Le!

Igårkväll var det vernissage och jag hade en 50-talsklänning med frasig underkjol och figursytt liv, skyhöga stilettklackar och det plattade håret plattat uppsatt från ansiktet men ner över ryggen.

Galleriet var fullsatt och det var roligt att träffa fotografer och vänner. Galleriet kokade och samtalsämnet var inte bilderna utan den 40-gradiga värmen. I tacktalen som inleddes nämndes inte ett ord om katalogen som jag designat och det fanns inte så mycket som ett credit i den.

Vidare till prisutdelningen och de delade ut pris efter pris och samtliga vinnare var från den grupp vars lärare bestämt vem som skulle få priset, utom i två kategorier. För att det inte fanns någon som gjorde det i den andra gruppen.

I min klass går den student som blev årets studentfotograf i AIPP illustrative. Hon är fantastisk och den starkaste fotografen i mitt år. Hon fick ingenting. En annan tjej i min klass vann i veckan ett erkänt fotopris men blev också utan igår.

De kom till kursettan och det var inte jag. Det gick till den tjej som låg bakom storkonflikten tidigare i år. Det skilde ett par poäng mellan oss. Och ja, jag hade lägre betyg så det är inget att säga. Eller? Jag fick inte högst betyg i kursen där jag gjort examenskatalogen trots det arbete som ligger bakom, jo läraren är han ovan. Det skilde några poäng och jag blir cynisk när jag är arg.

Men det som gjorde att jag lämnade galleriet var när första vinnaren gick upp på scen och tackade sponsorerna med namn. Hon visste redan om att hon hade vunnit.

Fotografer som gick ut förra året sade att de tyckte jag var bland årets starkaste. Studenter som går året under kom fram och tyckte att det var tråkigt och ville bara säga att de tyckte om min folio. Jag har aldrig känt mig mer förödmjukad, men jag log.

Jag är aldrig arg; mina kursare som jag har gått tillsammans med i två år har aldrig sett mig arg. Tills igår och italienaren tyckte det var det roligaste någonsin och började skratta istället. Sedan förvånat ”du är verkligen väldigt upprörd” och började pussa på mina kinder och hals; han har en ovana att göra det när han har druckit.

Det handlar inte om priserna i sig; det är knappast som att några universitetspriser kommer göra någon skillnad. Det handlar om hur priserna fördelades; det handlar om att det har varit en infekterad konflikt mellan den tjej som vann 3 priser. Det handlar om att jag har arbetat dagar och nätter med att hjälpa till med allt från att hänga utställningar och att designa en katalog utan så mycket som ett tack. Med att känna sig trampad på, att vara för snäll och jag har varit där förut och det är som att jag aldrig lär mig och bitterheten på mig själv över det. Och såklart besvikelsen att inte gå ut som kursetta.

Men framförallt att läraren valde att berätta för en tredjedel av klassen om vem som skulle få priserna (borde jag ha räknat ut förstås) och inte för de andra. Till viss del en besvikelse att en nära vän inte sade något, hade varit förberedd. Förmodligen hade jag inte gått alls.

När min handledare kom fram och tog upp det här med kursetta log jag och svarade kort ”jag tror den andra gruppen vann”, vände på klacken och jag såg hur han stelnade till. Han vet att jag har rätt.

Jag drack någ(ra)ot glas champagne efter priserna och när det var dags att dra på efterfest att fira examen kändes det inte som att det fanns något att fira överhuvudtaget. Jag sade att jag hade festat tillräckligt och började gå. En pojke tog tag i min arm, tittade mig i ögonen och frågade om det hade med drickan eller om jag mest var förbannad. ”Både och” sa jag och gick. När jag lagt mig kom ett meddelande ”Le! Du är fantastisk”.

Det ramlade in sms under natten från olika personer, i ett av dem stod det ”se var vi är om ett år”. Jag är fortfarande mest arg. På allt. På nästan alla.