Överlevnad

Kanske är det en del av att vara vuxen att släppa sina drömmar och vara realistisk. Det räcker nu. Jag är less på att söka arbete, gå på intervjuer, få nej eller ja som blir till ett om men kanske, till att byrån tappar sin huvudkund, till att ständigt få höra att jag har för lite erfarenhet. I veckan fick jag frågan på varför jag hade sökt en adtjänst när jag saknade den fleråriga erfarenheten de ville ha. Varför kallade ni mig när ni ser att jag inte har det? svarade jag. Nej det gjorde jag inte, bara hade lust.

Det blir så när man byter bransch och det är klart att det svider att se att två års blod svett, tårar och utgifter inte räcker någonstans alls. Det är klart att det gör ont när man möts av jante som nickar självgott bekräftande att vad var det jag sa om konstigt konstnärligt och reklamande. Så vinn. Jag måste tänka på hyran och det är nästan skrattretande att jag inte kan få arbete med det jag vill men enkelt får arbeten som jag inte vill ha. Av de fem lärarjobben jag sökte har samtliga erbjudit mig arbete.

Två av rektorerna ville ge mig ingångslön trots att jag arbetat som svensklektor utomlands och sitter med fyra dyra universitetsexamina. Rektorn i dag begärde dessutom att jag skulle auskultera (gå vid sidan av en lärare och lära obetalt) före anställning. Det här är ingen lärarutbildning och jag är redan behörig lärare. Det finns ingen anledning att hon spottar på mig för att jag är ung. Jag har varit kursansvarig för lingvistikkurser på universitetsnivå och när hon erbjöd mig pinsamma halva timlönen mot vad jag hade på universitetet svarade jag bara att det inte är aktuellt. Hon erbjöd mig en lön strax under nyexaminerad ingångslön med anledning av att utlandsarbete inte kan tillgodoräknas i Sverige. Den gången i somras gick jag och det gjorde jag lugnt och fint i dag också efter att hon svarat att lönen inte var förhandlingsbar. Jag är trött på att ta skit.

Nu har jag tacksamt nog varit på fler lärarintervjuer i veckan och vet vad jag är värd. Jag har förhandlat upp lönen med en annan arbetsgivare till en nivå som känns bra, även om den inte i närheten av min franska timlön. Det är med en klump i magen och en i halsen att ta en tjänst som är långt mindre kvalificerad än den tjänst jag lämnade för två år sedan när jag bestämde mig för att satsa på design. Lägre på alla plan, ansvar, undervisningsnivå, ämnen och ersättning.

Hade jag stannat kvar i Frankrike hade jag haft möjligheter som jag inte har i dag. Men det går inte att ångra; aldrig se tillbaka. Men just nu suger det. Och om jag låter arg, ledsen och bitter beror det på att jag är precis så arg, ledsen och bitter. Nu handlar det bara om att spara ihop pengar och jag tänker ta alla övertidstimmar jag kan få. Det är bara att släppa stoltheten, sluta leva och koncentrera sig på att överleva.