Ont

Har velat ut och gå hela kvällen, men något har hänt i en led i foten och jag hade väldigt ont när jag gick till universitetet och jag knaprade Ipren för att kunna gå hem.

Rastlösheten rycker i kroppen, van att gå en mil på kvällen, van att simma dagligen. Det har jag inte heller gjort eftersom jag försökte avsluta redigeringen. Det funkade inte alls; jag har flera timmars arbete kvar och dubbel ångest. Men jag orkar inte och tänker sova ett par timmar först. Morgondagen kan bara bli bättre.

Fringe

Ibland får jag fototekniska frågor och det här är fullständigt ointressant om man inte är fotointresserad. Ett av de största problemen med digitalt foto är att det kan bli chromatic aberration, som visar sig som missfärgningar, vanligtvis blå, röda eller gröna färgband. Det blir gärna i ytor där det är stora kontraster, som en vit krage mot en svart kostym etc. och det finns inget man kan göra åt det när man fotograferar, men det går lätt att korrigera i post.

Öppna rawfilen i Bridge (motsvarande finns i Lightroom), välj lens correction och Defringe: all edges. Zooma in så du ser kanten på missfärgningen och dra sedan i de två översta red/cyan och blue/yellow tills färgen är borta. Vanligtvis försvinner det direkt.

Om det inte gör det beror det på att missfärgningarna är i två olika färger och då får man fixa en färg i taget och spara ut i två versioner. När du öppnar filerna i PS, dra över filerna medan du håller nere shift så att de linjerar, lägg på en svart mask (blockerar allt) och måla bara in (med vitt) den del där missfärgningen är. Borta.

Går även att göra direkt i PS, med hjälp av hue and saturation layer och måla in. Men det tar längre tid.

Så.

(fan)tastiskt

Klev in i studion och hälsade god morgon, min lärare vände sig om och svarade ”wow, du ser fantastisk ut i dag, väldigt… europeisk”. Bara män över 40 vågar säga sådant och han fick ett strålande leende tillbaka, oväntat att höra det från en lärare.

Vad han egentligen sade var att jag inte hade thongs och bomullsklänning; mina skinnsandaler var franska liksom det småmönstrade sidenlinnet, snäva mörka byxor, håret bortdraget från ansiktet i en spansk knut ackompanjerat med röda läppar.

John var dagens knight in shining armour när han med oanad photoshopmagi sparade mig timmars redigering. Jag trodde att jag var klar med alla mina testtryck och hade sparat ner filerna för att gå ner till tryckeriet, men inte. Min lärare må tycka att jag såg fantastisk ut i dag, men han tyckte inte detsamma om två av mina bilder, så nu sitter jag här framför datorn igen och redigerar lite till.

Then it is a good dream

Det finns ingen tid på dygnet som är bättre än natten att hitta nya idéer, sådär före gryningen medan allt är tyst utom musiken, allt är stilla och mörkt, skuggor från stearinljusen som dansar över tangenterna. När vardagen och verkligheten är långt bort, när drömmarna kommer närmre och virvlar runt, formar sig i nya bilder.

Det är fortfarande morgon, men jag har hunnit simma en halvtimme, klätt om, arbetat fram nytt material och gått igenom bilder från de senaste tre åren och bestämt vilka bilder som ska in i den nya folion. Det här blir en bra dag.

Han sjunger fem oktaver

Billigt men dyrt

Jag har inga lektioner på förmiddagen, inga tider att passa och jag kan ta sovmorgon, istället har jag legat vaken sedan tretiden. Varmt är det, men jag fryser ändå, hungrig är jag men tar ett glas mineralvatten istället. Rensade ut all mat ur lägenheten för ett tag sedan, på det sättet kan man inte äta, mycket effektivt. Vill ni ha frukostinspiration kan ni gå in hos Kniven; hon postar dagens frukost och det ser väldigt gott ut.

Låg kvar i sängen och bläddrade igenom senaste numret av Australiens största fototidning, förra månaden var en av mina favoritlärare på omslaget, bilden som var på omslaget på detta nummer var också slående och jag kollade vem som hade gjort den. Sedan skakade jag på huvudet, vet att han är en skicklig fotograf men inte själv rör photoshop utan har anställda. Det är okej, men det var den avancerade bildmanipulationen som gjorde bilden.

I bästa designeranda vrider jag på tidningen för att se vem som har tagit bilderna och i sida efter sida är det inte bara namn; det är fotovänner, från fester, från branschevent. Fick ett mejl från chefredaktören på tidningen i förra veckan och han frågade om jag hade något till februarinumret; jag vet inte ens om jag är kvar i Australien då.

Det är komplicerat med mitt visum och jag har tvingats säga nej till jobb som jag verkligen velat göra. Det kommer allt fler erbjudande, alltid frilans, allt mer inom mode och jag gillar vill, frustrerad att jag inte får. Suzy och jag fick en förfrågan om att plåta ett bröllop, igen, och först sa vi nej per automatik, sedan bestämde vi för att plåta det tillsammans. Ingen av oss har gjort det tidigare och inte direkt vad vi brukar göra, men varför inte.

John och jag var på bokbinderiet igår och hämtade upp våra nya inbundna skinnfolios. Vi tog emot dem och sade sedan i munnen på varandra ”damn, jag skulle ha valt din skinntyp istället”. Hans var blankpolerad och väldigt rockn’roll; min är i klassiskt lite mattare skinn. De avrådde mig från att välja skinnet han hade eftersom det är väldigt känsligt, men det var så fint; min är också fin men hans var fanimig snyggare. Han tyckte iofs tvärtom och hade det inte varit för namntrycket på framsidan hade vi bytt där och då.

Återstår att leta upp en snygg väska till folion och John som är mer direkt än smidig sa till bokbindaren att de måttanpassade väskorna såg billiga ut. Jag gav honom en mörk blick, men han hade för all del rätt. De såg billiga ut och dagens första projekt är att hitta en snygg väska; vill inte lämna ifrån mig folion utan skydd.

Jag har googlat och förstår inte hur det kan vara så lätt att hitta en snygg handväska men så svårt att hitta en laptopväska som inte väcker direkt avsmak. En sådan här kan vara okej men verkligen inte wow; den här kan vara den fulaste någonsin. Kanske ska ta den, väcker definitivt uppmärksamhet när den kommer in på byrån.

Vår

På väg ut på min kvällsrunda och det är fortfarande 35 grader. Vi har alltså ännu vår. Vår.

Kisar mot ljuset

Vaknar av den rosa mobilens signaler, först oklart om det är ett samtal eller det är väckarklockan. Det är väckarklockan och jag slår av den, fumlar vidare efter fjärrkontrollen till AC:n, slår på den och känner den kalla luften svepa över kroppen till gåshuden tar vid och jag går upp.

Drar försiktigt gardinerna till sidan, eller bara den ena, bara några centimeter och solen fyller genast hela rummet och jag kisar, stänger till igen. Det ska bli varmt i dag också och sommaren pockar på, om en månad kommer det vara tokhett och stan har redan börjat lukta av sommar och sopstanken börjar sätta spår i gränderna.

Har en halvtimmes promenad till universitetet; jag älskar att kunna gå överallt och kanske vad jag älskar mest med Melbourne. Jag kan gå var jag vill, behöver inte passa tunnelbanetider, behöver inte vänta i nio minuter på plattformen i jacka, vantar och tjocka stövlar och jag undviker spårvagn till varje pris, går överallt, gärna långt och senast jag var ute längs med Yarra hamnade jag längre än jag tidigare varit. Plötsligt blev Yarras lugna vatten allt mer strömt och de breda lummiga promenadstråken ersattes med industriella stålbroar, kanske inte helt smart att gå där sent slog det mig, inte så långt, inte på kvällen.

Ska till den näst sista kritiken på kursen nu och jag känner mig lugn, från att ha varit ytterst missnöjd med min examensfolio har jag ändrat, lagt till text och designat om. Den är bra nu; där finns en del starka porträtt och de sista korrigeringarna blir nog i dag, sedan ska det tryckas.

Om en vecka ska jag lämna ifrån mig den tjocka A3-folion i svart läder. Jag har inte fått min nya folio än förstås och de ringde från bokbinderiet för ett par dagar sedan för att bekräfta att stavningen av mitt namn. Sakta bokstaverade han A-n-n-e-u-i. Hade just varit fint på en folio för flera tusen.

Fars dag

Mors dag och fars dag firas inte på samma datum i Australien som i Sverige och ibland har jag gratulerat till förvånade föräldrar, ibland har jag glömt bort.

Läste precis den här texten av Alex Schulman. Fint.

The Time Traveler's Wife

Såg The Time Traveler's Wife igår och grät mig igenom större delen av filmen. Patetiskt. Den var egentligen inte fantastisk, men romantisk, om omöjlig kärlek, möjlig i ett ögonblick.

Jag har missat att Anna Gavaldas debutroman har filmatiserats och jag läste de svala betygen och fastnade i den här frasen "De [fransmännen] gör heller ingen överdriven skillnad mellan lycklig och olycklig kärlek. Alltid är den olycklig för någon." På tal om filmen ovan.

Procrastinate

Okej, jag överdrev. Det tog mig inte många minuter att översätta. Det är typ samma ändå när det kommer till utbildningar och priser.

Återstår att skriva personliga brev, på engelska, på svenska. Jag tycker inte om att skriva personliga brev alls, i alla fall inte om mig själv.

Tror jag tar lunchpaus nu och skjuter på det lite till.

Översätta?

Jag har gjort om mitt CV nu. Tagit bort allt rosa och det blev lite striktare, lite svalare, förhoppningsvis inte tråkigare bara mindre flickigt.

Sedan kom på jag på nästa sak, att mitt CV är på engelska. Ska jag behöva öööversätta och göra ett på svenska också? Åh, jobbigt, men tror det ser för drygt ut att skicka på engelska i Sverige.

Flashback

Mo säger det bäst.

Solen är på väg upp nu, färgar himlen rosa

Det går en järnvägsbro intill Yarra River nedanför mitt fönster, men jag hör inte längre tågen, van vid det dova ljudet. Vaknade av hårda metallsmällar, blandat med skrik, fler smällar, hysteriska skrik, sedan tystnad och jag hoppade ur sängen och tittade ner över stan.

Det ligger en stor nattklubb på andra sidan bron och det har hänt att där varit skottlossning tidigare, men det verkade lugnt, letade vidare med blicken, allt tyst och stilla. Sedan ett ljus på bron och jag kisade mot mörkret och sedan nya smällar. En hammare, ett par järnvägsarbetare, tittade på klockan, strax efter tre. De bankar fortfarande och jag försökte inte ens att somna om. Har istället fått undan all tvätt och städat av kök och badrum. Poolen öppnar inte förrän klockan sex så simma kan jag inte heller.

I natten kommer tankar som jag annars gör mitt bästa för att inte tänka på. Jag vet inte var jag bor om ett par månader. Mitt visum är på väg att gå ut och utan sponsor finns det inget alternativ än att åka tillbaka.

Vad som förvånar mig mer är att jag inte sökt ett enda arbete, inte fixat till mitt CV, inte skrivit ett nytt personligt brev, inte försöker alls, inte längre säker på att jag vill stanna, kanske bättre att resa och börja om. Oavsett var jag flyttar får jag börja om från grunden, också i Sverige, bara i Australien har jag ett fotografiskt nätverk, men inget arbete eller visum och det är såklart en förutsättning.

Mina lärare pressar mig hårt om vad jag ska göra efter kursen och jag märker att min vilsenhet väcker allt större frustration hos dem. De ser det som fullständig obeslutsamhet och förstår inte; jag som annars är så fokuserad.

I torsdags diskuterade två av mina lärare min framtid som om jag inte fanns i rummet och argumenterade olika möjligheter fram och tillbaka. När jag gjorde ett inlägg om svenska fotografagenturer, tittade de båda på mig som om jag vore komplett galen, ”jag har några kontakter på amerikanska byråer” svarade min manlige lärare.

Jag nämnde en arbetskontakt i Sydney som jag ska följa upp och min kvinnliga lärare sade ”hur mycket jag än önskar att du stannar i Australien, vet jag inte om det är det bästa för dig. Ditt bildspråk är europeiskt med en naturlig elegans och känslighet. De är modigare i Europa och jag tror du har större möjligheter där än du har i Australien. Har du funderat på London? Jag tror det skulle passa dig.”

Mest vill jag bara skrika jagvetinte jagvetinte jagvetinte och jag har gjort mitt bästa för att inte tänka längre än kursen, men det är bara veckor kvar. Dags att vara vuxen, hög tid att ta fram ett nytt CV och brev och börja söka, här och inte här. Några beslut kan jag inte ta förrän jag vet vilka alternativ jag har.

17.27

32 grader och sol i Melbourne. Jag väntar på att solen ska gå ner så jag kan ut och gå längs med Yarra, en timme till så är det nog lugnt, förmodligen lika varmt. Det krävs lite planering att bo i ett land utan ozonskikt. Men värmen är skön.

Love

Om ni vill lyssna på mer tycker jag att ni ska gå in här och scrolla längst ner till min fotovän Angela Regas inspelning om kärlek. Berätta kan hon.

Brandi Carlile

Det har gjorts otaliga covers på Mad World och jag var skeptisk när jag hörde första tonerna på ännu en. Några toner till och håret stod rakt upp på armarna.

Det är en usel video, men rösten. Rösten.

Katalog kapitel II

Mejl från den grafiske designern till institutionsledningen och mig:

"Vi lämnade över filerna till tryckeriet igårkväll men glömde lägga in Annevis sida i katalogen. Det gäller bara testtryck."

Annars fick jag besked på att mitt namn skulle namnges; det var ingen som sa något om att det var på bekostnad av min sida.

I ett annat liv

En barndomsvän gifte sig nyligen och hon skickade över några bilder från bröllopsfesten, glada lyckliga människor och jag kände igen flera av gästerna. Efter en stund lade jag märke till att det bara var par, gifta vänner, eller i mångåriga förhållanden. Någon som var gravid, flera har ett barn, eller två, till och med tre barn.

Vänner med stabila arbeten; de bor i villor, som de betalar av lån på och de gör det tillsammans. Delar vardagen tillsammans och på något sätt såg det just tryggt ut. Jag har inte sökt det tidigare och no regrets, men när jag tittade på bilderna var det en känsla som stannade kvar. När valde jag bort det?

Den perfekta julklappen

Klockan är efter midnatt när det kom en inbjudan från en av mina lektorer, till en homoerotisk dramaföreställning på ett trendigt galleri.

TRIO explores the mysterious death of violin virtuoso, Karl Munch, who is found dead in his hotel room in Vienna under a cloud of sexual misadventure. Karl's life and the details surrounding his death are illuminated by the three men closest to him, his New York agent, his twin brother based in Melbourne and his British lover, who try to make sense of Karl's life and genius, revealing their inner lives and personalities, which emerges into a richly vivid and complex psychological study.

Det här kan vi ju inte missa och det var ett tag sedan jag var på teater. På tal om drama köpte jag en ny mascara i dag, tänkte köpa Lancômes Hypnôse, men deras senaste är Hypnôse Drama. Och om den första var riktigt bra, är den nya ännu bättre. Den perfekta julklappen.

Oh, the softness

Fler här.

Credit, tack.

På utställningsmötet var den grafiske designer med som håller i tryckdelen av utställningskatalogen som ska skickas ut. Vår lärare presenterade honom som mannen bakom katalogen och applåderade hans arbetsinsats.

Bara en detalj. Det är MIN design; det är jag som har gjort layouten; det är jag som har förberett och samlat in samtliga porträtt, samtliga biografier och förberett alla filer för tryck. Jag har lagt mycket tid på den här katalogen och jag lämnade över en komplett Indesignfolder till den grafiske designern i förra veckan färdig för tryck. Vi fick tillbaka första tryckprovet i dag.

Anledningen att vi tog in en utomstående designer var att han är sambo med en kursare och han är starkare på CMYK-tryck än jag. Dessutom har han redan inarbetade tryckerikontakter som gav oss bra priser. När jag arbetade på Saatchi & Saatchi hade vi också en designbyrå som kontrollerade filerna innan de gick till tryck. Det var såklart tryggt och det kändes därför som en perfekt lösning att den grafiske designern såg över dokumentet innan tryck, mer som en dubbelkoll.

Men jag hade inte väntat att det skulle stå att han är designer av katalogen. Det är han inte och i det riktade tacket stod hans namn och flera andras, inte mitt. Det är inte designern som har skrivit det och han är trevlig, men det är naturligtvis inte acceptabelt att han krediteras när arbetet är mitt.

Förmodligen roligaste festen i år

Det vimlade av fotografer på halloweenfesten och ett par dagar efter festen dyker det fortfarande upp mer eller mindre smickrande foton. Men den här bjuder jag på.

(Jag har alltså inte tagit kortet och jag är inte säker på vem som gjorde det heller. Och jag har absolut ingen aning varför han har en hjärna på huvudet.)

Cup Day

Det är Melbourne Cup Day och helgdag i staten Victoria och människor vallfärdar ut till hästkapplöpningarna strax utanför city. På morgonen är alla uppklädda till tänderna; det är smoking och mörka kostymer, hattar, håruppsättningar, sidenfras och stilettklackar att dö i.

Sedan går det utför, människor picknickar på gräset, spelar på hästar, dricker vin och bubbel som om det inte fanns någon morgondag. Därefter vallfärdas det tillbaka in till stan, med illröd solbränd hy, fläckade pastellklänningar, ofta gående barfota med pumpsen i händerna och sminket utsmetat. Männen syns också dem ofta barfota snubblandes bredvid sina ladies.

Mina vänner ska ut på hästloppen på lördag och jag gillar delen att klä upp sig, däremot finns det tre bra anledningar att jag aldrig varit ute på själva derbyt på Cup Day.

1. Inte en chans att jag kan sitta en hel dag i solen utan att bli fullständigt sönderbränd. Oavsett solskyddsfaktor och hatt.

2. Jag är allergisk mot gräs och att picknicka slutar alltid med att jag blir picknicksprickig istället.

3. Jag dricker ingen alkohol sedan en månad tillbaka (undantaget en något messy halloweenfest). Det är inget religiöst ställningstagande utan beror enbart på kalorimässiga tråkighetsskäl.

De här skälen ska dock vägas mot att få klä upp sig allt man vad man kan och det är förstås något som jag gillar. Mycket. Alla mina tidigare år i Melbourne har vi firat nere på Federation Square och sedan barhoppat till gryningen, med vit hy i behåll och stilettklackarna på.

Mitt första år i Melbourne gick jag mer eller mindre direkt från festen till mina grafiska lektioner. Det är nämligen inte helgdag dagen efter Cup Day och människor kommer vara så fantastiskt bakis i morgon. Men inte jag, sa hon drygt; jag har varit hemma och redigerat hela dagen.

Boo

När fotografer, stylister och skådisar firar Halloween är utklädnaden på allvar. Batman har vanligtvis ett stort Bon Iver-skägg, men det rykte för att passa rollen och höra kunde han inte heller eftersom Batmanöron inte riktigt sitter på samma ställe som våra mänskliga. En man med riktig motorsåg, vilket inte alls kändes genomtänkt när han körde igång den framåt morgonen; en annan zombie med en låtsasmotorsåg men med snurrande blad. Han skar upp brieosten så den flög över uteterrassen och gästerna duckade, eller fångade ost.

Ray var mimare och pratade inte alls i början av kvällen och Gav hade gjort två hennatatueringar över underarmarna för att matcha fångklädseln. Liam, som är hemma från LA, frågade om jag hade några Halloweenplaner och jag sade att han fick komma om han fixade kostym; det gjorde han (nedersta bilderna). Hjärterdam var tvungen att ta av sin krona för att komma in i taxin, men glömde sedan den där och sörjde den resten av kvällen.

Jag försökte få tag i en taxi på väg till festen, men det är hästderby i Melbourne och jag tröttnade på att vänta, spårvagnen går bokstavligt talat från min dörr till Suzys så jag hoppade på. Det var derbymänniskor i höga klackar, färgglada sidenkreationer, håruppsättningar och hattar. Det var festande människor på väg ut i natten och sedan var det jag. I höga röda stilettpumps, röd kort djävulklänning, blond peruk och horn. Mannen framför mig log när jag satte mig.

Festen var genomtänkt i minsta detalj, musik, mat, margaritas att dö för och klistrigt låtsasblod och spindelväv fanns överallt. Jag hade en vampyr efter mig och italienaren attackerade min hals och gav mig ett sugmärke över halsen. Det hade möjligen varit förklarligt om det var vampyren, men inte från honom och på huvudet fick han.

Vampyren följde med till bilen och jag hade redan hoppat in tillsammans med fröken på prärien-skådisen och väntade på Liam som flirtade med en av damerna, eller möjligen tvärtom. Vampyren kommenterade min kostym och att mina horn liknade underkläder, att jag inte hade tagit av mina klackar på hela kvällen, att jag var den enda som inte hade gjort det. ”En lady”, sa han. ”Precis i min smak” och visade sina vampyrtänder. Men vad är en vampyr att frukta när man har eskort av en manlig fröken på prärien? Tur att jag var djävul då.

It's like falling in love

Jag svarade inte på frågan varför jag är fotograf när min handledare frågade. Inte för att jag inte vet, men för det ärliga svaret kändes för personligt där och då. Jag frågade Liam, skådespelare, samma fråga. Han var tyst en stund och sedan sa han det här:

"I act because I can express things I can't say in real life, I act to be happy and I act to move people to look at life in a new way . It's like falling in love, it's hard to put into words why it is what it is, but somehow you just know it completes you."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

God morgon

Igår kändes det som fredag; i dag känns det som lördag och jag har varit uppe tidigt. Hade ett nytt möte med min handledare igår och vi tog ett gemensamt beslut (jo) att ta bort bilderna på en något besvärlig sångerska ur examensfolion och plocka in mina dansbilder igen.

Känns bra, men innebär samtidigt att jag har suttit och redigerat flamencobilder sedan gryningen och det lär jag få fortsätta med under dagen. Min handledare frågade mig vad essensen var med att vara ballroomdancer, att vara ståuppare eller musiker. Sedan vände han sig till mig och frågade varför jag var fotograf. Jag svarade aldrig.

Julie & Julia

En sådan film man ska se med sin mamma, vänlig och varm, om kärlek och om kärlek till mat. Någon wowfaktor hade den inte, däremot en massa fransk mat och yum.

Varför gick jag aldrig några matlagningskurser när jag bodde i Frankrike? Det hade jag gillat, har alltid älskat att laga mat, bara gör det för sällan. Jag saknar att inte ha något kök, eller någon att laga till. Något av det.

Uppåt

Jag har aldrig behövt visa mina universitetsbetyg vid en anställning och ingen verkar någonsin ha brytt sig. Inte jag heller, utom de gånger som jag inte har fått ett högt betyg. Plötsligt skaver betyget på ett alldeles närvarande sätt.

En tillfällig lärare valde att låta eleverna i klassen sätta betyg och min klass var mitt uppe i en infekterad queen bee-konflikt där jag tog ställning för läraren och således mot klassen. Det slutade med att jag fick mitt första credit. (Betygskalan här är pass – credit – distincition – high distinction)

Jag lämnade in en överklagan, men det var så komplicerat och så många instanser att jag inte riktigt hade tid eller lust att fortsätta att driva vidare. Det var mer en principsak än betyget i sig, tänkte jag. I veckan kom en lärare fram till mig och frågade varför betyget inte blivit omprövat och att jag skulle lämna in folion igen. I dag fick jag besked att betyget höjts och att det var ett enigt beslut och fick vad som närmast kunde likna en ursäkt.

Jag blev alldeles oväntat glad, inte för betyget i sig, men för att jag fick rätt. (drygt jag vet) Det finns en anledning till att det är bra, en anledning som jag inte ens visste om. Tydligen delas det ut (ekonomiska) priser och diplom till de tre studenter med högst betyg och en lärare antydde tidigare i veckan att mina betyg var höga.

Så är det nog, räknar med HD i samtliga kurser den här terminen med undantag från ett ämne, men samtidigt var jag en total tomte i mörkrum första terminen första året. Jag hade aldrig så mycket som framkallat en rulle film och jag slet i det där förbannade mörkrummet, men jag lärde mig, har tacksamt nog alltid lärt snabbt. Jag har såklart lagt ner mycket tid och kraft på den här utbildningen de senaste två åren. Det är stressande att inte veta vad som händer efter kursen, men samtidigt skönt att gå vidare i nästa projekt.

Italienare

Har assisterat Suzy i studion hela dagen och jag gick ut ur studion ikväll för att hämta ett annat objektiv och gick genom en smal korridor. Mötte en italiensk fotograf och han stannade, blockerade vägen, tittade på mig, jag tillbaka lite frågande. Han började knäppa upp skjortan, stod med naket bröst, pekade mot bröstet och sa ”Annevi, vill du ha sex med mig?”

Jag kunde ha sagt något snabbt, men det var så oväntat att jag började skratta istället och passerade honom med ett föga välformulerat ”fuck off”. Bakom mig hörde jag hans gestikulerande italienska fraser; han var knappast allvarlig och ingen aning var det kom ifrån.

Producer?

Fullsatt rum på kritiken och jag var sist. Handledaren tittade igenom bilderna men sa ingenting mer än att vi behövde prata efteråt. Vi är inte eniga och främst handlar det om stil, ibland kan man kompromissa, ibland inte. Jag tänker inte ställa ut en ”komisk” bild på en ståuppare bara för att han är komiker; vägrar plåta en musiker på stan med gitarr i handen bara för att han är musiker.

Min handledare frågade vad jag ska göra efter kursen och jag vet inte, inte var, inte när, inte ens säkert med vad. ”You would make one hell of a producer”, sa han oväntat och kanske var det avsett som en komplimang, men han kunde lika gärna ha slagit mig i ansiktet.

Han pratade om arbetsmöjligheterna och jag reste mig, svarade att det inte var avsikten med att göra den här utbildningen. Han fortsatte att prata om min organisationsförmåga, pålitlighet och driv medan jag avbröt samtalet och gick ut ur salen.

Sweet dreams

Jag känner knappt igen mig i lägenheten, det ekar nästan mot väggarna när man rör sig och jag började sortera ut saker tidigare i veckan. I dag har jag möblerat om och jag vet inte varför jag inte haft det såhär tidigare, mycket mycket bättre.

Det är lite dumt att jag inte lagt mer kraft på mitt hem förrän det är dags för lägenhetsinspektion om ett par dagar och några månader kvar på kontraktet. Här är så mycket mysigare nu och framförallt känns det lättare i energin efter att ha rensat ut en massa saker. Igen.

Jag renbäddade när jag kom hem ikväll, tittar på sängen och funderar fortfarande på vilken sida jag ska sova. Det var självklart som den stod tidigare, men nu vet jag inte om jag vill sova närmst fönstret eller rummet. Tricky. Men sova ska jag, ny kritik tidigt i morgon.

Mannen med den röda sovsäcken

För ett halvår sedan flyttade en man in under tågbron utanför mitt hus, precis nere vid vattnet. Han hade en illröd sovsäck som han sov i om dagarna, alltid på samma plats. På kvällarna och nätterna försvann han, tillbaka igen på morgonen.

När de byggde om Melbournes Akvarium för några månader sedan var det ett himla oväsen från bygget och man tänker att det vara lätt att hitta ett lugnare hem, men han stannade kvar under bron.

För ett par månader sedan kom ytterligare två hemlösa som flyttade in under bron, men under en annan pelare. De var yngre och hade både madrasser, vindskydd och resväskor med sig. Några dagar senare kom ytterligare ett tiotal och plötsligt började det bli trängsel om bästa platserna under bron.

Medan den gamle mannen behöll sin lilla röda sovsäck och aldrig talade med dem andra, började de nyinflyttade slå upp tält och prylar och det blev allt mer liv om nätterna.

Förra veckan försvann plötsligt mannen med röda sovsäcken; han verkade ha fått nog. Det var det nog fler som hade fått för igår var alla tält, madrasser och vindskydd borta. Tyst och tomt, som det var tidigare.

Vååår

Vi var och såg All about Steve, impulsiv chick flick var tanken, men filmen var varken rolig eller romantisk och det där sista är en klar nackdel när det kommer till romantiska komedier. De här bilderna var en aning roligare än filmen. Boys will be boys.

Vi har våra första varma vårdagar och Melbournes gator fylls med sommarklänningar och sandaler. Jag drog på träningsskorna och gick till tryckeriet i St Kilda tidigare i dag, lämnade av fotona till examensutställningen och promenerade sedan tillbaka. Det tog mig ett par timmar, men skönt var det. Har alltid gillat den australiska våren bättre än sommaren.

Bitch

Inbjudningarna till examensutställningen är på gång och för att undvika dubbletter hade institutionen sammanställt gästlistan och lagt upp på intranätet. ”Bitch!”, sa en av mina kursare när hon såg att jag bjudit en Melbournefotograf, som är en av Australiens främste inom sitt område.

Jag tittade upp från skärmen en aning överraskad och hon fortsatte ”jag hade tänkt skicka med ett personligt meddelande i hans inbjudan! Jag gjorde praktik hos honom för ett par år sedan.”, sa hon medan hon viftade med armarna. ”Så gör det”, svarade jag lugnt och fortsatte arbeta.

Visste också att han inte bett henne komma tillbaka till studion. Suzy tittade in i sin skärm på andra sidan om mig med ett leende; hon visste att han bjöd ut mig på lunch i Sydney och upprepade gånger har bjudit in mig till sin studio och öppnat för arbete. Har egentligen ingen bra förklaring att jag inte gjort det; han är trevlig, en bra arbetskontakt och ansedd inom sitt område.

Det gav lite perspektiv att se min kursares reaktion och höra henne berätta hur mycket hon drömde om att komma in i hans studio; liksom Suzys falsettreaktion när jag nämnde middagen i förbigående för ett par månader sedan.

Såhär var det. Jag hade ingen aning om vem han var när vi träffades på ett branschevent men jag märkte ganska snabbt att de flesta i rummet tycktes känna (igen) honom eller vilja komma fram och ryggdunka. Han sa rakt ut att han föredrog att prata med mig för då slapp han en del av det. Det var rakt; det gillar vi och eftersom jag inte kände speciellt många passade det mig utmärkt. Han presenterade mig för desto fler.

Sedan gillade jag att han bjöd ut mig genom att kliva rakt in i en grupp av människor, avbryta konversationen och fråga om jag ville äta med honom dagen efter. Bara sådär.

Något säger mig att den där handskrivna lappen kommer ha motsatt effekt, ryggdunkande verkar inte riktigt vara hans thing.

Bobby pins

Snoozade så länge jag kunde i morse och tittade på det långa rufsiga håret i badrumsspegel och gjorde den snabbaste frisyren av dem alla. Borstade håret hårt bakåt à la balettknut, spände fast med mina nya extra långa hårnålar, som jag för övrigt blev överlycklig när jag hittade. Jag har letat länge, så när jag slutligen hittade några bunkrade jag genast 4 paket. De går åt.

”Du ser annorlunda ut” sa en av mina kursare när jag kom och jag började nästan skratta. Mannen jag träffade förra året sa detsamma när jag kom till en middag en aning försenad. Jag svarade att jag inte haft tid att göra vid håret och han sa ”jag sa inte att jag inte tyckte om det; jag sade att det var annorlunda”. Såklart, sa jag, same same tänkte jag.

Med tanke på deras reaktioner är det såklart bara att konstatera att jag mest haft håret nere, men det var skönt att få bort det från ansiktet. Mer knut tror jag.

Ögonblick

Masterchef

En av bilderna Suzy ska ställa ut på examensutställningen nästa månad är en bläckfisk formad av spagetti med trägaffel i en av armarna. Intill den bilden har hon ett foto på snäckformad pasta med ett par levande sniglar ovanpå.

Sniglarna plåtade hon förra helgen och till saken hör att hon har lätt fobi för sniglar och behövde någon som hjälpte henne flytta dem. Jag har visserligen inte fobi för sniglar, men jag var klart skeptisk till att röra dem. Skickade ett meddelande på lördagmorgonen om hon hittat någon eller jag skulle komma in till studion; det hade hon turligt nog och jag somnade belåtet om med ett leende.

När hon frågade om jag kunde hjälpa henne att handmodella till en annan av hennes bilder sa jag ja utan att blinka. Min tur att hjälpa till. Men det är ofta en bra idé att fråga exakt vad man ska göra när det gäller hennes plåtningar. Mina händer har varit täckta av neonfärgad grön glasyr som sedan droppade ner över några cupcakes.

Problemet var att glasyren inte var så lättflytande som den behövde vara och när vi plåtat ett tag kom Suzy kom på idén att köpa mjölk i caféet som hon hällde i smeten. Det skulle hon inte ha gjort för glasyren skar sig och blev till en sorglig grynig röra.

Gör om gör rätt, och hon gick ner till stan för att köpa mer florsocker medan jag fixade upp i studion. Hon kom tillbaka stressad efter en timme och tre mataffärer senare innan hon hittat florsocker. Medan vi pratade utanför köket exploderade smöret i micron och när det sedan svalnade av blev glasyren såklart mer kompakt, mer så än den första omgången.

Smöret var slut, mjölk funkade ju inte, så kanske vatten? Det blev en fluffigare smet, men den blev ännu mer kompakt. Wtf? Mer vatten. Ännu tjockare, på marängnivå där man kunde hålla smeten upp och ner utan att den ens rörde sig. Liknade mest någon sorts slime och vi tittade på varandra. Tittade på klockan och studiotiden som höll på att gå ut och började packa ihop istället. Någon kommer att få ha händerna i rinnande grön glasyr nästa vecka. Skulle tro att det blir jag.

Bra

Kommer förmodligen att ha bättrat på träningsvärken till i morgon när dagens snabba promenad längs med Yarra blev betydligt längre än väntat. Jag behöver nya träningskläder, byxorna kasar, tröjan på andra hållet, tillsammans oerhört irriterande när man joggar.

Det är vår, men i Melbourne är det fortfarande en tio grader och jag hade en luvtröja när jag började gå; det kan ha varit det bästa någonsin för den hade fickor och jag slapp hålla i nycklar och ipod. Det gillar vi.

Några sopsäckar senare

Skulle plocka fram en ny tvål från badrumsskåpet igår morse och stannade och tittade på flaskorna. Stökigt och jag rensade ut de halvtomma flaskorna och sorterade upp sakerna. Gick kritiskt vidare i lägenheten och nog för att det var rent, men det var saker överallt i skåpen och jag tog fram ett par sopsäckar och började slänga.

All fotorekvisita åkte rakt ner i sopsäckarna, fråga mig inte varför, men jag hade kvar vita boafjädrar, svarta, gröna, turkosa fjädrar, glitter, konfetti, rosa sidentyg, annat sidentyg och olika sybehör. Sedan hittade jag herrskjortor, slips och herrsolglasögon från en plåtning, kunde ha gett det till modellen istället.

Bokhyllan var ett annat sorgligt kapitel, backdrops i udda färger en masse, modetidningar efter modetidningar efter modetidningar och visst. Jag gillar dem, men nu åkte de, liksom visual diaries från förra året, mörkrumsprint, mina krokimålningar och vattenfärger. Kolet behöll jag.

Garderoben orsakade nog mer frustration än något annat, för när jag började slänga undan saker som var urtvättade, tröttnat på eller lagade (jag har kvar min gamla tvättmaskin som tuggar kläder lite då och då). Jag kom snabbt fram till att jag fick sakta ner kastandet eller skulle jag bli utan kläder. Jag rensade mycket men bestämde mig för att vänta med att köpa nytt tills jag är klar med kursen.

Jag känner mig lättare med en rensad lägenhet och dessutom storstädad, dammtorkad och skinande blank, well kind of. Avslutade med att stryka igenom hela garderoben medan jag tittade på X-men igårkväll. I dag har jag träningsvärk i ryggen. Smidigt.

Fredag

Det blev ingen av klänningarna nedan, men hittade en söt Halloweenkostym i liknande modell som bumble bee. Den är i klarröd sammet med ett band av röda paljetter i kanten upptill, samt en tunn svart spets, en spets som går igen i kjolen. Köpte matchande röda långa handskar, hittade ett par röda skor nere på Chapel Street och ursäktade köpet med att de var nedsatta.

Mådde inte bra när jag kom hem, tog en varm dusch och lade mig. Vaknade när min syster ringde och jag kunde inte ha varit mer förvirrat yrvaken. Kopplade inte ens att det var hon förrän hon irriterat frågade varför jag inte svarade på mobilen och vad det var för tid att sova på och det kan man ju undra.

Jag har vaknat till nu, knappt. Det är fredagkväll men någon utgång lockar inte och tror snarast att jag kryper tillbaka ner under duntäcket och tittar på Love Actually som sänds ikväll.

Bumble Bee

Suzy ringde upp och frågade om jag ordnat min halloween outfit; hon hade fått sin med posten från USA igår. Egentligen ville hon ha den här och det är så mycket Suzy, men sedan blev det en kortkort rödluvancostume istället.

Oavsett vilken klänning man tittar på är kjolarna extremt korta och till flera av klänningarna står det "Please Note - these costumes are sized quite small, but are generously sized around the bust".

Jo. Räddningen finns i en längre underkjol skulle jag tro. Jag har inte bestämt mig, inte ens letat men det är lite som med det mesta, allt eller inget. Och ska man på stor halloweenfest så ska här kläs ut.

Kanske Bumble Bee eller Saloon Girl? Det ligger en kostymaffär i Prahran, får nog åka dit och rota runt bland kostymerna.

Slummer

Somnade tidigt, vaknade efter ett par timmar, somnade om, vaknade igen, somnade om, när jag vaknade långt före gryningen gick jag upp. Drog gardinerna till sidorna, fönsterna var immiga, tände några ljus, satte mig framför datorn och svarade på mejl.

Kunde ha redigerat undan senaste plåtningen, men det går på halvfart efter kritiken i måndags. Jag har tagit nästan alla bilder och även om de tycker att jag kan bättre, jag med, så finns det annat som betyder mer. De hade massa synpunkter på bilderna men jag hummade mest lite här och där, ändrar som dem vill och tänker på vad jag ska göra sedan när kursen är slut istället. När jag kan göra mitt.

Oups

Går igenom mejlen och läser ett från en ståuppare som jag skickade över några webfiler till för ett par månader sedan. Jag var inte där för att plåta honom, men eftersom jag känner honom och var på plats tog jag ändå ett par bilder. Till viss del för att det blir en aning långtråkigt att höra samma skämt och komikerna kör samma rutiner, varje kväll, flera dagar i veckan. Det är publiken som förändras.

Han skrev att han använt en av bilderna på sitt visitkort och jag vill mest lägga pannan mot tangentbordet. Jag är ganska övertygad om att det där visitkortet ser förfärligt ut, för det går inte att trycka små webfiler.

Det är för övrigt en komiker som syns regelbundet i TV här och tar tio tusen kr för ett gig. Det lär inte speglas i visitkorten.

Ett par timmar hit eller dit

På scen stod alla kategorivinnarna utom en. Min kursare. Hon frågade mig tidigare i dag när hon behövde vara där och eftersom jag vet att hon alltid är sen sa jag att minglet börjar klockan fem och att hon skulle vara där då. Själva prisutdelningen var klockan sex. Hon kom klockan sju, långt efter att prisutdelningen var avslutad.

Det är inte mitt problem såklart, men det är nästan sorgligt. Där står de andra uppklädda och blir fotograferade, full exponering och ramen med hennes diplom var dessutom tom eftersom hon inte hade fyllt i kontaktuppgifterna. Skulle inte förvåna mig om det var det som kostade henne priset som årets student; hennes bild var den enda som det gick ett sus genom publiken när den hölls upp.

Prisutdelning

Skolutflykt i dag, eller något. Det är hög tid att skaffa en ny och större folio och i samlad trupp har vi varit runt på Melbournes bokbinderier. Egentligen finns det inte mycket val; det måste se professionellt ut. Jag har bestämt mig och tyvärr kommer det kosta ett antal tusen. De hade måttanpassade väskor, bra om man budar sin folio, men ärligt talat var väskorna lika fula som de var dyra. Måste gå att hitta en snyggare väska, hm i A3.

Ska strax iväg på fotografförbundets månadsevent. Det är prisutdelning för årets fotostudent i Victoria och en ung fotograf i min klass tog hem en kategori. Hon och jag skrev, klippte och filmade en video ihop förra året i en kurs och hon är konstnär ut i fingerspetsarna.

När jag träffade första gångerna trodde jag att hon knaprade andra saker för hon var alltid en aning frånvarande, talet osammanhängande, men det gör hon inte. Hon bara är sådan, lite ovanlig eller speciell. Passa tider gör hon aldrig, snarast försvinner hon långa perioder och dyker upp från ingenstans före deadline, men hennes bilder är alltid vansinnigt bra. Jag brukar titta på dem och tänka ”varför tänkte jag inte på det” och blir alltid inspirerad. Hon går sin egen väg och hon kommer gå långt.

Själv ska jag hämta upp mitt silver så det är bara att dra på en klänning och bege sig.

Ro

I morgon är det dags för nästa stora kritik och jag har sparat ner filerna, men någonstans känns det inte så viktigt längre.

Jag har haft en fantastiskt skön helg, har tränat och sovit, druckit vin och tagit det lugnt. Var längesedan sist och jag känner mig utvilad, gladare tror jag.

Vad tänkte du på?

Måndagmorgon, första dagen tillbaka efter en veckas ledighet och gick in till kritiken med några få timmars sömn. Två lärare, min foliolayout projicerad på väggen med 80% av min tänkta examensfolio. De gick sedan systematiskt igenom sidorna på några minuter och det var kritik i stackatoform.

”Fel vinkel, du skulle ha fotograferat det uppifrån, nerifrån, för ordinärt, för stelt, fel uttryck, för ordinärt, för mörkt, för ljust, för ordinärt, fel bild från plåtningen, vad tänkte du på? Sammanfattningsvis håller bilderna en genomgående god teknisk nivå och det är kompetent utfört men bilderna är inte tillräckligt starka; det är inget som gör att man stannar kvar och tittar, saknar wow-faktor och inget som kommer ge dig arbete.”

Så man låter det sjunka in ett ögonblick, men tystnaden missförstås och kritiken skärps. ”Du har gjort en designfolio där designen överskuggar dina foton och i första hand är du fotograf. Jag hade blivit vansinnig om en designer hade brutit ner en bild på det sätt som du har gjort här”, sa han och pekade. Den andre läraren stod för crescendot ”det grundläggande problemet är att du inte är en tillräckligt stark designer”.

Och det var det som satte sig. De säger alltid att mina foton är kompetenta men utan wow-faktor; det är inte som att jag inte försöker. Men designen, det var det som tog. Man kan slå kritiken ifrån sig, säga att vi inte har samma syn på design och ibland är det så, men jag vet också att jag vanligtvis håller med dem när de kritiserar andra studenter. Det är bara att ta in att det ligger något i vad de säger och det är det som gör ont, att inte räcka till.

At the end of the day är det bara en folio, annat som är viktigare, men det här är oerhört viktigt för mig och tanken är att examensfolion ska sammanföra 2 års kunskaper och innehålla mina starkaste bilder. Det gör den inte och jag vet inte varför det har blivit så; vet att det inte är lång tid kvar till slutinlämning.

Ironiskt nog blev jag erbjuden ett arbete i fredags, ett arbete som jag inte hade sökt och som jag visserligen valde att tacka nej till idag.

För två veckor sedan bestämde institutionen att vi skulle lämna in bidrag i Australiska fotoförbundets tävling om årets fotostudent i Victoria. Min lärare tittade hastigt igenom mina bilder och sa ”det är inte som du kommer vinna några priser med det”.

Fast jag gjorde det i dag, vann ett silver i porträtt. Men vem bryr sig och jag känner mest att jag behöver ta ett steg tillbaka från examensfolion och fundera på vad som ska vara kvar och vad som ska göras om.

Magesh

Kvällen innan plåtningen hade vi haft en insamling till vår examensutställning på en bar i Fitzroy och det blev alldeles för sent. Men jag var inte ensam, Magesh hade arbetat natt, men humöret var det inget fel på.

Han pratade oavbrutet och jag har sällan haft så roligt i studion. Han berättade att han bara arbetat som komiker i ett och ett halvt år; det förvånade mig med tanke på att han uppträder på Melbournes största scener. Förstod när han berättade om sin musikerbakgrund.

Fler bilder på fotobloggen.

God morgon

Hopplösa vänner man har; förfesten var för rolig och tanken var att vi skulle mötas vid elvatiden på klubben, ring innan sade jag. Men det blev midnatt, närmre ett, innan alla på förfesten hade tagit sig in till klubben.

Då hade jag tvättat av sminket, fortfarande med stort stylat lockigt hår men jag hade bytt ut klänningen mot nattlinne och satt insvept i duntäcke och hade inte minsta tanke på att bege mig ut i natten.

Kan inte minnas när jag tog ledig en kväll utan att göra något alls, inte arbetade, inte var iväg på middag eller aw utan bara var hemma. Jag somnade såklart. Vaknade tio timmar senare (!?), såg att vi har ställt om till sommartid så nu är det ännu senare på dagen.

Mina nya kinesiska grannar lagar lunch och det doftar hur gott som helst; jag har avslutat frukosten. Men jag är utvilad, på strålande humör och det här blir en bra dag. Det som är kvar av den.