Rum

En världsberömd violinist dör och ett år efter hans död träffas brodern, managern och älskaren för första gången. TRIO var otroligt bra och den enda skådespelaren gjorde de tre rollerna till perfektion eller snarast väldigt mänskliga porträtt. Tillsammans väver de tre personerna en mycket olik bild av violinisten, men ytterst gestaltar de sin egen (själviska) agenda som har lite med violinisten att göra.

”Ensamheten i ett hotellrum”, säger managern i en av inledningsreplikerna. Och till stor del handlade dramat just om ensamhet i olika former och skillnaden i vad som syntes utåt och inåt, i relationer, i tidningsrubriker och bakom stängda dörrar, personen på scen i förhållande till personen utanför scen, artisten och människan, en extrovert och introvert personlighet i en och samma kropp.

Det är något jag kan känna igen från flera av de artister som jag har mött. Visst finns det artister som aldrig slutar prata, oavsett om de är på scen eller utanför scen, oavsett om de har en kamera framför sig eller inte, men de flesta artister jag har arbetat med har varit betydligt tystare utanför scen.

Kanske är de båda sidorna en förutsättning för skapandet, att kunna växla, att kunna känna in sig, observera, läsa av situationer och hitta inspiration, för att sedan gå in i den extroverta rollen och förmedla till andra.

Kontrasten mellan det inre och yttre rummet är vad jag har strävat efter att gestalta i min examensfolio av olika artister. De här bilderna är på Magesh, komiker.