Don't be a stranger

Några av er har läst här länge, år faktiskt, andra har fallit in längs med vägen. Ni är alla lika välkomna.

Jag skriver inte lika mycket som jag gjorde tidigare; jag skriver nog inte lika utelämnade längre. Men jag skriver och kommer alltid att skriva, fast på ett nytt ställe.

Både oskrivna linjer och min fotoblogg har fått nya adresser och mina bröllopsbilder finns samlade på en ny sida. Supersött om ni vill ändra era bokmärken.

De nya adresserna är:

Oskrivna linjer

Min fotoblogg

Mina bröllopsbilder

Jag hoppas att ni vill följa med, hoppas att ni vill fortsätta läsa.
Don't be a stranger.

/Annevi xx

And the world keeps spinning around

Jag ramlade i morse. Igen. Blodiga knän och trasiga strumpbyxor. Igen.

På väg till studion går jag nerför en backe och i mitten av backen korsar jag vägen; inte smart eftersom det är glashalt i backen, mer så när man vänder 90 grader, i högklackat.

Har mycket redigeringsarbete och satte mig och arbetade direkt när jag kom till studion och hade redigerat ett tag när såret (antog jag) sved mer och mer. Gick för att kolla och tvätta av det, bara att blodet fastnat i strumpbyxorna och satt fast, aj.

Ner till kvarterskiosken för att handla plåster, hittade inga och fick fråga. Mannen sträckte sig mot hyllan bak disken och höll fram ett paket plåster med planeter och stjärnor i blått och silver, samt en vanlig. Han lade det med planeter på disken och log.

Nu är jag ihopplåstrad och ser sådär lagom rock’n’roll ut för att sticka ner till Toni & Guy om ett par timmar.

Killer on the dance floor

Hantverkare i lägenheten; studion vimlar av stylister och modeller eftersom studion är uthyrd till en utomstående modefotograf under dagen. Vårt kontor ligger på ett öppet loft ovanför studion. För tillfället som att arbeta i en nattklubb, ljusen blixtrar, musiken dunkar högt genom rummet, vibrerar i golvet, basen i bröstet, tung doft av hårspray slingrar sig uppåt.

Redigerar bilder på en australisk modell som jag fotograferade i helgen, otroligt vacker modell med mycket attityd. Svart och vitt, mycket grain och rock’n’roll. Bilderna ska levereras till helgen så jag återgår till nattklubbsredigerandet.

Vitt vitt vitt

Min hyresvärd ringde upp och meddelade att jag får mitt badrum renoverat. Redan i dag kommer de visst. Jag är nästan lite för pepp att få det fixat, jag har muttrat om det här sedan jag flyttade in i lägenheten.

Det ekar i badrummet nu, inte för att där var så mycket innan heller och det är utan tvekan det minsta badrum jag någonsin haft. Med visst balanserande lyckades jag skruva bort badrummets enda hylla, efter en tur ner till Claes Ohlson eftersom jag just inte hade någon sådan mejsel. Jag har inte så många mejslar alls om det ska var så och är allt lite smånöjd med min insats. Tänkte i ett ögonblick av högmod att jag skulle lägga fogmassa och jämna till. Kanske inte och lämnar ödmjukast över till hantverkarna.

Rosor och öl

Korsade gatan, vände mig snabbt och sedan var knäet i gatan och väskan på marken. Datorn och kamerorna var i säkert förvar på ryggen. Om jag hamnade där på två sekunder var jag uppe efter en, mest förvånad eller kanske inte egentligen. Stockholms gator är täckta med is.

Såg inte förrän jag kom till studion att det gått hål på strumpbyxorna, maskor längs benet. Så det har jag gått omkring med.

Handlade stora röda rosor i blomsteraffären, gick vidare till Systemet och handlade öl. Mannen i kassan log när han såg rosorna, såg drickan, såg i alla fall inte mina trasiga knän och önskade trevlig kväll med ett höjt ögonbryn.

I wish. Allt är till plåtningarna i helgen och jag har flera. Här blir inte ens någon fredagsöl i studion; de andra har arbetat galna timmar och drog hem efter lunch. Ska nog göra detsamma snart.

Black Swan

Suzy hade precis varit och sett Black Swan i Melbourne. Hon ringde upp, sa att hon tänkt på mig när hon såg den, att hon saknade mig.

Och självklart saknar jag henne, speciellt när jag hör hennes röst. Som att jag vant mig vid att inte kunna berätta alla de där vardagshistorierna för henne, dela hennes.

Ser fram emot att träffa henne om ett par månader när jag ska till Melbourne och plåta. Betald plåtning, betald resa. Aaaaah.

Snart

Jag läser på, gör min research, tittar på bandfoto jag gillar, tittar på bandfoto som jag inte gillar och tänker lite till. Går igenom bilder jag tagit tidigare och hur de kan göras bättre. Har flera plåtningar i helgen och är supertaggad, en av dem kommer nog få väldigt stor spridning.

En av plåtningarna är med ett punkband och nog för att jag fotograferat band förut, men inte punk och jag vill att det ska bli bra. Det blir alltid bättre när man är förberedd, alltid bättre när man tar det ett steg längre.

Här är en bild från en annan plåtning. Kommer fler.

I fell in love

"I fell in love with these stories.... I loved the world, I loved how funny it was, how sexy and romantic and dramatic and scary"

Alan Ball om Sookie Stackhouse-serien skriven av Charlaine Harris, den serie som True Blood är baserad på. Kunde inte sagt det bättre själv och är helt förälskad i världen hon tecknar. Lika mycket som jag tyckte om de övernaturliga väsen i Gösta Berlings saga tycker jag om varelserna i Harris böcker.

Där Stephenie Meyers Twilightserie är i högsta grad moralisk, framstår Harris karaktärer som skönt liberala och frisinnade. Harris värld är allt annat än moralisk, romantisk visst, men inte moralisk i rätt och fel, svart och vitt, eller gott och ont. Livet är ju sällan det; det bara är. Och till skillnad från sagans berättelsestruktur låter hon karaktärernas komplexitet växa genom serien.

Jag älskar hur hon skapar sin egen värld och befolkar den med alla tänkbara och otänkbara varelser och jag vet att hennes värld kommer färga mina bilder framöver. Läs läs läs.

Jag hann ta en nummerlapp

Hade en tid, tog en nummerlapp, ingen som expedierade så jag satte mig ned i väntrummet. Plötsligt började personalen springa fram och tillbaka, ingen sa något. Jag hade blicken mot kassan eftersom jag inte registrerat mig och väntade. Personalen ropade att det brann. De flesta i väntrummet tittade upp ur sina tidningar, men ingen sa något, någon öppnade en dörr och brandröken vällde in i lokalen. Fortfarande ingen reaktion, men jag var redan ute när evakueringsordern kom.

När jag var i Paris för några år sedan vaknade jag mitt i natten av brandlarmet och skrek rakt ut att vi skulle evakuera. När vi sedan öppnade dörren luktade det inget och plötsligt kändes oron löjlig, funderade nästan på att lägga mig igen men ringde min syster som bodde på översta våningen, gick sedan ut i korridoren och öppnade dörren till trapphuset. Den var fylld med tjock rök.

När vi kom ner i lobbyn sa det att branden var på det översta planet, där min syster var. Entrén fylldes snabbt på med allt fler människor i färgglada pyjamasar och det var långa långa långa minuter innan min systers familj slutligen dök upp. Den rädslan kommer jag aldrig att glömma.

När vi kom ut ur byggnaden i dag vällde tjock svart rök ut från byggnaden och det dröjde inte många minuter innan brandbilar och räddningspersonal var på plats. Eftersom jag har astma får jag svårt att andas av rök så jag lämnade direkt, men hostan reatar fortfarande.

Först nu slår det mig att ingen brandvarnare löste ut, annars brukar det ju vara tvärtom, brandlarmen som ringer men ingen rök. Det gick så fort allting; jag han ju inte ens registrera eller betala än mindre träffa någon.

-

Köldrekord i Skåne med minus 25 grader. Det var 13 grader i min systers kök i morse. Ska iväg på middag om en stund och träffa vänner från London. Ser fram emot det.

Tanken var en ny favoritklänning i vitt och guld. Möjligen med kofta och varma strumpbyxor till om man inte ska skaka tänder. Julklapparna är avklarade, matlistorna inhandlade, bakade fyra timmar igår till släktfika i morgon, var på rökeriet nere i småbåtshamnen och köpte fisk. Annars försöker jag undvika att gå ut. För kallt för kallt för kallt.

Foxy

Ett par av mina vänner sålde sina våningar på Östermalm och flyttade till en 1700-talsgård en bra bit utanför Stockholm. Jag fick skjuts med en av deras vänner, som jag inte träffat tidigare.

Halv blinddate-känsla när jag stod vid Örnen på Karlaplan och väntade på en bil. Kom på att jag glömt att fråga hur han såg ut som skulle hämta upp och tittade lite förvirrat omkring. Han var supertrevlig, domare och vi lämnade storstaden bakom och ut i ödemarken.

Gnistrande vit snö, röda stugor med vita knutar, som en saga och det var verkligen otroligt vackert, passerade ett par rådjur innan vi nådde fram till gården. De berättade om vildsvinen, hjortarna och rådjuren som traskade omkring mer eller mindre utanför husknuten, eller snarast utanför inhägnaden utanför gården.

Mörkret ute, doften av glögg och stearinljus, vin och mat senare, mer vin framför kakelugnen. Mycket trevligt och sedan tillbaka in mot stan.

Jag hoppade av utanför min lägenhet och fick syn på en hund som jagade en katt, stelnade till lite, men jag var tvungen att gå förbi för att komma in. Gick närmre och såg att det inte var en hund men en räv. Katten hoppade upp i trädet utanför porten och räven satte sig nedanför. Jag passerade lätt förskräckt en meter ifrån. Den var mer intresserad av katten än mig.

Bra

Planen var sovmorgon, men inte. Jag hämtade upp kameraväskan från studion igår och tänkte mer eller mindre ta ledigt nu, lite tidigare än planerat kanske. En av mina kollegor fick ett stort jobb och behöver studion och det passade mig ganska bra att ta julledigt, eller i alla fall redigera de sista plåtningarna hemifrån.

Så kom det ett mail i morse om en brådskande förfrågan att använda en av mina bilder i en australisk reklamkampanj. Så det blev lite mer dramatik än önskat när mobilnumret till modellen inte funkade och jag inte kunde få en definitiv bekräftelse på att använda bilden. Hon hade tappat sin splitternya Iphone, men räddningen blev den här gången Facebook där vi snabbt enades. Förhoppningsvis lite välkomna julpengar fös oss båda, om vi enas med byrån såklart.

Dagens nya. Quotes.

Dagens sötaste

är Elaines förlovning. En sådan sak som att ge fel ask. Sött.

Långt

Bloggade just en av mina längre fotoposter på andra bloggen, tagna i lördags. Tog med lite bilder runt omkring och en förklaring av ljusuppsättningen.

Lite varmare än här

Många av mina vänner sitter på flygplatsen i Melbourne på väg till Mexico tillsammans med en gemensam vän som ska gifta sig. En inbiten ungkarl och charmör som ser lite för bra ut för sitt eget bästa, eller något åt det hållet.

Flickorna har avlöst varandra i en föga sinande ström under de år jag har känt honom, men så träffade han en blond ryska med blå ögon när han var på en resa i Europa och sedan har det inte funnits någon annan.

De förlovade sig strax efter jag reste och nu är de alla på väg till Mexico för bröllopet. Hennes familj från Europa, vännerna från Oz.

Två

Det är för kallt för kallt för kallt. Jag kan inte tänka; jag vill inte gå ut och försöker undvika det bäst jag kan. Det funkar såklart inte alls och kylan värkte mot kroppen när jag gick längs med kajen till Fotografiska. Stövlarna läckte, vinden blåste genom yllekappan och kinderna blev röda och usch. Jag gillar inte alls.

Men jag gillade Fashion på fotografiska. Har tänkt ta mig dit länge, men först i helgen som jag lyckades. Mycket  bra, men Paolo Roversi var nog min favorit.

Såg Tomoko Sawada på Kulturhuset igår. En charmig utställning som fick mig att le. Fri entré dessutom.

Efter

God morgon

Men det finns en sak med den svenska vintern som jag gillar. Kontrasterna, mörkret ute, stearinljus inne. Hörde Blossom säga en gång att det största felet med morgonträning är att de flesta kör för hårt direkt. Hon sa, ta det lite lugnare, tänd några ljus och ge kroppen tid att komma igång. Eller något liknande.

Klockan är 6 på morgonen och jag har kört den här yogavideon. Kanske fuskade lite här och där, men överlag en bra kort yogaklass.




Nu ska jag fixa frukost och duscha, sedan iväg till studion.

med Sonia Rykiel ner över ögonen och Piece upp över näsan

Stockholm Fashion week fylld av pressvisningar pågår i veckan. Lanvin kom ut i butik i tisdags och min favorit är den röda tyllklänningen, men beige upptill är inte min färg. Lanvinpumpsen och brillorna är superfina.

Fotomässan öppnade i dag och jag var där med en vän. Kollade in Broncolors Senso, ett minikompaktaggregat, perfekt på location. Bäst var svenska modefotografen Sandra Freijs utställning. Strålande.

Annars är den stora skillnaden att den svenska fotomässan riktar sig primärt till hobbyfotografer, med allt från försäljning till föreläsningar. Den australiska fotomässan är för all del enormt mycket större, men riktar sig bredare. Det finns mycket för fotointresserade i allmänhet, men det finns också professionella workshops och utrustning att pillra på. Där är mässan öppen en dag endast för professionella, medan helgen är öppen för allmänheten. Fotomässan pågår under helgen. Jag köpte billiga minneskort så det är jag väldigt nöjd med.

Har en modeplåtning i morgon så någon utgång blir det inte ikväll. Var det tidigare i veckan, en afterwork som blev till midnatt. Träffade en tjej som bodde i Melbourne 2006 när jag flyttade dit, sedan var jag Stockholm några månader, det var hon också, sedan flyttade vi båda tillbaka till Melbourne… och några år senare tillbaks till Sverige. Blinddate, sort of, vi har inte träffasts tidigare, bara haft sporadisk kontakt över Facebook. Hon tog med sin australiske man och son till Stockholm.

Det är minus 12 grader och fullt med snö. Jag fryser i min yllekappa, halkar omkring i mina läckande stövlar men har köpt en ny jättehalsduk och den värmer lite. Svårt att vänja sig vid den svenska vintern och ännu svårare att hålla sig hyfsat fashionable när det är så kallt.

Försökte förklara konceptet med inneskor för en av mina australiska vänner och möttes av hysteriskt fnitter, unheard of, följt av att hon berättade att hon satt och chattade på altanen, med havsutsikt, mat på grillen.

Suck it up

Var på massage igår. Inte avslappnande klassisk massage, men muskulering, triggerpunkter och sträckning av spända muskler. Det var en manlig söt massör och ingen mesmassage här inte och nog för det kändes, men samtidigt så otroligt skönt i kroppen. Precis vad jag behövde.

Fast i dag, lätt mörbultad.
På ett bra sätt.

Sökes

Jultomte.

Fars dag

Det var fars dag igår.
Doktoranden gjorde ett fint inlägg om relationen mellan far och son.
Här.

Hmpf

Gick inom en affär på väg hem och ställde mig i kassan. Butikspersonalen frågade om jag vill stödja deras insamling, miljö någonting.

”Nej, tack”, sa jag.
”Så du vill inte stödja miljön”, sa hon och spände ögonen i mig samtidigt som hon fnös. Fnös!

Hade det inte varit för hon redan tagit pengarna hade jag gått ut.
Mycket märkligt.

Dagens leende

Okej, det här är lite galet. Av tre inlämnade foton har jag vunnit tre brons i International Aperture Awards 2010. Två av dem var båda ett poäng under silver.



Alla bilderna ligger samlade här.

Date eller inte date

Det här kan vara bland det roligaste jag läst om svensk dating. Skrivet av en amerikan som bott i Sverige i sex år och jag tror hon ser det med ovanligt klara ögon.

En pojke ringde just, lite oväntat, vi har bara träffats någon gång bland vänner. Den gången bjöd han ut mig, tror jag, sådär på ett typiskt icke-date sätt. Inte fika men drinkar. (Date.) Men lade till att andra kunde följa med. (Icke-date.)

Jag sa nej, inte så mycket för att jag inte ville, men det var dåligt timing och… jag vet inte. Efteråt ångrade jag mig lite och en vän hade sin uppfattning klar. ”Du säger nej av gammal vana, i ren automatik”. ”Nej”, sa jag lite trumpet. Hon kan ha rätt förstås; jag gjorde exakt samma sak veckan efter när en annan man frågade. Fast honom kände jag just inte alls, så allt annat hade varit underligt.

Hur som helst, han ringde alltså upp, presenterade sig och sedan. Ingenting. Så jag fick ta över, pratade om senaste vi träffats. Ungefär som när man träffar gamla klasskompisar och småpratar en stund om gamla minnen, för att sedan inte ha något mer att prata om.

Nu vet jag inte om vi inte hade något mer att prata om; det hade vi nog haft OM han sagt något, men han gjorde knappt det. Efter en stund började det bli lite för många ansträngda pauser och jag frågade mer direkt om det var något speciellt han ville.

Han började ett resonemang om att svenskor var så vackra. Inte att jag var vacker (date). Svenskor var vackra (inte date). Till saken hör att han är toksnygg, men någon ordning får det vara. Vill han ses, date eller inte date, så får han allt fråga. Jag tänker inte hjälpa till hur snygg han än är.

Jag hade sagt ja den här gången. Istället började jag avsluta samtalet och då kom genast ytterligare ett svävande om att ses längre fram (inte date). Att det hade varit roligt (date?).

Herregud.

Mannen jag datade i Melbourne och jag träffades i en bar, en helt öde bar eftersom det var tidigt på kvällen. Han tittade upp ur sina papper och vi började prata. Jag visste inte då att han förberedde sig för den nya show han skulle göra. När hans show var avslutad satt jag längst in i hörnan omringad av vänner. När han fick syn på mig gick han genast in och ställde sig i mitten för att kunna prata med mig, sa att det var trevligt att träffa mig. Att han gärna gjorde det igen (date).

Han hade alla mina vänners ögon riktade mot sig, om jag hade sagt nej hade det blivit ganska jobbigt. Men jag gjorde ju inte det.
Mod.

Pojken som ringde sa att han skulle höra av sig längre fram. Vi får se.

Titti

Från fredagens modeplåtning. Mer bilder här.

Fredag kväll

Fick ett mail där jag ombads lämna ett headshot på mig. Um, jag tror inte jag har tagit något självporträtt sedan Melbourne.

Tänkte att jag kunde passa på att göra det efter plåtningen igårkväll. Dessutom var det bara jag i studion då och självporträtt tas bäst själv, utan att någon ser. När mitt stylingteam hade gått fixade jag till min make, satte kameran på timer och började ta självporträtten.

Då hörde jag en nyckel i dörren och in kom Lukas, tillbaka från en reklaminspelning ”Jobbar du en fredagskväll” sa jag, men egentligen inte förvånad. ”Du då”, var hans snabba svar.

Som tagen med fingrarna i syltburken, uppklädd i min älskade NY-top förklarade jag hur det låg till. ”Jag kan ta dem”, sa han, ryckte på axlarna. ”Ska bara ha en öl först” och satte kurs mot köket.  ”Jag också”, var mitt blixtsnabba svar.

Så vi drack öl och jag stod lutad mot fönstret i studion när han tog upp min kamera och klickade av första bilden. Den var fortfarande inställd på timer och började tickade ner sekund för sekund. Jag gjorde ingen ansats att flytta mig.

”Du hinner”.
”Nej”.
”Jo, kom igen”.

Jag hann. Enjoy, för det är inte varje gång ni ser med mig leende på bild; det är inte ofta ni ser mig med öl i handen.

Vit

Jag fick ett startpaket Bare Minerals i present för en tid sedan. Jag läste inte så noga på burkarna, men tog den ljusaste färgen som bäst matchade huden och använde den som foundation i några veckor.

En av stylisterna började prata om att hon köpt samma och att hon speciellt gillade highlightern. ”Där var ingen highligher i min” sa jag men kollade när jag kom hem.

Jorå. Den burk som jag använt som foundation var i själva verket highlightern. #whitest chick in town.

Same same different

Inget som att vakna upp till ett love. Australierna säger det så mycket lättare än vad vi gör, utan någon underton bara med extra värme.

Från en vän som också var med i LA och vi fann varandra direkt. Kanske för vi talade med samma accent, förmodligen för vi var ganska lika i utbildning och arbete, för att han är supersnäll nästan lite som en äldre bror, som ser till att man kommer hem ordentligt och inte klagar när han fick vänta en halvtimme i lobbyn på att jag skulle hinna klä om innan vernissaget.

Vi åkte i samma bil till Watt’s Towers, som tydligen låg i ett slumområde. Vi körde fel såklart och dörrarna låstes automatiskt på den amerikanska bilen när vi cirkulerade runt i området bland soppkök, stora soffor parkerade på gräsmattan, utslagna hopsjunkna människor på trottoarerna, gängbildningen, blickar av frustration, ilska. Ingen av oss tog upp kamerorna även om det fanns bilder som stannade kvar.

Jag medger att jag var något lättad när vi lämnade området bakom oss en halvtimme senare. Hoppade in i bilen och fortsatte genom gettot och även om kvarteren blev något bättre var det långt ifrån någon normalitet. Vi körde förbi en utmärglad man med en kundvagn intill lastad med hans ägodelar. I handen höll han en stor skylt där det stod biltvätt. Vi tänkte samma men australiern fann orden snabbare om att lämna in bilen där och kanske inte få tillbaka den.

Vi blev därför hyfsat förvånade när vår amerikanske chaufför saktade in och stannade på en bakgata. ”Vi ska äta här tillsammans med de andra” och jag och australiern tittade på varandra och kunna inte hålla tillbaka ett (nervöst) skratt. Klev ur och passerade ett antal soffor längs med trottoaren, hundar som skällde bakom plank, gick förbi försäljare med varorna fästa på kroppen, förvirrade utslagna människor.

Klev in på en hamburgerrestaurang och matosen låg tjock, fanns inte direkt något vegetariskt och jag beställde in pommes frites och blev smått ställd när jag fick tillbaka en enorm tallrik i ett berg av pommes frites. Ställde tallriken på mitten av bordet istället och fick en asprin av australiern istället mot jetlagen som dunkande gjorde sig påmind. Utanför stod en man och sålde solglasögon, människor som speglade sig mot fönstret där vi satt.

Fina

Bilden som jag fick pris för var tagen i Los Angeles och jag var bara där i några intensiva dagar. Speciellt att träffa människor som jag haft kontakt med över nätet i några år, men med få undantag aldrig träffat i verkligheten. Att träffa människor för första gången samtidigt som man redan känner varandra i någon mån.

Första kvällen i Hollywood hämtade Caleb och Sara upp mig på mitt hotell. Jag bodde på ett nyöppnat hotell och allt var skinande blankt med röda mattor som ledde ner till bilen. Vi körde genom den kolsvarta kvällen, stannade till och köpte vin och fortsatte ut mot kusten där vi mötte upp med de andra som alla hade valt att bo vid stranden. Ett 20-tal fotografer som sågs; ett 20-tal kameror som blixtrade konstant.

Märkliga samtal, roliga samtal. Någon som lyckades få ner korken i flaskan istället för ur den (?), en soffa som vek sig av tyngden i gruppbilden, en akutsköterska som berättade historier som fortfarande får mig att rysa, andra som fick mig att skratta. Vi körde tillbaka i natten i intensiva samtal.

Kvällen därpå ville de flesta fotograferna (en del hyfsat bakis) tillbaka till sitt hotell. Och festa. Det tog två timmar att köra fram och tillbaka och eftersom vi redan var på en bar i närheten av Hollywood stannade jag och Caleb kvar med några av hans vänner. Sedan droppade det in allt fler av hans vänner och jag har aldrig känt mig så genuint välkommen och det blev en av de bästa kvällarna någonsin med långa samtal med kreativa intressanta människor.

Varje år packar de en lastbil och åker ut i öknen ett par veckor på Burning Man. De ville att jag skulle följa med och när man ser bilderna så ser det ganska fantastiskt ut. Här är Calebs bilder från årets Burning Man.

Brons

Brons är inte lika kul som silver, speciellt när det skiljer ett poäng från silvret.
Men, ändå.
Brons!

Nära

Det är redan mörkt ute, snön faller och ligger kvar vit mot marken. Sitter i studion och har just avslutat redigeringen på några gamla bilder som jag tog med Liam. Bra saker händer bra människor.

Pumpkin

Om jag fick välja en sak som jag saknar från det australiska köket så skulle det nog vara pumpa. Rucolasallad, pumpa, tärnad fetaost och solrosfrön. Yum. Het pumparisotto med ris. Yum. Pumpasoppa med persilja. Yum. Eller som igår pastagratäng med pumpa, lök och grönsaker. Yum.

I Sverige har jag i princip bara lyckats få tag i pumpa på vid Halloween och jag har känslan av att många köper pumporna mest som prydnad. Men de är verkligen alldeles ljuvliga att äta också, lite småsöta, en blandning mellan potatis och morot.

Jag passar på. Äter pumpa till det mesta just nu. Här är fortfarande massa mat över som jag lagat när jag hade besök; så mycket roligare att laga mat till andra. Jag och min systerdotter bakade lussekatter och drack julmust till.

Jag bokade julflyget i dag, svårt att tänka att det bara är lite drygt en månad bort. Det finns något rofyllt i mörkret, ödsligheten längs iskalla gator, levande stearinljus inne och varma filtar.

Paul

Bilderna på franske modellen Paul, som vi tog igårkväll, ligger uppe på fotobloggen.

Finbesök

Och jag får besök ändå.
Woho!

Min systerdotter mår mycket bättre och de kommer om ett par timmar. Allt är klart utom jag som fortfarande lullar omkring i nattlinne. Spanx. Men jag har redan redigerat gårdagens plåtning. Kommer soonish.

Kära Pressbyrån

Kan ni vänligen förvara bananer och frukt bakom plast, på samma sätt som ni förvarar era bullar? Då hade jag och alla andra kärnfruktsallergiker sluppit få astmaanfall när vi går in i butikerna och köper månadskort.

Med vänlig hälsning,
Annevi Petersson

PS. Och billiga kampanjpriser på kaffe + banan är inte heller någon lysande idé.

no play

Lämnade studion sent ikväll och det gick några män i trappan på våningen under. Det ligger ett modedesignföretag i huset och det är inte ovanligt med supervälklädda människor. Så var männen och en av dem sökte ögonkontakt, fortsatte följa mina steg varje gång han vände och tittade uppåt.

När jag kom ner på bottenvåningen stod han nonchalant i dörren och väntade ensam på mig. Lång, mörk, och med italiensk brytning öppnade han dörren på vid gavel och frågade om jag ville göra dem sällskap.

Han fick ett leende men det är all work and no play.

work work work

Min syster är ordförande i svenska babysimförbundet och ska nu på morgonen bli filmad i en intervju om kvinnliga företagare. Det roliga är att de vill filma henne dels i vattnet under en lektion, dels i en efterföljande intervju – i baddräkt.

Vi pratade en del om företagande igår, vad som är skillnaden att arbeta för sig själv eller någon annan. Friheten att disponera sin tid är oslagbart. I teorin. I praktiken arbetar man konstant, har aldrig mött en egenföretagare som inte gör det.

När jag läste på RMIT hade vi en övning en gång när min föreläsare bad andra i klassen beskriva mig. Obnoxious workoholic är det jag minns. Det kommer någonstans ifrån. Min pappa har alltid varit egenföretagare, flera anställda, men han arbetar också konstant, liksom resten av min familj. Pratade med pappa förra veckan och han frågade hur det gick. "Sådär, men jag jobbar allt vad jag kan med det". "Det vet jag, man måste vila också".

Men det är så det är nu.
Jag har bokat en resa till Australien i april nästa år. Jobb, men det ska bli så roligt att träffa mina vänner i Melbourne.

Snööö

Såg att det snöat i mitt twitterflöde innan jag hade dragit för gardinerna. Mycket riktigt. Vitt.

Fortsatte läsa min mail och såg ett meddelande från min nyaste australiska vän i Stockholm. Hon var smått lyrisk över att snön; första gången för henne. Även om Melbourne ofta blir kallt om vintern, vintertid är det ofta bara några plusgrader på natten, men det är fortfarande 15 grader på dagen. Snö har jag aldrig sett i Australien, hagel på sin höjd.

Men nu snöade det och när jag läste hur fint hon tyckte det var kunde jag inte låta bli att le. Samtidigt som det ställer vissa praktiska saker på sin spets. Har inga vinterstövlar. Fixade en snygg vinterkappa i veckan men den knäpps lågt i 80-tals stil och lämnar bröstet bart. Måste fixa en stor halsduk som värmer. Och lite varma koftor så blir det nog bra. När jag hinner.

True love is a big deal

Ibland fascineras jag av hur mina bilder vandrar. En gång kontaktade en utländsk nättidning mig och frågade om de kunde använda en av mina produktbilder i ett reportage om rysk smuggelsprit. Helt ologiskt och det fick dem just inte alls.

En annan gång bad en amerikansk resesite att få använda mina interiörbilder från ett hotell i LA, utan betalning men med exklusiva rättigheter. As if.

Och ibland helt oväntat, ett sänglinneföretag som ville använda en modebild på förpackningen. Medan jag fotograferar allt mer mode, mindre porträtt än tidigare, är det nog mina bröllopsbilder som vandrar mest. Senast en fransk publicering.

Liten värld

En modell från Melbourne hörde av sig till mig; hon följde med kärleken till Stockholm och bor här nu. Efter ett par mail kom vi fram till att vi bodde på samma gata i Melbourne och att vi bor ett par kvarter från varandra här i Stockholm.

Hon hade modellat en del på RMIT, det universitet där jag gjorde min fotoutbildning. Det blir ju onekligen så att när man flyttar måste man börja om igen, hitta vardagsrutinerna och nya bra människor att arbeta med. Hon gör detsamma och jag tror vi båda blev lika glada att hitta någon som är på samma plats, var på samma plats.

Klart vi ska plåta ihop, ska bara fundera ut vad.

Ulrika Sandström Studio S/S 2011

Den senaste veckan har jag fotograferat och arbetat med Ulrika Sandströms vår,- och sommarkollektion.

Ni hittar hennes butik på Norrbackagatan 36 vid St Eriksplan (intill Carin Wester). Hela kollektionen finns här.

Jag vet

Min mamma ringde just och frågade om jag möjligen hade sett hennes svarta långkofta.
"Ja!".
"Åh, så bra, jag tänkte ha den i kväll på middagen och jag har letat överallt. Var är den?".
"Jag har den på mig just nu".
"Va?"

Jo, det var så att jag inte hade så mycket packning sist jag hälsade på, så jag norpade en varm kofta i um hennes garderob. Den är helt perfekt under min korta jacka som slutar strax under armbågen. Oups?

Damen

Det ligger en lite kiosk intill studion och ibland sticker jag ner och handlar något litet. Det är en medelålders utländsk man som äger butiken och varje gång jag betalar säger han på bruten svenska "varsågod damen".

Så sött och artigt, samtidigt som det genast får mig att känna mig 10 år äldre än jag är. Den enda som kallat mig damen innan är min sexårige systerson.

Min syster, min systerson och jag satt i bilen och vi hade köpt dricka och jag skulle sätta i sugrör, varpå han otåligt sa "ge hit den tjejen". Och min syster genast tillrättavisade honom med ett "vad sa du?". Han korrigerade och sa "ge hit den damen". Kanske inte riktigt vad min syster avsåg.

Tungt

Lukas, som arbetar för Carl-Johan, har sitt skrivbord intill mig är en såndär supersnäll och tålmodig människa som hjälpt mig med allt från att få ihop krånglande softboxar till crash course hur man lyckas göra kaffe i studions glansiga kaffemaskin.

Ung och hipp är han och igårkväll satt han kvar med bilder från dagens plåtning; jag riggade studion till dagens modeplåtningar. Flyttade ringblixten och vi pratade om hur tungt det blir om den inte står på stativ. Han frågade vilken kamera jag använde.

”5D mark II”, sa jag.
”Tung”, sa han.
”Va? Nej” (och tänkte på våra gamla mellanformatskameror på RMIT som fick mina armar att skaka efter en halvtimmesplåtning”.
”Men tung, alltså, som i grym. Kom igen Annevi”.
”Aha”
”Men har du inte hört det?”, sa han.

Um. För att jag har bott utomlands några år?
Apparently I’m not one of the cool kids anymore.

Tungt.

Swimming

Om ni missade Slideluck Potshow-visningen tidigare i år så kommer det en liten slideshow här.

Dear Euphorias röst; mina ögon.

Vårens,-

och sommarkollektionernas bästa tips efter att ha strosat runt i showroom igår galgarna och hyllorna och småsuckat lite förälskat på sina ställen.

Kilklacken stannar. Liksom klumpiga sulor.
Mycket färg, blått, rosa, grönt, gult. Också i skoherrkollektionerna.

Kläder är mycket svårare att ge något generellt sådär. Bara att det jag själv gillar mest är de kantiga eller stora formerna i axelvaddar, i ringlande grafiska halsdukar eller linjer i kläderna.

Min personliga favorit är de blommiga pumpsen. Jag surar fortfarande lite för att snyggaste skon var slut i min storlek när jag var i Köpenhamn. Men. Det kommer nya blomstrande chanser efter vintern.

Lejonmingel och leopardjacka

Vinnarbidragen från Cannes Lions var i stan och jag gick tillsammans med gamla copykursare från Berghs. De har klättrat upp i byråvärlden under de år som jag var i Australien och gjort ännu en utbildning.

Första känslan var att vara tillbaka på ruta ett. Om jag hade stannat kvar på byrå, var hade jag varit i dag? Jag har någon slags hatkärlek till reklamvärlden, min egen frustration att jag inte fått ur mig det som jag tror att jag hade kunnat, att jag inte fick chansen (visumstrul och annat), eller tog chansen när den var där. Samtidigt som jag älskar tempot och de snabba växlingarna. Ord och bild. Jag gillar ju det.

Inspirerades av bra lejonkampanjer, inspirerades att göra bättre när man ser sådant man inte känner för. Viljan att göra mer.

”Men ångrar du ditt val att vara fotograf?” frågade någon. Inte så och det är inte så stor skillnad egentligen kan jag tycka. Man arbetar fortfarande i team och nyckeln är som alltid att arbeta med andra som vill, som brinner i sina roller. Då brukar det bli bra.

Det bjöds på öl och choklad. Visst var där reklamare (duh) men mest var det reklamstudenter och någonstans där sköljdes min ruta-ett-känslan bort. Det är inte 2007 med Berghs och byrå. Det är 2010 med stor vit studio och en folio med bilder från Melbourne, LA, NY, Paris och Stockholm.

I korthet

Dagens deadline: mode. redigerat mer eller mindre oavbrutet de senaste två dygnen.
Dagens headline: Chile.
Dagens udda: min kollega plåtar kändisar och man stöter ihop med tv-profiler i köket
Dagens event: Modemingel på PR-byrå
Dagens kläder: röd kjol, svart topp
Dagens frisyr: ny favorit. Carrie kanske 2000, lockigt stort hår med flätor i luggen
Dagens glömt: mina högklackade boots står kvar i hallen. Blir ballerina hela dagen istället.
Dagens kom ihåg: köpa creptång till plåtning på lördag.
Dagens bra: Äntligen blir det lägenhetsbesiktning och jag hoppas få mitt badrum uppfixat.

Perhaps perhaps perhaps

Det var första gången jag satte nyckeln i dörren, larmade av och var ensam i studion. Alla 140 kvm av parkett och vita väggar. Studion hade jag riggat dagen innan så jag testade mest av ljusen, plockade upp kameror och ordnade i köket.

Det var så tyst, nästan ödsligt utan det vanliga ljudet från blixtar som går, mobiler som ringer och datorernas knappande. Tyst. Och någonstans där stannade jag till tittade ut över studion, min studio också, mitt skrivbord, sminklogen, klädställningarna och plötsligt var det så verkligt. Det var hit jag ville komma. Självklart är det mycket kvar och jobben kanske inte regnar över mig, men jag har att göra.

Jag har en tendens att gå igenom livet och tycka att allt går för långsamt. Tänkte på ett samtal igårkväll med en vän som köpte min gamla 400D. Det var min första systemkamera, inköpt för 3,5 år sedan. Egentligen kanske det inte är så långsamt, egentligen har det kanske gått ganska fort.

Gick bort till stereon, skruvade upp ljudet till Doris och sjöng högt i tystnaden, överdrivet, för mycket. Sedan ringde mobilen och modedockan anlände. Vi har plåtat vår-, och sommarkollektionen.