Fint

När jag flyttade till Sverige från Melbourne i slutet av sommaren tappade jag en tredjedel av mina läsare. Det var en tid med stora omställningar och ni fick bara en del av mig och det är möjligt att det märktes av i texterna. Efter en tid kom fler läsare tillbaka, eller nya. Jag vet inte, men ni blev fler.

Sedan jag kom tillbaka till Melbourne har antalet läsare ständigt ökat och jag har fått flera fina recensioner, senast denna. Det värmer att ni är fler som länkar, fler som läser. Ibland känner jag att ni fortfarande får en del av mig och att jag inte hinner mer än att resumera istället för att berätta. Eller är det olika sätt att berätta, genom ord, genom bilder. Helst i ord och bild.

Tell me

Det har nästa bara varit foto på bloggen ett tag av den enkla anledningen att jag äter lever foto. Monsieur kom förbi i mörkrummet igår eftermiddag och kommenterade mer än frågade. ”När satt du ner senast Anne”? Men allt är inte foto och medan jag framkallade mina 120 mm filmer avbröt en av mina kursare mina tankar.

Oh, ffs Anne.
What?
Kom igen, så roligt är det inte att framkalla film. Tell me. Vem är han?

Och jag kommer på mig med att le, sådär fånigt, sådär utan anledning, kan inte låta bli. Jag känner knappt igen mig själv. Hon fortsatte.

Så är han din pojkvän nu?
Jag vet inte.
Vaddå, vet inte?
Jag vet inte. När vet man?

Drew

Igår fick jag höra från två okända människor på olika barer att jag liknar Drew Barrymore. Jag vet aldrig vad jag ska svara.

Down under

Några timmar senare och sju rullar film exponerade är tröttheten överhängande. I morgon blir det mörkrum och se vad som finns på dem.

Födelsedagsdrinkar i kväll och jag har mest lust att sova men det är hög tid att börja sminka fram energi.

Jag hämtade upp mina undervattensbilder från i söndags på labbet i dag. Ofelia under vattnet.

I'm really singing it

Hade ni varit här hade ni sett mig springa omkring halvnaken intrasslad i svart tyg med en sax i ena handen och ett glas bubbly i andra. Det är studioplåtning i morgon, jeans och Mamiya. Tre modeller som kommer in och jag försöker klura ut hur tyget ligger snyggast mot den bara huden. Icky sticky material som lämnar ilskna röda rispor.

Jag fyller år i dag. Han har glömt. Det kommer bästa sortens födelsedagshälsningar från Sverige, Frankrike och Australien som gör mig varm i hjärtat. ”I’m really singing it” och jag skrattar.

Vad händer när döende Ofelia överlever?

Alla bilder är redan tagna. Ingenting är nytt.
Det kan bara göras på ett nytt sätt; på ert sätt.
And all you have to do is to see.

Det var vad min fotolärare sa i veckan. Öppna upp, sa hon. Vi fick fria händer att välja område. Detta är mitt val, som har fått eget liv efter det brinnande paraplyet.

Ett av konstens återkommande tema är döende Ofelia. Hamlet och Shakespeare såklart, och bland de mer kända målningarna på temat är Delacroix och Millais. Samtida fotografer som Nan Goldin har tagit foton av nakna bara överkroppar i vatten, inte döda men livlösa. Liksom Narelle Autio och Trent Parke har tagit starka undervattensbilder, men mer fokus på kontrasterna mellan ljus och mörker.

Jag dras till bilderna av döende Ofelia. Den sköra kvinnligheten, den kritvita huden mot det smutsiga vattnet.

Kommer ni ihåg scenen från Timmarna när Julianne Moore ligger i sängen på ett hotellrum och stirrar upp i taket och hur rummet börjar svämma över. Hotar att dränka henne. Hon har ett val att ge efter i känslan; hon reser sig upp.

Vad händer när döende Ofelia möter Sophie Calle? ”On a bed, I would have died.” När den stumma smärtan bekämpas endast av envisheten i att vägra ge upp? Den sköra kvinnligheten, den kritivita huden mot det mörka vattnet när hon hittar styrkan att kämpa? Vad händer när döende Ofelia överlever?

Det är vad jag vill gestalta.
Därför söker jag kontraster i svart och vitt.
Därför finns det detaljer i rött.

Men det går lika bra att se en kalasplakat Lucia som tar ett morgondopp.
Comme vous voulez.

!

Svävande

Jag går ofta på konserter, för när de är som bäst är det ren energi. Ge, ta och spelningen i St Kilda i kväll med CSS var årets hittills bästa. När man glömmer rummet och kommer på sig själv med att skratta högt bara dansa.

Ser över den hoppande färgglada massan och kan inte låta bli att tänka studio. 80-tal, stora glasögon eller färgglada ögonskuggor och ballonger, kanske kan peta in några fjädrar i håret.

Varför har inte jag någon slimmad gulddräkt i nylon med svarta fransar som sångerskan? Jag vill också ha svart skugga ner över kinderna upp till ögonbrynen, tänker man medan man inte längre tänker. Bara svävar som ballongerna över scen.

Modell funnen

Du är för rolig som tar kort på daten, säger Helena. Det gör jag jämt tänker jag, tar kort, på det runt omkring mig, på dem runt omkring mig.

Förra helgen började en servitör berätta att han har en dansstudio i Melbourne och hade arbetat i Paris och New York. Dansare är alltid intressanta att fotografera och jag frågade om han skulle vara intresserad av att modella. Ja, ja, ring mig love sa han och blinkade. Och jag, nej. Inte så och där blev jag av med en modell.

Gårdagens date skriver bl a för TV och han frågade mig hur mina plåtningar gick. Modellproblem muttrade jag över min vodka, lime and soda. Han frågade vilken look jag var ute efter, gav mig ett par namn och jag tänkte inte mer på det.

När vi lämnade baren släpade han med mig in på ännu en bar och plockade upp en tidning och pekade på en tjej. Vad tror du om henne, frågade han. Absolut sa jag. Han gav mig hennes mobilnummer. (note to self medan jag skriver. Är det ett dåligt tecken med alla damer i mobilen?)

Hon ringde precis och vi har bokat en plåtning på söndag. Utomhuspool. Just nu är det 12 grader i Melbourne. Hur jag älskar att vara bakom kameran.

Double whammy

Och Guldägget gick till...
kalsongmannen. Yay! Puss Erik.

Och silvret gick till finfin kund.
Double whammy.

Iprenkvinnan

Mensvärk från helvete. Den där som lämnar huden kritvit och kallsvettig. I dag fotograferade jag i en bastu med fullt påslagen värme.

En massa iprenknaprande senare och dimman har lättat, men jag funderar på att avboka kvällens date. Det är ett tag sedan vi sågs och han har bara sett min guldklänningssida. Jag orkar inte i dag; vet inte om han orkar se den osminkade.

Varför har inte Iprenmannen fått en Iprenkvinna? Fått och fått, men ni fattar. Det är guldäggsgala ikväll i Stockholm och jag tänker på mina kreatörspojkar. Mina och mina, äh, ni fattar.

Ett år

Vi fyller år i dag. Bloggen. Jag sitter i samma hus och skriver till samma utsikt som jag gjorde när jag registrerade oskrivna linjer för ett år sedan. Det är ett år sedan jag köpte min SLR och började fotografera.

Det är storm i Melbourne och vattnet kastas upp mot bryggan nedanför. Jag skulle kunna skriva en halvtaskig liknelse att det har stormat det senaste året. Men det är lugnt nu. Ända sedan jag kom tillbaks till Melbourne har det varit som att få en andra chans, eller när jag tänker efter var det samma känsla när jag kom tillbaka till min lägenhet i Stockholm i slutet av sommaren.

Ibland tänker jag på vad det var jag behövde i Stockholm. Kanske handlade det till slut om en sak. Att välja hur jag vill leva. Det tog mig tillbaka till Melbourne och foto på heltid. Jag har bestämt mig och det har gjort mig lugnare. Kraft att fortsätta framåt.

Gå på glas

”Du ser ut som en rockstar”
”Sliten?”
”Jag älskar stövlarna”.
”Yeah, stövlarna. They are killing me”.
”Så länge som de är snygga”.

Med mitt modellstrul blev det inget fotograferande för min del. Andrew frågade om jag kunde assistera honom på en plåtning nere i tingsrätten.

”Jag kan inte gå. Nya stövlar”.
What?, sa han.
”Kräksont”, sa jag.
”Om jag kör från dörr till dörr?"

Vi släpade med oss 5x4-kameraboxen (hmgnf-tung), ett par lampor, stativ, reflektorer och digitala kameraväskor. Vi packade upp, ställde in och mätte ljus när den ena nyfikna juristen efter den andra kom och inspekterade. Sött. Tyckte inte Andrew som försvann under den svarta duken och lämnade juristerna till mig.

Tillbaka i studion var det ovanligt rörigt. En modell var så blyg att de fick låsa en studio för att hon skulle våga posera. Fullt påklädd, men nervös. Det kanske inte hjälpte att fotografen drog fram en turbofläkt som fick allt i rummet att sväva.

Sedan hade vi en manlig modell som inte ville posera i bar överkropp. Jag förstår inte, samtidigt som det är fotografens ansvar att ha kontrollerat innan. Mer förståelse om det hade varit en kvinna och samtidigt förvånas jag något över hur känsligt det är för våra kvinnliga modeller. Kanske är det vi svenskar som är uppvuxna med gemensamma omklädningsrum. Only in Sweden.

Dagens mest originella modell var en manlig hippiekille i stora dreds. Han promenerade omkring barfota i studion med en gitarr på magen och spelade lite sporadiskt här och där.

Låt det brinna

Jag fick resultatet på min tenta i dag. 98% Jag funderar vad som hände med de 2%. I dag presenterade jag mitt tema till en av de större brieferna denna termin. När jag var klar sa min fotolärare att jag hade seendet, analysen och kreativiteten. Hon kommenterade inte mitt ämne utan började istället berätta.

För ett par månader sedan fotograferade jag för en australisk konstnär och bilderna till utställningen. Vi stod ute i en saltöken tillsammans med en kvinnlig modell och konstnären. Det var kritvitt så långt man kunde se och jag balanserade på en stege med full kamerautrustning.

Jag ville skapa en illusion av att gå på moln och där kom kvinnan gående mot mig på den vita saltmarken. I handen höll hon ett brinnande paraply gjort av papper. Då började det regna. Det hade inte regnat på flera år i öknen men när jag stod där på min stege och kvinnan höll sitt brinnande paraply började regnet falla. Fotstegen färgades mörka när det drog upp smuts. Allt var vitt bortsett från de mörka stegen och det eldröda paraplyet.

Min lärare tystnade, tittade på mig och log. "Låt det brinna".

När lektionen var slut och jag var på väg ut genom dörren kände jag hennes hand på min axel. "Hjälpte det?", sa hon och gick vidare utan att vänta på svar. Hon gav mig ny energi och jag vinklar fokus.

Jag älskar när människor berättar för mig. Det har jag alltid gjort, från mormors sagostunder till min mammas oförtröttliga läsande för mig när jag var liten, till skolans läsestunder och drama, till mina pojkar. Framförallt mina män. Berätta för mig och jag faller.

Söndagsdate

Klockan är nio på kvällen och jag kom just hem till mina bilder som otåligt väntar på mig. Grace brukar som vanligt vara min söndagsdate och vi började i ett par designaffärer. Jag testade en fantastisk klänning. Vill ha.

”You look a million dollar in it”, sa Grace.
”That’s because it costs a million dollar.”

Den var verkligen fantastisk. Jag är alltid uppklädd när jag ska träffa Grace. Man vet aldrig var man hamnar. I dag ledde hennes senaste snyggsnygge date oss ner till snobbiga Port Melbourne där han äger en restaurang. Gourmetmiddag med havsutsikt och the bubbly kept coming.

Johannes

Det är tidigt och solen kastar ett rosa sken över gatorna som långsamt blir allt mer trafikerade. Jag har redan simmat och läst igenom mina anteckningar. Jag ska strax föreläsa om den amerikanska dokumentära fotografin under 30-talet. Jag sitter omklädd i min guldmönstrade Alphavilleklänning med ett stort leende. Det kommer att bli en bra dag.

Nu blir det musik. En av mina kära gamla vänner som återuppstått genom Facebook är Johannes. Vi talar gräsfläckar på jeansen och snöbollskastning. Han blev också månadens artist i P3 Lab för ett par månader sedan. Yo.

Kalsongmannen

Minns ni när jag skrev om karlarna i kalsonger? Den gode? Han har tagit sig hela vägen till Guldäggsnominering och tävlar i nästa vecka. Heja Erik, hejee-hrm, vänta.

Han tävlar mot min gamla byrå och en kund som jag har arbetat med på andra annonser. Jag tror att det är guldskrammel om den kampanjen och det skulle göra mig glad.

Vem ska vi heja på nu då? Så vi tänker ägg, stekta ägg, stekare, Riche och barhäng och då blir det genast lättare. Skål Erik!

(Och kanske ska vi tillägga att mannen på bilden inte är Erik. Och bara för att vara tydlig har jag inte arbetat med någon av bidragen i äggfinalen. )

Rörd

Läsarna strömmar in och efter att Per Torberger, redaktör på Cap & Design skrivit vackra ord om min blogg. Jag är rörd.

Det känns som att jag borde berätta något om vem jag är för er som kommer hit för första gången. Men så tänker jag att det har Per redan gjort så fint. I högerspalten under rubriken speglingar från förr finns en del texter som ger någon slags bild.

Annars är det mesta fortfarande aningen turbulent i mitt liv, och på bloggen, efter att jag flyttade tillbaks till Melbourne förra månaden. Mycket handlar fortfarande om att landa i en ny vardag. Men ni är välkomna att resa med mig. Om ni vill.

Yeah Yeah

Det var en halvtimme kvar innan poolen stängde för kvällen och jag skyndade mig ner. Jag ser bassängen som min egen; det brukar sällan vara någon annan där.

I kväll stod det två män i vattnet och lämnade banan i mitten till mig. Där stod de parkerade i trettio minuter utan att ta ett enda simtag. Och man tänker yeah yeah you are really fit but my gosh don't you just know it.

Med en fjäder i hatten

Jag och fotograf Suzy var och letade astronauthjälm till hennes jeansad. Vi hittade den i en kostymbutik i Fitzroy. Sjukt cool och ögonen glödde när jag traskade omkring bland halvskumma kläutkläder från antiken till sjuttiotal till show till cancan.

Medan Suzy befann sig bakom astronauthjälmen kom ett par män i kostym in i butiken. De kändes aningen malplacé i sina dyra tyger mot den något excentriska kläutbutiken med barfotaexpediter. En av männen tittade runt lite försynt innan han frågade ”is this the pimp section?” och försvann in i omklädningsrummet och kom ut med en vit kostym med svarta ränder.

Han tog på en kubansk hatt till och hans kompis gillade den skarpt. Mannen i hatten mötte min blick i spegeln och vände sig om. "Du ser inte övertygad ut". Jag tog fram en annan hatt och satte till en fjäder. Han nickade.

Suzy hade plockat fram en school girl outfit varpå en av männen frågade ”and may I ask what sort of party you are going to”?

24-70

Jag satt utanför de stora dammarna på NGV (konstmuseum) på St Kilda Road tillsammans med Emma och väntade på en tredje fotograf. Men icke. Efter en halvtimme skickade jag ett sms och en halvtimme senare kom en yrvaken ursäktande lady med kameraväskan slängd över axeln och andan i halsen.

Efter plåtningen åkte vi vidare till en studio och jag har köpt en massa ljuvlig fotoutrustning. Som det här. Och jag har en ny kameraväska som är långt bättre än min förra.

I morgon får jag mer tid att lära känna mitt nya objektiv när en vän kommer som jag har lovat att ta en serie bilder till. Vi bokade kl tio och det har varit läge att sova länge. Vi gör ett försök. Mina grannar har bråkat oförtröttligt de senaste nätterna.

Anne och Nick

du drömde om Anne inatt. du satt på flyget till Melbourne i flera dagar och du blev mer och mer rädd för att hon inte skulle dyka upp för att möta dig på flygplatsen.

Fortsättningen får ni läsa hos baby.

Food shot final

Tvärtomdag

Matbilderna är tagna, men jag har ingen aning hur de blev. De är kvar på labbet för upphämtning i morgon. Jag kom in tidigt till studion i morse och började montera blixtar, softboxar och släpade fram de plågsamt tunga 5x4 storformatskamerorna. Stativ upp, kamera på av en senare modell än de jag tidigare har använt. Gick och hämtade objektiv att montera när jag tvärstannade framför kameran. Vände mig om och monsieur skakade på huvudet. Han ser allt. Oh, sa jag. Det underlättar att ha kameran vänd i rätt riktning.

Man laddar film i komplett mörker och när jag hade laddat skulle monsieur dubbelkolla eftersom det var första gången jag gjorde det. Jag hade vänt filmpappret på fel håll. Tvärtomdag sa jag i mörkret. Det kom inget svar.

Power rose

Cat Power, aka Chan Marshall, dök upp på scen i svarta tighta jeans och en djupt ringad svart tröja som visade kanten av ett vitt bhband. Luggen skymde ögonen när hon inledde med en Sinatracover på New York. Första timmen var Jukeboxcovers med undantag från Lived in Bars. Hon torkade sig kring näsan, rörde sig ryckigt, försvann ut i kulissen, kom tillbaka, torkade sig under näsan igen, avbröt för att få ljuset ändrat, sjöng, pausade för att dricka cola, bad om en ny cola, försvann i andra kulissen och sjöng.

Min mesta gigchickvän skrattade hånfullt när jag föreslog att vi skulle gå på Cat Power. Aldrig sa hon med hänvisning till Cat Powers förra australienturné som hon knappt kunde genomföra hög som hon var. Grace hängde på direkt, men kollade om jag kände till förra turnén. Jag vet. Spelar ingen roll, Cat Power och Ane Brun är nära hjärtat. När man hör deras röster är man där i de briljanta texterna som inte bara är ord; de har levt orden och de drar en rakt in i känslan, nickar igenkännande, känner tröst; känner; lever.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva spelningen igår. Det fanns stunder när hon uppträdde förvirrat, när hon kom nära såg man hur hon skakade. Hon rörde på sig konstant i amerikanska danssteg, kanske för att hålla koncentrationen, dölja ryckigheten. Det fanns låtar som hon slarvade bort. Några av hennes främsta låtar drog hon ner i så lågt tempo att hon snarast pratade fram dem. Ett ord per tredje takt med följd att melodin försvann och fick flera sånger på rad att låta likadant. Det blev glesare framför scen. Men hennes röst bröts aldrig och hennes röst fyllde forum. Det fanns stunder när hon briljerade, när jag bara rös av låtarna hon berättade.

Efter den första covertimmen fortsatte hon ytterligare en timme. Till den sista låten bad hon teknikern tända ljuset över publiken så att hon kunde se ansiktena. Sympatiskt och hon hade fortsatt sjunga om bandet inte hade protesterat. De himlade med ögonen bakom hennes rygg och reste sig upp och lämnade scenen. Det gjorde ont att se. Även om hon inte är i balans finns det något skört hos henne som jag älskar. Hon gav allt hon kunde igår. Det känns.

När bandet reste sig stod det en ensam kvinna i svart kvar på scen med en bukett vita rosor i famnen. Hon gav mig en.

Från en sötnos om en sötnos

När andra får svårt att andas av fisk eller nötter får jag istället svårt att andas av banan, till och med lukten av banan. Jag har hittat hjälten som har tagit upp kampen mot det offentliga bananätandet. Mr Gainomax aka Gustav mejlar över de senaste filmerna.



När de låg utskissade på ritbordet inför produktion tyckte jag den hypnotiska apan var coolast. När jag nu sett de klara filmerna är detta min favorit. Scary monkey. Obey.

Besviken

När Iron & Wine spelade i Sverige sålde biljetterna slut direkt och jag var klart besviken att jag missade dem. Nu är jag lika besviken efter att ha sett dem. Egentligen kan jag inte påstå att det var dåligt, tvärtom sjöng han lika fint som alltid.

Men poängen med spelningar är mötet. Berätta något, dela med annars kan jag lika gärna lyssna på albumet hemma. Det håller inte med artister som blundar och inte vågar säga ett enda ord, i alla fall inte på scen. Vi gick innan det var slut.

Godast just nu

Jag har en tendens att totalt overdosera en smak i taget. Just nu ar det ingefara till allt, pa allt, i allt. Den har hittade jag i Coles gronsaksdisk och gar direkt pa knackebrodet. Mums.

Snabbt

Jag har lunch och maste skynda. Jag har skrivit om flera ganger. Fraga mig inte varfor. Igar var en lovely dag och jag traffade bland annat mina kara vanner Anwyn och Prue och drack champagne, berattade historier och hade hur roligt som helst. 

Lagom till jag kommer hit flyttar Prue fran Melbourne. Kar och galen har hon sagt upp sig fran ett snuskigt valbetalt arbete, salt lagenheten och bilen och flyttar om ett par manader till Boston. Bara sadar. Anwyn var av den bestamda uppfattningen att jag var minst lika galen som flyttat till andra sidan jordklotet. Men vi forstar varandra. Vad Prue gor nu gjorde Anwyn for nagra ar sedan nar hon lamnade London for New York. No regrets. 

Hem fran St Kilda till stan och gjorde dagens tredje ombyte och satte kurs mot St Jeromes dar Deb avslutade en ny malning. Jag platade en del i den ruffiga granden inklusive Caroline i min roda vaska (sista bilden till det roda temat) och sedan roda cranberrydrinkar pa St Jeromes. Eller inte. Det lat battre.

Jag ska lagga upp bilder sedan pa Debs nya malningar. Efter USAturnen har hon dragit in storre arbeten. Det finns mycket mer att beratta men min lunch ar slut. Gotta go.

Valkomstbrunch

Jag satte mig rakt upp i sangen. Kollade vadret. Kollade klockan. Kastade mig ur sangen, packade kameravaskan och tog tripoden under armen. Gick hastigt langs med Yarra och funderade roddare eller skatare, roddare eller skatare. Det blev skatarna. Medan rod street photography blev mer eller mindre fardigredigerad i natt ar motion blur-projekt redan pa gang. Framkallning av film i veckan och nu har jag en filmrulle med nagra svettiga skatare. Hehe, I'm bad.

Hem och ladda in de digitala bilderna samtidigt som jag kastar mig i duschen och gor mig redo for lite champagnebrunch i cocktailklanning pa St Kilda Seabath med vanner. Det ar valkomstbrunch. For mig.

R & R

Jag sitter pa mitt narmsta internetcafe som dessvarre har den daliga egenskapen att mynten rasslar snabbare an i en blackjackmaskin. Jag orkade inte ga till det som jag gillar bast: mina ben ar stumma efter langa timmar med kameran i handen i jakt pa de ratta roda tonerna. Jag haller pa med ett tema om roda detaljer i manniskors outfit i street setting och det ar knepigt att fanga bilderna. Street photography gar vanligtvis snabbt och det galler att satta bilden direkt.

Det beror pa kontexten men ibland maste man fraga om man kan ta bilden, men de basta bilderna ar de som bara finns dar utan att stora objektet. Vanligtvis ar manniskor vanliga nar man fragar. Manga smickrade.

Jag var ute efter en sliten streetlook och hittade en rockkille i en grand. Dessvarre har min charm sina begransningar och jag mottes av ett "I am so fucking hung over love". Inte med allt lirkande i varlden gick han med pa foto ens bakifran, eller utan hans ansikte. Oh well. Melbourne ar the place to be nar det galler street photography. Jag far leta upp en ny sliten rockare. Det finns en del av dem.

Fran en copywriter till en annan

Det har lag i min mailbox fran en kar copyvan i Stockholm.

Elaine Bergqvist

I dagens DN kan ni läsa om Elaine Bergqvist, författare till härskarteknik. Sist jag träffade henne var på tunnelbanan efter en kväll på Stureplan. Hon kom från arbetet. När jag hälsade sa hon "jag kände igen dig men tänkte att det säkert var någon kändis, skulle vara typiskt mig".

Vi pratade om reklam och jag tipsade henne om She Creatives. I dag kom ett mejl om att hon ska föreläsa där. Ni kan gå och lyssna om ni är a) kvinna b) kreatör inom reklam och media. Annars finns hennes bok som garanterat är engagerande. Supertrevliga Elaine äger när hon kliver in i ett rum.

Arbetar med reklaaam på Stureplaaan.

Arbetar med reklaaam på Stureplaaan. Sa kan vi inte ha det langre i profilinformationen. Det ar ju Melbourne Melbourne Melbourne igen. Och foto foto foto.

Det ar sju manader sedan jag flyttade fran Melbourne och att komma tillbaka i samma miljo ar nagot melankoliskt och overkligt. Samma barer, samma ansikte, till och med samma bostadshus men ingenting ar detsamma. Jag hor mina vanners berattelser och ser hur de har rort sig framat, fatt arbeten pa olika designforetag, andra har startat eget. Flera har sagt rakt ut att de tycker jag ar galen som lamnade den internationella byra jag arbetade pa, bade i Sverige och i Australien. Absolut galen som har valt att specialisera mig inom ett omrade eftersom det innebar att ga tillbaka som student. Adam var den enda i fredags som gratulerade mig till att jag blivit antagen i den stenharda konkurrensen pa fotoskolan.

Pa ett satt suger det att ga tillbaka till ett studentliv. Jag ar for gammal. Jag har redan fyra examina. Jag har arbetat som universitetslarare - tanken var aldrig att ga tillbaka som student. Jag har arbetat med design och med reklam och nu blir det annu en. Jag kande att jag inte kom vidare i Sverige. Jag minns samtalet jag och min CEO hade nar jag slutade pa byran. "Du maste specialisera dig Anne." Jag gor det nu. Ett steg tillbaka for att kunna kliva vidare. Ibland tar det bara lite langre tid.

Play the game

Nar jag och Caroline nagot forsenade till Misty var redan ett par av mina gamla vanner dar. Marissa fyllde i det senaste. Hon har startat upp ett designforetag och kunderna strommar in. Pa datingfronten har hon den senaste manaden traffat Sean. Attraktiv men inget seriost forklarade hon.

Nagra minuter senare kom Sam som ocksa har varit i Europa och just kommit tillbaka till Melbourne. Hon berattade om sin basta van, Sean, som ovantat sagt att han saknat henne i veckan. Sam sa att det var forsta gangen hon borjat tanka pa honom som mer an en van, men hon var inte saker. Ville kanna efter.

Sam och Marissa fortsatte att prata om sina Sean tills de borjade upptacka fler och fler likheter. Efter en stund insag de att de pratade om samma Sean. Och Sean var pa vag till Misty. Sam och Marissa utbytte blickar, tystnad och sedan "we are still friends, right?" varpa de gick och kopte en runda drinkar. Jag och Caroline vaxlade till svenska i ett ogonblick.

In genom dorren kommer en man, tank italiensk, lang, smal, morkt kort har, bruna ogon, skaggstubb och i en designad kavaj. Absolut vacker. Det visar sig vara Sean med vanner i slaptag. Sam gar ut och roker; Marissa forsvinner ett tag och en uppenbart nervos Sean satter sig intill mig. Dramat var inte mitt och Sean visade sig vara inredningsdesigner och vi kom snabbt fram till att vi hade gemensamma vanner (mer an Sam och Marissa) och hade varit pa samma fest forra varen, men jag har inget minne av honom.

Anyhow, stamningen lugnade sig efter nagra drinkar och vi gick vidare till en annan bar for att traffa nagra andra vanner. Jag forstod att mitt rebound kunde vara dar och jag namnde bara kort att jag inte hade lust att traffa honom for Sean som gick intill mig. Naturligtvis var exet dar och dessutom med en blond tjej vid armen. Han tittade pa mig men gjorde ingen ansats att komma fram och halsa.

Allt detta laste Sean tydligen av och jag kande ovantat hans hand runt min midja, hans kinder mot min hals som mitt ex passerade ut med flickvan och lamnade baren utan ett ord. Tack Sean. Hans hander foljde klanningslinjen och viskade att jag var vacker, du kan battre love, innan han slappte med ett leende. Det basta med en player ar att de kan play the game. Jag lamnade Sean at sitt ode hos Sam och Marissa medan jag vandrade hem i Melbournenatten.

And when the lights go out

Jag kan inte minnas att jag har varit trottare an jag ar nu. Pa tre veckor har mitt liv forandrats igen. Det hela borjade har.

Nar jag lamnade Melbourne i juli forra aret kopte jag en returbiljett. Det var meningen att jag skulle fortsatta forska har och jag handledare och amne var godkant. Av olika anledningar blev det inget doktorerande och jag var besviken nar det beskedet kom tidigare i hostas.  Nar jag ser tillbaka tycker jag att det ar bra att det blev som det blev. Det hade varit fel amne. 

Jag har precis klivit ut ur en dags framkallning i morkrummet. Det var forsta gangen for mig och det ar intensivt med all terminologi. Uppgifterna ramlar over mig och aven om jag har ordnat bostad finns det sa mycket grundlaggande som jag inte har ordnat an. Men forst ska jag hem och sova.

Tankar

Min lagenhet ligger bara ett par vaningar upp fran min gamla, men den ar anda olik. Jag har inte langre nagon balkong, men jag har storre boyta och fonster fran golv till tak. Det finns ett bursprak med ett litet trappsteg  intill fonstret. Om man tittar rakt  ner star bilarna i ko pa gatan. Om man tittar till vanster ser man centrala Melbourne och Yarra; till hoger ser man Yarra bort till havet och Port Melbourne.

Efter att jag hade flyttat runt pa alla mobler i lagenheten, stadat och packat upp min enda resvaska igarkvall satt jag i timmar lutad mot fonstret.  Sedan flyttade jag mig en meter till min dubbelsang och lade mig pa mage med en visual diary och tittade ut over vattnet och den upplysta staden. Det ar nagot surrealistiskt att vara tillbaka. 

Jag har inget internet i lagenheten sa bloggandet ar fortfarande nagot sporadiskt och pricklost. Nar Grace kom forbi lagenheten igar  drack vi vatten ur vinglasen. Jag hade inte hunnit handla. Tankte gora det nu.

Vi sluter en cirkel

Nar jag vaknar i morgon kommer jag att se det har. Det ar helt galet, men efter nagra dagars intensivt har jag fatt ett nytt hem ett par vaningar upp fran min gamla lagenhet. Jag har redan flyttat in. Nu ska jag hem och fa lagenheten att se ut som min, eller i alla fall organiserad. Och bast av allt. Jag har pool igen.

Melbourne it is

Det ar alltsa Melbourne jag har flyttat tillbaka till. Ni vet hur jag har langtat och just som jag var pa vag att ge upp hande nagot bra. Och igar blev visumet antligen klart. 2010.

Some things never change

Vi grat nar jag lamnade Melbourne. Vi borjade grata nar Grace hamtade upp mig pa flygplatsen. Hon ar den av mina vanner som ar mest lik mig sjalv pa sa manga satt. I bilen var det ny indiemusik men lika hogt som sist. Some things never change och kaffemuggarna fran Atomica star staplade och avslojar morgonrutinerna. I morse gick vi i sommarvarmen upp langs med Flinders Lane i hoga klackar, stora morka solglasogon och nya sommarklanningar. Hon pa vag till galleriet dar hon arbetar: jag till dagens forsta lagenhetsvisning.

Jag bor i Graces gastrum for tillfallet och jag har det oforskamt bra i hennes designade hus. Hon kopte det for ett par ar sedan, blaste huset och inredde det med italiensk elegans. Min narvaro paverkar hennes datande och jag behover mitt eget. Min gamla underbara lagenhet pa William Street ar borta men eftersom jag mest kommer vara i Carlton gor det inget. Jag var och tittade pa en lagenhet i China Town precis. Petit men det ar krypavstand till nagra av mina favoritbarer. Men bo i ChinaTown? Kanske. Har ett par visningar i Carlton och Fitzroy sa vi far se. Det hade gjort mig lugnare om jag hade mitt eget och nar jag borjar pa mandag kommer jag ha svarare att ga pa visningar. Dessutom borjar jag fa Internetabstinens.

Home Sweet Home

Kryp närmre. Kom hit.
Fyll mitt bröst med dina andetag.
Viska längs min ryggrad.
Brinn hjärta brinn.

Honey I'm home.
I min stad.

Tonight I have to leave you

Jag lämnar er nu. Resan kryper allt närmre och även om jag är glad är det med blandade känslor. Oavsett vad jag kände när jag kom till Sverige i somras har jag fått lugn i Stockholm. Jag har min familj här och andra relationer som betyder mycket för mig.

Jag bryter upp igen. Det längsta jag har bott på en plats de senaste åren är 11 månader. En möjlighet långt bort som får mig att le le le. Den kom hastigt.

Det är dags att leta nya rutiner. Jag återkommer när jag har kommit på plats i nytt boende och hittat någon slags vardag. Förhoppningsvis redan i början av nästa vecka. I'll be back darlings.

28 kilo existentialism

20 kilo rosa resväska
2 kg reklamfolio
1 kg fotofolio
2 kg stativ
3 kg elektroniskt sladdar/laddare/plattång/hårfön
2 kg högklackat/lågklackat
2 kg prickig klänning/mönstrade cocktailklänningar/ tre små svarta
1 kg vardagsklänningar
1 kg kort jacka
1 kg jeanskjol/smårutig grå kjol/guldkjol
2 kg linnen och underkläder
1 kg Scott Kelbybok
1,5 kg neccesär
0,5 kg röd handväska

8 kilo handbagage
MacBook Pro
Canon 400D + objektiv
Nikon analog kamera + makro- och teleobjektiv
ipod
ett rött läppstift

Något

Jag försummar er, uppdaterar sällan i ögonblick av in media res. Min blick kan inte slita sig från avskedsblicken och det sliter i mig. Jag har ett behov av att definiera innan jag går in i en nästa cirkel. Igår träffade jag några av mina närmsta vänner och det var bra bra men samtidigt med ett dämpat lugn.

En lunchdate med Helena på vårt stammishak på Regeringsgatan. En mojito på en libanes vid Tegnérlunden. En cranberry med Mård på Stureplan. Hon sa att jag log igen. Hon kan ha rätt. Det som händer är bra och jag berättar när allt är klart och jag säkert vet. Men visst reser jag bort en tid.

Det blev bara ett par timmars sömn i natt och några till på väg till ett barnkalas. Ska strax till en middag och jag har ägnat kvällen till att kritiskt prova alla mina cocktailklänningar. Vilka får följa med i resväskan; vilka får stanna. Motvilligt har jag släppt ännu tre och en av dem kan jag därför ha i kväll. Alltid något.

Gå vidare mot gå

När jag behöver samla tankarna finns bara en sak att göra. Gå. Inte som i att lämna, bara som i att gå eftersom rörelsen på något sätt lugnar. För ett par år sedan när jag bodde i Frankrike började jag gå allt oftare. Det började med promenader ner till den vackra slottsparken några kvarter bort men behovet att gå längre växte sig snart starkare.

Jag började gå längs med floden, in i industriområde och motorvägar på väg bort mot nästa flod. Egentligen var det samma flod men den ringlade runt genom stan och ledde fram till ett bad där jag brukade träna. Det tog mig en timme till badet där jag simmade och sedan lade mig och solade ute på gräset innan jag bytte om och gick in till stan igen.

Jag tänkte ut gå nu.

Synlig

På Berghs brukade föreläsarna tala om vikten av att copywritern döljer sin egen röst i reklamen. Vi har alla en personlig röst, men den får aldrig översugga varumärket. Hon menade att det var den främsta anledningen till att reklambranschen svämmar över av priser. Kreatörernas chans att synas.

Sedan finns det undantag. Min gamla copywriter Nils ses just nu i en reklam på stan. På bild och inte i ord.

Holy shit

I julklapp fick jag en astrologiläsning av min bästa vän här i Stockholm. Hon sa att jag behövde svar och att det var den bästa lösningen hon kunde komma på. Det var första gången jag var hos en astrolog och det var klart fascinerande. Det var nästan kusligt när hon läste mina planeter och hus och berättade saker om mig som fick mig att vrida mig i stolen där jag satt.

Jag har solen i väduren, månen i lejonet. Eld eld eld men turligt nog har jag ascendenten i jord som gör mig något lugnare (om än snubblande nära väduren). Astrologen stannade kvar vid två planeter som hon sa hade ovanliga placeringar. Den ena var mars, vår drivkraft vårt livsfokus. Min står i väduren (eld igen) på nollpunkten mellan första och sista huset. Hon sa att det var en placering där kungar föddes. Att det var en enormt stark placering som gjorde mig orädd och gav kraft; det var en placering som var den svagaste eftersom den alltid kom att innebära rädsla i den egna kapaciteten. Med eld eld eld sa hon att hon inte var det minsta orolig för mig. Är det okej om jag är det ibland?

I vissa stunder går jag på som om det inte fanns någon morgondag; söker det jag vill och försöker nå mina drömmar. Men vad gör man när de slår in? En av mina favoritscener ur Nemi är när hon står i en bar med en vän och tjatar om längtan att hitta sin drömman. När han dyker upp i helikopter backar hon och säger att hon inte är redo. Han går; chansen förlorad.

Glöm män. Det handlar om mig och mitt liv och jag vad jag vill. Och jag vill; jag kommer inte att backa men jag är inte förberedd. Jag vet inte ens om jag förstår vad jag har gjort eller vad det innebär. Det innebär garanterat förändring och flytt. Jag berättade för en av mina vänner i dag och det här var hennes svar

HOLY SHIT.
That's so random!!!!
WOW.
Hope you are okay. This is totally unexpected.
WOAH. WOAH. WOAH.

Det finns saker som fortfarande inte är klart och kräver all min kraft de närmaste dagarna. Tiden rusar genom mina fingrar.

Farfar

Jag träffade min farfar i dag. Senast jag såg honom var på min farmors begravning för några månader sedan. Han är lång, smal ser betydligt yngre ut än han är. Han älskade att spela golf och han lever fortfarande ett aktivt liv.

Det var första gången jag var i hans nya lägenhet och han visade mig runt. Han tyckte om den sa han, speciellt den stora balkongen. Jag berättade att jag eventuellt flyttar snart igen. Spännande sa han. Sedan frågade han vad jag arbetar med. Reklam svarade jag och han frågade om jag har någon erfarenhet av det sedan tidigare. Jag nämde inget om vad jag har arbetat med tidigare utan svarade bara ja. Han kommer inte att minnas vårt möte; i själva verket har han redan glömt det. Han har Alzheimer.

Det märks inte på honom och han har inget problem att följa ett samtal eller att komma med smarta inlägg. Han lever i nuet och han reagerar och agerar på allt som om det vore första gången. Bara om man vet, märker man att han ställer ledande frågor för att kunna följa. Hans genuina entusiasm och intresse i samtalet gör att man inte tänker på det. När jag berättade att jag fick lektorstjänsten i Frankrike blev han stolt. I dag fanns inget spår av Frankrike kvar. Men under tiden jag var där relaterade han klarsynt till hela samtalet och när jag gick i dag önskade han mig trevlig resa. Det gjorde mig glad.

Lång dags färd

Jag är kvar i Sverige. Om det förblir så vet jag däremot inte. Det är mycket som jag inte vet just nu. Det hela är högst förvirrande eftersom jag lägger ner mycket tid på att förbereda förändringar som kanske inte ens blir av. Qui sera sera.

När jag lämnade min lägenhet tidigt igår morse var det kolsvart och folktomt ute. Jag kom ner till tunnelbanan och tvärstannade när jag såg tiden till nästa tåg. Jag hade inte räknat med så lång tid mellan tågen. Medan jag räknade på om jag skulle hinna kom en man uppför trapporna i den övrigt helt tomma hallen. Han rusade rakt mot mig och de stora pupillerna flackade. "Nu tror du att jag ska råna dig". Nej, sa jag och började gå mot taxistoppet. Han följde efter och pratade oavbrutet. "Nu undrar du kanske varför jag följer efter dig?". Det fanns ingen taxi; det fanns ingen människa i närheten heller. Bara jag, en hög man och min största resväska och tyngsta handbagage någonsin. När jag skulle ta upp min mobil kom jag på att den låg kvar i soffan. På något sätt fick jag honom att gå medan han fortsatte att skrika längs med vägen där han gick. Jag fick gå tillbaka till lägenheten med hela hemska packningen, hämta mobilen och ringa taxi. Jag hann med mitt tåg.

Jag var helt slut när packningen var inlastad på x2000 och jag satte på ipoden och slumrade. Det satt en fyraårig pojke bakom mig som hette Josef. Efter en halvtimme började Josef kräkas, då slumrade vi mindre i kupén. Något förvånande började en kvinna äta banan. Jag och bananer går nu inte ihop och jag kände luftrören smalna ihop. Hon lät skalet ligga framme på bordet och det går inte, men just som jag var på väg fram och förklara, samlade hon ihop matresterna och gick bort med det i restaurangvagnen. Strålande. Josef mådde dessutom bättre och jag slumrade resten av vägen. Möjligen med undantag när han drog mig i håret.

Gå gick gått

Lägenheten är storstädad, kylskåpet tömt.
Det är för tidigt men jag är redan på väg.
Resväskan står i hallen.
Det är dags att gå.