Avec le temps

Tanken var en eftermiddagsfika med en av mina vänner som jag inte har träffat på länge. Vi umgicks mycket förra året, men vi har knappt träffats sedan jag kom hit. Det blev som i de gamla dagarna. En fika som blev till vinbar, till restaurang, till cocktailbar, till annan rooftopbar. Vänner som anslöt, andra som gick och vi mötte upp med kära bekanta ansikten.

Han ropade mitt namn högt över baren och gav mig en björnkram medan han lyfte mig utan en chans att komma ner. Det varma, enkla australiska som jag nästan hade glömt bort. Han frågade var jag hade varit. Han påminde mig om en roligare värld utanför min hög med duntäcken och ångest.

Jag satt mitt i den australiska easy goingandan och slappnade av. Medan jag lyssnade på konversationerna runt omkring mig slog det mig att jag har gjort det igen. Låtit arbetet och pressen ta över tills jag blev allt tröttare, allt tommare, tills mörkret kom närmre, tills glädjen försvann. Det är aldrig en sak som gör att man mår dåligt och det blev för mycket. Jag var tvungen att ta ett par steg tillbaka, vila och sedan ta beslut. Stora val tar alltid energi, även medan man är stilla. Jag blev lugn när jag bestämde mig att stanna kvar. Om lite drygt ett år tar jag ut min examen från utbildningen jag går.

Varje gång man ställs inför sig själv kommer man ut starkare, men det tar kraft. Jag är fortfarande trött, men jag mår inte dåligt. Påminns att jag måste ge mig egen tid för att må bra. Jag har accepterat att vissa saker får ta tid, får sänka kraven, sänka tempot, tillit till att det ordnar sig. Det gör alltid det.

När jag skulle gå hem i natt tog han mina händer och höll dem kvar. Sa att jag inte fick gå. Jag gick hem med ett leende.