När orden tystnar

Fuck it.
Just fuck it.

Troubles

Små barn har små bekymmer; stora barn har stora bekymmer, brukar min mamma säga.

I kväll gick jag med en vän på en fotoagenturs vernissage i stan. Jag var oförskämd nog att svepa ett par glas rödvin på tom mage medan vi minglade runt. Det hjälpte inte mycket och det enda som hände var att jag blev lätt snurrig. Som sagt. Stora bekymmer och jag vacklar. Också utan vin.

R&R

Hetast på byrån just nu är Guitar Hero. Det är kanske läge att påminna att jag arbetar med nästan bara manliga kreatörer. Vanligtvis i jeans och koftor. I dag hördes gitarrhjältarna högt från ett av konferensrummet. Från konferensrummet mitt emot satt tre revisorer i kostymer och utbytte blickar som sa allt. Det var ungefär samma blick som mina röda strumpbyxor fick. That's ok.

Living the dream

I ett mejl påminns jag om mina fina fina vänner i Melbourne som skickar oväntan uppmuntran.

I was thinking of you as I often do walking past the CAE building (där fotogalleriet är) in the city. [...] While you smile and walk like you ARE the success you know you can be, others will believe you and treat you accordingly. Keep living the dream and you will draw others into it. It will happen.

Så vi gör väl det. Lever drömmen. Om inget annat låtsas vi. I dag i illröda strumbyxor till svart klänning.

Bra

Examenspresentationen igår kunde inte ha gått bättre. Och jag är så lättad. Och glad. De andra fortsatte ut för drinkintag. Jag fortsatte hem för sömnintag. I natt har jag sovit mer än jag har gjort på de två föregående nätterna tillsammans. Jag var oförskämt pigg igår för att ha sovit så lite som jag hade men mer underligt är att jag ofta får komplimanger när jag är direkt zoombielik efter ett par dagar utan sömn. En vän sa till mig att ögonen var större, mer intensiva. Minns att det var samma efter uppbrottet i Melbourne när jag gick med tom blick mot blek hud. Skillnaden är att blicken är fylld nu.

Soft men intensivt

Helgen har tillbringats på byrån där Nils arbetar och det har varit en soft och samtidigt intensiv helg med lysande musik. Vi har presentation på vårt examensarbete på tisdag kväll och vi satt i stora designade soffor i de vita lokalerna med varsin laptop i knät. När vi började i lördags hade vi idéer men inga utgjorda och uppklistrade på pannåer. (Stora plattor, vanligtvis svarta, där man klistrar upp utskrifterna). När vi lämnade byrån sent igår kväll hade vi två bra spår och två skrotade.

Sarah hade en middag igår kväll och jag och Nils satt kvar och spånade på en hemtagning (typ slutpoäng) på vårt huvudspår över en pizza. Istället blev det ett nytt spår som var hysteriskt roligt. Sedan funderade vi på om det var hysteriskt roligt för att det var mitt i natten eller för att det är kul. Jag ska testa de olika spåren på byrån i dag och sedan blir det till att samla ihop allt i kväll. Bloggandet kommer nog ligga lågt fram tills på onsdag. Men det finns texter att skriva, saker att berätta. Snart.

Gå eller inte gå

Det glassiga med att vara på byrå är att det kommer inbjudningar till olika event och fester. I veckan spelade Kent och jag fick frågan om jag ville hänga på. Det mindre glassiga med att arbeta på byrå är att man inte hinner med/orkar hänga på. Vi förberedde inför en pitch dagen efter och det var omöjligt att dra på konsert. Så kan det gå, eller inte gå.

Mindre ångest

Med tanke på förra inlägget kan jag glatt konstatera att jag två dagar senare tappat lika mycket. Och att det är vätska eller annat tänker jag inte lyssna på för det känns bättre i dag. Varje vecka på byrån blir allt mer intensiv och när det kommer till mat finns det två strategier. Antingen kastar man i sig något bara för att få i sig något, eller så låter man bli. Alla på byrån är smalsmala, några spelar tennis innan jobb, andra springer. Jag bloggar.

Vi arbetade mot klockan igår och det fanns inte en chans att ta lunch. När klockan var tre började jag må illa och gick ut i köket för att ta en tomatsoppa, som jag kunde ta framför datorn. Medan jag kokade upp vattnet satte jag mig första gången och min chef kom ut ur konferensrummet och sa till att jag inte kunde ta paus. Jag kunde inte hindra ett ”men gud jag satte mig två sekunder” och han svarade ”vi har inte två sekunder” och jag höll på att lacka ut och han såg nog det och tillade. ”Jag vet att du inte latar dig, men det är stressigt”. Jag var mest frustrerad att kom den enda gången jag inte arbetade för jag slet.

Jag borde ha tänkt på att om man äter mindre är det bra att dricka mindre. Jag var hemma hos en kompis på öfvre Östermalm igår kväll och när jag sent igår natt skulle gå hem var jag nog aningens salongsberusad när jag efter en stund kom på att jag var på väg mot Strandvägen istället för Karlaplan. Spelade ingen roll och jag tog tunnelbanan hem. Det var fler som hade druckit och när jag gick av tunnelbanan kom jag samtidigt med några grabbar. En av dem började ge klichékomplimanger som kyligt ignorerades. Ändå kände jag hans hand on my ass när jag passerade före honom genom dörrarna. wtf.

Total ångest

Total ångest. Jag har gått upp sedan jag började arbeta på byrån. Med tanke på hur mycket jag har arbetat kan jag förstå att det inte varit tid att träna som jag brukar, men jag kan inte förstå att jag tydligen haft tid att äta. Jag är inte van att äta lunch ute varje dag. Det är slut med det nu.

Jag är inte van att sitta hela dagarna och i Melbourne var jag ute och gick minst ett par timmar om dagen i kombination med att jag simmade dagligen. Här går jag från tunnelbanan till byrån och det är inte många meter, mest för att det är kallt och slaskigt men det håller inte. Dessutom skriver och kreerar jag alltid som bäst när jag går och jag behöver den tiden. För en månad sedan vägde jag mindre än jag har gjort på flera år och alla kläderna hängde. Så ska det vara snart igen.

Hest

Jag har mer eller mindre tappat rösten. Det gick från röst till heshet till extrem heshet på bara några minuter. Jag förstår ingenting och jag är inte det minsta sjuk eller har någon förkylning på gång. Jag satt på café tillsammans med Nils och Sarah igår kväll och pratade när min röst bestämde sig för att gå i whiskeyläge. Sarah trodde på stress. Förhoppningsvis återhämtar rösten sig snart.

Ur en annan vinkel

Det doftade som det gjorde i Deannas studio. Lösningsvätskor. Det var vad jag tänkte på när jag gick längs med den långa grå korridoren på väg till fotostudion. Jag ringde på och bortsett från en studsboll till hund i dörröppningen var det snarast allmän förvirring vem som hörde till var. Flera fotografer, flera assistenter. Ingen som hälsade. När jag efter en stund hittat rätt fotograf blev han generad. Det kom några spridda, ung, trodde att, kom samtidigt med killen, oj reklambyrån, oj.

Det var ett nytt perspektiv att stå vid sidan om kameran och inte den som knäpper bilderna. Byrån arbetar med Sveriges bästa fotografer och hans kamera var pretty nice. Objektiven också. Alla bilder var bra (läs: sjukt bra i kvalitet), men om det är något jag har lärt mig på byrån är det att bra aldrig är bra nog. Den enda frågan är hur det kan bli bättre, vassare. Det är den inställningen som krävs. Ibland har jag gjort snygga illustrationer men de passar inte; ibland har jag gjort snygga moodboards, men en del bilder passar inte och det är bara att ta bort och göra om. Samma i dag och vi tog ungefär en bild i timmen. De blev bäst.

På samma gång tänkte jag mer än en gång under plåtningen att vilken tur att det inte är jag som tar bilderna. Jag var med en av byråns AD och det var samtidigt lätt surrealistiskt att vara den som hade synpunkter på design, vinklar och blänk. Vi krävde mycket av vår fotograf och han levererade. Pressen fick mig också att tänka på mitt fotograferande och jag kände bara en sak. Att plåta inte är arbete för mig och inte ska vara det. Foto är frihet för mig; jag slappnar av och det ger mig ro. Det är så jag vill att det ska förbli.

Matnostalgi

Att sitta på café och prata kan vara bland det bästa i vintermörkret. Åt lussebulle och drack julmust i helgen och det var som mesta nostalgitrippen. Jag tänker alltid på min morfar när jag dricker julmust och det var länge sedan jag drack. När man bor utomlands blir det svenska mer svenskt och jag minns att jag åt en gul bulle, som skulle vara en saffransbulle, på IKEA förra året i Melbourne. Dyr var den säkert, men det var sekundärt. Jag åkte dit och köpte skorpor och annat svenskt bara för att.

När jag är i Sverige saknar rispapperrullar mest från Australien. De är inte tagna ur det australiska köket, men jag levde på det och har inte ätit en enda sedan jag kom hit. Saknar också mat med pumpa som är stort i det vegetariska köket där. Här, not so much. Det är svårt att hitta bra vegetarisk mat överhuvudtaget ofta är enda alternativet ”jag tar det vegetariska”. Det brukar bara finnas ett. Från Frankrike är det det nylagade brödet jag saknar, trots att jag sällan åt det. Men det var sååå gott att köpa ugnsvarmt bröd på bageriet ett par dörrar bort, typ pain chocolat på väg till träningen.

She’s so damn cool

Två dagar ledigt att bara sova och arbeta med vårt examensarbete. Som jag behöver det. På byrån är det mer intensivt än någonsin och ju stressigare det är desto tystare blir det. Igår var tystnaden så kompakt att man kunde ta på den.

Projektledarsidan bröt isen genom att duka upp snacksbuffé med öl och vin framåt kvällen. Sedan satte en av produktionsledarna på James Blunt. Han fick inte sjunga länge. Det var välkommet att bara få varva ner med de andra på byrån.

Efteråt byråbaren åkte jag till Karlaplan och mötte upp på middag. Supertrevligt men slightly over my budget och jag hoppade över taxin och gick istället längs med Karlavägen på väg hemåt. Ipod på som vanligt och klackarna smattrade mot den isiga gatan. Jag passerade ett par lätt berusade unga uppklädda herrar varpå en av dem sa ”jag gillar beatet” och sänkte dimmiga ögon mot mina stövlar. Jag skyller på Felix da Housecat. She's so damn cool.

(Jag älskar en del av Felix äldre saker, bland annat She's so damn cool från plattan Devin Dazzle And The Neon Fever, medan en del av hans nyare är klart tveksamt. Han kommer till Stockholm och spelar i början av december och åker sedan direkt till Melbourne. Sweet irony.)

Switch me off

En halvtimme innan jag skulle ha min presentation på min kurs kom en av byråns AD förbi. Han tittade på min pannå och var knäpptyst följt av ett vadå? Vad var briefen? Att väcka uppmärksamhet kring miljöfrågor och att spara el genom att stänga av elprodukter istället för att låta dem stå på stand by.

Den största skillnaden mellan att arbeta med män eller kvinnor är rakheten. Han tog sig tid att kolla igenom den lösning jag gjorde igår natt efter 100-wattaren och hans kritik hjälpte mig. Det slutade med att jag valde min första lösning som var något förenklad mot den jag hade tänkt redovisa. Ny utskrift och upp på baksidan av pannån och iväg till presentation. Det blev en typografisk lösning.

Glossy

Det var 100Wattaren igår kväll i blå hallen med allt. Medan Guldägget är en kreativ tävling är 100Wattaren främst resultatinriktad. Retorik för planners typ. Vi hade hoppats på mer watt, men ändå gick det bra. Lowe glödde hetast och tog hem mest priser. Charmigast var byrån Ester som tog pris för sin öka kondom- minska klamydiakampanj. När kunden (Lafa) stod på scen och sa hon att det var roligt att de vann eftersom klamydia ökar mer än någonsin. Lovely.

Röda mattor och glam, the glossy side of the industry. Jag gick och lade mig kl tre. Men inte efter att ha dansat helat natten, utan för att jag gjorde en presentation till ikväll. Glossy.

Bright and early

Det låter tungt med arbete hit och dit. Så är det inte. Det är kul och jag vet vad jag orkar. Jag arbetar bara aningen aningen mer än jag sover, sover aningen mer än jag älskar, men hey. Jag älskar mitt arbete; jag vill lämna ifrån mig snygga saker. Och allt handlar såklart inte om arbete. Men mest.

bla bla bla

Arbetar alltid bla bla bla
Tokmycket att göra bla bla bla
Klippte reklamfilm i dag för första gången bla bla bla
En reklamannons från stan som jag arbetat med var med i filmen bla bla bla
Ego ego ego bla bla bla
Klockan är tio och jag måste göra en annons till en miljökampanj som ska presenteras på torsdag bla bla bla
Har inte hunnit skriva på mjölkkampanjen eller rita på bilkampanjen bla bla bla
Vill mest sova, behöver vara på byrån tidigt för att hinna få klart till en presentation bla bla bla

Jag är trött på att bara prata om mig själv och att jag inte hinner med. Ändå gör jag det. Det händer så mycket hela tiden och det är totalt system overload. Egentligen är det bara njuta av allt roligt som händer. Om man hinner.

Flicka lilla

Hela dagen har gått i uppförsbacke. Stopp på tunnelbanan i morse. Stressigt stressigt på jobb. Fick vass tillsägelse. Jag kan inte veta saker som ingen har berättat. Nu vet jag. Och hela öppna kontorslandskapet.

Jag kom just hem och har inget problem med att arbeta mycket. Det var jag som valde att börja på botten i en ny bransch, men i dag var första gången jag tänkte på vilken självskriven auktoritet jag lämnade som jag hade i mitt förra arbete.

Jag fick frågan igen hur gammal jag är. Och att jag har soft voice. Alla kan inte vara män i 35-års åldern.

När vilsenheten tystnar

De senaste två åren har jag egentligen mer eller mindre vilset försökt få ihop delarna rent yrkesmässigt. Jag önskar att jag visste då vad jag vet i dag. Att detta är precis vad jag vill göra. Länge var jag helt inne på skrivandet, sedan var jag lika inne på bild. Jag har aldrig arbetat hårdare än jag gjorde med min folio i Melbourne. Jag gick på en privatskola i design och vi var bara åtta elever per klass. Jag var den enda i min klass som inte redan hade en grundlig grafisk utbildning och jag visste inte ens skillnaden mellan Indesign, Illustrator och Photoshop. Jag arbetade mer än jag sov och jag presterade mer än jag trodde jag kunde.

Jag minns att jag satt på Section 8 tillsammans med Peter efter min första illustratorlektion och smått förtvivlat sa ”I hate the pentool”. ”No, you don’t”, sa han och lade armen mig och höll mig nära. ”The pentool is your best friend love”. En vecka senare gav jag honom rätt. Då hade jag presenterat ett tiotal illustrationer som i dag fortfarande finns kvar i min folio. De är välgjorda, men jag skulle göra dem långt snabbare och framförallt med långt mindre ångest än vad jag gjorde då.

Samma vän som sa att hon ville byta arbete med mig under en dag berättade att hon avundades mig min tid i Melbourne. Den sista tiden i Melbourne är nästan dimma och jag har aldrig lyckligare än att få ägna att tid till att skapa; jag har aldrig varit mer olycklig i krossat hjärta. Jag minns hur jag otaliga gånger kom hem efter att ha arbetat natt och dag med designen, tappade upp ett bad, tände stearinljusen, satte en drink på andra kakelhyllan, lät Regina Spektor spela och klev ner i det heta vattnet. Jag minns hur jag brukade somna i badet med tårarna rinnande, vakna när vattnet kallnade, tårarna slutat rinna.

Jag kände sådan stress att inte hitta rätt att jag blev helt blockerad. Mitt visum var på väg att gå ut och att jag var tvungen att lämna det enda liv jag kände. Jag visste inte vad jag skulle göra eller i vilken världsdel. För att komplicera det hela sökte jag arbete i alla världsdelar utom Afrika och fick som ni vet både arbete och intervjuer i flera olika länder inom helt olika områden. Jag lämnade Melbourne i förvirring och frågor, men det var i alla fall mitt beslut att lämna. Jag reste tidigare än jag behövde.

I dag vet jag varför. Jag har hittat rätt och vet vad jag vill göra. Jag känner en oerhörd lättnad i att det jag har gjort de senaste två åren plötsligt har fallit på plats. Men jag kan inte ångra vilsenheten de senaste två åren. Utan att våga ta mig igenom den perioden hade jag inte hittat dit jag är i dag. Jag har lärt mig mycket, mest om mig själv och jag känner mig både lugnare och starkare. Vilsenheten har tystnat nu.

Jazzbrunch

Det blev jazzbrunch på Mosebacke tillsammans med Nils och Sarah. Det var varmt och trångt i den fullsatta lokalen, men samtidigt mysigt. Buffén var något bastant och mina kära kollegor hade båda ramlat in tidigt i morse efter klubbande och deras intresse i buffén var något mättat. Vi har ett huvudspår, men det är mycket arbete kvar på mjölkkampanjen. Framförallt behöver vi skriva mer och bättre copy. Det ska jag göra nu.

Tänk om jag hade ditt arbete

”Tänk om jag kunde ha ditt arbete för en dag”. Hon tittade på mig och jag svarade att hon älskar sitt arbete. Det vet jag att hon gör lika mycket som jag älskar mitt. Hon var ute efter kontrasten mellan det liv hon valt och det jag gör. Våra liv är olika, båda rätt.

Sedan jag kom in på byrån har jag fått olika reaktioner och det är många som vill arbeta med reklam. En del blir glada, en del blir avundsjuka andra blir bittra. Jag är ovan att hantera det. En kvinna frågade mig vem det var jag kände på byrån som gav mig arbetet. Det var befriande skönt att svara att jag nyss flyttat till Stockholm och att jag inte kände någon. Mina meriter only. En man frågade mig vad det var som gjorde mig kvalificerad till att arbeta med det jag gjorde. Han lade till att han var avundsjuk. Jag gillade den rakheten och vad ska man svara.

Det stämmer att det gick lätt för mig att komma in på en byrå i Stockholm och jag kunde välja, men det serverades inte på en räkmacka. Jag läste dubbelt i ett antal år och skaffade mig fyra universitetsexamina i lingvistik och humaniora. Jag har arbetat på ett par utländska universitet och stod i en aula och föreläste dagligen på ett annat språk.

I veckan gick jag förbi ett av konferensrummen på byrån under en kundpresentation och på väggen satt stora pannåer med våra reklamlösningar. Närmast glasväggen satt ett stort collage som jag gjorde i tisdags natt och jag log när jag gick förbi. Det är så det ska kännas.

Det tar sig

Vi satt kvar på byrån igår kväll och skrev och korrekturläste reklamfilmsmanus. Det närmar sig byråbarsstämning. Grabbarna drack öl och musiken ekade högt eller inte speciellt bortsett från en halvtimmes önskelåtar bland 80-talets discodängor. Blandat med funkiga reklamfilmsvändningar. Vi pratade till och med mjölkkampanj och det var nyttigt att få nya ögon på våra skissade idéer. Det hjälpte mig och i morgon blir det brunchande med Nils och Sarah för att bestämma vilket spår vi ska ha.

Nu ska jag in till stan och träffa vänner. Skönt att vara ledig och bara hänga på kafé. Tillsammans med en visual diary då i och för sig. Alltid.

Flashigt

Efter jobbet blev det Odenplan och en kort fika med en gammal vän. Hon inledde med ”berätta nu alla detaljer som jag inte kan läsa på bloggen”. Den här bloggen lever ibland sitt eget liv med eller utan mig, men hon läser med mig och det är bara kul. För ett par månader sedan hade vi hennes avskedsdrinkar, men hon flyttade tillbaka till Stockholm och nu får vi fixa välkomstdrinkar. Roligare så.

Jag har sovit för lite och tanken var att jag skulle lägga mig tidigt, men ni vet hur det är. Alltid något och utöver arbetet har jag min kurs. Jag gjorde storyboarden i helgen, men det blev aldrig något kodat och i kväll bestämde jag mig för att det skulle bli en flashbanner. Det snurrar och blinkar, men inte nödvändigtvis exakt där jag vill. Men ändå. Det snurrar. Och blinkar. I rosa dessutom.

Taxi driver

Jag tog taxi hem. Inte så mycket val och när vi börjat köra frågade chauffören vilket håll han skulle köra. Jag hatar när de gör så och jag blir alltid fundersam om de vill testa om man har koll eller inte. Oh well, hem kom jag.

En natt på Stureplan

Jag kom just hem efter en sen natt på Stureplan.
En sen natt på byrån.
En byrå utan byråbar, men en viktig pitch i morgon.

Det var jag och grabbarna kvar på byrån och jag har arbetat en hel dag med bilder och satt ihop collage och annat. Ibland när jag får uppdrag tänker jag att det där vet jag inte om jag fixar bara för att konstatera att jag gjort det ett tag senare.

Allting tar fortfarande längre tid för mig att göra, även om jag blir snabbare. Till viss del handlar det om att lära sig vilken stil de letar efter. Jag har flera gånger fått höra att mina saker är för molliga. Jag kanske inte är den som sätter ihop färgsprakande collage men det kanske är vad jag borde. Droppa lite moll när livet faktiskt är klart nice. Också efter 18 timmar på jobbet.

Klädkod

Hjääälp, jag ska på hippiefest. Vad ska jag ha på mig?

Svar ett par minuter senare från annan kreatör.

Naken.

That's funny

Det mesta flyter på alldeles osannolikt bra och jag får allt mer ansvar. Jag arbetar mest hela tiden. Byrån har dragit in flera stora uppdrag och mer är på gång. De amerikanska reklamfilmsgrabbarna sitter fortfarande intill mig och diskuterar manus fram och tillbaka. Mest sysslar de med idéer och de pratar mer eller mindre konstant. Vanligtvis avbryts dialogen av ett eller annat ”that’s funny” men de skrattar aldrig. Bara drygt konstaterar att det är kul.

Igår kom de in på ett sidospår om ofrivilligt håravfall. En av grabbarna sa att det måste kännas som förlorande av sin manlighet, varpå han blev tyst, kollade på sin kollega och sa ”jag menade inte dig”. Och kollegan med högt hårfäste sa att han inte kände sig träffad. Jag behöll blicken på skärmen och tänkte som grabbarna. That’s funny.

Hel(g)dag

Tanken var att jag skulle sluta vid lunchtid med tanke på helgen, men så blev det inte. Det var jag och amerikanerna kvar och en och annan kreatör. Om en timme har en vän bokat bord på en restaurang och jag klev just innanför dörren. Ska bara duscha, dra på en ny klänning och sedan iväg igen. Det drar.

Filmpremiär

Kanske inte den roligaste, men en bra kreativ övning. På Bombay-TV kan ni göra era egna filmer. Det finns en engelsk version också. Nja, fortfarande med indiska röster för all del.