En sista kyss farväl

Det var min kväll för ett par dagar sedan; det var hans avskedsföreställning igårkväll innan han flyttar till USA. Jag mötte honom innan och för första gången såg han en aning nervös ut, eller det gjorde han inte alls, men han sa att han var det och jag har aldrig hört honom säga det tidigare.

Det var fullsatt till sista plats, över femhundra i publiken och det var inget ovanligt i sig, men att uppträda för familj och vänner är alltid det svåraste. Det var den roligaste kvällen när hans lika etablerade vänner ställde upp och gjorde små gig som blev till ett skrattande bubblande pärlband genom kvällen.

Han gick på sist och jag väntade ett tag innan jag började fotografera, försökte vara osynlig. Han gjorde mig synlig, började posera och prata med mig och det är bara att bjuda på det; har gjort det förut. Men bakom kameran hörde jag honom säga mitt namn, att han kände mig och att jag skulle komma upp på scen och ta en bild på publiken. Det var jag inte beredd på och han kunde inte hindra ett ”och hon är svenska” och där stod jag, intill honom på scen och skulle ta en bild över en nedsläckt publik. Så jag tog någon slags bild, vinkade och gick ner för trappan.

Det var lätt kaos efter föreställningen; han kom fram mot mig, men fick stanna och skriva autografer, andra kom fram till mig och ville ha mitt kort, att jag skulle fotografera till dem. Det lugnade sig lite och jag sträckte fram presenten jag hade med till honom, en folio med bilder som jag tagit på honom, en del som han inte sett tidigare.

Det var hans avskedsföreställning. Han kramade mig, höll mig nära, jag andades in hans välbekanta doft och hans skäggstubb rispade mot mina kinder en sista gång. Allt var sagt och inget var sagt. Han frågade när jag planerade att komma över till LA; jag svarade att jag har en kommande utställning där och han sa bra för nu har jag någonstans att bo när jag kommer. Jag kramade honom hårt och han kysste mitt ansikte mitt i en folksamling där alla var där för att träffa honom.

Jag log ett vemodigt leende och sa att jag behövde gå, började gå, dröjde kvar på stegen, vände mig om och våra blickar möttes, hans fortfarande på mig när jag gick ut genom dörrarna.

Förvånad över hur jobbigt jag tyckte det var, överraskad av sorgsenheten och tårarna som rann när jag gick hem. Jag ska inte romantisera för vi är inte längre, vet inte om han någonsin var min pojkvän men han har funnits där till och från de senaste tre åren. Den ende man som har erbjudit sig att laga mat till mig och som velat komma över och fixa när jag har varit sjuk. Han har inte åkt än men jag saknar honom redan.