Textmottagaren

Fördelen med att ha pluggat ett antal år inom humaniora är att kurslitteraturen i någon mån går igen. Och även om böckerna varierar är innehållet till viss del detsamma och på en rent teoretiska nivån är den kurslitteratur jag läser nu närmast populistisk. Det är ganska soft och jag ägnade gårdagen till att plöja halva litteraturlistan.

När jag läste Olof Lagerkrantz Om konsten att läsa och skriva fylldes jag av läsglädje. Det är en ovanligt lättläst och välskriven liten pärla. Lagerkrantz har en förmåga att få också komplexa litterära analyser att flyta enkelt. Han talar mycket om textmottagaren och vilka man skriver för. Personligen tycker jag det är lättare att skriva en text för en enda människa. Det är ändå en människa som läser texten, precis som du gör just nu.

I boken talar Lagerkrantz om det medvetna stilistiska valet att alltid ta hand om sin läsare, att inte försvåra genom okända ord eller begrepp. Motsatsen skulle nog vara Adorno som ansåg att han inte ville förolämpa sin läsare utan utgick från sin egen nivå. Skön inställning men frustrerande knepigt att ta sig igenom. Lagerkrantz skriver ”[k]anske är det så att en författare lyckas först när han lyckas, det vill säga när han får läsare.”

När jag tänker på textmottagre återkommer jag till en scen i Melbourne. Jag var nyinflyttad och följde med Anwyn ut. En stund senare satt vi och pratade med ett par män som också sysslade med design. De var där på en svensexa men de kändes allt mer bogan (typ lantlig or just not very cool på Melbourneslang) och jag zoomade ut lite när den blivande brudgummen satte sig vid min sida och gav mig en drink. En lång indiepojke med luggen snett över pannan och tighta jeans över de smala höfterna. Han var safe så safe och jag släppte garden. Det visade sig att han var AD och det blev ett intensivt samtal om ord och bild.

Av någon anledning kom det mesta av samtalet att handla om skrivande. Hans också, men han ville hellre tala om mitt och han gjorde det med en ovanlig intensitet. Han pressade mig. Frågade vem jag skrev för. Varför jag skrev. Jag brukar vara snabb att skämta bort obekväma frågor men det var något i hans närvaro som hindrade mig. I en stökig bar talde vi oväntat om skrivande. Och jag älskade det.

Anwyn och jag skulle vidare och han gav mig en kvardröjande kindpuss med ackompanjerande ord. Han sa inget dramatiskt. Vad han hade sagt till Anwyn om mig när jag inte var där var mer förvånande. Han sa att han hade gift sig med mig om det inte vore för att han skulle gifta sig om några dagar. Haha, sliskigt och dumt men samtidigt. Det fanns något i hans närvaro som var annorlunda. (Could be the drinks) Eller var det jag som betedde mig annorlunda. Jag öppnade enbart för att jag visste att han inte kunde komma in. Hursomhelst, när jag ser ordet textmottagare i en kursbok ser jag inte en okänd person framför mig. Jag tänker på en gift indiepojke i Melbourne.