Bara tre

Järnladyn utmande mig att lista de tre böcker som har betytt mest för mig, som jag bär med mig. Inte nödvändigtvis de bästa utan de mest närvarande.

1. Exquisite Pain av Sophie Calle. För att genom att berätta om människors svåraste stunder känner man på något sätt att man egentligen har det ganska bra och att det blir bra. Det blir ju alltid det . Har skrivit om den här.

Sophie Calle är dessutom en av de mest inspirerande samtida konstnärerna som har förmågan att blanda text, drama, foto och binda ihop det till en stark enhet. Jag beundrar henne djupt för det.

Sedan blir det svårare för det finns många böcker som betytt mycket för mig och just nu läser jag mer lyrik än prosa, ofta en blandning av gammal kärlek som Charles Bukowski, Billy Collins, Edith Södergran, ee Cummins och Richard Brautigan.

2. L’étranger av Albert Camus.
Vi har en lång historia tillsammans. Första gången jag läste den var på franska och min gymnasielärare tyckte det var dags för en hel roman och hon hjälpte oss med översättningslistor men jag och l’étranger förblev främlingar för varandra och det var med lätt ångest jag tog mig igenom sidorna. Kämpade mig igenom de första svettiga sidorna i den gassande solen.

Lite drygt ett år senare bodde jag i Frankrike och läste på universitetet. Min professor var en underbar fransman med vita glasögon och måttsydda kavajer. Första gången han satte igång overheaden riktade han belysningen på fel vägg och kunde inte förstå varför det vanliga A4 pappret inte fungerade på samma sätt som ett transparent.

En gång efter en oförberedd diktamen läste han upp mitt resultat inför klassen och sa att jag skulle skämmas, att han verkligen hade förväntat sig mer av mig. Jag har aldrig varit med om något liknande och av någon anledning är det enda jag minns att jag hade på mig ett vitt kashmirlinne med en vit kofta över i samma material och en röd halsduk. (well det var vinter och Frankrike)

En dag kom den vanligtvis så glade läraren in med en argsint blick. Sedan diskuterade han L’étranger med en glöd som bara fransmän diskuterar och saliven stänkte. När han slutade gav han oss resten av föreläsningen att skriva en uppsats kring huvudkaraktären Meursaults ansvar genom boken.

Vad jag inte visste då, men fick reda på när jag kom ut ur aulan var att en manlig koreansk student i min klass hade slagit en annan koreansk kvinnlig student i korridoren när hon i en diskussion inte höll med och sagt emot honom.

När vår lärare kom in nästa lektion läste han upp mitt namn och bad mig komma fram till podiet, räckte mig min uppsats och bad mig läsa upp den inför de andra.

Jag minns inte exakt vad jag skrev, men jag drev tesen att en man utan empati inte kan anklagas för sin oförmåga att känna skuld, men att han fortfarande är ansvarig för sina handlingar.

Tillbaka på Stockholms universitet blev det repris på L’étranger och jag är oerhört fäst vid den existentialistiska utgångspunkten. Något som stannat kvar, som i Primo Levis Är detta en människa? Både mörkare och svårare men den distanserande intelligensen ger perspektiv och tyngd på samma sätt som Imre Kérteszs romaner.

Den tredje boken då. Jag var oerhört fäst vid Jane Austen och Charlotte Brontës romantiska romaner när jag var yngre, som en fortsättning på barndomens prinsessböcker. Att läsa Dostojevskijs Brott och straff var som att öppna upp en ny värld, samma med Kafka och Processen. Jag gillade den inte speciellt när jag läste den men den hade stor inverkan på mig. Tiden det tar med Hanne Örstavik var en annan bok som jag fäste mig vid och jag lyssnade på henne när hon var i Stockholm, drack ett glas vin tillsammans med Johanna Thydell som jag läste litteraturvetenskap tillsammans med.

I min kandidat-, och magisteruppsats skrev jag om sagostrukturer och sagotraditionen är något som alltid har intresserat mig, från H.C. Andersens sagor (min farmor var danska) till Astrid Lindgrens. Jag erkänner utan minsta skam att jag läst både Harry Potter och Sagan om ringen mer än en gång.

Den tredje är kanske den som binder ihop de tre böckerna.

3. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Romantisk realism. Jag kan försvinna in helt i de övernaturliga gestalterna och de fascinerar mig, ger mig massor av bilder och tankar, speciellt när magin placeras i en realistisk kontext. På samma sätt som både Sagan om ringen och Harry Potter i sin helhet har riktiga människor, detaljerade och i huvudsak realistiska miljöer, men med övernaturliga elementen som driver berättelsen ett steg längre.