Min bästa väns bröllop

Ni som har läst här länge minns kanske att jag skrev om en av mina vänner vars älskade skickade en bröllopsinbjudan. En inbjudan till sitt bröllop med en annan kvinna. Min vän sa redan i maj att hon skulle resa till hans bröllop och det är kanske onödigt att nämna alla andra runt omkring tyckte annorlunda.

Jag vet hur det känns när andra vill att man ska göra andra val och därför skulle jag aldrig lägga mig i hennes beslut. Vi har pratat mycket om bröllopet och även om jag inte sa något är det klart att jag såg hur det tyngde henne. När det var dagar kvar kunde jag inte låta bli att säga att hon inte var skyldig honom det, men jag visste redan att hon skulle resa. Framförallt är hon långt starkare än hon själv är medveten om.

I helgen hade jag telefonjouren öppen och i fredags kom ett första sms. Det gjorde mig inte direkt lugnare.

Tears stream down your face
When you lose something you can’t replace

Efter bröllopet pratade vi som hastigast över en knastrig linje och hennes ord forsade i sådan takt att jag knappt hann med. Jag uppfattade fragment om att det hade gått bra, att hon inte hade gråtit. Maten var god; hon hade skrattat och hon hade lämnat sin mejladress till en trevlig man. Hon pratade om allt utom brudgummen. Den man jag vet hon fortfarande älskar även om det naturligtvis inte längre är samma sak. Jag ville inte fråga. Det enda jag minns att hon sa om honom var att han var vacker i sin kostym.

Nu är bröllopet över och även om jag inte ser henne kände jag lättnaden över henne när vi hördes. Jag tänker på vad hon sa om att det räckte med att se honom. Hur hon hade intalat sig om att det inte längre betydde något men när hon såg honom hade hon bara en tanke i huvudet. Att hon älskade honom och att hon alltid skulle göra det. Och att det fanns något fint i det. Jag säger inte emot.

Det är klart att hon aldrig trodde att hon en dag skulle gå på sin älskades bröllop och vara den som kastade ris istället för att känna riskornen falla över sig. Hon berättade att när brudparet stod på trappan utanför kyrkan fylldes himlen med vita brevduvor. Hon sa att hon i det ögonblicket släppte honom fri. Sedan rättade hon sig själv och sa att i det ögonblicket var hon fri.

Innan hon lämnade bröllopet hade brudgummen sett till att hamna ensam med henne och han hade hållit kvar avskedskramen, smekt hennes kind och sagt tyst. "Är det nu du kommer att berätta för mig att du kommer att försvinna ut ur mitt liv och säga att du aldrig vill ha någonting med mig att göra längre"? Hon hade sagt nej, att de vet var de har varandra, att de inte har varandra. De bara är, vad det nu är som de inte är, ändå är.

Sedan hade hon satt sig på flyget och när hon kom hem och öppnade datorn låg där ett mejl. Ett mejl från en man som hon träffade på sin älskades bröllop.