Jag kom just hem efter en intensiv första dag. Gladast blev jag att vår CEO gav mig välkomstblommor och jag har känt mig just välkommen hela dagen. Det var något ovant att arbeta på Mac eftersom jag inte har gjort det sedan Melbourne. Mer ovant att arbeta i de grafiska programmen för första gången på svenska. Det var lätt förvirrande och jag letade efter termer och knappar som inte fanns där de brukar finnas.

Intill min arbetsplats stod en stor systemkamera och det verkar vara mitt jobb. Jag har tagit produktbilder och redigerat. Minuten efter gick de iväg till kund. Känns märkligt; känns kul.

Efter en första arbetsdag blev det fortsatta timmar med en ny brief och vi blev sittande på Stureplan med visual diarys. Sedan hade jag följe med en lång slank indiepojke. Han sa något om att jag såg sådär nervöst upprymd och lycklig ut som man bara gör när allt är nytt.

Ja

För nästan tio år sedan började jag min första termin på universitetet. Jag började med ekonomi och marknadsföring. Vi hade ett grupparbete och jag och ett par kursare var på huvudkontoret i ett möte. Reklambyrån företaget hade anlitat var den gången ny för mig och jag minns att jag tyckte om kampanjen de hade gjort. Jag minns också att jag tänkte tanken att där skulle jag vilja arbeta.

Nästan tio år senare blir det så. Jag fick arbete på den reklambyrå jag helst ville till. Det blev klart i dag och i morgon finns det en arbetsplats med en Mac till mig. Det blir mycket nu. Byrå på heltid; kurs på deltid.

När vi var klara med mötet träffade jag VD:n som var den som gav mig en chans. Han sa att jag tog stort kreativt utrymme. Han verkade uppskatta det.

Jag hittar inga ord för att beskriva lättnaden att hittat ett arbete som är kreativt stimulerande. Det bästa beslut jag har tagit är att resa till Melbourne; det bästa beslut jag har tagit är att lämna Melbourne. Det har fallit på plats nu.

Cutting edge

Faces

Genom Facebook dyker människor från förr upp. Bland annat en man som jag träffade en del förra hösten i Melbourne. Han skriver att vi har gått en kurs tillsammans. Jag har alltid undrat vad det var och nu vet jag. Kursare, tänker jag medan jag minns hans händer mot min bara rygg.

En annan kursare hörde av sig över Facebook. Vi har alltid bara varit vänner och vi arbetade en del tillsammans. Vi kompletterade varandra bra och han var vassare än vass på programmen medan jag hjälpte honom med språket.

Han var alltid omtänksam och kom med roliga kommentarer när vi suttit i timmar framför datorerna. Han är en av de där personerna som bara ser rakt igenom en och kunde oväntat säga ”you’re not covering up very well love” när det stormade. Vi har inte hörts mer än ett par gånger sedan jag lämnade Melbourne men nu skrev han en mejl som fick kinderna att blossa. Och sedan började jag skratta för jag vet att han skämtar. Fucking Romeo. Han kommenterar min profilbild och det kanske är läge att byta. Den jag har nu verkar vara mer natt än dag.

Ett liv i dofter

Frankrike: 5th Avenue, J’adore
Stockholm: Romance, Gucci II
Frankrike (igen): Armanimania, Lovely
Melbourne: Lovely, Narciso Rodriguez (svart)
Stockholm (igen): Narciso Rodriguez (rosa)

Det var inte meningen att byta doft; det var bara meningen att köpa en ny flaska. Jag älskar Narciso svart och sent igårkväll tog jag en svart förpackning och betalade. Den största flaskan och klart dyraste, men jag använder en del och tyckte det var lika bra.

Jag öppnade förpackningen när jag kom hem. Flaskan i den svarta förpackningen var rosa; den rosa förpackningen innehåller den svarta flaskan. Jag har designat produktförpackningar och den grafisk designer som kom på den här färgidén måste varit helt galen.

Jaha, så jag försökte byta men inte. Nu har jag en rosa Narciso som säkert kommer räcka ett helt år och den doftar också gott, men den doftar inte lika kraftfullt. Den rosa har en ljuvlig rosdoft sa expediten käckt. Jag blängde tillbaka. Det sista jag vill är att dofta ros på en arbetsplats med nästan bara män. Tänkte jag först.

Nu när jag har gått och doftat in mig tänker jag att den inte är så dum ändå. Jag kan inte göra något och det är bara att gilla läget och om allt annat är nytt är det lika bra med en ny doft också. Rosa ros alltså.

Fredag kväll

Det är fredag kväll. Jag sitter framför datorn efter en middag med bulgur, bönor och chardonnay och inser hur dumt det är. Det hade just inte hänt i Melbourne. Uppryckning.

Jag ska iväg i morgon. Blir lite roligare då.

7 sanningar om mig

Jag blev utmanad av Peter att svara på 7 sanningar om mig. Ni får ta upp och känna er utmanade ni som vill.

• Jag föddes med ett blått och ett brunt öga. I mitt första pass står det blå ögon; i dag har jag mörkmörkbruna.

• Jag är en oförbätterlig nattuggla.

• Jag kan inte ljuga, snarast alltför ärlig.

• Jag svär på franska, ibland på engelska.

• Jag kan läsa tarot.

• Jag tror att avgörande händelser i livet redan är förutbestämda.

• Jag har en förkärlek till verbala kreatörer. Tydligen, om än inom olika områden.

Mina ord

Det är allt fler som vet vem det är som skriver den här bloggen. Inte så konstigt. När jag bodde i Melbourne var det knappt någon som kände mig privat som läste och det gjorde det i många avseende lättare att skriva. Jag kunde skriva om människor i min närhet utan att någon visste vem de var; jag kunde tillåta mig att skriva privat om min vardag utan att lämna ut varken mig eller någon annan. Det är inte så längre.

Sverige är litet och jag har aldrig skrivit superhemligt. Min familj började läsa, mina vänner började läsa och det spred sig. Jag talar inte om någon rusning, men det blir allt vanligare när jag träffar mina privata vänner att de refererar till saker som de enbart har läst här. Det är inget konstigt egentligen; jag har lämnat ut informationen. Vanligtvis är det bara positivt, men det har också hänt att mina ord tagits ur sin kontext och använts mot mig.

Det händer allt oftare att jag låter bli att skriva om saker av rädsla att det kan missuppfattas. Min avsikt har aldrig varit att såra någon, aldrig att trampa någon på tårna, men det är vad som har hänt. Och jag är ledsen för det.

Min blogg är min sanning, men aldrig hela sanningen. Det är klart att jag väljer vad jag vill berätta, på vilket sätt, ur vilken vinkel och ibland inte alls. Ibland hamnar orden här för att jag behöver skriva av mig och betyder inte mer än så. Jag tycker om att skriva; jag tycker om att bli läst och det är interaktionen som är det fina med bloggandet. Någonstans vill jag bara säga att ta inte det jag skriver på för stort allvar. Ta det för vad det är. Mina ord.

Med ett års mellanrum

Juli 2007 Frankrike



Juli 2007 Melbourne, Australien

Se utåt framåt

Mitt favoritställe i min franska lägenhet var vid fönstret. Nedanför fanns en bred fönsterkarm och under den varma våren och sommaren satt jag vanligtvis med fönstret öppet och skrev medan itunes rullade i bakgrunden och franska röster ekade från innergården. Det var ingen vacker utsikt, snarast en ruffig innergård,på andra sidan låg en stor katedral och gamla hus i vit kalksten. Det var inte den bästa lägenhet jag har haft, inte den charmigaste, men den låg mitt i stan. Jag kunde gå till arbetet och jag bodde ett par kvarter från de största shoppinggallerierna. Det var ett behagligt och stillsamt liv och kanske var det just därför jag inte stannade.

I Melbourne hittade jag min våning på andra dagen. Då hade jag ratat ett par lägenheter som visserligen var större och centrala men som ändå inte kändes bra. När jag kom in i lägenheten (som senare skulle bli min) gick jag fram till fönstret och visste. Lägenheten var inte stor men ny och snyggt möblerad. Jag satt vanligtvis vid mina stora panoramafönster och arbetade framför datorn medan itunes rullade. En del saker förändras inte.

Den lägenhet jag bor i nu rymmer förmodligen både min franska och min australiska lägenhet, ändå saknar jag min australiska. Även om min lägenhet är både stor och ligger i ett bra område saknar jag att inte bo i stan. Eller det gör jag, men inte i innerstan och det stör mig. Jag avskyr att åka kommunalt och jag tycker inte om att inte kunna gå vart jag vill när jag vill.

Jag funderar alltmer på att byta min lägenhet till en mindre i stan, men bostadsmarknaden i Stockholm kan få vem som helst att sucka. Jag har i alla fall börjat tänka på det och med tanke på att allt annat i mitt liv håller på att förändras kanske det är lika bra att dra det till sin spets.

När två blir tre

Vi satt i konferensrummet och pratade om min bakgrund, men mer om företaget jag hoppas komma in på. Det kändes bra. När vi var klara visade hon mig runt i lokalerna och avslutade med att gå in i kreatörernas rum. Vi kom in i ett stor lokal och de var samlade i en genomgång. Vi kom in längst fram i rummet vid tavlan och jag möttes av ett tjugotal blickar. Det är då man önskar att man kunde komma på något smart att säga. Jag sa hej.

Jag nämnde igår att Sarah och jag ska arbeta tillsammans med vårt examensuppdrag. Vi kompletterar varandra bra men nu blir det bättre. Vi har fått tillökning genom Nils och två blev tre. Han arbetar som copywriter, Sarah är vår planner och jag AD. En komplett liten minibyrå. Fler personer genererar fler tankar men viktigast är ändå att vi funkar bra ihop.

Ett andra möte

I fredags efter intervjun var jag lycklig när jag gick från byrån. Helgen och måndagen avlöpte med en närvaro av väntan. I dag ringde och frågade om jag kan komma in på en andra intervju. Jag ska dit i morgon kväll och det känns bra.

Jag bara hoppas att det räcker hela vägen. Det finns inget jag hellre vill just nu.

Bortstruken

Det har varit en intensiv vecka och det var skönt att avsluta fredagkvällen med awdrinkar. Jag och Egon trotsade regnet och letade upp en liten bar och pratade bloggande och inte bloggande. Det var hur trevligt som helst.

I dag har jag haft första helt lediga dagen på länge och jag har inte gjort någonting. Eller jo, det har jag såklart. Jag har läst ut kurslitteraturen, suttit och filat på en brief och försökt stryka.

Jag plockade fram ett par plagg som behövdes strykas, tog fram strykjärnet och gick bort till skåpet för att hämta strykbrädan. Där fanns ingen. Den finns nog kvar hemma i mammas källare skulle jag tro. Att köpa en ny strykbräda måste vara det tråkigaste man kan tänka sig. Behöver man egentligen en strykbräda?

Vad jag vill göra när jag blir stor

Today was the day. Folio. CV. Klänning. Klackar. Andas.

Jag har varit på intervjuer där jag inte varit det minsta nervös, för att jag inte har velat tillräckligt. Jag har varit på intervjuer där jag varit fruktansvärt nervös för att jag verkligen har velat. Den här gången vill jag mer än någonsin men den mest närvarande känslan var konstigt nog inte nervositet.

Istället kunde jag inte låta bli att le när jag gick uppför trapporna och vidare in på byrån. Jag kunde inte låta bli att le när vi satt i konferensrummet och pratade. Jag ler fortfarande när jag skriver denna text för det kändes bra. Det kändes rätt. Förhoppningsvis kände de likadant.

Det är den bästa intervju jag har varit på. Han ställde inga dumma frågor av karaktären ”nämn tre egenskaper som är bra/dåliga” eller ”hur löste du bla bla motgång”. Han var närvarande och trevlig. Vi pratade om Australien; vi pratade om arbete.

Han gick igenom mina folios och han tyckte att jag hade hittat rätt ton. Det är inget nio till fem jobb, sa han. Bra, det är därför jag har sökt det tänkte jag. Jag tyckte om att han var rak och han ställde relevanta frågor medan han med självdistans sa check check check när jag svarade. Det kändes förstås bra och han kunde inte veta att den man jag älskade brukade säga så och att just de orden fick mig att slappna av.

Jag vet inte om jag får tjänsten, men jag hoppas. Oavsett vilket känner jag att jag har vunnit mycket. För jag vet precis vad jag vill göra när jag blir stor.

Tvåspråkighet

Det är en seglivad myt att barn skulle lära sig språk snabbare än vuxna. Det gäller att komma ihåg att en femårig flicka som flyttar till ett nytt land endast behöver lära sig det nya språket på en inhemsk femårings nivå. (vilket i och för sig kan vara svårt nog). En vuxen människa som flyttar till ett annat land behöver lära sig en vuxen talares nivå för att passera som inhemsk talare, vilket ställer långt högre krav. Språkinlärning delas ofta upp i fyra olika delar, läsa, lyssna, tala och skriva. Den vuxna inläraren är överlägsen i alla avseende utom när det gäller talet.

Barn hör redan i fosterstadiet och ett nyfött barn känner igen röster och ljud. När barn börjar tala vid ett års ålder har de redan haft nästan dubbelt så lång tid på sig att lyssna in sig på ljuden. Det är här tvåspråkigheten kommer in i bilden. Barn som hör ett språk kommer att ljudhärma sitt enda språk. Barn som har hört två språk kommer att ljudhärma på två språk och tala på två språk.

Varför är det viktigt? Det är naturligtvis bara viktigt om man vill att barnet ska bli tvåspråkigt och anledningarna till det är personliga. Min pappa är tvåspråkig i danska och svenska, men han pratade aldrig på danska med mig och även om jag har lärt mig en del är min danska inte så bra som den skulle kunna vara.

När det gäller tal är forskningen dyster när det gäller att uppnå ett inhemskt tal. Från det att barnet föds sjunker kurvan dramatiskt och man brukar säga att det finns en kritisk ålder vid sju år. Om barnet inte har lärt sig tala sitt andraspråk vid den tidpunkten kommer han/hon alltid att tala med en ”brytning”. Det här är ingen absolut sanning. Det finns undantag i den bemärkelsen att det finns talare som kan passera i vardagliga situationer som inhemska talare trots att de har startat språkinlärningen efter 7 år. Men, om man testar strikt forskningsmässigt är prognosen lika glasklar som dyster. Talet måste påbörjas i tidig ålder i andraspråket för att passera som inhemskt.

I praktiken innebär det att om föräldrarna vill att barnet ska bli tvåspråkigt måste båda tala sitt modersmål. Inte nödvändigtvis hela tiden, men exempelvis i hemmet, eller i direkt tilltal. Det underlättar om man som förälder är konsekvent i vilka situationer man talar, men samtidigt är det viktigaste att man talar. Däremot hjälper det inte alls att sätta på sagoband och TV på andraspråket. Barnet kommer visserligen att höra ljuden men kommer på samma gång inte kunna tolka och ta in informationen. Barn lär sig tala genom direkt kommunikation.

Jag har undervisat barn och vuxna i svenska som andraspråk med olika bakgrundskunskaper i Sverige men främst utomlands. De studenter som hade en svensk familjemedlem förstod nästan alla svenska, en del bättre än andra. En del av mina elever kunde tala svenska, några med brytning. Men väldigt få elever kunde skriva någonting alls och de som kunde skriva på svenska presterade ofta långt under den skriftliga nivå som de hade i sitt förstaspråk.

Dessutom är det vanligt med ytflyt. Att vardagsspråket var utvecklat ofta familjerelaterade saker kunde de berätta om, men när det kom in på språkområden som de inte talade med sina svenska släktingar var ordförrådet borta. Det är inget konstigt.

När jag lärde känna Caroline i Melbourne hade jag inte haft svenska vänner på 1,5 år (i min vardag) och även om jag talade svenska med min familj och vänner i Sverige på telefon var det skillnad att prata med Caroline. Plötsligt skulle vi tala om fototermer och grafiska termer som vi båda kunde på engelska, men mer begränsat på svenska. Jag minns att både jag och Caroline tyckte det var enklare att prata på engelska. När vi umgicks mer och pratade regelbundet på svenska märktes det snabbt skillnad och efter ett tag tyckte jag det var skönt att prata svenska. Det handlar inte om att man glömmer språket.

Studier visar att det är vanligare att barnet blir tvåspråkigt om mamman har ett annat språk än landet de bor i. Förklaringen är enkel. Barn lär sig bäst genom nära kommunikation och om mamman ägnar mer tid med barnet till att tala på ett andraspråk kommer barnet med större sannolikhet tillägna sig det. Det har ingenting med genus att göra. Om pappan ägnar motsvarande tid kommer resultatet att bli precis detsamma. Men det kräver tid och energi att lyckas att få ett barn tvåspråkigt och det mest känsliga är talet. Det är inte så enkelt att barn lär sig automatiskt att tala, läsa, skriva och läsa på sitt andraspråk, men om man vill är chanserna stora att det går.

Pallar du?

Första sidan, första raden

Första sidan. Första raden. Hur börjar man? Den första meningen är ofta den sista meningen. I alla fall den som skrivs sist. Den första raden som skrev är sällan meningen där berättelsen börjar. Jag är svag för in media res, dvs. rakt in i handlingen. Veronica bestämmer sig för att dö inleds med:

Den 11 november 1997 bestämde sig Veronika för att stunden – äntligen! – var kommen då hon skulle ta sitt liv.

Selma Lagerlöf inleder sin klassiker om Gösta med

Äntligen stod prästen i predikstolen.

De bygger båda upp en förväntning och ett anslag om vad som ska komma. Två av de romaninledningar som jag tycker mest om är:

5 days ago, the man I love left me.

Från Sophie Calles Exquisite Pain. Egentligen är det inte bokens första mening utan första raden i bokens andra del. För mig är den andra delen den främsta delen.

Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. […] She was Dolly at school. She was Delores on the dotted line. But in my arms she was always Lolita.

Nabokovs Lolita räknas som en av de främsta klassikerna men ännu har jag inte tagit igenom mig den. Det är ovanligt att det blir så, men det finns något i texten som bromsar. Det är dock inte inledningen.

Det finns några andra böcker vars inledningar jag vill citera, men när jag sträcker mig efter böckerna står de inte längre kvar. En knapp hylla är allt som finns fyllt i mina fyra bokhyllor som täcker en hel vägg. De brukade svämma över.

Jag har ändrat om i mina texter gång på gång och det som en gång var först hamnade senare 50 sidor in i texten. Först såg inledningen ut något i stil med det här

I den då främmande staden anlände hon på en räls som ledde allt längre in i stadens hjärta. Det är vägen ut för att rädda sitt hjärta.

Just nu ser första meningen ut så här, men jag känner på mig att den inte kommer att finnas kvar där.

Som så många gånger förut lämnar han etagevåningen bakom sig för att söka sig framåt.

Generellt är den första meningen viktigare desto kortare texten är. Det svåra är att hitta rätt ton som ger anslaget men ändå inte ger. Den bästa inledningen är nog den som Nancy från New York avslöjade när vi satt på en restaurang ute i Ayers Rock. Jag lovade att vara tyst och vad jag förstod var boken inte helt klar. Men första meningen var det. And that's a start.

Bara så

I helgen träffade jag några vänner på Vanadisplan över en brunch innan vi gick vidare till Odenplan. Vi tittade på huset där hon och hennes sambo har köpt en bostadsrätt. Hon är ett par år yngre än jag, utbildad läkare och med ett stabilt förhållande. Det strålade om henne när hon visade sin nya lägenhet och hon såg lycklig ut.

En annan av tjejerna är på väg till Sydney med sin pojkvän och då saknar jag Australien. Mest saknar jag Grace, Caroline, Prue, Deanna, Anwyn och Deb, men jag saknar också det liv jag levde där. Samtidigt är jag glad att jag är i Stockholm nu och att komma tillbaka hit har fått mycket att klarna. Men ibland när jag sitter med mina vänner här känner jag mig annorlunda.

Mitt liv är inte stabilt. Det är jag som har sökt förändringen och jag är glad över den, men ibland önskar jag att lite mer i mitt liv kunde falla på plats. Bara så.

Prioriterad

Thanks! I'll try it and get back to you (after the rugby!)

Jag hjälpte en vän med en överexponerad bild och skickade över några förslag på korrigeringar. I retur kom svaret ovan inom ett par minuter. Brilliant.

Nytt

Jag är så kass. Jag skulle köpa nya byxor igår. Jag behöver verkligen ett par snygga byxor men vad kom jag hem med. Just det. Ännu en cocktailklänning. Jag är hopplöst svag för klänningar.

Jag har varit i studion större delen av dagen och tagit porträttbilder. Jag fick också hoppa in framför kameran för första gången. Det kändes väldigt ovant. Efter plåtningen gick jag till Fältöversten och hittade till slut ett par byxor som jag tyckte om. Ny klänning och nya byxor. Double whammy.

Syskonkärlek

God morgon. Jag satt och ammade och fick en sådan ohämmad lust att titta in på oskrivna linjer. Trevlig sida, nu har jag läst och skrattat lite för mig själv. Presentationen av din favoritmusik tillhör det roligaste. Jag kände inte igen någonting.

Ja, ja nu har jag brutit mot löftet om att inte läsa på din blogg. Vad händer nu?

Inte så mycket alls. När jag lämnade Melbourne hade jag först inte tänkt säga något alls om bloggandet men med tanke på hur mycket jag har varit hos min syster märktes det såklart. Egentligen spelar det ingen roll om de läser eller inte. Det handlar nog mer om att en del saker som familj och vänner kan läsa på bloggen är saker som jag kanske inte är samma saker som vi pratar om privat. Jag har hört det ibland från vänner som känner mig både privat och på bloggen. Att det är jag och ändå inte jag.

Bananas

Efter att ha bott utomlands ett tag är det omöjligt att inte lägga märke till saker som är annorlunda i Sverige. En av de sakerna är att det äts, och säljs, frukt överallt. När jag gick längs med Odenplan i dag mötte jag tre personer som åt banan. Och jag håller andan när jag går förbi.

Jag minns när jag hade min första skriftliga långa tentamen i Frankrike och jag hade med mig ett äpple och en dricka. Mina kursare gapskrattade och frågade om jag skulle på tentamen eller på picnic. Från Australien har jag inget minne av att någon åt frukt varken i pauser eller på stan.

Nu spelar det naturligtvis ingen som helst roll om människor äter bananer på offentliga platser, om inte. Jag är lika allergisk mot bananer som andra är mot nötter. Blotta lukten får mina luftrör att krympa ihop och jag känner lukten av banan långt innan jag ser dem. I dag var det en man som kom på tunnelbanan med en banan och naturligtvis satte han sig intill mig. Det är jag eller bananen, och jag reste mig och satte mig så långt bort jag kunde komma i vagnen. Inte för att direkt hjälpte, men något.

Jag har åkt tåg ett antal gånger ifrån Stockholm med X2000 och över hälften av gångerna har det varit någon som har tagit fram en banan. Jag kan inte vara en längre stund i en kupé med en banan och det är bara att lokalisera bananen och säga ”det är jag eller bananen”. Mina kompisar tycker det här är hur roligt som helst. Jag gör det inte. Jag skulle föredra lite mindre originella allergier.

Textmottagaren

Fördelen med att ha pluggat ett antal år inom humaniora är att kurslitteraturen i någon mån går igen. Och även om böckerna varierar är innehållet till viss del detsamma och på en rent teoretiska nivån är den kurslitteratur jag läser nu närmast populistisk. Det är ganska soft och jag ägnade gårdagen till att plöja halva litteraturlistan.

När jag läste Olof Lagerkrantz Om konsten att läsa och skriva fylldes jag av läsglädje. Det är en ovanligt lättläst och välskriven liten pärla. Lagerkrantz har en förmåga att få också komplexa litterära analyser att flyta enkelt. Han talar mycket om textmottagaren och vilka man skriver för. Personligen tycker jag det är lättare att skriva en text för en enda människa. Det är ändå en människa som läser texten, precis som du gör just nu.

I boken talar Lagerkrantz om det medvetna stilistiska valet att alltid ta hand om sin läsare, att inte försvåra genom okända ord eller begrepp. Motsatsen skulle nog vara Adorno som ansåg att han inte ville förolämpa sin läsare utan utgick från sin egen nivå. Skön inställning men frustrerande knepigt att ta sig igenom. Lagerkrantz skriver ”[k]anske är det så att en författare lyckas först när han lyckas, det vill säga när han får läsare.”

När jag tänker på textmottagre återkommer jag till en scen i Melbourne. Jag var nyinflyttad och följde med Anwyn ut. En stund senare satt vi och pratade med ett par män som också sysslade med design. De var där på en svensexa men de kändes allt mer bogan (typ lantlig or just not very cool på Melbourneslang) och jag zoomade ut lite när den blivande brudgummen satte sig vid min sida och gav mig en drink. En lång indiepojke med luggen snett över pannan och tighta jeans över de smala höfterna. Han var safe så safe och jag släppte garden. Det visade sig att han var AD och det blev ett intensivt samtal om ord och bild.

Av någon anledning kom det mesta av samtalet att handla om skrivande. Hans också, men han ville hellre tala om mitt och han gjorde det med en ovanlig intensitet. Han pressade mig. Frågade vem jag skrev för. Varför jag skrev. Jag brukar vara snabb att skämta bort obekväma frågor men det var något i hans närvaro som hindrade mig. I en stökig bar talde vi oväntat om skrivande. Och jag älskade det.

Anwyn och jag skulle vidare och han gav mig en kvardröjande kindpuss med ackompanjerande ord. Han sa inget dramatiskt. Vad han hade sagt till Anwyn om mig när jag inte var där var mer förvånande. Han sa att han hade gift sig med mig om det inte vore för att han skulle gifta sig om några dagar. Haha, sliskigt och dumt men samtidigt. Det fanns något i hans närvaro som var annorlunda. (Could be the drinks) Eller var det jag som betedde mig annorlunda. Jag öppnade enbart för att jag visste att han inte kunde komma in. Hursomhelst, när jag ser ordet textmottagare i en kursbok ser jag inte en okänd person framför mig. Jag tänker på en gift indiepojke i Melbourne.