Gott nytt år

Nyår och dags att sammanfatta året. Jag hade satt och skrev på en längre text när det kom ett meddelande från en man i Melbourne. Och sedan försvann koncentrationen fullständigt på summeringen.

I dag är det fest och jag blir upphämtad om lite drygt en timme. Klänning och klackar ligger framme. check. Present till värdparet är fixat. check. Gästlistor för vidare utgång. check. Bara jag som inte är i närheten av klar. Men snart.

Gott nytt år och låt champagnen bubbla.

Mac Girl

Jag sitter hos min syster framför datorn. Till vänster om mig sitter min svåger framför sin dator och växlar mellan jackass och guitar hero. Till höger sitter min syster framför sin dator och letar barnkläder. Det blir den här retroklänningen från danska Småfolk. Jag, the only Mac Girl in the house, sitter och bloggar planlöst och lyssnar på Iron & Wine. En helt vanlig kväll långt från Stockholm. 

Jag älskade honom

När jag läste titeln Je Voudrais Que Quelqu'un M'Attende Quelque Part av Anna Gavalda för ett par år sedan tog jag den direkt från hyllan. En sådan titel kan inte bli fel.

Jag älskade honom följde med en tidning jag köpte och den har blivit liggande oläst tills nu. På ytan handlar den om en kvinna, Chloé, som blir lämnad av sin man. Egentligen handlar den om Chloés svärfar som var förälskad i en annan kvinna, men valde att stanna med sin fru och sina barn. Två parallella berättelser med kontrasterande perspektiv som ger romanen dynamik.

Chloés svärfar berättar om hur han aldrig lovade den andra kvinnan mycket. Meningslöst att strula till det när det var oundvikligt att hon ändå skulle lämna honom. Hur hans berättelse koncentreras till rädslan att förlora den han aldrig vågade möta; hur Chloés berättelse koncentreras till rädslan att stå ensam kvar. En gemensam ensamhet som binder dem samman i någon sorts förståelse.

To the lighthouse

Third Drawer Down

I Melbourne ligger gallerierna på rad och det händer mycket inom konst- och designscenen. Grace är curator och har alltid koll på det senaste och jag saknar våra gallerirundor med långa samtal på caféer eller barer inklämda. Sedan jag flyttade från Melbourne har hon slutat undervisa på konstfack och arbetar på ett galleri i stan. Det ger henne mer tid till sitt skapande och hon förbereder material till en utställning.

Grace skickade en julklapp som var lika fint inslaget som paketet i sig. Från galleriet Third Drawer Down i St Kilda gav hon mig en signerad numrerad Artkerchief. Den heter Escape.

Fashion Week

Jag körde in till en rearusig stad och försökte undvika den värsta hysterin. Kollade på ett par Dolcejeans med dragkedja längst ner i benen för ultimat avsmalning. Men jag kom fram till att jag inte behövde ett par jeans till som funkar bäst att stå upp i. Jag köpte en kjol istället. Som funkar bäst att stå upp i. Bra att julen är över.

På tal om mode inleds Stockholm Fashion Week i morgon. Jag hade tänkt gå, men har bestämt mig för att stanna kvar och fira nyår här. Lite trist att missa inbjudan, men men. Det blir Stockholm igen nästa år.

Paket

Okej, på ett mer materialistiskt plan var julen inte så dum heller med omtänksamma paketer. Jag fick boken The Photograph as Contemporary Art, som jag letat efter tidigare. Och ett par klänningar, en täckt i silvriga paljetter, som är given för nyår. Liten nackdel att jag kommer bli sönderriven på armarna av de där paljetterna, men det är sådant man får ta. Den här Decléorboxen. Jag älskar deras hudvårdsprodukter.

Jag stod för årets julklapp till min svåger. Han packade upp och började sedan skratta hysteriskt. Och alla andra. Ett par skor kanske inte är den mest originella paketen, men så galet var det inte. Tills jag upptäckte att han hade på sig två vänsterdojor. Inhandlade i Köpenhamn. Oups.

Kärlek

Jag har barndomsminnen av ett mörkt sovrum med kalla blöta handukar över pannan som inte hjälpte mer än från kärleken som höll dem. Jag har haft migrän så länge jag kan minnas, men de senaste åren har jag inte direkt haft några problem. Den här julen har jag knaprat migräntabletter som vore de julgodis och gått omkring med klara vampyrsymptom och undvikit allt ljus.

Vaknade natten till julafton med huvudet i bitar och släpade mig upp, råkade väcka mamma och det är då man upptäcker skillnaden från att bo själv. Från att alltid klara sig själv. När man ligger halvt utslagen och känner en kall hand över pannan och man viskar fram ett "inte tvättat håret" och får ett "jag älskar dig ändå" tillbaka. Essensen av julen. Att vara med dem man älskar och vara älskad tillbaka.

Writing the memory of the city

Lousiana har en butik med massa konstböcker och en som jag blev smått förälskad i var Writing the memory of the city. Inspirerande om man tycker om street art och typografi.

Porträtt

Utställningen med Richard Avedons foton var precis så bra som jag hade hoppats. Allt i svartvitt som jag vanligtvis tycker är starkast. Porträtt efter porträtt där karaktären var det enda som talade. Sjukt inspirerande och galet bra. Jag fastnade framför en storbildstv med en intervju där Avedon berättade historierna bakom bilderna. Jag hade kunnat lyssna länge. Mitt sällskap skruvade på sig tyckte annorlunda.

I intervjun berättade Avedon att han studerat design. Det märks inte minst i hans beskärningar som i flera avseende är mer grafiska än fotografiska. Kanske är det en flytande gräns. De bästa kreatörerna tenderar att skapa lite överallt.

Avedon är känd för sina porträtt av kända människor från kulturscenen, men också politiskt. I videon nedan finns bilder som är hämtade ur boken In the American West i vilken han enbart fotograferade okända människor. Flera av bilderna finns med på utställningen på Louisiana som pågår fram till mitten på januari nästa år.

Köpenhamn

När det kommer till resor brukar det bli på impuls. Det finns platser jag vill uppleva, saker jag vill se, men jag vill göra det utan detaljerade resplaner utan att behöva bestämma långt i förväg.

På Louisiana ställer Richard Avedon ut. En av fotovärldens ikoner och en utställning jag vill se. Köpenhamn alltså.

Snart

Det låter mest som jag vill vara på en sandstrand. Det hade jag gärna, men mer längtar jag att fira jul med min familj. Det går framåt med julklapparna och jag har handlat allt från lera till praliner till bubbelbad till makeup till klänning. Kommer bli bra det här.

The secret

Den har sålt i enorma upplagor, skrivits artiklar och gjorts reportage om boken som det närmast blivit hysteri kring. The Secret. Jag köpte den i Melbourne men den åkte oläst med till Stockholm.

Den är upplagd som amerikanska läroböcker ser ut. Full av exempel och citat som förklarar och förklarar det som redan är sagt flera gånger tidigare. The Secret bygger på konceptet om law of attraction, att vi drar till oss det vi tänker på. Negativa tankemönster genererar negativa upplevelser; positiva tankemönster genererar positiva upplevelser.

Konceptet är pedagogiskt uppdelat i tre steg. Bestäm vad du vill. Tro på att du får/uppnår det. Ta emot det när det ges till dig. Ungefär så. Framförallt påminner den om vikten att fokusera, visualisera och våga ta emot. Inte fel att påminnas om det.

Älgjakt

I have never seen an elk; I’d love to see one sa Jonathan i fredags. I dag blev det nordiskt zoo på Skansen och julmarknad. Det kan vara så att vi var mer inomhus i stugor och på fik än utomhus på marknaden. Ice cold. Långt från förra julen i australisk högsommarvärme men med klart bättre julstämning bland glögg och lussebullar.

När vi lämnade Skansen kom det precis en caféspårvagn och med en engelsman blev det te på väg in till stan. Har inte åkt spårvagn sedan Melbourne och garanterat aldrig druckit te på ett. Men det var charmigt och förmodligen den snabbaste testunden någonsin. Två stationer.

Domino

När man har bott utomlands är det omöjligt att inte se på sitt hemland med nya ögon när man kommer tillbaka. Jag tänker på dryckeskulturen. Något säger mig att det är vad Jonathan kommer att minnas mest från sitt Stockholmsbesök.

Under dagen hade han i bästa turistanda besökt Systembolaget för att inspektera ett monopol han hört så mycket om. När vi gick längs med Götgatan efter middagen upprepade han med förvåning hur berusade människor var.

När vi kom på tunnelbanevagnen var det närmast parodi. En man ramlade raklång över golvet, mannen som satt på andra sidan gången ramlade av stolen och hamnade på rygg i gången. När vi klev av tåget föll tre personer i dominoeffekt över varandra.

Ice cold

Efter att ha klarat mig undan vinter i ett par år åkte min dunjacka och Sonya Rykielmössa fram i dag. Patetiskt iskallt och det stör mig att jag inte kan gå ut i min nya men kalla jacka. Jag hade velat det eftersom eftermiddagen och kvällen är fullbokad i nya möten.

Den här svenska reklamen var nyligen nominerad i Eurobest, en europeisk reklamtävling. Nima och Gustav är de två trevliga kreatörerna bakom skäggen. Inte bokstavligt talat i videon alltså, bakom.

Surprise

En av mina barndomsvänner åkte in på sjukhuset med magsmärtor. Läkaren konstaterade sakligt att det kunde han förstå. Några timmar senare födde hon en son. Hon var inte medveten om att hon var gravid.

Jag är mest fascinerad. Kan man verkligen missa nio månaders graviditet? Jag tänker illamående, mage, ont och allmänt jobbigt fast samtidigt praktiskt att missa allt det där. Men omställningen måste vara något kaosartad. Oväntad julklapp.

David Howard

Amerikanske manusförfattaren David Howard har varit i Stockholm och föreläst. Han arbetar som lärare på prestigefyllda USC, en av de svåraste filmskolorna att komma in på.

Igår var jag på en av hans föreläsningar och filmanalyser och det var bland det mest inspirerande jag har varit på. Jag har en magister i litteratur och även om begreppen var bekanta fick de en helt ny mening när han satte in termerna i en filmkontext.

På byrån satt jag med och spånade med grabbarna på reklamfilmesidéer, men mycket mer än så har det aldrig varit. Jag måste erkänna att jag blev galet inspirerad igår när han pratade passionerat om scriptwriting. Skrivande som skrivande; kreerande som kreerande.

Anna Clarén

Dagens andra tips.

En av Sveriges bästa fotografer ställer just nu ut i Stockholm. Anna Clarén vann förra året pris för bästa fotobok.

Hennes bilder berättar naket och känsligt. Det blir starkt. Bilden som är exponerad under en hel natt och tillhör hennes mest kända. Utställningen pågår fram till den 13 februari på Kulturhuset. Fri entré.

Skrik om du brinner

En av de bloggar som jag har läst länge är Navid Modiris. Den första kommentaren på min blogg kom från honom. På min födelsedag om jag inte minns fel.

Jag har länkat till Navids blogg sedan jag började skriva. Möjligen med reservation för att jag har kallat den för skrik som du brinner istället för skrik om du brinner. Jag upptäckte det först när jag för några veckor sedan när jag köpte hans bok med samma titel.

Jag måste skriva om den. Eller vill. Den är tunn men lämnar ett starkt intryck. Jag fastnar för tonen; ni kommer känna igen den från bloggen. Hur den vågar vara samtida och vila i nuet också när den beskriver ett då. Det är ovanligt, ändå är det en allvarlig bok. Utlämnande, närvarande, avskalat vacker. Den brinner.

Jag vaknar
och är skitförbannad
Hela dagen går åt till
att förlåta henne
för vad hon gjorde i drömmen

Vi äter sushi i tystnad
och hon rör inte min hand
Jag vill berätta

Ur dikten: Det är här vi kliver av
Skrik om du brinner, Navid Modiri

Ni kan köpa den här.

Sparka smalben

Det är snart dags för en byråintervju och grafisk mapp och fotofolio ligger prydligt i hallen. På min vägg har min copywritervän Brita skrivit dagens uttryck.

Du kommer sparka smalben Anne.

So I'm off sparka smalben darlings.

Adressändring

Issie har gjort nya fina visitkort. Vilket påminner mig om att jag inte har gjort några nya sedan jag kom till Sverige. Det hade varit klart smidigare med min nuvarande adress istället för Flinders Street. Oh well, jag får ta mitt lilla cv tillsvidare.

And I wait for the punchline, but it never comes

Jag skriver och skriver om. Jag börjar på nytt, raderar, börjar igen. Ett dokument fullt av lösryckta meningar utan sammanhang. Det kanske inte behöver hänga samman. Det är inget som gör det nu.

Jag försöker sova, men tröttnar på att försöka. Jag börjar läsa en tegelstenstjock bok men vänder blad utan att se orden.

När arbete och kurs tog slut i förra veckan finns det få saker som binder mig här. Jag känner mig vilsen av att allt står still; jag känner mig vilsen av att allt förändras. Vad vill jag?

Skäms!

På tal om mjölkkampanjen som var vår examensuppgift på copykursen på Berghs. Briefen var att ta fram en (fiktiv) kampanj för svensk mjölk som skulle gå i press under en månad. Den utländska mjölken har ökat i försäljning och syftet var att lyfta fram den svenska mjölken.

Ni har varit söta att svara på minimarknadsundersökningar och Sarah, Nils och jag har suttit på Frippes och vänt och vridit på formuleringar och idéer en masse.

Till slut valde vi att presentera detta spår. Nedan är ett par av de annonser som vi tog fram till kampanjen.

Det rör på sig

Okej det börjar röra på sig. Igår hade jag samlat mig efter den senaste tidens turbulens och med ett tillfixat cv tog jag kontakt med de byråer som jag pratade med i slutet av sommaren när jag sökte arbete första gången i Stockholm. Plus en del andra byråer. Och fotoagenturer.

Flera byråer har redan hört av sig. En VD skrev att han mindes mig från 100wattaren i Blå hallen. Ett par andra byråer skrev att de tyckte att det hade hänt mycket i mitt cv på kort tid.

En internationell och mycket intressant byrå svarade att de dessvärre inte hade möjlighet att erbjuda mig en plats för tillfället. Men att det enbart grundade sig på att de hade för mycket att stå i själva just nu. Ett nej som känns bra. Det är bara att höra av sig igen.

Sedan ett par positiva nyheter och plötsligt inser jag att jag måste få min grafiska mapp och fotofolio uppdaterade. Jag räknade krasst med att det inte blir några intervjuer förrän i januari. Nu märker jag att jag måste vara förberedd och jag behöver framkalla en del studiobilder. Jag behöver också skära till en del annonser som jag har gjort sedan jag sist presenterade min mapp.

Från byrån jag lämnade kommer ett mejl från Andrew som inte kan låta bli att skriva ”sitting in your ol' spot typing this very message– kind of twilight zoneish. Send me some of your stuff; I would like to see it.” Vi har jobbat många sena kvällar ihop och jag tänkte att han kunde korrläsa mitt engelska cv. Det som jag just nu är på första sidan av flera på. Skynda skynda. Som vanligt då. Men nu med full energi. Det rör på sig.

There is nothing wrong with them del 2

Så vi tackar nej till den skämtsamma förfrågan att bidra med bilder till poolen. Av många skäl men den grundläggande orsaken få nog anses vara avsaknaden av graviditet. På torrt brittiskt manér kommer svaret i retur.

well, pregnacy doesn't have to be so obvious, there is very wide range of being pregnant; from becoming pregnant and cigarette after to very last day before X-mas.

Allt är en definitionsfråga.
Tydligen.

There is nothing wrong with them

Min fotovän Philip skickar en inbjudan till en fotogrupp på Flickr. Mer specifikt "Pregnant Naked Women: There is nothing wrong with them." Brilliant.

WriteRoom

Nils tipsar om writeroom. Ett alldeles litet fantastiskt skrivprogram till mac för minimal distraktion. Bara en tom skärm. Me like.

Soft nice

Vi drog oss hemåt först när ljuset tänts, musiken tystnat. Jag lyckades ännu en gång få en taxi där chauffören oavbrutet frågade mig om vägbeskrivning. Snälla. Det är därför jag tar taxi.

Det var oförskämt skönt att kunna kliva upp sent i dag och sedan ta en sen brunch tillsammans med en vän i stan för att diskutera nattens eskapader. Har bara softat hela dagen. I morgon blir det till att sätta igång med cv. Igen.

Ode till E

Jodå, prestationslusten kickade in lagom till jag satt på examenstentan. Det blir som det blir men det blev många papper. Klart roligare var de efterföljande examensdrinkarna på Stureplan. I guldkjol och nyklippt spikrakt hår.

Så vi levde reklamklichén för en kväll. Sippade drinkar och med ett gäng kreatörer i snabba dialoger går det inte annat än ha hur kul som helst.

Jag har nämnt att det är fler som känner till det är jag som skriver den här bloggen men det är ovanligt att någon kommenterar vad de har läst. Utom en man som istället livligt diskuterar bloggen i förhållande till mig. Ode till E.

Igår sa han att det var lätt att avundas det liv jag beskriver på bloggen. Reklam och festande på Stureplan. (Men eg har det varit långt mer jobbande än festande) Jag kunde inte annat än att med ett leende nicka lätt mot hans drink ”som nu då”.

Sedan lade han till att jag var lite för cool och att han inte tänkte prata med mig med risk för att hamna på bloggen. Haha, lovely. Efter en sådan replik kan jag förstås inte annat än skriva ett inlägg. Men se, inte ett ord om ekivokheter. Cheers vännen.

Australiska paket

Det bästa med att tentaläsa är att allt annat som vanligtvis är tråkigt blir gjort.  I dag har jag städat badrum och kök, tvättat, renbäddat, lagat ett par byxor och som sagt rensat itunes som jag nu belåtet kan lyssna på utan att vara tvungen att zappa mest hela tiden i frustration på shuffle. Nice. 

Jag har dessutom fixat julklappar till Grace och Prue. Måste vara något lätt som funkar. Det blev det här. Oh so me och oh so Prue. Jag använder den mest när jag har riktigt bråttom på morgonen. För det är bara ett lager istället för underlag plus ett par skuggor. 

Jag har kvar att fixa till Susannah och hon är  just nu är bosatt mitt ute i vilda Australien för ett kalasbra jobb på en strålningsklinik under ett år. Hon får trösta sig med bogans en masse.

Något säger mig att hon hellre vill ha en ljusskygg metalpojke. Hon lämnade sin trummis i ett välkänt australiskt band när hon drog från Melbourne. Det var för övrigt anledningen till att jag hängde på ett antal metalkonserter i våras. Det var förstås aldrig min kopp även om jag gjorde mitt bästa för att smälta in. Hon kom aldrig över att jag vid något tillfälle dök upp i pumps till en spelning.

Balsam

Min vän Helena skickade just ett mejl och frågade om jag tentaläste eller sov. Inget. Istället har jag ägnat några timmar till att brutalt rensa mitt itunes. Förmodligen är det mindre prestigelöst nu när 10 gig åkte bort. Det slog mig att jag hade en hel del musik som jag inte gillar. Tindersticks t ex, bort bort tillsammans med allt skramligt. Kvar finns en blandning av indie och elektroniskt.

Jag borde verkligen läsa istället. Jag har min examenstentamen i morgon. Jag brukar vara sjukt prestationssinriktad men nu. Not so much. Jag hoppas att det kickar in snart. Typ verkligen snart. 

Lite glädjande nyheter kom mitt i allt trassel. Vår lärare lämnade kritik på Sarah, Nils och min mjölkkampanj. Som balsam och jag tänker njuta lite. 

Ni gjorde ett oerhört genomarbetat och genomtänkt förslag som inte bara var mycket bra copymässigt, utan också formmässigt. Tycker om enkelheten och humorn. Det är kraft i er kampanj och den är rakt på problemet. Så grattis, jag är stolt över er!

No drama

Dags för en ny arbetsvecka. Om. Om inte jag lämnade in min mobil och mina nycklar i fredags eftermiddag och lämnade en av Sveriges bästa reklambyråer. No drama.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det var inte såhär det skulle bli. Inte så jag hade hoppats att det skulle bli. Det var mitt beslut, men det hindrar inte att det känns tungt. Det är fortfarande detta jag vill göra, kanske med någon ändring i inriktning, säkert på en annan plats.

Den officiella versionen är att min arbetsperiod slutade. Den inofficiella versionen är att jag valde att gå i förväg. Efter ett utvecklingssamtal stod det klart att det inte fanns några möjligheter till fast anställning, aldrig funnits, och då fanns inget kvar att kämpa för. Jag förstår nu i efterhand att det var vad en av kreatörerna försökte antyda till mig för ett par veckor sedan. Ändå hade jag stannat om jag kunde utvecklas vidare i den miljön, framförallt om jag hade känt att jag hade stöd, istället mådde jag allt sämre. När alla är trötta och stressade har stämningen en tendens att bli något irriterad.

Det var mitt val att börja om på botten i en ny bransch och jag har inget problem med att slita, men det finns gränser för vad som är okej. En av dem som jag tycker bäst om på byrån skakade på huvudet när han hörde min akademiska bakgrund. ”Vad fan gör du här, Anne?”

För jag måste få kreera men det är möjligt att det är fel forum. Kanske fel plats. Jag vet inte riktigt och det är lätt att börja tvivla igen.

I fredags eftermiddag hade jag ett samtal med vår CEO som jag tycker mycket om. Det var ett märkligt samtal. Han som sa att jag var en genomkreativ person med stor potential samtidigt som han rådde mig att specialisera mig. Han som sa att han var övertygad om att det skulle gå bra för mig och att jag självklart skulle använda honom som referens när jag sökte vidare. Jag vet att han kommer att försöka hjälpa mig och det är den värmen från honom och några andra från byrån som betyder mest.

Det är mycket som har varit bra. Jag har lärt känna briljant kreativa personer som under min tid på byrån vunnit priser till höger och vänster. Jag har suttit med när nya idéer har vuxit fram som kommer i print, som kommer på TV framåt våren. Någon av mina idéer har illustrerats och varit med på pitcher, annonser som jag har gjort layout och bildval till kommer ut i press, design som jag har gjort kommer klippas in i reklamfilm som ni snart kan se på TV. Det är en kick som man glömmer bort när man sitter och känner sig otillräcklig och inte lika effektiv som de som har arbetat några år längre.

Jag har lärt mig mycket, allra mest om mig själv och var mina gränser går. Förr hade jag en tendens att stanna kvar i situationer och relationer där jag inte mådde bra. För att. Jag vet inte.

Även om det är svårt finns det en styrka att vara sann mot sig själv. Det har fått till följd att det blivit många avslut i år, dels i Melbourne, dels i Stockholm när jag lämnade mitt vikariat och nu detta. Det är oerhört frustrerande att det är så, men man måste släppa för att komma vidare. Man måste våga tro på att det finns något som känns bättre.

Looove

Lycka.

Jag sitter vid min nya macbook pro med ett litet leende. Eller stort. Tänk så bra det kan bli mitt i all röra. Hela dagen har gått åt till att försöka navigera och föra över filer från min gamla svartskärmade laptop till den nya. Mycket hade jag backup på, men inte allt.  Mac är smidigare men det tar ändå lite tid att ladda in hela itunes och annat. Men nu är det på plats.

Snälla järnladyn, erbjöd att köraa hit med en mac till låns.  Det är helt galet hur beroende man (jag) är av datorn. Nu är det bara de grafiska programmen som saknas men det ska förhoppningsvis ordnas i morgon. Lite dumt är att jag lämnade mina webbprogram och ett par andra program hos mina föräldrar så dem får jag klara mig utan. Webbprogrammen är som tur är kompatibla mellan pc och mac till skillnad från de grafiska. Jag håller på med en webbsite som nu får vänta ett tag. Kan inte hjälpas. Det är viktigare att få igång mina grafiska program så jag kan fixa till mitt cv. Det lär behövas. Encore une fois. 

Alive but not kicking

Nej, det är inte bra. Inte bra alls. Och när inget kunde bli värre satte jag mig framför datorn igår kväll med ett glas vin. Det blev värre. Vinglaset ramlade rakt över min laptop som nu är mer eller mindre bränd. Enligt datorsupporten ska datorn inte fungera alls och tydligen är den döende. Skärmen har slocknat, men om man kör upp skrivbordslampan i skärmen går det att se något. Det håller såklart inte att skriva i blindo och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Gråta för jag verkligen inte har råd att köpa ny dator nu. Skratta för att jag får min efterlängtade macbook pro. Ny dator är såklart ett måste; de grafiska programmen till mac också. Så många beslut. Det är klart att det hade varit soft med en stationär storbildsskärm, men med tanke på hur stationärt jag har levt de senaste åren går det bort. Jag vill inte gå under 15 tum och då går macbook:en också bort. Antar att det blir en MacBook Pro.

Det blir längre texter igen när den nya datorn is alive and kicking. Förhoppningsvis redan på måndag. Tills dess hoppas jag att denna håller. Med lampskärm.

När orden tystnar

Fuck it.
Just fuck it.

Troubles

Små barn har små bekymmer; stora barn har stora bekymmer, brukar min mamma säga.

I kväll gick jag med en vän på en fotoagenturs vernissage i stan. Jag var oförskämd nog att svepa ett par glas rödvin på tom mage medan vi minglade runt. Det hjälpte inte mycket och det enda som hände var att jag blev lätt snurrig. Som sagt. Stora bekymmer och jag vacklar. Också utan vin.

R&R

Hetast på byrån just nu är Guitar Hero. Det är kanske läge att påminna att jag arbetar med nästan bara manliga kreatörer. Vanligtvis i jeans och koftor. I dag hördes gitarrhjältarna högt från ett av konferensrummet. Från konferensrummet mitt emot satt tre revisorer i kostymer och utbytte blickar som sa allt. Det var ungefär samma blick som mina röda strumpbyxor fick. That's ok.

Living the dream

I ett mejl påminns jag om mina fina fina vänner i Melbourne som skickar oväntan uppmuntran.

I was thinking of you as I often do walking past the CAE building (där fotogalleriet är) in the city. [...] While you smile and walk like you ARE the success you know you can be, others will believe you and treat you accordingly. Keep living the dream and you will draw others into it. It will happen.

Så vi gör väl det. Lever drömmen. Om inget annat låtsas vi. I dag i illröda strumbyxor till svart klänning.

Bra

Examenspresentationen igår kunde inte ha gått bättre. Och jag är så lättad. Och glad. De andra fortsatte ut för drinkintag. Jag fortsatte hem för sömnintag. I natt har jag sovit mer än jag har gjort på de två föregående nätterna tillsammans. Jag var oförskämt pigg igår för att ha sovit så lite som jag hade men mer underligt är att jag ofta får komplimanger när jag är direkt zoombielik efter ett par dagar utan sömn. En vän sa till mig att ögonen var större, mer intensiva. Minns att det var samma efter uppbrottet i Melbourne när jag gick med tom blick mot blek hud. Skillnaden är att blicken är fylld nu.

Soft men intensivt

Helgen har tillbringats på byrån där Nils arbetar och det har varit en soft och samtidigt intensiv helg med lysande musik. Vi har presentation på vårt examensarbete på tisdag kväll och vi satt i stora designade soffor i de vita lokalerna med varsin laptop i knät. När vi började i lördags hade vi idéer men inga utgjorda och uppklistrade på pannåer. (Stora plattor, vanligtvis svarta, där man klistrar upp utskrifterna). När vi lämnade byrån sent igår kväll hade vi två bra spår och två skrotade.

Sarah hade en middag igår kväll och jag och Nils satt kvar och spånade på en hemtagning (typ slutpoäng) på vårt huvudspår över en pizza. Istället blev det ett nytt spår som var hysteriskt roligt. Sedan funderade vi på om det var hysteriskt roligt för att det var mitt i natten eller för att det är kul. Jag ska testa de olika spåren på byrån i dag och sedan blir det till att samla ihop allt i kväll. Bloggandet kommer nog ligga lågt fram tills på onsdag. Men det finns texter att skriva, saker att berätta. Snart.

Gå eller inte gå

Det glassiga med att vara på byrå är att det kommer inbjudningar till olika event och fester. I veckan spelade Kent och jag fick frågan om jag ville hänga på. Det mindre glassiga med att arbeta på byrå är att man inte hinner med/orkar hänga på. Vi förberedde inför en pitch dagen efter och det var omöjligt att dra på konsert. Så kan det gå, eller inte gå.

Mindre ångest

Med tanke på förra inlägget kan jag glatt konstatera att jag två dagar senare tappat lika mycket. Och att det är vätska eller annat tänker jag inte lyssna på för det känns bättre i dag. Varje vecka på byrån blir allt mer intensiv och när det kommer till mat finns det två strategier. Antingen kastar man i sig något bara för att få i sig något, eller så låter man bli. Alla på byrån är smalsmala, några spelar tennis innan jobb, andra springer. Jag bloggar.

Vi arbetade mot klockan igår och det fanns inte en chans att ta lunch. När klockan var tre började jag må illa och gick ut i köket för att ta en tomatsoppa, som jag kunde ta framför datorn. Medan jag kokade upp vattnet satte jag mig första gången och min chef kom ut ur konferensrummet och sa till att jag inte kunde ta paus. Jag kunde inte hindra ett ”men gud jag satte mig två sekunder” och han svarade ”vi har inte två sekunder” och jag höll på att lacka ut och han såg nog det och tillade. ”Jag vet att du inte latar dig, men det är stressigt”. Jag var mest frustrerad att kom den enda gången jag inte arbetade för jag slet.

Jag borde ha tänkt på att om man äter mindre är det bra att dricka mindre. Jag var hemma hos en kompis på öfvre Östermalm igår kväll och när jag sent igår natt skulle gå hem var jag nog aningens salongsberusad när jag efter en stund kom på att jag var på väg mot Strandvägen istället för Karlaplan. Spelade ingen roll och jag tog tunnelbanan hem. Det var fler som hade druckit och när jag gick av tunnelbanan kom jag samtidigt med några grabbar. En av dem började ge klichékomplimanger som kyligt ignorerades. Ändå kände jag hans hand on my ass när jag passerade före honom genom dörrarna. wtf.

Total ångest

Total ångest. Jag har gått upp sedan jag började arbeta på byrån. Med tanke på hur mycket jag har arbetat kan jag förstå att det inte varit tid att träna som jag brukar, men jag kan inte förstå att jag tydligen haft tid att äta. Jag är inte van att äta lunch ute varje dag. Det är slut med det nu.

Jag är inte van att sitta hela dagarna och i Melbourne var jag ute och gick minst ett par timmar om dagen i kombination med att jag simmade dagligen. Här går jag från tunnelbanan till byrån och det är inte många meter, mest för att det är kallt och slaskigt men det håller inte. Dessutom skriver och kreerar jag alltid som bäst när jag går och jag behöver den tiden. För en månad sedan vägde jag mindre än jag har gjort på flera år och alla kläderna hängde. Så ska det vara snart igen.

Hest

Jag har mer eller mindre tappat rösten. Det gick från röst till heshet till extrem heshet på bara några minuter. Jag förstår ingenting och jag är inte det minsta sjuk eller har någon förkylning på gång. Jag satt på café tillsammans med Nils och Sarah igår kväll och pratade när min röst bestämde sig för att gå i whiskeyläge. Sarah trodde på stress. Förhoppningsvis återhämtar rösten sig snart.

Ur en annan vinkel

Det doftade som det gjorde i Deannas studio. Lösningsvätskor. Det var vad jag tänkte på när jag gick längs med den långa grå korridoren på väg till fotostudion. Jag ringde på och bortsett från en studsboll till hund i dörröppningen var det snarast allmän förvirring vem som hörde till var. Flera fotografer, flera assistenter. Ingen som hälsade. När jag efter en stund hittat rätt fotograf blev han generad. Det kom några spridda, ung, trodde att, kom samtidigt med killen, oj reklambyrån, oj.

Det var ett nytt perspektiv att stå vid sidan om kameran och inte den som knäpper bilderna. Byrån arbetar med Sveriges bästa fotografer och hans kamera var pretty nice. Objektiven också. Alla bilder var bra (läs: sjukt bra i kvalitet), men om det är något jag har lärt mig på byrån är det att bra aldrig är bra nog. Den enda frågan är hur det kan bli bättre, vassare. Det är den inställningen som krävs. Ibland har jag gjort snygga illustrationer men de passar inte; ibland har jag gjort snygga moodboards, men en del bilder passar inte och det är bara att ta bort och göra om. Samma i dag och vi tog ungefär en bild i timmen. De blev bäst.

På samma gång tänkte jag mer än en gång under plåtningen att vilken tur att det inte är jag som tar bilderna. Jag var med en av byråns AD och det var samtidigt lätt surrealistiskt att vara den som hade synpunkter på design, vinklar och blänk. Vi krävde mycket av vår fotograf och han levererade. Pressen fick mig också att tänka på mitt fotograferande och jag kände bara en sak. Att plåta inte är arbete för mig och inte ska vara det. Foto är frihet för mig; jag slappnar av och det ger mig ro. Det är så jag vill att det ska förbli.

Matnostalgi

Att sitta på café och prata kan vara bland det bästa i vintermörkret. Åt lussebulle och drack julmust i helgen och det var som mesta nostalgitrippen. Jag tänker alltid på min morfar när jag dricker julmust och det var länge sedan jag drack. När man bor utomlands blir det svenska mer svenskt och jag minns att jag åt en gul bulle, som skulle vara en saffransbulle, på IKEA förra året i Melbourne. Dyr var den säkert, men det var sekundärt. Jag åkte dit och köpte skorpor och annat svenskt bara för att.

När jag är i Sverige saknar rispapperrullar mest från Australien. De är inte tagna ur det australiska köket, men jag levde på det och har inte ätit en enda sedan jag kom hit. Saknar också mat med pumpa som är stort i det vegetariska köket där. Här, not so much. Det är svårt att hitta bra vegetarisk mat överhuvudtaget ofta är enda alternativet ”jag tar det vegetariska”. Det brukar bara finnas ett. Från Frankrike är det det nylagade brödet jag saknar, trots att jag sällan åt det. Men det var sååå gott att köpa ugnsvarmt bröd på bageriet ett par dörrar bort, typ pain chocolat på väg till träningen.

She’s so damn cool

Två dagar ledigt att bara sova och arbeta med vårt examensarbete. Som jag behöver det. På byrån är det mer intensivt än någonsin och ju stressigare det är desto tystare blir det. Igår var tystnaden så kompakt att man kunde ta på den.

Projektledarsidan bröt isen genom att duka upp snacksbuffé med öl och vin framåt kvällen. Sedan satte en av produktionsledarna på James Blunt. Han fick inte sjunga länge. Det var välkommet att bara få varva ner med de andra på byrån.

Efteråt byråbaren åkte jag till Karlaplan och mötte upp på middag. Supertrevligt men slightly over my budget och jag hoppade över taxin och gick istället längs med Karlavägen på väg hemåt. Ipod på som vanligt och klackarna smattrade mot den isiga gatan. Jag passerade ett par lätt berusade unga uppklädda herrar varpå en av dem sa ”jag gillar beatet” och sänkte dimmiga ögon mot mina stövlar. Jag skyller på Felix da Housecat. She's so damn cool.

(Jag älskar en del av Felix äldre saker, bland annat She's so damn cool från plattan Devin Dazzle And The Neon Fever, medan en del av hans nyare är klart tveksamt. Han kommer till Stockholm och spelar i början av december och åker sedan direkt till Melbourne. Sweet irony.)

Switch me off

En halvtimme innan jag skulle ha min presentation på min kurs kom en av byråns AD förbi. Han tittade på min pannå och var knäpptyst följt av ett vadå? Vad var briefen? Att väcka uppmärksamhet kring miljöfrågor och att spara el genom att stänga av elprodukter istället för att låta dem stå på stand by.

Den största skillnaden mellan att arbeta med män eller kvinnor är rakheten. Han tog sig tid att kolla igenom den lösning jag gjorde igår natt efter 100-wattaren och hans kritik hjälpte mig. Det slutade med att jag valde min första lösning som var något förenklad mot den jag hade tänkt redovisa. Ny utskrift och upp på baksidan av pannån och iväg till presentation. Det blev en typografisk lösning.