Vad?

Glömde berätta vad som hände med de salta fiskarna. Nej, de gick inte hem och hamnade på galleriet för alla att ta medan vi hängde utställningen.

Ett antal gånger under dagen hördes det "yack... vad i... salt?... vem har köpt?..." Synd att jag inte hade lite turkisk peppar att bjuda på.

Gör om, gör rätt

Ringde upp en CD på en byrå och vi pratade en stund angående arbete och han var trevlig. Frågade honom om hans mejladress och sa att jag skickar över CV. ”Gör inte det”, sa han. ”Förlåt?”. ”Jag slänger alla mejlansökningar rakt i papperskorgen, skicka ansökan med post om du har något att säga”.

Jag hade gjort mitt CV i webbupplösning, men när jag lagt på funderade jag på vad han sa. Förra gången jag kom in på byrå var det med ett tryckt fint CV; jag kan göra det igen och fick tag i ett tryckeri som kan trycka till mig på måndag.

Jag ägnade gårdagen till att designa om CV och personligt brev. Det var bra, för det är mycket snyggare nu.

Le!

Igårkväll var det vernissage och jag hade en 50-talsklänning med frasig underkjol och figursytt liv, skyhöga stilettklackar och det plattade håret plattat uppsatt från ansiktet men ner över ryggen.

Galleriet var fullsatt och det var roligt att träffa fotografer och vänner. Galleriet kokade och samtalsämnet var inte bilderna utan den 40-gradiga värmen. I tacktalen som inleddes nämndes inte ett ord om katalogen som jag designat och det fanns inte så mycket som ett credit i den.

Vidare till prisutdelningen i olika kategorier och när de läste upp det första ville jag mest lämna galleriet. Hennes folio är vacker men fråga henne hur bilderna är ljussatta och hon kan inte svara, vår tekniker som ljussatt. Hon vann två kategorier. Hon gick upp på scen och tackade sponsorerna med namn och jag förstod genast att vinnarna redan visste om att de hade vunnit. Då gick jag ut ur galleriet.

De delade ut pris efter pris och samtliga var från den grupp vars lärare enväldigt bestämt vem som skulle få priset, utom i två kategorier. För att det inte fanns någon som gjorde det i den andra gruppen. Vissa var mer än värda och jag blev glad att den japanske fotografen vann bästa dokumentärfolio, något annat hade varit pinsamt. Det var pinsamt ändå.

I min klass går den student som blev årets studentfotograf i AIPP illustrative. Hon är fantastisk och den starkaste fotografen i mitt år. Hon fick ingenting; läraren som delade ut priserna drar inte jämt med henne. En kille i min klass är otroligt starkt tekniskt och han har vunnit massa priser men igårkväll blev han utan. En annan tjej i min klass vann i veckan ett erkänt fotopris men blev också utan igår.

De kom till kursettan och det var inte jag. Det gick till den tjej som låg bakom storkonflikten tidigare i år. Det skilde ett par poäng mellan oss. Och ja, jag hade lägre betyg så det är inget att säga. Eller? Jag fick inte högst betyg i kursen där jag gjort examenskatalogen trots det arbete som ligger bakom, jo läraren är han ovan. Det skilde några poäng och jag blir cynisk när jag är arg.

Fotografer och studenter som gick ut förra året kom fram och sade att de tyckte jag var bland årets starkaste och frågade vad som hade hänt i prisutdelningen. Studenter som går året under kom fram och tyckte att det var tråkigt och ville bara säga att de tyckte om min folio. Jag har aldrig känt mig mer förödmjukad, men jag log.

Jag är aldrig arg; mina kursare som jag har gått tillsammans med i två år har aldrig sett mig arg. Tills igår och italienaren tyckte det var det roligaste någonsin och började gapskratta istället. Sedan förvånat ”du är verkligen väldigt upprörd” och började pussa på mina kinder och hals; han har en ovana att göra det när han har druckit.

Det handlar inte om priserna i sig; det är knappast som att några universitetspriser kommer göra någon skillnad. Det handlar om hur priserna fördelades, till en grupp, till de studenter han personligen kommer överens med. Det handlar om att det har varit en infekterad konflikt mellan den tjej som vann 3 priser. Det handlar om att jag har arbetat dagar och nätter med att hjälpa till med allt från att hänga utställningar och att designa en katalog utan så mycket som ett tack. Med att känna sig trampad på, att vara för snäll och jag har varit där förut och det är som att jag aldrig lär mig och bitterheten på mig själv över det. Och såklart besvikelsen att inte gå ut som kursetta.

Men framförallt att läraren valde att berätta för en tredjedel av klassen om vem som skulle få priserna (borde jag ha räknat ut förstås) och inte för de andra. Till viss del en besvikelse att en nära vän inte sade något, hade varit förberedd. Förmodligen hade jag inte gått alls.

När min handledare kom fram och tog upp det här med kursetta log jag och svarade kort ”jag tror den andra gruppen vann”, vände på klacken och jag såg hur han stelnade till. Han vet att jag har rätt.

Jag drack någ(ra)ot glas champagne efter priserna och när det var dags att dra på efterfest att fira examen kändes det inte som att det fanns något att fira överhuvudtaget. Jag sade att jag hade festat tillräckligt och började gå. En pojke tog tag i min arm, tittade mig i ögonen och frågade om det hade med drickan eller om jag mest var förbannad. ”Både och” sa jag och gick. När jag lagt mig kom ett meddelande ”Le! Du är fantastisk”.

Det ramlade in sms under natten från olika personer, i ett av dem stod det ”se var vi är om ett år”. Jag är fortfarande mest arg. På allt. På nästan alla.

Fucxk that shit

Det känns som klockan tre på natten och just nu vill jag bara säga en sak. Mitt universitet kan dra åt helvete och jag vill aldrig se dem igen.

Det var allt.

Vi jobbar på

Ont i huvudet, illamående och lade mig på soffan när jag kom hem. Vaknade två (!) timmar senare, såg att jag missat ett samtal medan jag sov. Inte bara ett missat samtal utan ett missat fotojobb ikväll. Damn.

Ska tillbaka till galleriet imorgon och utställningen är inte halvfärdig; vernissaget i morgon kväll. Själv har jag visst arbetat ”tyst och metodiskt” som min lärare kom fram och sade i någon slags tacksamhet där några studenter dök upp bakis vid lunchtid och andra drack för mycket på puben intill och ramlade in.

Jag har hamrat och skruvat mest hela dagen; jag kan när jag måste och har gått med ett rosa måttband i vänsterfickan och en svart gaffertejprulle som armband på högerhandleden.

Jag valde att arbeta tillsammans med en ung japansk dokumentärfotograf och jag skulle tro att utgång som kursetta står mellan oss. Han är den snällaste, alltid hjälpsam, tyst och intelligent men hans engelska är kanske inte den starkaste så vi måttade och hängde tavlor i någon slags tyst symbios. Ibland är tystnad vila, mer ärlig, speciellt när huvudet snurrar av massa andra tankar.

Det blir förmodligen inte mycket bloggat under morgondagen med förberedelser, vernissage och en stor efterfest. Klänningen är inhandlad sedan några veckor tillbaka, men jag önskar att jag hade valt en svalare, kanske hinner hitta en ny i morgon men förmodligen inte.

Trots att värmen har gått ner är det fortfarande 30 grader inne i galleriet som saknar fönster. Med 500 personer kommer det förmodligen bli närmre 40 grader. Men om huden blir lite rosavarm kan jag trösta mig med att det åtminstone matchar mitt rödbitna ansikte.

Husmanskost

Vi tog bilen ut till IKEA för att fixa ett par lampor till vernissaget och jag stannade till i mathörnan. Jag plockade hastigt åt ett par saker och Suzy stannade framför kyldisken. ”Jag tar den här” och höll i en Kalles kaviartub. Jag frågade om hon hade smakat det tidigare ”Nope”.

Jag försökte förklara att det är som vegemite, om man inte har vuxit upp med det är det nog inte något man direkt tycker om. Fast det fick henne såklart att vilja testa det desto mer. ”Så jag lägger på det direkt på det rostade brödet?”, frågade hon. ”kan man väl, men kanske bättre på en äggmacka och inte så mycket ”.

Vi gick vidare och hon höll upp ett choklad och frågade om det var gott, "ok", sa jag. Hon lade tillbaka det, fick tag i en påse salta fiskar och ”oh, vad är det här?” och lade genast ner den i korgen.

Kaviar och saltlakrits. Jag har en känsla av att jag kommer få höra mer om det här i morgon.

Bump in dag 1

Vi har inte hängt så mycket som en tavla i dag. Kriminalaren var inte där och konstnärsfotografen beslutade att måla om lokalen.

Jag höll mig väldigt långt bort från färgen och målandet och en del kursare hade nog mer färg på sig än vad som hamnade på väggarna, men galleriet såg väldigt mycket finare ut när vi lämnade ikväll än vad det gjorde i morse.

Jag tror aldrig att jag kommer att tycka om det praktiska målandet, fixandet och linjerandet, snarast smått fascinerad att en del verkligen älskar det. Suzy har arbetat som setdesigner på teater och film och hon kommer från en byggande familj. Hennes syster är arkitekt och bygger hus, hennes bror är astrofysiker och arbetar med att bygga raketer eller satelliter eller något.

Min pappa är ingenjör och både han och min syster har sjukt sifferminne. Jag har aldrig sett någon av dem slå upp ett nummer; de är som två gående telefonkataloger och de ser saker i 3D med en självklarhet.

Minns när jag läste teknologi på gymnasiet och skulle göra 3D ritningar och jag stod vid pappas ritbord och suddade mer än jag ritade. Nog fick jag det gjort och han försökte förklara och visa men jag vet inte; jag ser inte det inte lika lätt som de gör.

Däremot har jag väldigt bra känsla för vilka bilder som funkar med vad, så jag höll mig till det i dag. Det var en 70 bilder som ska vara med i utställningen och jag har ägnat dagen till att flytta runt på foton. I morgon ska de upp på krokarna.

Fortfarande rödprickig

Utslagen/betten i ansiktet är inte lika röda men de kliar så att jag inte kan tänka på något annat.

Jag testade allergimedicin, kan ju inte skada och det är pollensäsong. Det hjälpte mot ögonklådan som stört mig länge, men inte mot utslagen, fast så är det ju inte allergi heller.

Kortisonkrämen borde ha tagit bort klådan, men det gjorde den icke. Det blev inte det minsta bättre.

Och det kliiiar.

Say

Kanske är det sättet hon dog, startade som ett inlägg likt alla de andra. Say hi.
Avslutades i något helt annat. Say hi to forever.

En copyrad, en favoritsång.




Toppmodellen Dauls blogg I like to fork myself.

Le Clown

Ayers Rock 2007
PS. Personen på bilden är inte jag...

Det kliade irriterat i ansiktet och jag lämnade datorn och gick bort till spegeln. Hm... Tänk er clownsminkets klotrunda röda rouge, men som hamnat på sned, en cirkel på käken upp mot örat, en som ramlat ner på kinden på andra sidan. Femkronorsstora perfekt runda illröda märken och jag tittade förvånat, aldrig haft något liknande.

Jag har bott i det här huset i tre år och jag har aldrig sett en spindel i min lägenhet, förrän för ett par dagar sedan. En liten stackare så jag giftsprayade den och borta var den. Måste ha kommit in genom AC:n och de flesta spindlar här är inte ens giftiga, men det är trots allt Australien så jag googlade lite.

Det var smått fascinerande läsning; jag visste inte att man inte ska gå ner i en pool om där ligger en till synes död spindel på botten, för tydligen kan de överleva med små luftbubblor i ett dygn. Minns att jag simmade över stora svarta spindlar i hotellpoolen när jag var i Ayers Rock. Jag har också badat bubbelpool med en stor huntsman i Byron Bay och de är visserligen inte farliga, men när den bubblade upp och lade sig över bröstet var det inte kul. (Det känns som att jag ska lägga till att huntsman är en spindel.)

Tydligen ger de flesta spindelbett en vit cirkel i mitten av det röda märket så några spindelbett är det knappast. Trodde jag inte heller, troligtvis något insektsbett, hoppas det försvinner snabbt för vackert är det inte.

Vernissage!

Det är snart dags för nästa vernissage. På onsdag kväll och för mina Melbourneläsare kan jag föreslå att dyka upp runt halv sju-sju för då kommer mingelmaten att serveras och den kommer garanterat vara slut en timme senare.

Däremot kommer det bjudas på mousserande vin och vin i enorma mängder eftersom min kära vän Suzy har vänner som har vinodlingar. Det har varit 40 grader hela veckan och jag hoppas att det inte kommer vara det nästa vecka. Galleriet saknar aircondition.

Det är ovanligt, men galleriet är mycket Melbourne och är inte mer än en industrilokal/garage med vita väggar och knappt två meter högt i tak och inga fönster. Vi beräknar runt 500 personer och det kommer att bli kokhett. Misstänker att det kommer att vara strykande åtgång på det iskalla vinet.

Jag tror att jag sparar mina drinkar till efterfesten för jag borde vara bland de tre studenter med högst betyg på utbildningen och jag tänker inte vingla upp på scen inför halva Melbournes fotoelit. Vore just snyggt i dessa jobbsökartider.

Je suis Skalman

Den senaste månaden har mobilen ringt 7.30 varje dag och vanligen vaknar jag ganska exakt 7.26, som i en liten triumf över att ha förekommit ringningen. Bortsett från arbetet med examensutställningen (vernissage på onsdag!) har jag sommarlov nu, eller något.

Jag vaknar fortfarande 7.30 varje morgon; kanske ska jag sätta klockan en timme tidigare så att jag kan ut och gå innan solen bränner. Ni kanske har märkt att jag har vissa vampyrtendenser och undviker att gå i solen om jag kan.

Igårkväll när jag var ute och lämnade innerstans ljud bakom mig och gick nere vid vattnet landade en kakadua på gångvägen och började promenera intill mig. Jag har inte varit med om det tidigare, även om jag sett dem flyga omkring såklart. Deras höga skrik och dykande kan ibland kännas obehagligt när de kommer i flock, men den här gick där lugnt och fint i sin vita kropp och ljusgula näbb och det finns stunder när man påminns att man bor i landet under.

Det är inte lätt att vara fotograf

Det här inlägget fick mig att le. Och väldigt fina bilder.

Smile

Värmen omsluter en när man går ut från den nedkylda hotellentrén och på morgonen är värmen fortfarande skön. Det ska bli över 40 grader i dag så jag gjorde mina ärenden innan hettan stiger.

Det var nästan öde i affären och det stod en blond man i 35-årsåldern en aning rödvarm i hyn. Han slog in varorna och jag sträckte fram kortet; han tittade på mig som om jag kom från en annan planet. ”Tar ni inte kort?” frågade jag förvånat.

Han svarade inte, tog kortet och stötte sedan till påsen så att varorna föll ut över bänken. ”Man…” tänkte jag, ”det är lugnt” sa jag och hoppades att allt var helt.

Han sträckte över påsen och jag hade redan vänt mig på väg mot dörren när jag hörde ett högt ”jagtyckerduärväldigtsöt”. Jag uppfattade knappt vad han sade men vände mig om och såg hans rodnande kinder. Så jag log och fortsatte ut genom dörrarna.

Skolavslutning

"Första steget var att ta sig in på fotoutbildningen och det är ett fåtal som gör det. Titta runt omkring er i rummet och ni ser att det är ännu färre som klarade sig igenom hela kursen”. Det var lite sött sådär, om vårt arbete och hur vi vuxit som personer med ansvaret.

Foliopresentationerna följde och vid varje person stannade seminarieledaren upp, gratulerade och frågade hur det kändes. Alla svarade monotont ”lättnad att vara klar”. Varje gång tänkte jag, ”nej, det är nu det börjar”. Min folio slutar inte med den sista bilden i examensarbetet utan övergår i mina andra bilder och folion är presentationsklar för intervjuer. Den är precis så bra som den kan vara just nu.

De kommer de går. De kommer de går.

Magesh ringde och frågade om vernissagen nästa vecka; komiker arbetar kväll och han försökte fixa in vernissagen mellan sina gig. Minns ni Polisskolan? Filmerna från 80-talet? Tydligen hade en av skådisarna från filmerna gjort ett par gig på Melbournes största ståuppklubb; det hade varit ett bra gig sa han och det fanns ett gillande att ha uppträtt på samma scen samma kväll.

Klubben har för övrigt jubileum nästa vecka och de flyger in pojken från andra sidan Atlanten att leda föreställningen. Han hörde lirkande av sig, gav gigtider och annat; jag svarade med att ge tiderna till mitt vernissage.

Ellen

Now what?

Jag lämnade in min 10 000 kronors folio i dag med skinande blanka sidor, flera kilo tung. Bara sådär. Klar. Två års slit, ändlösa timmars redigering framför datorn, långa dagar, långa nätter, stammis på tryckeriet, omtryck och bomullsvantar för att inte sätta märken på det glansiga pappret.

I dag lämnade jag folion ifrån mig och plötsligt kommer verkligheten krypande. Vad händer nu? Vad gör jag nu? Och framförallt, var? Visserligen är det fortfarande en del arbete med vernissage om lite drygt en vecka; jag får tillbaka min folio på måndag och tanken är att det ska bli intervjuer därefter, men jag är inte riktigt klar och har inte sökt ett enda arbete än.

Kände mig färdig när jag lämnat ifrån mig folion, nästan som att jag glömt något, tänkte att jag kunde ha gjort mer; man kan alltid göra mer. En av min mormors bästa väninnor är en känd konstnär och hon brukade tala med kärlek i rösten om sin man som också är konstnär.

Hon berättade hur de arbetade i samma studio och att han kom fram och avbröt, sade till när han tyckte att hennes målningar var klara. Hon sa att hon alltid tvekade men hade tagit för vana att lägga målningarna ifrån sig, känna på hans ord och hon sa att han vanligtvis hade rätt. Svårt att själv avgöra när en bild är klar, finns alltid fler detaljer.

Ibland tänker jag att det skulle vara bra att ha någon som sa det där, att det räcker nu. Jag vet att min examensfolio är stark, men trots omtryck efter omtryck hittar jag nya detaljer i varje tryck som kan förbättras. Men man måste också se den större bilden och allt handlar inte om folion. Frågan är vad jag gör med min folio. Vad händer nu?

Just i dag var svaret några glas vin. Resten tar vi i morgon.

Glädjedans

Det var lite som att följa en live twitterström genom kvällen och natten medan Suzys dator hamnade under PC-männens händer. Den innehöll det mesta, drama, ångest, svarta stunder, alkohol och små triumfer. Män har en tendens att skruva sönder saker, tycka om att titta på delarna; Suzy lät inte alls lika imponerad när hennes Mac låg sönderplockad över golvet.

När inget annat fungerade, åkte hårddisken ut och de körde vidare till nästa PC-vän som satte igång med att överföra data. Någonstans långt efter att jag somnat och förvirrat inte visste vilken av mobilerna som ringde, såg jag till slut glädjedansen om att samtliga filer till examensarbetet var räddade. Det är inte bara bilderna som är räddade; det är utställningen och examensbevis för hennes del och jag är så glad att det ordnade sig.

Helvete

Suzy ringde just och ni vet när man genast hör när något är riktigt fel och man medvetet fortsätter att prata av oro för det som kommer. Men man vet att tystna och säger bara ”berätta”.

Hon hade avslutat redigeringen av sina bilder till examensfolion och skulle bara bränna ner dem. Då kraschade datorn och vägrar starta om. Tisdag morgon är absolut sista dagen att lämna på tryckeriet för att hinna få klart till inlämning. Hon hade bara en tredjedel av filerna uppbackade och resten som små webfiler, som inte kommer att se vackra ut i tryck, speciellt inte i hennes specialbeställda stora A3+ folio.

Om hon inte lämnar in examensfolion på onsdag morgon kommer hon bli underkänd på kursen, trots att hon har höga betyg i alla andra kurser. Dessutom kommer hon inte att få vara med i examensutställningen om inte alla kurser är godkända.

Först var jag mest ställd, sedan kickade producenten i mig in och googlade nummer till Apple och vår datortekniker. Hon tänkte sätta sitt hopp till Mac-gudarna att de kunde rädda filerna tidigt i morgon.

Jag föreslog att vi skulle sätta igång och börja plåta om nu ikväll och börja redigera. Visserligen har vi inga studioblixtar, men tillsammans har vi 3 speedlites och eftersom det mest är produktbilder går det. Det kommer självklart inte att bli samma kvalitet på bilderna som det hon har arbetat med i flera månader, men vi kan sätta igång och baka cupcakes och forma spagetti till bläckfiskar och hennes fiancé kan hålla i sniglarna som hon plåtade tidigare.

Jag är klar med mina filer, ska gå ner till tryckeriet så fort solen har gått ner lite mer och jag kan hämta upp och lämna in min folio imorgon. Jag hade hjälpt henne och om vi plåtade och redigerade non-stop skulle det gå, bra nog att undvika att bli underkänd.

Så här var det på byrån också; det hände att vi fick skrota ett spår och börja om från början kvällen innan en pitch och man jobbar genom nätterna; det går och det är fortfarande 1,5 dygn kvar till tryckeriets deadline. Hon ville se om de kan rädda hårddisken först och visst; jag hoppas verkligen att det ordnar sig för tanken på att hon kanske inte får ställa ut och ta examen i år känns helt förkrossande.

Bloody något.

Jag hade en ny 50-talsklänning med kraftigt tyg i underkjolen som fick den att klocka ut i kontrast till den figursydda överdelen. Ett svart tunt skärp med gulddetaljer som drog ner finhetsgraden och slingbacks till.

Vandrade vidare ut i Melbournenatten och mötte upp med vänner som redan hade festat ett tag, satte mig vid bardisken och cocktaillistan gränsade till romanlång. Till min förvåning beställde jag in en Bloody Mary från första sidan och bartendern pratade på, men när jag fick drinken påmindes jag varför jag sällan dricker den.

Bartendern fortsatte att prata trots att jag knappt svarade, men en flirtig bartender är inte mer överraskande än sill på midsommar, en del av traditionen. Han såg bra ut och en av mina vänner började intervjua honom, om vad han gjorde, var han arbetade och hon svarade ”så du är bara bartender?". Jag skämdes å hennes vägar när han svarade ”jag är bartender”.

Han vände sig mot mig och frågade vad jag gjorde och innan jag hunnit svara började en annan tjej berätta om mig, den kommande utställningen och avslutade med att jag inte träffade någon, bara mitt mobilnummer som saknades. Kanske berättade hon i bästa välmening, men wtf? Så jag fräste till, olikt mig, men att jag inte är tillsammans med någon är inte detsamma som att vilja träffa vem som helst.

Rum

En världsberömd violinist dör och ett år efter hans död träffas brodern, managern och älskaren för första gången. TRIO var otroligt bra och den enda skådespelaren gjorde de tre rollerna till perfektion eller snarast väldigt mänskliga porträtt. Tillsammans väver de tre personerna en mycket olik bild av violinisten, men ytterst gestaltar de sin egen (själviska) agenda som har lite med violinisten att göra.

”Ensamheten i ett hotellrum”, säger managern i en av inledningsreplikerna. Och till stor del handlade dramat just om ensamhet i olika former och skillnaden i vad som syntes utåt och inåt, i relationer, i tidningsrubriker och bakom stängda dörrar, personen på scen i förhållande till personen utanför scen, artisten och människan, en extrovert och introvert personlighet i en och samma kropp.

Det är något jag kan känna igen från flera av de artister som jag har mött. Visst finns det artister som aldrig slutar prata, oavsett om de är på scen eller utanför scen, oavsett om de har en kamera framför sig eller inte, men de flesta artister jag har arbetat med har varit betydligt tystare utanför scen.

Kanske är de båda sidorna en förutsättning för skapandet, att kunna växla, att kunna känna in sig, observera, läsa av situationer och hitta inspiration, för att sedan gå in i den extroverta rollen och förmedla till andra.

Kontrasten mellan det inre och yttre rummet är vad jag har strävat efter att gestalta i min examensfolio av olika artister. De här bilderna är på Magesh, komiker.

Fringe

Ibland får jag fototekniska frågor och det här är fullständigt ointressant om man inte är fotointresserad. Ett av de största problemen med digitalt foto är att det kan bli chromatic aberration, som visar sig som missfärgningar, vanligtvis blå, röda eller gröna färgband. Det blir gärna i ytor där det är stora kontraster, som en vit krage mot en svart kostym etc. och det finns inget man kan göra åt det när man fotograferar, men det går lätt att korrigera i post.

Öppna rawfilen i Bridge (motsvarande finns i Lightroom), välj lens correction och Defringe: all edges. Zooma in så du ser kanten på missfärgningen och dra sedan i de två översta red/cyan och blue/yellow tills färgen är borta. Vanligtvis försvinner det direkt.

Om det inte gör det beror det på att missfärgningarna är i två olika färger och då får man fixa en färg i taget och spara ut i två versioner. När du öppnar filerna i PS, dra över filerna medan du håller nere shift så att de linjerar, lägg på en svart mask (blockerar allt) och måla bara in (med vitt) den del där missfärgningen är. Borta.

Går även att göra direkt i PS, med hjälp av hue and saturation layer och måla in. Men det tar längre tid.

Så.

(fan)tastiskt

Klev in i studion och hälsade god morgon, min lärare vände sig om och svarade ”wow, du ser fantastisk ut i dag, väldigt… europeisk”. Bara män över 40 vågar säga sådant och han fick ett strålande leende tillbaka, oväntat att höra det från en lärare.

Vad han egentligen sade var att jag inte hade thongs och bomullsklänning; mina skinnsandaler var franska liksom det småmönstrade sidenlinnet, snäva mörka byxor, håret bortdraget från ansiktet i en spansk knut ackompanjerat med röda läppar.

John var dagens knight in shining armour när han med oanad photoshopmagi sparade mig timmars redigering. Jag trodde att jag var klar med alla mina testtryck och hade sparat ner filerna för att gå ner till tryckeriet, men inte. Min lärare må tycka att jag såg fantastisk ut i dag, men han tyckte inte detsamma om två av mina bilder, så nu sitter jag här framför datorn igen och redigerar lite till.

Then it is a good dream

Det finns ingen tid på dygnet som är bättre än natten att hitta nya idéer, sådär före gryningen medan allt är tyst utom musiken, allt är stilla och mörkt, skuggor från stearinljusen som dansar över tangenterna. När vardagen och verkligheten är långt bort, när drömmarna kommer närmre och virvlar runt, formar sig i nya bilder.

Det är fortfarande morgon, men jag har hunnit simma en halvtimme, klätt om, arbetat fram nytt material och gått igenom bilder från de senaste tre åren och bestämt vilka bilder som ska in i den nya folion. Det här blir en bra dag.

Han sjunger fem oktaver

Billigt men dyrt

Jag har inga lektioner på förmiddagen, inga tider att passa och jag kan ta sovmorgon, istället har jag legat vaken sedan tretiden. Varmt är det, men jag fryser ändå, hungrig är jag men tar ett glas mineralvatten istället. Rensade ut all mat ur lägenheten för ett tag sedan, på det sättet kan man inte äta, mycket effektivt. Vill ni ha frukostinspiration kan ni gå in hos Kniven; hon postar dagens frukost och det ser väldigt gott ut.

Låg kvar i sängen och bläddrade igenom senaste numret av Australiens största fototidning, förra månaden var en av mina favoritlärare på omslaget, bilden som var på omslaget på detta nummer var också slående och jag kollade vem som hade gjort den. Sedan skakade jag på huvudet, vet att han är en skicklig fotograf men inte själv rör photoshop utan har anställda. Det är okej, men det var den avancerade bildmanipulationen som gjorde bilden.

I bästa designeranda vrider jag på tidningen för att se vem som har tagit bilderna och i sida efter sida är det inte bara namn; det är fotovänner, från fester, från branschevent. Fick ett mejl från chefredaktören på tidningen i förra veckan och han frågade om jag hade något till februarinumret; jag vet inte ens om jag är kvar i Australien då.

Det är komplicerat med mitt visum och jag har tvingats säga nej till jobb som jag verkligen velat göra. Det kommer allt fler erbjudande, alltid frilans, allt mer inom mode och jag vill, frustrerad att jag inte får. Suzy och jag fick en förfrågan om att plåta ett bröllop, igen, och först sa vi nej per automatik, sedan bestämde vi för att plåta det tillsammans. Ingen av oss har gjort det tidigare och inte direkt vad vi brukar göra, men varför inte.

John och jag var på bokbinderiet igår och hämtade upp våra nya inbundna skinnfolios. Vi tog emot dem och sade sedan i munnen på varandra ”damn, jag skulle ha valt din skinntyp istället”. Hans var blankpolerad och väldigt rockn’roll; min är i klassiskt lite mattare skinn. De avrådde mig från att välja skinnet han hade eftersom det är väldigt känsligt, men det var så fint; min är också fin men hans var fanimig snyggare. Han tyckte iofs tvärtom och hade det inte varit för namntrycket på framsidan hade vi bytt där och då.

Återstår att leta upp en snygg väska till folion och John som är mer direkt än smidig sa till bokbindaren att de måttanpassade väskorna såg billiga ut. Jag gav honom en mörk blick, men han hade för all del rätt. De såg billiga ut och dagens första projekt är att hitta en snygg väska.

Vår

På väg ut på min kvällsrunda och det är fortfarande 35 grader. Vi har alltså ännu vår. Vår.

Kisar mot ljuset

Vaknar av den rosa mobilens signaler, först oklart om det är ett samtal eller det är väckarklockan. Det är väckarklockan och jag slår av den, fumlar vidare efter fjärrkontrollen till AC:n, slår på den och känner den kalla luften svepa över kroppen till gåshuden tar vid och jag går upp.

Drar försiktigt gardinerna till sidan, eller bara den ena, bara några centimeter och solen fyller genast hela rummet och jag kisar, stänger till igen. Det ska bli varmt i dag också och sommaren pockar på, om en månad kommer det vara tokhett och stan har redan börjat lukta av sommar och sopstanken börjar sätta spår i gränderna.

Har en halvtimmes promenad till universitetet; jag älskar att kunna gå överallt och kanske vad jag älskar mest med Melbourne. Jag kan gå var jag vill, behöver inte passa tunnelbanetider, behöver inte vänta i nio minuter på plattformen i jacka, vantar och tjocka stövlar och jag undviker spårvagn till varje pris, går överallt, gärna långt och senast jag var ute längs med Yarra hamnade jag längre än jag tidigare varit. Plötsligt blev Yarras lugna vatten allt mer strömt och de breda lummiga promenadstråken ersattes med industriella stålbroar, kanske inte helt smart att gå där sent slog det mig, inte så långt, inte på kvällen.

Ska till den näst sista kritiken på kursen nu och jag känner mig lugn, från att ha varit ytterst missnöjd med min examensfolio har jag ändrat, lagt till text och designat om. Den är bra nu; där finns en del starka porträtt och de sista korrigeringarna blir nog i dag, sedan ska det tryckas.

Om en vecka ska jag lämna ifrån mig den tjocka A3-folion i svart läder. Jag har inte fått min nya folio än förstås och de ringde från bokbinderiet för ett par dagar sedan för att bekräfta att stavningen av mitt namn. Sakta bokstaverade han A-n-n-e-u-i. Hade just varit fint på en folio för flera tusen.

Fars dag

Mors dag och fars dag firas inte på samma datum i Australien som i Sverige och ibland har jag gratulerat till förvånade föräldrar, ibland har jag glömt bort.

Läste precis den här texten av Alex Schulman. Fint.

The Time Traveler's Wife

Såg The Time Traveler's Wife igår och grät mig igenom större delen av filmen. Patetiskt. Den var egentligen inte fantastisk, men romantisk, om omöjlig kärlek, möjlig i ett ögonblick.

Jag har missat att Anna Gavaldas debutroman har filmatiserats och jag läste de svala betygen och fastnade i den här frasen "De [fransmännen] gör heller ingen överdriven skillnad mellan lycklig och olycklig kärlek. Alltid är den olycklig för någon." På tal om filmen ovan.

Flashback

Mo säger det bäst.

Solen är på väg upp nu, färgar himlen rosa

Det går en järnvägsbro intill Yarra River nedanför mitt fönster, men jag hör inte längre tågen, van vid det dova ljudet. Vaknade av hårda metallsmällar, blandat med skrik, fler smällar, hysteriska skrik, sedan tystnad och jag hoppade ur sängen och tittade ner över stan.

Det ligger en stor nattklubb på andra sidan bron och det har hänt att där varit skottlossning tidigare, men det verkade lugnt, letade vidare med blicken, allt tyst och stilla. Sedan ett ljus på bron och jag kisade mot mörkret och sedan nya smällar. En hammare, ett par järnvägsarbetare, tittade på klockan, strax efter tre. De bankar fortfarande och jag försökte inte ens att somna om. Har istället fått undan all tvätt och städat av kök och badrum. Poolen öppnar inte förrän klockan sex så simma kan jag inte heller.

I natten kommer tankar som jag annars gör mitt bästa för att inte tänka på. Jag vet inte var jag bor om ett par månader. Mitt visum är på väg att gå ut och utan sponsor finns det inget alternativ än att åka tillbaka.

Vad som förvånar mig mer är att jag inte sökt ett enda arbete, inte fixat till mitt CV, inte skrivit ett nytt personligt brev, inte försöker alls, inte längre säker på att jag vill stanna, kanske bättre att resa och börja om. Oavsett var jag flyttar får jag börja om från grunden, också i Sverige, bara i Australien har jag ett fotografiskt nätverk, men inget arbete eller visum och det är såklart en förutsättning.

Mina lärare pressar mig hårt om vad jag ska göra efter kursen och jag märker att min vilsenhet väcker allt större frustration hos dem. De ser det som fullständig obeslutsamhet och förstår inte; jag som annars är så fokuserad.

I torsdags diskuterade två av mina lärare min framtid som om jag inte fanns i rummet och argumenterade olika möjligheter fram och tillbaka. När jag gjorde ett inlägg om svenska fotografagenturer, tittade de båda på mig som om jag vore komplett galen, ”jag har några kontakter på amerikanska byråer” svarade min manlige lärare.

Jag nämnde en arbetskontakt i Sydney som jag ska följa upp och min kvinnliga lärare sade ”hur mycket jag än önskar att du stannar i Australien, vet jag inte om det är det bästa för dig. Ditt bildspråk är europeiskt med en naturlig elegans och känslighet. De är modigare i Europa och jag tror du har större möjligheter där än du har i Australien. Har du funderat på London? Jag tror det skulle passa dig.”

Mest vill jag bara skrika jagvetinte jagvetinte jagvetinte och jag har gjort mitt bästa för att inte tänka längre än kursen, men det är bara veckor kvar. Dags att vara vuxen, hög tid att ta fram ett nytt CV och brev och börja söka, här och inte här. Några beslut kan jag inte ta förrän jag vet vilka alternativ jag har.

Love

Om ni vill lyssna på mer tycker jag att ni ska gå in här och scrolla längst ner till min fotovän Angela Regas inspelning om kärlek. Berätta kan hon.

Brandi Carlile

Det har gjorts otaliga covers på Mad World och jag var skeptisk när jag hörde första tonerna på ännu en. Några toner till och håret stod rakt upp på armarna.

Det är en usel video, men rösten. Rösten.

I ett annat liv

En barndomsvän gifte sig nyligen och hon skickade över några bilder från bröllopsfesten, glada lyckliga människor och jag kände igen flera av gästerna. Efter en stund lade jag märke till att det bara var par, gifta vänner, eller i mångåriga förhållanden. Någon som var gravid, flera har ett barn, eller två, till och med tre barn.

Vänner med stabila arbeten; de bor i villor, som de betalar av lån på och de gör det tillsammans. Delar vardagen tillsammans och på något sätt såg det just tryggt ut. Jag har inte sökt det tidigare och no regrets, men när jag tittade på bilderna var det en känsla som stannade kvar. När valde jag bort det?

Oh, the softness

Fler här.

Credit, tack.

På utställningsmötet var den grafiske designer med som håller i tryckdelen av utställningskatalogen som ska skickas ut. Vår lärare presenterade honom som mannen bakom katalogen och applåderade hans arbetsinsats.

Bara en detalj. Det är MIN design; det är jag som har gjort layouten; det är jag som har förberett och samlat in samtliga porträtt, samtliga biografier och förberett alla filer för tryck. Jag har lagt mycket tid på den här katalogen och jag lämnade över en komplett Indesignfolder till den grafiske designern i förra veckan färdig för tryck. Vi fick tillbaka första tryckprovet i dag.

Anledningen att vi tog in en utomstående designer var att han är sambo med en kursare och han är starkare på CMYK-tryck än jag. Dessutom har han redan inarbetade tryckerikontakter som gav oss bra priser. När jag arbetade på Saatchi & Saatchi hade vi också en designbyrå som kontrollerade filerna innan de gick till tryck. Det var såklart tryggt och det kändes därför som en perfekt lösning att den grafiske designern såg över dokumentet innan tryck, mer som en dubbelkoll.

Men jag hade inte väntat att det skulle stå att han är designer av katalogen. Det är han inte och i det riktade tacket stod hans namn och flera andras, inte mitt. Det är inte designern som har skrivit det och han är trevlig, men det är naturligtvis inte acceptabelt att han krediteras när arbetet är mitt.

Förmodligen roligaste festen i år

Jag och Liam

Det vimlade av fotografer på halloweenfesten och ett par dagar efter festen dyker det fortfarande upp mer eller mindre smickrande foton. Men den här bjuder jag på.

(Jag har alltså inte tagit kortet och jag är inte säker på vem som gjorde det heller. Och jag har absolut ingen aning varför han har en hjärna på huvudet.)

Cup Day

Det är Melbourne Cup Day och helgdag i staten Victoria och människor vallfärdar ut till hästkapplöpningarna strax utanför city. På morgonen är alla uppklädda till tänderna; det är smoking och mörka kostymer, hattar, håruppsättningar, sidenfras och stilettklackar att dö i.

Sedan går det utför, människor picknickar på gräset, spelar på hästar, dricker vin och bubbel som om det inte fanns någon morgondag. Därefter vallfärdas det tillbaka in till stan, med illröd solbränd hy, fläckade pastellklänningar, ofta gående barfota med pumpsen i händerna och sminket utsmetat. Männen syns också dem ofta barfota snubblandes bredvid sina ladies.

Mina vänner ska ut på hästloppen på lördag och jag gillar delen att klä upp sig, däremot finns det tre bra anledningar att jag aldrig varit ute på själva derbyt på Cup Day.

1. Inte en chans att jag kan sitta en hel dag i solen utan att bli fullständigt sönderbränd. Oavsett solskyddsfaktor och hatt.

2. Jag är allergisk mot gräs och att picknicka slutar alltid med att jag blir picknicksprickig istället.

3. Jag dricker ingen alkohol sedan en månad tillbaka (undantaget en något messy halloweenfest). Det är inget religiöst ställningstagande utan beror enbart på kalorimässiga tråkighetsskäl.

De här skälen ska dock vägas mot att få klä upp sig allt man vad man kan och det är förstås något som jag gillar. Mycket. Alla mina tidigare år i Melbourne har vi firat nere på Federation Square och sedan barhoppat till gryningen, med vit hy i behåll och stilettklackarna på.

Mitt första år i Melbourne gick jag mer eller mindre direkt från festen till mina grafiska lektioner. Det är nämligen inte helgdag dagen efter Cup Day och människor kommer vara så fantastiskt bakis i morgon. Men inte jag, sa hon drygt; jag har varit hemma och redigerat hela dagen.

Boo

När fotografer, stylister och skådisar firar Halloween är utklädnaden på allvar. Batman har vanligtvis ett stort Bon Iver-skägg, men det rykte för att passa rollen och höra kunde han inte heller eftersom Batmanöron inte riktigt sitter på samma ställe som våra mänskliga. En man med riktig motorsåg, vilket inte alls kändes genomtänkt när han körde igång den framåt morgonen; en annan zombie med en låtsasmotorsåg men med snurrande blad. Han skar upp brieosten så den flög över uteterrassen och gästerna duckade, eller fångade ost.

Ray var mimare och pratade inte alls i början av kvällen och Gav hade gjort två hennatatueringar över underarmarna för att matcha fångklädseln. Liam, som är hemma från LA, frågade om jag hade några Halloweenplaner och jag sade att han fick komma om han fixade kostym; det gjorde han (nedersta bilderna). Hjärterdam var tvungen att ta av sin krona för att komma in i taxin, men glömde sedan den där och sörjde den resten av kvällen.

Jag försökte få tag i en taxi på väg till festen, men det är hästderby i Melbourne och jag tröttnade på att vänta, spårvagnen går bokstavligt talat från min dörr till Suzys så jag hoppade på. Det var derbymänniskor i höga klackar, färgglada sidenkreationer, håruppsättningar och hattar. Det var festande människor på väg ut i natten och sedan var det jag. I höga röda stilettpumps, röd kort djävulklänning, blond peruk och horn. Mannen framför mig log när jag satte mig.

Festen var genomtänkt i minsta detalj, musik, mat, margaritas att dö för och klistrigt låtsasblod och spindelväv fanns överallt. Jag hade en vampyr efter mig och italienaren attackerade min hals och gav mig ett sugmärke över halsen. Det hade möjligen varit förklarligt om det var vampyren, men inte från honom och på huvudet fick han.

Vampyren följde med till bilen och jag hade redan hoppat in tillsammans med fröken på prärien-skådisen och väntade på Liam som flirtade med en av damerna, eller möjligen tvärtom. Vampyren kommenterade min kostym och att mina horn liknade underkläder, att jag inte hade tagit av mina klackar på hela kvällen, att jag var den enda som inte hade gjort det. ”En lady”, sa han. ”Precis i min smak” och visade sina vampyrtänder. Men vad är en vampyr att frukta när man har eskort av en manlig fröken på prärien? Tur att jag var djävul då.

It's like falling in love

Jag svarade inte på frågan varför jag är fotograf när min handledare frågade. Inte för att jag inte vet, men för det ärliga svaret kändes för personligt där och då. Jag frågade Liam, skådespelare, samma fråga. Han var tyst en stund och sedan sa han det här:

"I act because I can express things I can't say in real life, I act to be happy and I act to move people to look at life in a new way . It's like falling in love, it's hard to put into words why it is what it is, but somehow you just know it completes you."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Julie & Julia

En sådan film man ska se med sin mamma, vänlig och varm, om kärlek och om kärlek till mat. Någon wowfaktor hade den inte, däremot en massa fransk mat och yum.

Varför gick jag aldrig några matlagningskurser när jag bodde i Frankrike? Det hade jag gillat, har alltid älskat att laga mat, bara gör det för sällan. Jag saknar att inte ha något kök, eller någon att laga till. Något av det.

Uppåt

Jag har aldrig behövt visa mina universitetsbetyg vid en anställning och ingen verkar någonsin ha brytt sig. Inte jag heller, utom de gånger som jag inte har fått ett högt betyg. Plötsligt skaver betyget på ett alldeles närvarande sätt.

En tillfällig lärare valde att låta eleverna i klassen sätta betyg och min klass var mitt uppe i en infekterad queen bee-konflikt där jag tog ställning för läraren och således mot klassen. Det slutade med att jag fick mitt första credit. (Betygskalan här är pass – credit – distincition – high distinction)

Jag lämnade in en överklagan, men det var så komplicerat och så många instanser att jag inte riktigt hade tid eller lust att fortsätta att driva vidare. Det var mer en principsak än betyget i sig, tänkte jag. I veckan kom en lärare fram till mig och frågade varför betyget inte blivit omprövat och att jag skulle lämna in folion igen. I dag fick jag besked att betyget höjts och att det var ett enigt beslut och fick vad som närmast kunde likna en ursäkt.

Jag blev alldeles oväntat glad, inte för betyget i sig, men för att jag fick rätt. (drygt jag vet) Det finns en anledning till att det är bra, en anledning som jag inte ens visste om. Tydligen delas det ut (ekonomiska) priser och diplom till de tre studenter med högst betyg och en lärare antydde tidigare i veckan att mina betyg var höga.

Så är det nog, räknar med HD i samtliga kurser den här terminen med undantag från ett ämne, men samtidigt var jag en total tomte i mörkrum första terminen första året. Jag hade aldrig så mycket som framkallat en rulle film och jag slet i det där förbannade mörkrummet, men jag lärde mig, har tacksamt nog alltid lärt snabbt. Jag har såklart lagt ner mycket tid och kraft på den här utbildningen de senaste två åren. Det är stressande att inte veta vad som händer efter kursen, men samtidigt skönt att gå vidare i nästa projekt.

Italienare

Har assisterat Suzy i studion hela dagen och jag gick ut ur studion ikväll för att hämta ett annat objektiv och gick genom en smal korridor. Mötte en italiensk fotograf och han stannade, blockerade vägen, tittade på mig, jag tillbaka lite frågande. Han började knäppa upp skjortan, stod med naket bröst, pekade mot bröstet och sa ”Annevi, vill du ha sex med mig?”

Jag kunde ha sagt något snabbt, men det var så oväntat att jag började skratta istället och passerade honom med ett föga välformulerat ”fuck off”. Bakom mig hörde jag hans gestikulerande italienska fraser; han var knappast allvarlig och ingen aning var det kom ifrån.

Producer?

Fullsatt rum på kritiken och jag var sist. Handledaren tittade igenom bilderna men sa ingenting mer än att vi behövde prata efteråt. Vi är inte eniga och främst handlar det om stil, ibland kan man kompromissa, ibland inte. Jag tänker inte ställa ut en ”komisk” bild på en ståuppare bara för att han är komiker; vägrar plåta en musiker på stan med gitarr i handen bara för att han är musiker.

Min handledare frågade vad jag ska göra efter kursen och jag vet inte, inte var, inte när, inte ens säkert med vad. ”You would make one hell of a producer”, sa han oväntat och kanske var det avsett som en komplimang, men han kunde lika gärna ha slagit mig i ansiktet.

Han pratade om arbetsmöjligheterna och jag reste mig, svarade att det inte var avsikten med att göra den här utbildningen. Han fortsatte att prata om min organisationsförmåga, pålitlighet och driv medan jag avbröt samtalet och gick ut ur salen.

Sweet dreams

Jag känner knappt igen mig i lägenheten, det ekar nästan mot väggarna när man rör sig och jag började sortera ut saker tidigare i veckan. I dag har jag möblerat om och jag vet inte varför jag inte haft det såhär tidigare, mycket mycket bättre.

Det är lite dumt att jag inte lagt mer kraft på mitt hem förrän det är dags för lägenhetsinspektion om ett par dagar och några månader kvar på kontraktet. Här är så mycket mysigare nu och framförallt känns det lättare i energin efter att ha rensat ut en massa saker. Igen.

Jag renbäddade när jag kom hem ikväll, tittar på sängen och funderar fortfarande på vilken sida jag ska sova. Det var självklart som den stod tidigare, men nu vet jag inte om jag vill sova närmst fönstret eller rummet. Tricky. Men sova ska jag, ny kritik tidigt i morgon.

Bitch

Inbjudningarna till examensutställningen är på gång och för att undvika dubbletter hade institutionen sammanställt gästlistan och lagt upp på intranätet. ”Bitch!”, sa en av mina kursare när hon såg att jag bjudit en Melbournefotograf, som är en av Australiens främste inom sitt område.

Jag tittade upp från skärmen en aning överraskad och hon fortsatte ”jag hade tänkt skicka med ett personligt meddelande i hans inbjudan! Jag gjorde praktik hos honom för ett par år sedan.”, sa hon medan hon viftade med armarna. ”Så gör det”, svarade jag lugnt och fortsatte arbeta.

Visste också att han inte bett henne komma tillbaka till studion. Suzy tittade in i sin skärm på andra sidan om mig med ett leende; hon visste att han bjöd ut mig på lunch i Sydney och upprepade gånger har bjudit in mig till sin studio och öppnat för arbete. Har egentligen ingen bra förklaring att jag inte gjort det; han är trevlig, en bra arbetskontakt och ansedd inom sitt område.

Det gav lite perspektiv att se min kursares reaktion och höra henne berätta hur mycket hon drömde om att komma in i hans studio; liksom Suzys falsettreaktion när jag nämnde middagen i förbigående för ett par månader sedan.

Såhär var det. Jag hade ingen aning om vem han var när vi träffades på ett branschevent men jag märkte ganska snabbt att de flesta i rummet tycktes känna (igen) honom eller vilja komma fram och ryggdunka. Han sa rakt ut att han föredrog att prata med mig för då slapp han en del av det. Det var rakt; det gillar vi och eftersom jag inte kände speciellt många passade det mig utmärkt. Han presenterade mig för desto fler.

Sedan gillade jag att han bjöd ut mig genom att kliva rakt in i en grupp av människor, avbryta konversationen och fråga om jag ville äta med honom dagen efter. Bara sådär.

Något säger mig att den där handskrivna lappen kommer ha motsatt effekt, ryggdunkande verkar inte riktigt vara hans thing.

Bobby pins

Snoozade så länge jag kunde i morse och tittade på det långa rufsiga håret i badrumsspegel och gjorde den snabbaste frisyren av dem alla. Borstade håret hårt bakåt à la balettknut, spände fast med mina nya extra långa hårnålar, som jag för övrigt blev överlycklig när jag hittade. Jag har letat länge, så när jag slutligen hittade några bunkrade jag genast 4 paket. De går åt.

”Du ser annorlunda ut” sa en av mina kursare när jag kom och jag började nästan skratta. Mannen jag träffade förra året sa detsamma när jag kom till en middag en aning försenad. Jag svarade att jag inte haft tid att göra vid håret och han sa ”jag sa inte att jag inte tyckte om det; jag sade att det var annorlunda”. Män som skriver.

Masterchef

En av bilderna Suzy ska ställa ut på examensutställningen nästa månad är en bläckfisk formad av spagetti med trägaffel i en av armarna. Intill den bilden har hon ett foto på snäckformad pasta med ett par levande sniglar ovanpå.

Sniglarna plåtade hon förra helgen och till saken hör att hon har lätt fobi för sniglar och behövde någon som hjälpte henne flytta dem. Jag har visserligen inte fobi för sniglar, men jag var klart skeptisk till att röra dem. Skickade ett meddelande på lördagmorgonen om hon hittat någon eller jag skulle komma in till studion; det hade hon turligt nog och jag somnade belåtet om med ett leende.

När hon frågade om jag kunde hjälpa henne att handmodella till en annan av hennes bilder sa jag ja utan att blinka. Min tur att hjälpa till. Men det är ofta en bra idé att fråga exakt vad man ska göra när det gäller hennes plåtningar. Mina händer har varit täckta av neonfärgad grön glasyr som sedan droppade ner över några cupcakes.

Problemet var att glasyren inte var så lättflytande som den behövde vara och när vi plåtat ett tag kom Suzy kom på idén att köpa mjölk i caféet som hon hällde i smeten. Det skulle hon inte ha gjort för glasyren skar sig och blev till en sorglig grynig röra.

Gör om gör rätt, och hon gick ner till stan för att köpa mer florsocker medan jag fixade upp i studion. Hon kom tillbaka stressad efter en timme och tre mataffärer senare innan hon hittat florsocker. Medan vi pratade utanför köket exploderade smöret i micron och när det sedan svalnade av blev glasyren såklart mer kompakt, mer så än den första omgången.

Smöret var slut, mjölk funkade ju inte, så kanske vatten? Det blev en fluffigare smet, men den blev ännu mer kompakt. Wtf? Mer vatten. Ännu tjockare, på marängnivå där man kunde hålla smeten upp och ner utan att den ens rörde sig. Liknade mest någon sorts slime och vi tittade på varandra. Tittade på klockan och studiotiden som höll på att gå ut och började packa ihop istället. Någon kommer att få ha händerna i rinnande grön glasyr nästa vecka. Skulle tro att det blir jag.