8.18.2008

Selektivt minne

Jag gick långsammare än vanligt genom den mörka gränden, medvetet utan att fastna med klackarna mellan kullerstenarna. Jag var ändå för tidig när jag klev in i den undangömda baren. Mina vänner hade inte kommit och jag gick fram till baren. Det var ännu tidig kväll och det var glest i lokalen. I baren stod tre män, två som tittade på mig uppifrån och ner, den tredje som tittade på mig med blå ögon men sedan sänkte blicken till papperna på bardisken.

De två männen började prata medan jag väntade på min drink. Jag tog drinken och gick bort till ett bord, tog av kappan och jag hörde de två männen kommentera min klänning. Upptäckte att jag inte fått något sugrör och muttrade lite när jag var tvungen att gå tillbaka till bardisken. Jag gick till den delen av baren där den ensamme mannen stod.

Framför baren var en stor glasdörr och medan jag sträckte mig efter sugröret stannade en man till utanför glasdörren på gatan. Han skickade en slängkyss och den blåögde mannen intill mig sa ”jag tror inte den var ämnad för mig”. Vi hann inte prata någon längre stund; papperna vid hans sida var en hastig genomgång av replikerna innan han skulle vidare upp på scen. A one man show, men då visste jag inte att det var hans, visste inte vem han var. Vi sågs igen, men tiden var fel. Och jag lämnade Melbourne med hans blå ögon och omfamningar i mörka gränder i minne. ”För tidigt, inte försent”, skrev en läsare i en kommentar förra året när jag skrev om den blåögde mannen med de vackra orden.

Ingen av oss släppte omfamningen helt medan jag var i Sverige. När jag återvände till Melbourne var stan klistrad med reklam för föreställningen han var med i och överallt påmindes jag av honom, men jag väntade med att höra av mig. Mina vänner var på mig och jag är inte säker på varför jag avvaktade, kanske rädd att förstöra ett bitterljuvt minne. Jag satt på ett café när jag slog upp tidningen och där var han. Hans blå ögon och det fanns inga ursäkter bara längtan. Jag skickade iväg ett sms, sa att jag var tillbaka, inget mer. När vi träffades ett par dagar efter var hans första fråga när jag kom tillbaka till stan. Det var lätt att falla in i hans armar igen.

3 comments:

Doktoranden said...

Ja, minnen. De är en källa till både glädje, frustration, ilska, ledsamhet, skönhet och hundratals saker till.

Så bra man trots allt känner känslor till vad man minns, på ett eller annat sätt. Ett sätt att gå vidare, och slutligen växa.

Pernilla said...

Åh. Det selektiva minnet är förrädiskt. Jag är en mästare på selektivt minne när det rör just relationer. Tyvärr har det inneburit att det tagit mig tid att kapa banden ordentligt. Det finns vissa personer vars energi hänger med en i så mycket. De är så svåra att rensa ut, sortera ut. Det enda jag minns är det fina.

Oavsett hur många jag träffat efteråt så finns en av mina tidigare pojkvänner konstant kvar som en osynlig närvarande. Han har, trots att flera år passerat, ännu inte träffat någon ny och jag vet att jag finns i hans tankar också.

Jag tänker att det som inte kan bli i detta liv, får bli i nästa. Men för nu; slå bort och gå vidare.

Anne said...

Doktoranden, verkligen, allt det där. Frustration är nog ordet. Jag vill fortfarande ha ett bättre avslut, även om ett slut förblir ett slut.

Pernilla, jag förstår precis när du talar om osynlig närvarande energi. Slå bort och om det är meningen kommer det tillbaks.

Ibland är det bara tiden som är fel. Som med honom det tog slut med. Vi fick en ny möjlighet ett år senare, något jag aldrig hade trott för ett år sedan. Utgången blev dock densamma och samtidigt inte. Den här gången är det ett avslut som sätter punkt.