Selektivt minne

Jag gick långsammare än vanligt genom den mörka gränden, medvetet utan att fastna med klackarna mellan kullerstenarna. Jag var ändå för tidig när jag klev in i den undangömda baren. Mina vänner hade inte kommit och jag gick fram till baren. Det var ännu tidig kväll och det var glest i lokalen. I baren stod tre män, två som tittade på mig uppifrån och ner, den tredje som tittade på mig med blå ögon men sedan sänkte blicken till papperna på bardisken.

De två männen började prata medan jag väntade på min drink. Jag tog drinken och gick bort till ett bord, tog av kappan och jag hörde de två männen kommentera min klänning. Upptäckte att jag inte fått något sugrör och muttrade lite när jag var tvungen att gå tillbaka till bardisken. Jag gick till den delen av baren där den ensamme mannen stod.

Framför baren var en stor glasdörr och medan jag sträckte mig efter sugröret stannade en man till utanför glasdörren på gatan. Han skickade en slängkyss och den blåögde mannen intill mig sa ”jag tror inte den var ämnad för mig”. Vi hann inte prata någon längre stund; papperna vid hans sida var en hastig genomgång av replikerna innan han skulle vidare upp på scen. A one man show, men då visste jag inte att det var hans, visste inte vem han var. Vi sågs igen, men tiden var fel. Och jag lämnade Melbourne med hans blå ögon och omfamningar i mörka gränder i minne. ”För tidigt, inte försent”, skrev en läsare i en kommentar förra året när jag skrev om den blåögde mannen med de vackra orden.

Ingen av oss släppte omfamningen helt medan jag var i Sverige. När jag återvände till Melbourne var stan klistrad med reklam för föreställningen han var med i och överallt påmindes jag av honom, men jag väntade med att höra av mig. Mina vänner var på mig och jag är inte säker på varför jag avvaktade, kanske rädd att förstöra ett bitterljuvt minne. Jag satt på ett café när jag slog upp tidningen och där var han. Hans blå ögon och det fanns inga ursäkter bara längtan. Jag skickade iväg ett sms, sa att jag var tillbaka, inget mer. När vi träffades ett par dagar efter var hans första fråga när jag kom tillbaka till stan. Det var lätt att falla in i hans armar igen.