Kom hem och kollade Facebook; tappade upp ett bad och klev ner i det brännande vattnet. Det blöta håret ringlade sig ner över bröstet. Senast jag såg honom höll han mig hårt mot sitt bröst. Kysste min nacke, hals, viskade ord som fick mig att känna mig trygg. Han är komiker, ståuppare, skriver för TV och hans sms fick mig alltid le. Men så kom de alltmer sällan, tills det blev tyst.
Det finns inte mycket mer att säga och det har gått en tid sedan jag insåg att han inte tänkte säga något alls. I heard it through the grapewine. Ni vet hur det kommer upp små texter om ens kontakter på ens hemsida på Facebook. I dag stod det att han är i en relation med.
Inte för att jag vill tillbaka och klart att jag redan förstått, men någonstans gör det ändå ont. Vi har känt varandra sedan förra året; vet inte varför han inte kunde säga det till mig. Eller kanske det var det han gjorde.
7.31.2008
7.26.2008
7.25.2008
Torsdagsmingel
Fotoevent igårkväll och jag hade lovat att komma. Det var i samma lokal som jag var på ett reklamevent förra året i Melbourne. Den gången kände jag nästan ingen i rummet; den här gången kände jag igen de flesta. Träffade vänner från Sydney, minglade bland Melbournefotografer till fria drinkar och band som spelade.
Efterfesten var på en trendig bar längs med Yarra River. Jag gick ut på terrassen och jag kom nästan av mig när en man ställde sig intill mig. Jag skulle använda honom som modell any time. Några år äldre, bruna ögon, kort hår, skäggstubb och när han presenterade sig fick jag ännu svårare att koncentrera mig. Jag kände inte honom, men känner till hans arbete. Dokumentärfotograf, vanligtvis med lite dystra stämningsfulla bilder, ofta svartvita serier i högkontrast.
När jag pratade med dokumentärfotografen närmade sig en kvinna. Hon sa att hon var tvungen att gå fram och berätta hur vacker hon tyckte jag var. Tack sa jag och bytte ämne. Men hon fortsatte prata om min mun, min hårfärg, min kropp och jag blev allt mer obekväm, speciellt som hennes blick visade att hon var påtänd förvirrad. Jag ville mest att fotografen skulle gå in, lätta upp, men han rörde sig inte, rörde mig inte.
Dokumentärfotografernas styrka är att observera och fånga det som inte alltid är uppenbart. Han talade om viljan att få gå in i okända miljöer och gestalta dem för sig själv, för andra. Jag gör ofta tvärtom. Kreerar, skapar scener, stämningar och miljöer. Men när vi pratade tänkte vi lika om mycket. Vi pratade länge.
Efterfesten var på en trendig bar längs med Yarra River. Jag gick ut på terrassen och jag kom nästan av mig när en man ställde sig intill mig. Jag skulle använda honom som modell any time. Några år äldre, bruna ögon, kort hår, skäggstubb och när han presenterade sig fick jag ännu svårare att koncentrera mig. Jag kände inte honom, men känner till hans arbete. Dokumentärfotograf, vanligtvis med lite dystra stämningsfulla bilder, ofta svartvita serier i högkontrast.
När jag pratade med dokumentärfotografen närmade sig en kvinna. Hon sa att hon var tvungen att gå fram och berätta hur vacker hon tyckte jag var. Tack sa jag och bytte ämne. Men hon fortsatte prata om min mun, min hårfärg, min kropp och jag blev allt mer obekväm, speciellt som hennes blick visade att hon var påtänd förvirrad. Jag ville mest att fotografen skulle gå in, lätta upp, men han rörde sig inte, rörde mig inte.
Dokumentärfotografernas styrka är att observera och fånga det som inte alltid är uppenbart. Han talade om viljan att få gå in i okända miljöer och gestalta dem för sig själv, för andra. Jag gör ofta tvärtom. Kreerar, skapar scener, stämningar och miljöer. Men när vi pratade tänkte vi lika om mycket. Vi pratade länge.
7.23.2008
ABSOLUT ICE
Dagens studioarbete.
(För att vara tydlig är det alltså en fotouppgift på min utbildning och inte ett kommersiellt arbete.)
7.21.2008
Intervjua och intervjuas
Australien må vara ett stort land, men den australiska fotovärlden är mindre än man först kan tro. När jag klev in i på Lynton Crabbs studio på Chapel Street var det en ung man som öppnade. Jag kände igen honom, men kunde inte placera honom.
Jag var där för att intervjua Lynton, en etablerad fotograf framförallt inom reklam, men när han kom in var han mer intresserad av att intervjua mig. Han undrade om jag hade träffat den unge mannen och sa att han blivit utnämnd till årets unga fotograf i förra veckan. Det var där vi hade träffats, på screeneventet och prisutdelningen i Sydney.
Lyntons första fråga var om han kunde få se min folio. Jag hade den med mig och är glad att jag nyligen uppdaterat. Han bläddrade utan att säga något. När han slog ihop den frågade han om jag hade en designbakgrund. Jo. "Och du föredrar att fotografera människor, inte sant?" Jo. Vi fortsatte intervjun. Han ville veta min bakgrund, utbildning, ålder, om jag hade australisk pojkvän, om jag hade för avsikt att stanna i Australien, fotoinriktning osv.
Sedan bytte vi och han gav mig tid att intervjua. Han pratade engagerat om den sociala sidan av arbetet och möjligheten att gå in olika miljöer och fotografera. När jag gick erbjöd han mig att komma tillbaka och få kritik på kommande arbete. Guld.
Jag var där för att intervjua Lynton, en etablerad fotograf framförallt inom reklam, men när han kom in var han mer intresserad av att intervjua mig. Han undrade om jag hade träffat den unge mannen och sa att han blivit utnämnd till årets unga fotograf i förra veckan. Det var där vi hade träffats, på screeneventet och prisutdelningen i Sydney.
Lyntons första fråga var om han kunde få se min folio. Jag hade den med mig och är glad att jag nyligen uppdaterat. Han bläddrade utan att säga något. När han slog ihop den frågade han om jag hade en designbakgrund. Jo. "Och du föredrar att fotografera människor, inte sant?" Jo. Vi fortsatte intervjun. Han ville veta min bakgrund, utbildning, ålder, om jag hade australisk pojkvän, om jag hade för avsikt att stanna i Australien, fotoinriktning osv.
Sedan bytte vi och han gav mig tid att intervjua. Han pratade engagerat om den sociala sidan av arbetet och möjligheten att gå in olika miljöer och fotografera. När jag gick erbjöd han mig att komma tillbaka och få kritik på kommande arbete. Guld.
7.20.2008
La petite princesse
Det kom ett sms från Sverige. En av mina vänner har fått en liten flicka. Flera av mina barndomsvänner har barn, ett, en del två. Det är skillnad när det är en av mina närmsta vänner som fått barn.
Vi gick första dagen i skolan tillsammans; hon och jag fortsatte sedan att dela bänk i tolv år. Vi visste det mesta om varandra då och även om vi inte längre delar vardagsminnena, vet vi fortfarande det viktiga om varandra.
Barn kräver rutiner och jag har inte det i mitt liv. Kommer inte ha det på ett tag. En australisk man frågade mig på vår första date om jag ville ha barn. Nej, det gjorde han inte. Han frågade varför jag inte hade barn. Jag kunde inte avgöra om han skämtade eller inte, så jag frågade hur många barn han hade. Lika många som du, sa han och log.
Vi gick första dagen i skolan tillsammans; hon och jag fortsatte sedan att dela bänk i tolv år. Vi visste det mesta om varandra då och även om vi inte längre delar vardagsminnena, vet vi fortfarande det viktiga om varandra.
Barn kräver rutiner och jag har inte det i mitt liv. Kommer inte ha det på ett tag. En australisk man frågade mig på vår första date om jag ville ha barn. Nej, det gjorde han inte. Han frågade varför jag inte hade barn. Jag kunde inte avgöra om han skämtade eller inte, så jag frågade hur många barn han hade. Lika många som du, sa han och log.
7.18.2008
Meta
Jag har en uppgift att skriva en analys av två bilder av en fotograf och motivera vad det är i bilderna som jag tycker om, både tekniskt och emotionellt. Jag skrev ut ett par bilder av Trentan och satt på stranden i Sydney och ritade och skrev ihop texten snabbt i min visual.
Den andra delen av uppgiften är att skriva en analys av min fotografiska stil med utgångspunkt i två av mina bilder. Inte alls enkelt. Jag försökte i Sydney; jag har stirrat på skärmen ett tag nu.
Den andra delen av uppgiften är att skriva en analys av min fotografiska stil med utgångspunkt i två av mina bilder. Inte alls enkelt. Jag försökte i Sydney; jag har stirrat på skärmen ett tag nu.
7.16.2008
Vantan
Jag sitter pa en flygplats och vantar. Alltid vantan, kanns som jag suttit har forut, pa exakt samma plats, olika tidpunkter, olika lander, men kanslan forblir densamma. For ett ar sedan jag satt i Sydney pa vag till Sverige.
Jag traffade en reklamfotograf igar som erbjod mig arbete som fotograf i Sydney. En bra studio, intressanta uppdrag, men jag kommer inte lamna min utbildning. Inte an. Inte detta ar. Kanske inte alls. Det finns ett lugn i att veta att jag ar pa ratt plats just nu och att jag kan vila i det.
Jag var i Paddington pa ett branschevent igarkvall, mest fotografer, en del reklamare och jag pratade med en man fran Sydneykontoret pa samma byra som jag var pa i Stockholm. Traffade en musikproducent som ville att jag skulle ta bilder till honom. Eller det var innan han visste att jag var i Melbourne; damn sa han; jag som tankte vi skulle jobba ihop.
Nar jag stod och pratade med en reklamare som jag kande sedan tidigare kom en ung fotograf och fragade om rad for hur man tar sig in i reklamvarlden. Min reklamvan sa vilken byra jag varit pa och sedan forsvann han, over and out. Kandes narmast surrealistiskt.
Det blev den svarta glansiga klanningen med en troja over. Det var livemusik, fria drinkar men nar jag trodde att jag fick en vodka cranberry fick jag en whiskey cranberry. Det var ett whiskeyforetag som sponsrade men jag satte whiskeyn till sidan och fiskade upp ett vinglas fran en bricka istallet.
Efterfest pa en bar nagonstans i narheten och det visade sig att en annan fotograf fran Melbourne bodde pa samma hotell som jag. Vi bestamde att dela taxi, men nar jag ville tillbaka ville han festa vidare. Sa jag lamnade eleganta Paddington bakom mig och promenerade hem till hotellet pa George Street. Nu ska jag ta flyget hem till Melbourne.
Jag traffade en reklamfotograf igar som erbjod mig arbete som fotograf i Sydney. En bra studio, intressanta uppdrag, men jag kommer inte lamna min utbildning. Inte an. Inte detta ar. Kanske inte alls. Det finns ett lugn i att veta att jag ar pa ratt plats just nu och att jag kan vila i det.
Jag var i Paddington pa ett branschevent igarkvall, mest fotografer, en del reklamare och jag pratade med en man fran Sydneykontoret pa samma byra som jag var pa i Stockholm. Traffade en musikproducent som ville att jag skulle ta bilder till honom. Eller det var innan han visste att jag var i Melbourne; damn sa han; jag som tankte vi skulle jobba ihop.
Nar jag stod och pratade med en reklamare som jag kande sedan tidigare kom en ung fotograf och fragade om rad for hur man tar sig in i reklamvarlden. Min reklamvan sa vilken byra jag varit pa och sedan forsvann han, over and out. Kandes narmast surrealistiskt.
Det blev den svarta glansiga klanningen med en troja over. Det var livemusik, fria drinkar men nar jag trodde att jag fick en vodka cranberry fick jag en whiskey cranberry. Det var ett whiskeyforetag som sponsrade men jag satte whiskeyn till sidan och fiskade upp ett vinglas fran en bricka istallet.
Efterfest pa en bar nagonstans i narheten och det visade sig att en annan fotograf fran Melbourne bodde pa samma hotell som jag. Vi bestamde att dela taxi, men nar jag ville tillbaka ville han festa vidare. Sa jag lamnade eleganta Paddington bakom mig och promenerade hem till hotellet pa George Street. Nu ska jag ta flyget hem till Melbourne.
7.15.2008
Ro
Det kommer aldrig bli nagon landskapsfotograf av mig. Tidiga morgnar ar inte min kopp, speciellt inte pa semestern och jag var pa stranden lagom till lunch istallet. Tillbaka i stan och jag ar forfarande helt lugn. Jag vaxte upp vid havet men det ar nastan som jag glomt hur rogivande det ar.
Jag kan inte bestamma vilken cocktailklanning jag ska ha i kvall, den svarta axelbandslosa lite langre, den svarta med tunna band i glansigt tyg eller den svarta med lang arm. Jag onskar jag hade tagit min prickiga. Den hade varit perfekt.
Jag kan inte bestamma vilken cocktailklanning jag ska ha i kvall, den svarta axelbandslosa lite langre, den svarta med tunna band i glansigt tyg eller den svarta med lang arm. Jag onskar jag hade tagit min prickiga. Den hade varit perfekt.
7.13.2008
Converse vs Vans
Jag lamnade mina Converse i Sverige och tankte kopa nya har. Det har jag inte gjort an. Jag vill ha ankelhoga sa att kanten inte syns om jag har leggings, men jag har funderat pa om jag ska svarta, limegula eller gra. De gra var i lite mjukare material och det lutar at dem. Min garderob ar svart och da blir det jobbigt med gult, men samtidigt fint till sommaren. Svart funkar alltid. Sedan finns det saklart vans ocksa. Tricky.
Vila
Formodligen kan man ha roligare en lordagkvall i Sydney. Det fanns inget pa TV; jag hade inte min laptop med mig och jag tillbringade kvallen i sangen under massa filtar och forsokte komma pa losningar till ett antal kommande platningar. Vodka och mode.
Somnade tidigt och vaknade sent och kande mig helt utsovd. Kan inte minnas nar jag gjorde det senast, vaknade utsovd alltsa. Det narmar sig lunchdags innan jag har hunnit fa sa mycket som en te i mig.
Somnade tidigt och vaknade sent och kande mig helt utsovd. Kan inte minnas nar jag gjorde det senast, vaknade utsovd alltsa. Det narmar sig lunchdags innan jag har hunnit fa sa mycket som en te i mig.
7.12.2008
Gallery hopping
Sydney visade sig fran sin basta sida och i solsken borjade jag ga langs med Oxford Street pa vag till ACP. Dar fanns en trevlig ung man och nar jag sa att jag var fotograf gav han mig en karta och vagbeskrivningar till de basta fotoutstallningarna i stan. En del hade jag pa min lista, andra inte, och gallerierna har sysselsatt mig storre delen av dagen.
Ett par gator fran Oxford Street blev det tyst och jag gick kvarter efter kvarter med sma valmaende hus i basta Notting Hillanda. Manniskorna som passerade mig pa gatan var vackra och jag nadde galleri Kaliman. Fran omradets elegans in i ett visserligen lika elegant rum men som var fullt med maximalistisk grafitti hangande pa stora dukar. Blod, drama och pirater och jag saxade mellan kapade hander och avsagade ben som hangde i kedjor fran taket. Mycket underligt.
Det var rockfoto av Philip Morris pa Blendo, minimalistisk high key av Hicks pa Stills gallery och sedan efter lite letande hittade jag till galleri Roslyn Oxley. Jag ville se deras foton av Bill Henson och jag hade tagit kontakt med dem i forvag for att fa se dem. For ett par manader sedan polisanmaldes utstallningen och det har skrivits artikel efter artikel i tidningarna om konst och censur.
Pa galan i Brisbane var det en man som sa "foto ar det som man backar in i pa ett galleri medan man tittar pa skulpturerna. Eller det var fore Bill Henson. Nu gar man in i en tom vagg". Den korta historien ar att modellen var omyndig nar bilderna togs och att hon ar naken fran midjan och upp. Det ar en langre diskussion om vad som ar etiskt och inte men det ar viktigt att satta bilderna i sin kontext. Hursomhelst ville jag garna se dem och det fick jag. Om man bortser fran modellens alder ar de tekniskt valgjorda och starka, narmast vackra.
Det blir mer modernt i morgon tankte jag. Nu ar jag mest trott och hungrig och ska leta upp nagon restaurang i narheten av mitt hotell.
Ett par gator fran Oxford Street blev det tyst och jag gick kvarter efter kvarter med sma valmaende hus i basta Notting Hillanda. Manniskorna som passerade mig pa gatan var vackra och jag nadde galleri Kaliman. Fran omradets elegans in i ett visserligen lika elegant rum men som var fullt med maximalistisk grafitti hangande pa stora dukar. Blod, drama och pirater och jag saxade mellan kapade hander och avsagade ben som hangde i kedjor fran taket. Mycket underligt.
Det var rockfoto av Philip Morris pa Blendo, minimalistisk high key av Hicks pa Stills gallery och sedan efter lite letande hittade jag till galleri Roslyn Oxley. Jag ville se deras foton av Bill Henson och jag hade tagit kontakt med dem i forvag for att fa se dem. For ett par manader sedan polisanmaldes utstallningen och det har skrivits artikel efter artikel i tidningarna om konst och censur.
Pa galan i Brisbane var det en man som sa "foto ar det som man backar in i pa ett galleri medan man tittar pa skulpturerna. Eller det var fore Bill Henson. Nu gar man in i en tom vagg". Den korta historien ar att modellen var omyndig nar bilderna togs och att hon ar naken fran midjan och upp. Det ar en langre diskussion om vad som ar etiskt och inte men det ar viktigt att satta bilderna i sin kontext. Hursomhelst ville jag garna se dem och det fick jag. Om man bortser fran modellens alder ar de tekniskt valgjorda och starka, narmast vackra.
Det blir mer modernt i morgon tankte jag. Nu ar jag mest trott och hungrig och ska leta upp nagon restaurang i narheten av mitt hotell.
7.11.2008
Sydney
Senast jag var i Sydney var jag fantastiskt jetlagad och dessutom förkyld och febrig. Vi såg saker som skulle ses och gick på opera på Operahuset. Sydney är vackert, men det regnade oavbrutet och jag var trött.
Förra året datade jag en kille född och uppvuxen i Sydney och han pratade ofta engagerat om sin hemstad. Jag var förmodligen inte lika entusiastisk när han mumlande i mitt öra att han skulle visa mig Sydneys alla hemligheter. Det gjorde han inte och Sydney återstår att upptäckas på egen hand. Jag åker tidigt i morgon.
Förra året datade jag en kille född och uppvuxen i Sydney och han pratade ofta engagerat om sin hemstad. Jag var förmodligen inte lika entusiastisk när han mumlande i mitt öra att han skulle visa mig Sydneys alla hemligheter. Det gjorde han inte och Sydney återstår att upptäckas på egen hand. Jag åker tidigt i morgon.
Lycka till
Medan jag väntade på en kursare läste jag på anslagstavlan.
Wanted two male students, Indian Gujarati, vegetarian, clean and non-smokers for shared accommodation.
Wanted two male students, Indian Gujarati, vegetarian, clean and non-smokers for shared accommodation.
7.10.2008
Nordisk kyla
Det var minus tio grader i dag. Inte utomhus, där var det runt tio grader plus, men inomhus var det minus tio grader. På Melbournes Ice Bar.
Det är något av ett projekt att komma in i baren, inte på grund av antalet gäster utan på grund av säkerhetskraven. Ett indiskt par stod framför mig i kön och de blev utfrågade om de var vana vid kyla. Det var de inte. Efter att de betalat fick de först täckjackor, moon boots, mössor och sedan drog de luvorna på termojackorna över mössorna. Slutligen tog de på sig enorma termovantar som skulle fästas med band runt handlederna. Instruktören fick hjälpa dem att fästa vantarna och jag funderade på hur de skulle lyckas få i sig något av drinken som ingick.
Jag tittade fascinerat när de fick varsin larmbricka runt halsen. ”Om 25 minuter börjar den pipa”, sa hon. Då var det dags att dricka upp för fem minuter senare var barbesöket över. Den begränsade tiden hade med kölden att göra och det gick utmärkt att gå ut och värma sig i omgångar under de maximala 30 minuterna.
När de var påklädda var det min tur. Jag är svensk; jag är van vid kylan så kan jag slippa termojacka, moonboots, mössa och vantar, thank you very much. Det indiska paret tittade förundrat på mig som om de mött en livs levande viking från norr. ”Det är alltid så kallt i norr, inte sant?” sa kvinnan. Jag kunde inte förstöra det gnistrande i hennes ögon, så jag sa ja. ”Stämmer det att solen aldrig går upp?” frågade hennes man. Absolut, sa jag.
Instruktören tryckte på knappen och den tjocka dörren öppnades och vi blev stående i den lilla hallen. Tänk er ljudet i kön på Lisebergs värsta åkattraktioner, de nervösa upprymda skratten. Så lät det indiska paret. När den första dörren stängts öppnades dörren till baren och vi kunde gå in.
Ett par minuter senare hade de fått nog av kölden i isbaren. De nickade nästan vördnadsfullt mot mig innan de återvände tillbaka ut i den australiska värmen.
Det är något av ett projekt att komma in i baren, inte på grund av antalet gäster utan på grund av säkerhetskraven. Ett indiskt par stod framför mig i kön och de blev utfrågade om de var vana vid kyla. Det var de inte. Efter att de betalat fick de först täckjackor, moon boots, mössor och sedan drog de luvorna på termojackorna över mössorna. Slutligen tog de på sig enorma termovantar som skulle fästas med band runt handlederna. Instruktören fick hjälpa dem att fästa vantarna och jag funderade på hur de skulle lyckas få i sig något av drinken som ingick.
Jag tittade fascinerat när de fick varsin larmbricka runt halsen. ”Om 25 minuter börjar den pipa”, sa hon. Då var det dags att dricka upp för fem minuter senare var barbesöket över. Den begränsade tiden hade med kölden att göra och det gick utmärkt att gå ut och värma sig i omgångar under de maximala 30 minuterna.
När de var påklädda var det min tur. Jag är svensk; jag är van vid kylan så kan jag slippa termojacka, moonboots, mössa och vantar, thank you very much. Det indiska paret tittade förundrat på mig som om de mött en livs levande viking från norr. ”Det är alltid så kallt i norr, inte sant?” sa kvinnan. Jag kunde inte förstöra det gnistrande i hennes ögon, så jag sa ja. ”Stämmer det att solen aldrig går upp?” frågade hennes man. Absolut, sa jag.
Instruktören tryckte på knappen och den tjocka dörren öppnades och vi blev stående i den lilla hallen. Tänk er ljudet i kön på Lisebergs värsta åkattraktioner, de nervösa upprymda skratten. Så lät det indiska paret. När den första dörren stängts öppnades dörren till baren och vi kunde gå in.
Ett par minuter senare hade de fått nog av kölden i isbaren. De nickade nästan vördnadsfullt mot mig innan de återvände tillbaka ut i den australiska värmen.
7.08.2008
Trent Parke
Trent Parke är en av de fotografer jag tycker mest om. Född på 70-talet i Australien och dessutom Australiens enda Magnumfotograf. Han är känd för sina starka kontrastrika scener från Sydney, de dokumentära bilderna från hans bilresa runt Australien och hans undervattensbilder.
Det är ofta bilder på ensamma människor, en man ensam i havet långt under ytan, människan mot naturen, människan i naturen. Eller den ensamma pojken i väntan på att korsa gatan; en bild som döljer mer än den berättar. Det finns en gnagande mystik i hans bilder som tilltalar mig.
Det är ofta bilder på ensamma människor, en man ensam i havet långt under ytan, människan mot naturen, människan i naturen. Eller den ensamma pojken i väntan på att korsa gatan; en bild som döljer mer än den berättar. Det finns en gnagande mystik i hans bilder som tilltalar mig.
7.07.2008
7.06.2008
Samanthavarning
Sista helgen av ledighet och sista utgången innan det är tillbaka till vardagen. Kvällen började på topp på Double Happiness. En lite bar, kanske runt 25m2, trångt, alltid fullsatt, alltid roligt och kalasbra cocktails. Det blev en Mr Foo, som innehåller chilivodka, lime, ingefära, mynta och koriander. Mr Foo fick det plattade håret att locka sig av hetta.
Från den varma öppna brasan på Dubbla Lyckan och vidare in på nattklubben LOOP. Elektronisk musik och flera DJ:s, storbildsskärmar över väggarna. Efter ett tag lyckades vi få plats vid några höga barstolar och det blev en ny runda. Jag skulle sträcka mig efter min handväska samtidigt som jag vände mig om för att höra vad Sandra sa. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till, men med ryggen mot det höga barbordet stötte jag till min vodka cranberry som landade snyggt i mitt knä. Hela orörda drinken. Jag hade på mig en viskosklänning och att säga att det blev plaskblött rakt in på kroppen var en lätt underdrift. Det droppade vodka om mig.
In på tjejtoaletten och konstaterade att handtorken var trasig. Jag gick tillbaka ut till mina vänner som vid det laget dubbelvikt skrattade. Ash var räddare i nöden. Häng med in på herrtoan sa han. Han först, jag efter och lyfte upp kjolen lite fint under handtorken och försökte få klänningen att åtminstone sluta droppa. In kom först en kille som försvann in i ett bås; de som följde var inte lika pryda och tog pissoaren bakom mig. Någonstans där bestämde jag mig att den halvblöta klänningen var torr nog. Och att det var läge att dra sig hemåt i strumpbyxor och klänning efter en blöt natt.
Från den varma öppna brasan på Dubbla Lyckan och vidare in på nattklubben LOOP. Elektronisk musik och flera DJ:s, storbildsskärmar över väggarna. Efter ett tag lyckades vi få plats vid några höga barstolar och det blev en ny runda. Jag skulle sträcka mig efter min handväska samtidigt som jag vände mig om för att höra vad Sandra sa. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till, men med ryggen mot det höga barbordet stötte jag till min vodka cranberry som landade snyggt i mitt knä. Hela orörda drinken. Jag hade på mig en viskosklänning och att säga att det blev plaskblött rakt in på kroppen var en lätt underdrift. Det droppade vodka om mig.
In på tjejtoaletten och konstaterade att handtorken var trasig. Jag gick tillbaka ut till mina vänner som vid det laget dubbelvikt skrattade. Ash var räddare i nöden. Häng med in på herrtoan sa han. Han först, jag efter och lyfte upp kjolen lite fint under handtorken och försökte få klänningen att åtminstone sluta droppa. In kom först en kille som försvann in i ett bås; de som följde var inte lika pryda och tog pissoaren bakom mig. Någonstans där bestämde jag mig att den halvblöta klänningen var torr nog. Och att det var läge att dra sig hemåt i strumpbyxor och klänning efter en blöt natt.
7.05.2008
Varför?
One Man. Four ex-girlfriends. Four hotel rooms.
Some Girls is a cross-country odyssey to make amends for past sins... or is it?
Dramat var enkelt på ytan. En man som väljer att möta fyra av sina tidigare flickvänner på fyra olika hotellrum innan han ska gifta sig. Om ni har för avsikt att se Some Girl(s) av Neil LaBute får ni sluta läsa här, eller är det som att se de klassiska operorna, baletten eller dramerna. Handlingen är välbekant, ändå är upplevelsen olik.
Jag kan inte släppa föreställningen och måste skriva om den. La Bute är som en manlig Sofie Calle som skriver om kärlek och smärta men ur en mans perspektiv och det är inget vackert porträtt av en man han gör. Det kunde lika gärna ha varit en kvinna.
Ett första hotellrum. En gift kvinna med flera barn. En man som vill göra upp med det förflutna, veta att ingen ilska finns kvar, ingen sorg över att ”vi gjorde slut”. Hon svarar att ”vi var ett par, vi gjorde saker tillsammans, vi älskade, men slutet var ditt. Det var du som gjorde slut".
Hon vill veta att hon var speciell där och då; istället förklarar att det fanns en annan direkt efter henne. Hon lämnar rummet, men kommer tillbaka ett par minuter senare. ”Vem var hon? Ge mig sidan i skolkatalogen? Ge mig hennes namn?”. När hon får det går hon.
Ett andra hotellrum. En ung femme fatale. Han talar i metaforer och hon kan inte följa. "Det var alltid vårt problem", säger han. "Jag var där fysiskt, men jag gav dig aldrig av mitt inre". Hon skrattar bort det, men frågan blir hängande i luften.
"Det gör ont att vara någon annans andrahandsval", säger hon plötsligt. "Trodde du inte att jag visste? Trodde du inte att jag såg? Kände?" Hon tänder en cigarett och blåser ut den sakta i hans öppna mun.
Ett tredje rum. En äldre strikt kvinna. De hade en affär medan hon var gift; han lämnade staden när deras affär blev upptäckt. Hon konfronterar honom tills han duckar, följer hennes lillfinger.
-Tack för att du kom, säger han.
-Tro inte att jag kom för din skull. Jag är här för min skull.
-Jag är ledsen att jag lämnade dig när du var förälskad i mig, fortsätter han.
-Jag var inte förälskad i dig. Jag var förälskad i drömmen om oss, i drömmen om vår framtid.
Ett fjärde hotellrum. Ett möte med kvinnan han älskat mer än någon av de andra. Rasande vacker och efter några minuter kapitulerar han. Deklarerar sin kärlek och ber om ursäkt att den kom några år senare än han avsett.
Varför nu?, frågar hon. Och han svarar att han var ung, att han var rädd, att såg att hon var framtiden och flydde. Som han fortsatt att fly. Ber att få komma tillbaka, säger att hon är den enda, att det är henne han älskar. Varför?, upprepar hon. Han fortsätter att be. Hon säger att hon måste gå. Hon går.
En ensam man på ett hotellrum i tårar när telefonen ringer. Det är hans blivande fru. Han säger att han älskar henne, att han är på väg hem och att han älskar henne mest av allt. Alltid.
Det var nära cliffhangerstämning i lokalen. Något i varje historia som etsar sig fast, känns igen, repeteras i samma rytm som dramats cirkulära berättande. Så varför?
Some Girls is a cross-country odyssey to make amends for past sins... or is it?
Dramat var enkelt på ytan. En man som väljer att möta fyra av sina tidigare flickvänner på fyra olika hotellrum innan han ska gifta sig. Om ni har för avsikt att se Some Girl(s) av Neil LaBute får ni sluta läsa här, eller är det som att se de klassiska operorna, baletten eller dramerna. Handlingen är välbekant, ändå är upplevelsen olik.
Jag kan inte släppa föreställningen och måste skriva om den. La Bute är som en manlig Sofie Calle som skriver om kärlek och smärta men ur en mans perspektiv och det är inget vackert porträtt av en man han gör. Det kunde lika gärna ha varit en kvinna.
Ett första hotellrum. En gift kvinna med flera barn. En man som vill göra upp med det förflutna, veta att ingen ilska finns kvar, ingen sorg över att ”vi gjorde slut”. Hon svarar att ”vi var ett par, vi gjorde saker tillsammans, vi älskade, men slutet var ditt. Det var du som gjorde slut".
Hon vill veta att hon var speciell där och då; istället förklarar att det fanns en annan direkt efter henne. Hon lämnar rummet, men kommer tillbaka ett par minuter senare. ”Vem var hon? Ge mig sidan i skolkatalogen? Ge mig hennes namn?”. När hon får det går hon.
Ett andra hotellrum. En ung femme fatale. Han talar i metaforer och hon kan inte följa. "Det var alltid vårt problem", säger han. "Jag var där fysiskt, men jag gav dig aldrig av mitt inre". Hon skrattar bort det, men frågan blir hängande i luften.
"Det gör ont att vara någon annans andrahandsval", säger hon plötsligt. "Trodde du inte att jag visste? Trodde du inte att jag såg? Kände?" Hon tänder en cigarett och blåser ut den sakta i hans öppna mun.
Ett tredje rum. En äldre strikt kvinna. De hade en affär medan hon var gift; han lämnade staden när deras affär blev upptäckt. Hon konfronterar honom tills han duckar, följer hennes lillfinger.
-Tack för att du kom, säger han.
-Tro inte att jag kom för din skull. Jag är här för min skull.
-Jag är ledsen att jag lämnade dig när du var förälskad i mig, fortsätter han.
-Jag var inte förälskad i dig. Jag var förälskad i drömmen om oss, i drömmen om vår framtid.
Ett fjärde hotellrum. Ett möte med kvinnan han älskat mer än någon av de andra. Rasande vacker och efter några minuter kapitulerar han. Deklarerar sin kärlek och ber om ursäkt att den kom några år senare än han avsett.
Varför nu?, frågar hon. Och han svarar att han var ung, att han var rädd, att såg att hon var framtiden och flydde. Som han fortsatt att fly. Ber att få komma tillbaka, säger att hon är den enda, att det är henne han älskar. Varför?, upprepar hon. Han fortsätter att be. Hon säger att hon måste gå. Hon går.
En ensam man på ett hotellrum i tårar när telefonen ringer. Det är hans blivande fru. Han säger att han älskar henne, att han är på väg hem och att han älskar henne mest av allt. Alltid.
Det var nära cliffhangerstämning i lokalen. Något i varje historia som etsar sig fast, känns igen, repeteras i samma rytm som dramats cirkulära berättande. Så varför?
7.04.2008
Följ ljusen
Följde ljusen som växlade i neongult, turkost, limegrönt och chockrosa. Följde musiken och passerade den ringlande kön utanför klubben. Lyfte fram fotografbrickan som hängde runt halsen, visade för vakten och dörrar öppnades. En bar lika lysande i neonfärger, passerade ett privat cocktailparty i ett rum, gick upp en trappa, följde ljusen längs med golvet och kom in i en blinkande bandlokal. Hängde in skinnjackan och pratade med arrangören och med banden. Tog fram kameran, blixten redo för en lång natts plåtande.
Fotograf Suzy plåtade vidvinkel; jag närbilder. Mycket bilder och i dag har jag blåmärken på knäna och öm efter att ha fotograferat i alla möjliga konstiga vinklar. Fria drinkar i baren. Han har alltid det när han gör sina gig, vilket är bra för min del, men han dricker inte innan han ska upp på scen. Igår var det tvärtom och jag dricker inte innan jag har tagit mina bilder. Därefter är det en annan sak och ni förstår hur det slutade. En grupp vänner, ett par barer senare och sedan hem innan solen gick upp över Melbournes hustak. I dag återstår 6GB foton att redigera. R&R.
Fotograf Suzy plåtade vidvinkel; jag närbilder. Mycket bilder och i dag har jag blåmärken på knäna och öm efter att ha fotograferat i alla möjliga konstiga vinklar. Fria drinkar i baren. Han har alltid det när han gör sina gig, vilket är bra för min del, men han dricker inte innan han ska upp på scen. Igår var det tvärtom och jag dricker inte innan jag har tagit mina bilder. Därefter är det en annan sak och ni förstår hur det slutade. En grupp vänner, ett par barer senare och sedan hem innan solen gick upp över Melbournes hustak. I dag återstår 6GB foton att redigera. R&R.
7.01.2008
Kan du se mig?
Sista veckan på mitt vinterlov och jag har vänt på dygnet en aning och chattar med svenska vänner om natten och går upp sent om morgnarna. Klockan var runt elva och jag var precis på väg in duschen när mobilen ringde. ”Kan du se mig”, sa han. ”Kolla ner på bron, till vänster om bussen; jag står utanför ditt hus”. Jag svepte ett lakan om mig och smög försiktigt fram mot mina stora panoramafönster från golv till tak. Mycket riktigt, där stod han nere och vinkade. Jag hoppas verkligen att han inte såg mig. ”Kan jag komma upp” frågade han. Ge mig femton minuter, svarade jag.
Bäddade i expressfart, stängde garderobsdörrarna om mitt lilla pentry där disken från morgonen var, plockade undan saker och staplade in i garderoben. Sedan kastade jag mig in i duschen, ut ur duschen på med klänning och smink. Femton minuter senare dök han upp. Väckte jag dig, sa han. Inte alls, sa jag och det gjorde han inte, men det blev aningens snabbare ombyte än vanligt.
Det var min mentor som kom och jag hade inte räknat med att träffa honom förrän på torsdag. Jag ska hämta upp mina nya folioutskrifter på tryckeriet i eftermiddag och jag hade velat visa det färdiga resultatet. Nu fick han se min onlinefolio i stället och han log lite. I sidhuvudet på ACMP ligger en av hans bilder.
Förra veckan gav han mig ett projekt att fotografera och jag har arbetat med det under veckan, men ska jag vara ärlig tycker jag inte att jag riktigt har hittat de där bilderna som glöder. Jag hade planerat att fortsätta fotografera fram tills på torsdag. Nu dök han upp och det var bara att redovisa det som låg i datorn och de var inte presentationsklara. På ett sätt var det bra att prestigelöst visa det som var och han gallrade snabbt och kom med förslag på förbättringar. Det är bra. ”Vi ska nog göra en fotograf av dig”, sa han innan han försvann lika snabbt som han kom på väg till nästa möte.
Bäddade i expressfart, stängde garderobsdörrarna om mitt lilla pentry där disken från morgonen var, plockade undan saker och staplade in i garderoben. Sedan kastade jag mig in i duschen, ut ur duschen på med klänning och smink. Femton minuter senare dök han upp. Väckte jag dig, sa han. Inte alls, sa jag och det gjorde han inte, men det blev aningens snabbare ombyte än vanligt.
Det var min mentor som kom och jag hade inte räknat med att träffa honom förrän på torsdag. Jag ska hämta upp mina nya folioutskrifter på tryckeriet i eftermiddag och jag hade velat visa det färdiga resultatet. Nu fick han se min onlinefolio i stället och han log lite. I sidhuvudet på ACMP ligger en av hans bilder.
Förra veckan gav han mig ett projekt att fotografera och jag har arbetat med det under veckan, men ska jag vara ärlig tycker jag inte att jag riktigt har hittat de där bilderna som glöder. Jag hade planerat att fortsätta fotografera fram tills på torsdag. Nu dök han upp och det var bara att redovisa det som låg i datorn och de var inte presentationsklara. På ett sätt var det bra att prestigelöst visa det som var och han gallrade snabbt och kom med förslag på förbättringar. Det är bra. ”Vi ska nog göra en fotograf av dig”, sa han innan han försvann lika snabbt som han kom på väg till nästa möte.
Subscribe to:
Posts (Atom)