Genevieve

”Vad sa du Genevieve?” Min mentor höll på att sätta kaffet i halsen när jag nämnde att jag inte har mitt namn utskrivet på mina bilder på Flickr. Jag förstår hans reaktion eftersom det är något jag har tänkt på allt oftare den senaste tiden.

Förklaringen till att jag inte har skrivit ut namnet på bilderna tidigare beror på mina foton blivit en del av bloggen som jag valde att börja skriva anonymt för lite drygt ett år sedan. Varför vet jag knappt längre och någonstans har jag alltid skrivit bloggen med vetskap om att jag en dag skulle välja att sätta mitt riktiga namn på oskrivna linjer. Då trodde jag att det skulle ha med orden och skrivandet att göra. I dag vet jag att det handlar om bilderna.

Jag heter alltså inte Anne. Jag heter inte Genevieve heller. Det är bara min mentor som har bestämt sig för att kalla mig det och det är nästan lite charmigt. Kvar återstår att skriva ut mitt namn och plötsligt känns det högtravande, trots att det bara är mitt namn.

Bästa läsare,
Vi har nått en tidpunkt när det har blivit dags för mig att kliva ut ur garderoben. Och det enda namn jag kan ge er är mitt rätta. Annevi Petersson.

Så, kan vi återgå till det vanliga tonläget nu?

I dag har jag laddat upp min folio på ACMP, Australian Commercial and Media Photographers. Om ni vill kan ni se folion som slideshow här.

I dag

Lätta steg på svarta klackar, samma klänning som igår, samma röda läppar med ett leende som dröjde sig kvar bakom mörka solglasögon. Började längs med Collins Street glasade avenyer, Gucci, YSL, Armani, Gaultier, där jag letade färger, mönster, snitt och stämningar. Blev förälskad i en ilsket röd ballerinaklänning och en groovy luvjacka. Om jag hade 10 000 över skulle de gå till undervattensfotoutrustning.

Från eleganta Collins och ett kvarter ner till Flinders Lane urbana unga mode med flera av mina favoritbutiker. I samma gata ligger några av Melbournes dyraste kommersiella gallerier blandat med småskumma undergroundlokaler. Maria Fernanda Cardoso ställde ut hundratals plaströr som spretade över väggen. Mycket märkligt och mycket fascinerande om man har några hundra tusen över. De skulle utgöra en fantastisk backdrop.

Gick och satte mig på ett café med skoskav och ändå med lätthet i benen, i tanken.
I dag är dagen när det börjar. För dramatiskt.
I dag är dagen när någonting nytt har blivit officiellt. Också dramatiskt. Såhär då.
I dag har jag fått en mentor i en prisbelönt fotograf.

Det började inte i dag. Vi möttes på ett cocktailparty och han fick mitt kort. Jag träffade honom på en branschtillställning ett par dagar efter och då bad han att få mitt kort ännu en gång.

Han ringde dagen efter och när vi sågs gav han kritik på mina bilder och han var rak. ”När jag var ung fotograf ville jag mycket och var mer fokuserad än de flesta, men det fanns ingen som ville hjälpa mig. Därför tänker jag hjälpa dig. Du har något som många saknar. Stil. Du och dina bilder.”

Bara så. Jag kunde inte ha önskat mig mer och jag slappnar av när det finns någon jag kan be om hjälp. Det finns mycket som är nytt för mig och där jag har tankar och teori bryter han ner till konkret arbete och lösningar. Han känner till branschen efter att ha arbetat som fotograf de senaste 20 åren runt om i världen och samlat på sig ett stort antal priser.

I dag gav han mig en folio i svart skinn och spegelblanka plastfickor med hans bilder. ”Bara att plocka ur mina och fylla på med dina”. Jag har en vag aning om att de där fotona att rycka ur har ett visst värde.

Reach me

Törnrosa

Jaha. Nehe. Jag gick upp relativt tidigt, tvättade håret, plattade det, sminkade noggrant och långsammare än jag brukar. Stod framför garderoben, inte för uppklädd, inte för nedklädd. Det slutade som det brukar, en svart klänning med svarta stövlar till. Rött läppstift och röd handväska.

Det var dags för en plåtning, men till skillnad från att vara bakom kameran hade fotografen bett mig vara framför. Den här gången var det inte en av mina kursare utan en modefotograf för de tyngre tidningarna. För en tid sedan satt vi och pratade foto när han kastade ur sig i en bisats att han ville plåta mig. Ja ja sa jag och fortsatte samtalet utan att lägga någon vikt vid orden. Nej nej, låt mig, sa han.

Han ringde för en stund sedan och ställde in och bad att få skjuta på det. Ärligt talat känns det precis lika lockande som igår att bara få sova. I svart klänning, vintervit hy och röda läppar. Väck mig om hundra år.

Apans år

Guldlejonet rundas av nere i Cannes och årets filmlejon gick till videon nedan. Skön.



Från byrån jag var på var en annan apa nominerad i film. Scary monkey.



Det har varit ett exceptionellt bra år för svensk reklam i Cannes och lejonen har regnat. Farfar lät ett stenblock falla över en av sina. Under veckan har det kommit inbjudningar till svenskbaren, finländskt saunaparty och reklamandet kryper nära samtidigt som det känns avlägset.

Det är inte mer än fyra månader sedan jag flyttade från Stockholm. Det har varit intensivt sedan jag kom tillbaka till Melbourne och det är först de senaste två veckorna när det har lugnat ner sig som jag har landat. I ett kaos av tankar och idéer.

Omöjligt att inte tänka tanken om jag hade stannat kvar på byrån jag var på, eller om jag valt att stanna i Stockholm och fortsatt med reklamen. Det finns såklart byråer här också, men det är meningslöst att försöka kombinera med min utbildning. Det finns ingen som arbetar deltid i reklambranschen.

Det handlar inte om att jag inte trivs med min utbildning och valet att sätta foto främst. Det är det här jag vill och på fyra månader har jag lärt mig mer än jag hade kunnat drömma om och det är lugnande att känna att det hela tiden rör på sig. Men när jag nu har semester och stannar upp och vilar för första gången sedan jag kom hit, kommer tankarna på de val som finns. Och jag kan inte låta bli att grubbla. Det är sådan jag är.

A Midsummer Night's Dream

Sleepy

Jag gick och lade mig någon gång efter elva. Jag vaknade tolv timmar senare. Helt galet och absurt att nära ha försovit sig; på väg till en kanelbullefika med Petter nere i Toorak. Snarast frukost.

The da-ba-da-ba-dance

Det bor runt 3000 svenskar i Melbourne och visst hör man svenska och de skandinaviska språken varje vecka, framförallt i min mataffär som ligger nära ett av de största backpackerställena. Men att vara omringad av svenska och svenskar var ovanligt.

Min första tanke var att jag inte var nära jämnlång utan faktiskt betydligt kortare än männen. Som jag är van från Sverige, men inte härifrån i klackar. Intill mig stod en blond ung tjej. Det visade sig att vi gått på samma gymnasieskola. Hon var dock ett antal år yngre och ett antal drinkar för mycket. När hon lade huvudet mot min skinnjacka som hängde på räcket var det med en anings egoism som jag frågade om hon var okej. Paxa min plats, sa hon och försvann bort till toaletten. Senare lutade sig en annan svensk tjej mot min rygg innan hon också försvann i riktning mot toaletterna. Hon kom inte tillbaka.

Det var mer svenskar än spanjorer och intill mig hade jag en mycket pratsam spanjor. Han pratade på om sin svenska kusin Olof från Göteborg. När jag gick bort till baren och väntade på bartendern ställde sig en irländare intill mig.

Vill du se min da-ba-da-ba-dance?, sa han.
Vad?
The da-ba-da-ba-dance.
Nej.
Jo, du ska få se the da-ba-da-ba-dance.

Han tog sats och plötsligt studsade han upp och ner medan han sjöng med brinnande entusiasm.

da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance
da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance da-ba-da-ba-dance

Han tystande och tittade på mig med ett belåtet leende. The da-ba-da-ba-dance.

Yeah. Wow. Jag tog min drink och återvände till pratsamma spanjorer och dansande svenskar. Vi såg matchen med eurodiscon dunkande ur högtalaren. Upp till supportrarna att fylla på ljudet. Kanske var det var irländaren gjorde.

Sverige i Australien

Ska du inte med på fotbollen då?, frågar Petter. Jag ska visst det. Det är midnatt och matchen börjar om ett par timmar. Drinkar först och match på en pub i CBD.

Vad gör du här?

Jag är ledig. Helt ledig och jag gick ner på kaféet runt hörnan. Jag stod vid disken när en man kom in genom dörren. Hans kläder var täckta av blod och över axeln låg ett basebollträ. Jag sa ingenting, rörde mig inte när han började skratta. ”Don’t be afraid love”, medan han kom närmre mig. Då såg jag att han hade en mask på sig att blodet var något annat intorkat rött. Manifestation, sa han. Jag fick fortfarande inte fram ett ord.

Om han överraskade mig gjorde jag detsamma mot en vän igårkväll på tåget. Jag satt ner när jag såg att en av mina gamla grafiska kursare klev på och satte sig i sätet framför med ryggen mot mig. Han såg inte mig och jag hoppade över och lade handen på hans axel. Först stirrade han bara på mig och sedan gick hans röst upp i falsett. ”Vad gör du häääär?” Vi har inte setts sedan mina avskedsdrinkar när jag lämnade Melbourne för snart ett år sedan.

Vi har slitit framför datorn många långa kvällar i illustrator och photoshop och förmodligen spenderat nästan lika många kvällar nere på Section 8, en utomhusbar mitt i China Town. Det var som att det senaste året inte funnits och när jag frågade vad som hade hänt sedan sist hoppade han över yta. Hans blå ögon såg uppgivna ut. Det är lågt, sa han ärligt.

Han är en av de mest begåvade grafiker jag känner, ändå blev han underkänd på kursen. Han är perfektionist och det är allt eller inget, tyvärr saknade han förmågan att släppa när tiden inte tillåter. Arbetet han har i dag är inte på den nivån jag vet han kan designa och hans frustration var uppenbar. Jag vill att det ska gå bra för honom; vill att han ska lyckas för jag vet att kan. Förhoppningsvis kommer det.

När min station kom och jag reste mig kom det pojkaktiga leendet tillbaka. ”Jag älskar dina stövlar” och jag skrattade. See you around.

Bakom mina solglasögon

Jag läser igenom listan på årets sommarpratare och det finns som vanligt namn jag vill lyssna på. Flera röster som stannat kvar. Min favorit är Jonas Karlssons program från sommaren 2005. Han pratade inte; han berättade.

Jag återkommer ofta till hans första berättelse om att krascha rakt in i janteanden. Eller hans presentation av sig själv att vara allt och ingenting samtidigt.

Om hans resonemang om det fina i att ställa sig upp och berätta något inför en publik. Om rädslan att ta någons tid. Om att våga stanna upp och se ur andra perspektiv. Om faran i att vara duktig, som ett yttre bevis på att vara lyckad. Om modet det tar att sticka ut i janteanden. Ni kan lyssna på programmet här.

All work

Jag kan inte minnas att jag haft ”hemlängtan” som i att resa tillbaka till Sverige, men ibland kommer saknaden efter vissa personer med full styrka. Min systers flicka har börjat prata och jag vill höra. En trött systerson började gråta när jag inte kom hem till honom i ett uppgivet ”kommer du aldrig hem”. Jag saknar snabba samtal med vänner och försöker nå Mården online.

Istället poppar en man upp och inleder samtalet med, ”hej Anne, jag och min flickvän gjorde slut i helgen”. Min pojke är på turné, sätter jag punkt och letar vidare efter Mården, medan jag funderar på om mannen jag datar hade varit mer sant. Senaste veckan har gått i uppförsbacke och jag har gått in i de där ifrågasättande tankarna som suger energi. Mårdens sammanfattning är klar ”all work and no play makes Anne a dull girl”. Och hon får mig att skratta istället.

Svävande

Lättnad

Cecilia Hagen intervjuar Linda Olsson i artikeln "jag är ledsen till min natur". Jag har velat läsa hennes böcker länge, säker på att jag kommer att tycka om dem. Jag fastnar i följande citat ur artikeln.

Men det har gått fantastiskt bra för dig, kan du inte förmå dig att glädjas över detta, är du inte ganska nöjd med livet nu trots allt?

- Du låter precis som min man: "Kan du inte känna att du är nöjd?" På tisdag kommer boken ut, sen kommer recensionerna. Just nu känner jag ingenting, just nu är jag paralyserad.

Varje gång jag får tillbaka en tenta är jag lika övertygad om att jag är underkänd. Det är jag aldrig, brukar stå ett high distinction i ena hörnan. Men jag känner mig inte nöjd; jag känner lättnad att inte vara underkänd.

Pavel Koubek

Foton i svartvitt med starka kontraster och rörelse. Me like.
Se hans bildspel här.

Do it

Stor presentation och jag gick direkt hem och lade mig att sova utan att drömma. Vaknade av en indisk telefonförsäljare som entusiastiskt gratulerade att jag hade vunnit en hotellövernattning om jag bara köpte resan genom dem. Jag orkade inte lyssna klart men slogs av ironin att bli gratulerad av okända men inte av kända.

Den här veckan har gått med växande frustration och ilska över reaktionerna från tävlingen. Stickande kommentarer och bitterhet från människor i min närhet som jag inte hade väntat det av. Lätt att säga att det bara är att skaka av sig och jag skakar det av mig, men ändå sårar det. Trött på att höra gång på gång att ”yada yada jag är avundsjuk, du har fått bla bla”. Jag satt kvällar och nätter och tog spårvagnen varje dag till labbet i St Kilda under en vecka för att få det resultat jag ville ha. Man får inte saker; man får inte utrymme; man tar det.

Det finns alltid människor som vill berätta att man inte kan. När jag blev erbjuden lektorstjänsten på ett franskt universitet fick jag höra att jag inte var erfaren nog. Det gick alldeles utmärkt. Sedan fick jag höra att det var lika galet att lämna tjänsten för att resa aningen planlöst till Australien. Det gick också.

I Sverige fick jag höra att det var omöjligt att komma in på en byrå utan att känna någon och dessutom saknade jag byråerfarenhet. Vår CEO tyckte annorlunda och det är guld att kunna vara sin egen AD när man behöver.

Jag fick höra att mina foton inte skulle ha en chans i den nationella fototävlingen förra veckan och det stämmer att jag inte vann, men jag lyckades få poäng för mina foton. Man får inte plats; man måste ta plats och det är trevligare att svara på frågor i en cocktailklänning.

I dag sa en lärare till mig att jag inte hade kunskaper nog att assistera en av de fotografer som hört av sig och vill träffa mig. En fotograf med stora internationella konton. Inte vet jag, men själva påståendet att jag inte kan får mig mest att i bästa Lotta på Bråkmakargatanandan mest vilja stampa hårt i golvet och säga att jag kan visst. För jag är trött trött trött på att höra att jag inte kan, eller att det inte går. För det går visst att göra vad man vill om man bara brinner tillräckligt mycket.

Good girl

Fotografen som ringde igår mötte jag på en av cocktailfesterna och han frågade en hel del, specialiseringsområde, språk, utbildning, tidigare erfarenhet, småpratsintresse eller arbetsintresse. Same same. När galamiddagen gick mot sitt slut fann jag mig bland tre australiska fotografer med sydeuropeisk bakgrund. Gestikulerande diskuterade de vem som skulle släppa av mig i taxin så att jag kom säkert hem. Det hela var aningen absurt och smått underhållande.

Tillbaka till vardagen i studion i Melbourne bara att det inte var som vanligt efter att monsieur hade lagt upp följande notis på intranätets startsida.

Congratulations to Anne in 1st year, the only Applied Photography student to enter the AIPP National Print Awards held in Brisbane. Anne submitted 3 prints scoring :

Portraiture 78
Architecture 77
Illustrative 76

An outstanding achievement on a national level. Congratulations from all the staff here in Applied Photography.

Reaktionerna var blandade, från glada gratulationer, till tystnad, till direkthet i ”jag är avundsjuk”. Jag har hört det tidigare och hellre rakheten i de orden än den avvaktande tystnaden. Jag har inte gjort något; det enda som har hänt är att mina foton har bedömts.

Min fotolärare Rob sa ”jag hörde du träffade Michael Coyne i Brisbane”. Hur vet du det svarade jag. ”En av mina bästa vänner”.

Monsieur sa att han ville prata med mig idag på förmiddagen. Jag frågade honom om han kände till en av de gestikulerande fotograferna från galan, han som ringde mig. Monsieur skakade på huvudet och skrattade. ”Good girl, if he wants to see you… good girl” sa han och försvann ner i korridoren fortfarande skakande på huvudet. Jag tror vi får prata mer om det här i dag.

No place for second best

En av anledningarna till att jag reste till Brisbane var att jag deltog i en av Australiens mer prestigefyllda fototävlingar. Det var första gången jag deltog i en fototävling och visst hade det varit fint att säga att det gick bra. Sådär, som bäst två poäng under silver. No place for second best, men det gav mig mina första poäng i Australiska fotografförbundets ranksystem.

Flera av Australiens vassaste fotografer fanns på plats i Brisbane och säkerheten var omfattande på tävlingen, föreläsningar, cocktailparty och galamiddagen igår. En fotograf från Melbourne blev årets fotograf. Han gick omkring och grät och skrattade igårkväll på galan och gav mig en tårblandad kram och det var först i hans reaktion tillsammans med press och hans inbjudan till TV-shower som jag anade tävlingens omfattning här. Kan också förklara reaktionerna från andra fotografer som aldrig hade hört talas om någon som deltagit i tävlingen efter några månaders fotostudier. Nu har en svenska gjort det i alla fall.

Min bordskavaljer på middagen var en italienare med en guldbelönad studio. Han började med att slå upp rödvin i mitt vitvinsglas. Skål.

Mildly Starstruck

Rooftop bar, plockmat, cocktailparty. Jag stod i baren och vantad pa min drink, intill mig stod Michael Coyne. Vi pratade. Jag fick koncentrera mig pa att saga nagot sammanhangande; jag alskar hans arbete. Han bad om mitt visitkort. Mildly Starstruck.