Räddaren i nöd

Jag har gjort en grundläggande kurs i foto tidigare och på den kursen var det mest kvinnor. På den avancerade fotokursen jag började i kväll fanns det bara män. När jag kom in i rummet satt de och jämförde vem som hade störst linser, vem som hade plåtat längst och mest. En av männen sa att han redan hade gått kursen en gång. En välklädd man frågade honom varför han gjorde den igen. Jag satt längst fram och försökte låta bli att le.

Läraren var intensiv och kursen än mer intensiv. Det gick snabbt snabbt snabbt, men hellre det än för sakta. Läraren hade redan planerat in ett antal plåtningar utanför kursen och räknade med att vi hade en folio, eller sätter ihop en. Jag insåg direkt att jag kommer få arbeta stenhårt för att hålla uppe tempot med de andra, men jag har tid till det. Jag måste ha tid till det, för redan till nästa vecka ska jag ha plåtat ett antal olika saker. Vi började med panorama i kväll nere vid Federation Square. Har jag inte gjort tidigare. Jag lärde mig hur mycket som helst och jag kände energin komma tillbaka. Det är roligt med foto. Roligt.

I förra veckan skickade jag iväg det mesta av mina saker till Europa och jag har en handväska kvar, en svart som jag tänkte slänga innan jag lämnar. Jag träffade en kompis igår som sa ”vilken fin väska du har!”. Det gjorde mig inte alls glad, för det var den där vännen som klär sig mycket underligt. Om hon gillar min väska är den förmodligen underlig tänkte jag skräckslaget. När jag stod med mina fotokursare i kväll ramlade min handväska plötsligt i trottoaren. Remmen bara släppte och som tur var höll jag kameran i handen. Intill mig stod den välklädde mannen och han räddade kvinnan i nöd. Ur sin portfölj tog han fram en skinnrem och frågade om jag ville låna den. Öglorna var kvar i min handväska och jag tackade honom.

Efter klassen gick den välklädde mannen och jag ner längs med Flinders Street och han frågade om jag ville ha en drink. Han visade sig vara rektor för en skola och han verkade angelägen om att jag skulle hoppa in och ta en del undervisningstimmar. Kanske blir det så, kanske inte. De australiska skolorna har lov just nu.

Han var lätt att prata med och det var trevligt. Han var australier, men frågade mig var hans bakgrund var ifrån. ”Italiensk” svarade jag utan att blinka. ”Varför”, frågade han. ”Den snygga kostymen”, svarade jag. Han tittade skeptiskt, men jag upprepade mitt svar. Det handlar naturligtvis inte enbart om kostymen. Det handlar om hur de bär kostymen, men det sa jag inte. Efter ett tag nämnde han att hans mamma gått bort för något år sedan. Sekunden efter pekade han upp mot en monitor där hans namn tillfälligt visades. ”Ett tecken när du talade om din mamma”. Han gav mig en blick som sa att jag kommer få hur många undervisningstimmar jag vill. Italienare och deras mammor.

Han beställde in fler drinkar och talade om sin dotter med en röst full av kärlek. Ringen visade att det fanns en fru också. Safe, såklart och han sa att han på ett helt platoniskt sätt tyckte att jag var en intressant person att tala med. Sa att jag växlade ämne snabbt och att jag verkade brinna för det jag gjorde. Jag tyckte det var fint sagt och även om jag knappt vågar säga det här kan jag ibland verkligen gilla hur italienare och fransmän har ett sätt att skämma bort kvinnan genom att våga strö komplimanger och bjuda på middagar och drinkar. Be the man helt enkelt.

Man får aldrig vad man vill, men drinkar tillsammans med en snygg italienare är inte dumt det heller. På ett helt platoniskt sätt tyckte jag om hur doften av man dröjde sig kvar efter kindpussen och jag smålog när jag gick tillbaka genom Melbournekvällen. Tänkte på att han skulle vara perfekt för Grace, vet att hon hade gillat honom. Synd att han var gift annars skulle jag försökt fixa ihop dem.

När jag gick upp längs med Flinders Lane ropade en ung berusad man ”I’m sorry miss” och tittade på mig. Jag vände mig om men det fanns ingen annan än jag och jag fattade inte vad han var sorry för. Några steg längre fram hörde jag mer än såg varför han var sorry. Det skvätte friskt över trottoaren när jag hoppade över hans tillfälliga pissoar. Så kan det visst också gå till i Melbournes gränder.

Morgondagen kommer att gå åt till plåtande. Det kommer förmodligen att bli mycket bilderbloggande den närmsta tiden. Jag sitter här framför datorn och är på strålande humör.