Fair enough

Var på ett reklamevent i St Kilda, såg kortfilmer och drack sponsrat vin. Pojkarna var söta (men what’s up med rutiga flanellskjortor, var vi inte över dem?), filmerna var bra, vinet mindre och jag kände inte så många, orkade inte riktigt anstränga mig och vi åkte till en annan bar på andra sidan stan.

Först förstod jag inte alls varför Grace ville att vi skulle köra i helt fel riktning tills hon berättade om den sötaste trevligast bartendern någonsin. ”OK, fair enough”. Han bjöd och vi blev sittande vid bardisken, hans bar tydligen, men vad vi inte visste var att han var konstnär och grundare till ett av Melbournes hippaste gallerier.

Grace är också konstnär och curator och jaha gissa vem som var tredje hjulet resten av kvällen. Så jag drack en drink, blev lite salongsberusad, drack en drink till och blev mer salongsberusad medan jag lyssnade på deras småsöta samtal. På andra sidan i baren satt ett par musiker som jag kände igen men inte kunde placera. Bartendern spelade vinyl, Neil Young, TV on the radio med Staring at the sun. Visste inte ens att den fanns på vinyl.