Strip for Cash

Det blir sällan som man tror men det blir bra ändå. Sent igår kväll ringde Prue och meddelade att hon inte kunde följa med till spelningen. Där försvann min skjuts och jag tog en taxi upp till Gertrudes Brown Couch för att träffa Chris.

Det var första gången jag var på Brown Couch och stämningen var mer avslappnad än på de trendigare barerna längs Gertrude Street. Sofforna var mer slitna och dofterna sötare. Jag tog trappan upp för att se om Chris var i lokalen där banden skulle spela. Det var hon inte, men i trappan stötte jag på födelsedagsflickan nedan. Hon sa att hon kände igen mig, att jag liknade någon bekant eller kanske känd. Here we go again, tänkte jag och mycket riktigt. Kate!, sa hon. Anne, svarade jag. Sedan bjöd hon in mig till sina födelsedagsdrinkar i rummet bakom och där fann jag mig omringad av massa trevliga människor. Det är just detta som jag tycker så mycket om med Melbourne. Människorna är varma, vänliga och bjuder in.

Det dröjde ytterligare en halvtimme innan Chris dök upp tillsammans med några vänner. Chris ger vid första ögonkastet ett sött flickaktigt intryck med sina blåa ögon och långa blonda lockiga hår. På hennes skulderblad sitter två stora tatueringar i gitarrströmlinjeform. På insidan finns mesta rocktjejen och hon har arbetat på Melbournes alla större musikscener som Espy och Corner. För några månader sedan öppnade hon sin första restaurang på Lygon Street och det börjar gå riktigt bra.

Igår kväll kom hon med några vänner bl a Michael som är akrobat på Circus Oz. Det var fantastiskt att lyssna på hans historier från föreställningar runt om i världen. Vig som en katt studsade han upp och ner från golvet, mindre fantastiskt var att han lyckades sätta sig på min kamera.

Det var inte speciellt mycket folk i bandlokalen och vi satt längst fram i en soffa. Det var alldeles fantastiskt bekvämt att lugnt och fint sitta och lyssna på Strip for Cash. Stämningen var familjärt mysig och sångaren Nick var bedårande charmig. Ni vet sådär blyg, lite lätt bortkommen, men fullständigt närvarande i musiken. Grabbarna kan spela och basisten spelade även på någon slags elektronisk mandolin, väldigt vackert, men mycket underligt instrument.

En del av deras upptempo drar aningen mycket åt country för min smak, men deras lugnare är otroligt vackra. Jag älskar det här och har lyssnat på deras album mååånga gånger. Förvånande nog spelade de få låtar från albumet och det verkar som de har tillräckligt med låtar till en ny platta. Förhoppningsvis kommer det ut en till snart. Jag ville inte vara jobbig och ta blixtbilder under spelningen, istället var jag jobbig efter spelningen och tvingade dem att ställa upp på bild. Jag behövde dock inte lirka speciellt mycket. Trevliga grabbar och bra musik. Strip for Cash.