On the cover of the magazine

I senaste numret av Fotosidan magasin finns en intervju med mig om modefoto. Bilden på omslaget är också min. Vi tog den på luciadagen förra året, minns hur jag mötte glittrande tärnor på väg till studion, minns hur det var piskande snöstorm när vi var klara i studion och skulle hem.

Bilden är tagen före Loreen vann USC, men jag har nog henne delvis att tacka för omslaget eftersom redaktionen var inspirerad av hennes look, som i alla avseenden är grym. Under plåtningen använde vi en underbar fjäderjacka från Stella McCartney och den finns på andra bilder i serien, men denna bild passade bättre för omslaget.

Tidningen släpptes 1 augusti och finns i butik under augusti och september.

Fabulous

Det som jag älskar mest med LA är hur allt är FABULOUS, komplimangerna konstanta, skor, armband, klänning, make up, hår, det spelar ingen roll och efter några dagar kan man inte annat än le lite extra, flirta lite mer och njuta av det. Yta eller inte spelar ingen roll, roligt är det, i alla fall ett tag.

Mina vänner var helt underbara och de tog med mig på allt från Malibu, till familjemiddag, till produktionsbolag, till fantastiska restauranger, till Observatoriet, till galna fester i Los Feliz. Ett par människor fram till mig och sa att jag var såå lik Drew Barrymore. 

Mötte upp med ett par andra amerikanska fotografer, en som var i stan för en stor utställning med diverse installationsverk. De hade flugit in honom, gett honom en bungalow med egen kock och frågade om vi var sugna.

Annars känslan av att ofta bli bedömd i möten med andra, mer så än tidigare. En man på en fest sa till mig, to my face, att han gillade mig, att jag såg ung och frisk ut (?), men att jag med tanke på min ålder inte riktigt var där jag borde vara karriärmässigt. (!) Otroligt.

New York var intensivt och varmt. Jag trodde inte jag skulle skriva att jag saknar värme på över 30 grader i stan, men jag kände hur jag andades, slappnade av och njöt av värmen. Hade inte så mycket tid, men mötte upp med ett par andra fotografer. En av dem som jag ställde ut tillsammans med förra året. Han bjöd på middag, han var där för att plåta restaurangen för New York Times och jag satt mest i baren och åt, fick hoppa in som modell, kvinnliga välmanikyrerade fingrar på vinglas. (Älska LA och underbara Bliss SPA på hotellet)

När jag var på manikyr pekade hon mot en vägg med nagellack i alla tänkbara och otänkbara färger. Jag måste erkänna att jag är en aning skeptisk till nagellack, det ser lätt tacky ut och hur försiktig man än är håller det inte mer än ett par dagar, så jag hoppade. Istället penslade hon med ett slags glans, inget nagellack men det blänkte snyggt. Jag frågade vad det var. ”Vi använder det till män när de gör manikyr, får naglarna att skina”. Herrmanikyr alltså.

California sunrise

Håret är en nyans ljusare, ögonbrynen en nyans mörkare, väskan packad i hallen och om några timmar åker jag till LA. 15 timmar, men samtidigt knappt hälften mot Australien. Alltid något.

Min syster är kvar hos mig och hennes resväska står också i hallen, hon ska till Spanien. Det har varit mysigt med sällskap några dagar och det har blivit en massa shopping, eller kanske tittat mest, sparar shoppingen till NY. Längtar.

"I refuse to be defined by my boyfriend. Or lack of."

På konserten med Angus & Julia i veckan berättade Julia om låten For You, hur hon skrev den till mannen hon älskade i ett försök att börja om. Hon var på turné långt ifrån, satte sig ner, skrev, skickade och möttes av tystnad.

Hon väntade. Och väntade och sedan, en sång tillbaka. Längtan, förväntan och åten han hade satt ihop var… hip hop.

”Det funkade inte mellan oss, men vi är fortfarande nära varandra. Vänner”, sa hon med ett leende. Som kärlek är, omvandlas, förändras, men försvinner inte, inte med personer som stått närmst. Blir något annat.

I'll make you a star in my universe

På konserten med Angus & Julia i veckan berättade Julia om låten For You, hur hon skrev den till mannen hon älskade i ett försök att börja om. Hon var på turné långt ifrån, satte sig ner, skrev, skickade och möttes av tystnad.

Hon väntade. Och väntade och sedan, en sång tillbaka. Längtan, förväntan och åten han hade satt ihop var… hip hop.

”Det funkade inte mellan oss, men vi är fortfarande nära varandra. Vänner”, sa hon med ett leende. Som kärlek är, omvandlas, förändras, men försvinner inte, inte med personer som stått närmst. Blir något annat.

Soffan

Jag hade planerat att vara hela sommaren i Spanien, med undantag för en del jobb här och där. Allt var ordnat, köpte en klänning med stora blommor i starka färger i Melbourne och tänkte drinkar vid poolen och mörka brillor på.

Så blir det inte alls, inget Spanien, ingen pool och klänningen hänger med prislappen kvar i garderoben. Stockholm och jobb och det senare är just det roliga i det här, vill ha mer, fylla dagarna.

En australisk vän ringde och sa att han tänkte sova på min soffa en vecka i höst.  Australierna är sådär, betyder inget, gästfriheten är självklar. En gång bjöd han med mig att fira jul tillsammans med sin släkt, jag trodde inte han menade allvar och svarade inte, han blev stött och frågade varför jag inte hört av mig. Soffan alltså.

Perfektionismens vägran

I dag levererade jag fyra brända DVD till en designer och jag andas ut efter dagar och nätter av redigering. När jag var på RMIT arbetade jag i veckor med en och samma bild, tittade på den, redigerade lite till, tittade mer och ändrade lite färger, ändrade någon detalj här och där.

En gång sa en vän till mig att mina bilder var för perfekta. Perfektionismens vägran talade Miroslav Tichý vars utställning jag såg i New York. Han rispade sina bilder, målade på dem, slängde dem på golvet, lät dem förfalla och ändå, så andlöst vackra. Intryck som stannade kvar.

Jag tenderar att fortfarande hålla krampaktigt i bilderna tills de fått tillräckligt med photoshopkärlek. Det svåraste är att veta när bilden är klar. En konstnärsvän, gift med en skulptör, sa att det ofta var hennes man som kom in i ateljén och sa: ”nu är den klar”. När hon svarade ”snart” svarade han ”nej, den är klar”. Och hon lade ner penseln. Man eller inte man, man måste lägga ner Wacompennan.

Öga med öga med döden och allt man ser är liv

Ambulans. Blåljus. Smärtor. Andningsproblem. Yrsel. EKG. Intensiven. Monitorer. Uppkopplad till maskiner, bortkopplad från omvärlden. Besked om hjärtröntgen ev operation.

Tystnad. Han stilla i sängen; jag på en pall vid sidan av, ser på varandra och talar lågt om vardagen. Talar hastigt om var papper finns, skrattar bort det. Det kommer gå bra, fortsätter att tala om ingenting. Eller snarast inget sjukt.

Ser på varandra. Säger till slut det som måste sägas, utan skratt, utan tårar, bara med kärlek, i blicken mer än orden. Han skämtar oavbrutet, kan inte låta bli att skratta. Medveten omedveten om att det kan vara ett sista minne.

Fortsätter att tala om vardagen. Det är vardagen som betyder något, livet.

Väntan.
Nätter.
Timmar.
Minuter.
Sekunder.

V
Ä
N
T
A
N

Sedan.
Inget.
Inget sjukt. Ett friskt hjärta som slår som det vill. ”Det är vår, jag kanske är kär” sa han med ett matt leende.

Och trots all väntan är det svårt att hinna med. Att allt är som det ska, kommer bli bra igen.
Öga med öga med döden och allt man ser är livet.
Och värdesätter det mer än någonsin.

Pumped Up Kicks

Jag knäppte bilbältet och möttes av ett skratt, solbränd hud, vita tänder, ögon dolda bakom mörka pilotbrillor. Hade jag sett ögonen bakom anades skrattrynkor. ”Allt du ser är vår mark, tror inte det kommer någon polis här”, sa han. Vi satt i bländade vita 4WD och körde lite för fort genom terrängen, en regnstorm som hastigt kom allt närmre, synlig lite för nära och samtliga brudporträtt kvar att ta.

Plötsligt tvärstannade vi, ur bilen framför hoppade brudens bror ut, handen upp, gick runt bilen och "inte alls bra om något gått sönder", hann jag tänka. Men han öppnade bagageluckan och drog fram några öl ur en kylbox, ”tog slut inne” ropade han och överröstade stereons bas. High five.

Kastade några öl till de andra bilarna, körde vidare fort med fönsterna nere, solen rödvarm, regnstormen bakom oss, mitt långa hår blåste överallt i vinden och jag log. Rymden i den australiska vildmarken är smått överväldigande, omringad av unga vackra countrykids och Sydneyelegans.

Tillbaka i Melbourne. Långt från 4WD men i Suzys nya citysmarta Mini. Taket öppet, stereon på Foster the people- Pumped Up Kicks, på väg till en reklambyrå i lika slitna som trendiga Fitzroy.

Suzy i överknähöga nya beiga boots, superfina, men slutsålda annars hade jag köpt dem, en mönstrad hipsterkjol, neutral designerkavaj. Högt och lågt, alltid kontraster.

St Kilda living

Sista veckan bor jag hos Suzy och hennes man i St Kilda, en närförort nere vid havet. De är otroligt generösa och jag har ett våningsplan för mig själv. Fick husnycklar och bilnycklar, även om de senare lämnades i retur. Vänstertrafik…

Suzy är nog den vän jag saknat allra mest när jag flyttade, vi är så lika, vi klär oss lika, vi tänker lika, vi skrattar åt samma saker, vi tycker lika stilistiskt även om vi fotograferar olika saker.

Vi öppnade vi en flaska Chardonnay, satte på bomullsvantarna och bläddrade ärligt och kritiskt igenom våra folios. Ägnade timmar åt teknik, ljusdiskussioner och bättre feedback finns inte och jag fick massa nya bra tankar och längtar nästan att trycka om och fixa till.

Vi hade båda plåtningar i stan igår, hon en politiker i stadshuset, jag med en musiker i Melbournes gränder. Vi släpade med en 3 meter backdrop i bilen till hennes plåtning och eftersom vi inte fick parkering i närheten gick vi ett antal kvarter med den långa fonden i morgonrusningen. Oh well.

Det är tidigt på morgonen, men det är full aktivitet i huset. Suzy fick en viktig och brådskande reklamplåtning och jag ska strax iväg till en videoinspelning. Tyvärr är det inte bakom kameran som vanligt, utan framför. Why oh why gick jag med på det här?

En av mina gamla lektorer på RMIT bad mig föreläsa och spela in materialet. Typ vad som händer efter utbildningen är avklarad. Mitt hår är i alla fall spegelblankt och fint; Suzy fixade in mig på sin hårsalong och vi gick tillsammans, stolarna intill varandra. Mycket roligare så.

20

Var ute med de vänner jag hängde allra mest med när jag gick min fotoutbildning, Suzy och John. De sa att det kändes som att kastas ett år tillbaka när jag var här igen. Det är lite så det är, som att gå tillbaka även om det naturligtvis inte är så. Men det går inte att komma undan ett visst vemod av att vara tillbaka.

Roligt var det i alla fall att träffa dem och vi barhoppande i Melbournes gränder, Misty, Spicemarket, testade ett par nya ställen. Fick i vanlig ordning höra det senaste bland Johns flickor. Han behöver inte jobba så hårt, blond, lång, blå ögon och fotograf. Flickor gillar sådant och han ville veta mer om min senaste date. Det visade sig att daten var 11 år yngre än jag (!), nästan 20 år yngre än mitt senaste förhållande. Vid det här laget lutade sig John närmre, drack ur sin gin och tonic och sa "share".

Sa ja, daten såg (mycket) bra ut, lång, blå ögon, trevlig, men under daten sa han "min mamma sa". Det här tyckte såklart mina vänner var hur kul som helst. Tyckte inte jag.

På pojkars raka sätt kommer slutsatsen om att det inte är nödvändigt att prata och med ett höjt ögonbryn att det är fel att dissa någon på grund av ålder. Men det handlar såklart inte bara ålder och jag reser tillbaka om en vecka. Desto bättre tyckte han.

Glöm inte att le

Jag ska på date. Hm, det var ju ett tag sedan. Han är trevlig så det blir nog bra.

Det är det där med kläderna, inte för kort, inte för ringat, inte för snällt, inte för hårt. Draperad kjol, en draperad tröja men i motsatt riktning som kjolen. Elegant, kanske för elegant, han är typisk reklamare jeansskjortaellerhipptshirtcardigan.

Klackar känns självklart, dessutom är han lång. Jag har en thing för långa män, och blå ögon, och um ok erkänner, inte första reklamaren. Gillar direktheten, vana att uttrycka sig snabbt, rakt.

Jag önskar jag hade mina stövlar, jag har släpat med mig mina svarta pumps sedan bröllopet men ceremonin hölls i en brant backe mitt i bushen och det sista man har tid med är att se var man sätter fötterna när man fotograferar. I samråd med bruden behöll jag därfor mina kornblå sandaler som är i det närmaste chockblå... När jag gick genom folkmassan hörde jag en dam säga 'Oh, och de har en fashionable fotograf också". Jag kunde knappt hålla tillbaka ett skratt.

Så mycket för att vara diskret klädd fotograf.

Game over

Firade min födelsedag här, bland vänner, på en utomhusbar i en av Melbournes gränder. Några vänner som jag visste skulle komma, andra som jag kanske inte väntat mig. En vän till en vän som jag träffat på ett par fester hade med en supergullig present. I efterhand kan jag inte minnas att vi egentligen pratat, bara setts ute. Sött såklart. Suzy gav mig en Diana (kamera). Galet, men blev självklart hur glad som helst.

En annan man dök upp, en gammal vän som försökt bjuda ut mig de senaste åren, vi har väl varit på någon halvdate. Har aldrig känt det, inte från min sida i alla fall. Han glömde säga grattis när han kom vilket var lite roligt i sig, när han kom på det en timme senare ville han kramas och jag slingrade mig ur, gick till baren, bröt samtal, men en del vinkar går förbi, ser det vi vill se.

Gick vidare allihop genom China Town och åt middag. Han är ute mycket och lät honom bestämma restaurang, han visste inte att han valde den plats där jag och mitt ex fick ihop det el ngt  och den ständiga känslan av att vandra bland minnen.

Vi var på väg till stationen när han, som jag slingrade mig bort från, ville visa sin lägenhet. (duh) Smidigt sa min kompis, "ja, gör det, ses senare" Det blev lägenhetsvisning.

Den typiska nyrika ungkarlslyan, svarta möbler, dubbelsäng, stora glasade fönster med utsikt över stan. Storbildskärm som täckte större delen av ena väggen och sedan totalt avskräckande tvspel. Unga män i kostymer, högutbildade med välbetalda jobb, som spelar tv-spel på lunchen, ser på tecknat. Alltså nej.

Han är trevlig, söt, välutbildad, han tycker om mig, vet ju det. Men när han höll kvar min arm, fäste sina blå ögon och sa "stanna" fanns bara en sak att säga. Det enda som alltid funnits att säga. Med ett snett leende, nej.

Det sitter en papegoja utanför fönstret

Jag vaknar varje morgon till papegojornas sång på staketet utanför. Jag bor i ett stort hus intill en park, har mitt eget sovrum, walk in closet och badrum. Bra med vänner med stora hus för någon som är ovan att dela boende och ärligt talat inte är så förtjust i det. Alls.

Vet inte hur många gånger jag hunnit tänka tanken att gå hem och minnas att "min" lägenhet inte längre är min. Märkligt att vara turist i sin egen stad, eller som var det i fyra år. Bitterljuvt att vara tillbaka, som att vandra i minnen.

This is a compliment

En man kom fram till mig på flygplatsen. Mörk kostym, kanske i 45-års åldern, med grånande tinningar, förmodligen indier.

"Du har ett vackert ansikte", sa han. Som ett konstaterande. Kanske såg jag inte så vänlig ut för han fortsatte.

"Detta är en komplimang".

Yeah. Um, tack och började gå. Han tog ett steg efter.

"Jag tänker ge dig mitt visitkort."

"Ja, nej, det behövs inte. Jag träffar någon."

"Du har ingen ring, så verkligen, det kan inte vara seriöst", sa han och sträckte fram sitt kort.

Kändes lättare att ta det och gå. Han höll kvar i kortet och fortsatte att han verkligen ville träffa mig. Not gonna happen. Lade kortet i en papperskorg på Kastrup. (och nej han såg inte det)

Nämnde historien för en av mina vänner när vi var ute och hon tyckte jag var en aning brutal. Funderade på det där och håller inte med. Jag var inte otrevlig, jag tackade, log lite men att jag inte var intresserad. Hade jag gjort mer än sa hade han tagit det som uppmuntran, tänkte jag, eller?

That's the way we roll

När jag checkade in på hotellet i LA kom genast en anställd och frågade om jag behövde hjälp. Vanligtvis säger jag automatiskt nej, men jag hade en del tung kamerautrustning och taxin väntade utanför så jag tackade ja. Det hjälpte att han såg fantastiskt bra ut, lång, ljusbrunt hår, bruna ögon. Efter några minuter kom det fram att han modellade en del.

Vi kom in på hotellrummet, jag gav honom dricks och han erbjöd sig att packa upp. Igen, vanligtvis hade jag sagt nej, men jag öppnade låset på resväskan och pekade hastigt mot klänningarna innan jag skyndade ut till taxin.

Ett par kvällar senare ställde jag mig på trappan utanför hotellet och väntade på mina vänner som skulle hämta upp. "Jag känner igen den klänningen", sa mannen som hjälpt mig med väskorna. Han log och pratade på ett amerikanskt öppet sätt som vi känt varandra sedan länge.

Minns inte hur men vi kom in på Australien men jag antar att jag nämnde att jag bott där. Han vände sig om och pekade upp mot glasfasaden. Han berättade att för ett par veckor sedan hade en duva flugit in i glaset och ramlat ner skadad på trappan. Eftersom gästerna passerade väckte den sprattlande fågeln en viss uppståndelse. Personalen hade försökt knuffa fågeln till sidan medan några gäster ojat sig och stämningen var tryckt.

Då, ut genom entrén kom en muskulös australier; han böjde sig resolut ner, tog fågeln i ett fast grepp och vred nacken av den och kastade fågeln i ett buskage intill. Sedan sa han högt ”that’s how we do it in Australia”.

Jag tittade på min bagagevän för att avgöra om han skämtade, eller om han sett för många avsnitt Crocodile Dundee. Möttes av allvar, så jag tryckte undan ett leende och svarade ”yeah, that’s the way we roll”. Han nickade och ungefär då kom mina vänner. Jag borde kanske lagt till att jag var vegetarian, eller svensk, när jag gick, men jag koncentrerade mig på att inte skratta. Han var trots allt väldigt snygg.

Kärlek

Det här med att resa bort har fått en helt annan betydelse för mina syskonbarn och det är med sett sting av dåligt samvete jag ser oron i deras ögon. När jag bodde i Frankrike tog det några månader innan jag kom hem; när jag bodde i Australien ersattes väntan med ett uppgivet ”kommer du aldrig hem, eller?”. Åka bort, aldrig komma tillbaka.

Det första min 6-årige systerson frågar när vi pratar i telefon är ”när kommer du hem?”. Fortfarande, trots att jag varit i Sverige i ett år nu. Att det bara är Stockholm spelar ingen roll. För långt bort, för lång tid, hörs i hans röst. Men mottagandet när man hälsar på är lite som den frånskilde pappan som dyker upp med biobiljetter och popcorn.

Det är inte varje dag man möts av handgjorda girlanger (!) i rött och rosa, teckningar på dörren och inte mindre än jämfota grodhopp i ren glädje från sexåringen ropandes mitt namn. Wow, helt oslagbart.

I studion

Jag: ”Jag har aldrig haft mer redigeringsarbete än jag har nu. Stressad.”

Fotograf 1: ”Men det är ju bra. Problemet är att du tänker för mycket. Framgångsrika fotografer trycker mer än de tänker. Tryck! Låt bli att tänka”.

Fotograf 2 (lätt ironiskt): ”Funkar det för dig på krogen också?”

Jag kommer sakna dem när jag reser till Australien.

Limit to your love

Ensam kvar i studion, James Blake i högtalarna. Dagens två plåtningar är avslutade, pratar med London om en eventuell plåtning i nästa vecka, studion är omriggad till i morgon när det blir mode hela dagen.

Studion är fylld av färgglada skor och kläderna, stylisterna har budat och jag har inte kunnat hålla mig från att prova skor mellan plåtningarna.

Först in är en blond modell, 60-talslook i vitt och ljusblått. Var nära så nära att köpa en klarröd 60-talskappa på Beyond Retro igår. Superfin och 60-talet tar allt längre steg in på Catwalken igen.

Keep Walking

Somnade i mjuka lakan i en stor dubbelsäng på the W i Hollywood och framförallt nära Los Feliz där mina vänner bor. Vaknade för tidigt, hungrig och jetlaggad. Tittade på roomservicemenyn, en flaska vatten för 60 kr. Stel i kroppen, tittade på klockan, tog en dusch och drog på en klänning och knäppte på sandalerna.

Skönt att komma ut och gå tänkte jag och fick en vägbeskrivning till närmsta café. Kanske skulle jag ha tagit hotellvaktens höjda ögonbryn med ett uns av allvar, men han öppnade artigt glasdörren för mig och jag gick ut över den nyskrubbade röda mattorna.

Där nådde lyxen ett brutalt stopp, stjärnor på trottoaren men trasiga människor på den halvöde gatan, galler för butiksfönsterna och passerade en uteliggare, en till, en till, en man som bad om pengar och inget café i sikte.

En mörkhyad man började prata, han såg prydlig ut i kostym och han tänkte visa vägen, det låg längre ner på samma gata som vi gick. Mannen började berätta om att han arbetade i filmbranschen, ett kvarter senare, att han i själva verket var limochaufför anställd på ett filmbolag.

Fortfarande samma gata och kvarteren var nedgångna, eller kanske snarast människorna och det började bli en bit tillbaka till hotellet, kändes i de smala klackarna. Mannen pratade på, men inom mig hade jag en inre dialog om jag skulle vända och vacklade mellan lättnaden att gå med en man (bra) och att gå med en okänd man (inte bra) i slitna kvarter.

Som rosen på tårtan sa han att filmbolaget mest gjorde lättklädd underhållning och att han skjutsade tjejerna mellan inspelningarna. Men han var inte klar, han sa att det visserligen inte såg ut att vara min grej, men att jag kunde få hans kort om jag ändrade mig. Jag var definitivt vacker nog. Eller kunde jag bara ringa honom, han hade ju en limo.

Har sällan varit så tacksam att se ett McDonalds, tvärvände och gick in. Köpte en billig yoghurt och gick samma gata tillbaka. Det är skillnad att gå med en biffig man och att gå ensam med en liten papperspåse i handen och på för smala klackar med glåporden bakom ryggen.

På kvällen gick jag åter ner för hotellets röda matta, kön ringlade sig in till hotellet men blev upphämtad av en vän. Han arbetar också i filmindustrin, på riktigt, med ett efternamn som öppnar dörrar.

Han öppnade bildörren för mig och han låg dubbelvikt över ratten när jag berättade om min morgonpromenad bland limochaufförer och porrfilmserbjudande allt före kl sju en lördagsmorgon. ”LA isn’t a walking city. Du kan inte bara gå omkring sådär. Please don’t, jag vill inte vara orolig för dig”, sa han.

Vet inte om jag kommer att vänja mig vid att inte kunna gå, ofta för att det helt enkelt inte finns några trottoarer och att det inte princip inte finns några allmänna kommunikationer. Tur att jag har fina vänner som tog mig med mig runt i stan, inte limochaufförer inräknat.