Du har förändrats

Du har förändrats säger hon och tar min hand. Hennes hand är gammal, fårig, hennes ansikte färgat av åldern, håret vitt men ögonen lyser med ungdomlig kraft. Det finns en värme som strålar omkring henne i en gyllene aura. En aura som människor känner av, stannar upp och blir lugnade av. Hon håller kvar handen och ser på mig, genom mig.

Det är över ett år sedan jag träffade henne. Den gången satt vi i samma soffa och hon sa till mig ”ibland måste man göra saker som vänner och familj inte förstår. Jag förstår att du vill resa. Australien är ett vackert land.” Jag tittade på henne och nickade tyst. Jag hade bestämt mig för att resa till Australien, men det skulle dröja ytterligare ett par månader innan jag berättade för någon om mina resplaner. Hon kände inte till dem, ändå visste hon.

Den gången bad hon mig sjunga, som hon alltid ber mig sjunga. Jag minns inte längre vad jag sjöng, men jag minns orden hon sa efteråt. Vi talade om sången, eftersom hon en gång var konsertpianist på de finaste scener. Vi talade om skrivandet, eftersom hon är publicerad författare. Hon talade om tecknandet och hon sa att jag borde ge det tid, låta det utvecklas. Jag svarade att jag inte kunde, att jag inte hade tecknat på flera år. Det kommer, sa hon stilla och såg på mig, genom mig.

Igår höll hon min hand och sa att jag hade förändrats. Jag har hört det flera gånger sedan jag kom till Sverige och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Känner att de har rätt. Den australiska solen har satt spår runt ögonen, i ögonen. Jag ser det också.

Hon gick intresserat igenom min grafiska folio, min fotofolio och mina kolteckningar. Hennes tränade blick pekade varsamt ut linjer, ljus och kompositioner. Hon är designer och konstnär och är hennes verk finns representerad över hela landet, i andra länder. Hennes målningar, textilier och skulpturer är ovärderliga, mina linjer nyfött trevande. Hennes händer är gamla men viljan och värmen finns kvar. Hon bad mig komma ner till sin studio och teckna tillsammans med henne. Villig att hjälpa, glad att dela med sig.

Det är något speciellt med henne som jag inte kan förklara. Hon är 60 år äldre än jag, men ända sedan jag mötte hennes blick för första gången på en av hennes utställningar, har jag känt en samhörighet med henne som är ovanlig. ”Jag var du när jag var ung”, brukar hon säga. Men det finns något annat i hennes blick som jag känner igen.

Vi pratade länge och hon berättade historier som jag inte är redo att berätta för er, men som berörde mig djupt. Berättelser om yttersta lyx, berättelser om yttersta nöd, om krig, om stupad kärlek, om sorgen och om glädjen. Hon talade om livets kontraster och hur de påverkar konsten och skapandet. Hon höll kvar min blick och tog min hand. "Det är på väg uppåt nu. Det kommer", sa hon stilla och såg på mig, genom mig.