On the cover of the magazine

I senaste numret av Fotosidan magasin finns en intervju med mig om modefoto. Bilden på omslaget är också min. Vi tog den på luciadagen förra året, minns hur jag mötte glittrande tärnor på väg till studion, minns hur det var piskande snöstorm när vi var klara i studion och skulle hem.

Bilden är tagen före Loreen vann USC, men jag har nog henne delvis att tacka för omslaget eftersom redaktionen var inspirerad av hennes look, som i alla avseenden är grym. Under plåtningen använde vi en underbar fjäderjacka från Stella McCartney och den finns på andra bilder i serien, men denna bild passade bättre för omslaget.

Tidningen släpptes 1 augusti och finns i butik under augusti och september.

Fabulous

Det som jag älskar mest med LA är hur allt är FABULOUS, komplimangerna konstanta, skor, armband, klänning, make up, hår, det spelar ingen roll och efter några dagar kan man inte annat än le lite extra, flirta lite mer och njuta av det. Yta eller inte spelar ingen roll, roligt är det, i alla fall ett tag.

Mina vänner var helt underbara och de tog med mig på allt från Malibu, till familjemiddag, till produktionsbolag, till fantastiska restauranger, till Observatoriet, till galna fester i Los Feliz. Ett par människor fram till mig och sa att jag var såå lik Drew Barrymore. 

Mötte upp med ett par andra amerikanska fotografer, en som var i stan för en stor utställning med diverse installationsverk. De hade flugit in honom, gett honom en bungalow med egen kock och frågade om vi var sugna.

Annars känslan av att ofta bli bedömd i möten med andra, mer så än tidigare. En man på en fest sa till mig, to my face, att han gillade mig, att jag såg ung och frisk ut (?), men att jag med tanke på min ålder inte riktigt var där jag borde vara karriärmässigt. (!) Otroligt.

New York var intensivt och varmt. Jag trodde inte jag skulle skriva att jag saknar värme på över 30 grader i stan, men jag kände hur jag andades, slappnade av och njöt av värmen. Hade inte så mycket tid, men mötte upp med ett par andra fotografer. En av dem som jag ställde ut tillsammans med förra året. Han bjöd på middag, han var där för att plåta restaurangen för New York Times och jag satt mest i baren och åt, fick hoppa in som modell, kvinnliga välmanikyrerade fingrar på vinglas. (Älska LA och underbara Bliss SPA på hotellet)

När jag var på manikyr pekade hon mot en vägg med nagellack i alla tänkbara och otänkbara färger. Jag måste erkänna att jag är en aning skeptisk till nagellack, det ser lätt tacky ut och hur försiktig man än är håller det inte mer än ett par dagar, så jag hoppade. Istället penslade hon med ett slags glans, inget nagellack men det blänkte snyggt. Jag frågade vad det var. ”Vi använder det till män när de gör manikyr, får naglarna att skina”. Herrmanikyr alltså.

California sunrise

Håret är en nyans ljusare, ögonbrynen en nyans mörkare, väskan packad i hallen och om några timmar åker jag till LA. 15 timmar, men samtidigt knappt hälften mot Australien. Alltid något.

Min syster är kvar hos mig och hennes resväska står också i hallen, hon ska till Spanien. Det har varit mysigt med sällskap några dagar och det har blivit en massa shopping, eller kanske tittat mest, sparar shoppingen till NY. Längtar.

"I refuse to be defined by my boyfriend. Or lack of."

På konserten med Angus & Julia i veckan berättade Julia om låten For You, hur hon skrev den till mannen hon älskade i ett försök att börja om. Hon var på turné långt ifrån, satte sig ner, skrev, skickade och möttes av tystnad.

Hon väntade. Och väntade och sedan, en sång tillbaka. Längtan, förväntan och åten han hade satt ihop var… hip hop.

”Det funkade inte mellan oss, men vi är fortfarande nära varandra. Vänner”, sa hon med ett leende. Som kärlek är, omvandlas, förändras, men försvinner inte, inte med personer som stått närmst. Blir något annat.

I'll make you a star in my universe

På konserten med Angus & Julia i veckan berättade Julia om låten For You, hur hon skrev den till mannen hon älskade i ett försök att börja om. Hon var på turné långt ifrån, satte sig ner, skrev, skickade och möttes av tystnad.

Hon väntade. Och väntade och sedan, en sång tillbaka. Längtan, förväntan och åten han hade satt ihop var… hip hop.

”Det funkade inte mellan oss, men vi är fortfarande nära varandra. Vänner”, sa hon med ett leende. Som kärlek är, omvandlas, förändras, men försvinner inte, inte med personer som stått närmst. Blir något annat.

Soffan

Jag hade planerat att vara hela sommaren i Spanien, med undantag för en del jobb här och där. Allt var ordnat, köpte en klänning med stora blommor i starka färger i Melbourne och tänkte drinkar vid poolen och mörka brillor på.

Så blir det inte alls, inget Spanien, ingen pool och klänningen hänger med prislappen kvar i garderoben. Stockholm och jobb och det senare är just det roliga i det här, vill ha mer, fylla dagarna.

En australisk vän ringde och sa att han tänkte sova på min soffa en vecka i höst.  Australierna är sådär, betyder inget, gästfriheten är självklar. En gång bjöd han med mig att fira jul tillsammans med sin släkt, jag trodde inte han menade allvar och svarade inte, han blev stött och frågade varför jag inte hört av mig. Soffan alltså.

Perfektionismens vägran

I dag levererade jag fyra brända DVD till en designer och jag andas ut efter dagar och nätter av redigering. När jag var på RMIT arbetade jag i veckor med en och samma bild, tittade på den, redigerade lite till, tittade mer och ändrade lite färger, ändrade någon detalj här och där.

En gång sa en vän till mig att mina bilder var för perfekta. Perfektionismens vägran talade Miroslav Tichý vars utställning jag såg i New York. Han rispade sina bilder, målade på dem, slängde dem på golvet, lät dem förfalla och ändå, så andlöst vackra. Intryck som stannade kvar.

Jag tenderar att fortfarande hålla krampaktigt i bilderna tills de fått tillräckligt med photoshopkärlek. Det svåraste är att veta när bilden är klar. En konstnärsvän, gift med en skulptör, sa att det ofta var hennes man som kom in i ateljén och sa: ”nu är den klar”. När hon svarade ”snart” svarade han ”nej, den är klar”. Och hon lade ner penseln. Man eller inte man, man måste lägga ner Wacompennan.

Öga med öga med döden och allt man ser är liv

Ambulans. Blåljus. Smärtor. Andningsproblem. Yrsel. EKG. Intensiven. Monitorer. Uppkopplad till maskiner, bortkopplad från omvärlden. Besked om hjärtröntgen ev operation.

Tystnad. Han stilla i sängen; jag på en pall vid sidan av, ser på varandra och talar lågt om vardagen. Talar hastigt om var papper finns, skrattar bort det. Det kommer gå bra, fortsätter att tala om ingenting. Eller snarast inget sjukt.

Ser på varandra. Säger till slut det som måste sägas, utan skratt, utan tårar, bara med kärlek, i blicken mer än orden. Han skämtar oavbrutet, kan inte låta bli att skratta. Medveten omedveten om att det kan vara ett sista minne.

Fortsätter att tala om vardagen. Det är vardagen som betyder något, livet.

Väntan.
Nätter.
Timmar.
Minuter.
Sekunder.

V
Ä
N
T
A
N

Sedan.
Inget.
Inget sjukt. Ett friskt hjärta som slår som det vill. ”Det är vår, jag kanske är kär” sa han med ett matt leende.

Och trots all väntan är det svårt att hinna med. Att allt är som det ska, kommer bli bra igen.
Öga med öga med döden och allt man ser är livet.
Och värdesätter det mer än någonsin.

Pumped Up Kicks

Jag knäppte bilbältet och möttes av ett skratt, solbränd hud, vita tänder, ögon dolda bakom mörka pilotbrillor. Hade jag sett ögonen bakom anades skrattrynkor. ”Allt du ser är vår mark, tror inte det kommer någon polis här”, sa han. Vi satt i bländade vita 4WD och körde lite för fort genom terrängen, en regnstorm som hastigt kom allt närmre, synlig lite för nära och samtliga brudporträtt kvar att ta.

Plötsligt tvärstannade vi, ur bilen framför hoppade brudens bror ut, handen upp, gick runt bilen och "inte alls bra om något gått sönder", hann jag tänka. Men han öppnade bagageluckan och drog fram några öl ur en kylbox, ”tog slut inne” ropade han och överröstade stereons bas. High five.

Kastade några öl till de andra bilarna, körde vidare fort med fönsterna nere, solen rödvarm, regnstormen bakom oss, mitt långa hår blåste överallt i vinden och jag log. Rymden i den australiska vildmarken är smått överväldigande, omringad av unga vackra countrykids och Sydneyelegans.

Tillbaka i Melbourne. Långt från 4WD men i Suzys nya citysmarta Mini. Taket öppet, stereon på Foster the people- Pumped Up Kicks, på väg till en reklambyrå i lika slitna som trendiga Fitzroy.

Suzy i överknähöga nya beiga boots, superfina, men slutsålda annars hade jag köpt dem, en mönstrad hipsterkjol, neutral designerkavaj. Högt och lågt, alltid kontraster.

St Kilda living

Sista veckan bor jag hos Suzy och hennes man i St Kilda, en närförort nere vid havet. De är otroligt generösa och jag har ett våningsplan för mig själv. Fick husnycklar och bilnycklar, även om de senare lämnades i retur. Vänstertrafik…

Suzy är nog den vän jag saknat allra mest när jag flyttade, vi är så lika, vi klär oss lika, vi tänker lika, vi skrattar åt samma saker, vi tycker lika stilistiskt även om vi fotograferar olika saker.

Vi öppnade vi en flaska Chardonnay, satte på bomullsvantarna och bläddrade ärligt och kritiskt igenom våra folios. Ägnade timmar åt teknik, ljusdiskussioner och bättre feedback finns inte och jag fick massa nya bra tankar och längtar nästan att trycka om och fixa till.

Vi hade båda plåtningar i stan igår, hon en politiker i stadshuset, jag med en musiker i Melbournes gränder. Vi släpade med en 3 meter backdrop i bilen till hennes plåtning och eftersom vi inte fick parkering i närheten gick vi ett antal kvarter med den långa fonden i morgonrusningen. Oh well.

Det är tidigt på morgonen, men det är full aktivitet i huset. Suzy fick en viktig och brådskande reklamplåtning och jag ska strax iväg till en videoinspelning. Tyvärr är det inte bakom kameran som vanligt, utan framför. Why oh why gick jag med på det här?

En av mina gamla lektorer på RMIT bad mig föreläsa och spela in materialet. Typ vad som händer efter utbildningen är avklarad. Mitt hår är i alla fall spegelblankt och fint; Suzy fixade in mig på sin hårsalong och vi gick tillsammans, stolarna intill varandra. Mycket roligare så.

20

Var ute med de vänner jag hängde allra mest med när jag gick min fotoutbildning, Suzy och John. De sa att det kändes som att kastas ett år tillbaka när jag var här igen. Det är lite så det är, som att gå tillbaka även om det naturligtvis inte är så. Men det går inte att komma undan ett visst vemod av att vara tillbaka.

Roligt var det i alla fall att träffa dem och vi barhoppande i Melbournes gränder, Misty, Spicemarket, testade ett par nya ställen. Fick i vanlig ordning höra det senaste bland Johns flickor. Han behöver inte jobba så hårt, blond, lång, blå ögon och fotograf. Flickor gillar sådant och han ville veta mer om min senaste date. Det visade sig att daten var 11 år yngre än jag (!), nästan 20 år yngre än mitt senaste förhållande. Vid det här laget lutade sig John närmre, drack ur sin gin och tonic och sa "share".

Sa ja, daten såg (mycket) bra ut, lång, blå ögon, trevlig, men under daten sa han "min mamma sa". Det här tyckte såklart mina vänner var hur kul som helst. Tyckte inte jag.

På pojkars raka sätt kommer slutsatsen om att det inte är nödvändigt att prata och med ett höjt ögonbryn att det är fel att dissa någon på grund av ålder. Men det handlar såklart inte bara ålder och jag reser tillbaka om en vecka. Desto bättre tyckte han.

Glöm inte att le

Jag ska på date. Hm, det var ju ett tag sedan. Han är trevlig så det blir nog bra.

Det är det där med kläderna, inte för kort, inte för ringat, inte för snällt, inte för hårt. Draperad kjol, en draperad tröja men i motsatt riktning som kjolen. Elegant, kanske för elegant, han är typisk reklamare jeansskjortaellerhipptshirtcardigan.

Klackar känns självklart, dessutom är han lång. Jag har en thing för långa män, och blå ögon, och um ok erkänner, inte första reklamaren. Gillar direktheten, vana att uttrycka sig snabbt, rakt.

Jag önskar jag hade mina stövlar, jag har släpat med mig mina svarta pumps sedan bröllopet men ceremonin hölls i en brant backe mitt i bushen och det sista man har tid med är att se var man sätter fötterna när man fotograferar. I samråd med bruden behöll jag därfor mina kornblå sandaler som är i det närmaste chockblå... När jag gick genom folkmassan hörde jag en dam säga 'Oh, och de har en fashionable fotograf också". Jag kunde knappt hålla tillbaka ett skratt.

Så mycket för att vara diskret klädd fotograf.

Game over

Firade min födelsedag här, bland vänner, på en utomhusbar i en av Melbournes gränder. Några vänner som jag visste skulle komma, andra som jag kanske inte väntat mig. En vän till en vän som jag träffat på ett par fester hade med en supergullig present. I efterhand kan jag inte minnas att vi egentligen pratat, bara setts ute. Sött såklart. Suzy gav mig en Diana (kamera). Galet, men blev självklart hur glad som helst.

En annan man dök upp, en gammal vän som försökt bjuda ut mig de senaste åren, vi har väl varit på någon halvdate. Har aldrig känt det, inte från min sida i alla fall. Han glömde säga grattis när han kom vilket var lite roligt i sig, när han kom på det en timme senare ville han kramas och jag slingrade mig ur, gick till baren, bröt samtal, men en del vinkar går förbi, ser det vi vill se.

Gick vidare allihop genom China Town och åt middag. Han är ute mycket och lät honom bestämma restaurang, han visste inte att han valde den plats där jag och mitt ex fick ihop det el ngt  och den ständiga känslan av att vandra bland minnen.

Vi var på väg till stationen när han, som jag slingrade mig bort från, ville visa sin lägenhet. (duh) Smidigt sa min kompis, "ja, gör det, ses senare" Det blev lägenhetsvisning.

Den typiska nyrika ungkarlslyan, svarta möbler, dubbelsäng, stora glasade fönster med utsikt över stan. Storbildskärm som täckte större delen av ena väggen och sedan totalt avskräckande tvspel. Unga män i kostymer, högutbildade med välbetalda jobb, som spelar tv-spel på lunchen, ser på tecknat. Alltså nej.

Han är trevlig, söt, välutbildad, han tycker om mig, vet ju det. Men när han höll kvar min arm, fäste sina blå ögon och sa "stanna" fanns bara en sak att säga. Det enda som alltid funnits att säga. Med ett snett leende, nej.

Det sitter en papegoja utanför fönstret

Jag vaknar varje morgon till papegojornas sång på staketet utanför. Jag bor i ett stort hus intill en park, har mitt eget sovrum, walk in closet och badrum. Bra med vänner med stora hus för någon som är ovan att dela boende och ärligt talat inte är så förtjust i det. Alls.

Vet inte hur många gånger jag hunnit tänka tanken att gå hem och minnas att "min" lägenhet inte längre är min. Märkligt att vara turist i sin egen stad, eller som var det i fyra år. Bitterljuvt att vara tillbaka, som att vandra i minnen.

This is a compliment

En man kom fram till mig på flygplatsen. Mörk kostym, kanske i 45-års åldern, med grånande tinningar, förmodligen indier.

"Du har ett vackert ansikte", sa han. Som ett konstaterande. Kanske såg jag inte så vänlig ut för han fortsatte.

"Detta är en komplimang".

Yeah. Um, tack och började gå. Han tog ett steg efter.

"Jag tänker ge dig mitt visitkort."

"Ja, nej, det behövs inte. Jag träffar någon."

"Du har ingen ring, så verkligen, det kan inte vara seriöst", sa han och sträckte fram sitt kort.

Kändes lättare att ta det och gå. Han höll kvar i kortet och fortsatte att han verkligen ville träffa mig. Not gonna happen. Lade kortet i en papperskorg på Kastrup. (och nej han såg inte det)

Nämnde historien för en av mina vänner när vi var ute och hon tyckte jag var en aning brutal. Funderade på det där och håller inte med. Jag var inte otrevlig, jag tackade, log lite men att jag inte var intresserad. Hade jag gjort mer än sa hade han tagit det som uppmuntran, tänkte jag, eller?

That's the way we roll

När jag checkade in på hotellet i LA kom genast en anställd och frågade om jag behövde hjälp. Vanligtvis säger jag automatiskt nej, men jag hade en del tung kamerautrustning och taxin väntade utanför så jag tackade ja. Det hjälpte att han såg fantastiskt bra ut, lång, ljusbrunt hår, bruna ögon. Efter några minuter kom det fram att han modellade en del.

Vi kom in på hotellrummet, jag gav honom dricks och han erbjöd sig att packa upp. Igen, vanligtvis hade jag sagt nej, men jag öppnade låset på resväskan och pekade hastigt mot klänningarna innan jag skyndade ut till taxin.

Ett par kvällar senare ställde jag mig på trappan utanför hotellet och väntade på mina vänner som skulle hämta upp. "Jag känner igen den klänningen", sa mannen som hjälpt mig med väskorna. Han log och pratade på ett amerikanskt öppet sätt som vi känt varandra sedan länge.

Minns inte hur men vi kom in på Australien men jag antar att jag nämnde att jag bott där. Han vände sig om och pekade upp mot glasfasaden. Han berättade att för ett par veckor sedan hade en duva flugit in i glaset och ramlat ner skadad på trappan. Eftersom gästerna passerade väckte den sprattlande fågeln en viss uppståndelse. Personalen hade försökt knuffa fågeln till sidan medan några gäster ojat sig och stämningen var tryckt.

Då, ut genom entrén kom en muskulös australier; han böjde sig resolut ner, tog fågeln i ett fast grepp och vred nacken av den och kastade fågeln i ett buskage intill. Sedan sa han högt ”that’s how we do it in Australia”.

Jag tittade på min bagagevän för att avgöra om han skämtade, eller om han sett för många avsnitt Crocodile Dundee. Möttes av allvar, så jag tryckte undan ett leende och svarade ”yeah, that’s the way we roll”. Han nickade och ungefär då kom mina vänner. Jag borde kanske lagt till att jag var vegetarian, eller svensk, när jag gick, men jag koncentrerade mig på att inte skratta. Han var trots allt väldigt snygg.

Kärlek

Det här med att resa bort har fått en helt annan betydelse för mina syskonbarn och det är med sett sting av dåligt samvete jag ser oron i deras ögon. När jag bodde i Frankrike tog det några månader innan jag kom hem; när jag bodde i Australien ersattes väntan med ett uppgivet ”kommer du aldrig hem, eller?”. Åka bort, aldrig komma tillbaka.

Det första min 6-årige systerson frågar när vi pratar i telefon är ”när kommer du hem?”. Fortfarande, trots att jag varit i Sverige i ett år nu. Att det bara är Stockholm spelar ingen roll. För långt bort, för lång tid, hörs i hans röst. Men mottagandet när man hälsar på är lite som den frånskilde pappan som dyker upp med biobiljetter och popcorn.

Det är inte varje dag man möts av handgjorda girlanger (!) i rött och rosa, teckningar på dörren och inte mindre än jämfota grodhopp i ren glädje från sexåringen ropandes mitt namn. Wow, helt oslagbart.

I studion

Jag: ”Jag har aldrig haft mer redigeringsarbete än jag har nu. Stressad.”

Fotograf 1: ”Men det är ju bra. Problemet är att du tänker för mycket. Framgångsrika fotografer trycker mer än de tänker. Tryck! Låt bli att tänka”.

Fotograf 2 (lätt ironiskt): ”Funkar det för dig på krogen också?”

Jag kommer sakna dem när jag reser till Australien.

Limit to your love

Ensam kvar i studion, James Blake i högtalarna. Dagens två plåtningar är avslutade, pratar med London om en eventuell plåtning i nästa vecka, studion är omriggad till i morgon när det blir mode hela dagen.

Studion är fylld av färgglada skor och kläderna, stylisterna har budat och jag har inte kunnat hålla mig från att prova skor mellan plåtningarna.

Först in är en blond modell, 60-talslook i vitt och ljusblått. Var nära så nära att köpa en klarröd 60-talskappa på Beyond Retro igår. Superfin och 60-talet tar allt längre steg in på Catwalken igen.

Keep Walking

Somnade i mjuka lakan i en stor dubbelsäng på the W i Hollywood och framförallt nära Los Feliz där mina vänner bor. Vaknade för tidigt, hungrig och jetlaggad. Tittade på roomservicemenyn, en flaska vatten för 60 kr. Stel i kroppen, tittade på klockan, tog en dusch och drog på en klänning och knäppte på sandalerna.

Skönt att komma ut och gå tänkte jag och fick en vägbeskrivning till närmsta café. Kanske skulle jag ha tagit hotellvaktens höjda ögonbryn med ett uns av allvar, men han öppnade artigt glasdörren för mig och jag gick ut över den nyskrubbade röda mattorna.

Där nådde lyxen ett brutalt stopp, stjärnor på trottoaren men trasiga människor på den halvöde gatan, galler för butiksfönsterna och passerade en uteliggare, en till, en till, en man som bad om pengar och inget café i sikte.

En mörkhyad man började prata, han såg prydlig ut i kostym och han tänkte visa vägen, det låg längre ner på samma gata som vi gick. Mannen började berätta om att han arbetade i filmbranschen, ett kvarter senare, att han i själva verket var limochaufför anställd på ett filmbolag.

Fortfarande samma gata och kvarteren var nedgångna, eller kanske snarast människorna och det började bli en bit tillbaka till hotellet, kändes i de smala klackarna. Mannen pratade på, men inom mig hade jag en inre dialog om jag skulle vända och vacklade mellan lättnaden att gå med en man (bra) och att gå med en okänd man (inte bra) i slitna kvarter.

Som rosen på tårtan sa han att filmbolaget mest gjorde lättklädd underhållning och att han skjutsade tjejerna mellan inspelningarna. Men han var inte klar, han sa att det visserligen inte såg ut att vara min grej, men att jag kunde få hans kort om jag ändrade mig. Jag var definitivt vacker nog. Eller kunde jag bara ringa honom, han hade ju en limo.

Har sällan varit så tacksam att se ett McDonalds, tvärvände och gick in. Köpte en billig yoghurt och gick samma gata tillbaka. Det är skillnad att gå med en biffig man och att gå ensam med en liten papperspåse i handen och på för smala klackar med glåporden bakom ryggen.

På kvällen gick jag åter ner för hotellets röda matta, kön ringlade sig in till hotellet men blev upphämtad av en vän. Han arbetar också i filmindustrin, på riktigt, med ett efternamn som öppnar dörrar.

Han öppnade bildörren för mig och han låg dubbelvikt över ratten när jag berättade om min morgonpromenad bland limochaufförer och porrfilmserbjudande allt före kl sju en lördagsmorgon. ”LA isn’t a walking city. Du kan inte bara gå omkring sådär. Please don’t, jag vill inte vara orolig för dig”, sa han.

Vet inte om jag kommer att vänja mig vid att inte kunna gå, ofta för att det helt enkelt inte finns några trottoarer och att det inte princip inte finns några allmänna kommunikationer. Tur att jag har fina vänner som tog mig med mig runt i stan, inte limochaufförer inräknat.

I punktform, nästan

SKOR: Med tanke på att mina knän fortfarande läker efter att ha halkat på Stockholms istäckta gator är det mest platta vinterkängor som gäller.
SNEAKERS: Inte i snöslasket.
JEANS: Har faktiskt inga.
T-SHIRT: Aldrig någonsin. Avskyr t-shirts, de sitter åt i halsen och knölar sig.
UNDERKLÄDER: En låda med svarta vardags; en låda med finare.
VÄSKA: Beror på kläderna. Mest en stor svart väska med plats till datorn och en i mjukaste skinn som jag köpte i New York. Den har visserligen en tofs som jag inte gillar, men kvalitén var så ljuvlig att jag köpte den ändå på en Kleinutförsäljning.
PLÅNBOK: DKNY i svart skinn. Dragkedjan på baksidan har dock repat ett par solbrillor. Inte optimalt.
SOLGLASÖGON: Alltid, förkärlek till stora svarta.
KLOCKA: DKNY i strass. Fick den av mina föräldrar när jag tog min magisterexamen 2005 och jag har just inte köpt någon ny.
SMYCKEN: Har inte hål i öronen. Ibland halsband och i så fall långt, tycker inte om när det sitter i halsen. Har ofta armband, matchar med kläderna. Alltid ett par ringar.
MOBILTELEFON: iPhone svart
DATOR: McBook Pro.
LOTION: Biotherm Eau d’énergie. Ansikte Décleor Hydra Floral.
DEODORANT:Biotherm deo pure
TANDKRÄM: Colgate
SCHAMPO/BALSAM: Kérastase och Matrix
TVÅL: hand - Cherry Blossom, ansikte - MD Formulations
PARFYM: Viktor & Rolf, Flowerbomb
MINERALVATTEN: Alltid, gör eget.
VIN: Torrt vitt. Chardonnay.
DRINK: Lemon, lime & soda eller vodka cranberry.
BRÖD: För gott och försöker undvika.
MAT: Vegetariskt och fisk.
GLASS: Piggelin.
GODIS: Allergisk och får svårt att andas av färgämne så det återstår choklad, helst m jordnötter.
SÄNG: 120 extra mjuk. Australisk dubbelsäng var bättre.
LAKAN: Mycket viktigt med mjukt sänglinne.
FRISÖRSALONG: Toni & Guy.
DAGSTIDNING: Ingen.
MAGASIN: Vi får flera till studion. Italienska Vogue är en klassiker.

Crossroads

3 avgörande

1998. Stanna kvar i operasällskapet och föreställningen jag var med i vs Stockholm och internationell marknadsföring.

2005. Doktorandplats på Stockholms universitet vs lektorstjänst i Frankrike.

2007. Stanna på reklambyrå på Stureplan vs fotoutbildning i Melbourne.

Vi börjar närma oss den där korsningen igen, känner förändringen i luften men står still. Lutade ansiktet upp mot första solen på flera veckor medan ett stilla leende spred sig, likt de nordiska turisterna vi fnissade åt när jag bodde i Frankrike.

Man känner igen dem på Paris caféer, de vände ansiktet mot solen, redan ljusrosa i ansiktet. En fullständigt otänkbar tanke när man bor i Australien och gör allt man kan för att undvika direkt solljus, begravd under lager av solkräm.

Men jag längtar efter ljuset, värmen, solen på ett sätt som uppriktigt förvånar mig. Vill känna värmen mot huden igen.

Samband

Inom litteraturvetenskapen finns en teori om att i det ögonblick författaren lämnar ifrån sig texten blir läsaren en del av texten. Att läsarens tolkningar blir en del av verket. Ett mer organiskt sätt att se på litteraturen såklart.

I det ögonblick bilderna publiceras kan de också hamna i olika kontexter, man tappar kontrollen till viss del. Klart att man kan säga nej till vissa bildpubliceringar. Andra publiceringar är mer otippade, som en australisk reklambyrå ville nyligen köra en av mina dansbilder i en kampanj för ett designföretag.

När jag bodde i Frankrike träffade jag Frank McCourt när han talade om Ängeln på sjunde trappsteget. Den engelska titeln är Angela’s Ashes. En reporter frågade honom om titeln och han svarade bara ryckte på axlarna och sa att han inte hade någon kontroll över titeln.

Sambandet mellan ord och bild har alltid varit viktigt för mig men det är bara att acceptera att mina bilder ibland får rubriker som kanske är något intressanta. Men också tillit att det som blir som det ska.

Överfullt

Ibland tänker jag att det är tur att jag bor själv, som nu när mitt vardagsrumsgolv är tapetserat med italienska Vogue, Vogue Sposa, Numéro, V-Magazine, Interview och ett par fotoböcker med Man Ray.

När jag gick min fotoutbildning hade vi en ung fotolärare i en teckningskurs. Hon blev utnämnd till Australiens bästa unga fotograf och har ett fantastiskt driv.

Hon inledde första teckningslektionen med att säga att hon inte kunde teckna och det gjorde vi aldrig. Hon lärde mig mer än någon annan hur man förstår ljus.

Varje lektion hade hon med sig Vogue, Rolling Stone Magazine el liknande. Sedan gav hon oss bilder och vi fick ett par minuter på oss att svara på hur bilden var ljussatt, hur många blixtar som använts och hur de var riktade.

Men hennes allra bästa tips var det här. När man sitter med en brief och ska komma på några smarta idéer, som man bör, och vara superkreativ, som man inte alltid är, och har en inre dialog om ljus, stil, mood, färg, attityd etc. Lämna datorn, gå in i en tidningsaffär och bara bläddra igenom tidningarna snabbt och förutsättningslöst.

Inspiration overload. Det handlar såklart inte om att kopiera en look, men man ser ett färgschema man gillar i en tidning, en vinkel i en annan, en stämning i en tredje. Sedan sprider man ut dem över vardagsrumsgolvet.

Det tittar jag på nu.

Mmm mmm mmm

Fick ni några hemliga blommor och brev igår? Valentine har aldrig riktigt varit min grej och igår satt jag i telefon med en av mina vänner långt bort. Hennes något stormiga förhållande tog tvärslut igår. Happyfuckingvalentine love.

Någonstans är det nästan poetiskt, att bryta upp på alla hjärtans dag. Det var kanske viss drama, men inte tårar, inte bittert, release and let go. Tvärtom var det mest skratt när vi äntligen fick tid att prata.

Skickade inte några hälsningar men fick ett lite oväntat ”my dear wonderful lady”-sms från en man långt härifrån. Det lyfter såklart en grå måndag.

31 snabba

1. Var är din mobiltelefon? Intill mig.
2. Var är din andra hälft? Vem?
3. Ditt hår? Blont. Långt. Plattat.
4. Din mamma? Elegant.
5. Din pappa? Som företagare gör, arbetar alltid.
6. Det bästa du vet? Kärlek.
7. Din dröm i natt? Underlig.
8. Ditt mål? Publicerade bilder i Italian Vogue.
9. Rummet du är i? Studion.
10. Din hobby? Män? Äh, yoga och tarot just nu.
11. Din skräck? Rejections
12. Var vill du vara om sex år? Mer etablerad, på flera plan.
13. Var var du igår kväll? Studion.
14. Vad är du inte? Mätt.
15. En sak du önskar dig? Vår. Vill kunna ut och gå utan att halka runt i snön.
16. Var växte du upp? East coast. Åhus.
17. Det senaste du gjorde? Fotograferade cupcakes
18. Dina kläder? Svart klänning med smalt lila skärp.
19. Din tv? Har ingen.
20. Ditt/dina husdjur? Nej.
21. Din dator? Högst älskad. MacBook Pro.
22. Ditt humör? Väldigt glad, en av de artister som betytt mest för mig vill att jag ska fotografera henne.
23. Saknar du någon? Nej.
24. Din bil? Ingen.
25. Något du inte har på dig? Äger inga långbyxor för tillfället.
26. Favoritaffär? Fifth Avenue Shoe Repair.
27. Din sommar? Havet. Resor.
28. Älskar du någon? Såklart.
29. Favoritfärg? Jag gillar rött, använder det mest som accentfärg.
30. När skrattade du senast? Idag.
31. När grät du senast? Minns inte riktigt.

Different

Har ägnat större delen av dagen på Toni & Guy, inte för att plåta, men för att bli blond. Skickade över en mobilbild till syrran och fick i retur. ”Snyggt! Har du gjort det i Photoshop?”

Åkte till studion och Lukas var i köket, rotade omkring i kylskåpet och vi pratade om en utställning. Så reste han sig upp från kylen, vände sig om och sa högt ”Whooooooa! Shit, vad du ser annorlunda ut.”

Tydligen.

Ny adress

Några av er har läst här länge, år faktiskt, andra har fallit in längs med vägen. Ni är alla lika välkomna.

Nu blir det delvis på ett nytt ställe. Min fotoblogg har fått ny adress och mina bröllopsbilder finns samlade på en ny sida.

De nya adresserna är:

Min fotoblogg

Mina bröllopsbilder

Blonds have

Det ekar lite, som att somna första natten i en ny lägenhet. Sakerna är på plats men man har inte riktigt vant sig vid ljuden.

Det ekar i mitt badrum också, hantverkarna har redan målat om allt och det skiner efter att jag städade när jag kom hem från studion. Kaklet ska fortfarande fixas, badrumsskåpet ska anlända och monteras, men som den minimalist jag är, tycker jag nästan det är finare när allt är tomt och rent. Möjligen inte helt praktiskt.

Var på Toni & Guy ikväll för att diskutera en färgning; hon ville hellre slinga. Mitt hår är mörkare än det har varit på flera år eftersom det inte längre bleks i den australiska solen, eller franska för all del. Inte för att håret är speciellt mörkt egentligen, bara mörkare än jag trivs med. Tänkte först att jag kanske skulle göra det riktigt rött, men ändrade mig. Blondes have more fun.

Killer on the dance floor

Hantverkare i lägenheten; studion vimlar av stylister och modeller eftersom studion är uthyrd till en utomstående modefotograf under dagen. Vårt kontor ligger på ett öppet loft ovanför studion. För tillfället som att arbeta i en nattklubb, ljusen blixtrar, musiken dunkar högt genom rummet, vibrerar i golvet, basen i bröstet, tung doft av hårspray slingrar sig uppåt.

Redigerar bilder på en australisk modell som jag fotograferade i helgen, otroligt vacker modell med mycket attityd. Svart och vitt, mycket grain och rock’n’roll. Bilderna ska levereras till helgen så jag återgår till nattklubbsredigerandet.

Vitt vitt vitt

Min hyresvärd ringde upp och meddelade att jag får mitt badrum renoverat. Redan i dag kommer de visst. Jag är nästan lite för pepp att få det fixat, jag har muttrat om det här sedan jag flyttade in i lägenheten.

Det ekar i badrummet nu, inte för att där var så mycket innan heller och det är utan tvekan det minsta badrum jag någonsin haft. Med visst balanserande lyckades jag skruva bort badrummets enda hylla, efter en tur ner till Claes Ohlson eftersom jag just inte hade någon sådan mejsel. Jag har inte så många mejslar alls om det ska var så och är allt lite smånöjd med min insats. Tänkte i ett ögonblick av högmod att jag skulle lägga fogmassa och jämna till. Kanske inte och lämnar ödmjukast över till hantverkarna.

Rosor och öl

Korsade gatan, vände mig snabbt och sedan var knäet i gatan och väskan på marken. Datorn och kamerorna var i säkert förvar på ryggen. Om jag hamnade där på två sekunder var jag uppe efter en, mest förvånad eller kanske inte egentligen. Stockholms gator är täckta med is.

Såg inte förrän jag kom till studion att det gått hål på strumpbyxorna, maskor längs benet. Så det har jag gått omkring med.

Handlade stora röda rosor i blomsteraffären, gick vidare till Systemet och handlade öl. Mannen i kassan log när han såg rosorna, såg drickan, såg i alla fall inte mina trasiga knän och önskade trevlig kväll med ett höjt ögonbryn.

I wish. Allt är till plåtningarna i helgen och jag har flera. Här blir inte ens någon fredagsöl i studion; de andra har arbetat galna timmar och drog hem efter lunch. Ska nog göra detsamma snart.

Snart

Jag läser på, gör min research, tittar på bandfoto jag gillar, tittar på bandfoto som jag inte gillar och tänker lite till. Går igenom bilder jag tagit tidigare och hur de kan göras bättre. Har flera plåtningar i helgen och är supertaggad, en av dem kommer nog få väldigt stor spridning.

En av plåtningarna är med ett punkband och nog för att jag fotograferat band förut, men inte punk och jag vill att det ska bli bra. Det blir alltid bättre när man är förberedd, alltid bättre när man tar det ett steg längre.

Här är en bild från en annan plåtning. Kommer fler.

I fell in love

"I fell in love with these stories.... I loved the world, I loved how funny it was, how sexy and romantic and dramatic and scary"

Alan Ball om Sookie Stackhouse-serien skriven av Charlaine Harris, den serie som True Blood är baserad på. Kunde inte sagt det bättre själv och är helt förälskad i världen hon tecknar. Lika mycket som jag tyckte om de övernaturliga väsen i Gösta Berlings saga tycker jag om varelserna i Harris böcker.

Där Stephenie Meyers Twilightserie är i högsta grad moralisk, framstår Harris karaktärer som skönt liberala och frisinnade. Harris värld är allt annat än moralisk, romantisk visst, men inte moralisk i rätt och fel, svart och vitt, eller gott och ont. Livet är ju sällan det; det bara är. Och till skillnad från sagans berättelsestruktur låter hon karaktärernas komplexitet växa genom serien.

Jag älskar hur hon skapar sin egen värld och befolkar den med alla tänkbara och otänkbara varelser och jag vet att hennes värld kommer färga mina bilder framöver. Läs läs läs.

Blondes have

Det ekar lite, som att somna första natten i en ny lägenhet. Sakerna är på plats men man har inte riktigt vant sig vid ljuden.

Det ekar i mitt badrum också, hantverkarna har redan målat om allt och det skiner efter att jag städade när jag kom hem från studion. Kaklet ska fortfarande fixas, badrumsskåpet ska anlända och monteras, men som den minimalist jag är, tycker jag nästan det är finare när allt är tomt och rent. Möjligen inte helt praktiskt.

Var på Toni & Guy ikväll för att diskutera en färgning; hon ville hellre slinga. Mitt hår är mörkare än det har varit på flera år eftersom det inte längre bleks i den australiska solen, eller franska för all del. Inte för att håret är speciellt mörkt egentligen, bara mörkare än jag trivs med. Tänkte först att jag kanske skulle göra det riktigt rött, men ändrade mig. Blondes have more fun.

Kan du?

Låste lägenhetsdörren i morse, började gå nerför trappan när grannen rusade ut, taxin väntade utanför. Han tog dubbla steg och ropade ”Annevi, kan du knyta min slips?”.

Vem hade vetat att man kunde vara den räddande ängeln genom att kunna knyta en slips? Men det var jag inte. Har inga bröder, aldrig datat en man som inte kunnat.  Jag har köpt slipsar, tagit av dem, men just aldrig knutit någon.

När jag kom till studion satte jag mig och youtubade slipsknutar och log lite åt det seriösa knytandet och stegvisa förklarandet. Det är inte direkt rocket science; nästa gång kan jag.

Foxy

Ett par av mina vänner sålde sina våningar på Östermalm och flyttade till en 1700-talsgård en bra bit utanför Stockholm. Jag fick skjuts med en av deras vänner, som jag inte träffat tidigare.

Halv blinddate-känsla när jag stod vid Örnen på Karlaplan och väntade på en bil. Kom på att jag glömt att fråga hur han såg ut som skulle hämta upp och tittade lite förvirrat omkring. Han var supertrevlig, domare och vi lämnade storstaden bakom och ut i ödemarken.

Gnistrande vit snö, röda stugor med vita knutar, som en saga och det var verkligen otroligt vackert, passerade ett par rådjur innan vi nådde fram till gården. De berättade om vildsvinen, hjortarna och rådjuren som traskade omkring mer eller mindre utanför husknuten, eller snarast utanför inhägnaden utanför gården.

Mörkret ute, doften av glögg och stearinljus, vin och mat senare, mer vin framför kakelugnen. Mycket trevligt och sedan tillbaka in mot stan.

Jag hoppade av utanför min lägenhet och fick syn på en hund som jagade en katt, stelnade till lite, men jag var tvungen att gå förbi för att komma in. Gick närmre och såg att det inte var en hund men en räv. Katten hoppade upp i trädet utanför porten och räven satte sig nedanför. Jag passerade lätt förskräckt en meter ifrån. Den var mer intresserad av katten än mig.

Långt

Bloggade just en av mina längre fotoposter på andra bloggen, tagna i lördags. Tog med lite bilder runt omkring och en förklaring av ljusuppsättningen.

Efter

med Sonia Rykiel ner över ögonen och Piece upp över näsan

Stockholm Fashion week fylld av pressvisningar pågår i veckan. Lanvin kom ut i butik i tisdags och min favorit är den röda tyllklänningen, men beige upptill är inte min färg. Lanvinpumpsen och brillorna är superfina.

Fotomässan öppnade i dag och jag var där med en vän. Kollade in Broncolors Senso, ett minikompaktaggregat, perfekt på location. Bäst var svenska modefotografen Sandra Freijs utställning. Strålande.

Annars är den stora skillnaden att den svenska fotomässan riktar sig primärt till hobbyfotografer, med allt från försäljning till föreläsningar. Den australiska fotomässan är för all del enormt mycket större, men riktar sig bredare. Det finns mycket för fotointresserade i allmänhet, men det finns också professionella workshops och utrustning att pillra på. Där är mässan öppen en dag endast för professionella, medan helgen är öppen för allmänheten. Fotomässan pågår under helgen. Jag köpte billiga minneskort så det är jag väldigt nöjd med.

Har en modeplåtning i morgon så någon utgång blir det inte ikväll. Var det tidigare i veckan, en afterwork som blev till midnatt. Träffade en tjej som bodde i Melbourne 2006 när jag flyttade dit, sedan var jag Stockholm några månader, det var hon också, sedan flyttade vi båda tillbaka till Melbourne… och några år senare tillbaks till Sverige. Blinddate, sort of, vi har inte träffasts tidigare, bara haft sporadisk kontakt över Facebook. Hon tog med sin australiske man och son till Stockholm.

Det är minus 12 grader och fullt med snö. Jag fryser i min yllekappa, halkar omkring i mina läckande stövlar men har köpt en ny jättehalsduk och den värmer lite. Svårt att vänja sig vid den svenska vintern och ännu svårare att hålla sig hyfsat fashionable när det är så kallt.

Försökte förklara konceptet med inneskor för en av mina australiska vänner och möttes av hysteriskt fnitter, unheard of, följt av att hon berättade att hon satt och chattade på altanen, med havsutsikt, mat på grillen.

Date eller inte date

Det här kan vara bland det roligaste jag läst om svensk dating. Skrivet av en amerikan som bott i Sverige i sex år och jag tror hon ser det med ovanligt klara ögon.

En pojke ringde just, lite oväntat, vi har bara träffats någon gång bland vänner. Den gången bjöd han ut mig, tror jag, sådär på ett typiskt icke-date sätt. Inte fika men drinkar. (Date.) Men lade till att andra kunde följa med. (Icke-date.)

Jag sa nej, inte så mycket för att jag inte ville, men det var dåligt timing och… jag vet inte. Efteråt ångrade jag mig lite och en vän hade sin uppfattning klar. ”Du säger nej av gammal vana, i ren automatik”. ”Nej”, sa jag lite trumpet. Hon kan ha rätt förstås; jag gjorde exakt samma sak veckan efter när en annan man frågade. Fast honom kände jag just inte alls, så allt annat hade varit underligt.

Hur som helst, han ringde alltså upp, presenterade sig och sedan. Ingenting. Så jag fick ta över, pratade om senaste vi träffats. Ungefär som när man träffar gamla klasskompisar och småpratar en stund om gamla minnen, för att sedan inte ha något mer att prata om.

Nu vet jag inte om vi inte hade något mer att prata om; det hade vi nog haft OM han sagt något, men han gjorde knappt det. Efter en stund började det bli lite för många ansträngda pauser och jag frågade mer direkt om det var något speciellt han ville.

Han började ett resonemang om att svenskor var så vackra. Inte att jag var vacker (date). Svenskor var vackra (inte date). Till saken hör att han är toksnygg, men någon ordning får det vara. Vill han ses, date eller inte date, så får han allt fråga. Jag tänker inte hjälpa till hur snygg han än är.

Jag hade sagt ja den här gången. Istället började jag avsluta samtalet och då kom genast ytterligare ett svävande om att ses längre fram (inte date). Att det hade varit roligt (date?).

Herregud.

Mannen jag datade i Melbourne och jag träffades i en bar, en helt öde bar eftersom det var tidigt på kvällen. Han tittade upp ur sina papper och vi började prata. Jag visste inte då att han förberedde sig för den nya show han skulle göra. När hans show var avslutad satt jag längst in i hörnan omringad av vänner. När han fick syn på mig gick han genast in och ställde sig i mitten för att kunna prata med mig, sa att det var trevligt att träffa mig. Att han gärna gjorde det igen (date).

Han hade alla mina vänners ögon riktade mot sig, om jag hade sagt nej hade det blivit ganska jobbigt. Men jag gjorde ju inte det.
Mod.

Pojken som ringde sa att han skulle höra av sig längre fram. Vi får se.

Titti

Från fredagens modeplåtning. Mer bilder här.

Fredag kväll

Fick ett mail där jag ombads lämna ett headshot på mig. Um, jag tror inte jag har tagit något självporträtt sedan Melbourne.

Tänkte att jag kunde passa på att göra det efter plåtningen igårkväll. Dessutom var det bara jag i studion då och självporträtt tas bäst själv, utan att någon ser. När mitt stylingteam hade gått fixade jag till min make, satte kameran på timer och började ta självporträtten.

Då hörde jag en nyckel i dörren och in kom Lukas, tillbaka från en reklaminspelning ”Jobbar du en fredagskväll” sa jag, men egentligen inte förvånad. ”Du då”, var hans snabba svar.

Som tagen med fingrarna i syltburken, uppklädd i min älskade NY-top förklarade jag hur det låg till. ”Jag kan ta dem”, sa han, ryckte på axlarna. ”Ska bara ha en öl först” och satte kurs mot köket.  ”Jag också”, var mitt blixtsnabba svar.

Så vi drack öl och jag stod lutad mot fönstret i studion när han tog upp min kamera och klickade av första bilden. Den var fortfarande inställd på timer och började tickade ner sekund för sekund. Jag gjorde ingen ansats att flytta mig.

”Du hinner”.
”Nej”.
”Jo, kom igen”.

Jag hann. Enjoy, för det är inte varje gång ni ser med mig leende på bild; det är inte ofta ni ser mig med öl i handen.

Vit

Jag fick ett startpaket Bare Minerals i present för en tid sedan. Jag läste inte så noga på burkarna, men tog den ljusaste färgen som bäst matchade huden och använde den som foundation i några veckor.

En av stylisterna började prata om att hon köpt samma och att hon speciellt gillade highlightern. ”Där var ingen highligher i min” sa jag men kollade när jag kom hem.

Jorå. Den burk som jag använt som foundation var i själva verket highlightern. #whitest chick in town.

Same same different

Inget som att vakna upp till ett love. Australierna säger det så mycket lättare än vad vi gör, utan någon underton bara med extra värme.

Från en vän som också var med i LA och vi fann varandra direkt. Kanske för vi talade med samma accent, förmodligen för vi var ganska lika i utbildning och arbete, för att han är supersnäll nästan lite som en äldre bror, som ser till att man kommer hem ordentligt och inte klagar när han fick vänta en halvtimme i lobbyn på att jag skulle hinna klä om innan vernissaget.

Vi åkte i samma bil till Watt’s Towers, som tydligen låg i ett slumområde. Vi körde fel såklart och dörrarna låstes automatiskt på den amerikanska bilen när vi cirkulerade runt i området bland soppkök, stora soffor parkerade på gräsmattan, utslagna hopsjunkna människor på trottoarerna, gängbildningen, blickar av frustration, ilska. Ingen av oss tog upp kamerorna även om det fanns bilder som stannade kvar.

Jag medger att jag var något lättad när vi lämnade området bakom oss en halvtimme senare. Hoppade in i bilen och fortsatte genom gettot och även om kvarteren blev något bättre var det långt ifrån någon normalitet. Vi körde förbi en utmärglad man med en kundvagn intill lastad med hans ägodelar. I handen höll han en stor skylt där det stod biltvätt. Vi tänkte samma men australiern fann orden snabbare om att lämna in bilen där och kanske inte få tillbaka den.

Vi blev därför hyfsat förvånade när vår amerikanske chaufför saktade in och stannade på en bakgata. ”Vi ska äta här tillsammans med de andra” och jag och australiern tittade på varandra och kunna inte hålla tillbaka ett (nervöst) skratt. Klev ur och passerade ett antal soffor längs med trottoaren, hundar som skällde bakom plank, gick förbi försäljare med varorna fästa på kroppen, förvirrade utslagna människor.

Klev in på en hamburgerrestaurang och matosen låg tjock, fanns inte direkt något vegetariskt och jag beställde in pommes frites och blev smått ställd när jag fick tillbaka en enorm tallrik i ett berg av pommes frites. Ställde tallriken på mitten av bordet istället och fick en asprin av australiern istället mot jetlagen som dunkande gjorde sig påmind. Utanför stod en man och sålde solglasögon, människor som speglade sig mot fönstret där vi satt.

Fina

Bilden som jag fick pris för var tagen i Los Angeles och jag var bara där i några intensiva dagar. Speciellt att träffa människor som jag haft kontakt med över nätet i några år, men med få undantag aldrig träffat i verkligheten. Att träffa människor för första gången samtidigt som man redan känner varandra i någon mån.

Första kvällen i Hollywood hämtade Caleb och Sara upp mig på mitt hotell. Jag bodde på ett nyöppnat hotell och allt var skinande blankt med röda mattor som ledde ner till bilen. Vi körde genom den kolsvarta kvällen, stannade till och köpte vin och fortsatte ut mot kusten där vi mötte upp med de andra som alla hade valt att bo vid stranden. Ett 20-tal fotografer som sågs; ett 20-tal kameror som blixtrade konstant.

Märkliga samtal, roliga samtal. Någon som lyckades få ner korken i flaskan istället för ur den (?), en soffa som vek sig av tyngden i gruppbilden, en akutsköterska som berättade historier som fortfarande får mig att rysa, andra som fick mig att skratta. Vi körde tillbaka i natten i intensiva samtal.

Kvällen därpå ville de flesta fotograferna (en del hyfsat bakis) tillbaka till sitt hotell. Och festa. Det tog två timmar att köra fram och tillbaka och eftersom vi redan var på en bar i närheten av Hollywood stannade jag och Caleb kvar med några av hans vänner. Sedan droppade det in allt fler av hans vänner och jag har aldrig känt mig så genuint välkommen och det blev en av de bästa kvällarna någonsin med långa samtal med kreativa intressanta människor.

Varje år packar de en lastbil och åker ut i öknen ett par veckor på Burning Man. De ville att jag skulle följa med och när man ser bilderna så ser det ganska fantastiskt ut. Här är Calebs bilder från årets Burning Man.

Pumpkin

Om jag fick välja en sak som jag saknar från det australiska köket så skulle det nog vara pumpa. Rucolasallad, pumpa, tärnad fetaost och solrosfrön. Yum. Het pumparisotto med ris. Yum. Pumpasoppa med persilja. Yum. Eller som igår pastagratäng med pumpa, lök och grönsaker. Yum.

I Sverige har jag i princip bara lyckats få tag i pumpa på vid Halloween och jag har känslan av att många köper pumporna mest som prydnad. Men de är verkligen alldeles ljuvliga att äta också, lite småsöta, en blandning mellan potatis och morot.

Jag passar på. Äter pumpa till det mesta just nu. Här är fortfarande massa mat över som jag lagat när jag hade besök; så mycket roligare att laga mat till andra. Jag och min systerdotter bakade lussekatter och drack julmust till.

Jag bokade julflyget i dag, svårt att tänka att det bara är lite drygt en månad bort. Det finns något rofyllt i mörkret, ödsligheten längs iskalla gator, levande stearinljus inne och varma filtar.

Paul

Bilderna på franske modellen Paul, som vi tog igårkväll, ligger uppe på fotobloggen.

no play

Lämnade studion sent ikväll och det gick några män i trappan på våningen under. Det ligger ett modedesignföretag i huset och det är inte ovanligt med supervälklädda människor. Så var männen och en av dem sökte ögonkontakt, fortsatte följa mina steg varje gång han vände och tittade uppåt.

När jag kom ner på bottenvåningen stod han nonchalant i dörren och väntade ensam på mig. Lång, mörk, och med italiensk brytning öppnade han dörren på vid gavel och frågade om jag ville göra dem sällskap.

Han fick ett leende men det är all work and no play.

True love is a big deal

Ibland fascineras jag av hur mina bilder vandrar. En gång kontaktade en utländsk nättidning mig och frågade om de kunde använda en av mina produktbilder i ett reportage om rysk smuggelsprit. Helt ologiskt och det fick dem just inte alls.

En annan gång bad en amerikansk resesite att få använda mina interiörbilder från ett hotell i LA, utan betalning men med exklusiva rättigheter. As if.

Och ibland helt oväntat, ett sänglinneföretag som ville använda en modebild på förpackningen. Medan jag fotograferar allt mer mode, mindre porträtt än tidigare, är det nog mina bröllopsbilder som vandrar mest. Senast en fransk publicering.