Vänta

Det är en vanlig uppfattning eller kanske erfarenhet att fransmännen är arroganta, ibland direkt ovänliga. Vanligtvis handlar det i mötet med den franska byråkratin, banker, myndigheter och liknande som ofta kräver ofta en rikligt stämplad hög med papper för att åter vinna ett leende. Det är sådant man lär sig.

Det finns en annan sida av det franska samhället. Humanismen, artigheten, vänligheten i vardagen. Hur det är något självklart att högt hälsa på de andra i kvarterets brödbutik och lilla mataffär. Hur det är självklart att önska trevlig dag/kväll till de andra i hissen när man kliver ur, kända som okända. Hur fransmän genast kastar sig in i diskussioner, konflikter och försvarar de svaga. Hur unga, i allmänhet och unga män i synnerhet, aldrig skulle drömma om att sätta sig ner på buss och tunnelbana utan lämnar plats åt äldre/barn även om tåget är närmast tomt. En artighet som inte ska missförstås med ett hej kompis, men en vänlighet som gör vardagen trevligare.

Australierna har mycket men någon etikett finns inte. Det svingas och klingas i glasen, men det finns hjärta, en vänlighet som överraskar till en början. En vänlighet som är lätt att vänja sig vid, tas för given. De australiska männen sitter ner på spårvagnar och bussar men de reser sig för äldre. Ingen som armbågar sig före i busskön.

När jag gick på flygplanet i Melbourne var det lugnt och städat. När jag gick på planet i Singapore var det nästan lika lugnt. Sista planet var det mest svenskar och jag tyckte det var direkt otrevligt med det intensiva armbågandet och trängseln vid ombordstigning. Det är knappast först in bättre sittplats som gäller. Att SAS sedan tar betalt för vattnet i serveringen känns mest som ett skämt, eller att de inte brydde sig om att fälla ut bryggan utan lät alla gå ut och ner på den iskalla landningsbanan på väg in i terminalen. En tysk man intill mig muttrade om att ”SAS tjänade nog en 50 euro på avsaknaden av bryggan”.

Idag tog jag bussen hem med min systerdotter. Jag brukar inte ta bussen och när bussen kom in på terminalen rusade plötsligt alla människorna mot ingången, trängdes och knuffades för att komma på. Först på ger möjligen bäst plats, men det fanns sittplatser och mer därtill för samtliga. Min systerdotter satt i vagnen och det var ingen som erbjöd att hjälpa till. Jag har sett parisare lyfta barnvagnar genom franska tunnelbanan. Ung kvinna reder sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att armbågandet är sorgligt. Fullständig avsaknad av medmänsklighet, artighet och vänlighet.