Frihet

Det slamrade i kedjor och ljudet från nyckelhålet som såg mig där jag väntade i trapphuset. Med mer slammer åkte dörren upp och kvinnan innanför nyckelhålet blev synlig. Hon såg ut som hon gjorde sist jag såg henne innan jag lämnade Stockholm. Men hon tittade på mig utan att se vem jag var. Jag har vant mig vid ögon som ser förbi mig innan de ser mig. Men herregud, jag kände inte igen dig, sa hon ursäktande.

Vi har bott i samma hus i flera år och med dörren på vid gavel släppte hon in mig i en lägenhet såg ut som en spegel av min, ändå är våra hem mycket olika. Hennes lägenhet svämmade över av saker, min ser ut som ett skal med några ensliga möbler här och där. I hennes hall stod en exakt likadan resväska som jag har. Min har just kommit tillbaka från andra sidan jorden. Hennes hade just kommit tillbaka från Mallorca.

Hon gick in i köket och öppnade upp en flaska vitt från som hade passerat tullarna och slog upp i ett par stora glas. Det var min första eftermiddagsdrink sedan jag lämnade Melbourne. Senare under dagen blev det ytterligare en på Skånegatan.

Hon sa att hon aldrig trodde att jag skulle komma tillbaka från Australien och när jag berättade om min tid frågade hon mig åter varför jag inte stannat kvar. Senare under dagen ekade orden igen i ett annat samtal. ”Det framstår som ännu mer oförklarligt att du lämnade Melbourne”. Och deras ord följer mig i tanken om ett Melbourne jag lämnade.

För mig har platsen alltid varit underordnad mötena från platsen och det handlar mest om vem man är i staden än vilken stad. I Melbourne kastades jag in i en kreativ miljö som jag förtvivlat hade saknat från universitetsmiljön och jag umgicks med konstnärer, webbdesigners, grafiska designers, grafiker, musiker, poeter och fotografer. Vänner i vars omgivning jag växte, blev uppmuntrad, fick stöd och hjälp, men framförallt vänner som förstod.

Skapande kräver en viss isolering av tanke. Skrivande sker i tysthet trots att man går med hastiga steg; bakom kameran är man ensam även om det blixtrar och rör sig framför kameran. Mina vänner förstod det tysta nödvändiga utrymmet och hade liksom jag ett behov att balansera det med det expressiva. Vi levde i någon slags symbios av stillhet och kaos och jag har aldrig varit lyckligare, aldrig mer kreativ och otaliga var nätterna när jag kom hem sent i natten, sparkade av klackarna, tvättade av sminket och skrev till gryningen. Jag har aldrig känt mig friare eller mer avslappnad i tanken.

Det är en frihet som jag försöker behålla i tanken när vardagen förändras, när lönesamtal och ifrågasättande ramlar över. Ibland allra mest ifrågasättande från mig själv. När jag reste mig för att gå sa min granne att jag hade förändrats. Jag log snett när jag gick ner för trapporna.