Limit to your love

Ensam kvar i studion, James Blake i högtalarna. Dagens två plåtningar är avslutade, pratar med London om en eventuell plåtning i nästa vecka, studion är omriggad till i morgon när det blir mode hela dagen.

Studion är fylld av färgglada skor och kläderna, stylisterna har budat och jag har inte kunnat hålla mig från att prova skor mellan plåtningarna.

Först in är en blond modell, 60-talslook i vitt och ljusblått. Var nära så nära att köpa en klarröd 60-talskappa på Beyond Retro igår. Superfin och 60-talet tar allt längre steg in på Catwalken igen.

Keep Walking

Somnade i mjuka lakan i en stor dubbelsäng på the W i Hollywood och framförallt nära Los Feliz där mina vänner bor. Vaknade för tidigt, hungrig och jetlaggad. Tittade på roomservicemenyn, en flaska vatten för 60 kr. Stel i kroppen, tittade på klockan, tog en dusch och drog på en klänning och knäppte på sandalerna.

Skönt att komma ut och gå tänkte jag och fick en vägbeskrivning till närmsta café. Kanske skulle jag ha tagit hotellvaktens höjda ögonbryn med ett uns av allvar, men han öppnade artigt glasdörren för mig och jag gick ut över den nyskrubbade röda mattorna.

Där nådde lyxen ett brutalt stopp, stjärnor på trottoaren men trasiga människor på den halvöde gatan, galler för butiksfönsterna och passerade en uteliggare, en till, en till, en man som bad om pengar och inget café i sikte.

En mörkhyad man började prata, han såg prydlig ut i kostym och han tänkte visa vägen, det låg längre ner på samma gata som vi gick. Mannen började berätta om att han arbetade i filmbranschen, ett kvarter senare, att han i själva verket var limochaufför anställd på ett filmbolag.

Fortfarande samma gata och kvarteren var nedgångna, eller kanske snarast människorna och det började bli en bit tillbaka till hotellet, kändes i de smala klackarna. Mannen pratade på, men inom mig hade jag en inre dialog om jag skulle vända och vacklade mellan lättnaden att gå med en man (bra) och att gå med en okänd man (inte bra) i slitna kvarter.

Som rosen på tårtan sa han att filmbolaget mest gjorde lättklädd underhållning och att han skjutsade tjejerna mellan inspelningarna. Men han var inte klar, han sa att det visserligen inte såg ut att vara min grej, men att jag kunde få hans kort om jag ändrade mig. Jag var definitivt vacker nog. Eller kunde jag bara ringa honom, han hade ju en limo.

Har sällan varit så tacksam att se ett McDonalds, tvärvände och gick in. Köpte en billig yoghurt och gick samma gata tillbaka. Det är skillnad att gå med en biffig man och att gå ensam med en liten papperspåse i handen och på för smala klackar med glåporden bakom ryggen.

På kvällen gick jag åter ner för hotellets röda matta, kön ringlade sig in till hotellet men blev upphämtad av en vän. Han arbetar också i filmindustrin, på riktigt, med ett efternamn som öppnar dörrar.

Han öppnade bildörren för mig och han låg dubbelvikt över ratten när jag berättade om min morgonpromenad bland limochaufförer och porrfilmserbjudande allt före kl sju en lördagsmorgon. ”LA isn’t a walking city. Du kan inte bara gå omkring sådär. Please don’t, jag vill inte vara orolig för dig”, sa han.

Vet inte om jag kommer att vänja mig vid att inte kunna gå, ofta för att det helt enkelt inte finns några trottoarer och att det inte princip inte finns några allmänna kommunikationer. Tur att jag har fina vänner som tog mig med mig runt i stan, inte limochaufförer inräknat.

I punktform, nästan

SKOR: Med tanke på att mina knän fortfarande läker efter att ha halkat på Stockholms istäckta gator är det mest platta vinterkängor som gäller.
SNEAKERS: Inte i snöslasket.
JEANS: Har faktiskt inga.
T-SHIRT: Aldrig någonsin. Avskyr t-shirts, de sitter åt i halsen och knölar sig.
UNDERKLÄDER: En låda med svarta vardags; en låda med finare.
VÄSKA: Beror på kläderna. Mest en stor svart väska med plats till datorn och en i mjukaste skinn som jag köpte i New York. Den har visserligen en tofs som jag inte gillar, men kvalitén var så ljuvlig att jag köpte den ändå på en Kleinutförsäljning.
PLÅNBOK: DKNY i svart skinn. Dragkedjan på baksidan har dock repat ett par solbrillor. Inte optimalt.
SOLGLASÖGON: Alltid, förkärlek till stora svarta.
KLOCKA: DKNY i strass. Fick den av mina föräldrar när jag tog min magisterexamen 2005 och jag har just inte köpt någon ny.
SMYCKEN: Har inte hål i öronen. Ibland halsband och i så fall långt, tycker inte om när det sitter i halsen. Har ofta armband, matchar med kläderna. Alltid ett par ringar.
MOBILTELEFON: iPhone svart
DATOR: McBook Pro.
LOTION: Biotherm Eau d’énergie. Ansikte Décleor Hydra Floral.
DEODORANT:Biotherm deo pure
TANDKRÄM: Colgate
SCHAMPO/BALSAM: Kérastase och Matrix
TVÅL: hand - Cherry Blossom, ansikte - MD Formulations
PARFYM: Viktor & Rolf, Flowerbomb
MINERALVATTEN: Alltid, gör eget.
VIN: Torrt vitt. Chardonnay.
DRINK: Lemon, lime & soda eller vodka cranberry.
BRÖD: För gott och försöker undvika.
MAT: Vegetariskt och fisk.
GLASS: Piggelin.
GODIS: Allergisk och får svårt att andas av färgämne så det återstår choklad, helst m jordnötter.
SÄNG: 120 extra mjuk. Australisk dubbelsäng var bättre.
LAKAN: Mycket viktigt med mjukt sänglinne.
FRISÖRSALONG: Toni & Guy.
DAGSTIDNING: Ingen.
MAGASIN: Vi får flera till studion. Italienska Vogue är en klassiker.

Crossroads

3 avgörande

1998. Stanna kvar i operasällskapet och föreställningen jag var med i vs Stockholm och internationell marknadsföring.

2005. Doktorandplats på Stockholms universitet vs lektorstjänst i Frankrike.

2007. Stanna på reklambyrå på Stureplan vs fotoutbildning i Melbourne.

Vi börjar närma oss den där korsningen igen, känner förändringen i luften men står still. Lutade ansiktet upp mot första solen på flera veckor medan ett stilla leende spred sig, likt de nordiska turisterna vi fnissade åt när jag bodde i Frankrike.

Man känner igen dem på Paris caféer, de vände ansiktet mot solen, redan ljusrosa i ansiktet. En fullständigt otänkbar tanke när man bor i Australien och gör allt man kan för att undvika direkt solljus, begravd under lager av solkräm.

Men jag längtar efter ljuset, värmen, solen på ett sätt som uppriktigt förvånar mig. Vill känna värmen mot huden igen.

Samband

Inom litteraturvetenskapen finns en teori om att i det ögonblick författaren lämnar ifrån sig texten blir läsaren en del av texten. Att läsarens tolkningar blir en del av verket. Ett mer organiskt sätt att se på litteraturen såklart.

I det ögonblick bilderna publiceras kan de också hamna i olika kontexter, man tappar kontrollen till viss del. Klart att man kan säga nej till vissa bildpubliceringar. Andra publiceringar är mer otippade, som en australisk reklambyrå ville nyligen köra en av mina dansbilder i en kampanj för ett designföretag.

När jag bodde i Frankrike träffade jag Frank McCourt när han talade om Ängeln på sjunde trappsteget. Den engelska titeln är Angela’s Ashes. En reporter frågade honom om titeln och han svarade bara ryckte på axlarna och sa att han inte hade någon kontroll över titeln.

Sambandet mellan ord och bild har alltid varit viktigt för mig men det är bara att acceptera att mina bilder ibland får rubriker som kanske är något intressanta. Men också tillit att det som blir som det ska.

Överfullt

Ibland tänker jag att det är tur att jag bor själv, som nu när mitt vardagsrumsgolv är tapetserat med italienska Vogue, Vogue Sposa, Numéro, V-Magazine, Interview och ett par fotoböcker med Man Ray.

När jag gick min fotoutbildning hade vi en ung fotolärare i en teckningskurs. Hon blev utnämnd till Australiens bästa unga fotograf och har ett fantastiskt driv.

Hon inledde första teckningslektionen med att säga att hon inte kunde teckna och det gjorde vi aldrig. Hon lärde mig mer än någon annan hur man förstår ljus.

Varje lektion hade hon med sig Vogue, Rolling Stone Magazine el liknande. Sedan gav hon oss bilder och vi fick ett par minuter på oss att svara på hur bilden var ljussatt, hur många blixtar som använts och hur de var riktade.

Men hennes allra bästa tips var det här. När man sitter med en brief och ska komma på några smarta idéer, som man bör, och vara superkreativ, som man inte alltid är, och har en inre dialog om ljus, stil, mood, färg, attityd etc. Lämna datorn, gå in i en tidningsaffär och bara bläddra igenom tidningarna snabbt och förutsättningslöst.

Inspiration overload. Det handlar såklart inte om att kopiera en look, men man ser ett färgschema man gillar i en tidning, en vinkel i en annan, en stämning i en tredje. Sedan sprider man ut dem över vardagsrumsgolvet.

Det tittar jag på nu.

Mmm mmm mmm

Fick ni några hemliga blommor och brev igår? Valentine har aldrig riktigt varit min grej och igår satt jag i telefon med en av mina vänner långt bort. Hennes något stormiga förhållande tog tvärslut igår. Happyfuckingvalentine love.

Någonstans är det nästan poetiskt, att bryta upp på alla hjärtans dag. Det var kanske viss drama, men inte tårar, inte bittert, release and let go. Tvärtom var det mest skratt när vi äntligen fick tid att prata.

Skickade inte några hälsningar men fick ett lite oväntat ”my dear wonderful lady”-sms från en man långt härifrån. Det lyfter såklart en grå måndag.

31 snabba

1. Var är din mobiltelefon? Intill mig.
2. Var är din andra hälft? Vem?
3. Ditt hår? Blont. Långt. Plattat.
4. Din mamma? Elegant.
5. Din pappa? Som företagare gör, arbetar alltid.
6. Det bästa du vet? Kärlek.
7. Din dröm i natt? Underlig.
8. Ditt mål? Publicerade bilder i Italian Vogue.
9. Rummet du är i? Studion.
10. Din hobby? Män? Äh, yoga och tarot just nu.
11. Din skräck? Rejections
12. Var vill du vara om sex år? Mer etablerad, på flera plan.
13. Var var du igår kväll? Studion.
14. Vad är du inte? Mätt.
15. En sak du önskar dig? Vår. Vill kunna ut och gå utan att halka runt i snön.
16. Var växte du upp? East coast. Åhus.
17. Det senaste du gjorde? Fotograferade cupcakes
18. Dina kläder? Svart klänning med smalt lila skärp.
19. Din tv? Har ingen.
20. Ditt/dina husdjur? Nej.
21. Din dator? Högst älskad. MacBook Pro.
22. Ditt humör? Väldigt glad, en av de artister som betytt mest för mig vill att jag ska fotografera henne.
23. Saknar du någon? Nej.
24. Din bil? Ingen.
25. Något du inte har på dig? Äger inga långbyxor för tillfället.
26. Favoritaffär? Fifth Avenue Shoe Repair.
27. Din sommar? Havet. Resor.
28. Älskar du någon? Såklart.
29. Favoritfärg? Jag gillar rött, använder det mest som accentfärg.
30. När skrattade du senast? Idag.
31. När grät du senast? Minns inte riktigt.

Different

Har ägnat större delen av dagen på Toni & Guy, inte för att plåta, men för att bli blond. Skickade över en mobilbild till syrran och fick i retur. ”Snyggt! Har du gjort det i Photoshop?”

Åkte till studion och Lukas var i köket, rotade omkring i kylskåpet och vi pratade om en utställning. Så reste han sig upp från kylen, vände sig om och sa högt ”Whooooooa! Shit, vad du ser annorlunda ut.”

Tydligen.

Ny adress

Några av er har läst här länge, år faktiskt, andra har fallit in längs med vägen. Ni är alla lika välkomna.

Nu blir det delvis på ett nytt ställe. Min fotoblogg har fått ny adress och mina bröllopsbilder finns samlade på en ny sida.

De nya adresserna är:

Min fotoblogg

Mina bröllopsbilder

Blonds have

Det ekar lite, som att somna första natten i en ny lägenhet. Sakerna är på plats men man har inte riktigt vant sig vid ljuden.

Det ekar i mitt badrum också, hantverkarna har redan målat om allt och det skiner efter att jag städade när jag kom hem från studion. Kaklet ska fortfarande fixas, badrumsskåpet ska anlända och monteras, men som den minimalist jag är, tycker jag nästan det är finare när allt är tomt och rent. Möjligen inte helt praktiskt.

Var på Toni & Guy ikväll för att diskutera en färgning; hon ville hellre slinga. Mitt hår är mörkare än det har varit på flera år eftersom det inte längre bleks i den australiska solen, eller franska för all del. Inte för att håret är speciellt mörkt egentligen, bara mörkare än jag trivs med. Tänkte först att jag kanske skulle göra det riktigt rött, men ändrade mig. Blondes have more fun.

Killer on the dance floor

Hantverkare i lägenheten; studion vimlar av stylister och modeller eftersom studion är uthyrd till en utomstående modefotograf under dagen. Vårt kontor ligger på ett öppet loft ovanför studion. För tillfället som att arbeta i en nattklubb, ljusen blixtrar, musiken dunkar högt genom rummet, vibrerar i golvet, basen i bröstet, tung doft av hårspray slingrar sig uppåt.

Redigerar bilder på en australisk modell som jag fotograferade i helgen, otroligt vacker modell med mycket attityd. Svart och vitt, mycket grain och rock’n’roll. Bilderna ska levereras till helgen så jag återgår till nattklubbsredigerandet.

Vitt vitt vitt

Min hyresvärd ringde upp och meddelade att jag får mitt badrum renoverat. Redan i dag kommer de visst. Jag är nästan lite för pepp att få det fixat, jag har muttrat om det här sedan jag flyttade in i lägenheten.

Det ekar i badrummet nu, inte för att där var så mycket innan heller och det är utan tvekan det minsta badrum jag någonsin haft. Med visst balanserande lyckades jag skruva bort badrummets enda hylla, efter en tur ner till Claes Ohlson eftersom jag just inte hade någon sådan mejsel. Jag har inte så många mejslar alls om det ska var så och är allt lite smånöjd med min insats. Tänkte i ett ögonblick av högmod att jag skulle lägga fogmassa och jämna till. Kanske inte och lämnar ödmjukast över till hantverkarna.

Rosor och öl

Korsade gatan, vände mig snabbt och sedan var knäet i gatan och väskan på marken. Datorn och kamerorna var i säkert förvar på ryggen. Om jag hamnade där på två sekunder var jag uppe efter en, mest förvånad eller kanske inte egentligen. Stockholms gator är täckta med is.

Såg inte förrän jag kom till studion att det gått hål på strumpbyxorna, maskor längs benet. Så det har jag gått omkring med.

Handlade stora röda rosor i blomsteraffären, gick vidare till Systemet och handlade öl. Mannen i kassan log när han såg rosorna, såg drickan, såg i alla fall inte mina trasiga knän och önskade trevlig kväll med ett höjt ögonbryn.

I wish. Allt är till plåtningarna i helgen och jag har flera. Här blir inte ens någon fredagsöl i studion; de andra har arbetat galna timmar och drog hem efter lunch. Ska nog göra detsamma snart.

Snart

Jag läser på, gör min research, tittar på bandfoto jag gillar, tittar på bandfoto som jag inte gillar och tänker lite till. Går igenom bilder jag tagit tidigare och hur de kan göras bättre. Har flera plåtningar i helgen och är supertaggad, en av dem kommer nog få väldigt stor spridning.

En av plåtningarna är med ett punkband och nog för att jag fotograferat band förut, men inte punk och jag vill att det ska bli bra. Det blir alltid bättre när man är förberedd, alltid bättre när man tar det ett steg längre.

Här är en bild från en annan plåtning. Kommer fler.

I fell in love

"I fell in love with these stories.... I loved the world, I loved how funny it was, how sexy and romantic and dramatic and scary"

Alan Ball om Sookie Stackhouse-serien skriven av Charlaine Harris, den serie som True Blood är baserad på. Kunde inte sagt det bättre själv och är helt förälskad i världen hon tecknar. Lika mycket som jag tyckte om de övernaturliga väsen i Gösta Berlings saga tycker jag om varelserna i Harris böcker.

Där Stephenie Meyers Twilightserie är i högsta grad moralisk, framstår Harris karaktärer som skönt liberala och frisinnade. Harris värld är allt annat än moralisk, romantisk visst, men inte moralisk i rätt och fel, svart och vitt, eller gott och ont. Livet är ju sällan det; det bara är. Och till skillnad från sagans berättelsestruktur låter hon karaktärernas komplexitet växa genom serien.

Jag älskar hur hon skapar sin egen värld och befolkar den med alla tänkbara och otänkbara varelser och jag vet att hennes värld kommer färga mina bilder framöver. Läs läs läs.

Blondes have

Det ekar lite, som att somna första natten i en ny lägenhet. Sakerna är på plats men man har inte riktigt vant sig vid ljuden.

Det ekar i mitt badrum också, hantverkarna har redan målat om allt och det skiner efter att jag städade när jag kom hem från studion. Kaklet ska fortfarande fixas, badrumsskåpet ska anlända och monteras, men som den minimalist jag är, tycker jag nästan det är finare när allt är tomt och rent. Möjligen inte helt praktiskt.

Var på Toni & Guy ikväll för att diskutera en färgning; hon ville hellre slinga. Mitt hår är mörkare än det har varit på flera år eftersom det inte längre bleks i den australiska solen, eller franska för all del. Inte för att håret är speciellt mörkt egentligen, bara mörkare än jag trivs med. Tänkte först att jag kanske skulle göra det riktigt rött, men ändrade mig. Blondes have more fun.

Kan du?

Låste lägenhetsdörren i morse, började gå nerför trappan när grannen rusade ut, taxin väntade utanför. Han tog dubbla steg och ropade ”Annevi, kan du knyta min slips?”.

Vem hade vetat att man kunde vara den räddande ängeln genom att kunna knyta en slips? Men det var jag inte. Har inga bröder, aldrig datat en man som inte kunnat.  Jag har köpt slipsar, tagit av dem, men just aldrig knutit någon.

När jag kom till studion satte jag mig och youtubade slipsknutar och log lite åt det seriösa knytandet och stegvisa förklarandet. Det är inte direkt rocket science; nästa gång kan jag.

Foxy

Ett par av mina vänner sålde sina våningar på Östermalm och flyttade till en 1700-talsgård en bra bit utanför Stockholm. Jag fick skjuts med en av deras vänner, som jag inte träffat tidigare.

Halv blinddate-känsla när jag stod vid Örnen på Karlaplan och väntade på en bil. Kom på att jag glömt att fråga hur han såg ut som skulle hämta upp och tittade lite förvirrat omkring. Han var supertrevlig, domare och vi lämnade storstaden bakom och ut i ödemarken.

Gnistrande vit snö, röda stugor med vita knutar, som en saga och det var verkligen otroligt vackert, passerade ett par rådjur innan vi nådde fram till gården. De berättade om vildsvinen, hjortarna och rådjuren som traskade omkring mer eller mindre utanför husknuten, eller snarast utanför inhägnaden utanför gården.

Mörkret ute, doften av glögg och stearinljus, vin och mat senare, mer vin framför kakelugnen. Mycket trevligt och sedan tillbaka in mot stan.

Jag hoppade av utanför min lägenhet och fick syn på en hund som jagade en katt, stelnade till lite, men jag var tvungen att gå förbi för att komma in. Gick närmre och såg att det inte var en hund men en räv. Katten hoppade upp i trädet utanför porten och räven satte sig nedanför. Jag passerade lätt förskräckt en meter ifrån. Den var mer intresserad av katten än mig.

Långt

Bloggade just en av mina längre fotoposter på andra bloggen, tagna i lördags. Tog med lite bilder runt omkring och en förklaring av ljusuppsättningen.

Efter

med Sonia Rykiel ner över ögonen och Piece upp över näsan

Stockholm Fashion week fylld av pressvisningar pågår i veckan. Lanvin kom ut i butik i tisdags och min favorit är den röda tyllklänningen, men beige upptill är inte min färg. Lanvinpumpsen och brillorna är superfina.

Fotomässan öppnade i dag och jag var där med en vän. Kollade in Broncolors Senso, ett minikompaktaggregat, perfekt på location. Bäst var svenska modefotografen Sandra Freijs utställning. Strålande.

Annars är den stora skillnaden att den svenska fotomässan riktar sig primärt till hobbyfotografer, med allt från försäljning till föreläsningar. Den australiska fotomässan är för all del enormt mycket större, men riktar sig bredare. Det finns mycket för fotointresserade i allmänhet, men det finns också professionella workshops och utrustning att pillra på. Där är mässan öppen en dag endast för professionella, medan helgen är öppen för allmänheten. Fotomässan pågår under helgen. Jag köpte billiga minneskort så det är jag väldigt nöjd med.

Har en modeplåtning i morgon så någon utgång blir det inte ikväll. Var det tidigare i veckan, en afterwork som blev till midnatt. Träffade en tjej som bodde i Melbourne 2006 när jag flyttade dit, sedan var jag Stockholm några månader, det var hon också, sedan flyttade vi båda tillbaka till Melbourne… och några år senare tillbaks till Sverige. Blinddate, sort of, vi har inte träffasts tidigare, bara haft sporadisk kontakt över Facebook. Hon tog med sin australiske man och son till Stockholm.

Det är minus 12 grader och fullt med snö. Jag fryser i min yllekappa, halkar omkring i mina läckande stövlar men har köpt en ny jättehalsduk och den värmer lite. Svårt att vänja sig vid den svenska vintern och ännu svårare att hålla sig hyfsat fashionable när det är så kallt.

Försökte förklara konceptet med inneskor för en av mina australiska vänner och möttes av hysteriskt fnitter, unheard of, följt av att hon berättade att hon satt och chattade på altanen, med havsutsikt, mat på grillen.

Date eller inte date

Det här kan vara bland det roligaste jag läst om svensk dating. Skrivet av en amerikan som bott i Sverige i sex år och jag tror hon ser det med ovanligt klara ögon.

En pojke ringde just, lite oväntat, vi har bara träffats någon gång bland vänner. Den gången bjöd han ut mig, tror jag, sådär på ett typiskt icke-date sätt. Inte fika men drinkar. (Date.) Men lade till att andra kunde följa med. (Icke-date.)

Jag sa nej, inte så mycket för att jag inte ville, men det var dåligt timing och… jag vet inte. Efteråt ångrade jag mig lite och en vän hade sin uppfattning klar. ”Du säger nej av gammal vana, i ren automatik”. ”Nej”, sa jag lite trumpet. Hon kan ha rätt förstås; jag gjorde exakt samma sak veckan efter när en annan man frågade. Fast honom kände jag just inte alls, så allt annat hade varit underligt.

Hur som helst, han ringde alltså upp, presenterade sig och sedan. Ingenting. Så jag fick ta över, pratade om senaste vi träffats. Ungefär som när man träffar gamla klasskompisar och småpratar en stund om gamla minnen, för att sedan inte ha något mer att prata om.

Nu vet jag inte om vi inte hade något mer att prata om; det hade vi nog haft OM han sagt något, men han gjorde knappt det. Efter en stund började det bli lite för många ansträngda pauser och jag frågade mer direkt om det var något speciellt han ville.

Han började ett resonemang om att svenskor var så vackra. Inte att jag var vacker (date). Svenskor var vackra (inte date). Till saken hör att han är toksnygg, men någon ordning får det vara. Vill han ses, date eller inte date, så får han allt fråga. Jag tänker inte hjälpa till hur snygg han än är.

Jag hade sagt ja den här gången. Istället började jag avsluta samtalet och då kom genast ytterligare ett svävande om att ses längre fram (inte date). Att det hade varit roligt (date?).

Herregud.

Mannen jag datade i Melbourne och jag träffades i en bar, en helt öde bar eftersom det var tidigt på kvällen. Han tittade upp ur sina papper och vi började prata. Jag visste inte då att han förberedde sig för den nya show han skulle göra. När hans show var avslutad satt jag längst in i hörnan omringad av vänner. När han fick syn på mig gick han genast in och ställde sig i mitten för att kunna prata med mig, sa att det var trevligt att träffa mig. Att han gärna gjorde det igen (date).

Han hade alla mina vänners ögon riktade mot sig, om jag hade sagt nej hade det blivit ganska jobbigt. Men jag gjorde ju inte det.
Mod.

Pojken som ringde sa att han skulle höra av sig längre fram. Vi får se.

Titti

Från fredagens modeplåtning. Mer bilder här.

Fredag kväll

Fick ett mail där jag ombads lämna ett headshot på mig. Um, jag tror inte jag har tagit något självporträtt sedan Melbourne.

Tänkte att jag kunde passa på att göra det efter plåtningen igårkväll. Dessutom var det bara jag i studion då och självporträtt tas bäst själv, utan att någon ser. När mitt stylingteam hade gått fixade jag till min make, satte kameran på timer och började ta självporträtten.

Då hörde jag en nyckel i dörren och in kom Lukas, tillbaka från en reklaminspelning ”Jobbar du en fredagskväll” sa jag, men egentligen inte förvånad. ”Du då”, var hans snabba svar.

Som tagen med fingrarna i syltburken, uppklädd i min älskade NY-top förklarade jag hur det låg till. ”Jag kan ta dem”, sa han, ryckte på axlarna. ”Ska bara ha en öl först” och satte kurs mot köket.  ”Jag också”, var mitt blixtsnabba svar.

Så vi drack öl och jag stod lutad mot fönstret i studion när han tog upp min kamera och klickade av första bilden. Den var fortfarande inställd på timer och började tickade ner sekund för sekund. Jag gjorde ingen ansats att flytta mig.

”Du hinner”.
”Nej”.
”Jo, kom igen”.

Jag hann. Enjoy, för det är inte varje gång ni ser med mig leende på bild; det är inte ofta ni ser mig med öl i handen.

Vit

Jag fick ett startpaket Bare Minerals i present för en tid sedan. Jag läste inte så noga på burkarna, men tog den ljusaste färgen som bäst matchade huden och använde den som foundation i några veckor.

En av stylisterna började prata om att hon köpt samma och att hon speciellt gillade highlightern. ”Där var ingen highligher i min” sa jag men kollade när jag kom hem.

Jorå. Den burk som jag använt som foundation var i själva verket highlightern. #whitest chick in town.

Same same different

Inget som att vakna upp till ett love. Australierna säger det så mycket lättare än vad vi gör, utan någon underton bara med extra värme.

Från en vän som också var med i LA och vi fann varandra direkt. Kanske för vi talade med samma accent, förmodligen för vi var ganska lika i utbildning och arbete, för att han är supersnäll nästan lite som en äldre bror, som ser till att man kommer hem ordentligt och inte klagar när han fick vänta en halvtimme i lobbyn på att jag skulle hinna klä om innan vernissaget.

Vi åkte i samma bil till Watt’s Towers, som tydligen låg i ett slumområde. Vi körde fel såklart och dörrarna låstes automatiskt på den amerikanska bilen när vi cirkulerade runt i området bland soppkök, stora soffor parkerade på gräsmattan, utslagna hopsjunkna människor på trottoarerna, gängbildningen, blickar av frustration, ilska. Ingen av oss tog upp kamerorna även om det fanns bilder som stannade kvar.

Jag medger att jag var något lättad när vi lämnade området bakom oss en halvtimme senare. Hoppade in i bilen och fortsatte genom gettot och även om kvarteren blev något bättre var det långt ifrån någon normalitet. Vi körde förbi en utmärglad man med en kundvagn intill lastad med hans ägodelar. I handen höll han en stor skylt där det stod biltvätt. Vi tänkte samma men australiern fann orden snabbare om att lämna in bilen där och kanske inte få tillbaka den.

Vi blev därför hyfsat förvånade när vår amerikanske chaufför saktade in och stannade på en bakgata. ”Vi ska äta här tillsammans med de andra” och jag och australiern tittade på varandra och kunna inte hålla tillbaka ett (nervöst) skratt. Klev ur och passerade ett antal soffor längs med trottoaren, hundar som skällde bakom plank, gick förbi försäljare med varorna fästa på kroppen, förvirrade utslagna människor.

Klev in på en hamburgerrestaurang och matosen låg tjock, fanns inte direkt något vegetariskt och jag beställde in pommes frites och blev smått ställd när jag fick tillbaka en enorm tallrik i ett berg av pommes frites. Ställde tallriken på mitten av bordet istället och fick en asprin av australiern istället mot jetlagen som dunkande gjorde sig påmind. Utanför stod en man och sålde solglasögon, människor som speglade sig mot fönstret där vi satt.

Fina

Bilden som jag fick pris för var tagen i Los Angeles och jag var bara där i några intensiva dagar. Speciellt att träffa människor som jag haft kontakt med över nätet i några år, men med få undantag aldrig träffat i verkligheten. Att träffa människor för första gången samtidigt som man redan känner varandra i någon mån.

Första kvällen i Hollywood hämtade Caleb och Sara upp mig på mitt hotell. Jag bodde på ett nyöppnat hotell och allt var skinande blankt med röda mattor som ledde ner till bilen. Vi körde genom den kolsvarta kvällen, stannade till och köpte vin och fortsatte ut mot kusten där vi mötte upp med de andra som alla hade valt att bo vid stranden. Ett 20-tal fotografer som sågs; ett 20-tal kameror som blixtrade konstant.

Märkliga samtal, roliga samtal. Någon som lyckades få ner korken i flaskan istället för ur den (?), en soffa som vek sig av tyngden i gruppbilden, en akutsköterska som berättade historier som fortfarande får mig att rysa, andra som fick mig att skratta. Vi körde tillbaka i natten i intensiva samtal.

Kvällen därpå ville de flesta fotograferna (en del hyfsat bakis) tillbaka till sitt hotell. Och festa. Det tog två timmar att köra fram och tillbaka och eftersom vi redan var på en bar i närheten av Hollywood stannade jag och Caleb kvar med några av hans vänner. Sedan droppade det in allt fler av hans vänner och jag har aldrig känt mig så genuint välkommen och det blev en av de bästa kvällarna någonsin med långa samtal med kreativa intressanta människor.

Varje år packar de en lastbil och åker ut i öknen ett par veckor på Burning Man. De ville att jag skulle följa med och när man ser bilderna så ser det ganska fantastiskt ut. Här är Calebs bilder från årets Burning Man.

Pumpkin

Om jag fick välja en sak som jag saknar från det australiska köket så skulle det nog vara pumpa. Rucolasallad, pumpa, tärnad fetaost och solrosfrön. Yum. Het pumparisotto med ris. Yum. Pumpasoppa med persilja. Yum. Eller som igår pastagratäng med pumpa, lök och grönsaker. Yum.

I Sverige har jag i princip bara lyckats få tag i pumpa på vid Halloween och jag har känslan av att många köper pumporna mest som prydnad. Men de är verkligen alldeles ljuvliga att äta också, lite småsöta, en blandning mellan potatis och morot.

Jag passar på. Äter pumpa till det mesta just nu. Här är fortfarande massa mat över som jag lagat när jag hade besök; så mycket roligare att laga mat till andra. Jag och min systerdotter bakade lussekatter och drack julmust till.

Jag bokade julflyget i dag, svårt att tänka att det bara är lite drygt en månad bort. Det finns något rofyllt i mörkret, ödsligheten längs iskalla gator, levande stearinljus inne och varma filtar.

Paul

Bilderna på franske modellen Paul, som vi tog igårkväll, ligger uppe på fotobloggen.

no play

Lämnade studion sent ikväll och det gick några män i trappan på våningen under. Det ligger ett modedesignföretag i huset och det är inte ovanligt med supervälklädda människor. Så var männen och en av dem sökte ögonkontakt, fortsatte följa mina steg varje gång han vände och tittade uppåt.

När jag kom ner på bottenvåningen stod han nonchalant i dörren och väntade ensam på mig. Lång, mörk, och med italiensk brytning öppnade han dörren på vid gavel och frågade om jag ville göra dem sällskap.

Han fick ett leende men det är all work and no play.

True love is a big deal

Ibland fascineras jag av hur mina bilder vandrar. En gång kontaktade en utländsk nättidning mig och frågade om de kunde använda en av mina produktbilder i ett reportage om rysk smuggelsprit. Helt ologiskt och det fick dem just inte alls.

En annan gång bad en amerikansk resesite att få använda mina interiörbilder från ett hotell i LA, utan betalning men med exklusiva rättigheter. As if.

Och ibland helt oväntat, ett sänglinneföretag som ville använda en modebild på förpackningen. Medan jag fotograferar allt mer mode, mindre porträtt än tidigare, är det nog mina bröllopsbilder som vandrar mest. Senast en fransk publicering.

Swimming

Om ni missade Slideluck Potshow-visningen tidigare i år så kommer det en liten slideshow här.

Dear Euphorias röst; mina ögon.

Lejonmingel och leopardjacka

Vinnarbidragen från Cannes Lions var i stan och jag gick tillsammans med gamla copykursare från Berghs. De har klättrat upp i byråvärlden under de år som jag var i Australien och gjort ännu en utbildning.

Första känslan var att vara tillbaka på ruta ett. Om jag hade stannat kvar på byrå, var hade jag varit i dag? Jag har någon slags hatkärlek till reklamvärlden, min egen frustration att jag inte fått ur mig det som jag tror att jag hade kunnat, att jag inte fick chansen (visumstrul och annat), eller tog chansen när den var där. Samtidigt som jag älskar tempot och de snabba växlingarna. Ord och bild. Jag gillar ju det.

Inspirerades av bra lejonkampanjer, inspirerades att göra bättre när man ser sådant man inte känner för. Viljan att göra mer.

”Men ångrar du ditt val att vara fotograf?” frågade någon. Inte så och det är inte så stor skillnad egentligen kan jag tycka. Man arbetar fortfarande i team och nyckeln är som alltid att arbeta med andra som vill, som brinner i sina roller. Då brukar det bli bra.

Det bjöds på öl och choklad. Visst var där reklamare (duh) men mest var det reklamstudenter och någonstans där sköljdes min ruta-ett-känslan bort. Det är inte 2007 med Berghs och byrå. Det är 2010 med stor vit studio och en folio med bilder från Melbourne, LA, NY, Paris och Stockholm.

I korthet

Dagens deadline: mode. redigerat mer eller mindre oavbrutet de senaste två dygnen.
Dagens headline: Chile.
Dagens udda: min kollega plåtar kändisar och man stöter ihop med tv-profiler i köket
Dagens event: Modemingel på PR-byrå
Dagens kläder: röd kjol, svart topp
Dagens frisyr: ny favorit. Carrie kanske 2000, lockigt stort hår med flätor i luggen
Dagens glömt: mina högklackade boots står kvar i hallen. Blir ballerina hela dagen istället.
Dagens kom ihåg: köpa creptång till plåtning på lördag.
Dagens bra: Äntligen blir det lägenhetsbesiktning och jag hoppas få mitt badrum uppfixat.

Perhaps perhaps perhaps

Det var första gången jag satte nyckeln i dörren, larmade av och var ensam i studion. Alla 140 kvm av parkett och vita väggar. Studion hade jag riggat dagen innan så jag testade mest av ljusen, plockade upp kameror och ordnade i köket.

Det var så tyst, nästan ödsligt utan det vanliga ljudet från blixtar som går, mobiler som ringer och datorernas knappande. Tyst. Och någonstans där stannade jag till tittade ut över studion, min studio också, mitt skrivbord, sminklogen, klädställningarna och plötsligt var det så verkligt. Det var hit jag ville komma. Självklart är det mycket kvar och jobben kanske inte regnar över mig, men jag har att göra.

Jag har en tendens att gå igenom livet och tycka att allt går för långsamt. Tänkte på ett samtal igårkväll med en vän som köpte min gamla 400D. Det var min första systemkamera, inköpt för 3,5 år sedan. Egentligen kanske det inte är så långsamt, egentligen har det kanske gått ganska fort.

Gick bort till stereon, skruvade upp ljudet till Doris och sjöng högt i tystnaden, överdrivet, för mycket. Sedan ringde mobilen och modedockan anlände. Vi har plåtat vår-, och sommarkollektionen.

Och så levde de lyckliga i

Om det kom en bröllopsinbjudan från en vän som en gång var nära närmre närmst, som man delat ändlösa samtal med. Som man försökt hålla på benen efter ett fruktansvärt uppbrott när hennes värld bröt ihop och tog tid att bygga upp. Hon har alltid stöttat mig.

Jag trodde alltid att mannen som kom efter hennes stora kärlek var något tillfälligt. De var så olika och jag fick alltid känslan av att hon höll igen, att det var bra, tillräckligt bra. Aldrig bäst. Sedan fick han en tjänst på annan ort och hon valde att bryta upp och följa med honom.

Vi tappade den där närmsta förtroliga vänskapen, inte som i att den inte fanns kvar, bara att det var svårare att ses, svårare att hålla kontakten.

När vi hörts har jag aldrig kunnat skaka av den där känslan av att hon valt något som känns okej. Inte wow. Det är kanske helt okej, men så kom den där bröllopsinbjudan.

Det finns inget wow. Det finns inte ens ett leende. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes handskrivna följebrev till mig. Nästan som en förklaring, som att hon anade frågan. Det var inte ens dolt mellan raderna, tvivlet, ångesten, resonerandet, det var. Jag vet inte vad det var, men någon stormande kärlek var det knappast. Hon vet det också.

Men vad ska jag säga. Att hon ska lämna honom? Att det ordnar sig, att det är bröllopsnerver? Någonstans tror jag inte att jag behöver säga så mycket alls, men jag har en känsla av att hon behöver få prata.

En dag i bitar

Såg på andra säsongen av sex & the city och hade nästan glömt att Carrie alltid hade lockigt hår då. Lockigt med flätor i luggen. Precis de flätor som är så mycket i vinter.

Kan hon kan jag, tänkte jag och lät håret vara just så lockigt, som det är om jag inte plattar.

Väntade på hissen, ytterligare ett par personer kom, en av dem snygg så snygg. När hissen kom öppnade han dörren och lät mig gå först med ett leende. Älska. Jag tar det som ett tecken på att den flätade luggen, det lockiga håret var lyckat. Så måste det ju vara.

Bokade en ansiktsbehandling till i morgon. Lyx, men skönt så skönt. Behöver fixa en ny vinterkappa också, min enda är en rest från 2007. Kanske inte helt rätt längre.

Handskar har jag redan köpt i mjukaste skinn, 1,5 cm för långa i fingrarna. Finns inte precis något val; jag är inte petite men mina fingrar är uppenbarligen det. Jag älskade det hos den senaste mannen jag datade i Australien, hans långa fingrar, smala händer. Inte för att jag sa något, det är ju knappast något man säger. Men han hade det. Vackra händer.

Någon som kör sin eget lilla moderace är The Man Repeller. Hysteriskt roligt på sina ställen och med distanserad bitsk ton.

Vägen tillbaka

fortsättning



Jag vet inte riktigt hur, men jag missade inslaget om det unga polska nazistparet som upptäckte att de var allt de tidigare hade hatat. Judar. CNN berättar om deras osannolika historia och deras väg tillbaka in i samhället.

"I came here to the rabbi and said, "listen, they are telling me I'm a Jew [...] Who is this Jew and what is it? Help me because I am going to lose my mind otherwise.'"

Vänner

Vi träffades på en fest. Han kom fram, presenterade sig, artig, vänlig, rolig på ett lite torrt intellektuellt sätt. En aning dryg, sådär på ett lätt överklassvis, välklädd, kanske med avsaknad av någon detalj som gör skillnaden mellan korrekt och cool, but that’s ok. We can fix that.

Ögonen bruna närvarande intresserade ändå inte påträngande. Han kunde föra sig, en man som man kan ta med i vilken miljö som helst och han skulle smälta in (utom Cherry en lördagskväll nere i AC/DC Lane i Melbourne, but that's OK).

En man som lade armen korrekt vänskapligt i midjan. Inte för lågt på höften, inte en aning för högt upp på låret. Korrekt. (I motsats till mannen jag datade som gjorde precis tvärtom, knappt märkbart ändå ett stilla markerande att jag var med honom när någon annan kom fram. Egentligen tyckte jag det var lite sött.)

En man som inte dricker för mycket under middagen. Som tackar för maten, på rätt ställe. Som dessutom ser bra ut på ett aningen blygt sätt. Som jag har gemensamma vänner med, även om vi kanske inte är helt lika. Det kanske är bra.

En man som jag hade fallit pladask för om jag hade träffat honom för fem år sedan. Men nu?

Frustrerad försökte jag förklara för en av mina bästa vänner att han var perfekt. Bara att well, jag känner det inte, inte tillräckligt.

Han är bra.
Han är bara inte han som var.

Var.

”Jag kan ändra mig; jag tycker om honom. Det här ska bli bra, tillräckligt bra.”, sa jag beslutsamt.
”Tror jag inte, då hade du inte sagt det här till mig, då hade du varit hos honom”.
”Nej”.
”Jo”.

Grön?

Vi har en whiteboardtavla i studion med ett bokningsschema över studiotiderna. Carl-Johan har svart färg, Mathias blå, ev. uthyrning skrivs in med röd penna.

Kvar låg en grön penna som var ledig.

Grön?
That’s not me.

Hade en ljusblå och en rosa kvar från mina undervisningsdagar, men bläcket var slut. Nu åker vi in till stan och köper en rosa. Någon ordning får det vara.

Sedan ska här plåtas.

Lite från New York.

Fredagkväll.
Just saying.

Charming

Jag har möblerat om, flyttat mitt skrivbord från hallen till vardagsrummet. Skrivbordet vid fönstret, bokhyllorna bakom. Inte mitt val, vet inte ens om jag gillar det, praktiskt på sin höjd.

Det handlade egentligen om uppkopplingen. Min lägenhet, mitt i centrala Stockholm, ligger mer eller mindre i radioskugga. Alla samtal bryts. 3Gn lägger av. Jag tröttnade och ringde uppgivet till min teleoperatör.

-Gäller det när du ringer inomhus eller utomhus?, svarade operatören
-Inne, i lägenheten. (duh)
-Tyvärr gäller vår garanti endast utomhus.
-Jaha, men jag skulle tänka mig att merparten av era kunder bor inomhus, vad kan ni göra för oss?
-Är mottagningen bättre vid fönstret?
-Ja, på ena sidan lägenheten.
-Då föreslår jag att du flyttar din dator dit.

Mest stör det mig att tavlorna inte längre sitter rätt, men jag vågar mig inte riktigt på att borra, sätta plugg och hänga dem. Men uppkopplingen bryts inte och samtalen verkar funka. Får vara såhär då. Skrivbordet framför fönstret. Mitt i rummet.

Materially Embodied

Träffades på centralstationen i Köpenhamn, hade inte setts på elva år, men det fanns inte så mycket att ta fel på. Den korta svarta pagen hade blivit axellångt, men ansiktet och skrattgroparna var desamma.

Vi gick genom slitna Västerport förbi prostituerade och sexbutiker tills secondhandaffärerna och caféerna blev fler och människorna allt trendigare. Klev in på ett gammalt apotek, den långa disken fanns kvar, men fungerade nu som en bardisk. Tänkte på min morfar som drev läkemedelsföretag och fina erbjudande från USA. Han valde att stanna kvar i Sverige. Valen vi gör.

Drack upp den färskpressade apelsinjuicen och följde med Hilda på lite galleryhopping. Första gången sedan jag lämnade Melbourne och det stack till av saknad från alla söndagsbruncher med Grace som alltid efterföljdes av en gallerirunda. Det var roligt att göra det igen och inspireras oundvikligen av det man ser, inte bara konsten, men människorna, miljöerna, ljuden.

Gick uppför trapporna på Fifth Floor, det galleri där Hilda just nu ställer ut och även om jag missade vernissagen är jag glad att jag fick se utställningen. Ljus, kvinnlig, stark.

Se den om ni är i Köpenhamn, mer info och bilder här.

Verkligen

Mina vänner firade tioårsjubileum. De hade bokat en svit på ett hotell, de hade en restaurangreservation, de hade biljetter till en föreställning och de var självklar uppklädda till tänderna.

De startade med en drink, vidare på middag som flöt på smidigt, satte sig i baren och fortsatte skåla när en vakt kom fram. ”Vi kommer att eskortera ut er flickvän, som är alltför onykter”.

Huh? Sa de. I nästa ögonblick var de omringade av sex vakter som följde dem ut och där stod de på en trottoarkant tidig natt, i finaste kläder men utan svit och taxi hem.

”Jag var verkligen inte så berusad!” sa hon frustrerat. Saken är den att hon är något fumlig till vardags, tappar konstant saker, går in annat, glömmer bort saker lite här och där, snubblar ibland eller snarast ofta. En klassisk dagdrömmare.

Något drömjubileum blev det inte. Men de hade ganska roligt ändå. 

Jag har flyttat

in.
Och varje morgon kommer jag att ha den här vackra studion att gå till.

Sthlm

Just när jag kommit tillbaka till Stockholm och väskorna åter står i hallen kommer det ett samtal om jag vill plåta en visning i Skåne om några dagar. Hårstyling och catwalk.

Det vill jag förstås; mode/beauty är alltid kul, men det blir till flytta runt lite i planeringen. Och packa väskorna igen.

E-moll

Tittade ner, mot min svarta kjol, svarta strumbyxor, svarta skor, svarta tröja, svarta kavaj, ett vitt pärlhalsband knutet över bröstet, en vit spetsnäsduk från Dior att dölja tårarna med. Den senare var en gåva från mamma när hon var i Paris på arbetsresa; jag fick blindtarmsinflammation under tiden hon var borta. Mormor och morfar var där och det första jag minns på uppvak efter operationen var att morfar satt uppe i taket. Eller han gjorde ju såklart inte det.

I dag satt jag i en bänk i en kyrka med rad efter rad efter rad fylld med sorgklädda människor, flera barndomsvänner. En make som med ensamma steg gick genom kyrkorummet, satte sig ner vid flygeln och spelade med kärleken lysande mellan harmonierna. Så ändlöst vackert.

Tryckt

”Du är i tidningen”. Huh?, mumlade jag sömnigt i nattlinne och gick ut i köket. Tänkte igenom kommande publiceringar men ingen dagstidning vad jag kunde komma på.

Ett tidningsuppslag och ett aha, en bröllopsbild från i somras. Tryck är alltid lite mer konkret på något sätt.

Lämnade ifrån mig en 14-sidor visumansökan, bara för ett kort arbetsvisum nästa år. Fått bilder på den fantastiska "farm" där ceremonin ska hållas. Förhoppningsvis blir det positivt besked snart.

Med ett brinnande paraply

Jag kommer aldrig att glömma när jag första gången bodde utomlands, 18 år och läste på universitetet i Frankrike. Det var i början av terminen och vi hade ett dictéeprov. När vi kom in i aulan nästa lektion läste han upp mitt namn ensamt och sa att jag borde skämmas över mitt dåliga resultat.

Jag tror aldrig det hade hänt mig tidigare; jag hade alltid bra betyg, hade haft lätt också när jag började på det franska universitetet men överraskades över tempot i dictéen och hann inte med.

Veckan därpå läste han i en knäpptyst aula upp endast min uppsats om kvinnosynen i Camus Främlingen och avslutade med en lång diskussion om varför min uppsats bäst svarat på frågeställningen.


Jag glömmer aldrig när en av mina lärare uppgivet tog mig till sidan efter lektionens slut i Melbourne och när de andra lämnat rummet bad hon mig nämna fotografer jag beundrade. Hon drog upp deras bilder över hela väggen, satte mina intill. Ställde mig frågan rakt ut, varför mina inte räckte till.

Veckan efter lämnade jag ifrån mig en av min hittills mest prisbelönta bilder och hon kommenterade inte bilden när jag lämnade den. Men när vår kursansvarige kom in i klassrummet avbröt hon lektionen och frågade om han sett min bild. Drog upp den i storbild över en vägg och log.

I dag öppnade jag NGV Magazine, Melbournes främsta konstmuseum, Australiens också för den delen. Det första jag fick syn på var en av hennes bilder på en kvinna gående genom saltöknen med ett brinnande paraply i handen. Så enkel; så stark och nu hänger den på NGV.

Jag är så tacksam att jag hade henne som lärare, att hon alltid ifrågasatte mig och jag vet att jag många gånger var i tårar och tänkte att jag kan inte sträcka mig längre och kanske kunde jag inte det där och då. Men samtidigt är det just det som är det fantastiska, att hon faktiskt dog upp mina bilder mot de bästa, som vore det en självklarhet att vi skulle nå dit. Jag såg det inte då, tänkte mest att ingen vill göra någon annan besviken; inte ens när de drar upp ens bilder intill Avedons.

Min institution har nått stora framgångar det senaste året, med allt från MoranPrizefinalister till vinnare av NGV-tävlingar. Där man inte borde vara med och tävla när man är student och så går studenterna och vinner. Jag tänker att det är just lärarnas inställning det grundar sig i, som om det inte fanns något än att vara just där.

Jag pratade precis med min lärare och hon gav mig pepp för där jag är och på de projekt som ligger framför. Och någonstans betyder det fortfarande så otroligt mycket.