Nej

För ett par dagar sedan hörde en man av sig som jag träffade på en fest för en månad sedan. Han har fler utbildningar än jag och samtalen var intressanta över middag och drinkar bland vänner. Kanske flirtade vi en aning, men mer än så var det just inte och jag blev förvånad när han hörde av sig och frågade om vi kunde plåta men bestämde att ses i nästa vecka.

På en middag nämnde jag för en gemensam vän att jag skulle träffa honom när hon sa ”det är inte sant. Det är något jag måste berätta”. Det var visst inte bara mig han hört av sig till utan ytterligare fyra av hennes vänner. Samma kväll.

Irriterat fortsatte hon berätta att två av dem hade han tidigare talat om som slampiga och medan hon fortsatte prata var den enda tanken som stannade kvar ett ”är det så han ser mig?” Mitt senaste förhållande är för länge sedan så jag känner mig inte träffad, men det var ändå en gnagande olustkänsla som stannade kvar och jag tog upp det med Grace när vi sågs. Hon lyssnade och sa sedan ”har det slagit dig att det här inte handlar om dig utan om honom? Att det var han som hörde av sig till halva telefonboken?”.

Men egentligen handlar olustkänslan inte om hans beteende utan mitt, det var jag som gick med på att ta bilder (och fika) trots att jag inte har tid, trots att jag inte kan använda fotona till folion och just nu handlar allt om att bygga en så stark folio som möjligt att vara presentationsklar om några månader. Det stör mig att jag gick med på det för att han ville, inte jag, för att vara schysst, för att han var angelägen och så känner jag mig utnyttjad när det blir så här, även om det var jag som inte sa nej. Man lär sig antar jag, eller gör jag det?