Man vet när man vet

Mitt golv är tapetserat med foton på tork från en lång dag i mörkrummet. Intill ligger en handskriven lapp med ett telefonnummer och ett namn. Leonardo.

En vän har länge pratat om att jag borde gå ut med en av hennes vänner. Han vill visst det. Mycket, och det har varit ett evigt tjatande om han kan få mitt nummer. ”Han är en verkligt bra kille. Och han har hus”, lade hon till. Som om det någonsin har haft någon betydelse.

”Han vill bara att du hör av dig, snälla”, och gav en postitlapp med hans nummer. Som om jag skulle ringa. Hade jag velat hade jag skickat ett sms med ring mig, men det kommer inte hända.

Orkar inte, vill inte och jag tror inte på att pressa fram något. Man vet när man vet så det finns inget att fundera på. Jag hade roligt när vi var ute i fredags, bra samtal och söta pojkar, men just nu får det stanna där. Man vet när man vet.