Vakuum

Som att gå i ett vakuum där allt står still, en egen liten bubbla där tid och rum har förlorat betydelse. Tar bara hand om det nödvändigaste, men det är i en annan skala. Behöver leta fram ett par vinterskor, gå igenom packningen, inte från Melbourne men från Stockholm, den jag lämnade i all hast. Papper, försäkringar, andra måsten. Men jag tittar på det och somnar. Jetlag, feber som vägrar släppa, effekten densamma, en paralyserande trötthet.

Verkligheten tränger sig på från Melbourne, tentaresultat, arbete, inbjudningar, dater och fester, men jag läser oengagerat. Det finns en annan verklighet i Sverige också, men just nu skjuter jag den framåt. Saker jag vill göra, projekt som ska sättas igång, men inte än. Jag orkar helt enkelt inte just nu och måste bli frisk. Jag är inte det. Men i vakuumet börjar bilder växa fram, inte för att de måste, för att det är så jag är. Ännu finns ingen kraft att realisera dem, men det kommer en tid. Förhoppningsvis snart.

Just nu orkar jag bara det viktigaste och det viktigaste är små saker i min bubbla. Läste och ritade med min systers pojkar; satt på en pall med huvudet mot det rosa kaklet medan min systerdotter lyckligt bubblade bubblor i sin badbalja och plaskade bland leksakerna tills mina strumpbyxor var blöta.
Det är vardagen som betyder något.