Det här med att resa bort har fått en helt annan betydelse för mina syskonbarn och det är med sett sting av dåligt samvete jag ser oron i deras ögon. När jag bodde i Frankrike tog det några månader innan jag kom hem; när jag bodde i Australien ersattes väntan med ett uppgivet ”kommer du aldrig hem, eller?”. Åka bort, aldrig komma tillbaka.
Det första min 6-årige systerson frågar när vi pratar i telefon är ”när kommer du hem?”. Fortfarande, trots att jag varit i Sverige i ett år nu. Att det bara är Stockholm spelar ingen roll. För långt bort, för lång tid, hörs i hans röst. Men mottagandet när man hälsar på är lite som den frånskilde pappan som dyker upp med biobiljetter och popcorn.
Det är inte varje dag man möts av handgjorda girlanger (!) i rött och rosa, teckningar på dörren och inte mindre än jämfota grodhopp i ren glädje från sexåringen ropandes mitt namn. Wow, helt oslagbart.
No comments:
Post a Comment