Ringde upp en CD på en byrå och vi pratade en stund angående arbete och han var trevlig. Frågade honom om hans mejladress och sa att jag skickar över CV. ”Gör inte det”, sa han. ”Förlåt?”. ”Jag slänger alla mejlansökningar rakt i papperskorgen, skicka ansökan med post om du har något att säga”.
Jag hade gjort mitt CV i webbupplösning, men när jag lagt på funderade jag på vad han sa. Förra gången jag kom in på byrå var det med ett tryckt fint CV; jag kan göra det igen och fick tag i ett tryckeri som kan trycka till mig på måndag.
Jag ägnade gårdagen till att designa om CV och personligt brev. Det var bra, för det är mycket snyggare nu.
11.27.2009
11.26.2009
Le!
Igårkväll var det vernissage och jag hade en 50-talsklänning med frasig underkjol och figursytt liv, skyhöga stilettklackar och det plattade håret plattat uppsatt från ansiktet men ner över ryggen.
Galleriet var fullsatt och det var roligt att träffa fotografer och vänner. Galleriet kokade och samtalsämnet var inte bilderna utan den 40-gradiga värmen. I tacktalen som inleddes nämndes inte ett ord om katalogen som jag designat och det fanns inte så mycket som ett credit i den.
Vidare till prisutdelningen och de delade ut pris efter pris och samtliga vinnare var från den grupp vars lärare bestämt vem som skulle få priset, utom i två kategorier. För att det inte fanns någon som gjorde det i den andra gruppen.
I min klass går den student som blev årets studentfotograf i AIPP illustrative. Hon är fantastisk och den starkaste fotografen i mitt år. Hon fick ingenting. En annan tjej i min klass vann i veckan ett erkänt fotopris men blev också utan igår.
De kom till kursettan och det var inte jag. Det gick till den tjej som låg bakom storkonflikten tidigare i år. Det skilde ett par poäng mellan oss. Och ja, jag hade lägre betyg så det är inget att säga. Eller? Jag fick inte högst betyg i kursen där jag gjort examenskatalogen trots det arbete som ligger bakom, jo läraren är han ovan. Det skilde några poäng och jag blir cynisk när jag är arg.
Men det som gjorde att jag lämnade galleriet var när första vinnaren gick upp på scen och tackade sponsorerna med namn. Hon visste redan om att hon hade vunnit.
Fotografer som gick ut förra året sade att de tyckte jag var bland årets starkaste. Studenter som går året under kom fram och tyckte att det var tråkigt och ville bara säga att de tyckte om min folio. Jag har aldrig känt mig mer förödmjukad, men jag log.
Jag är aldrig arg; mina kursare som jag har gått tillsammans med i två år har aldrig sett mig arg. Tills igår och italienaren tyckte det var det roligaste någonsin och började skratta istället. Sedan förvånat ”du är verkligen väldigt upprörd” och började pussa på mina kinder och hals; han har en ovana att göra det när han har druckit.
Det handlar inte om priserna i sig; det är knappast som att några universitetspriser kommer göra någon skillnad. Det handlar om hur priserna fördelades; det handlar om att det har varit en infekterad konflikt mellan den tjej som vann 3 priser. Det handlar om att jag har arbetat dagar och nätter med att hjälpa till med allt från att hänga utställningar och att designa en katalog utan så mycket som ett tack. Med att känna sig trampad på, att vara för snäll och jag har varit där förut och det är som att jag aldrig lär mig och bitterheten på mig själv över det. Och såklart besvikelsen att inte gå ut som kursetta.
Men framförallt att läraren valde att berätta för en tredjedel av klassen om vem som skulle få priserna (borde jag ha räknat ut förstås) och inte för de andra. Till viss del en besvikelse att en nära vän inte sade något, hade varit förberedd. Förmodligen hade jag inte gått alls.
När min handledare kom fram och tog upp det här med kursetta log jag och svarade kort ”jag tror den andra gruppen vann”, vände på klacken och jag såg hur han stelnade till. Han vet att jag har rätt.
Jag drack någ(ra)ot glas champagne efter priserna och när det var dags att dra på efterfest att fira examen kändes det inte som att det fanns något att fira överhuvudtaget. Jag sade att jag hade festat tillräckligt och började gå. En pojke tog tag i min arm, tittade mig i ögonen och frågade om det hade med drickan eller om jag mest var förbannad. ”Både och” sa jag och gick. När jag lagt mig kom ett meddelande ”Le! Du är fantastisk”.
Det ramlade in sms under natten från olika personer, i ett av dem stod det ”se var vi är om ett år”. Jag är fortfarande mest arg. På allt. På nästan alla.
Galleriet var fullsatt och det var roligt att träffa fotografer och vänner. Galleriet kokade och samtalsämnet var inte bilderna utan den 40-gradiga värmen. I tacktalen som inleddes nämndes inte ett ord om katalogen som jag designat och det fanns inte så mycket som ett credit i den.
Vidare till prisutdelningen och de delade ut pris efter pris och samtliga vinnare var från den grupp vars lärare bestämt vem som skulle få priset, utom i två kategorier. För att det inte fanns någon som gjorde det i den andra gruppen.
I min klass går den student som blev årets studentfotograf i AIPP illustrative. Hon är fantastisk och den starkaste fotografen i mitt år. Hon fick ingenting. En annan tjej i min klass vann i veckan ett erkänt fotopris men blev också utan igår.
De kom till kursettan och det var inte jag. Det gick till den tjej som låg bakom storkonflikten tidigare i år. Det skilde ett par poäng mellan oss. Och ja, jag hade lägre betyg så det är inget att säga. Eller? Jag fick inte högst betyg i kursen där jag gjort examenskatalogen trots det arbete som ligger bakom, jo läraren är han ovan. Det skilde några poäng och jag blir cynisk när jag är arg.
Men det som gjorde att jag lämnade galleriet var när första vinnaren gick upp på scen och tackade sponsorerna med namn. Hon visste redan om att hon hade vunnit.
Fotografer som gick ut förra året sade att de tyckte jag var bland årets starkaste. Studenter som går året under kom fram och tyckte att det var tråkigt och ville bara säga att de tyckte om min folio. Jag har aldrig känt mig mer förödmjukad, men jag log.
Jag är aldrig arg; mina kursare som jag har gått tillsammans med i två år har aldrig sett mig arg. Tills igår och italienaren tyckte det var det roligaste någonsin och började skratta istället. Sedan förvånat ”du är verkligen väldigt upprörd” och började pussa på mina kinder och hals; han har en ovana att göra det när han har druckit.
Det handlar inte om priserna i sig; det är knappast som att några universitetspriser kommer göra någon skillnad. Det handlar om hur priserna fördelades; det handlar om att det har varit en infekterad konflikt mellan den tjej som vann 3 priser. Det handlar om att jag har arbetat dagar och nätter med att hjälpa till med allt från att hänga utställningar och att designa en katalog utan så mycket som ett tack. Med att känna sig trampad på, att vara för snäll och jag har varit där förut och det är som att jag aldrig lär mig och bitterheten på mig själv över det. Och såklart besvikelsen att inte gå ut som kursetta.
Men framförallt att läraren valde att berätta för en tredjedel av klassen om vem som skulle få priserna (borde jag ha räknat ut förstås) och inte för de andra. Till viss del en besvikelse att en nära vän inte sade något, hade varit förberedd. Förmodligen hade jag inte gått alls.
När min handledare kom fram och tog upp det här med kursetta log jag och svarade kort ”jag tror den andra gruppen vann”, vände på klacken och jag såg hur han stelnade till. Han vet att jag har rätt.
Jag drack någ(ra)ot glas champagne efter priserna och när det var dags att dra på efterfest att fira examen kändes det inte som att det fanns något att fira överhuvudtaget. Jag sade att jag hade festat tillräckligt och började gå. En pojke tog tag i min arm, tittade mig i ögonen och frågade om det hade med drickan eller om jag mest var förbannad. ”Både och” sa jag och gick. När jag lagt mig kom ett meddelande ”Le! Du är fantastisk”.
Det ramlade in sms under natten från olika personer, i ett av dem stod det ”se var vi är om ett år”. Jag är fortfarande mest arg. På allt. På nästan alla.
11.23.2009
Husmanskost
Vi tog bilen ut till IKEA för att fixa ett par lampor till vernissagen och jag stannade till i mathörnan. Jag plockade hastigt åt ett par saker och Suzy stannade framför kyldisken. ”Jag tar den här” och höll i en Kalles kaviartub. Jag frågade om hon hade smakat det tidigare ”Nope”.
Jag försökte förklara att det är som vegemite, om man inte har vuxit upp med det är det nog inte något man direkt tycker om. Fast det fick henne såklart att vilja testa det desto mer. ”Så jag lägger på det direkt på det rostade brödet?”, frågade hon. ”kan man väl, men kanske bättre på en äggmacka och inte så mycket ”.
Vi gick vidare och hon höll upp ett choklad och frågade om det var gott, "ok", sa jag. Hon lade tillbaka det, fick tag i en påse salta fiskar och ”oh, vad är det här?” och lade genast ner den i korgen.
Kaviar och saltlakrits. Jag har en känsla av att jag kommer få höra mer om det här i morgon.
Jag försökte förklara att det är som vegemite, om man inte har vuxit upp med det är det nog inte något man direkt tycker om. Fast det fick henne såklart att vilja testa det desto mer. ”Så jag lägger på det direkt på det rostade brödet?”, frågade hon. ”kan man väl, men kanske bättre på en äggmacka och inte så mycket ”.
Vi gick vidare och hon höll upp ett choklad och frågade om det var gott, "ok", sa jag. Hon lade tillbaka det, fick tag i en påse salta fiskar och ”oh, vad är det här?” och lade genast ner den i korgen.
Kaviar och saltlakrits. Jag har en känsla av att jag kommer få höra mer om det här i morgon.
11.21.2009
Le Clown
Ayers Rock 2007
Det kliade irriterat i ansiktet och jag lämnade datorn och gick bort till spegeln. Hm... Tänk er clownsminkets klotrunda röda rouge, men som hamnat på sned, en cirkel på käken upp mot örat, en som ramlat ner på kinden på andra sidan. Femkronorsstora perfekt runda illröda märken och jag tittade förvånat, aldrig haft något liknande.
Jag har bott i det här huset i tre år och jag har aldrig sett en spindel i min lägenhet, förrän för ett par dagar sedan. En liten stackare så jag giftsprayade den och borta var den. Måste ha kommit in genom AC:n och de flesta spindlar här är inte ens giftiga, men det är trots allt Australien så jag googlade lite.
Det var smått fascinerande läsning; jag visste inte att man inte ska gå ner i en pool om där ligger en till synes död spindel på botten, för tydligen kan de överleva med små luftbubblor i ett dygn. Minns att jag simmade över stora svarta spindlar i hotellpoolen när jag var i Ayers Rock. Jag har också badat bubbelpool med en stor huntsman i Byron Bay och de är visserligen inte farliga, men när den bubblade upp och lade sig över bröstet var det inte kul. (Det känns som att jag ska lägga till att huntsman är en spindel.)
Tydligen ger de flesta spindelbett en vit cirkel i mitten av det röda märket så några spindelbett är det knappast. Trodde jag inte heller, troligtvis något insektsbett, hoppas det försvinner snabbt för vackert är det inte.
11.20.2009
Vernissage!
Det är snart dags för nästa vernissage. Galleriet är mycket Melbourne och är inte mer än en industrilokal/garage med vita väggar och knappt två meter högt i tak och inga fönster. Misstänker att det kommer att vara strykande åtgång på det iskalla vinet.
11.19.2009
Smile
Värmen omsluter en när man går ut från den nedkylda hotellentrén och på morgonen är värmen fortfarande skön. Det ska bli över 40 grader i dag så jag gjorde mina ärenden innan hettan stiger.
Det var nästan öde i affären och det stod en blond man i 35-årsåldern en aning rödvarm i hyn. Han slog in varorna och jag sträckte fram kortet; han tittade på mig som om jag kom från en annan planet. ”Tar ni inte kort?” frågade jag förvånat.
Han svarade inte, tog kortet och stötte sedan till påsen så att varorna föll ut över bänken. ”Man…” tänkte jag, ”det är lugnt” sa jag och hoppades att allt var helt.
Han sträckte över påsen och jag hade redan vänt mig på väg mot dörren när jag hörde ett högt ”jagtyckerduärväldigtsöt”. Jag uppfattade knappt vad han sade men vände mig om och såg hans rodnande kinder. Så jag log och fortsatte ut genom dörrarna.
Det var nästan öde i affären och det stod en blond man i 35-årsåldern en aning rödvarm i hyn. Han slog in varorna och jag sträckte fram kortet; han tittade på mig som om jag kom från en annan planet. ”Tar ni inte kort?” frågade jag förvånat.
Han svarade inte, tog kortet och stötte sedan till påsen så att varorna föll ut över bänken. ”Man…” tänkte jag, ”det är lugnt” sa jag och hoppades att allt var helt.
Han sträckte över påsen och jag hade redan vänt mig på väg mot dörren när jag hörde ett högt ”jagtyckerduärväldigtsöt”. Jag uppfattade knappt vad han sade men vände mig om och såg hans rodnande kinder. Så jag log och fortsatte ut genom dörrarna.
11.18.2009
Skolavslutning
"Första steget var att ta sig in på fotoutbildningen och det är ett fåtal som gör det. Titta runt omkring er i rummet och ni ser att det är ännu färre som klarade sig igenom hela kursen”. Det var lite sött sådär, om vårt arbete och hur vi vuxit som personer med ansvaret.
Foliopresentationerna följde och vid varje person stannade seminarieledaren upp, gratulerade och frågade hur det kändes. Alla svarade monotont ”lättnad att vara klar”. Varje gång tänkte jag, ”nej, det är nu det börjar”. Min folio slutar inte med den sista bilden i examensarbetet utan övergår i mina andra bilder och folion är presentationsklar för intervjuer. Den är precis så bra som den kan vara just nu.
Foliopresentationerna följde och vid varje person stannade seminarieledaren upp, gratulerade och frågade hur det kändes. Alla svarade monotont ”lättnad att vara klar”. Varje gång tänkte jag, ”nej, det är nu det börjar”. Min folio slutar inte med den sista bilden i examensarbetet utan övergår i mina andra bilder och folion är presentationsklar för intervjuer. Den är precis så bra som den kan vara just nu.
11.16.2009
Now what?
Jag lämnade in min 10 000 kronors folio i dag med skinande blanka sidor, flera kilo tung. Bara sådär. Klar. Två års slit, ändlösa timmars redigering framför datorn, långa dagar, långa nätter, stammis på tryckeriet, omtryck och bomullsvantar för att inte sätta märken på det glansiga pappret.
I dag lämnade jag folion ifrån mig och plötsligt kommer verkligheten krypande. Vad händer nu? Vad gör jag nu? Och framförallt, var? Visserligen är det fortfarande en del arbete med vernissage om lite drygt en vecka; jag får tillbaka min folio på måndag och tanken är att det ska bli intervjuer därefter, men jag är inte riktigt klar och har inte sökt ett enda arbete än.
Jag vet att min examensfolio är stark, men trots omtryck efter omtryck hittar jag nya detaljer som kan förbättras. Men man måste också se den större bilden och allt handlar inte om folion. Frågan är vad jag gör med min folio. Vad händer nu?
Just i dag var svaret några glas vin. Resten tar vi i morgon.
I dag lämnade jag folion ifrån mig och plötsligt kommer verkligheten krypande. Vad händer nu? Vad gör jag nu? Och framförallt, var? Visserligen är det fortfarande en del arbete med vernissage om lite drygt en vecka; jag får tillbaka min folio på måndag och tanken är att det ska bli intervjuer därefter, men jag är inte riktigt klar och har inte sökt ett enda arbete än.
Jag vet att min examensfolio är stark, men trots omtryck efter omtryck hittar jag nya detaljer som kan förbättras. Men man måste också se den större bilden och allt handlar inte om folion. Frågan är vad jag gör med min folio. Vad händer nu?
Just i dag var svaret några glas vin. Resten tar vi i morgon.
Glädjedans
Det var lite som att följa en live twitterström genom kvällen och natten medan Suzys dator hamnade under PC-männens händer. Den innehöll det mesta, drama, ångest, svarta stunder, alkohol och små triumfer. Män har en tendens att skruva sönder saker, tycka om att titta på delarna; Suzy lät inte alls lika imponerad när hennes Mac låg sönderplockad över golvet.
När inget annat fungerade, åkte hårddisken ut och de körde vidare till nästa PC-vän som satte igång med att överföra data. Någonstans långt efter att jag somnat och förvirrat inte visste vilken av mobilerna som ringde, såg jag till slut glädjedansen om att samtliga filer till examensarbetet var räddade. Det är inte bara bilderna som är räddade; det är utställningen och examensbevis för hennes del och jag är så glad att det ordnade sig.
När inget annat fungerade, åkte hårddisken ut och de körde vidare till nästa PC-vän som satte igång med att överföra data. Någonstans långt efter att jag somnat och förvirrat inte visste vilken av mobilerna som ringde, såg jag till slut glädjedansen om att samtliga filer till examensarbetet var räddade. Det är inte bara bilderna som är räddade; det är utställningen och examensbevis för hennes del och jag är så glad att det ordnade sig.
11.15.2009
Oh God
Suzy ringde just och ni vet när man genast hör när något är riktigt fel och man medvetet fortsätter att prata av oro för det som kommer. Men man vet att tystna och säger bara ”berätta”.
Hon hade avslutat redigeringen av sina bilder till examensfolion och skulle bara bränna ner dem. Då kraschade datorn och vägrar starta om. Tisdag morgon är absolut sista dagen att lämna på tryckeriet för att hinna få klart till inlämning. Hon hade bara en tredjedel av filerna uppbackade och resten som små webfiler, som inte kommer att se vackra ut i tryck, speciellt inte i hennes specialbeställda stora A3+ folio.
Om hon inte lämnar in examensfolion på onsdag morgon kommer hon bli underkänd på kursen, trots att hon har höga betyg i alla andra kurser. Dessutom kommer hon inte att få vara med i examensutställningen om inte alla kurser är godkända.
Först var jag mest ställd, sedan kickade producenten i mig in och googlade nummer till Apple och vår datortekniker. Hon tänkte sätta sitt hopp till Mac-gudarna att de kunde rädda filerna tidigt i morgon.
Jag föreslog att vi skulle sätta igång och börja plåta om nu ikväll och börja redigera. Visserligen har vi inga studioblixtar, men tillsammans har vi 3 speedlites och eftersom det mest är produktbilder går det. Det kommer självklart inte att bli samma kvalitet på bilderna som det hon har arbetat med i flera månader, men vi kan sätta igång och baka cupcakes och forma spagetti till bläckfiskar och hennes fiancé kan hålla i sniglarna som hon plåtade tidigare.
Jag är klar med mina filer, ska gå ner till tryckeriet så fort solen har gått ner lite mer och jag kan hämta upp och lämna in min folio imorgon. Jag hade hjälpt henne och om vi plåtade och redigerade non-stop skulle det gå, bra nog att undvika att bli underkänd.
Så här var det på byrån också; det hände att vi fick skrota ett spår och börja om från början kvällen innan en pitch och man jobbar genom nätterna; det går och det är fortfarande 1,5 dygn kvar till tryckeriets deadline. Hon ville se om de kan rädda hårddisken först och visst; jag hoppas verkligen att det ordnar sig för tanken på att hon kanske inte får ställa ut och ta examen i år känns helt förkrossande.
Hon hade avslutat redigeringen av sina bilder till examensfolion och skulle bara bränna ner dem. Då kraschade datorn och vägrar starta om. Tisdag morgon är absolut sista dagen att lämna på tryckeriet för att hinna få klart till inlämning. Hon hade bara en tredjedel av filerna uppbackade och resten som små webfiler, som inte kommer att se vackra ut i tryck, speciellt inte i hennes specialbeställda stora A3+ folio.
Om hon inte lämnar in examensfolion på onsdag morgon kommer hon bli underkänd på kursen, trots att hon har höga betyg i alla andra kurser. Dessutom kommer hon inte att få vara med i examensutställningen om inte alla kurser är godkända.
Först var jag mest ställd, sedan kickade producenten i mig in och googlade nummer till Apple och vår datortekniker. Hon tänkte sätta sitt hopp till Mac-gudarna att de kunde rädda filerna tidigt i morgon.
Jag föreslog att vi skulle sätta igång och börja plåta om nu ikväll och börja redigera. Visserligen har vi inga studioblixtar, men tillsammans har vi 3 speedlites och eftersom det mest är produktbilder går det. Det kommer självklart inte att bli samma kvalitet på bilderna som det hon har arbetat med i flera månader, men vi kan sätta igång och baka cupcakes och forma spagetti till bläckfiskar och hennes fiancé kan hålla i sniglarna som hon plåtade tidigare.
Jag är klar med mina filer, ska gå ner till tryckeriet så fort solen har gått ner lite mer och jag kan hämta upp och lämna in min folio imorgon. Jag hade hjälpt henne och om vi plåtade och redigerade non-stop skulle det gå, bra nog att undvika att bli underkänd.
Så här var det på byrån också; det hände att vi fick skrota ett spår och börja om från början kvällen innan en pitch och man jobbar genom nätterna; det går och det är fortfarande 1,5 dygn kvar till tryckeriets deadline. Hon ville se om de kan rädda hårddisken först och visst; jag hoppas verkligen att det ordnar sig för tanken på att hon kanske inte får ställa ut och ta examen i år känns helt förkrossande.
11.14.2009
Bloody något.
Jag hade en ny 50-talsklänning med kraftigt tyg i underkjolen som fick den att klocka ut i kontrast till den figursydda överdelen. Ett svart tunt skärp med gulddetaljer som drog ner finhetsgraden och slingbacks till.
Vandrade vidare ut i Melbournenatten och mötte upp med vänner som redan hade festat ett tag, satte mig vid bardisken och cocktaillistan gränsade till romanlång. Till min förvåning beställde jag in en Bloody Mary från första sidan och bartendern pratade på, men när jag fick drinken påmindes jag varför jag sällan dricker den.
Bartendern fortsatte att prata trots att jag knappt svarade, men en flirtig bartender är inte mer överraskande än sill på midsommar, en del av traditionen. Han såg bra ut och en av mina vänner började intervjua honom, om vad han gjorde, var han arbetade och hon svarade ”så du är bara bartender?". Jag skämdes å hennes vägar när han svarade ”jag är bartender”.
Han vände sig mot mig och frågade vad jag gjorde och innan jag hunnit svara började en annan tjej berätta om mig, den kommande utställningen och avslutade med att jag inte träffade någon, bara mitt mobilnummer som saknades. Kanske berättade hon i bästa välmening, men wtf? Så jag fräste till, olikt mig, men att jag inte är tillsammans med någon är inte detsamma som att vilja träffa vem som helst.
Vandrade vidare ut i Melbournenatten och mötte upp med vänner som redan hade festat ett tag, satte mig vid bardisken och cocktaillistan gränsade till romanlång. Till min förvåning beställde jag in en Bloody Mary från första sidan och bartendern pratade på, men när jag fick drinken påmindes jag varför jag sällan dricker den.
Bartendern fortsatte att prata trots att jag knappt svarade, men en flirtig bartender är inte mer överraskande än sill på midsommar, en del av traditionen. Han såg bra ut och en av mina vänner började intervjua honom, om vad han gjorde, var han arbetade och hon svarade ”så du är bara bartender?". Jag skämdes å hennes vägar när han svarade ”jag är bartender”.
Han vände sig mot mig och frågade vad jag gjorde och innan jag hunnit svara började en annan tjej berätta om mig, den kommande utställningen och avslutade med att jag inte träffade någon, bara mitt mobilnummer som saknades. Kanske berättade hon i bästa välmening, men wtf? Så jag fräste till, olikt mig, men att jag inte är tillsammans med någon är inte detsamma som att vilja träffa vem som helst.
11.13.2009
Rum
En världsberömd violinist dör och ett år efter hans död träffas brodern, managern och älskaren för första gången. TRIO var otroligt bra och den enda skådespelaren gjorde de tre rollerna till perfektion eller snarast väldigt mänskliga porträtt. Tillsammans väver de tre personerna en mycket olik bild av violinisten, men ytterst gestaltar de sin egen (själviska) agenda som har lite med violinisten att göra.
”Ensamheten i ett hotellrum”, säger managern i en av inledningsreplikerna. Och till stor del handlade dramat just om ensamhet i olika former och skillnaden i vad som syntes utåt och inåt, i relationer, i tidningsrubriker och bakom stängda dörrar, personen på scen i förhållande till personen utanför scen, artisten och människan, en extrovert och introvert personlighet i en och samma kropp.
Det är något jag kan känna igen från flera av de artister som jag har mött. Visst finns det artister som aldrig slutar prata, oavsett om de är på scen eller utanför scen, oavsett om de har en kamera framför sig eller inte, men de flesta artister jag har arbetat med har varit betydligt tystare utanför scen.
Kanske är de båda sidorna en förutsättning för skapandet, att kunna växla, att kunna känna in sig, observera, läsa av situationer och hitta inspiration, för att sedan gå in i den extroverta rollen och förmedla till andra.
Kontrasten mellan det inre och yttre rummet är vad jag har strävat efter att gestalta i min examensfolio av olika artister. De här bilderna är på Magesh, komiker.
”Ensamheten i ett hotellrum”, säger managern i en av inledningsreplikerna. Och till stor del handlade dramat just om ensamhet i olika former och skillnaden i vad som syntes utåt och inåt, i relationer, i tidningsrubriker och bakom stängda dörrar, personen på scen i förhållande till personen utanför scen, artisten och människan, en extrovert och introvert personlighet i en och samma kropp.
Det är något jag kan känna igen från flera av de artister som jag har mött. Visst finns det artister som aldrig slutar prata, oavsett om de är på scen eller utanför scen, oavsett om de har en kamera framför sig eller inte, men de flesta artister jag har arbetat med har varit betydligt tystare utanför scen.
Kanske är de båda sidorna en förutsättning för skapandet, att kunna växla, att kunna känna in sig, observera, läsa av situationer och hitta inspiration, för att sedan gå in i den extroverta rollen och förmedla till andra.
Kontrasten mellan det inre och yttre rummet är vad jag har strävat efter att gestalta i min examensfolio av olika artister. De här bilderna är på Magesh, komiker.
11.11.2009
(fan)tastiskt
Klev in i studion och hälsade god morgon, min lärare vände sig om och svarade ”wow, du ser fantastisk ut i dag, väldigt… europeisk”. Bara män över 40 vågar säga sådant och han fick ett strålande leende tillbaka, oväntat att höra det från en lärare.
Vad han egentligen sade var att jag inte hade thongs och bomullsklänning; mina skinnsandaler var franska liksom det småmönstrade sidenlinnet, snäva mörka byxor, håret bortdraget från ansiktet i en spansk knut ackompanjerat med röda läppar.
John var dagens knight in shining armour när han med oanad photoshopmagi sparade mig timmars redigering. Jag trodde att jag var klar med alla mina testtryck och hade sparat ner filerna för att gå ner till tryckeriet, men inte. Min lärare må tycka att jag såg fantastisk ut i dag, men han tyckte inte detsamma om två av mina bilder, så nu sitter jag här framför datorn igen och redigerar lite till.
Vad han egentligen sade var att jag inte hade thongs och bomullsklänning; mina skinnsandaler var franska liksom det småmönstrade sidenlinnet, snäva mörka byxor, håret bortdraget från ansiktet i en spansk knut ackompanjerat med röda läppar.
John var dagens knight in shining armour när han med oanad photoshopmagi sparade mig timmars redigering. Jag trodde att jag var klar med alla mina testtryck och hade sparat ner filerna för att gå ner till tryckeriet, men inte. Min lärare må tycka att jag såg fantastisk ut i dag, men han tyckte inte detsamma om två av mina bilder, så nu sitter jag här framför datorn igen och redigerar lite till.
11.09.2009
Billigt men dyrt
Jag har inga lektioner på förmiddagen, inga tider att passa och jag kan ta sovmorgon, istället har jag legat vaken sedan tretiden. Låg kvar i sängen och bläddrade igenom senaste numret av Australiens största fototidning, förra månaden var en av mina favoritlärare på omslaget, bilden som var på omslaget på detta nummer var också slående och jag kollade vem som hade gjort den.
I bästa designeranda vrider jag på tidningen för att se vem som har tagit bilderna och i sida efter sida är det inte bara namn; det är fotovänner, från fester, från branschevent. Fick ett mejl från chefredaktören på tidningen i förra veckan och han frågade om jag hade något till februarinumret; jag vet inte ens om jag är kvar i Australien då.
Det är komplicerat med mitt visum och jag har tvingats säga nej till jobb som jag verkligen velat göra. Det kommer allt fler erbjudande, alltid frilans, allt mer inom mode och jag vill, frustrerad att jag inte får. Suzy och jag fick en förfrågan om att plåta ett bröllop, igen, och först sa vi nej per automatik, sedan bestämde vi för att plåta det tillsammans. Ingen av oss har gjort det tidigare och inte direkt vad vi brukar göra, men varför inte.
I bästa designeranda vrider jag på tidningen för att se vem som har tagit bilderna och i sida efter sida är det inte bara namn; det är fotovänner, från fester, från branschevent. Fick ett mejl från chefredaktören på tidningen i förra veckan och han frågade om jag hade något till februarinumret; jag vet inte ens om jag är kvar i Australien då.
Det är komplicerat med mitt visum och jag har tvingats säga nej till jobb som jag verkligen velat göra. Det kommer allt fler erbjudande, alltid frilans, allt mer inom mode och jag vill, frustrerad att jag inte får. Suzy och jag fick en förfrågan om att plåta ett bröllop, igen, och först sa vi nej per automatik, sedan bestämde vi för att plåta det tillsammans. Ingen av oss har gjort det tidigare och inte direkt vad vi brukar göra, men varför inte.
11.07.2009
Solen är på väg upp nu, färgar himlen rosa
I natten kommer tankar som jag annars gör mitt bästa för att inte tänka på. Jag vet inte var jag bor om ett par månader. Mitt visum är på väg att gå ut och utan sponsor finns det inget alternativ än att åka tillbaka.
Vad som förvånar mig mer är att jag inte sökt ett enda arbete, inte fixat till mitt CV, inte skrivit ett nytt personligt brev, inte försöker alls, inte längre säker på att jag vill stanna, kanske bättre att resa och börja om. Oavsett var jag flyttar får jag börja om från grunden, också i Sverige, bara i Australien har jag ett fotografiskt nätverk, men inget arbete eller visum och det är såklart en förutsättning.
Mina lärare pressar mig hårt om vad jag ska göra efter kursen och jag märker att min vilsenhet väcker allt större frustration hos dem. De ser det som fullständig obeslutsamhet och förstår inte; jag som annars är så fokuserad.
I torsdags diskuterade två av mina lärare min framtid som om jag inte fanns i rummet och argumenterade olika möjligheter fram och tillbaka. När jag gjorde ett inlägg om svenska fotografagenturer, tittade de båda på mig som om jag vore komplett galen, ”jag har några kontakter på amerikanska byråer” svarade min manlige lärare.
Jag nämnde en arbetskontakt i Sydney som jag ska följa upp och min kvinnliga lärare sade ”hur mycket jag än önskar att du stannar i Australien, vet jag inte om det är det bästa för dig. Ditt bildspråk är europeiskt med en naturlig elegans och känslighet. De är modigare i Europa och jag tror du har större möjligheter där än du har i Australien. Har du funderat på London? Jag tror det skulle passa dig.”
Mest vill jag bara skrika jagvetinte jagvetinte jagvetinte och jag har gjort mitt bästa för att inte tänka längre än kursen, men det är bara veckor kvar. Dags att vara vuxen, hög tid att ta fram ett nytt CV och brev och börja söka, här och inte här. Några beslut kan jag inte ta förrän jag vet vilka alternativ jag har.
Vad som förvånar mig mer är att jag inte sökt ett enda arbete, inte fixat till mitt CV, inte skrivit ett nytt personligt brev, inte försöker alls, inte längre säker på att jag vill stanna, kanske bättre att resa och börja om. Oavsett var jag flyttar får jag börja om från grunden, också i Sverige, bara i Australien har jag ett fotografiskt nätverk, men inget arbete eller visum och det är såklart en förutsättning.
Mina lärare pressar mig hårt om vad jag ska göra efter kursen och jag märker att min vilsenhet väcker allt större frustration hos dem. De ser det som fullständig obeslutsamhet och förstår inte; jag som annars är så fokuserad.
I torsdags diskuterade två av mina lärare min framtid som om jag inte fanns i rummet och argumenterade olika möjligheter fram och tillbaka. När jag gjorde ett inlägg om svenska fotografagenturer, tittade de båda på mig som om jag vore komplett galen, ”jag har några kontakter på amerikanska byråer” svarade min manlige lärare.
Jag nämnde en arbetskontakt i Sydney som jag ska följa upp och min kvinnliga lärare sade ”hur mycket jag än önskar att du stannar i Australien, vet jag inte om det är det bästa för dig. Ditt bildspråk är europeiskt med en naturlig elegans och känslighet. De är modigare i Europa och jag tror du har större möjligheter där än du har i Australien. Har du funderat på London? Jag tror det skulle passa dig.”
Mest vill jag bara skrika jagvetinte jagvetinte jagvetinte och jag har gjort mitt bästa för att inte tänka längre än kursen, men det är bara veckor kvar. Dags att vara vuxen, hög tid att ta fram ett nytt CV och brev och börja söka, här och inte här. Några beslut kan jag inte ta förrän jag vet vilka alternativ jag har.
11.05.2009
I ett annat liv
En barndomsvän gifte sig nyligen och hon skickade över några bilder från bröllopsfesten, glada lyckliga människor och jag kände igen flera av gästerna. Efter en stund lade jag märke till att det bara var par, gifta vänner, eller i mångåriga förhållanden. Någon som var gravid, flera har ett barn, eller två, till och med tre barn.
Vänner med stabila arbeten; de bor i villor, som de betalar av lån på och de gör det tillsammans. Delar vardagen tillsammans och på något sätt såg det just tryggt ut. Jag har inte sökt det tidigare och no regrets, men när jag tittade på bilderna var det en känsla som stannade kvar. När valde jag bort det?
Vänner med stabila arbeten; de bor i villor, som de betalar av lån på och de gör det tillsammans. Delar vardagen tillsammans och på något sätt såg det just tryggt ut. Jag har inte sökt det tidigare och no regrets, men när jag tittade på bilderna var det en känsla som stannade kvar. När valde jag bort det?
11.04.2009
Credit, tack.
På utställningsmötet var den grafiske designer med som håller i tryckdelen av utställningskatalogen som ska skickas ut. Vår lärare presenterade honom som mannen bakom katalogen och applåderade hans arbetsinsats.
Bara en detalj. Det är MIN design; det är jag som har gjort layouten; det är jag som har förberett och samlat in samtliga porträtt, samtliga biografier och förberett alla filer för tryck. Jag har lagt mycket tid på den här katalogen och jag lämnade över en komplett Indesignfolder till den grafiske designern i förra veckan färdig för tryck. Vi fick tillbaka första tryckprovet i dag.
Anledningen att vi tog in en utomstående designer var att han är sambo med en kursare och han är starkare på CMYK-tryck än jag. Dessutom har han redan inarbetade tryckerikontakter som gav oss bra priser. När jag arbetade på Saatchi & Saatchi hade vi också en designbyrå som kontrollerade filerna innan de gick till tryck. Det var såklart tryggt och det kändes därför som en perfekt lösning att den grafiske designern såg över dokumentet innan tryck, mer som en dubbelkoll.
Men jag hade inte väntat att det skulle stå att han är designer av katalogen. Det är han inte och i det riktade tacket stod hans namn och flera andras, inte mitt. Det är inte designern som har skrivit det och han är trevlig, men det är naturligtvis inte acceptabelt att han krediteras när arbetet är mitt.
Bara en detalj. Det är MIN design; det är jag som har gjort layouten; det är jag som har förberett och samlat in samtliga porträtt, samtliga biografier och förberett alla filer för tryck. Jag har lagt mycket tid på den här katalogen och jag lämnade över en komplett Indesignfolder till den grafiske designern i förra veckan färdig för tryck. Vi fick tillbaka första tryckprovet i dag.
Anledningen att vi tog in en utomstående designer var att han är sambo med en kursare och han är starkare på CMYK-tryck än jag. Dessutom har han redan inarbetade tryckerikontakter som gav oss bra priser. När jag arbetade på Saatchi & Saatchi hade vi också en designbyrå som kontrollerade filerna innan de gick till tryck. Det var såklart tryggt och det kändes därför som en perfekt lösning att den grafiske designern såg över dokumentet innan tryck, mer som en dubbelkoll.
Men jag hade inte väntat att det skulle stå att han är designer av katalogen. Det är han inte och i det riktade tacket stod hans namn och flera andras, inte mitt. Det är inte designern som har skrivit det och han är trevlig, men det är naturligtvis inte acceptabelt att han krediteras när arbetet är mitt.
11.03.2009
Förmodligen roligaste festen i år
(Jag och Liam)
Det vimlade av fotografer på halloweenfesten och ett par dagar efter festen dyker det fortfarande upp mer eller mindre smickrande foton. Men den här bjuder jag på.
(Jag har alltså inte tagit kortet och jag är inte säker på vem som gjorde det heller. Och jag har absolut ingen aning varför han har en hjärna på huvudet.)
11.01.2009
Boo
När fotografer, stylister och skådisar firar Halloween är utklädnaden på allvar. Batman har vanligtvis ett stort Bon Iver-skägg, men det rykte för att passa rollen och höra kunde han inte heller eftersom Batmanöron inte riktigt sitter på samma ställe som våra mänskliga. En man med riktig motorsåg, vilket inte alls kändes genomtänkt när han körde igång den framåt morgonen; en annan zombie med en låtsasmotorsåg men med snurrande blad. Han skar upp brieosten så den flög över uteterrassen och gästerna duckade, eller fångade ost.
Ray var mimare och pratade inte alls i början av kvällen och Gav hade gjort två hennatatueringar över underarmarna för att matcha fångklädseln. Liam, som är hemma från LA, frågade om jag hade några Halloweenplaner och jag sade att han fick komma om han fixade kostym; det gjorde han (nedersta bilderna). Hjärterdam var tvungen att ta av sin krona för att komma in i taxin, men glömde sedan den där och sörjde den resten av kvällen.
Jag försökte få tag i en taxi på väg till festen, men det är hästderby i Melbourne och jag tröttnade på att vänta, spårvagnen går bokstavligt talat från min dörr till Suzys så jag hoppade på. Det var derbymänniskor i höga klackar, färgglada sidenkreationer, håruppsättningar och hattar. Det var festande människor på väg ut i natten och sedan var det jag. I höga röda stilettpumps, röd kort djävulklänning, blond peruk och horn. Mannen framför mig log när jag satte mig.
Festen var genomtänkt i minsta detalj, musik, mat, margaritas att dö för och klistrigt låtsasblod och spindelväv fanns överallt. Jag hade en vampyr efter mig och italienaren attackerade min hals och gav mig ett sugmärke över halsen. Det hade möjligen varit förklarligt om det var vampyren, men inte från honom och på huvudet fick han.
Vampyren följde med till bilen och jag hade redan hoppat in tillsammans med fröken på prärien-skådisen och väntade på Liam som körde men blev kvarhållen av en flirtande catlady. Vampyren kommenterade min kostym och att mina horn liknade underkläder, att jag inte hade tagit av mina klackar på hela kvällen, att jag var den enda som inte hade gjort det. ”En lady”, sa han. ”Precis i min smak” och visade sina vampyrtänder. Men vad är en vampyr att frukta när man har eskort av en manlig fröken på prärien? Tur att jag var djävul då.
Ray var mimare och pratade inte alls i början av kvällen och Gav hade gjort två hennatatueringar över underarmarna för att matcha fångklädseln. Liam, som är hemma från LA, frågade om jag hade några Halloweenplaner och jag sade att han fick komma om han fixade kostym; det gjorde han (nedersta bilderna). Hjärterdam var tvungen att ta av sin krona för att komma in i taxin, men glömde sedan den där och sörjde den resten av kvällen.
Jag försökte få tag i en taxi på väg till festen, men det är hästderby i Melbourne och jag tröttnade på att vänta, spårvagnen går bokstavligt talat från min dörr till Suzys så jag hoppade på. Det var derbymänniskor i höga klackar, färgglada sidenkreationer, håruppsättningar och hattar. Det var festande människor på väg ut i natten och sedan var det jag. I höga röda stilettpumps, röd kort djävulklänning, blond peruk och horn. Mannen framför mig log när jag satte mig.
Festen var genomtänkt i minsta detalj, musik, mat, margaritas att dö för och klistrigt låtsasblod och spindelväv fanns överallt. Jag hade en vampyr efter mig och italienaren attackerade min hals och gav mig ett sugmärke över halsen. Det hade möjligen varit förklarligt om det var vampyren, men inte från honom och på huvudet fick han.
Vampyren följde med till bilen och jag hade redan hoppat in tillsammans med fröken på prärien-skådisen och väntade på Liam som körde men blev kvarhållen av en flirtande catlady. Vampyren kommenterade min kostym och att mina horn liknade underkläder, att jag inte hade tagit av mina klackar på hela kvällen, att jag var den enda som inte hade gjort det. ”En lady”, sa han. ”Precis i min smak” och visade sina vampyrtänder. Men vad är en vampyr att frukta när man har eskort av en manlig fröken på prärien? Tur att jag var djävul då.
Subscribe to:
Posts (Atom)