Sverige

Igårkväll drack jag och mina vänner champagne och åt plockmat medan vi minglade runt. Det var dock inte på någon undergroundbar eller något flashigt ställe i stan. Nej, vi firade nationaldagen på svenska kyrkan ute i Toorak. Det var första gången jag firat den svenska nationaldagen någonsin.

Den finns ungefär 3000 svensktalande personer i Melbourne, cirka 1500 första generationens svenska invandrare och lika många andra generationens invånare. Attityden till Sverige är väldigt olika. Det glittrade i ögonen hos några av dem jag talade med igår när de pratade om Sverige. En del höll hårt fast vid svenska vänner och var mycket aktiva i de svenska aktiviteterna. De som helt brutit med Sverige var naturligtvis inte där, men jag har mött dem också. En av dem brukade vara jag.

Den främsta anledningen att jag lämnade Sverige var att jag fick den tjänst jag ville ha utomlands. Den andra anledningen till att jag lämnade Sverige var att det fanns saker jag ville lägga bakom mig. När jag lämnade Sverige hade jag inga tankar på att återvända de närmsta åren och Sverige var förknippat med tunga minnen. Rätt eller fel packade jag ihop allt som hade med Sverige att göra till en boll och sparkade undan den.

Det var min inställning också när jag kom till Melbourne. Det finns ett starkt svenskt nätverk med massa trevliga människor på plats, men jag valde att ställa mig utanför. Det hade ingenting med de vänliga människorna att göra. Det hade enbart med mig att göra, eftersom svenskheten väckte smärta.

Första gången Caroline och jag sågs blev vi sammanfösta i ett samlingsrum när en exalterad kollega utbrast att det fanns två svenskor i byggnaden. Hej, sa vi medan vi blev något av en allmän attraktion. Svenskor, you know. Sedan då?

Sedan blev vi nära vänner. I julas hade vi glöggparty med pepparkakor på min balkong och sedan dess har vi umgåtts allt mer. Det är ingen tillfällighet att Carolines namn nämns ofta i bloggen och hon är min första svenska vän sedan jag lämnade Sverige.

Igårkväll när kören sjöng svenska sommarsånger väckte det en massa minnen. Jag har sjungit större delen av mitt liv och under ett antal år sjöng jag i en kör som reste runt en del. Några sånger påminde mig om varma skrattande dagar i bussar och det väckte fina minnen från Sverige. Jag kände ögonen fylldas med tårar. (Det behövs förstås inte så mycket nuförtiden.) Det var inte smärta, främst sorg, sorg att lämna det kända för något okänt jag länge undvikit. Det är dags att ta tag i bollen igen och sluta fred med några saker. Det är dags att återvända till Sverige.

Jag stannar i Sverige tills det är dags att åka igen. Det blev inte USA. Vet inte om det blir Australien igen. Jag har människor som tror på mig här och det är möjligt att det ordnar sig finansiellt med projektet. Jag skulle också kunna tänka mig det fransktalande Europa igen. Biljetten till Sverige visar ett definitivt datum och det ironiska är att jag bokat biljetten tidigare än nödvändigt. Jag vet att det är dags att resa.

När jag packade kartongerna i Frankrike gick det lätt och jag var jag fylld av hopp inför framtiden. Jag längtade och kände att jag var på väg till något. Den här gången har kartongerna varit tunga att packa och jag har sorterat dem under tystnad. Det är mitt beslut att resa nu, men när jag ser avresedatumet är det med en klump i halsen. Jag är på väg från något. Jag vet inte vad jag är på väg till.