Några av er har läst här länge, år faktiskt, andra har fallit in längs med vägen. Ni är alla lika välkomna.
Nu blir det på ett nytt ställe. Både oskrivna linjer och min fotoblogg har fått nya adresser och mina bröllopsbilder finns samlade på en ny sida. Supersött om ni vill ändra era bokmärken.
De nya adresserna är:
Oskrivna linjer
Min fotoblogg
Mina bröllopsbilder
Jag hoppas att ni vill följa med, hoppas att ni vill fortsätta läsa.
Don't be a stranger.
/Annevi xx
2.02.2011
2.01.2011
Killer on the dance floor
Hantverkare i lägenheten; studion vimlar av stylister och modeller eftersom studion är uthyrd till en utomstående modefotograf under dagen. Vårt kontor ligger på ett öppet loft ovanför studion. För tillfället som att arbeta i en nattklubb, ljusen blixtrar, musiken dunkar högt genom rummet, vibrerar i golvet, basen i bröstet, tung doft av hårspray slingrar sig uppåt.
Redigerar bilder på en australisk modell som jag fotograferade i helgen, otroligt vacker modell med mycket attityd. Svart och vitt, mycket grain och rock’n’roll. Bilderna ska levereras till helgen så jag återgår till nattklubbsredigerandet.
Redigerar bilder på en australisk modell som jag fotograferade i helgen, otroligt vacker modell med mycket attityd. Svart och vitt, mycket grain och rock’n’roll. Bilderna ska levereras till helgen så jag återgår till nattklubbsredigerandet.
Vitt vitt vitt
Min hyresvärd ringde upp och meddelade att jag får mitt badrum renoverat. Redan i dag kommer de visst. Jag är nästan lite för pepp att få det fixat, jag har muttrat om det här sedan jag flyttade in i lägenheten.
Det ekar i badrummet nu, inte för att där var så mycket innan heller och det är utan tvekan det minsta badrum jag någonsin haft. Med visst balanserande lyckades jag skruva bort badrummets enda hylla, efter en tur ner till Claes Ohlson eftersom jag just inte hade någon sådan mejsel. Jag har inte så många mejslar alls om det ska var så och är allt lite smånöjd med min insats. Tänkte i ett ögonblick av högmod att jag skulle lägga fogmassa och jämna till. Kanske inte och lämnar ödmjukast över till hantverkarna.
Det ekar i badrummet nu, inte för att där var så mycket innan heller och det är utan tvekan det minsta badrum jag någonsin haft. Med visst balanserande lyckades jag skruva bort badrummets enda hylla, efter en tur ner till Claes Ohlson eftersom jag just inte hade någon sådan mejsel. Jag har inte så många mejslar alls om det ska var så och är allt lite smånöjd med min insats. Tänkte i ett ögonblick av högmod att jag skulle lägga fogmassa och jämna till. Kanske inte och lämnar ödmjukast över till hantverkarna.
1.28.2011
Rosor och öl
Korsade gatan, vände mig snabbt och sedan var knäet i gatan och väskan på marken. Datorn och kamerorna var i säkert förvar på ryggen. Om jag hamnade där på två sekunder var jag uppe efter en, mest förvånad eller kanske inte egentligen. Stockholms gator är täckta med is.
Såg inte förrän jag kom till studion att det gått hål på strumpbyxorna, maskor längs benet. Så det har jag gått omkring med.
Handlade stora röda rosor i blomsteraffären, gick vidare till Systemet och handlade öl. Mannen i kassan log när han såg rosorna, såg drickan, såg i alla fall inte mina trasiga knän och önskade trevlig kväll med ett höjt ögonbryn.
I wish. Allt är till plåtningarna i helgen och jag har flera. Här blir inte ens någon fredagsöl i studion; de andra har arbetat galna timmar och drog hem efter lunch. Ska nog göra detsamma snart.
Såg inte förrän jag kom till studion att det gått hål på strumpbyxorna, maskor längs benet. Så det har jag gått omkring med.
Handlade stora röda rosor i blomsteraffären, gick vidare till Systemet och handlade öl. Mannen i kassan log när han såg rosorna, såg drickan, såg i alla fall inte mina trasiga knän och önskade trevlig kväll med ett höjt ögonbryn.
I wish. Allt är till plåtningarna i helgen och jag har flera. Här blir inte ens någon fredagsöl i studion; de andra har arbetat galna timmar och drog hem efter lunch. Ska nog göra detsamma snart.
1.27.2011
Snart
Jag läser på, gör min research, tittar på bandfoto jag gillar, tittar på bandfoto som jag inte gillar och tänker lite till. Går igenom bilder jag tagit tidigare och hur de kan göras bättre. Har flera plåtningar i helgen och är supertaggad, en av dem kommer nog få väldigt stor spridning.
En av plåtningarna är med ett punkband och nog för att jag fotograferat band förut, men inte punk och jag vill att det ska bli bra. Det blir alltid bättre när man är förberedd, alltid bättre när man tar det ett steg längre.
Här är en bild från en annan plåtning. Kommer fler.
En av plåtningarna är med ett punkband och nog för att jag fotograferat band förut, men inte punk och jag vill att det ska bli bra. Det blir alltid bättre när man är förberedd, alltid bättre när man tar det ett steg längre.
Här är en bild från en annan plåtning. Kommer fler.
1.26.2011
I fell in love
"I fell in love with these stories.... I loved the world, I loved how funny it was, how sexy and romantic and dramatic and scary"
Alan Ball om Sookie Stackhouse-serien skriven av Charlaine Harris, den serie som True Blood är baserad på. Kunde inte sagt det bättre själv och är helt förälskad i världen hon tecknar. Lika mycket som jag tyckte om de övernaturliga väsen i Gösta Berlings saga tycker jag om varelserna i Harris böcker.
Där Stephenie Meyers Twilightserie är i högsta grad moralisk, framstår Harris karaktärer som skönt liberala och frisinnade. Harris värld är allt annat än moralisk, romantisk visst, men inte moralisk i rätt och fel, svart och vitt, eller gott och ont. Livet är ju sällan det; det bara är. Och till skillnad från sagans berättelsestruktur låter hon karaktärernas komplexitet växa genom serien.
Jag älskar hur hon skapar sin egen värld och befolkar den med alla tänkbara och otänkbara varelser och jag vet att hennes värld kommer färga mina bilder framöver. Läs läs läs.
Alan Ball om Sookie Stackhouse-serien skriven av Charlaine Harris, den serie som True Blood är baserad på. Kunde inte sagt det bättre själv och är helt förälskad i världen hon tecknar. Lika mycket som jag tyckte om de övernaturliga väsen i Gösta Berlings saga tycker jag om varelserna i Harris böcker.
Där Stephenie Meyers Twilightserie är i högsta grad moralisk, framstår Harris karaktärer som skönt liberala och frisinnade. Harris värld är allt annat än moralisk, romantisk visst, men inte moralisk i rätt och fel, svart och vitt, eller gott och ont. Livet är ju sällan det; det bara är. Och till skillnad från sagans berättelsestruktur låter hon karaktärernas komplexitet växa genom serien.
Jag älskar hur hon skapar sin egen värld och befolkar den med alla tänkbara och otänkbara varelser och jag vet att hennes värld kommer färga mina bilder framöver. Läs läs läs.
12.12.2010
Foxy
Ett par av mina vänner sålde sina våningar på Östermalm och flyttade till en 1700-talsgård en bra bit utanför Stockholm. Jag fick skjuts med en av deras vänner, som jag inte träffat tidigare.
Halv blinddate-känsla när jag stod vid Örnen på Karlaplan och väntade på en bil. Kom på att jag glömt att fråga hur han såg ut som skulle hämta upp och tittade lite förvirrat omkring. Han var supertrevlig, domare och vi lämnade storstaden bakom och ut i ödemarken.
Gnistrande vit snö, röda stugor med vita knutar, som en saga och det var verkligen otroligt vackert, passerade ett par rådjur innan vi nådde fram till gården. De berättade om vildsvinen, hjortarna och rådjuren som traskade omkring mer eller mindre utanför husknuten, eller snarast utanför inhägnaden utanför gården.
Mörkret ute, doften av glögg och stearinljus, vin och mat senare, mer vin framför kakelugnen. Mycket trevligt och sedan tillbaka in mot stan.
Jag hoppade av utanför min lägenhet och fick syn på en hund som jagade en katt, stelnade till lite, men jag var tvungen att gå förbi för att komma in. Gick närmre och såg att det inte var en hund men en räv. Katten hoppade upp i trädet utanför porten och räven satte sig nedanför. Jag passerade lätt förskräckt en meter ifrån. Den var mer intresserad av katten än mig.
Halv blinddate-känsla när jag stod vid Örnen på Karlaplan och väntade på en bil. Kom på att jag glömt att fråga hur han såg ut som skulle hämta upp och tittade lite förvirrat omkring. Han var supertrevlig, domare och vi lämnade storstaden bakom och ut i ödemarken.
Gnistrande vit snö, röda stugor med vita knutar, som en saga och det var verkligen otroligt vackert, passerade ett par rådjur innan vi nådde fram till gården. De berättade om vildsvinen, hjortarna och rådjuren som traskade omkring mer eller mindre utanför husknuten, eller snarast utanför inhägnaden utanför gården.
Mörkret ute, doften av glögg och stearinljus, vin och mat senare, mer vin framför kakelugnen. Mycket trevligt och sedan tillbaka in mot stan.
Jag hoppade av utanför min lägenhet och fick syn på en hund som jagade en katt, stelnade till lite, men jag var tvungen att gå förbi för att komma in. Gick närmre och såg att det inte var en hund men en räv. Katten hoppade upp i trädet utanför porten och räven satte sig nedanför. Jag passerade lätt förskräckt en meter ifrån. Den var mer intresserad av katten än mig.
12.03.2010
11.30.2010
11.27.2010
God morgon
Men det finns en sak med den svenska vintern som jag gillar. Kontrasterna, mörkret ute, stearinljus inne. Hörde Blossom säga en gång att det största felet med morgonträning är att de flesta kör för hårt direkt. Hon sa, ta det lite lugnare, tänd några ljus och ge kroppen tid att komma igång. Eller något liknande.
Klockan är 6 på morgonen och jag har kört den här yogavideon. Kanske fuskade lite här och där, men överlag en bra kort yogaklass.
Nu ska jag fixa frukost och duscha, sedan iväg till studion.
Klockan är 6 på morgonen och jag har kört den här yogavideon. Kanske fuskade lite här och där, men överlag en bra kort yogaklass.
Nu ska jag fixa frukost och duscha, sedan iväg till studion.
11.26.2010
med Sonia Rykiel ner över ögonen och Piece upp över näsan
Stockholm Fashion week fylld av pressvisningar pågår i veckan. Lanvin kom ut i butik i tisdags och min favorit är den röda tyllklänningen, men beige upptill är inte min färg. Lanvinpumpsen och brillorna är superfina.
Fotomässan öppnade i dag och jag var där med en vän. Kollade in Broncolors Senso, ett minikompaktaggregat, perfekt på location. Bäst var svenska modefotografen Sandra Freijs utställning. Strålande.
Annars är den stora skillnaden att den svenska fotomässan riktar sig primärt till hobbyfotografer, med allt från försäljning till föreläsningar. Den australiska fotomässan är för all del enormt mycket större, men riktar sig bredare. Det finns mycket för fotointresserade i allmänhet, men det finns också professionella workshops och utrustning att pillra på. Där är mässan öppen en dag endast för professionella, medan helgen är öppen för allmänheten. Fotomässan pågår under helgen. Jag köpte billiga minneskort så det är jag väldigt nöjd med.
Har en modeplåtning i morgon så någon utgång blir det inte ikväll. Var det tidigare i veckan, en afterwork som blev till midnatt. Träffade en tjej som bodde i Melbourne 2006 när jag flyttade dit, sedan var jag Stockholm några månader, det var hon också, sedan flyttade vi båda tillbaka till Melbourne… och några år senare tillbaks till Sverige. Blinddate, sort of, vi har inte träffasts tidigare, bara haft sporadisk kontakt över Facebook. Hon tog med sin australiske man och son till Stockholm.
Det är minus 12 grader och fullt med snö. Jag fryser i min yllekappa, halkar omkring i mina läckande stövlar men har köpt en ny jättehalsduk och den värmer lite. Svårt att vänja sig vid den svenska vintern och ännu svårare att hålla sig hyfsat fashionable när det är så kallt.
Försökte förklara konceptet med inneskor för en av mina australiska vänner och möttes av hysteriskt fnitter, unheard of, följt av att hon berättade att hon satt och chattade på altanen, med havsutsikt, mat på grillen.
Fotomässan öppnade i dag och jag var där med en vän. Kollade in Broncolors Senso, ett minikompaktaggregat, perfekt på location. Bäst var svenska modefotografen Sandra Freijs utställning. Strålande.
Annars är den stora skillnaden att den svenska fotomässan riktar sig primärt till hobbyfotografer, med allt från försäljning till föreläsningar. Den australiska fotomässan är för all del enormt mycket större, men riktar sig bredare. Det finns mycket för fotointresserade i allmänhet, men det finns också professionella workshops och utrustning att pillra på. Där är mässan öppen en dag endast för professionella, medan helgen är öppen för allmänheten. Fotomässan pågår under helgen. Jag köpte billiga minneskort så det är jag väldigt nöjd med.
Har en modeplåtning i morgon så någon utgång blir det inte ikväll. Var det tidigare i veckan, en afterwork som blev till midnatt. Träffade en tjej som bodde i Melbourne 2006 när jag flyttade dit, sedan var jag Stockholm några månader, det var hon också, sedan flyttade vi båda tillbaka till Melbourne… och några år senare tillbaks till Sverige. Blinddate, sort of, vi har inte träffasts tidigare, bara haft sporadisk kontakt över Facebook. Hon tog med sin australiske man och son till Stockholm.
Det är minus 12 grader och fullt med snö. Jag fryser i min yllekappa, halkar omkring i mina läckande stövlar men har köpt en ny jättehalsduk och den värmer lite. Svårt att vänja sig vid den svenska vintern och ännu svårare att hålla sig hyfsat fashionable när det är så kallt.
Försökte förklara konceptet med inneskor för en av mina australiska vänner och möttes av hysteriskt fnitter, unheard of, följt av att hon berättade att hon satt och chattade på altanen, med havsutsikt, mat på grillen.
11.15.2010
Date eller inte date
Det här kan vara bland det roligaste jag läst om svensk dating. Skrivet av en amerikan som bott i Sverige i sex år och jag tror hon ser det med ovanligt klara ögon.
En pojke ringde just, lite oväntat, vi har bara träffats någon gång bland vänner. Den gången bjöd han ut mig, tror jag, sådär på ett typiskt icke-date sätt. Inte fika men drinkar. (Date.) Men lade till att andra kunde följa med. (Icke-date.)
Jag sa nej, inte så mycket för att jag inte ville, men det var dåligt timing och… jag vet inte. Efteråt ångrade jag mig lite och en vän hade sin uppfattning klar. ”Du säger nej av gammal vana, i ren automatik”. ”Nej”, sa jag lite trumpet. Hon kan ha rätt förstås; jag gjorde exakt samma sak veckan efter när en annan man frågade. Fast honom kände jag just inte alls, så allt annat hade varit underligt.
Hur som helst, han ringde alltså upp, presenterade sig och sedan. Ingenting. Så jag fick ta över, pratade om senaste vi träffats. Ungefär som när man träffar gamla klasskompisar och småpratar en stund om gamla minnen, för att sedan inte ha något mer att prata om.
Nu vet jag inte om vi inte hade något mer att prata om; det hade vi nog haft OM han sagt något, men han gjorde knappt det. Efter en stund började det bli lite för många ansträngda pauser och jag frågade mer direkt om det var något speciellt han ville.
Han började ett resonemang om att svenskor var så vackra. Inte att jag var vacker (date). Svenskor var vackra (inte date). Till saken hör att han är toksnygg, men någon ordning får det vara. Vill han ses, date eller inte date, så får han allt fråga. Jag tänker inte hjälpa till hur snygg han än är.
Jag hade sagt ja den här gången. Istället började jag avsluta samtalet och då kom genast ytterligare ett svävande om att ses längre fram (inte date). Att det hade varit roligt (date?).
Herregud.
Mannen jag datade i Melbourne och jag träffades i en bar, en helt öde bar eftersom det var tidigt på kvällen. Han tittade upp ur sina papper och vi började prata. Jag visste inte då att han förberedde sig för den nya show han skulle göra. När hans show var avslutad satt jag längst in i hörnan omringad av vänner. När han fick syn på mig gick han genast in och ställde sig i mitten för att kunna prata med mig, sa att det var trevligt att träffa mig. Att han gärna gjorde det igen (date).
Han hade alla mina vänners ögon riktade mot sig, om jag hade sagt nej hade det blivit ganska jobbigt. Men jag gjorde ju inte det.
Mod.
Pojken som ringde sa att han skulle höra av sig längre fram. Vi får se.
En pojke ringde just, lite oväntat, vi har bara träffats någon gång bland vänner. Den gången bjöd han ut mig, tror jag, sådär på ett typiskt icke-date sätt. Inte fika men drinkar. (Date.) Men lade till att andra kunde följa med. (Icke-date.)
Jag sa nej, inte så mycket för att jag inte ville, men det var dåligt timing och… jag vet inte. Efteråt ångrade jag mig lite och en vän hade sin uppfattning klar. ”Du säger nej av gammal vana, i ren automatik”. ”Nej”, sa jag lite trumpet. Hon kan ha rätt förstås; jag gjorde exakt samma sak veckan efter när en annan man frågade. Fast honom kände jag just inte alls, så allt annat hade varit underligt.
Hur som helst, han ringde alltså upp, presenterade sig och sedan. Ingenting. Så jag fick ta över, pratade om senaste vi träffats. Ungefär som när man träffar gamla klasskompisar och småpratar en stund om gamla minnen, för att sedan inte ha något mer att prata om.
Nu vet jag inte om vi inte hade något mer att prata om; det hade vi nog haft OM han sagt något, men han gjorde knappt det. Efter en stund började det bli lite för många ansträngda pauser och jag frågade mer direkt om det var något speciellt han ville.
Han började ett resonemang om att svenskor var så vackra. Inte att jag var vacker (date). Svenskor var vackra (inte date). Till saken hör att han är toksnygg, men någon ordning får det vara. Vill han ses, date eller inte date, så får han allt fråga. Jag tänker inte hjälpa till hur snygg han än är.
Jag hade sagt ja den här gången. Istället började jag avsluta samtalet och då kom genast ytterligare ett svävande om att ses längre fram (inte date). Att det hade varit roligt (date?).
Herregud.
Mannen jag datade i Melbourne och jag träffades i en bar, en helt öde bar eftersom det var tidigt på kvällen. Han tittade upp ur sina papper och vi började prata. Jag visste inte då att han förberedde sig för den nya show han skulle göra. När hans show var avslutad satt jag längst in i hörnan omringad av vänner. När han fick syn på mig gick han genast in och ställde sig i mitten för att kunna prata med mig, sa att det var trevligt att träffa mig. Att han gärna gjorde det igen (date).
Han hade alla mina vänners ögon riktade mot sig, om jag hade sagt nej hade det blivit ganska jobbigt. Men jag gjorde ju inte det.
Mod.
Pojken som ringde sa att han skulle höra av sig längre fram. Vi får se.
11.14.2010
11.13.2010
Fredag kväll
Fick ett mail där jag ombads lämna ett headshot på mig. Um, jag tror inte jag har tagit något självporträtt sedan Melbourne.
Tänkte att jag kunde passa på att göra det efter plåtningen igårkväll. Dessutom var det bara jag i studion då och självporträtt tas bäst själv, utan att någon ser. När mitt stylingteam hade gått fixade jag till min make, satte kameran på timer och började ta självporträtten.
Då hörde jag en nyckel i dörren och in kom Lukas, tillbaka från en reklaminspelning ”Jobbar du en fredagskväll” sa jag, men egentligen inte förvånad. ”Du då”, var hans snabba svar.
Som tagen med fingrarna i syltburken, uppklädd i min älskade NY-top förklarade jag hur det låg till. ”Jag kan ta dem”, sa han, ryckte på axlarna. ”Ska bara ha en öl först” och satte kurs mot köket. ”Jag också”, var mitt blixtsnabba svar.
Så vi drack öl och jag stod lutad mot fönstret i studion när han tog upp min kamera och klickade av första bilden. Den var fortfarande inställd på timer och började tickade ner sekund för sekund. Jag gjorde ingen ansats att flytta mig.
”Du hinner”.
”Nej”.
”Jo, kom igen”.
Jag hann. Enjoy, för det är inte varje gång ni ser med mig leende på bild; det är inte ofta ni ser mig med öl i handen.
Tänkte att jag kunde passa på att göra det efter plåtningen igårkväll. Dessutom var det bara jag i studion då och självporträtt tas bäst själv, utan att någon ser. När mitt stylingteam hade gått fixade jag till min make, satte kameran på timer och började ta självporträtten.
Då hörde jag en nyckel i dörren och in kom Lukas, tillbaka från en reklaminspelning ”Jobbar du en fredagskväll” sa jag, men egentligen inte förvånad. ”Du då”, var hans snabba svar.
Som tagen med fingrarna i syltburken, uppklädd i min älskade NY-top förklarade jag hur det låg till. ”Jag kan ta dem”, sa han, ryckte på axlarna. ”Ska bara ha en öl först” och satte kurs mot köket. ”Jag också”, var mitt blixtsnabba svar.
Så vi drack öl och jag stod lutad mot fönstret i studion när han tog upp min kamera och klickade av första bilden. Den var fortfarande inställd på timer och började tickade ner sekund för sekund. Jag gjorde ingen ansats att flytta mig.
”Du hinner”.
”Nej”.
”Jo, kom igen”.
Jag hann. Enjoy, för det är inte varje gång ni ser med mig leende på bild; det är inte ofta ni ser mig med öl i handen.
Vit
Jag fick ett startpaket Bare Minerals i present för en tid sedan. Jag läste inte så noga på burkarna, men tog den ljusaste färgen som bäst matchade huden och använde den som foundation i några veckor.
En av stylisterna började prata om att hon köpt samma och att hon speciellt gillade highlightern. ”Där var ingen highligher i min” sa jag men kollade när jag kom hem.
Jorå. Den burk som jag använt som foundation var i själva verket highlightern. #whitest chick in town.
En av stylisterna började prata om att hon köpt samma och att hon speciellt gillade highlightern. ”Där var ingen highligher i min” sa jag men kollade när jag kom hem.
Jorå. Den burk som jag använt som foundation var i själva verket highlightern. #whitest chick in town.
11.11.2010
Same same different
Inget som att vakna upp till ett love. Australierna säger det så mycket lättare än vad vi gör, utan någon underton bara med extra värme.
Från en vän som också var med i LA och vi fann varandra direkt. Kanske för vi talade med samma accent, förmodligen för vi var ganska lika i utbildning och arbete, för att han är supersnäll nästan lite som en äldre bror, som ser till att man kommer hem ordentligt och inte klagar när han fick vänta en halvtimme i lobbyn på att jag skulle hinna klä om innan vernissaget.
Vi åkte i samma bil till Watt’s Towers, som tydligen låg i ett slumområde. Vi körde fel såklart och dörrarna låstes automatiskt på den amerikanska bilen när vi cirkulerade runt i området bland soppkök, stora soffor parkerade på gräsmattan, utslagna hopsjunkna människor på trottoarerna, gängbildningen, blickar av frustration, ilska. Ingen av oss tog upp kamerorna även om det fanns bilder som stannade kvar.
Jag medger att jag var något lättad när vi lämnade området bakom oss en halvtimme senare. Hoppade in i bilen och fortsatte genom gettot och även om kvarteren blev något bättre var det långt ifrån någon normalitet. Vi körde förbi en utmärglad man med en kundvagn intill lastad med hans ägodelar. I handen höll han en stor skylt där det stod biltvätt. Vi tänkte samma men australiern fann orden snabbare om att lämna in bilen där och kanske inte få tillbaka den.
Vi blev därför hyfsat förvånade när vår amerikanske chaufför saktade in och stannade på en bakgata. ”Vi ska äta här tillsammans med de andra” och jag och australiern tittade på varandra och kunna inte hålla tillbaka ett (nervöst) skratt. Klev ur och passerade ett antal soffor längs med trottoaren, hundar som skällde bakom plank, gick förbi försäljare med varorna fästa på kroppen, förvirrade utslagna människor.
Klev in på en hamburgerrestaurang och matosen låg tjock, fanns inte direkt något vegetariskt och jag beställde in pommes frites och blev smått ställd när jag fick tillbaka en enorm tallrik i ett berg av pommes frites. Ställde tallriken på mitten av bordet istället och fick en asprin av australiern istället mot jetlagen som dunkande gjorde sig påmind. Utanför stod en man och sålde solglasögon, människor som speglade sig mot fönstret där vi satt.
Från en vän som också var med i LA och vi fann varandra direkt. Kanske för vi talade med samma accent, förmodligen för vi var ganska lika i utbildning och arbete, för att han är supersnäll nästan lite som en äldre bror, som ser till att man kommer hem ordentligt och inte klagar när han fick vänta en halvtimme i lobbyn på att jag skulle hinna klä om innan vernissaget.
Vi åkte i samma bil till Watt’s Towers, som tydligen låg i ett slumområde. Vi körde fel såklart och dörrarna låstes automatiskt på den amerikanska bilen när vi cirkulerade runt i området bland soppkök, stora soffor parkerade på gräsmattan, utslagna hopsjunkna människor på trottoarerna, gängbildningen, blickar av frustration, ilska. Ingen av oss tog upp kamerorna även om det fanns bilder som stannade kvar.
Jag medger att jag var något lättad när vi lämnade området bakom oss en halvtimme senare. Hoppade in i bilen och fortsatte genom gettot och även om kvarteren blev något bättre var det långt ifrån någon normalitet. Vi körde förbi en utmärglad man med en kundvagn intill lastad med hans ägodelar. I handen höll han en stor skylt där det stod biltvätt. Vi tänkte samma men australiern fann orden snabbare om att lämna in bilen där och kanske inte få tillbaka den.
Vi blev därför hyfsat förvånade när vår amerikanske chaufför saktade in och stannade på en bakgata. ”Vi ska äta här tillsammans med de andra” och jag och australiern tittade på varandra och kunna inte hålla tillbaka ett (nervöst) skratt. Klev ur och passerade ett antal soffor längs med trottoaren, hundar som skällde bakom plank, gick förbi försäljare med varorna fästa på kroppen, förvirrade utslagna människor.
Klev in på en hamburgerrestaurang och matosen låg tjock, fanns inte direkt något vegetariskt och jag beställde in pommes frites och blev smått ställd när jag fick tillbaka en enorm tallrik i ett berg av pommes frites. Ställde tallriken på mitten av bordet istället och fick en asprin av australiern istället mot jetlagen som dunkande gjorde sig påmind. Utanför stod en man och sålde solglasögon, människor som speglade sig mot fönstret där vi satt.
Fina
Bilden som jag fick pris för var tagen i Los Angeles och jag var bara där i några intensiva dagar. Speciellt att träffa människor som jag haft kontakt med över nätet i några år, men med få undantag aldrig träffat i verkligheten. Att träffa människor för första gången samtidigt som man redan känner varandra i någon mån.
Första kvällen i Hollywood hämtade Caleb och Sara upp mig på mitt hotell. Jag bodde på ett nyöppnat hotell och allt var skinande blankt med röda mattor som ledde ner till bilen. Vi körde genom den kolsvarta kvällen, stannade till och köpte vin och fortsatte ut mot kusten där vi mötte upp med de andra som alla hade valt att bo vid stranden. Ett 20-tal fotografer som sågs; ett 20-tal kameror som blixtrade konstant.
Märkliga samtal, roliga samtal. Någon som lyckades få ner korken i flaskan istället för ur den (?), en soffa som vek sig av tyngden i gruppbilden, en akutsköterska som berättade historier som fortfarande får mig att rysa, andra som fick mig att skratta. Vi körde tillbaka i natten i intensiva samtal.
Kvällen därpå ville de flesta fotograferna (en del hyfsat bakis) tillbaka till sitt hotell. Och festa. Det tog två timmar att köra fram och tillbaka och eftersom vi redan var på en bar i närheten av Hollywood stannade jag och Caleb kvar med några av hans vänner. Sedan droppade det in allt fler av hans vänner och jag har aldrig känt mig så genuint välkommen och det blev en av de bästa kvällarna någonsin med långa samtal med kreativa intressanta människor.
Varje år packar de en lastbil och åker ut i öknen ett par veckor på Burning Man. De ville att jag skulle följa med och när man ser bilderna så ser det ganska fantastiskt ut. Här är Calebs bilder från årets Burning Man.
Första kvällen i Hollywood hämtade Caleb och Sara upp mig på mitt hotell. Jag bodde på ett nyöppnat hotell och allt var skinande blankt med röda mattor som ledde ner till bilen. Vi körde genom den kolsvarta kvällen, stannade till och köpte vin och fortsatte ut mot kusten där vi mötte upp med de andra som alla hade valt att bo vid stranden. Ett 20-tal fotografer som sågs; ett 20-tal kameror som blixtrade konstant.
Märkliga samtal, roliga samtal. Någon som lyckades få ner korken i flaskan istället för ur den (?), en soffa som vek sig av tyngden i gruppbilden, en akutsköterska som berättade historier som fortfarande får mig att rysa, andra som fick mig att skratta. Vi körde tillbaka i natten i intensiva samtal.
Kvällen därpå ville de flesta fotograferna (en del hyfsat bakis) tillbaka till sitt hotell. Och festa. Det tog två timmar att köra fram och tillbaka och eftersom vi redan var på en bar i närheten av Hollywood stannade jag och Caleb kvar med några av hans vänner. Sedan droppade det in allt fler av hans vänner och jag har aldrig känt mig så genuint välkommen och det blev en av de bästa kvällarna någonsin med långa samtal med kreativa intressanta människor.
Varje år packar de en lastbil och åker ut i öknen ett par veckor på Burning Man. De ville att jag skulle följa med och när man ser bilderna så ser det ganska fantastiskt ut. Här är Calebs bilder från årets Burning Man.
11.10.2010
11.07.2010
Pumpkin
Om jag fick välja en sak som jag saknar från det australiska köket så skulle det nog vara pumpa. Rucolasallad, pumpa, tärnad fetaost och solrosfrön. Yum. Het pumparisotto med ris. Yum. Pumpasoppa med persilja. Yum. Eller som igår pastagratäng med pumpa, lök och grönsaker. Yum.
I Sverige har jag i princip bara lyckats få tag i pumpa på vid Halloween och jag har känslan av att många köper pumporna mest som prydnad. Men de är verkligen alldeles ljuvliga att äta också, lite småsöta, en blandning mellan potatis och morot.
Jag passar på. Äter pumpa till det mesta just nu. Här är fortfarande massa mat över som jag lagat när jag hade besök; så mycket roligare att laga mat till andra. Jag och min systerdotter bakade lussekatter och drack julmust till.
Jag bokade julflyget i dag, svårt att tänka att det bara är lite drygt en månad bort. Det finns något rofyllt i mörkret, ödsligheten längs iskalla gator, levande stearinljus inne och varma filtar.
I Sverige har jag i princip bara lyckats få tag i pumpa på vid Halloween och jag har känslan av att många köper pumporna mest som prydnad. Men de är verkligen alldeles ljuvliga att äta också, lite småsöta, en blandning mellan potatis och morot.
Jag passar på. Äter pumpa till det mesta just nu. Här är fortfarande massa mat över som jag lagat när jag hade besök; så mycket roligare att laga mat till andra. Jag och min systerdotter bakade lussekatter och drack julmust till.
Jag bokade julflyget i dag, svårt att tänka att det bara är lite drygt en månad bort. Det finns något rofyllt i mörkret, ödsligheten längs iskalla gator, levande stearinljus inne och varma filtar.
11.03.2010
10.26.2010
no play
Lämnade studion sent ikväll och det gick några män i trappan på våningen under. Det ligger ett modedesignföretag i huset och det är inte ovanligt med supervälklädda människor. Så var männen och en av dem sökte ögonkontakt, fortsatte följa mina steg varje gång han vände och tittade uppåt.
När jag kom ner på bottenvåningen stod han nonchalant i dörren och väntade ensam på mig. Lång, mörk, och med italiensk brytning öppnade han dörren på vid gavel och frågade om jag ville göra dem sällskap.
Han fick ett leende men det är all work and no play.
När jag kom ner på bottenvåningen stod han nonchalant i dörren och väntade ensam på mig. Lång, mörk, och med italiensk brytning öppnade han dörren på vid gavel och frågade om jag ville göra dem sällskap.
Han fick ett leende men det är all work and no play.
10.19.2010
True love is a big deal
Ibland fascineras jag av hur mina bilder vandrar. En gång kontaktade en utländsk nättidning mig och frågade om de kunde använda en av mina produktbilder i ett reportage om rysk smuggelsprit. Helt ologiskt och det fick dem just inte alls.
En annan gång bad en amerikansk resesite att få använda mina interiörbilder från ett hotell i LA, utan betalning men med exklusiva rättigheter. As if.
Och ibland helt oväntat, ett sänglinneföretag som ville använda en modebild på förpackningen. Medan jag fotograferar allt mer mode, mindre porträtt än tidigare, är det nog mina bröllopsbilder som vandrar mest. Senast en fransk publicering.
En annan gång bad en amerikansk resesite att få använda mina interiörbilder från ett hotell i LA, utan betalning men med exklusiva rättigheter. As if.
Och ibland helt oväntat, ett sänglinneföretag som ville använda en modebild på förpackningen. Medan jag fotograferar allt mer mode, mindre porträtt än tidigare, är det nog mina bröllopsbilder som vandrar mest. Senast en fransk publicering.
10.15.2010
10.14.2010
Lejonmingel och leopardjacka
Vinnarbidragen från Cannes Lions var i stan och jag gick tillsammans med gamla copykursare från Berghs. De har klättrat upp i byråvärlden under de år som jag var i Australien och gjort ännu en utbildning.
Första känslan var att vara tillbaka på ruta ett. Om jag hade stannat kvar på byrå, var hade jag varit i dag? Jag har någon slags hatkärlek till reklamvärlden, min egen frustration att jag inte fått ur mig det som jag tror att jag hade kunnat, att jag inte fick chansen (visumstrul och annat), eller tog chansen när den var där. Samtidigt som jag älskar tempot och de snabba växlingarna. Ord och bild. Jag gillar ju det.
Inspirerades av bra lejonkampanjer, inspirerades att göra bättre när man ser sådant man inte känner för. Viljan att göra mer.
”Men ångrar du ditt val att vara fotograf?” frågade någon. Inte så och det är inte så stor skillnad egentligen kan jag tycka. Man arbetar fortfarande i team och nyckeln är som alltid att arbeta med andra som vill, som brinner i sina roller. Då brukar det bli bra.
Det bjöds på öl och choklad. Visst var där reklamare (duh) men mest var det reklamstudenter och någonstans där sköljdes min ruta-ett-känslan bort. Det är inte 2007 med Berghs och byrå. Det är 2010 med stor vit studio och en folio med bilder från Melbourne, LA, NY, Paris och Stockholm.
Första känslan var att vara tillbaka på ruta ett. Om jag hade stannat kvar på byrå, var hade jag varit i dag? Jag har någon slags hatkärlek till reklamvärlden, min egen frustration att jag inte fått ur mig det som jag tror att jag hade kunnat, att jag inte fick chansen (visumstrul och annat), eller tog chansen när den var där. Samtidigt som jag älskar tempot och de snabba växlingarna. Ord och bild. Jag gillar ju det.
Inspirerades av bra lejonkampanjer, inspirerades att göra bättre när man ser sådant man inte känner för. Viljan att göra mer.
”Men ångrar du ditt val att vara fotograf?” frågade någon. Inte så och det är inte så stor skillnad egentligen kan jag tycka. Man arbetar fortfarande i team och nyckeln är som alltid att arbeta med andra som vill, som brinner i sina roller. Då brukar det bli bra.
Det bjöds på öl och choklad. Visst var där reklamare (duh) men mest var det reklamstudenter och någonstans där sköljdes min ruta-ett-känslan bort. Det är inte 2007 med Berghs och byrå. Det är 2010 med stor vit studio och en folio med bilder från Melbourne, LA, NY, Paris och Stockholm.
10.13.2010
I korthet
Dagens deadline: mode. redigerat mer eller mindre oavbrutet de senaste två dygnen.
Dagens headline: Chile.
Dagens udda: min kollega plåtar kändisar och man stöter ihop med tv-profiler i köket
Dagens event: Modemingel på PR-byrå
Dagens kläder: röd kjol, svart topp
Dagens frisyr: ny favorit. Carrie kanske 2000, lockigt stort hår med flätor i luggen
Dagens glömt: mina högklackade boots står kvar i hallen. Blir ballerina hela dagen istället.
Dagens kom ihåg: köpa creptång till plåtning på lördag.
Dagens bra: Äntligen blir det lägenhetsbesiktning och jag hoppas få mitt badrum uppfixat.
Dagens headline: Chile.
Dagens udda: min kollega plåtar kändisar och man stöter ihop med tv-profiler i köket
Dagens event: Modemingel på PR-byrå
Dagens kläder: röd kjol, svart topp
Dagens frisyr: ny favorit. Carrie kanske 2000, lockigt stort hår med flätor i luggen
Dagens glömt: mina högklackade boots står kvar i hallen. Blir ballerina hela dagen istället.
Dagens kom ihåg: köpa creptång till plåtning på lördag.
Dagens bra: Äntligen blir det lägenhetsbesiktning och jag hoppas få mitt badrum uppfixat.
10.09.2010
Perhaps perhaps perhaps
Det var första gången jag satte nyckeln i dörren, larmade av och var ensam i studion. Alla 140 kvm av parkett och vita väggar. Studion hade jag riggat dagen innan så jag testade mest av ljusen, plockade upp kameror och ordnade i köket.
Det var så tyst, nästan ödsligt utan det vanliga ljudet från blixtar som går, mobiler som ringer och datorernas knappande. Tyst. Och någonstans där stannade jag till tittade ut över studion, min studio också, mitt skrivbord, sminklogen, klädställningarna och plötsligt var det så verkligt. Det var hit jag ville komma. Självklart är det mycket kvar och jobben kanske inte regnar över mig, men jag har att göra.
Jag har en tendens att gå igenom livet och tycka att allt går för långsamt. Tänkte på ett samtal igårkväll med en vän som köpte min gamla 400D. Det var min första systemkamera, inköpt för 3,5 år sedan. Egentligen kanske det inte är så långsamt, egentligen har det kanske gått ganska fort.
Gick bort till stereon, skruvade upp ljudet till Doris och sjöng högt i tystnaden, överdrivet, för mycket. Sedan ringde mobilen och modedockan anlände. Vi har plåtat vår-, och sommarkollektionen.
Det var så tyst, nästan ödsligt utan det vanliga ljudet från blixtar som går, mobiler som ringer och datorernas knappande. Tyst. Och någonstans där stannade jag till tittade ut över studion, min studio också, mitt skrivbord, sminklogen, klädställningarna och plötsligt var det så verkligt. Det var hit jag ville komma. Självklart är det mycket kvar och jobben kanske inte regnar över mig, men jag har att göra.
Jag har en tendens att gå igenom livet och tycka att allt går för långsamt. Tänkte på ett samtal igårkväll med en vän som köpte min gamla 400D. Det var min första systemkamera, inköpt för 3,5 år sedan. Egentligen kanske det inte är så långsamt, egentligen har det kanske gått ganska fort.
Gick bort till stereon, skruvade upp ljudet till Doris och sjöng högt i tystnaden, överdrivet, för mycket. Sedan ringde mobilen och modedockan anlände. Vi har plåtat vår-, och sommarkollektionen.
Och så levde de lyckliga i
Om det kom en bröllopsinbjudan från en vän som en gång var nära närmre närmst, som man delat ändlösa samtal med. Som man försökt hålla på benen efter ett fruktansvärt uppbrott när hennes värld bröt ihop och tog tid att bygga upp. Hon har alltid stöttat mig.
Jag trodde alltid att mannen som kom efter hennes stora kärlek var något tillfälligt. De var så olika och jag fick alltid känslan av att hon höll igen, att det var bra, tillräckligt bra. Aldrig bäst. Sedan fick han en tjänst på annan ort och hon valde att bryta upp och följa med honom.
Vi tappade den där närmsta förtroliga vänskapen, inte som i att den inte fanns kvar, bara att det var svårare att ses, svårare att hålla kontakten.
När vi hörts har jag aldrig kunnat skaka av den där känslan av att hon valt något som känns okej. Inte wow. Det är kanske helt okej, men så kom den där bröllopsinbjudan.
Det finns inget wow. Det finns inte ens ett leende. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes handskrivna följebrev till mig. Nästan som en förklaring, som att hon anade frågan. Det var inte ens dolt mellan raderna, tvivlet, ångesten, resonerandet, det var. Jag vet inte vad det var, men någon stormande kärlek var det knappast. Hon vet det också.
Men vad ska jag säga. Att hon ska lämna honom? Att det ordnar sig, att det är bröllopsnerver? Någonstans tror jag inte att jag behöver säga så mycket alls, men jag har en känsla av att hon behöver få prata.
Jag trodde alltid att mannen som kom efter hennes stora kärlek var något tillfälligt. De var så olika och jag fick alltid känslan av att hon höll igen, att det var bra, tillräckligt bra. Aldrig bäst. Sedan fick han en tjänst på annan ort och hon valde att bryta upp och följa med honom.
Vi tappade den där närmsta förtroliga vänskapen, inte som i att den inte fanns kvar, bara att det var svårare att ses, svårare att hålla kontakten.
När vi hörts har jag aldrig kunnat skaka av den där känslan av att hon valt något som känns okej. Inte wow. Det är kanske helt okej, men så kom den där bröllopsinbjudan.
Det finns inget wow. Det finns inte ens ett leende. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes handskrivna följebrev till mig. Nästan som en förklaring, som att hon anade frågan. Det var inte ens dolt mellan raderna, tvivlet, ångesten, resonerandet, det var. Jag vet inte vad det var, men någon stormande kärlek var det knappast. Hon vet det också.
Men vad ska jag säga. Att hon ska lämna honom? Att det ordnar sig, att det är bröllopsnerver? Någonstans tror jag inte att jag behöver säga så mycket alls, men jag har en känsla av att hon behöver få prata.
10.04.2010
En dag i bitar
Såg på andra säsongen av sex & the city och hade nästan glömt att Carrie alltid hade lockigt hår då. Lockigt med flätor i luggen. Precis de flätor som är så mycket i vinter.
Kan hon kan jag, tänkte jag och lät håret vara just så lockigt, som det är om jag inte plattar.
Väntade på hissen, ytterligare ett par personer kom, en av dem snygg så snygg. När hissen kom öppnade han dörren och lät mig gå först med ett leende. Älska. Jag tar det som ett tecken på att den flätade luggen, det lockiga håret var lyckat. Så måste det ju vara.
Bokade en ansiktsbehandling till i morgon. Lyx, men skönt så skönt. Behöver fixa en ny vinterkappa också, min enda är en rest från 2007. Kanske inte helt rätt längre.
Handskar har jag redan köpt i mjukaste skinn, 1,5 cm för långa i fingrarna. Finns inte precis något val; jag är inte petite men mina fingrar är uppenbarligen det. Jag älskade det hos den senaste mannen jag datade i Australien, hans långa fingrar, smala händer. Inte för att jag sa något, det är ju knappast något man säger. Men han hade det. Vackra händer.
Någon som kör sin eget lilla moderace är The Man Repeller. Hysteriskt roligt på sina ställen och med distanserad bitsk ton.
Kan hon kan jag, tänkte jag och lät håret vara just så lockigt, som det är om jag inte plattar.
Väntade på hissen, ytterligare ett par personer kom, en av dem snygg så snygg. När hissen kom öppnade han dörren och lät mig gå först med ett leende. Älska. Jag tar det som ett tecken på att den flätade luggen, det lockiga håret var lyckat. Så måste det ju vara.
Bokade en ansiktsbehandling till i morgon. Lyx, men skönt så skönt. Behöver fixa en ny vinterkappa också, min enda är en rest från 2007. Kanske inte helt rätt längre.
Handskar har jag redan köpt i mjukaste skinn, 1,5 cm för långa i fingrarna. Finns inte precis något val; jag är inte petite men mina fingrar är uppenbarligen det. Jag älskade det hos den senaste mannen jag datade i Australien, hans långa fingrar, smala händer. Inte för att jag sa något, det är ju knappast något man säger. Men han hade det. Vackra händer.
Någon som kör sin eget lilla moderace är The Man Repeller. Hysteriskt roligt på sina ställen och med distanserad bitsk ton.
10.03.2010
Vägen tillbaka
fortsättning
Jag vet inte riktigt hur, men jag missade inslaget om det unga polska nazistparet som upptäckte att de var allt de tidigare hade hatat. Judar. CNN berättar om deras osannolika historia och deras väg tillbaka in i samhället.
"I came here to the rabbi and said, "listen, they are telling me I'm a Jew [...] Who is this Jew and what is it? Help me because I am going to lose my mind otherwise.'"
Vänner
Vi träffades på en fest. Han kom fram, presenterade sig, artig, vänlig, rolig på ett lite torrt intellektuellt sätt. En aning dryg, sådär på ett lätt överklassvis, välklädd, kanske med avsaknad av någon detalj som gör skillnaden mellan korrekt och cool, but that’s ok. We can fix that.
Ögonen bruna närvarande intresserade ändå inte påträngande. Han kunde föra sig, en man som man kan ta med i vilken miljö som helst och han skulle smälta in (utom Cherry en lördagskväll nere i AC/DC Lane i Melbourne, but that's OK).
En man som lade armen korrekt vänskapligt i midjan. Inte för lågt på höften, inte en aning för högt upp på låret. Korrekt. (I motsats till mannen jag datade som gjorde precis tvärtom, knappt märkbart ändå ett stilla markerande att jag var med honom när någon annan kom fram. Egentligen tyckte jag det var lite sött.)
En man som inte dricker för mycket under middagen. Som tackar för maten, på rätt ställe. Som dessutom ser bra ut på ett aningen blygt sätt. Som jag har gemensamma vänner med, även om vi kanske inte är helt lika. Det kanske är bra.
En man som jag hade fallit pladask för om jag hade träffat honom för fem år sedan. Men nu?
Frustrerad försökte jag förklara för en av mina bästa vänner att han var perfekt. Bara att well, jag känner det inte, inte tillräckligt.
Han är bra.
Han är bara inte han som var.
Var.
”Jag kan ändra mig; jag tycker om honom. Det här ska bli bra, tillräckligt bra.”, sa jag beslutsamt.
”Tror jag inte, då hade du inte sagt det här till mig, då hade du varit hos honom”.
”Nej”.
”Jo”.
Ögonen bruna närvarande intresserade ändå inte påträngande. Han kunde föra sig, en man som man kan ta med i vilken miljö som helst och han skulle smälta in (utom Cherry en lördagskväll nere i AC/DC Lane i Melbourne, but that's OK).
En man som lade armen korrekt vänskapligt i midjan. Inte för lågt på höften, inte en aning för högt upp på låret. Korrekt. (I motsats till mannen jag datade som gjorde precis tvärtom, knappt märkbart ändå ett stilla markerande att jag var med honom när någon annan kom fram. Egentligen tyckte jag det var lite sött.)
En man som inte dricker för mycket under middagen. Som tackar för maten, på rätt ställe. Som dessutom ser bra ut på ett aningen blygt sätt. Som jag har gemensamma vänner med, även om vi kanske inte är helt lika. Det kanske är bra.
En man som jag hade fallit pladask för om jag hade träffat honom för fem år sedan. Men nu?
Frustrerad försökte jag förklara för en av mina bästa vänner att han var perfekt. Bara att well, jag känner det inte, inte tillräckligt.
Han är bra.
Han är bara inte han som var.
Var.
”Jag kan ändra mig; jag tycker om honom. Det här ska bli bra, tillräckligt bra.”, sa jag beslutsamt.
”Tror jag inte, då hade du inte sagt det här till mig, då hade du varit hos honom”.
”Nej”.
”Jo”.
10.02.2010
Grön?
Vi har en whiteboardtavla i studion med ett bokningsschema över studiotiderna. Carl-Johan har svart färg, Mathias blå, ev. uthyrning skrivs in med röd penna.
Kvar låg en grön penna som var ledig.
Grön?
That’s not me.
Hade en ljusblå och en rosa kvar från mina undervisningsdagar, men bläcket var slut. Nu åker vi in till stan och köper en rosa. Någon ordning får det vara.
Sedan ska här plåtas.
Kvar låg en grön penna som var ledig.
Grön?
That’s not me.
Hade en ljusblå och en rosa kvar från mina undervisningsdagar, men bläcket var slut. Nu åker vi in till stan och köper en rosa. Någon ordning får det vara.
Sedan ska här plåtas.
10.01.2010
Charming
Jag har möblerat om, flyttat mitt skrivbord från hallen till vardagsrummet. Skrivbordet vid fönstret, bokhyllorna bakom. Inte mitt val, vet inte ens om jag gillar det, praktiskt på sin höjd.
Det handlade egentligen om uppkopplingen. Min lägenhet, mitt i centrala Stockholm, ligger mer eller mindre i radioskugga. Alla samtal bryts. 3Gn lägger av. Jag tröttnade och ringde uppgivet till min teleoperatör.
-Gäller det när du ringer inomhus eller utomhus?, svarade operatören
-Inne, i lägenheten. (duh)
-Tyvärr gäller vår garanti endast utomhus.
-Jaha, men jag skulle tänka mig att merparten av era kunder bor inomhus, vad kan ni göra för oss?
-Är mottagningen bättre vid fönstret?
-Ja, på ena sidan lägenheten.
-Då föreslår jag att du flyttar din dator dit.
Mest stör det mig att tavlorna inte längre sitter rätt, men jag vågar mig inte riktigt på att borra, sätta plugg och hänga dem. Men uppkopplingen bryts inte och samtalen verkar funka. Får vara såhär då. Skrivbordet framför fönstret. Mitt i rummet.
Det handlade egentligen om uppkopplingen. Min lägenhet, mitt i centrala Stockholm, ligger mer eller mindre i radioskugga. Alla samtal bryts. 3Gn lägger av. Jag tröttnade och ringde uppgivet till min teleoperatör.
-Gäller det när du ringer inomhus eller utomhus?, svarade operatören
-Inne, i lägenheten. (duh)
-Tyvärr gäller vår garanti endast utomhus.
-Jaha, men jag skulle tänka mig att merparten av era kunder bor inomhus, vad kan ni göra för oss?
-Är mottagningen bättre vid fönstret?
-Ja, på ena sidan lägenheten.
-Då föreslår jag att du flyttar din dator dit.
Mest stör det mig att tavlorna inte längre sitter rätt, men jag vågar mig inte riktigt på att borra, sätta plugg och hänga dem. Men uppkopplingen bryts inte och samtalen verkar funka. Får vara såhär då. Skrivbordet framför fönstret. Mitt i rummet.
9.26.2010
Materially Embodied
Träffades på centralstationen i Köpenhamn, hade inte setts på elva år, men det fanns inte så mycket att ta fel på. Den korta svarta pagen hade blivit axellångt, men ansiktet och skrattgroparna var desamma.
Vi gick genom slitna Västerport förbi prostituerade och sexbutiker tills secondhandaffärerna och caféerna blev fler och människorna allt trendigare. Klev in på ett gammalt apotek, den långa disken fanns kvar, men fungerade nu som en bardisk. Tänkte på min morfar som drev läkemedelsföretag och fina erbjudande från USA. Han valde att stanna kvar i Sverige. Valen vi gör.
Drack upp den färskpressade apelsinjuicen och följde med Hilda på lite galleryhopping. Första gången sedan jag lämnade Melbourne och det stack till av saknad från alla söndagsbruncher med Grace som alltid efterföljdes av en gallerirunda. Det var roligt att göra det igen och inspireras oundvikligen av det man ser, inte bara konsten, men människorna, miljöerna, ljuden.
Gick uppför trapporna på Fifth Floor, det galleri där Hilda just nu ställer ut och även om jag missade vernissagen är jag glad att jag fick se utställningen. Ljus, kvinnlig, stark.
Se den om ni är i Köpenhamn, mer info och bilder här.
Vi gick genom slitna Västerport förbi prostituerade och sexbutiker tills secondhandaffärerna och caféerna blev fler och människorna allt trendigare. Klev in på ett gammalt apotek, den långa disken fanns kvar, men fungerade nu som en bardisk. Tänkte på min morfar som drev läkemedelsföretag och fina erbjudande från USA. Han valde att stanna kvar i Sverige. Valen vi gör.
Drack upp den färskpressade apelsinjuicen och följde med Hilda på lite galleryhopping. Första gången sedan jag lämnade Melbourne och det stack till av saknad från alla söndagsbruncher med Grace som alltid efterföljdes av en gallerirunda. Det var roligt att göra det igen och inspireras oundvikligen av det man ser, inte bara konsten, men människorna, miljöerna, ljuden.
Gick uppför trapporna på Fifth Floor, det galleri där Hilda just nu ställer ut och även om jag missade vernissagen är jag glad att jag fick se utställningen. Ljus, kvinnlig, stark.
Se den om ni är i Köpenhamn, mer info och bilder här.
9.25.2010
Som vanligt
På tåget. Mot Stockholm. 1 timme försenade. Som vanligt.
Framför mig, på andra sidan bordet. En kvinna, en Macbook, Iphone uppkopplad intill, headset på. Hon i en svart skinnjacka, min är röd, en rest från 80-talet som jag älskar så mycket. Hon har en grå stickad halsduk, min är zebrafärgad i svart och vitt inköpt i Paris för ett par månader sedan. Nyplockade ögonbryn bakom stora mörka solglasögon.
Uppkopplingen kommer och går. Hon suckar. Jag suckar. Försöker ladda upp bilder. Försöker ladda upp denna text. Ser inte hennes skärm men kan inte låta bli att ägna det ett ögonblick.
Egentligen vill jag fortsätta läsa Gavaldas senaste roman trots att jag har svårt att sympatisera, svårt att känna igen mig i någon, något, hon hoppar ovanligt mycket, mer fragmenterat och ändå inte. Kanske är det ämnet som inte når mig lika direkt som tidigare ändå vill jag bara bläddra vidare.
Tvingar mig att redigera vidare, stannade ett par dagar hos mina föräldrar men det var så mycket annat. De ska ha festmiddag ikväll och well, jag åkte på att dammsuga i tre timmar, strök vita dukar och synade glas och satte noggrant ut fyra per kuvert. Igår.
Åt frukosten på stående fot i morse medan jag gjorde en sats chokladkakor, en sats kanelsnittar, gjorde vid en äppelkaka och satte plast över. Vispade till vaniljsås och silade den dubbelt, hämtade fisk på rökeriet, slog upp ärtor och skulle skala potatis. Stopp. Fd chefen på OLW var bland gästerna, åkte ut till en gård och köpte klass ett-potatis, tillbaka i köket, ställde grytan med potatis på spisen. Torkade av den sista disken, dammsög av köket igen.
På tåget. Mot Stockholm. 1 timme försenade. Men det gör inget; jag har Gavalda.
Framför mig, på andra sidan bordet. En kvinna, en Macbook, Iphone uppkopplad intill, headset på. Hon i en svart skinnjacka, min är röd, en rest från 80-talet som jag älskar så mycket. Hon har en grå stickad halsduk, min är zebrafärgad i svart och vitt inköpt i Paris för ett par månader sedan. Nyplockade ögonbryn bakom stora mörka solglasögon.
Uppkopplingen kommer och går. Hon suckar. Jag suckar. Försöker ladda upp bilder. Försöker ladda upp denna text. Ser inte hennes skärm men kan inte låta bli att ägna det ett ögonblick.
Egentligen vill jag fortsätta läsa Gavaldas senaste roman trots att jag har svårt att sympatisera, svårt att känna igen mig i någon, något, hon hoppar ovanligt mycket, mer fragmenterat och ändå inte. Kanske är det ämnet som inte når mig lika direkt som tidigare ändå vill jag bara bläddra vidare.
Tvingar mig att redigera vidare, stannade ett par dagar hos mina föräldrar men det var så mycket annat. De ska ha festmiddag ikväll och well, jag åkte på att dammsuga i tre timmar, strök vita dukar och synade glas och satte noggrant ut fyra per kuvert. Igår.
Åt frukosten på stående fot i morse medan jag gjorde en sats chokladkakor, en sats kanelsnittar, gjorde vid en äppelkaka och satte plast över. Vispade till vaniljsås och silade den dubbelt, hämtade fisk på rökeriet, slog upp ärtor och skulle skala potatis. Stopp. Fd chefen på OLW var bland gästerna, åkte ut till en gård och köpte klass ett-potatis, tillbaka i köket, ställde grytan med potatis på spisen. Torkade av den sista disken, dammsög av köket igen.
På tåget. Mot Stockholm. 1 timme försenade. Men det gör inget; jag har Gavalda.
9.21.2010
Verkligen
Mina vänner firade tioårsjubileum. De hade bokat en svit på ett hotell, de hade en restaurangreservation, de hade biljetter till en föreställning och de var självklar uppklädda till tänderna.
De startade med en drink, vidare på middag som flöt på smidigt, satte sig i baren och fortsatte skåla när en vakt kom fram. ”Vi kommer att eskortera ut er flickvän, som är alltför onykter”.
Huh? Sa de. I nästa ögonblick var de omringade av sex vakter som följde dem ut och där stod de på en trottoarkant tidig natt, i finaste kläder men utan svit och taxi hem.
”Jag var verkligen inte så berusad!” sa hon frustrerat. Saken är den att hon är något fumlig till vardags, tappar konstant saker, går in annat, glömmer bort saker lite här och där, snubblar ibland eller snarast ofta. En klassisk dagdrömmare.
Något drömjubileum blev det inte. Men de hade ganska roligt ändå.
9.20.2010
9.16.2010
Sthlm
Just när jag kommit tillbaka till Stockholm och väskorna åter står i hallen kommer det ett samtal om jag vill plåta en visning i Skåne om några dagar. Hårstyling och catwalk.
Det vill jag förstås; mode/beauty är alltid kul, men det blir till flytta runt lite i planeringen. Och packa väskorna igen.
Det vill jag förstås; mode/beauty är alltid kul, men det blir till flytta runt lite i planeringen. Och packa väskorna igen.
9.14.2010
E-moll
Tittade ner, mot min svarta kjol, svarta strumbyxor, svarta skor, svarta tröja, svarta kavaj, ett vitt pärlhalsband knutet över bröstet, en vit spetsnäsduk från Dior att dölja tårarna med. Den senare var en gåva från mamma när hon var i Paris på arbetsresa; jag fick blindtarmsinflammation under tiden hon var borta. Mormor och morfar var där och det första jag minns på uppvak efter operationen var att morfar satt uppe i taket. Eller han gjorde ju såklart inte det.
I dag satt jag i en bänk i en kyrka med rad efter rad efter rad fylld med sorgklädda människor, flera barndomsvänner. En make som med ensamma steg gick genom kyrkorummet, satte sig ner vid flygeln och spelade med kärleken lysande mellan harmonierna. Så ändlöst vackert.
I dag satt jag i en bänk i en kyrka med rad efter rad efter rad fylld med sorgklädda människor, flera barndomsvänner. En make som med ensamma steg gick genom kyrkorummet, satte sig ner vid flygeln och spelade med kärleken lysande mellan harmonierna. Så ändlöst vackert.
9.12.2010
Tryckt
”Du är i tidningen”. Huh?, mumlade jag sömnigt i nattlinne och gick ut i köket. Tänkte igenom kommande publiceringar men ingen dagstidning vad jag kunde komma på.
Ett tidningsuppslag och ett aha, en bröllopsbild från i somras. Tryck är alltid lite mer konkret på något sätt.
Lämnade ifrån mig en 14-sidor visumansökan, bara för ett kort arbetsvisum nästa år. Fått bilder på den fantastiska "farm" där ceremonin ska hållas. Förhoppningsvis blir det positivt besked snart.
Ett tidningsuppslag och ett aha, en bröllopsbild från i somras. Tryck är alltid lite mer konkret på något sätt.
Lämnade ifrån mig en 14-sidor visumansökan, bara för ett kort arbetsvisum nästa år. Fått bilder på den fantastiska "farm" där ceremonin ska hållas. Förhoppningsvis blir det positivt besked snart.
9.09.2010
Med ett brinnande paraply
Jag kommer aldrig att glömma när jag första gången bodde utomlands, 18 år och läste på universitetet i Frankrike. Det var i början av terminen och vi hade ett dictéeprov. När vi kom in i aulan nästa lektion läste han upp mitt namn ensamt och sa att jag borde skämmas över mitt dåliga resultat.
Jag tror aldrig det hade hänt mig tidigare; jag hade alltid bra betyg, hade haft lätt också när jag började på det franska universitetet men överraskades över tempot i dictéen och hann inte med.
Veckan därpå läste han i en knäpptyst aula upp endast min uppsats om kvinnosynen i Camus Främlingen och avslutade med en lång diskussion om varför min uppsats bäst svarat på frågeställningen.
Jag glömmer aldrig när en av mina lärare uppgivet tog mig till sidan efter lektionens slut i Melbourne och när de andra lämnat rummet bad hon mig nämna fotografer jag beundrade. Hon drog upp deras bilder över hela väggen, satte mina intill. Ställde mig frågan rakt ut, varför mina inte räckte till.
Veckan efter lämnade jag ifrån mig en av min hittills mest prisbelönta bilder och hon kommenterade inte bilden när jag lämnade den. Men när vår kursansvarige kom in i klassrummet avbröt hon lektionen och frågade om han sett min bild. Drog upp den i storbild över en vägg och log.
I dag öppnade jag NGV Magazine, Melbournes främsta konstmuseum, Australiens också för den delen. Det första jag fick syn på var en av hennes bilder på en kvinna gående genom saltöknen med ett brinnande paraply i handen. Så enkel; så stark och nu hänger den på NGV.
Jag är så tacksam att jag hade henne som lärare, att hon alltid ifrågasatte mig och jag vet att jag många gånger var i tårar och tänkte att jag kan inte sträcka mig längre och kanske kunde jag inte det där och då. Men samtidigt är det just det som är det fantastiska, att hon faktiskt dog upp mina bilder mot de bästa, som vore det en självklarhet att vi skulle nå dit. Jag såg det inte då, tänkte mest att ingen vill göra någon annan besviken; inte ens när de drar upp ens bilder intill Avedons.
Min institution har nått stora framgångar det senaste året, med allt från MoranPrizefinalister till vinnare av NGV-tävlingar. Där man inte borde vara med och tävla när man är student och så går studenterna och vinner. Jag tänker att det är just lärarnas inställning det grundar sig i, som om det inte fanns något än att vara just där.
Jag pratade precis med min lärare och hon gav mig pepp för där jag är och på de projekt som ligger framför. Och någonstans betyder det fortfarande så otroligt mycket.
Jag tror aldrig det hade hänt mig tidigare; jag hade alltid bra betyg, hade haft lätt också när jag började på det franska universitetet men överraskades över tempot i dictéen och hann inte med.
Veckan därpå läste han i en knäpptyst aula upp endast min uppsats om kvinnosynen i Camus Främlingen och avslutade med en lång diskussion om varför min uppsats bäst svarat på frågeställningen.
Jag glömmer aldrig när en av mina lärare uppgivet tog mig till sidan efter lektionens slut i Melbourne och när de andra lämnat rummet bad hon mig nämna fotografer jag beundrade. Hon drog upp deras bilder över hela väggen, satte mina intill. Ställde mig frågan rakt ut, varför mina inte räckte till.
Veckan efter lämnade jag ifrån mig en av min hittills mest prisbelönta bilder och hon kommenterade inte bilden när jag lämnade den. Men när vår kursansvarige kom in i klassrummet avbröt hon lektionen och frågade om han sett min bild. Drog upp den i storbild över en vägg och log.
I dag öppnade jag NGV Magazine, Melbournes främsta konstmuseum, Australiens också för den delen. Det första jag fick syn på var en av hennes bilder på en kvinna gående genom saltöknen med ett brinnande paraply i handen. Så enkel; så stark och nu hänger den på NGV.
Jag är så tacksam att jag hade henne som lärare, att hon alltid ifrågasatte mig och jag vet att jag många gånger var i tårar och tänkte att jag kan inte sträcka mig längre och kanske kunde jag inte det där och då. Men samtidigt är det just det som är det fantastiska, att hon faktiskt dog upp mina bilder mot de bästa, som vore det en självklarhet att vi skulle nå dit. Jag såg det inte då, tänkte mest att ingen vill göra någon annan besviken; inte ens när de drar upp ens bilder intill Avedons.
Min institution har nått stora framgångar det senaste året, med allt från MoranPrizefinalister till vinnare av NGV-tävlingar. Där man inte borde vara med och tävla när man är student och så går studenterna och vinner. Jag tänker att det är just lärarnas inställning det grundar sig i, som om det inte fanns något än att vara just där.
Jag pratade precis med min lärare och hon gav mig pepp för där jag är och på de projekt som ligger framför. Och någonstans betyder det fortfarande så otroligt mycket.
9.04.2010
Parlez-moi
Mitt hår är långt och lockigt och ofta låter jag det vara vilt. När jag sitter och arbetar irriterar det mig ibland när det ramlar ner över ansiktet och antingen knyter jag det bara eller så sträcker jag mig efter en av de långa hårnålar som finns liggande lite överallt i lägenheten.
Hastigt rusade jag ut ur lägenheten och ner till stan och det dröjde nog en kvart innan jag gick förbi en spegel. Och tvärstannade. Håret hängde löst men högst upp på huvudet satt en mycket egensinnigt knorr ihopskruvad. Inte på något udda eller coolt sätt, bara på ett ytterst märkligt vis.
Gick längs med Stadsgårdskajen igår med håret stående rakt ut och hukande i vinden på väg till Fotografiska. Mitt absoluta favoritmuseum i Stockholm, så stilrent, så snyggt. Svart. Vitt. Som ett tidlöst foto.
Såg Van Speers, Anders Petersen, Lennart Nilsson och Leibovitz. Igen. Så vansinnigt bra. Det är sista dagen i morgon på Fotografiska innan de byter utställning så skynda om ni inte varit där.
Det enda som jag sett i sommar som berört mig mer, är Sophie Calle på Louisiana. Flera rum med bara Calle och jag minns inte riktigt om jag skrivit om det innan eller bara tänkt, men i en av salarna fanns bilder som var tagna från sekvenser när människor plockar ut pengar. Först leende samtalandes, sedan allvarligare, tar pengarna och går.
Men det som intresserade mig mest var reportaget de gjort med Sophie i Paris. Hur hon närmade sig människorna på gatan, lutades mot en vägg intill bankomaten frågade hon i en nästan förförisk röst ”Parlez-moi de l’argent”. Nästan alla svarade med ett "va?". Och utan någon som helst utläggning upprepade hon den enkla frasen.
Och de svarade, talade om sin relation till pengar. ”Tillräckligt”, ”aldrig tillräckligt”, till argsinta, till lättsinta kommentarer. Men det som intresserade mig var inte samtalen utan hennes arbetsmetod.
Fransk. Feminin. Rak. Och ändå anonym. En fråga, en röst, ett svar.
Hastigt rusade jag ut ur lägenheten och ner till stan och det dröjde nog en kvart innan jag gick förbi en spegel. Och tvärstannade. Håret hängde löst men högst upp på huvudet satt en mycket egensinnigt knorr ihopskruvad. Inte på något udda eller coolt sätt, bara på ett ytterst märkligt vis.
Gick längs med Stadsgårdskajen igår med håret stående rakt ut och hukande i vinden på väg till Fotografiska. Mitt absoluta favoritmuseum i Stockholm, så stilrent, så snyggt. Svart. Vitt. Som ett tidlöst foto.
Såg Van Speers, Anders Petersen, Lennart Nilsson och Leibovitz. Igen. Så vansinnigt bra. Det är sista dagen i morgon på Fotografiska innan de byter utställning så skynda om ni inte varit där.
Det enda som jag sett i sommar som berört mig mer, är Sophie Calle på Louisiana. Flera rum med bara Calle och jag minns inte riktigt om jag skrivit om det innan eller bara tänkt, men i en av salarna fanns bilder som var tagna från sekvenser när människor plockar ut pengar. Först leende samtalandes, sedan allvarligare, tar pengarna och går.
Men det som intresserade mig mest var reportaget de gjort med Sophie i Paris. Hur hon närmade sig människorna på gatan, lutades mot en vägg intill bankomaten frågade hon i en nästan förförisk röst ”Parlez-moi de l’argent”. Nästan alla svarade med ett "va?". Och utan någon som helst utläggning upprepade hon den enkla frasen.
Och de svarade, talade om sin relation till pengar. ”Tillräckligt”, ”aldrig tillräckligt”, till argsinta, till lättsinta kommentarer. Men det som intresserade mig var inte samtalen utan hennes arbetsmetod.
Fransk. Feminin. Rak. Och ändå anonym. En fråga, en röst, ett svar.
8.25.2010
457
För två timmar sedan
-"oj vad du ser sliten ut"
Men nu, nu!
Jag är så otroligt pigg, eller ok, kanske inte jag, men min hy är det och jag doftar gott så gott efter en lång ansiktsbehandling med ljuvligt doftande dyrprodukter.
Något annat som var helt ljuvligt var bröllopet jag var på i helgen. Ska blogga det senare i veckan, men jag lade upp en bild här.
Letade efter något helt annat när jag snubblade över den här gamla bilden på Spike. Älska. Kommer istället ett mejl från en gammal älskad, rond 457, och jag orkar inte ens svara. Det är väl just det jag inte har gjort av olika anledningar; Ignore them and they will come.
-"oj vad du ser sliten ut"
Men nu, nu!
Jag är så otroligt pigg, eller ok, kanske inte jag, men min hy är det och jag doftar gott så gott efter en lång ansiktsbehandling med ljuvligt doftande dyrprodukter.
Något annat som var helt ljuvligt var bröllopet jag var på i helgen. Ska blogga det senare i veckan, men jag lade upp en bild här.
Letade efter något helt annat när jag snubblade över den här gamla bilden på Spike. Älska. Kommer istället ett mejl från en gammal älskad, rond 457, och jag orkar inte ens svara. Det är väl just det jag inte har gjort av olika anledningar; Ignore them and they will come.
8.24.2010
Gammalt, nytt, något blått
”Med anledning av förra årets framgångar ber vi dig medverka med material till den årliga upplagan med Australiens främsta fotografer och bilder.”
Mejlet har blivit liggande just där i inkorgen, inte oläst, men orört blandat med lätt prestationsångest. Redaktören syftar på att jag förra året blev utnämnd till en av Australiens främsta emerging photographers. Nya, på uppgång. Jag vann inte ens, bara fanns med där bland de bästa.
Med självklarhet ber han mig skicka en handfull av årets vassaste bilder, i en lika lättsam ton som man väljer vitt eller rött till maten. Såklart inte självklart att de kommer med i tryck.
På uppgång. Från att ha varit dagligen i studion de senaste två åren, ryms mina studiobesök sedan jag kom till Sverige på mina fingrar. Det ska bli ändring på det, men med brutal kritik står jag där och tvekar; saknar kick ass-bilder tagna i Sverige de senaste månaderna. Vill såklart lämna nytt, men tvingas kompromissa. Och det stör mig.
Mejlet har blivit liggande just där i inkorgen, inte oläst, men orört blandat med lätt prestationsångest. Redaktören syftar på att jag förra året blev utnämnd till en av Australiens främsta emerging photographers. Nya, på uppgång. Jag vann inte ens, bara fanns med där bland de bästa.
Med självklarhet ber han mig skicka en handfull av årets vassaste bilder, i en lika lättsam ton som man väljer vitt eller rött till maten. Såklart inte självklart att de kommer med i tryck.
På uppgång. Från att ha varit dagligen i studion de senaste två åren, ryms mina studiobesök sedan jag kom till Sverige på mina fingrar. Det ska bli ändring på det, men med brutal kritik står jag där och tvekar; saknar kick ass-bilder tagna i Sverige de senaste månaderna. Vill såklart lämna nytt, men tvingas kompromissa. Och det stör mig.
8.15.2010
Dagens fundering
Var hittar man bra vegetarisk brunch i Stockholm? (behöver inte vara uteslutande vegetarisk, men att det finns mer än tomat och gurka)
Sthlm
Underbart att vara tillbaka i studion och för att plåta mode dessutom. Lade upp ett par bilder på fotobloggen.
Modeller behöver alltid ansiktsbilder och jag tog de här innan vi började den ordinarie plåtningen. Jag tror nästan jag tycker mest om dem.
Modell är vackra Mirash.
Modeller behöver alltid ansiktsbilder och jag tog de här innan vi började den ordinarie plåtningen. Jag tror nästan jag tycker mest om dem.
Modell är vackra Mirash.
8.12.2010
Stockholm nästa
TGV eller train à Grande Vitesse var förra inläggets namn. Det fortsätter, inte inlägget men hastigheten, tåget. Bokstavligt talat.
Stockholm Fashion Week startar om några dagar och jag har en modeplåtning, som dessutom flyttades fram ett par dagar. Kameraväskan och resväskan är packad, hade inte fått in Pariskläderna i skåpen utan de åkte istället rakt ner i resväskan igen. Liksom mina tre nya hattar. Jag och Suzy provade nog hattar i en timme, minst och det får bli huvudtemat så att säga i nästa plåtning.
Just stort hår/knut/hattar är mesta mest i höst och vinter. Liksom axelvaddarna. Och blommorna smyger sig tillbaka, i stormönstrade klänningar, pumps och igen - hår. Annars kan man köra en vit afro. Satt i skylten i NY för några månader sedan; satt i skylten i Paris.
Stockholm Fashion Week startar om några dagar och jag har en modeplåtning, som dessutom flyttades fram ett par dagar. Kameraväskan och resväskan är packad, hade inte fått in Pariskläderna i skåpen utan de åkte istället rakt ner i resväskan igen. Liksom mina tre nya hattar. Jag och Suzy provade nog hattar i en timme, minst och det får bli huvudtemat så att säga i nästa plåtning.
Just stort hår/knut/hattar är mesta mest i höst och vinter. Liksom axelvaddarna. Och blommorna smyger sig tillbaka, i stormönstrade klänningar, pumps och igen - hår. Annars kan man köra en vit afro. Satt i skylten i NY för några månader sedan; satt i skylten i Paris.
8.10.2010
TGV
Ett varmt tåg till flygplatsen, med den ljumma luften svepande över nacken, några väskor i gången, fler på hyllorna, engelska vokaler intill, franska nasaler från förorten bredvid, från innerstad genom ruffiga getto hämtade ur en Gurskytavla.
Ipoden med Lomo i handen, hörlurarna i men utan att dölja ljuden runtomkring. En kvinna i svepande lila kjolar, lager på lager, en tandlös leende som fastnade i en grimas, slog ner blicken över min bronsfärgade kjol, rättade till fluffen på kavajslaget.
En bruten röst började sjunga, behövde inte vände mig om för att veta var den kom ifrån. Den fortsatte genom parabolklädda förorter, fortsatte mot flygplatsen tills den tystnade, tittade bak och hon var borta.
Gick igenom detaljerna på en kommande plåtning högt i huvudet, hatt eller hårband, gult eller grönt. Såg inte. Hoppade högt och ryckte undan från den rosa söndernötta portmonnä som kvinnan i den långa lila kjolen höll under hakan på mig. Ett bestämt nej, alldeles för nära, kunde inte låta bli att automatiskt hålla lite hårdare över kamerahandväskan.
Hon satte sig i båset framför. Stirrade kallt på mig. Hostade. Spottade på golvet. Jag fortsatte att titta ut genom fönstret. Hon spottade mer, hostade från djupet av sina lungor, snöt sig i klänningsärmen såg jag genom reflektionen i fönstret, hörde genom iphonen. Sneglade bort när hon fortsatte att spotta på golvet. Som om hon väntat på min blick, sökt den medvetet och blicken hon gav tillbaka var så full av hat. Inte mot mig, mot något större, men just där fick jag i min bronsklänning vara symbolen för något annat.
Hon reste sig hastigt, gick med snabba steg mot mig, försent att kunna rycka undan, hann bara tänka att bara hon inte spottar, men lät blicken oberört titta ut över perrongen. Ett par steg innan vände hon tvärt och gick av tåget, svärandes. Arg, arg på allt, men med mynten skramlade i den slutna handen.
8.05.2010
Bara några timmar kvar
Försöker varva ner men tankarna går på speed, fingrarna likaså över tangenterna. Jag redigerar bröllop och får bröllopsförfrågningar från Australien. Mest tack vare en publicering där det stod att jag var australisk.
Det hela känns lite märkligt. Jag är ju här nu, eller inte riktigt. Jag är på väg till Köpenhamn, till Paris för jag ska träffa finaste fina Suzy. Bara några timmar kvar.
Suzy & jag, nyårsafton 2009
Det hela känns lite märkligt. Jag är ju här nu, eller inte riktigt. Jag är på väg till Köpenhamn, till Paris för jag ska träffa finaste fina Suzy. Bara några timmar kvar.
Suzy & jag, nyårsafton 2009
Lite e i vattnet
Och just här befinner jag mig just.
"Man har tidigare funnit E-colibakterier i vattnet, en bakterie som finns i vår egen tarmflora. Bakterien är inte farlig i sig, men kan föra med sig andra smittämnen. Även en extremt låg halt gör vattnet otjänligt."
Jo, vi vet alla vad e-coli är och det är inte sådant vatten man vill duscha i. Fast det är just vad jag ska göra nu. Ewww.
"Man har tidigare funnit E-colibakterier i vattnet, en bakterie som finns i vår egen tarmflora. Bakterien är inte farlig i sig, men kan föra med sig andra smittämnen. Även en extremt låg halt gör vattnet otjänligt."
Jo, vi vet alla vad e-coli är och det är inte sådant vatten man vill duscha i. Fast det är just vad jag ska göra nu. Ewww.
Subscribe to:
Posts (Atom)
