Harry Potter

De sänder Harry Potter och den vises sten på TV just nu och jag strötittar medan jag avslutar presentationen till måndag. De är så unga Harry, Ron och Hermione i första filmen och jag ska se sista filmen på bio om ett par veckor när den börjar sändas här.

Jag har alltid gillat Harry Potterböckerna, there, och jag skrev en del lingvistiska analyser om serien när jag läste på Stockholms universitet. Det är den första ungdomsbok som också kom ut med ”vuxenomslag” direkt; har inte hänt tidigare. Visst gillar Rowling cliffhangers men det jag tycker om är hur hon konkretiserar de magiska elementen genom att placera dem i en överlag reell kontext. Nu ska jag återgå till filmens värld.

Tillbaka till vardagen

Igår vaknade jag upp ur semesterslummern och på måndag morgon börjar jag sista terminen med en stor presentation, så mycket för lov. Ledighet eller inte, min handledare har skickat korrektur och jag vet att månaderna som är kvar kommer bli krävande.

Det är omöjligt att göra min handledare nöjd och i ett utvärderingssamtal före ledigheten sa han att jag var kompetent inom så många områden och att han litade på att jag alltid tog fungerande användbara bilder. Han sa att jag fortfarande inte tog de där wow-bilderna och att det var dags att börja göra det nu.

Ibland blir jag helt galen på hans kritik och det har hänt mer än en gång att jag har börjat skratta istället i den massiva kritiken. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig behövt anstränga mig alltför mycket för att få höga betyg och om jag vet att jag redan har högsta betyg i ett ämne finns det annat att lägga energi på, som på hans kurser men trots att jag lägger ner långt mer arbete på hans kurser har jag ännu inte fått högsta betyg i hans ämne. Ändå har jag valt honom som handledare, eller snarast just därför.

När jag och Karry var uppe i Sydney började hon prata om hans kritik och sa att hon fortfarande hör hans röst i bakgrunden när hon är ute på plåtningar. Jag började skratta för jag gör det också och det har räddat många plåtningar. Jag vet att jag kommer att göra en så stark slutfolio som jag förmår under hans kritiska ögon och kanske får jag det där toppbetyget på köpet i slutet. Maybe.

Enjoy

Det här är min favorit från studiobilderna jag tog på Fox.



Han håller inte med mig alls och föredrar denna.



Host-mam-host-ma-version finns här. Ni andra kan se videon nedan som är tagen från en av hans föreställningar.

Boktipset

Jag läste He’s just not that into you i förra veckan. Gör inte det för hur deprimerande var inte det att läsa och enligt den är det nog så att ingen av mina män har varit that into me. Läs den för att den ändå var lite aha-upplevelse på sina ställen även om jag avskydde avskydde avskydde tonläget och fick allt svårare att koncentrera mig på innehållet.

När jag lagt boken till sidan längtade jag efter en berättarröst som inte förolämpar sin läsare (som Adorno skulle sagt) och på flygplatsen fick jag syn på James Freys A Million Little Pieces. Jag vet att den är bra; jag köpte den när den kom ut, men när jag hastigt flyttade försvann den i någon kartong och på något sätt har jag inte läst den tidigare. Jag var hooked innan vi gick ombord och trots att jag var på fotomässa hade jag mest lust att ställa undan kameran och gå tillbaka till skrivandet ett tag, så sugen. Även om det var några år för sent är det utan tvekan det bästa jag läst på länge.

Tur och retur

Åkte från Melbourne i gryningen och landade sömnig i Sydney, checkade in, bytte till ett bättre rum, gick några kvarter ner till Darling Harbour och mässhallarna. Fredagen var som lördagen, på plats klockan åtta på morgonen tillsammans med Karry, en fotograf som gick ut min utbildning förra året. Vi hade båda bilder i illustrative; hon fick silver, min undervattensbild blev challenged för silver, men den slutade två poäng under och det kändes sådär.

Utsikt över Darling Harbour på ett café, drog upp skinnjackan över kinderna och drack örtte men hade nog behövt mer uppiggande inför en eftermiddag som aldrig höll på att ta slut. Fyra timmars bedömning, jag hade två bilder, Karry en, hennes slutade en poäng under silver. Mina två bilder kom båda upp i den sista halvtimmen, men det blev två silver.

En av domarna tyckte inte att modellen (moi) såg kall ut; en annan domare sa att ögonen liknade alien eyes där pupill och de mörka ögonen inte separerades var det som gjorde bilden. Vi sågs på ett coktailparty några timmar senare. Jag presenterade mig med ”Annevi, the girl with the Alien eyes”. Han gapskrattade och vi pratade ett tag. Han frågade om min bakgrund och jag vet inte hur vi kom in på det men jag nämnde att jag köpte min första kamera 2007. Han skakade på huvudet och sa att ”här är du, en award winning australian photographer. Det är ganska imponerande”. Jag har inte tänkt på det så men tittade ut över den strålande utsikten över Sydneys hamn och log. Han tyckte att jag skulle komma förbi studion på och göra praktik om jag ville.


Karrys man är filmregissör och han presenterade oss för en internationellt känd dop (director of photography) slash fotograf. Jag känner till hans arbete men jag blev överraskad att han var så ung, eller han var inte äldre än mig. Han pratade mycket och länge om sitt arbete, hur man skulle göra för att vinna i tävlingarna, hur han hade blivit coachad men sedan valt att inte lämna in för att det inte var han längre. Sedan frågade han vad jag gjorde. Så jag log, presenterade mig och sa att jag just vunnit mina första silver. Kunde inte låta bli, visste att han tålde det och han bara skrattade; fick ett mail från honom dagen efter.

Min vän Sue var uppe i Sydney över helgen och vi åkte till fullpackade Victoria Room, en stor cocktailbar i Darlinghurst och vi drack kryddiga drinkar och skumpa. Jag stod i baren och pratade med Sue när en man bakom mig frågade om han kunde låna min drinkmeny. ”Nej”, sa jag för vi hade inte bestämt oss. ”Kom igen, bara snabbt”, sa han,. Man talar som man har förstånd och jag räckte över menyn när en man som stod intill mig sa till menymannen att han skulle skämmas att ta menyn från en vacker lady. Det hela var mest komiskt.

Framåt natten vandrade vi på höga klackar ett par kvarter norrut till Kings Cross där natten är dag och dagen natt, där prostituerade och neonfärgade herrklubbar ligger vägg i vägg med trendiga nattklubbar och dyra designbarer, men en lördag natt klockan tre på morgonen ser det snarast ut som Kiviks marknad.


Tillbaka i Kings Cross och Hugos för lunch med vänner från Melbourne och Sydney dagen efter. Jag hade varit på Toni & Guy och plattat håret för 400 pix och när vi kom ut från restaurangen började det regna, så jag kastade mig in i en taxi, svepte skinnjackan över huvudet och såg förmodligen halvt galen ut innan jag åter var under tak och hastigt klädde om till ett cocktailparty nere i Darling Harbour.


Jag pratade mest med Australiens främste bröllopsfotograf och han är ensam att ha vunnit titeln tre gånger, dessutom samtliga de senaste fem åren. Hans familj var kvar i Melbourne och han hade rest upp själv, liksom jag gjorde förra året i Brisbane och då pratade vi en hel och han sa att jag skulle komma förbi hans studio. Det gjorde jag aldrig och han frågade varför; jag trodde inte han menade allvar.

På lördagens cocktailparty träffade jag Peter och Charmaine, båda mycket framgångsrika fotografer, men det visste jag inte då. Jag bara tyckte de var alldeles osannolikt trevliga och när de frågade om jag ville följa med dem och äta tackade jag ja. Jag trodde bara att det var de två och hade just ingen aning om att jag en halvtimme senare skulle sitta på middag med större delen av Queenslands fotoelit och jag slutar aldrig att förvånas över australiernas vänlighet.

Bröllopsfotografen bjöd mig på lunch och jag hade honom till bordet på galamiddagen senare på kvällen. Med en italienare behöver man inte oroa sig för sneakers, skrynkliga skjortor, för stora kostymjackor eller illa knutna slipsar. Jag började nästan skratta när han sa att han föredrog att prata med mig så att han slapp prata med alla människor som kom framspringande och ville hälsa och ställa frågor. Inte riktigt mitt problem och även om jag känner igen många är det rätt skönt att sitta tillsammans med någon man känner.

Bröllopsfotografen är frontfigur till en av de två kameraföretagen så jag kunde inte ha blivit mer bortskämd på cocktailfesterna och själva galamiddagen var röda mattor, chaufförer, vakter, fria drinkar och oklanderlig service. Glitter och glamour men också allvar när det var dags för priserna. Min bordskavaljer fick sin fjärde guldbricka, motsvarande 50 poäng (ett silver ger ett poäng och bara en handfull fotografer når upp i så många brickor på bandet). ”You can call me Yoda”, sa han ironiskt och var inte nöjd med årets utdelning, fast andra verkade vara det och kom fram och gratulerade.

Det mest prestigefyllda priset är årets australiska fotograf och i år gick det till en kvinna. Charmaine. Hon grät och jag blev så glad att hon fick det, sa det till henne senare på efterfesten. Hon gav mig en kram och sa, ”om min man kunde bli årets fotograf tänkte jag att jag kunde bli det någon gång” och så skrattade hon. Hon talade om vänskap, det är så de är, vänliga och hennes man som stod intill och strålade av stolthet. Han kommenterade min vita hy, hur ovanlig den var och jag tror att det är bra från en man som blivit utnämnd till årets porträttfotograf fler år på rad.

En helt okänd man i femtioårsåldern kom fram och pussade mig på båda kinderna och frågade var min make var. Undrar jag också, men mest undrade jag vem han var och jag svarade att han förväxlat mig. Han trodde jag skämtade eller inte vet jag, det hela var ytterst märkligt.

Förra årets australiska fotograf stod i baren och han frågade om jag undvek honom. Jag tittade förvånad på honom, hade inte ens lagt märke till honom i hörnet där han stod och han hälsade som det var första gången vi sågs. ”Vi träffades på middagen i Brisbane” sa jag. ”Var jag onykter? Och glad?”, sa han. ”Vi sågs i en studio i Melbourne förra månaden”, sa jag. ”Var jag onykter”, frågade han. ”Jag somnade på middagen efteråt”, fortsatte han. Hans tal var sluddrigt när han sa ”det är därför jag dricker vatten nu” och jag log lite, en aning för sent tänkte jag. Han kommer hälsa som om det vore första gången vi sågs nästa gång jag träffar honom också.

Flyget hem till Melbourne inleddes som vanligt; jag sov innan vi var i luften, men inte så länge. Jag har flugit mycket i mitt liv, men jag har aldrig varit med om oavbruten turbulens som i dag. Det var som att sitta i berg och dalbana i en timme och vi kastades hit och dit, skumpade upp och ner och slog huvudet mot stolen flera gånger, saker flög omkring i kabinen, vi omväxlande bromsade och sjönk för att undvika vindarna sedan åkte uppåt i ilfart igen och med tre nätters festande började jag nästan känna mig illamående. Maten kunde inte serveras i karusellen och människor började skratta nervöst och lite för högt.

När åkturen var över och vi väntade på väskorna kom en man som jag inte kom ihåg namnet på, men kände igen från middagen. ”Annevi, den svenska tjejen med två silver och sista terminen på RMIT”. ”Även mer igenkänd på sin vita hy och alien eyes”, tänkte jag lägga till, men det gjorde jag inte. Istället förvånas jag hur lätt de minns mitt ovanliga namn och hur måna de är att uttala det rätt. De säger att jag är exotisk med min skandinaviska bakgrund och R&R-namn som ingen annan har. Ingen frågar efter eller minns mitt efternamn; jag är bara Annevi och jag bara skakar på huvudet och tänker att det har jag nog alltid varit, bara Annevi, bara jag. Men jag ler fortfarande när jag tänker på mina silver och hur de kommer att komma med i årets upplaga och inbundna bok över Australiens nationella awardwinning photographers.

Silver

Jag vann två silver igår på australiska fotoförbundets nationella print awards, här, och vi firade i natt. (note to self: försök inte få tag i en taxi vid Kings Cross kl tre på morgonen). Vi ska luncha på Hugos om en stund och fortsätta med cocktailparty i Darling Harbour därfter. Vi avslutar med black tie dinner och efterfest med sjöutsikt imorgon kväll. Life is good.

Sydney

Håret är plattat, naglarna polerade, kläderna strukna och klar för tidig avfärd i morgon till Sydney där Australiens största fotomässa drar igång i Darling Harbour. Fyra dagar, tre cocktailpartyn och en black tie middag. Det blir nog bra.

Darlin

Undrar hur många meter tyg de använde och hur lång tid det tog att binda fast det?

Mästerkockarna

Pojken nedan släppte av mig för ett par timmar sedan medan han skulle vidare och göra ett andra gig för kvällen på en annan klubb. Vi var uppe på Comics Lounge tidigare ikväll där det var amatörkväll för ståuppare. Inte för att han är det, han skulle leda showen, men sedan blev det ändringar och han avslutade första akten med nytt material istället.

Har inte tänkt på det tidigare, men det är klart att ståupparna inte testar nya skämt för första gången inför en fullsatt publik. Ikväll var det en hundra personer istället för femhundra, men framförallt var det en vänligare stämning och några av de oetablerade komikerna som gick på var en aning skakiga och stämningen bakom scen var ängslig. En del skämt gick hem, andra inte.

En irländsk ståuppare pratade om Mästerkockarna och frågade om det fanns några fans i publiken. Kände mig lätt träffad när han drog massa skämt i anknytning till serien och jag skrattade nog lite för mycket. Jag får redan utstå pikar på universitetet eftersom jag stänger ner datorn i förtid på kvällen för att hinna hem till programmets start. Det är illa, jag vet, men det är bara ett par veckor kvar tror jag.

Igår var de tvungna att döda, skära upp och laga till en levande fisk. Ewww, Julie började gråta, men serverade sedan den bästa fisken. Ni förstår det här är dramatik på hög nivå, eller ok, kanske inte, men det går inte att sluta titta nu.

Fox

Han tittade skeptiskt på mig när han kom in i studion "ska jag stå därinne?". Jag hade byggt upp en smal hög tunnel av stora reflektorer för bästa ljus och det var inte läge för klaustrofobikänningar. ”Fast” sa jag och log.

Det är både lättare och svårare att fotografera någon man känner väl. Lättare för att det finns tillit, men det är också svårare just för att man känner varandra. Den här gången är jag riktigt nöjd, fler bilder på fotobloggen.

Ahahaha

Nej, man vet aldrig var man hamnar och ja, jag var alldeles för uppklädd. Vi åkte till High Street i Northcote, en förort en tjugo minuter norr om Melbourne, lite off men där ligger några bra italienare och maten serverades med mineralvatten och karlanalys.

Jag smälter in i de flesta miljöer, men jag kommer aldrig känna mig bekväm när jag hamnar längst ut på vänsterkanten. Bandet vi skulle lyssna på visade sig vara jazz/swingnågot och vi kom in i en utkyld lokal som luktade mögel och det var öppet ut mot gården och trots att vi var inne kändes det som att sitta utomhus i den femgradiga värmen. Tjocka röda gardiner hängde längs med väggarna, urtvättade rödsvarta mattor låg på golvet, dammet låg i tjocka lager och det fanns inga vinlistor i baren.

Först frågade jag efter en vodka lime and soda men de hade ingen is eller lime, så jag frågade vad de hade för vin. Rödtjut eller val mellan två olika vita. Han höll upp de vita flaskorna, men ingen av dem hade etiketter och korkarna var brutna. Han såg nog min blick och tog fram ett par små glas så jag kunde testa av.

Satte mig på en halvtrasig stol som gungade illavarslande och ställde vinglaset på den ostrukna duken. Jag har aldrig sett fler stickade tröjor, mössor, barfotadansande tjejer på stengolvet men alla var så glada och jag slappnade av när musiken kom igång. Kanske inte vad jag brukar lyssna på, men de var duktiga.

Pianisten kom fram till vårt sällskap i en paus och konstaterade mer än frågade ”alla konstnärer”. Jag kände bara ett par sedan tidigare, men så var det, en kompositör från Paris, några konstnärer och ett par musiker och sedan jag, fotografen. Kontrasten kunde inte vara större mot vännerna jag var ute med i för ett par dagar sedan i helt andra miljöer. När jag satt där och lyssnade på musiken var allt jag kunde tänka var att om jag inte kan leva på mitt arbete inom ett år tänker jag göra något annat, för tanken på mig barfotadansande i stickade trasiga kläder med ett vinglas i handen skrämmer mig mer än något annat. No offense.

Det drar. Igen.

Det drar, vet inte riktigt var, någon restaurang i Fitzroy antar jag, vidare till en spelning till en väns vän och blir upphämtad om några minuter.

Längesedan jag var ute med mina tjejkompisar, det har varit för mycket arbete och män, i deras liv, i mitt. Jag är förmodligen för uppklädd i kort svart klänning och röda läppar. Så jag loggar ut, drar på skinnjackan och går ut i Melbournenatten. Varje kvinna borde vara the leading lady i sitt liv, eller vad var det Kate Winslet sa igår?

The Holiday

Satt och försökte klura ut hur ett foto på Jude Law var ljussatt eftersom jag ville göra något liknande. En av mina kursare kom förbi och jag visade henne bilden för att se om hon tänkte lika. Hon tänkte inte alls på ljuset och bara skrattade ”oi, inte när det är han”.

Såg the Holiday på TV igårkväll och kunde inte låta bli att tänka samma sak. Nästan för perfekt.



Dessutom upptäckte jag att TV-programmet är olika i olika städer, för när jag kom hem från Sydney senast och skulle se en film gick den inte i Melbourne. Strange. Jag har skollov i två veckor nu, mitt allra sista och jag åker upp till Sydney igen i slutet av veckan.

Hjälp

Jag ska ställa ut den här serien nästa månad, eller större delar av den. Jag har valt en layout som lämnar plats för nio bilder, vilket innebär att jag behöver ta bort tre foton. Vilka tre foton skulle ni välja bort?

I


II


III


IV


V


VI


VII


VIII


IX


X


XI


XII

Midsommar, sort of

Midsommar, debauchery, vänner, fester och söta pojkar, men den vita sommarklänningen utbytt mot liten svart cocktailklänning. Gick till universitetet i cocktailklänning på morgonen eftersom jag visste att jag inte skulle hinna hem och byta om, mötte upp med vänner på Sweatshop när det mörknade, fortsatte vidare till loungebaren Manchuria.

Träffade en gammal tillfällig historia och han pratade med alla andra utom mig och det var så dumt att jag demonstrativt gick fram till honom när han stod i baren. Det spelar ingen roll; jag är inte intresserad, han är inte intresserad, tror inte att någon av oss någonsin varit det egentligen. Han var som vanligt, trevlig, intelligent och framgångsrik men jag har aldrig varit med en man mer olik mig själv.

Hans kompis, som han delar bostad med, räckte fram handen och presenterade sig och jag log lite och sa ”jag tror vi har träffats”. Han log tillbaka, ”mmm, i trappan, en lördagsmorgon i gryningen, du var på väg ut, jag var på väg hem, jävlar vad jag var onykter”. Han skrattade. Jag sa att jag inte hade något minne av det, fast det hade jag såklart. Vi har träffats ute några gånger efter det; han släppte till och med av mig en gång när vi varit på samma fest. Han sa att han inte kom ihåg, men det gjorde han såklart.

Sista dagen innan vinterlovet

Hade lagt fram en struken klänning för ett snabbt ombyte, men kvällen blev inställd, blev inbjuden på pubrunda istället men jag stannade kvar i datalabbet. Jag har varit där och arbetat från tidig morgon till sen kväll den senaste veckan eftersom där även finns bredband och stora dataskärmar, eller så var det först, men de senaste dagarna har det varit mest för människorna.

Ettorna på min utbildning avslutar en printkurs och de arbetar mer eller mindre dygnet runt och jag har suttit i deras sal. Stämningen är närmast familjär och det är långt roligare att sitta i ett rum med trevliga människor i det ibland monotona redigeringsarbetet. Arbetet tar nog längre tid än att sitta hemma och avbrotten blir många, men trevliga sådana.

En söt pojke frågade om jag ville hänga med på en föreläsning med Dr Michael Coyne; det ville jag såklart och det var en timmes lyssnande på berättelser som lämnar en mållös. Jag träffade Coyne i Brisbane förra året på ett cocktailparty och han är en av Australiens främsta fotojournalistiska fotografer, plåtar för bla Times.

Coyne har arbetat över hela världen och vid ett tillfälle bevittnade han en mordrättegång där den anklagade dömdes till dödsstraff. Efter rättegången vände sig domaren och frågade vilken tid på dagen som det var bäst ljus för bilderna. Coyne har doktorerat i etik i fotojournalistik.

Polaroid lift off

Woho

Och jag är tillbaka online.

Smile

Det var längesedan jag var så glad, när allting var så lätt, bubblande lycklig, ler mot världen och världen ler tillbaka. Bara så.

Forhandlingsbart

HMGNF. Telefonen ar tillbaka, men inte bredbandet. Det kostar 600 att koppla in det, bara att "koppla in det direkt" i det har fallet ar tre veckor. Det ar samma nummer, samma linje, samma abonnemang men oj, det tar lite tid att registrera, TRE veckor. Helt oacceptabelt naturligtvis och de lovade att ha det klart inom tio dagar. Vi far se; jag tanker fortsatta ringa tills det ar inkopplat, jakla skit.

Annars, masterkockarna gar visst pa helgen och jag missade halva avsnittet igar, for saken ar den att man behover INTERNET for att kolla TV-programmet. Eftersom man betalar for nedladdning i Australien ar tradlost inget alternativ eftersom det inte ar tillrackligt for vad jag anvander, sa jag surar lite till. Oh well, det finns saker som ar roligare an bade Internet och Masterkockarna, som en studioplatning med en sot pojke.

Please redirect

Min postfack var overfullt igar och dar lag en bunt med C4-kuvert med tva plastband om. Det oversta var adresserat till mig och nar jag kom upp i lagenheten klippte jag av banden.

Alla kuverten var fran Sverige, men dar slutade ocksa likheterna. Det stod till och med Queensland pa dem och man funderar hur posten tankte. "Oh, det finns en svensk i CBD, lat oss skicka den svenska posten till henne?" Jag lade dem i en postlada i morse, kanske nar de fram.

Fox

Bilder som jag tog till ståuppkomikern Fox Klein, fler bilder på fotobloggen.

Heart In a Cage

Jag läste just inlägget "You may say that I'm a dreamer, but I'm not the only one" och länkar vidare. Fint.

En kväll på Comics Lounge

Jag kontrollerade med honom att jag stod på gästlistan, ville undvika att bli stående i köer. ”Ingen anledning att oroa dig miss; jag kommer att vara där”. Det var han och han hade reserverat en plats till mig intill honom i den fullsatta lokalen. Han skulle gå på sist, som huvudnumret gör, och efter ett tag gick han backstage för att förbereda. Jag gick fram till scenen och stämde av ljuset.

Det var en ung ståuppare som uppträdde innan honom och han tittade rakt in i kameran så jag tog några extra bilder. När showen var över kom komikern jag var där för att fotografera direkt ut och medan vi pratade kom det hela tiden fram människor och tackade honom. Även den unge ståupparen kom fram, Magesh heter han (bilden nedan), och det var lite sött hur han beundrade den några år äldre komikern, sa att ingen kunde ha gått upp på scen efter honom. Så var det nog.

En utsträckt hand

Det är märkligt hur det kan gå långa perioder utan relationer eller män som betyder något och sedan hur hastigt det kan förändras, ett möte, en blick, samtal som börjar bubbla inuti och le på utsidan.

Jag träffade en man på ett cocktailparty för ett par veckor sedan och drogs till honom. Jag trodde det var första gången vi sågs, men han skrattade senare och berättade att vi blivit presenterade för varandra ett par veckor tidigare. Han mindes.

Olika sammanhang och först var det helt blankt och sedan, ”oj, det stämmer, the cute guy”. Den andra gången, eller vad jag trodde var den första gången vi sågs var jag uppklädd till tänderna och närvarande; han var det också. Kände mest att jag ville ta det lugnt, ge det tid eftersom det instinktivt kändes bra.

När en bra sak kommer, kommer det vanligtvis in flera. En annan man dök upp och jag smälter i hans närhet, i hans blick som dröjer sig kvar på min kropp. Vi håller det på avstånd, modell katten kring het gröt där bara ett ord saknas, en utsträckt hand behövs. Tror jag, försöker inte.

Jag gör vad jag gör bäst, drar mig undan, lämnar båda i ovisshet, är svalare än jag egentligen känner, men det är mindre press så. När jag orättvist sätter dem intill varandra är de skrämmande lika, olika yrkesval men båda lika kreativa, samma lugna personlighet som känns varm och trygg.

En är drygt fem år äldre än den andre och mer etablerad; de har samma hårfärg, skäggstubb och kroppsbyggnad. De klär sig båda i slitna jeans och ändlösa variationer av t-shirts som står i viss kontrast till mina klänningar, vilket de båda påpekat, en viss Bergerkänsla.

I mina ögon är de båda vackra, men det är som en del av mig inte riktigt vill gå in i något, ovillig att medge att jag dras mest till den andre mannen. När han gav mig en lång kram ville jag inte att han skulle släppa, men jag tog ner armarna först.

Dvala

Vaknar av smärtan när tabletterna går ur kroppen, famlar efter smärtstillande och väntar på att värken ska lägga sig. Tabletterna gör mig slö och avtrubbad, sover i dvala, tvingar ner ännu en proteinsoppa och försöker redigera några bilder tills tabletterna kickar in och jag somnar igen.

La Marseillaise

Jag mår betydligt bättre än jag förväntat, till viss del tack vare att bedövningen fortfarande sitter i. Mitt svullna ansikte ser klart intressant ut, men den ihållande febern har redan lättat och jag känner mig konstigt nog friskare än före.

Förmodligen var mitt ansikte lika vitt som operationskläderna jag fick byta om till. Accessoarerna var blå tossor och en röd mössa, som Marseljäsen, eller en australisk jelly beanflagga. Jag fick inte ha något hårband så innan operationen gjorde jag en snabb inbakad fläta för att få mitt långa hår på plats att stanna kvar i mössan.

Jag hade fyllt i långa formulär innan operationen, bland annat om allergi och jag har väl några, men det har jag haft i hela mitt liv och jag tänker inte på det. Eftersom jag får svårt att andas av banan nämnde jag det eftersom det var en sak som jag tänkte att jag kunde komma i kontakt med efter operationen. Jag sa inte till om att jag får svårt att andas av rött färgämne i synnerhet och grönt färgämne för det mesta. Det är inget problem; det finns i princip bara i smågodis och saft ändå.

På uppvaket gav de mig sprite, en tesked och teknik att försöka hitta munnen och sedan böja huvudet bakåt för att få det i sig. Sedan kom de med en illgrön brylépudding. Vad är oddsen? Och eftersom jag inte kunde prata tänkte jag att om jag inte tål det så är jag åtminstone på rätt ställe och petade lite i puddingen innan jag fick klä om och blev upphämtad. När jag tog av den röda mössan såg jag att någon redan hade kammat ut mitt hår.

Sista måltiden

Jag var på sjukhuset och betalade för min operation i morgon. Trots smärtstillande har jag gått med 38 graders feber och mitt ansikte har gått i olika faser av lätt svullet till svullet upp över öronen, bokstavligt talat. Mina visdomständer bråkar och infektionen släpper inte trots kur efter kur efter kur på antibiotika så imorgon blir det operation.

Jag tycker det är obehagligt att gå till läkare; jag kände hur ansiktet vitnade när jag såg sjukhussängarna och jag blir så irriterad på mig själv.

Träffade en söt pojke i dag och jag märker att jag förvirrar honom; han vet inte om jag är intresserad. Inte jag heller, men jag trivs i hans närhet. Om en stund ska jag iväg och fotografera en annan söt pojke på scen, bättre än att sitta hemma och räkna ner timmarna. Det blir ingen mat på ett tag och dricka får jag inte göra förrän efter operationen. Inga fria drinkar till mig ikväll inte.

Ny favoritkjol

För ett par veckor sedan skrev jag att min garderob var eftersatt men att det får vänta tills det är dags att söka jobb. Det senaste året har jag prioriterat mina festkläder och lagt betydligt mindre energi på vardagsgarderoben. Men det finns andra anledningar än jobbsökande att vilja vara fin och jag har shoppat precis heeela dagen. Inte som i handlat hela dagen, men provat och jag är glad över nytt och fint. Känner mig lite finare.

Sött

Mitt hår luktar sött av choklad, mina kläder likaså efter att ha assisterat en fotograf i ett franskt gourmetchokladkök.

Från sött till sött. Hade nästan glömt hur roligt det kan vara med flirtigt messande fram och tillbaka. Jag hör varningsklockorna slå händerna mot pannan, håller avstånd men kan ändå inte låta bli att le lite. Bara lite.

Eller det kanske jag inte gjorde

Morgonen inleddes med ett kärleksmejl från en man i Belgien, om ett möte i Brugge. Jag bodde i närheten av staden en gång, men det här mejlet var inte riktat till mig. Sa jag till honom, önskade honom lycka till att hitta henne.

Min gamle hyresvärd dök upp och meddelade att han inte längre tänkte ersätta mina lampor som felaktigt blivit inkluderade i köpet. Han har just fått 3,5 miljon för lägenheten och vill inte betala 500 kronor för lamporna? Sedan frågade han om han kunde låna telefonen. "Självklart" sa jag, "500 kr tack".

Hans Malm

Begåvad copwriter till reklamfilmer som ni skrattat till och tillika fotograf. Just nu ställer han ut på galleri Ikon på söder med serien Sova med lampan tänd.

Det är något i natten som skapar en speciell stämning, lite som att fotografera under vatten. Färgerna ändras, ljuden blir vagare och skuggorna tydligare. Lämnar staden i ett annat ljus.

Laughing With

Videon är ute till Regina Spektors första singel på nya albumet. Jag gillar det, även om det känns som hon har mer att ge.

Tillsammans

I min klass går det endast kvinnliga studenter, mest unga tjejer direkt från gymnasiet, de flesta från landet och första gången i stan. Det blir en speciell gruppdynamik med enbart tjejer och var för sig är det inga problem, men det händer något i gruppen. Stämningen blir hätsk och det är ytterst opolerat i sin helhet, med stickande kommentarer och ständigt småpratande bakom varandra och de triggar varandra.

Jag har berättat en del om situationen med vår kvinnliga lärare och vad som började med kritik mot kursinnehåll, slutade med undertecknade dokument som skickades uppåt, hätska möten, inblandning av ett stort antal personer och det hela slutade någonstans mellan att läraren övervägde att sjukskriva sig, avsade sig lektioner med vår klass och riskerande att förlora sin tjänst, trots att hon utan tvekan är den mest utbildade av våra lärare.

På mötet för ett par veckor sedan var jag mer eller mindre ensam att tala till lärarens försvar och det innebar att jag till viss del uteslöts. Det hade varit lugnare att hålla en låg profil, men man måste också vara sann mot sig själv.

Sent igårkväll kom ett samtal från en av mina kursare; hon var upprörd och ledsen över konflikten med läraren. Hon hade valt att be om ursäkt till läraren och ville inte ha någon del i den situation som blivit, var ångerfull och förstod inte hur det hade gått så långt, ville det inte. Samtidigt var hon genuint orolig att ha gått emot gruppen och hon bad mig om hjälp att försöka vända stämningen. Jag visste inte att hon kände så, men hon är inte ensam.

Den här veckan har ett par personer kommit till mig ensamma och frågat om råd med just sin rädsla att gå emot gruppen. Jag vet inte riktigt vad de vill att jag ska göra och en del av mig vill mest säga att jag inte har tid med det här och en annan del av mig vet att det är en situation som behövs redas ut och det är tydligen flera som mår dåligt av.

För ett par dagar sedan gick jag in i en studio och en av de yngre tjejerna satt i ett hörn och vaggade fram och tillbaka, tårarna rann och hon satt mitt i ångesten. Hon satt där ensam medan fyra andra kursare fotograferade som inget hade hänt och jag gick fram till den unga tjejen. En av dem som plåtade ropade att hon var okej att jag skulle låta henne vara ifred, men jag har aldrig sett henne så och hon svarade inte när jag pratade. Jag satte mig på huk vid henne, gick och hämtade vatten och hon sa inget, bara grät.

Det slog mig att jag egentligen inte känner henne speciellt väl; jag har haft känslan att hon inte direkt gillar mig och hon umgås med en del av dem som är mest högljudda i gruppen men hon satt där ensam medan hennes vänner fotograferade intill utan att prata med henne.

Igår i en multimediaklass kom hon fram till mig, ställde sig bakom mig men sa ingenting. Jag vände mig om och hon såg nervös ut, sa att hon inte visste var hon skulle börja med kodningen, så jag hjälpte henne, satt med henne tills hon kom igång.

Jag var hos ett medium i slutet av förra året och hon sa ”du tror att människor undviker dig för att de inte gillar dig. I själva verket vet de inte hur de ska närma sig. Du har integritet och de har respekt för dig”. Jag tyckte det var det dummaste jag hade hört, men det som har hänt den senaste veckan påminde mig om hennes ord. Kanske handlar det mycket om osäkerhet, från allas sida och vi har fortfarande drygt ett halvår kvar på kursen tillsammans. Stämningen i klassen har aldrig varit bra, men det kan bli bättre och jag har bestämt mig för att ge det ett ärligt försök. Börjar med lunch med en av de tjejerna som vill detsamma; det är enklare tillsammans.

Vad vill du mest?

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är i energin hos kreatörer högt upp i toppen och ändå är det tydligt. Kanske handlar det om tempot och pressen som gör kommunikationen tydlig, hoppar över tankeled och artighetsfraser, går direkt på kärnan bara säger den rakt ut. Inte ovänligt, bara överraskande rakt och ord som stannar kvar, maler runt, tänker till och ökar fokus.

Jag träffade något av en designlegend och han delade med sig, bjöd på samtal som studsade mellan ämnen och referenser som skärper tanken med ett leende. Jag frågade honom om hans syn på fotografisk respektive grafisk mapp och om de två borde enas. Han började berätta att han sålde sin höjdarreklambyrå för att han ville ha något som gjorde honom lycklig, arbeta med människor han tyckte om och startade en designbyrå istället.

När han slutade frågade han utan att vänta på ett svar. ”Vad vill du göra? Vill du skapa något nytt, något som är ditt eller vill du sätta ihop andras delar till en enhet, din enhet, men inte något som är ditt? ”Är du fotograf med designkunskaper som kan hjälpa dig föra ut ditt budskap i din form, eller vill du designa åt andra i deras form? Content is king, specialisera dig. Vad vill du mest?”.

Rakt upp och ner. Bara så där och det är samma ord bara i en annan form som min CEO sa till mig när jag lämnade reklambyrån i Stockholm. ”Specialisera dig. Det du vill mest”. Svart eller vitt. Fotograf eller designer, möjligen fotograf med designerkunskaper, eller designer med fotokunskaper.

Jag valde foto, men det slutar inte där. Igårkväll när jag träffade massa kända och okända fotografer var den första frågan vad jag fotograferar. Jag ler och svarar något nytt varje gång. Nej, det gör jag inte, eller jo, jag brukar växla mellan porträtt och mode i bästa sten, påse eller saxanda. Jag förstår naturligtvis vikten av att vara stark inom ett område och ändå kommer jag inte ifrån att det som skiljer mig är att jag kan växla mellan ord och bild. Jag önskar jag kunde se hur och var jag kan kombinera de båda.

Hm

2006
Iklädd dräkt undervisade jag lingvistik vid ett par olika franska universitet, lärde ut fonetik och grammatik från ett podium.

2009
Klockan är tio och jag sitter fortfarande i nattlinne och ägnar morgonen att bygga en jelly bean-flagga av röda, blå och vita smågodis till en matplåtning.

Vad hände?

Ett försvarstal

Jag såg Angel & Demons ikväll; gör inte det. Det bästa som hände var Ewan McGregor som var lika söt som alltid; det var ungefär det hela.

Något som däremot är alldeles lysande är Henrik Schyffert i The 90’s – ett försvarstal. Kanske har ni redan sett den, om inte kan ni se den här.

Beslutsångest

Jag har faktiskt aldrig köpt jelly beans tidigare.
Det finns en del att välja mellan.

Status quo

Jag hade ägnat timmar att förbereda en matplåtning förra veckan, hade satt upp allting i studion och visade bilderna för min lärare innan jag skulle packa ihop. ”Snyggt ljus, bra komposition, men det faller utanför briefen”. Min bild var grafisk och han menade att den var mer grafisk än matisk och föreslog att jag skulle sätta en svensk flagga för att betona den kulturella aspekten. Här kommer inga vajande flaggor i närheten av mina bilder.

Han är min bäste ljussättningslärare, men när det kommer till stil är vi olika. Han muttrar ständigt att mina objekt/subjekt ser ensamma ut, medan jag muttrar tillbaka att det är meningen, skandinaviskt du vet.

Tankarna på flaggan stannade kvar och jag köper det i en annan version, en australisk version. Jag ska bege mig ut och leta upp jelly beans i rött, vitt och blått. Jag får grafiskt; han får flaggan.

Sjukt effektiv

Det är något med tystnaden, något med de där extratimmarna när man kanske borde sova som gör att man är mer effektiv. Något i fokus som förändras, perspektiv kanske, är tyst för att inte väcka grannarna och är öm i vänsterörat av hörlurarna. Det är mörkt ute, men människor i ständig rörelse och nattklubben över gatan blinkar i rosa grönt gult blått, några polisbilar står blandade med taxibilarna.

Här inne är det nedsläckt, några värmeljus i fönstret, en värmefläkt som surrar. En stund till sedan släcka.

Swenskt

Jag var på Swensk idag, handlade svenskt och pratade svenska. Köpte ett linne från Fifth Avenue och det är så fint. Jag tycker om deras kläder, minimalistiskt i svart och vitt.

Min garderob är eftersatt och innan jag börjar arbeta igen blir det till att handla nytt. Jag har så jag klarar mig för event och fest men inte tillräcklig variation i längden. Det är bara några månaders studentliv kvar och förhoppningsvis arbete sedan. Någonstans.

Helg

Fredagnatt och Melbourne festar uppklädda till tänderna, nerklädda till rockhaken. Jag festade inte alls i mina sneakers, leggings och en yllekappa utan gjorde klart mina nattpanorama. Unga tjejer i för höga klackar, grabbar i truckar och vinglande människor Alla frågade de sa samma sak ”fotografera miiiiig”.

Queen Bee

Sista terminen på lärarhögskolan hade vi en valfri kurs och de flesta var inom pedagogik. Jag valde konflikthantering. Egentligen handlade det lika mycket om att förebygga konflikter som att tackla dem när de kom upp och sedan till sin spets, att aldrig blockera dörren i klassrummet, att stå på motsatta sidan i klassrummet för att ilskan ska kunna passera ut.

Vi studerade queen bee-strukturer. Kvinnor i grupp, deras beteende och hur de agerade negativt. Jag befinner mig mitt i mitten i en sådan konflikt och den exploderade från ingenstans. En grupp kvinnliga studenter har gått på vår kvinnliga lärare; blandat in personer som inte har med saken att göra och det har publicerats elakheter på nätet och jag märker ett beteende hos mig själv, ju elakare människor går på en ensam person, desto starkare försvar jag.

Till viss del har det att göra med att jag förra året blev utfryst av samma person som starkast går på vår lärare nu och det var inte roligt då, inte roligt nu. Det var på det hela obehagligt och elakt och jag ser samma mönster den här gången. Funderar på varför kvinnor går på kvinnor.

The Presets

Sydneybandet The Presets spelar i Melbourne ikväll. Det är utsålt sedan månaders månader och flera av mina vänner ska dit. Vill också.

Yes I can

En gång lärare, alltid lärare och när jag har tid och möjlighet försöker jag hjälpa, på samma sätt som jag ofta medvetet avstår från att gå in, ibland måste man låta saker vara. När en förstaårsstudent suckade uppgivet i studion när jag gick förbi frågade jag om han ville ha hjälp. När man förklarar saker upptäcker man ofta att man själv lär sig; man ser saker från ett annat perspektiv. Man ser vad man kan; vad man vill kunna bättre; man hör sig själv säga fraser som ens lärare sagt till en själv och man sluter en cirkel. Ser förändringen och styrkan i kunskapen som någonstans ramlat på plats.

Jag kom just hem från en ljussättningsworkshop där en reklamfotograf och en porträttfotograf visade hur de arbetade och jag lärde mig tips och trix, men mest av allt tänkte jag på en sak. Frågorna som ställdes från publiken kunde jag svaren på och med det menar jag inte att jag kunde allt eller inte har något att lära. Vad jag menar är att man når en punkt där man ser sin kunskap och kan känna styrka i det, vila i det.

Orättvist

Förra året blev det en konflikt med en av de kursare jag hade arbetat mest med. Det kom från ingenstans och jag var inte förberedd på det utbrott eller den ilska hon riktade mot mig; jag tog illa vid mig och mådde dåligt av att vara i den stämningen dagligen. Det blev värre när en av våra kvinnliga lärare gick in och tog den andra kursarens parti utan att ha hela bilden klar för sig; det kändes orättvist och dessutom var det en lärare som jag litade på och tyckte om. Det var så jag upplevde det då, men i efterhand sa hon något om att jag var den starka vad nu det innebar.

Vi arbetar för nära för att ha tid med konflikter på kursen och när jag kom tillbaka efter lovet bestämde jag mig för att rensa en gång för alla. Det blev lugnt igen, i alla fall en tid. I veckan blev jag kallad till ett möte för att diskutera problem angående den lärare som gick in och ”medlade” förra terminen. Jag hade mina onda aningar och gick dit; det var tur för min kursare lämnade över ett dokument som inleddes ”Det här dokumentet har sammanställts av följande studenter angående X metodik….”. Och där stod mitt namn på ett papper jag aldrig hade sett och med ett innehåll som jag inte höll med om.

Det var ett förfärligt möte med elakheter kastade hit och dit utan tanke och reson och bland de direkta felaktigheter som riktades mot vår lärare valde jag att gå in och därmed emot min kursare. Nu pratar hon inte med mig igen men den här gången spelar det ingen roll. Jag har en känsla av att min lärare var precis lika överraskad av den här reaktionen och konflikten som jag var för ett år sedan.

Cherry

Till en kurs ska jag sätta ihop några panoramabilder och jag drog stativväskan över axeln och kameraväskan på andra och gick ett par kvarter till Flinders station. Det är som ett Melbournes Plattan, men utan platta så att säga.

Det är en ständig ström av människor i rörelse, trötta människor på väg hem från arbetet, festfina människor på väg ut i kvällen och hemlösa människor som sover utanför stationen. Det ligger ett antal snabbmatskedjor och min närmsta mataffär som är öppen dygnet runt. Jag ställde mig i korsningen och satte upp stativet.

Människor tittar ofta nyfiket, men när jag väl fotograferar är jag koncentrerad på det. Det är inte mycket som hörs genom Ipoden och reflexmässigt ryggade jag tillbaka när det plötsligt stod en okänd man några centimeter från mitt ansikte och försökte se bilden på baksidan av kameran. Jag hade inte hört att han närmade sig men när jag tittade på honom var han ovanligt söt; han bad om ursäkt, hade festat tillsammans med ett par vänner, var lite extra glad och frågade intresserat.

Vi var ute och barhoppade igårkväll och natten slutade på rockhaket Cherry i AC/DC Lane. Det är skjortförbud och klubben har en vänligare alternativ crowd och dansgolvet var överfullt i en blandning av metal, rock och rockabilly. Sjutton vet om jag smälte in alls men kul var det.

En gul taxi klockan två på natten

Tillsammans med tre stylister blev det ruffiga Corner hotel och ett utsålt Ratatatatatatatat. Alla tre fotograferade frenetiskt och verkade oförstående till min avsaknad av kamera. Jag dansade. Det var trångt, varmt och en man framför mig tappade sin öl så att mina strumpbyxor och skor blev blöta, tjejen bakom mig var kritvit i ansiktet och såg inte alls ut att må bra. Det är sådant man lägger märke till när man själv är nykter när alla runt omkring inte är det.

Förbandet The Qua hade ett par MacBook på scen, stod stilla, tryckte på lite tangenter, gungade i några takter, stod där i smala jeans och mörka solbrillor. Soundet var ok, men det kändes inte rockn'roll.

Ratatat var lysande på scen, bra beats, full energi, show, nice helt enkelt. Tågen hade slutat att gå när wildcat slutat grymta och det blev en kort diskussion om vi skulle ta taxi eller gå en kvart in till stan.

”Alla har platta skor – vi går”, sa jag.
”Inte nykter, det kommer ta minst en halvtimme att gå”, sa en av stylisterna.
”Jag har inga kontanter”, sa han.
”Jag har”, sa den fjärde stylisten och vinkade in en taxi.

Det är lördagkväll och det drar igen, blir Fitzroy med vänner. Finns ingen video på Loud Pipes så dagens danstips, eller snarast göra sig iordningtips, får bli Shempi.

En gul taxi klockan åtta på morgonen

Jag vinkade in en taxi utanför mitt hus i morse och fyllde bilen med tung fotoutrustning som jag hade lånat till en modeplåtning igår. Eftersom taxichauffören redan hade fyllt halva bagageluckan med sina saker fick mina mest vara i baksätet och jag satte mig i framsätet.

Chauffören frågade för mycket, var jag bodde (duh) och om jag bodde ensam. ”Nej”, sa jag. Han frågade om jag var gift. ”Nej”, sa jag igen (ingen ring). Han frågade om jag hade pojkvän. ”Ja”, sa jag med en självklarhet som förvånade mig; jag hade redan sagt att jag inte bodde själv. ”Lucky man” sa han. Yeah. Därefter var han tyst; jag också, liksom min sambo för han finns just inte alls.

Cate Blanchett

Det är australiska Cate Blanchetts födelsedag. Den här bilden (svartvit) av henne tagen av Gary Heery vann porträttävlingen jag var på i Sydney för ett par veckor sedan. Tidlöst vacker.