Låt det brinna

Jag fick resultatet på min tenta i dag. 98% Jag funderar vad som hände med de 2%. I dag presenterade jag mitt tema till en av de större brieferna denna termin. När jag var klar sa min fotolärare att jag hade seendet, analysen och kreativiteten. Hon kommenterade inte mitt ämne utan började istället berätta.

För ett par månader sedan fotograferade jag för en australisk konstnär och bilderna till utställningen. Vi stod ute i en saltöken tillsammans med en kvinnlig modell och konstnären. Det var kritvitt så långt man kunde se och jag balanserade på en stege med full kamerautrustning.

Jag ville skapa en illusion av att gå på moln och där kom kvinnan gående mot mig på den vita saltmarken. I handen höll hon ett brinnande paraply gjort av papper. Då började det regna. Det hade inte regnat på flera år i öknen men när jag stod där på min stege och kvinnan höll sitt brinnande paraply började regnet falla. Fotstegen färgades mörka när det drog upp smuts. Allt var vitt bortsett från de mörka stegen och det eldröda paraplyet.

Min lärare tystnade, tittade på mig och log. "Låt det brinna".

När lektionen var slut och jag var på väg ut genom dörren kände jag hennes hand på min axel. "Hjälpte det?", sa hon och gick vidare utan att vänta på svar. Hon gav mig ny energi och jag vinklar fokus.

Jag älskar när människor berättar för mig. Det har jag alltid gjort, från mormors sagostunder till min mammas oförtröttliga läsande för mig när jag var liten, till skolans läsestunder och drama, till mina pojkar. Framförallt mina män. Berätta för mig och jag faller.

Söndagsdate

Klockan är nio på kvällen och jag kom just hem till mina bilder som otåligt väntar på mig. Grace brukar som vanligt vara min söndagsdate och vi började i ett par designaffärer. Jag testade en fantastisk klänning. Vill ha.

”You look a million dollar in it”, sa Grace.
”That’s because it costs a million dollar.”

Den var verkligen fantastisk. Jag är alltid uppklädd när jag ska träffa Grace. Man vet aldrig var man hamnar. I dag ledde hennes senaste snyggsnygge date oss ner till snobbiga Port Melbourne där han äger en restaurang. Gourmetmiddag med havsutsikt och the bubbly kept coming.

Johannes

Det är tidigt och solen kastar ett rosa sken över gatorna som långsamt blir allt mer trafikerade. Jag har redan simmat och läst igenom mina anteckningar. Jag ska strax föreläsa om den amerikanska dokumentära fotografin under 30-talet. Jag sitter omklädd i min guldmönstrade Alphavilleklänning med ett stort leende. Det kommer att bli en bra dag.

Nu blir det musik. En av mina kära gamla vänner som återuppstått genom Facebook är Johannes. Vi talar gräsfläckar på jeansen och snöbollskastning. Han blev också månadens artist i P3 Lab för ett par månader sedan. Yo.

Kalsongmannen

Minns ni när jag skrev om karlarna i kalsonger? Den gode? Han har tagit sig hela vägen till Guldäggsnominering och tävlar i nästa vecka. Heja Erik, hejee-hrm, vänta.

Han tävlar mot min gamla byrå och en kund som jag har arbetat med på andra annonser. Jag tror att det är guldskrammel om den kampanjen och det skulle göra mig glad.

Vem ska vi heja på nu då? Så vi tänker ägg, stekta ägg, stekare, Riche och barhäng och då blir det genast lättare. Skål Erik!

(Och kanske ska vi tillägga att mannen på bilden inte är Erik. Och bara för att vara tydlig har jag inte arbetat med någon av bidragen i äggfinalen. )

Rörd

Läsarna strömmar in och efter att Per Torberger, redaktör på Cap & Design skrivit vackra ord om min blogg. Jag är rörd.

Det känns som att jag borde berätta något om vem jag är för er som kommer hit för första gången. Men så tänker jag att det har Per redan gjort så fint. I högerspalten under rubriken speglingar från förr finns en del texter som ger någon slags bild.

Annars är det mesta fortfarande aningen turbulent i mitt liv, och på bloggen, efter att jag flyttade tillbaks till Melbourne förra månaden. Mycket handlar fortfarande om att landa i en ny vardag. Men ni är välkomna att resa med mig. Om ni vill.

Yeah Yeah

Det var en halvtimme kvar innan poolen stängde för kvällen och jag skyndade mig ner. Jag ser bassängen som min egen; det brukar sällan vara någon annan där.

I kväll stod det två män i vattnet och lämnade banan i mitten till mig. Där stod de parkerade i trettio minuter utan att ta ett enda simtag. Och man tänker yeah yeah you are really fit but my gosh don't you just know it.

Med en fjäder i hatten

Jag och fotograf Suzy var och letade astronauthjälm till hennes jeansad. Vi hittade den i en kostymbutik i Fitzroy. Sjukt cool och ögonen glödde när jag traskade omkring bland halvskumma kläutkläder från antiken till sjuttiotal till show till cancan.

Medan Suzy befann sig bakom astronauthjälmen kom ett par män i kostym in i butiken. De kändes aningen malplacé i sina dyra tyger mot den något excentriska kläutbutiken med barfotaexpediter. En av männen tittade runt lite försynt innan han frågade ”is this the pimp section?” och försvann in i omklädningsrummet och kom ut med en vit kostym med svarta ränder.

Han tog på en kubansk hatt till och hans kompis gillade den skarpt. Mannen i hatten mötte min blick i spegeln och vände sig om. "Du ser inte övertygad ut". Jag tog fram en annan hatt och satte till en fjäder. Han nickade.

Suzy hade plockat fram en school girl outfit varpå en av männen frågade ”and may I ask what sort of party you are going to”?

24-70

Jag satt utanför de stora dammarna på NGV (konstmuseum) på St Kilda Road tillsammans med Emma och väntade på en tredje fotograf. Men icke. Efter en halvtimme skickade jag ett sms och en halvtimme senare kom en yrvaken ursäktande lady med kameraväskan slängd över axeln och andan i halsen.

Efter plåtningen åkte vi vidare till en studio och jag har köpt en massa ljuvlig fotoutrustning. Som det här. Och jag har en ny kameraväska som är långt bättre än min förra.

I morgon får jag mer tid att lära känna mitt nya objektiv när en vän kommer som jag har lovat att ta en serie bilder till. Vi bokade kl tio och det har varit läge att sova länge. Vi gör ett försök. Mina grannar har bråkat oförtröttligt de senaste nätterna.

Anne och Nick

du drömde om Anne inatt. du satt på flyget till Melbourne i flera dagar och du blev mer och mer rädd för att hon inte skulle dyka upp för att möta dig på flygplatsen.

Fortsättningen får ni läsa hos baby.

Food shot final

Tvärtomdag

Matbilderna är tagna, men jag har ingen aning hur de blev. De är kvar på labbet för upphämtning i morgon. Jag kom in tidigt till studion i morse och började montera blixtar, softboxar och släpade fram de plågsamt tunga 5x4 storformatskamerorna. Stativ upp, kamera på av en senare modell än de jag tidigare har använt. Gick och hämtade objektiv att montera när jag tvärstannade framför kameran. Vände mig om och monsieur skakade på huvudet. Han ser allt. Oh, sa jag. Det underlättar att ha kameran vänd i rätt riktning.

Man laddar film i komplett mörker och när jag hade laddat skulle monsieur dubbelkolla eftersom det var första gången jag gjorde det. Jag hade vänt filmpappret på fel håll. Tvärtomdag sa jag i mörkret. Det kom inget svar.

Power rose

Cat Power, aka Chan Marshall, dök upp på scen i svarta tighta jeans och en djupt ringad svart tröja som visade kanten av ett vitt bhband. Luggen skymde ögonen när hon inledde med en Sinatracover på New York. Första timmen var Jukeboxcovers med undantag från Lived in Bars. Hon torkade sig kring näsan, rörde sig ryckigt, försvann ut i kulissen, kom tillbaka, torkade sig under näsan igen, avbröt för att få ljuset ändrat, sjöng, pausade för att dricka cola, bad om en ny cola, försvann i andra kulissen och sjöng.

Min mesta gigchickvän skrattade hånfullt när jag föreslog att vi skulle gå på Cat Power. Aldrig sa hon med hänvisning till Cat Powers förra australienturné som hon knappt kunde genomföra hög som hon var. Grace hängde på direkt, men kollade om jag kände till förra turnén. Jag vet. Spelar ingen roll, Cat Power och Ane Brun är nära hjärtat. När man hör deras röster är man där i de briljanta texterna som inte bara är ord; de har levt orden och de drar en rakt in i känslan, nickar igenkännande, känner tröst; känner; lever.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva spelningen igår. Det fanns stunder när hon uppträdde förvirrat, när hon kom nära såg man hur hon skakade. Hon rörde på sig konstant i amerikanska danssteg, kanske för att hålla koncentrationen, dölja ryckigheten. Det fanns låtar som hon slarvade bort. Några av hennes främsta låtar drog hon ner i så lågt tempo att hon snarast pratade fram dem. Ett ord per tredje takt med följd att melodin försvann och fick flera sånger på rad att låta likadant. Det blev glesare framför scen. Men hennes röst bröts aldrig och hennes röst fyllde forum. Det fanns stunder när hon briljerade, när jag bara rös av låtarna hon berättade.

Efter den första covertimmen fortsatte hon ytterligare en timme. Till den sista låten bad hon teknikern tända ljuset över publiken så att hon kunde se ansiktena. Sympatiskt och hon hade fortsatt sjunga om bandet inte hade protesterat. De himlade med ögonen bakom hennes rygg och reste sig upp och lämnade scenen. Det gjorde ont att se. Även om hon inte är i balans finns det något skört hos henne som jag älskar. Hon gav allt hon kunde igår. Det känns.

När bandet reste sig stod det en ensam kvinna i svart kvar på scen med en bukett vita rosor i famnen. Hon gav mig en.

Från en sötnos om en sötnos

När andra får svårt att andas av fisk eller nötter får jag istället svårt att andas av banan, till och med lukten av banan. Jag har hittat hjälten som har tagit upp kampen mot det offentliga bananätandet. Mr Gainomax aka Gustav mejlar över de senaste filmerna.



När de låg utskissade på ritbordet inför produktion tyckte jag den hypnotiska apan var coolast. När jag nu sett de klara filmerna är detta min favorit. Scary monkey. Obey.

Besviken

När Iron & Wine spelade i Sverige sålde biljetterna slut direkt och jag var klart besviken att jag missade dem. Nu är jag lika besviken efter att ha sett dem. Egentligen kan jag inte påstå att det var dåligt, tvärtom sjöng han lika fint som alltid.

Men poängen med spelningar är mötet. Berätta något, dela med annars kan jag lika gärna lyssna på albumet hemma. Det håller inte med artister som blundar och inte vågar säga ett enda ord, i alla fall inte på scen. Vi gick innan det var slut.

Godast just nu

Jag har en tendens att totalt overdosera en smak i taget. Just nu ar det ingefara till allt, pa allt, i allt. Den har hittade jag i Coles gronsaksdisk och gar direkt pa knackebrodet. Mums.

Snabbt

Jag har lunch och maste skynda. Jag har skrivit om flera ganger. Fraga mig inte varfor. Igar var en lovely dag och jag traffade bland annat mina kara vanner Anwyn och Prue och drack champagne, berattade historier och hade hur roligt som helst. 

Lagom till jag kommer hit flyttar Prue fran Melbourne. Kar och galen har hon sagt upp sig fran ett snuskigt valbetalt arbete, salt lagenheten och bilen och flyttar om ett par manader till Boston. Bara sadar. Anwyn var av den bestamda uppfattningen att jag var minst lika galen som flyttat till andra sidan jordklotet. Men vi forstar varandra. Vad Prue gor nu gjorde Anwyn for nagra ar sedan nar hon lamnade London for New York. No regrets. 

Hem fran St Kilda till stan och gjorde dagens tredje ombyte och satte kurs mot St Jeromes dar Deb avslutade en ny malning. Jag platade en del i den ruffiga granden inklusive Caroline i min roda vaska (sista bilden till det roda temat) och sedan roda cranberrydrinkar pa St Jeromes. Eller inte. Det lat battre.

Jag ska lagga upp bilder sedan pa Debs nya malningar. Efter USAturnen har hon dragit in storre arbeten. Det finns mycket mer att beratta men min lunch ar slut. Gotta go.

Valkomstbrunch

Jag satte mig rakt upp i sangen. Kollade vadret. Kollade klockan. Kastade mig ur sangen, packade kameravaskan och tog tripoden under armen. Gick hastigt langs med Yarra och funderade roddare eller skatare, roddare eller skatare. Det blev skatarna. Medan rod street photography blev mer eller mindre fardigredigerad i natt ar motion blur-projekt redan pa gang. Framkallning av film i veckan och nu har jag en filmrulle med nagra svettiga skatare. Hehe, I'm bad.

Hem och ladda in de digitala bilderna samtidigt som jag kastar mig i duschen och gor mig redo for lite champagnebrunch i cocktailklanning pa St Kilda Seabath med vanner. Det ar valkomstbrunch. For mig.